I samband med den Stora återvändarmarschens årsdag den 30:e mars i år publicerade den marxistiska tidskriften Viewpoint Magazine ett antal texter om just marschen såväl som det internationella solidaritetsarbetet för Palestinas befrielse. Bland dessa texter finns en intervju som Summer Al-Saleh har gjort med nordamerikanska Samidoun-aktivister. Vi i Samidoun Göteborg översätter intervjun fråga för fråga:

8. I sin artikel “Tricontinental solidarity and Palestine today” skriver Maren Mantovani om Che Guevaras brev till Trikontinentala konferensen, i vilket han tydligt faststlår: solidaritet “handlar inte om att önska framgång till de som blir attackerade.” Denna kritik av tomma solidaritetsuttalanden ger oss en värdefull ingång för att undersöka nutida förståelser av solidaritet. Begreppet “solidaritet” är ett som många slänger sig med och löper risk att bli reducerad till symboliska gester, inklusive namninsamlingar eller Facebook-uppdateringar som cirkulerar inom politiskt närstående gemenskaper online. Hur har solidariteten med palestinier tett sig för er organisation, både historiskt och idag? Vilka är gränserna och barriärerna som hindrar er grupp från att kunna stödja palestinier konkret eller materiellt?

Alla rörelser, inte bara de som definieras som solidaritetsrörelser, riskerar idag att glida mot uteslutande online-aktiviteter avlägsna från materiell kamp. Vi fokuserar på att direkt knyta an till palestinska fångar och förstärka deras kamper och deras uppmaningar liksom organisering för att bygga grupper och handgripliga aktioner, även om de är små. Detta innebär också att arbeta tillsammans med palestinska gemenskaper för att organisera, vilket är en nödvändig del av att återuppbygga den palestinska befrielserörelsen.

Den aktuella situationen och maktbalansen har såklart haft en negativ påverkan. Alla antiimperialistiska rörelser är svagare nu än de var på 1960- och 1970-talen. Detta är ett skäl till varför sammankopplingen av rörelser för befrielse är så viktig. I fallet med fångkamp är detta anledningen till varför det är viktigt att bygga ömsesidiga allianser mellan rörelser mot politisk fängslande i Förenta Staterna, i Palestina, i Filippinerna, i Turkiet och på andra håll i världen. Vi borde kunna vinna George Ibrahim Abdallahs frihet, fängslad sedan 33 år i Frankrike. Vi stärker rörelsen, som organisatörerna i Frankrike gör, genom att ansluta till och vara del av den fackliga kampen, kampen mot rasism, kampen mot repression i Frankrike och i Libanon – som integrerad del av kampanjen för att bojkotta Israel, bekämpa normalisering och stå med motståndet.

I samband med den Stora återvändarmarschens årsdag den 30:e mars i år publicerade den marxistiska tidskriften Viewpoint Magazine ett antal texter om just marschen såväl som det internationella solidaritetsarbetet för Palestinas befrielse. Bland dessa texter finns en intervju som Summer Al-Saleh har gjort med nordamerikanska Samidoun-aktivister. Vi i Samidoun Göteborg översätter intervjun fråga för fråga:

7. Benjamin Netanyahus tweet som proklamerade att “Trump har rätt. Jag byggde en mur längs Israels södra gräns. Den stoppade all illegal invandring. Stor framgång.” påminner oss om att projektet att upprätta murar i syfte att kontrollera biologiserade fienders rörelser inte bara sker “någon annanstans”. Dessa anmärkningar om Trump och gränsteknologi binder israeliskt statligt våld i Palestina samman US-amerikansk inrikespolitik. Vilket arbete behöver utföras för att oskadliggöra och utmana synen på Palestina som “någon annanstans”, eller, å andra sidan, synen på israeliskt våld som på något sätt exceptionellt? Hur lyfter er organisation och den bredare rörelsen för rättvisa i Palestina sionism inom ett bredare antiimperialistiskt och dekolonialt ramverk?

Att konfrontera sionism är en oskiljaktig del av att konfrontera imperialism och kolonialism globalt. På samma vis som det idag inte är vettigt att prata om en antiimperialistisk rörelse som inte tar itu med sionism så är det inte vettigt för en antisionistisk befrielserörelse att undgå att konfrontera kolonialism, inklusive och särskilt den som har skett och som fortsätter ske på den nordamerikanska kontinenten mot Nordamerikas ursprungsbefolkningar. Den palestinska kampen, liksom alla befrielserörelser, har unika särdrag. Samtidigt har den ett sådant globalt gensvar för att den israeliska staten representerar en koncentrerad version av USA-imperialismens våld. Om inte Israel stöttades så kraftfullt av USA, den ledande imperialistiska makten idag, och andra imperialistiska stater, så hade den palestinska befrielserörelsen varit lika berättigad men skulle mycket väl kunnat vara en mindre internationellt central. Våra rörelser är mångfacetterade, ändå konfronterar vi gemensamma fiender och vi måste dela dessa grundläggande förståelser om vi ska uppnå någon verklig seger.

I samband med den Stora återvändarmarschens årsdag den 30:e mars i år publicerade den marxistiska tidskriften Viewpoint Magazine ett antal texter om just marschen såväl som det internationella solidaritetsarbetet för Palestinas befrielse. Bland dessa texter finns en intervju som Summer Al-Saleh har gjort med nordamerikanska Samidoun-aktivister. Vi i Samidoun Göteborg översätter intervjun fråga för fråga:

6. Samtidigt som BDS otvivelaktigt har spelat en grundläggande roll i palestinasolidaritetsrörelsen så har intellektuella och aktivister som är engagerade i detta arbete kritiserat dess begränsningar och uppmuntrat oss att se “bortom” BDS. I artikeln One Occupation så levererar Kehaulani Kauanui en sådan kritik och argumenterar för att BDS’ människorättsperspektiv riskerar att legitimera staten Israel. Kauanui ber oss om att tänka kritiskt kring de ideologiska konsekvenserna av ett ramverk baserat på mänskliga rättigheter som positionerar Israel som en legitim apparat för förläningen och upprätthållandet av rättigheter och som samtidigt inte gör tillräckligt för att belysa Israels rötter som en bosättarkolonial stat. Med andra ord lämnar ett människorättsramverk den Gröna linjen ogranskad; det erkänner tidigare palestinskt land som israeliskt territorium. Med detta vill inte sägas att BDS inte har varit en ekonomiskt störande kraft. Snarare är det ett försök att belysa den palestinska erfarenhetens komplexitet genom att erkänna tillståndet för palestinier inom Israel och i diasporan som ett tillstånd av ockupation, av en ockupation. Vidare är det ett försök att delegitimera Israels status som en suverän stat. Vilket slags arbete kan utföras tillsammans med BDS som inte bara stör Israel ekonomiskt utan också adresserar dess ställning som ett bosättarkolonialt projekt? Hur adresserar er organisation den palestinska erfarenhetens komplexiteter och säregenheter i det som betraktas som Israel, liksom i ockuperat land erkänt som palestinskt territorium, genom hela regionen och utomlands?

För det första så är språk och ramverk kring internationell lag eller mänskliga rättigheter knappast uteslutande egenskaper hos BDS-arbete. Det faktum att BDS reflekterar detta människorättsramverk återspeglar den betydande roll och närvaro NGO:er som är organiserade enligt detta ramverk har i den palestinska kontexten, vilket har blivit en betydelsefull faktor i den palestinska och den propalestinska scenen, särskilt de senaste 25 åren. Palestinier och andra som dagligen arbetar inom dessa ramverk (inom fångstöd, jordbruksstöd, kvinnoorganisering, ungdomsarbete och andra områden) känner själva det intensiva tryck som denna mer snäva version av människorättsarbete kan påtvinga. Det strukturella problemet med NGO:ifiering har blivit så djupt att många skarpa systemkritiker är själva i dess tjänst, givet hur utarmade den palestinska befrielserörelsens institutioner har blivit i post-Oslo-eran.

Det ska ytterligare anmärkas att ett “folkrättsligt ramverk” eller en mer radikal användning av internationell lag inte nödvändigtvis innebär ett accepterande av den israeliska statens legitimitet endast för att den existerar, eftersom den, i egenskap av ett kolonialt projekt, också kan betraktas som ”olaglig”. När juridiska mekanismer används som taktik snarare än som den avgörande kraften i befrielserörelsen så kan de vara en viktig och produktiv kraft för att försvara palestinier mot den sionistiska statens ständigt tilltagande angrepp. Dock kan de inte och ska inte betraktas som den övre gränsen för palestiniers rättigheter – till syvende och sist är den palestinska kampen ett revolutionärt projekt och inte ett försök till att reformera sionistisk kolonialism, utan ett projekt för att göra slut på den.

De palestinska fångarnas kamp involverar alla palestinska fångar från det av Israel ockuperade Palestina, Palestina ‘48, som inkluderar några av de palestinska fångar som suttit längst i israeliskt fängelse. Palestinier inom ‘48 är helt och fullt en del av deras folks befrielsekamp även om Oslo-ramverket försöker få dem att bli bortsedda från. Detta återspeglas i de många palestinier från ‘48, från Ameer Makhoul till Shatila Abu Ayad till Walid Daqqa, som hålls fängslade som ”säkerhetsfångar” i israeliska fängelser, på samma ställen och i stort sett under samma förhållanden som sina palestinska politiska medfångar, snarare än under förhållandena som israeliska “kriminella” fångar ges. På liknande sätt möter palestinska flyktingar repression och blir fängslade i deras arabiska och internationella tillflyktsländer för deras roll i den palestinska kampen. De möter också repression, fängsling och död när de försöker återvända till Palestina.

Palestinska flyktingar hotas med kriminalisering eller att bli stämplade som “antisemitiska” i länder som Tyskland eller Österrike för deltagande i demonstrationer för Palestina. I vissa fall hotas organisatörer till och med med deportation, och en dubbla exil. Mustapha Awad, en palestinsk flykting från Libanon, belgisk medborgare och konstnär och själv en fångrättsaktivist, blev fängslad av den israeliska ockupationen när han försökte att besöka Palestina, en rätt som har förnekats honom sedan hans födsel; han har dömts till ett år i israeliskt fängelse på grundval av anklagelser om hans deltagande i palestinsk politik i Europa.

Alla sektorer av det palestinska samhället har mött politiska fängslanden och möter dem fortfarande; detta är en anledning till att den palestinska fångkampen har sådant genklang i alla sådana sektorer.

I samband med den Stora återvändarmarschens årsdag den 30:e mars i år publicerade den marxistiska tidskriften Viewpoint Magazine ett antal texter om just marschen såväl som det internationella solidaritetsarbetet för Palestinas befrielse. Bland dessa texter finns en intervju som Summer Al-Saleh har gjort med nordamerikanska Samidoun-aktivister. Vi i Samidoun Göteborg översätter intervjun fråga för fråga:

5. Sedan det palestinska civilsamhället manade till bojkott, desinvestering och sanktioner (BDS) mot Israel 2005 har vi sett BDS växa inom institutioner i väst, inklusive universitet, kyrkor, banker och fackföreningar. En del av förtjänsten hos BDS kan man se i hotet det utgör mot den israeliska ekonomin och den US-amerikanska imperialismen. Välfinansierade sionistiska organisationer och politiker har lanserat massiva kampanjer i reaktion på BDS’ tillväxt – repression, sabotage och angrepp mot organisatörerna och organisationerna som deltar i och stöttar BDS-rörelsen. Vad för slags arbete utför er grupp i förhållande till BDS? Hur skulle ni utvärdera dess effektivitet i förhållande till er organisering? Med andra ord, hur ser er organisation BDS passa in i den bredare rörelsen för ett befriat Palestina?

Återigen, en av våra nyckelroller har varit att publicera uttalanden och krav från palestinska fångar gällande Bojkott, Desinvestering och Sanktioner (BDS), inklusive fångarnas uppmaning till bojkott av G4S och Ahmad Sa’adats uttalande som uppmanar till internationell BDS-organisering. I New York har Samidoun-avdelningen organiserat veckovisa protester mot G4S och HP. Samidoun arbetar med organisationer i Libanon, Tyskland, Storbritannien och annorstädes för att konfrontera dessa företag. Uppmaningarna till bojkott – starkt backade som de är av palestinska fångar – är ett viktigt och lättillgängligt medel som kan bidra till att nya anhängare involveras såväl som till att erbjuda en direkt ekonomisk utmaning. Vi ser BDS som en viktig taktik och kampmetod, särskilt inom offentliga institutioner och ramverk, till stöd för den palestinska befrielsekampen och inte som ersättning för det breda nationella befrielseprojektet. Det är ett utmärkt medel för att konfrontera globala företags roll i imperialismen och för att avslöja kopplingarna mellan imperialism och sionism, samtidigt som potentialen för ett avsevärt ekonomiskt genomslag bibehålls. Uppmaningen till bojkott av Israel är inte ett nytt projekt utan något som varit en del av den palestinska och arabiska kampen i decennier, och detta är något som vi borde bygga vidare på genom BDS-rörelsen och i allt vårt arbete för palestinsk frihet.

Igår kväll, när al Nakbas minnesdag drog mot sitt slut, hängde vi upp en banderoll och antog ett gemensamt uttalande tillsammans med Röd Makt Göteborg.

15 maj 1948, dagen efter att staten Israel utropats, fördrevs hundratusentals palestinier från sina hem. Al Nakba, som betyder ”katastrofen”, var bara början på en krigskampanj som pågår än idag och har skördat oräkneliga liv. Gaza, ett av de tre områden där Israel formellt inte styr, har varit under blockad i 12 år. Enligt apartheidstaten är det nödvändigt att upprätthålla blockaden av säkerhetspolitiska skäl. Försök till att bryta blockaden stoppas aktivt och som en konsekvens av detta är tillgången till mat, sjukvård och andra livsnödvändigheter enormt begränsad Gaza.

Sedan deras inledningen förra året så beräknas 266 palestinier ha dödats och 30 398 ha skadats i samband med ”den stora återmarschen”-protesterna. Fredagen 3 maj bombades 2 mål och 4 palestinier i Gaza miste livet. Under de två följande dagarna beräknas 25 palestinier inklusive 4 barn ha dödats. Dessa är bara de senaste i en lång rad attacker.
USA, FN och andra förespråkar en fred genom den så kallade tvåstatslösningen. Detta är verkligen ett hån mot alla de som har dött i kampen för att befria sitt land. Hela Israels existens är ett imperialistiskt projekt och ska fördömmas. En tvåstatslösning ämnar stoppa kriget men inte ockupationen. Det finns ingen chans för fred så länge Israel existerar. Palestina måste befrias, imperialismen ska bekämpas och Israel ska krossas.

På lördag 18 maj hålls Eurovision Song Contest-finalen i Tel Aviv, en stad som marknadsförs som en progressiv och HBTQ-vänlig stad. Det var tydligt att Netta Barzilais bidrag skulle ge en feministisk framtoning med sin text rad ”I’m not your toy You stupid boy” i efterdyningar av ”Me too”-kampanjen. Samtidigt är det kvinnor och barn som drabbas hårdast av ockupationen. 41 länder förväntas att deltaga på ESC, detta är 41 länder för mycket. Allt kulturellt, akademiskt och ekonomiskt samarbete med Israel måste upphöra omedelbart och Israel ska isoleras.

All form av motstånd mot förtrycket fördöms och stämplas som terrorism. Protesterande ungdomar i Palestina får stå ut med tårgas, gummikulor och annat militärt våld. Idag beräknas 5 700 palestinier, inklusive 250 minderåriga sitta i israeliska fängelser till följd av Israels apartheidpolitik. Den numera frisläppta Ahed Tamimis uppmärksammade fall blev en symbol för dessa fängslade ungdomar i Israel. Israel har skrivit under FN:s barnkonvention men denna tillämpas bara på israeliska barn. Palestinska barn tvingas följa militärlagar. Elever trakasseras dagligen av soldater vid olika checkpoints på vägen till skolan.

Bara det palestinska folket kan befria Palestina. Tiden är mogen för en tredje intifada.

Upplös Israel, häv blockaden, leve det enade Palestina!
För en tredje intifada, för ett fritt Palestina!

Idag, den 15:e maj, uppmärksammas al Nakba-dagen, en minnesdag för fördrivningen av över 700 000 palestinier och raserandet av över 500 palestinska byar och småstäder i samband med staten Israels grundande, världen över. Al Nakba-dagen är även en kampdag som manar till förnyat och fördjupat engagemang för befrielse, och så även oss i Samidoun Göteborg. Vi är del av ett internationellt nätverk som verkar i solidaritet med palestinska fångar. I vårt arbete ingår att lyfta fångarnas egna röster och att bekämpa det tystande de utstår i det ockuperade Palestina, i Sverige och internationellt.

Vi har en stor uppgift. Den israeliska ockupationsmakten håller regelbundet mellan 5000 och 6000 palestinier som politiska fångar varje månad de senaste åren. Bland många andra har vi uppmärksammat befrielsedaren Ahmad Sa’adat och nyligen frisläppta Khalida Jarrar och Mustapha Awad. En internationell fånge i som palestinska fångar själva räknar till en av de egna för hans långvariga engagemang för Palestinas befrielse är Georges Abdallah i Frankrike. Och de palestinska fångarnas kamp fortsätter även efter frigivning. Före detta fångar som Ahed Tamimi, Dareen Tatour och Rasmea Odeh vittnar alla om hur de har motverkats både innanför och utanför det ockuperade Palestina.

Men när vi talar om palestinska politiska fångar talar vi samtidigt om alla palestinska fångar. Om alla palestinska arbetare som tvingas till osäkert gästarbete av ockupationsmakten men regelbundet fängslas när deras arbetsvisum dras in. Om de palestinska kvinnor som tar sin tillflykt i ockupationsmaktens fängelser från missförhållanden i hemmet eftersom samma ockupationsmakt omöjliggör palestinska kvinnors frihet. Om de palestinska barn som med stenar, slangbellor och bordsknivar protesterar mot de orättvisor som världens vuxna har försatt dem i.

Som den palestinske poeten Mahmoud Darwish menade så pågår al Nakba än idag och det palestinska folkets befrielse ifrån det kommer vara deras eget verk. Men vi kan alla agera i solidaritet med den palestinska befrielsekampen. Förutom den mer och mer självklara bojkotten har vi i Sverige en annan viktig uppgift, nämligen att vara uppmärksamma på och göra motstånd när lagstiftare hotar att inskränka den palestinska befrielsekampen. Det talas mycket om att försvara demokratin med förbud mot terrorism och extremism, men vi vet att sådana lagar lätt kan vändas mot palestinier, propalestinska aktivister och andra som kämpar mot förtryck och exploatering. Så därför: Minns al Nakba – Låt inte svensk antiterrorlagstiftning bli en ursäkt för svensk statsterror mot befrielsekamp!

Frihet åt alla palestinska fångar!
Frihet åt hela Palestina!

I samband med den Stora återvändarmarschens årsdag den 30:e mars i år publicerade den marxistiska tidskriften Viewpoint Magazine ett antal texter om just marschen såväl som det internationella solidaritetsarbetet för Palestinas befrielse. Bland dessa texter finns en intervju som Summer Al-Saleh har gjort med nordamerikanska Samidoun-aktivister. Vi i Samidoun Göteborg översätter intervjun fråga för fråga:

4. Solidariteten mellan svarta i USA och palestinier har en rik historia som sträcker sig tillbaka till 60- och 70-talens befrielsekamper. Samtidigt som antiimperialistiska rörelser dök upp över hela världen etablerades solidaritetsnätverk transnationellt mellan USA:s svarta befolkning och palestinier genom organisationer som bland annat Black Panther Party och League of Revolutionary Black Workers. På senare år har parallellerna mellan svartas och palestiniers kamper blivit mera framträdande, särskilt när vi tänker på upproren i Ferguson, Missouri som sammanföll med de israeliska angreppen på Gaza sommaren 2014: Medan militariserade polisstyrkor angrep boende i Ferguson som protesterade mot mordet på 16-åriga Michael Brown utstod palestinierna en brutal massaker utförd av den israeliska staten. Detta tydde på de materiella och symboliska sätt som repressionen av palestinier och den svarta befolkningen i USA är sammanlänkad. Mer specifikt ingår Israel och USA i ett flertal polisutbytesprogram där ”taktiker” för polisarbete överförs från en imperialistisk entitet till en annan. USA är för närvarande och har historiskt varit en central kraft i uppbyggnaden av Israels vapenindustriella bas liksom säkerhetsindustrins investering  och tillväxt, vilket återspeglas i den dominanta ställning företag som G4S har.

Men likväl som redskap för våld utbyts transnationellt så utbyts också medel för motstånd. Mäktiga gränsöverskridande solidariska gester och handlingar kan ses i palestiniers tweetande av råd till svarta US-amerikaner om hur man ska hantera tårgas och i PFLP:s publicering av ett uttalande i solidaritet med de som gör motstånd mot rasistiskt statligt våld. Sedan Ferguson har rörelsen fortsatt att växa – Movement for Black Lives har omfamnat BDS i sin plattform, svarta och palestinska intellektuella fortsätter att pressa sionistiska universitetsadministrationer, att trycka på för avinvestering, och BLM har sänt delegationer till Palestina. Med både historiska och nutida länkar i beaktande, hur ser svart-palestinsk solidaritet ut för er organisation? Hur adresserar vi parallellerna mellan kamperna för svart och palestinsk befrielse samtidigt som vi erkänner båda med sina egna särdrag? Hur bidrar dagens uttryck av svart-palestinsk solidaritet till ett bredare antikapitalistiskt och antirasistiskt projekt?

Som ett nätverk för fångsolidaritet i första hand innebär det att stödja frigivningen svarta och palestinska revolutionära fångar som hålls i US-amerikanska och sionistiska fängelser för deras roll i kampen för deras folks befrielse. Detta innebär att stötta och delta i arrangemang, demonstrationer och aktioner som utlyses av svarta organisationer som kämpar i USA. Varje rörelse har så klart sina egna specifika villkor, ramverk, analyser, ledarskap och kamper, de är inte ”precis som” eller ”samma som” varandra. Men den svarta befrielserörelsen och den palestinska befrielserörelsen är båda kamper mot imperialism av största vikt som har lärt av varandra och har lärt och givit resten av världen så mycket.

Black4Palestine är ett exempel på denna mobilisering som utför oerhört viktigt arbete i att konfrontera antisvart rasism såväl som att ta ställning för det palestinska folket, allt inom ett antikolonialt, antiimperialistiskt ramverk som bygger på dessa traditioner. Greg Thomas’ och “George Jackson in the Sun of Palestine”-utställningens kulturella arbete, är också betydelsefullt, förflyttat från Abu Jihad-museet i Palestina till platser runt om i USA och Europa, återigen med ett klart analytiskt ramverk rotat i de svarta och palestinska befrielserörelsernas historiska uttryck.

Vårt praktiska arbete innefattar att förmedla information från den svarta befrielserörelsen och dess fångar till palestinska politiska fångar och vice versa genom att hjälpa till att dela och bygga vidare på kopplingarna mellan fångrörelserna genom dokument, nyhetsbrev och annat textmaterial på både engelska och arabiska. Och vi står med kampanjerna för frihet åt Mumia Abu-Jamal, Mutulu Shakur, Herman Bell, Move 9-fångarna och alla den svarta befrielserörelsens fångar i US-amerikanska fängelser som en central beståndsdel för alla rörelser för palestinska fångar i USA.

Ytterligare ett exempel på hur vi förstår dessa politiska förhållanden kan ses i denna inspelning där vår europeiske samordnare, Mohammed Khatib, diskuterar solidaritet mellan svarta och palestinier.

I samband med den Stora återvändarmarschens årsdag den 30:e mars i år publicerade den marxistiska tidskriften Viewpoint Magazine ett antal texter om just marschen såväl som det internationella solidaritetsarbetet för Palestinas befrielse. Bland dessa texter finns en intervju som Summer Al-Saleh har gjort med nordamerikanska Samidoun-aktivister. Vi i Samidoun Göteborg översätter intervjun fråga för fråga:

3. Sällsynt filmmaterial från en intervju år 1970 med Ghassan Kanafani – revolutionär och författare som mördades av den israeliska underrättelsetjänsten Mossad – publicerades i fjol. Journalisten Richard Carelton frågar Kanafani: ”Varför deltar inte er organisation [Folkfronten för Palestinas befrielse] i fredssamtal med israelerna?” till vilket han svarar: ”Du menar inte precis fredssamtal, du menar kapitulation, att ge upp.” När han pressas ännu mer på frågan om samtal med israeliska ledare så svarar Kanafani: ”Det du menar är en konversation mellan bilan och nacken.” Frågorna Carelton ställer Kanafani är kusligt bekanta i det att de återspeglar den sortens frågor – om, fred, dialog och konflikthantering – som palestinier och de som organiserar sig kring Palestinas befrielse i USA belastas av från sionister och deras anhängare idag. Hur ställer sig er organisation till normalisering och dialog med sionister? Som organisatörer situerade i Väst, i en annan historisk och politisk kontext, antar ni en liknande politisk linje som Kanafani och andra revolutionära palestinier om att avfärda alla former av konversation? Ser ni någon politisk strategi i ”dialogande”? När (om någonsin) är det effektivt att ha dialog, och med vem? Hur brottas ni med antagandet att årtionden av materiellt våld kan lösas i samtalets terräng?

På vissa sätt är universitetsaktivister kanske de mest belastade i USA av dessa oupphörliga krav på normalisering, eller de som driver kulturella motståndsprojekt. Vi står med palestinska fångar fängslade av sionister – ibland deltar dessa fångar i tillfälliga ”förhandlingar” om förhållanden, en nödvändighet för deras existens. Men fångarna har själva tydliggjort sin inställning till och sitt fördömande av normalisering av sionismen i alla former. Palestinska fångar är gisslan som hålls av den sionistiska staten i ett försök att kväsa motstånd. ”Dialog”, så som det presenteras, innehåller oftast ingen politisk strategi att tala om, inte minst för de palestinaaktivister som deltar i den; snarare än att prata med bredare skikt i vårt samhälle som kanske är felinformerade om Palestina eller mer uppmärksamma på andra frågor manas vi till att spendera tid på att diskutera frågor med våra motståndare, förespråkare av rasism, imperialism, kolonialism och förtryck. Det finns ett stort värde i att tala med och till den stora majoriteten av människor och till andra rörelser för social rättvisa och inget i att ha en konversation med våra motståndare när motståndarna står för palestiniers död och det palestinska folkets sönderdelning. Vi stödjer också Kanafanis perspektiv som det förhåller sig till den bredare palestinska rörelsen. Vi motsätter oss fullständigt försök inte endast från USA utan även olika europeiska makter att förmå palestinier till att förhandla bort sina rättigheter och friheter. Och vi står helt och hållet bakom antinormaliseringskampanjer från tunisiska, libanesiska, palestinska och andra aktivister som också har fått utstå repression och kriminalisering. Antinormaliseringsaktivister i Palestina hålls också som politiska fångar.

Följande text är översatt från våra internationella kamrater i Samidoun Palestinian Prisoner Solidarity Network:

Den israeliska staten och den sionistiska rörelsen fortsätter sina angrepp på palestinska fångar och palestinasolidaritetsrörelsen. En av de senaste effekterna av dessa angrepp är nedstängningen av Samidouns PayPal-konto. Å ena sidan är detta inget nytt: PayPal har stängt ner konton som tillhör ett flertal grupper som stödjer palestinska rättigheter världen över, däribland organisationer för BDS-kampanjen, politiska partier och även medieorganisationer, påbjudna av krav från olika apartheidvänliga politiker och organ.

Å andra sidan reflekterar de sensationalistiska angrepp som sprids i prosionistiska och apartheidvänliga medier mot vem som helst som kämpar för det palestinska folkets och i synnerhet palestinska fångars rättigheter ett pågående försök att isolera de palestinska politiska fångarna i israeliska fängelsen genom att stoppa internationellt moraliskt och politiskt stöd för deras frihetskamp. I egenskap av en gräsrotsorganisation utan stora finansiärer är Samidoun i väldigt hög utsträckning beroende av små och generösa gåvor från givare, samvetsgranna människor som vill se till att palestinska fångar – och det palestinska folket – inte tystas.

Den 23:e april blev vi plötsligt meddelade att vårt konto har “begränsats permanent” på grund av “våra aktiviteters karaktär”. Detta är ordagrant samma meddelande som många andra globala propalestinska organisationer har mottagit över åren när de har förhindrats att ta emot donationer via PayPal. Inga överklaganden är tillåtna. Detta kan inte separeras från företagets pågående vägran att erbjuda sina tjänster till palestinier i Västbanken och Gazaremsan, samtidigt som de fortsätter att tillhandahålla sina produkter till illegala israeliska bosättningar.

Nedstängningen av vårt PayPal-konto är ännu en metod avsedd att göra det svårt för oss att fortsätta bedriva vårt arbete. Trots det är vi fast beslutna att fortsätta. Så länge som palestinier av alla kön och alla åldrar hålls bakom koloniala galler för att de kämpar för frihet är vi fast beslutna att arbeta jämsides dem för att uppnå det målet – för fångarna och hela Palestina.

Ditt bidrag kan hjälpa oss att bekämpa dessa angrepp. Du kan donera online till Samidoun här, och om du är intresserad av att donera på något annat vis eller bidra med din tid för att hjälpa oss, maila oss gärna på samidoun@samidoun.net.

Ett israeliskt ministerium, ministeriet för strategiska angelägenheter, har beviljats en hemlig budget som enligt rapporter uppgår tiotals miljoner dollar för att bekämpa den växande folkliga rörelsen världen över i solidaritet med det palestinska folkets rättmätiga kamp. Detta ministerium har i synnerhet riktat sina åtgärder mot anhängare till kampanjen för bojkott, avinvestering och sanktioner, BDS. Det har också visat en särskild fallenhet för att angripa palestinska människorättsförsvarare och solidaritetsorganisationer som arbetar för att avslöja israelisk repression mot palestinska politiska fångar och som verkar för deras frihet, inklusive Samidoun.

Detta ministerium leds av Gilad Erdan, en högerextrem politiker i partiet Likud och som också leder ministeriet för intern säkerhet i Netanyahus regering – och därmed övervakar själva den israeliska fängelseapparaten. Det var “Erdan-kommittén” som utlyste den senaste tidens repressiva attacker mot palestinska fångar som ledde till den kollektiva hungerstrejken i april 2019 – med seger för fångarna som resultat. Det kommer inte som någon överraskning att samma institutioner som är skyldiga för att ha konfiskerat rättigheterna uppnådda av palestinska fångar genom åratal av kamp även vill tysta, kriminalisera och stävja alla aktivister och organisationer som verkar för att stödja dessa fångars rättigheter på en internationell nivå.

För inte länge sedan publicerade detta ministerium en rapport, “Terrorists in Suits” (“Terrorister i kostymer”). Rapporten, som är full av felaktigheter, bedrägerier och direkta osanningar, har som syfte att framställa stöd till palestinska fångar, bojkotten av Israel och försvar av mänskliga rättigheter som “terrorism”. Samidoun angreps tillsammans med många andra palestinska och internationella organisationer av ett enkelt skäl – vi försvarar palestinska fångars rättigheter.

Ministeriet är djupt inblandat i att störa kampanjer för rättvisa världen över. Det hänvisades till upprepade gånger i Al-Jazeeras US-amerikanska dokumentärserie “The Lobby”, avslöjad av Electronic Intifada efter censuring, för dess arbete för att stödja anti-BDS-lagar och att angripa studentgrupper och lokala organisatörer i USA. Det tog åt sig äran för att ha förhindrat ett tal från före detta palestinska fången och tortyröverlevaren Rasmea Odeh i Tyskland såväl som fråntagandet av hennes Schengenvisum.

Genom sina konton på sociala medier fortsätter det att angripa den nyligen hemkomne belgiske konstnären, arbetaren och aktivisten Mustapha Awad efter att sin frigivning efter ett 253 dagar långt orättfärdigt israeliskt fängelsestraff. På sina sidor på sociala medier har ministeriet lagt upp dödshot mot Mustapha från olika högerextrema, rasistiska kommentatorer – även efter att det ökänt partiska israeliska rättssystemet frigav honom i förtid från fängelsestraffet han tilldelats av Israel. Det är svårt att se dessa pågående angrepp som något annat än ett försök att tysta honom från att berätta sin historia, inklusive hans erfarenheter av grym och inhuman behandling, och hans palestinska medfångars historier från israeliska fängelser.

Det palestinska folket möts av olika former av belägring i stort sett överallt, självklart mest märkbart i Gazaremsan och i den israeliska ockupationens fängelser. Dessa godtyckliga angrepp – och PayPals återkommande eftergivenhet till dessa grundlösa hot – är endast en liten del av den större belägring som vi kämpar för att bryta på vägen mot seger och befrielse för Palestina.

För att donera till Samidoun, klicka vänligen här.

Efter raketbeskjutning mot Israel har Israels militär inatt anfallit 200 mål i Gaza. SVT skriver:

”I Gazaremsan färgades natthimlen röd av flygattackerna. Hittills har sju palestinier dödats under lördags- och söndagsdygnen och närmare 50 personer har skadats.

Bland dem finns enligt hälsovårdsdepartementet i Gaza en 37-årig kvinna som var gravid i åttonde månaden och hennes 14 månader gamla barn.

Den israeliska militären ifrågasatte dock detta på lördagen. På Twitter hävdade en talesperson för militären att kvinnan och hennes barn hade dödats som en följd av ”terrorverksamhet”.”

Raketbeskjutningen mot Israel är ett svar på att Israels militär under fredag-lördag mördat åtta palestinier. Flera av dem demonstranter i Stora återvändarmarschen, minst 270 demonstranter har i denna marsch dödats sen den började 2018.

Eskaleringen av våldet i Gaza sker dagarna innan Eurovision Song Contest, som den israeliska regeringen själva beskrivit som en möjlig reklamkampanj för landet. I Sverige är medierna upptagna med att diskutera att SSU Malmö sjunger rader ur en gammal progglåt av bandet Kofia.