För åtta år sedan, den 6 mars 2017, mördades den palestinska intellektuelle och kämpen Basil al-Araj. För att uppmärksamma minnet av honom och för att tillgängliggöra hans tänkande och analyser för en svensk publik kommer vi de kommande dagarna publicera ett antal texter av och om honom, översatta till svenska. Denna text är baserad på en engelsk översättning.
I slutet av 1920-talet och början av 1930-talet inleddes Svarta Handen-upproret i Palestina. Det krossades fullständigt och dess deltagare eliminerades inom fyra månader. De blev antingen martyrer, fängslade eller landsförvisade. Under samma period försökte kommunistpartiet inleda ett uppror i Vietnam, som också slogs ned och kommunistpartiet blev nästan utplånat.
Det viktiga är att dessa två uppror var två av de mest utmärkta uppror som mänskligheten någonsin har sett: Svarta Handen-upproret, som var en av de viktigaste faktorerna som ledde till 1936 års revolt, och kommunistpartiets uppror, som var en av de viktigaste faktorerna som ledde till det vietnamesiska upproret mot Frankrike. Ledarna lärde sig av sina misstag, hanterade dem och rättade till dem.
Människor på den tiden avstod inte från möjligheten till väpnad kamp, och de grubblade inte heller över den koloniala diskursen om den väpnade kampens användbarhet eller värdelöshet. Snarare utvärderade de sina erfarenheter, analyserade dem och inledde efterföljande uppror som undvek samma misstag. Som kontrast till detta grubblar palestinierna över den förstörelse som den andra intifadan ledde till, och är ovilliga att delta i något framtida uppror av rädsla för samma resultat.
Jag vet inte om palestinierna har satt sig ned för att utvärdera resultaten av den andra intifadan på ett vetenskapligt sätt, särskilt resultaten av intifadans militära erfarenheter. När man hör en person tala om förstörelsen, tragedierna, förlusterna och motgångarna återger han vanligtvis sionistisk propaganda, men på sitt eget språk. Denna propaganda består av flera mekanismer och börjar förändra det palestinska diskursiva utrymmet på ett sätt som inte bara slutar med den palestinska myndighetens officiella linje (Mahmud Abbas linje). Kriget mot oss har fortfarande inte upphört, inte heller det symboliska våldet och det dolda förtrycket som är situationens verkliga mästare. Vanligtvis när ett experiment misslyckas fokuserar kritiken på genomförandet av experimentet, och inte på teorin eller ideologin bakom det. Resultaten blev inte vad vi hade kunnat föreställa oss. Tömdes inte Gaza helt på bosättare? Och håller inte Gaza på att nå ett stadium av befästning och hybridkrigföring till följd av den andra intifadan? Blev inte Tel Aviv och Jerusalem hårt drabbade av de tidiga versionerna av raketer som liknade burkar med insektsspray? Avvecklades inte bosättningarna på Västbanken (i Jenin och Nablus) eftersom ockupationsmakten inte längre kunde skydda dem och inte längre hade råd med kostnaderna för deras fortsatta existens? Kostade inte intifadan fienden miljarder shekel? Och inser vi inte vad intifadan gjorde för att fördröja den tragedi som väntar vårt folk? Personligen tror jag att intifadan tillfälligt fördröjde en ny fördrivningsprocess som höll på att förberedas.
När man utvärderar intifadans militära erfarenheter verkar det som om intifadans väpnade erfarenheter faktiskt inte var orsaken till dess bakslag. Snarare var det andra faktorer som ledde till detta. Ledarskapet kunde inte hantera ansvaret för att organisera samhället och förbereda det för ett utdraget folkkrig. Vissa hade också en naiv förståelse av väpnad kamp, och de plattade till dess väsen så till den grad att det inte påverkade de ytliga spänningarna. Kom ihåg uttrycket: ”Bär ett gevär och skjut, vem ska stoppa dig?”
Förutom bristen på medvetenhet, liksom bristen på psykologisk och social beredskap, fanns det ingen ordentlig organisering av de stridande styrkorna. Detta ledde till inkompetent ledarskap efter att första ledet hade eliminerats. Eftersom denna sociala bas helt saknades uppstod en klyfta mellan massorna och de som utförde militära aktioner.
Till detta kom kontrarevolutionen mot Yassir Arafat, och hemliga kontakter och förrädiska överenskommelser gjordes under bordet med fienden. Det saknades också förberedelser, utrustning, strategi och stridstaktik. Målet var Osloavtalet (hemlandet reducerat till Gaza och Västbanken). Och låt oss här inte glömma den palestinska myndighetens beroende av ockupationen för sitt finansiella, arbetsmarknadsmässiga och administrativa system. Slutligen saknade vissa övertygelse om att väpnad kamp kan förändra verkligheten på marken. De var snarare övertygade om att den kunde användas för att förbättra förhandlingsvillkoren, och inget mer.
Sammanfattningsvis kan man säga att det första kolonialismen gör är att fastställa vad som är möjligt och omöjligt för förtryckta folk. Vissa delar av det förtryckta folket hjälper vanligtvis till med detta. Detta görs genom direkta och indirekta hjärntvättstekniker, så lita inte på denna diskurs som överförs och planteras i våra sinnen. Bedöm istället vittnesmålen från vårt folk baserat på tillit till logik och befrielsens kraft.
