Solidaritet med Zora i Berlin, det senaste målet för den tyska statens skandalösa jakt på alla som på något vis höjer rösten och agerar för Palestina, oavsett omfattning. De åtta polisrazziorna med 170 poliser igår morse är ett farligt fascistiskt uttryck.

Dessa räder kommer efter en rad räder mot Samidoun-medlemmar och palestinska gemenskapsmedlemmar som pekats ut som ”Hamas-anhängare” och efter det tyska inrikesministeriets förbud mot ”Samidoun och Hamas”. De följer också på en rad tillslag mot 54 platser, inklusive flera moskéer och muslimska institutioner, i november med förevändningar om ”stöd till Hizbollah”. Dessa räder är tydligt inriktade på att terrorisera hela grupper och politiska strömningar.

I det här fallet är tillslagen riktade mot delar av den tyska vänstern som har trotsat det sionistiska ramverk som har dominerat i årtionden och syftar till att hota personer i den politiska vänstern såväl som i den kurdiska gemenskapen som står med Palestina för att förmedla att du är en måltavla om du talar. Just hela den här serien av räder och operationen med 170 poliser verkar ha utlösts av en anspråkslös hänvisning till PFLP i ett Instagram-inlägg på organisationens konto. Detta borde uppröra alla som någonsin har försökt att kommentera eller tala om Palestina. Den tyska staten riktar inte bara in sig på palestinier, araber, solidaritetsrörelsen, förtryckta grupper, invandrare och vänsteraktivister, de antyder också att de är beredda att använda extrem repression mot alla som nämner motståndsorganisationer på något som helst neutralt eller positivt sätt.

Om det inte redan står klart så är ett angrepp på en ett angrepp mot oss alla. De har gripit dussintals människor för att ha sagt: ”From the river to the see, Palestine will be free”, eller till och med bara ”Israel mördar barn”. Den tyska staten är en fullvärdig partner i det sionistiska folkmordet. Dessa räder är avsedda att tysta hela gemenskaper och delar av befolkningen, eftersom det blir allt tydligare att världens folk, även i den imperialistiska kärnan, inte kommer att sitta tyst bredvid när vapenförsäljningen till den sionistiska regimen tiodubblas.

Intervjun nedan är en översättning och publicerades ursprungligen på franska:

Vad är förhållandet mellan kampen för avskaffandet av fängelser och polis och kampen för Palestinas befrielse? Vilka är abolitionisternas analyser och ståndpunkter om Palestina? Hur kämpar abolitionisterna? Vi har diskuterat dessa och andra frågor med Gwenola Ricordeau, professor i straffrätt vid California State University, Chico (USA). Hon är en abolitionistisk aktivist och författare till flera böcker i ämnet (Pour elles toutes. Femmes contre la prison; Crimes et Reines. Penser l’abolitionnisme pénal; 1312 raisons d’abolir la police) och hon är också engagerad för Palestina, särskilt till stöd för palestinska fångar.

Gwenola Ricordeau till stöd för den tidigare palestinska fången Khalida Jarrar 15 januari 2020.
Gwenola Ricordeau till stöd för den tidigare palestinska fången Khalida Jarrar 15 januari 2020.

Kan du kort förklara vad abolitionism är?

Sedan 1970-talet har begreppet ”straffabolitionism” använts för att beskriva en uppsättning idéer och kamper för att avskaffa det straffrättsliga systemet, dvs. fängelser, polis och domstolar. Det är en rörelse med en mängd olika politiska uttryck (kamp mot fängelser, utveckling av straffria former av rättvisa etc.), men som helhet bygger den på en radikal kritik av i synnerhet kapitalismen, systemisk rasism och patriarkat.

Vi har sett hur abolitionistiska organisationer och aktivister har deltagit i den senaste tidens protester för Palestina i USA. Vilka former har detta tagit sig?

Många abolitionister har hjälpt till att organisera de enorma demonstrationer som har ägt rum under de senaste veckorna i USA, särskilt i större städer som Los Angeles, San Francisco och New York, samt walk-outer i gymnasieskolor och universitet. Abolitionistiska aktivister har också deltagit i blockader av hamnarna i Oakland och Seattle (på Förenta staternas västkust) och i aktioner mot det israeliska vapenföretaget Elbit Systems. Abolitionister har också gjort stora ansträngningar för att organisera utbildningar och diskussionsforum om Palestina; vissa av dessa evenemang har ägt rum online, till exempel de som organiserades av A World Without Prisons, de av Network to Advance Abolitionist Social Work och de av Critical Resistance där Angela Davis deltog.

Det bör betonas att abolitionisternas engagemang för Palestina inte började 7 oktober. Palestina, och Gaza i synnerhet, är flitigt närvarande i abolitionisternas kamp och reflektioner. Jag tänker särskilt på 2019 års uttalande som initierades av Critical Resistance, ”Zionism is not compatible with prison abolition or reform”, som undertecknades av många abolitionistiska organisationer och som Samidoun anslöt sig till.

Vilka är de viktigaste abolitionistiska organisationerna som deltar i dessa mobiliseringar?

Av de abolitionistiska organisationer som jag redan har nämnt är Critical Resistance utan tvekan den mest kända. Men även INCITE! Women of Color Against Violence eller Interrupting Criminalization finns, såväl som en mängd organisationer som kämpar lokalt mot polisen, fängelserna eller kriminaliseringen av aktivister.

Du nämnde Angela Davis…

Ja, hon är en viktig aktivistfigur. Hon har alltid försvarat abolitionistiska och propalestinska ståndpunkter i sin aktivism, sina böcker och sina uttalanden, till exempel nyligen på France inter. Men många välkända abolitionistiska aktivister och intellektuella visar också sitt stöd för Palestina. Det finns US-amerikanska aktivister som Michelle Alexander, författare till The New Jim Crow: Mass Incarceration in the Age of Colorblindness, Mariame Kaba, författare till We Do This ’Til We Free Us: Abolitionist Organizing and Transforming Justice och Sarah Schulman, författare till Conflict is Not Abuse: Overstating Harm, Community Responsibility, and the Duty of Repair, liksom den kanadensiska Robyn Maynard, författare till Policing Black Lives: State Violence in Canada from Slavery to the Present.

Kan du förklara den politiska grund på vilken abolitionister positionerar sig i Palestinafrågan?

För oss abolitionister är det en självklarhet att stödja det palestinska folkets kamp, inte bara på grund av kriminaliseringen av deras existens, utan också för att abolitionismen med nödvändighet är antikolonial.

Men låt oss börja med det som är mest uppenbart ur en abolitionistisk synvinkel, dvs. det sätt på vilket det palestinska folket lider av fängelsets existens. Först och främst måste vi betona fenomenets omfattning. Sedan 1967 beräknas 40 procent av palestinska män ha fängslats, och totalt nästan 800 000 palestinier, däribland många barn. Nästan alla palestinska familjer har upplevt att någon av deras medlemmar har fängslats. En bör komma ihåg att fängelse är ett straff som påverkar fångarnas känslomässiga och affektiva liv, men också deras släktingars, och att det i denna mening också är ett kollektivt straff. De hemliga metoder för medicinskt assisterad fortplantning som fångar måste tillgripa vittnar om hur målet för fängelsevistelsen, utöver fångarna, är det palestinska folket självt.

Den grymma behandlingen av fångar och deras familjer måste också lyftas fram. Detta är väldokumenterat, och för att bara nämna några aspekter, låt oss nämna den massiva användningen av administrativt förvar, användningen av särskilt grymma former av isolering och morden på fångar.

Abolitionister är naturligtvis också särskilt uppmärksamma på kriminaliseringen av solidaritet med Palestina. Det finns många exempel på detta i Förenta staterna. Jag tänker särskilt på fallet med ”Holy Land Five”, av vilka några har suttit fängslade i nästan 20 år. I Frankrike är fallet med Georges Abdallah också symboliskt, för att inte tala om de senaste veckornas tillslag mot politiska organisationer och personer som är engagerade i Palestina.

I allmänhet förknippar vi ”fängelse” med ”brottslighet”, ”fångar” med ”brottslingar”. Vad skall vi göra av dessa kategorier i det palestinska sammanhanget?

Abolitionister fördömer ofta hur fängelse framställs som ett ”naturligt” svar på brottslighet när brottslighet är en historiskt och politiskt konstruerad kategori. Masskriminaliseringen av palestinier illustrerar tydligt att det som kallas ”brott” är kontextuellt och att fängelset i grunden tjänar till att upprätthålla ordningen, i detta fall den koloniala ordningen. Abolitionistiskt tänkande ägnar stor uppmärksamhet åt effekterna av att sätta etiketter på människor. De senaste veckorna har tydligt visat hur etiketten ”terrorism” används för att förringa politiska motståndare, vilket vi nyligen har sett i Förenta staterna när anklagelsen om ”inhemsk terrorism” har använts mot motståndare till byggandet av ett enormt polisutbildningscenter i Atlanta (Georgia), med smeknamnet ”Cop City” (#StopCopCity). Det bör också noteras att västmedia och den dominerande politiska diskursen använder kategorierna ”israeliska gisslan” och ”palestinska fångar” utan eftertanke eller kritisk reflektion, för att bättre kunna kontrastera dem, även fast de senare utifrån sin rättsliga och politiska status, sin behandling och omständigheterna kring deras bortförande och fångenskap, är krigsfångar. Detta är ett exempel på den typ av hierarki som skapas när människor kategoriseras som ”gisslan” kontra ”fångar”, och på den oskuld som vissa kan göra anspråk på och, tvärtom, den skuld som andra tillskrivs.

Det sägs ofta om Gaza och Palestina i allmänhet att det är ett utomhusfängelse…

Ja, och det är inte bara en metafor. Palestina är en perfekt illustration av det som Michel Foucault kallade “fängelsesystemets kontinuum“: fängelsesystemet och övervakning kan ta många former. Det är oerhört viktigt att tala om palestinska fångar, men vi måste också komma ihåg att när vi talar om abolitionism är vårt mål inte bara fängelset utan det “fängelseindustriella komplexet” i allmänhet.

Kan du förklara begreppet ”det fängelseindustriella komplexet” och dess innebörd för den politiska analysen?

Detta begrepp (prison-industrial complex) utvecklades i USA i slutet av 1990-talet och populariserades i hög grad av Angela Davis och Critical Resistance. Det syftar på utvecklingen av en ”straffindustri” efter det kalla krigets slut, dvs. en hel ekonomisk sektor som profiterar på fängelsesystemets existens och upprätthåller nära förbindelser med vapen-, övervaknings- och säkerhetsindustrierna i synnerhet.

Det fängelseindustriella komplexet är globalt till sin karaktär och kopplat till de krig som förs av de imperialistiska staterna. Detta är precis vad som uttrycks av parollen ”Abolition means no more war” (Abolition innebär inget mer krig).

Kan du ge några exempel på det fängelseindustriella komplexets globala karaktär?

Ett konkret exempel är Georgia International Law Enforcement Exchange (GILEE). Detta program, som stöds av Georgia State University i Förenta staterna, gör det möjligt för de israeliska och US-amerikanska polisstyrkorna att samarbeta och utbyta träning, teknik och taktik. GILEE deltar i projektet Cop City i Atlanta, och dess motståndare fördömer tydligt dess kopplingar till folkmordet i Palestina.

GILEE är en del av ett större fenomen: Förenta staterna ger nästan 4 miljarder dollar per år i militärt stöd till Israel, och omfattningen av samarbetet mellan Förenta staterna och Israel när det gäller polisarbete återspeglas i det bidrag som Tsahal ger till militariseringen av polisen i Förenta staterna.

Du sa att ”abolitionismen med nödvändighet är antikolonial”. Kan du förklara detta?

I USA hör vi ofta frasen ”Palestine is an indigenous struggle” (Palestina är urfolkskamp). Med det perspektivet klargörs att sionismen är en rasism som upprätthåller kolonialism, men det sammankopplar också det palestinska folkets kamp och ursprungsbefolkningarnas kamp i Nordamerika (Förenta staterna, liksom Kanada, är en bosättarkoloni, precis som Israel).

Fängelser och polisstyrkor är kraftfulla verktyg för kolonisering i alla delar av världen och är nödvändiga för övervakning av och repression mot ursprungsbefolkningar. Det faktum att Israel nyligen fördubblade antalet fängslade palestinier inom loppet av två veckor visar tydligt sambandet mellan fängelse och kolonisering.

Den antikoloniala kampen i USA har också en slogan: ”Land Back” (Återlämna marken). Den har använts framför allt för att motsätta sig byggandet av nya fängelser och för att fördöma hur utvidgningen av straffsystemet har varit en del av kolonialismen och miljöförstöringen. Så gör motståndarna till Cop City kopplingen till Palestina. För oss abolitionister är att kräva, i Palestina liksom i Förenta staterna, att marken skall återlämnas till ursprungsbefolkningen att säga att kolonisering är oförenligt med abolitionism.

Vi måste också komma ihåg att kolonisering också förstör inhemska modeller för hantering av konflikter och oförätter, vilket den palestinska forskaren Yara Hawari beskriver så väl. I det avseendet, om abolitionister vill avskaffa fängelser och polis, så är det för att de vet att fängelser och polis är en viktig aspekt av koloniseringen.

Slutligen, om abolitionisterna har en tydlig antikolonial hållning beror det på de kopplingar som finns i USA mellan straffabolitionism, kampen för att avskaffa slaveriet och de svarta befrielserörelserna. Detta har satt frågan om raskapitalism och vit överhöghet i centrum för abolitionisternas analyser och kamp.

Vilken är relationen mellan USA:s svarta befrielserörelser och Palestina?

Som Michael R. Fischbach skriver i Black Power and Palestine finns det en lång historia av politisk solidaritet mellan svarta befrielserörelser och det palestinska folkets kamp, särskilt sedan Malcolm X, även om denna historia inte är entydig. Denna solidaritet får näring av den förståelse som palestinier och svarta människor i USA har för likheten mellan Israels behandling av palestinierna (som kan beskrivas som ”israelisk apartheid”) och den behandling som svarta människor i USA har utsatts för under rassegregering och Jim Crow-lagar.

Men den mest närstående historien har i synnerhet präglats av Palestinas solidaritet med Black Lives Matter, särskilt i augusti 2014 under upploppen i Ferguson (Missouri) som följde på polisens mord på Michael Brown – och som sammanföll med Israels attack mot Gaza – och under mordet på George Floyd våren 2020. Vi kan också nämna fördömandet av GILEE från svarta organisationer till stöd för Palestina.

Det palestinska folket och svarta i USA förenas också av frågan om fångar och den politiska solidaritet som skapats mellan fångar i Förenta staterna och Israel, vilket till exempel framgår av Mumia Abu-Jamals många ställningstaganden för Palestina eller Ahmad Sa’adats uttalande från 2018. Mer allmänt är de engagerade i kampen för frigivning av alla politiska fångar, från Leonard Peltier, en politisk fånge ur den nordamerikanska ursprungsbefolkningen, till Holy Land Five.

Det låter som att abolitionism går långt utöver avskaffandet av fängelser och polisen…

Ja, abolitionism handlar inte bara om att stödja fångar och alla kriminaliserade människor, eller ens bara om att befria alla fångar. Den abolitionistiska visionen vet att frigörelse inte enbart är resultatet av att en institution upphör, vilket slutet på slaveriet visade för svarta i USA. W.E.B. Du Bois har några viktiga tankar om detta ämne, och hans begrepp ”abolitition democracy” (abolitionistisk demokrati) har omarbetats av Angela Davis för att beskriva abolitionistiska strävanden.

I själva verket är abolitionismen som en tråd vi drar i. Vi kan inte analysera straffsystemet, polisen och fängelset utan att se deras kopplingar till kolonialism, men också till extraktivism, och därför det sätt på vilket det palestinska folkets kamp också är en kamp mot den systematiska förstörelsen av vår planet. Abolitionismen har också nära kopplingar till kampen mot funkofobi och funktionsrättsaktivister som Alice Wong gör det tydligt att de stöder Palestina. Som The Abolition and Disability Justice Coalition förklarade i ett pressmeddelande 2021: ”Disability justice cannot exist under settler colonialism, military occupation, imprisonment, and apartheid…Disability justice requires solidarity with Palestine”.

Vilka strategier utvecklar abolitionister?

Abolitionisternas strategier är varierande, och det finns mycket debatt bland abolitionisterna om vilka strategier de ska anta. På senare år har dock ”avfinansiering” (defunding) som taktik blivit alltmer populär, med uppmaningar att skära ned budgetar (till exempel för polisen eller fängelser) och kampanjer för att bojkotta företag som är kopplade till det fängelseindustriella komplexet. Den slogan som vi hör idag, ”defunding genocide”, är därför en del av både denna typ av taktik och praxis för ”Boycott, Divestment, Sanctions”-kampanjen (BDS). Detta är naturligtvis inget nytt. Några exempel är kampanjen ”Defund Racism” mot välgörenhetsorganisationer som finansierar israeliska bosättningar från USA, och segern 2016 för den internationella kampanjen som lanserades av palestinska fångar mot G4S, ett privat säkerhetsföretag som har tillhandahållit sina tjänster till israeliska fängelser.

Ur en abolitionistisk synvinkel är det naturligtvis alltid viktigt att visa politisk solidaritet med alla de som trakasseras, förtrycks och kriminaliseras på grund av sitt engagemang för Palestina. Det måste också sägas att vi befinner oss i ett sammanhang som får rasistiska hatbrott, särskilt antisemitiska och islamofobiska sådana, att frodas och att det är nödvändigt att inta en tydlig ståndpunkt i solidaritet med offren. Jag tänker särskilt på de tre palestinska studenterna, Hisham Awartani, Kinnan Abdalhamid och Tahseen Ahmed, som sköts i Vermont 26 november.

Hur ser abolitionisterna på Palestinas framtid?

Abolitionister säger ofta att ju grövre brottet är, desto mindre meningsfullt är det att tro att straff kan vara lösningen. Precis som verklig säkerhet aldrig finns i slutet av en pistol, är offrens, alla offers, upprättelse, sorg eller läkande alldeles för komplex för att kunna lösas genom straff. Det är därför abolitionismen har många kopplingar till övergångsrättvisa och lösningen av politiska konflikter, krig och brott mot mänskligheten, dvs. situationer där brottets omfattning gör det omöjligt att helt enkelt straffa de ansvariga. Att säga detta hindrar oss naturligtvis inte från att fördöma Macrons, Bidens, Trudeaus och i allmänhet västvärldens politiska ledares delaktighet i brottet att kolonisera Palestina.

Ur en abolitionistisk synvinkel vet vi att vi aldrig kan nöja oss med att åberopa ”fred”. En kan inte bara vilja ha fred utan att avveckla det fängelseindustriella komplexet och den raskapitalism som det bygger på. Vi kan inte heller åberopa ”rättvisa” utan att tänka på vad vi är skyldiga offren för kolonisationens massbrott. Att kräva ett enda Palestina, ett Palestina ”från havet till floden” och palestiniernas rätt att återvända, är i denna mening att kräva de möjliga villkoren för en fred som inte bara är en ”vapenvila”.

Har du några avslutande ord?

Som Saidiya Hartman skrev: ”So much of the work of oppression is policing the imagination”. Att göra motstånd är alltid att motsätta sig denna form av polisarbete. I den meningen bidrar det palestinska motståndet till att befria vår fantasi.

Källa: Nidal El Khairy
Källa: Nidal El Khairy

Här återges en översättning av ett uttalande från Samidoun Palestinian Prisoner Solidarity Network:

24 november 2023 sörjer vi martyrerna i Gaza samtidigt som vi hedrar och välkomnar 39 frigivna palestinska fångar, de första fångarna som frigivits genom fångutväxling med det palestinska motståndet sedan Wafaa al-Ahrar-utväxlingen 2011. På detta datum uppmärksammar vi också det 15:e året i fängelse för Shukri Abu Baker, Ghassan Elashi och Mufid Abdelqader, de återstående fångarna i Holy Land Five – palestinska politiska fångar i US-amerikanska fängelser.

I dag har det gått 15 år sedan The Holy Land Foundation 5, fem palestinska gemenskapsledare, dömdes och fängslades för att ha gett välgörenhet – mat och medicin – till föräldralösa barn och änkor i Palestina. Idag är tre av de fem fortfarande fängslade, vissa med exceptionellt långa straff. Efter att den första juryn som prövade deras fall ogiltigförklarade rättegången var den andra rättegången ett exceptionellt justitiemord, där Holy Land 5 dömdes på grundval av antipalestinsk propaganda, inklusive anonymt vittnesmål från israeliska underrättelseagenter.

Dessa tre män sitter fortfarande bakom galler, isolerade från sina gemenskaper och kärleksfulla familjer, och vi kräver deras frihet, tillsammans med friheten för alla palestinska fångar. Liksom fångarna i den svarta befrielserörelsen, Leonard Peltier, Alex Saab och andra är Holy Land 5 politiska fångar i USA:s imperialism. De är också palestinska politiska fångar, en del av fångrörelsen tillsammans med sina syskon i det ockuperade Palestina och fångarna i imperialistiska fängelser som Georges Abdallah och Amin Abu Rashid.

Samtidigt som vi belyser den US-amerikanska imperialismens ansvar för att finansiera, beväpna och leda det pågående sionistiska folkmordet i Gaza betonar vi ytterligare att USA fängslar palestinska politiska fångar. De 5 från Holy Land är fängslade för att de tillhandahöll medel till stöd för sitt folks ståndaktighet i deras ockuperade hemland, för motstånd mot fördrivning och för samhällsstöd som var oberoende av USAID, Europeiska unionen och liknande imperialistiska ”givarstater” som villkorar sitt bistånd med politiska eftergifter och undfallenhet inför sionistisk kolonisering.

Vilka är Holy Land Foundation 5?

Som Within Our Lifetime kommenterar: ”The Holy Land 5 är fem palestinska män som var aktiva ledare i Holy Land Foundation. Stiftelsen var baserad i Texas och var en gång den största islamiska välgörenhetsorganisationen i USA innan den blev måltavla för Bushadministrationen och sionistiska krafter som en del av det rasistiska ”kriget mot terrorismen” och stängdes ner december 2001, vilket ledde till att fem palestinska män felaktigt dömdes och fängslades. Tre av dem, Mufid Abdulqader, Ghassan Elashi och Shukri Abu Baker, sitter fortfarande fängslade idag. De två andra, Abdulrahman Odeh och Mohammed El-Mezain, som dömdes till 15 år vardera, frigavs 2020 respektive 2022.”

HLF5 dömdes på falska anklagelser om att ”tillhandahålla materiellt stöd till terrorism”, trots att de aldrig ens anklagades för att finansiera det legitima väpnade motståndet mot israelisk ockupation och kolonisering. Samma välgörenhetsorganisationer som finansierades av Holy Land Foundation finansierades också av Internationella Röda Korset och till och med av USAID, den US-amerikanska byrån för internationell utveckling. Men efter att ha misslyckats med att fälla HLF5 i sitt första försök tilläts den US-amerikanska regeringen två gånger att ta in en anonym israelisk underrättelseagent för att erbjuda ännu mer tvivelaktiga, tortyrproducerade ”bevis” mot de fem, tillsammans med ren sensationalism och antipalestinsk, antiarabisk rasism.

Ghassan Elashi föddes i Gaza City och bodde där tills han var 14 år. Han och hans familj flyttade sedan till Kairo i Egypten, där han 1975 tog sin kandidatexamen i redovisning vid Ain Shams University. Han bodde i Saudiarabien och London i ett par år innan han slutligen flyttade till USA 1978. Han bodde i Ohio i flera månader och flyttade sedan till Florida, där han tog sin magisterexamen i redovisning från University of Miami 1981. Strax därefter började Elashi arbeta på ett företag som skapade världens första arabiska dator. År 1985 gifte sig Elashi med Majida och flyttade till Culver City, Kalifornien, nära Los Angeles. De bodde där i cirka sju år innan de 1992 flyttade till Richardson, Texas nära Dallas. Där arbetade han på ett familjeägt datorföretag och var ordförande och volontär för HLF. Elashi och Majida har sex barn: Noor, Huda, Asma, Mohammad, Osama och Omar. ”Jag ber inte om ursäkt för att jag ger mat till föräldralösa barn och behövande familjer. Jag vet vad regeringens mål var, det var att statuera ett exempel av mig. Men de misslyckades, för jag kände en kärlek från min gemenskap som jag inte hade kunnat föreställa mig”, sade han.

Shukri Abu Baker, med palestinskt och brasilianskt påbrå, föddes i Brasilien 1959. När han var 6 år flyttade han och hans familj till Silwad i Palestina, där de bodde i ett par år. År 1967 flyttade familjen till Kuwait och bodde där i ungefär ett decennium. Abu-Baker flyttade till USA 1980, där han tog sin kandidatexamen i företagsekonomi vid Orlando College. Under den tiden hjälpte han också till att starta den första moskén i centrala Florida. Efter att ha gift sig med Wejdan 1982 flyttade Abu-Baker till Indianapolis, Indiana. Där arbetade han som kontorschef för Muslim Arab Youth Association. År 1990 flyttade de till Culver City i Kalifornien, nära Los Angeles, där han och några vänner öppnade Holy Land Foundation. År 1992 flyttade familjen till Dallas och HLF flyttade med dem. Han och Wejdan har fyra döttrar födda i USA: Zaira, Sanabel, Nida och Shurook. Du kan läsa Shukris anteckningar från fängelset på hans blogg: https://notesfromshukri.wordpress.com

Mufid Abdelqader föddes i Silwad i Palestina 1959 och levde en stor del av sitt unga vuxna liv i Kuwait. År 1980 migrerade han till USA för att skaffa sig en högskoleutbildning. Han bodde i Irving i Texas i några månader innan han flyttade till två städer i Oklahoma, först Claremore och sedan Stillwater. För att finansiera sina studier vid Oklahoma State University arbetade Abdelqader en kort tid som diskare på en italiensk restaurang och som kassör på Wendys. Han tog sin kandidatexamen i byggnadsingenjörsskap 1984. År 1985 gifte han sig med Diane. Han tog sin Master’s Degree i Civil Engineering från Oklahoma State University 1994. Familjen bodde i Oklahoma City i flera år innan de slutligen flyttade till Richardson, Texas 1996. Han och Diane har tre döttrar. Sedan 1996 har Abdelqader arbetat för Dallas stad som senior projectledare inom avdelningarna för offentliga arbeten och transport. Mufid är sångare, har arbetat som volontärrådgivare i sin gemenskap och som volontär för HLF.

Se en video om HLF5:

Fallet Holy Land 5

Holy Land Foundation var upprepade gånger måltavla för sionistiska organisationer i en rad rapporter och utredningar på grund av sitt effektiva arbete med att ge stöd till det ockuperade Palestina. HLF var en stor välgörenhetsorganisation som samlade in miljontals dollar till fattiga människor i det ockuperade Palestina, vilket gav välbehövligt stöd och mildrade ockupationens effekter på det palestinska folket. Ledare för stiftelsen övervakades av FBI sedan 1993 medan ökända islamofobiska, rasistiska och sionistiska kommentatorer som Steven Emerson upprepade gånger attackerade stiftelsen.

Stiftelsens situation blev ännu mer prekär under tiden efter Oslo, då man först införde ekonomiska sanktioner och sedan strafflagar som skapade en lista över ”utländska terroristorganisationer”, en lista som uttryckligen skapades för att kriminalisera och undertrycka motstånd mot ”fredsprocessen i Mellanöstern”, som i själva verket var en process för att likvidera den palestinska kampen. Medan bröderna Elashis företag, INFOCOM, utsattes för en razzia av FBI i början av september 2001, anklagat för att ha sålt datorteknik till personer i Libyen, Syrien och det ockuperade Palestina, drev klimatet efter 11 september med ökande rasism och propaganda för ”kriget mot terrorismen” ytterligare på attacken mot Holy Land Foundation. Med hjälp av finansdepartementets extremt omfattande befogenheter frystes HLF:s tillgångar, kontor genomsöktes och organisationen förklarades vara en ”Specially Designated Global Terrorist”-organisation.

Det var 2004 som hemmen för Holy Land Foundation Five – Ghassan Elashi, Shukri Abu Baker, Mufid Abdelqader, Mohammed el-Mezain och Abdulrahman Odeh – utsattes räder och männen greps. 2007 inleddes rättegången mot dem. Trots att anonyma vittnesmål från israeliska underrättelseagenter togs upp i rätten – som inte kunde korsförhöras av försvaret på ett korrekt sätt – slutade den första rättegången med en ogiltigförklaring, där först alla 12 jurymedlemmar röstade för frikännande och en sedan ändrade sig i sista minuten.

Som Within Our Lifetime anmärker: ”En av jurymedlemmarna noterade att fallet verkade ’sammanfogat med makaroner. Det fanns så lite bevis. Juryn utfärdade icke-skyldiga domar på nästan varenda en av de 197 anklagelserna tills en av jurymedlemmarna plötsligt ändrade sig och hävdade att de aldrig hade gått med på dessa domar. Senare framkom bevis som tydde på att denna jurymedlem hade påverkats på ett otillbörligt sätt av dem som ville se HLF5 fängslade.”

Medan HLF5, deras familjer och anhängare av rättvisa i Palestina firade, vägrade regeringen att acceptera nederlaget och ställde återigen HLF5 inför rätta i Dallas, återigen med sensationella, obevisade och orelaterade vittnesmål från israeliska underrättelseagenter. Noor Elashi, dotter till Ghassan Elashi, sade: ”Det var enda gången i USA:s historia som ett vittne i en rättssal tilläts förbli anonymt, så att försvaret inte kunde korsförhöra honom.” Det fanns dock en tidigare liknande händelse – fallet med Abdelhaleem Ashqar och Mohammed Saleh i Chicago, palestinier som anklagades för ytterligare tvivelaktiga ”terroranklagelser” och som även de mötte ockupationsagenter i rätten bakom en slöja av anonymitet. Familjemedlemmarnas politiska tillhörighet i Holy Land Foundation Five åberopades som en form av ännu mer tvivelaktigt ”bevis” mot dem.

I slutändan dömdes HLF5 till ovanligt långa fängelsestraff. ”Shukri Abu Baker och Ghassan Elashi dömdes till 65 års fängelse vardera. Abdulrahman Odeh, Mohammed El-Mezain och Mufid Abdulqader dömdes till 15 till 20 år vardera. Två av Ghassan Elashis bröder, Bayan och Basman Elashi, ställdes inför rätta och dömdes separat för anklagelser som härrörde från InfoCom och Holy Land Foundation. Bröderna greps 2002, tillbringade två år i isoleringscell och ställdes inför rätta 2004. De dömdes till 84 månaders fängelse vardera och släpptes ur fängelset 2009 innan de deporterades till Gaza.”

Abdulrahman Odeh och Mohammed el-Mezain frigavs slutligen 2020 och 2022. När El-Mezain släpptes greps han av ICE – USA:s immigrationsmyndighet – och deporterades sedan till Turkiet. Shukri Abu Baker, Ghassan Elashi och Mufid Abdelqader är fortfarande fängslade – medan Abdelqader ska friges 2025 har Elashi och Abu Baker dömts till ytterligare 45 år i amerikanska fängelser. De har tidigare tillbringat många år bakom galler, inklusive ett antal år i ultrarepressiva ”Communications Management Units” med högsta säkerhet. Alla deras juridiska överklaganden har hittills uttömts, vilket är anledningen till att det är så viktigt att engagera sig i den politiska och folkliga kampen för deras frigivning.

Kampen för att befria Holy Land 5 är en del av kampen för att befria alla palestinska fångar och för att befria Palestina. När vi marscherar och organiserar oss för att konfrontera USA:s imperialism i det ockuperade Palestina och arabvärlden och USA:s ansvar för det sionistiska folkmordet i Gaza, uppmanar vi också till frigivning av dessa palestinska politiska fångar i amerikanska fängelser.

Vidta åtgärder för kampanjen #FreeTheHLF5 med hjälp av punkterna nedan. Listan är inte uttömmande och vi uppmuntrar dig att komma med kreativa idéer för att mobilisera till försvar för HLF5 och till stöd för palestinska fångar:

  • Ta med affischer och annat material om #FreeTheHLF5 till din nästa demonstration för Palestina!
  • Om du representerar en organisation, gå med i kampanjen för #FreeTheHLF5
  • Donera eller anordna en insamling till stöd för Coalition for Civil Freedoms, en viktig organisation som har stöttat Holy Land 5, deras familjer och många andra politiska fångar i hela USA i årtionden
  • Organisera ett evenemang, en filmvisning eller en demonstration till försvar av Holy Land 5 och alla politiska fångar. Skicka detaljerna till oss så delar vi dem. Utanför USA? Protestera vid USA:s konsulat eller en ambassad och kräv att HLF5 släpps fria.
  • Skriv till Shukri, Ghassan och Mufid med hjälp av instruktionerna och adresserna nedan
  • Ta bilder med de affischer som finns här och på WOL:s webbplats och använd hashtaggen #FreeTheHLF5

Resurser

Här är några resurser som du kan använda för att organisera dig för Holy Land Five:

Skriv till The Holy Land 5

Att skriva till fångar är en viktig del av att visa solidaritet och bygga upp moral. Oavsett om du skriver till palestinska fångar i sionistiska fängelser, Georges Abdallah i Frankrike, eller Holy Land 5 och andra politiska fångar i USA visar dina brev dessa fängslade kämpar att de inte är glömda, övergivna eller isolerade trots alla försök att göra det, och de visar också fångvaktarna att dessa fångar har stöd utifrån.

Kom ihåg att alla brev som skickas till HLF5 kan komma att öppnas och läsas av fängelsepersonal. Undvik att skriva något känsligt som kan läsas av vakter och fängelsepersonal. Var noga med att ange både namn och registernummer på kuvertet.

SHUKRI ABU BAKER 32589-177

USP BEAUMONT

U.S. PENITENTIARY

P.O. BOX 26030

BEAUMONT, TX 77720

GHASSAN ELASHI 29687-177

USP MCCREARY

U.S. PENITENTIARY

P.O. BOX 3000

PINE KNOT, KY 42635

MUFID ABDULQADER 32590-177

FCI SEAGOVILLE

FEDERAL CORRECTIONAL INSTITUTION

P.O. BOX 9000

SEAGOVILLE, TX 75159

Ladda ner och använd dessa affischer

Free The Holy Land 5 (Ladda ner PDF)

Frihet åt Ghassan Elashi (Ladda ner PDF)

Frihet åt Shukri Abu Baker (Ladda ner PDF)

Frihet åt Mufid Abdelqader (Ladda ner PDF)

Detta är en översättning av ett uttalande som först publicerades på engelska.

Samidoun Palestinian Prisoner Solidarity Network fördömer i starkaste ordalag de räder som utförts av tysk polis i fyra delstater, med särskilt fokus på Berlin, och som riktats mot palestinier som betecknats som medlemmar i eller anhängare till Samidoun eller den palestinska islamiska motståndsrörelsen, Hamas, av den tyska staten. Vi uttrycker vår djupaste solidaritet med alla dem som utsatts för dessa räder, och vi ser dessa räder som ett tydligt försök av den tyska staten att terrorisera de palestinska, arabiska och muslimska gemenskaperna i Tyskland och, mer allmänt, den folkliga opinionen till stöd för palestinsk frigörelse. Dessa åtgärder bygger på det flera veckor gamla förbudet mot Samidoun, demonstrationsförbuden, polisattacker mot gemenskaper, rasistisk uppvigling i medier och fascistiska politiska, sociala och kulturella angrepp på alla medlemmar i dessa utpekade gemenskaper.

Dessa räder är dessutom ett försök av den tyska staten att påskynda det sionistiska folkmord som just nu genomförs i det ockuperade Palestina och som redan har tagit livet av över 14 000 palestinier, fördrivit över hälften av palestinierna i Gaza, förstört tiotals sjukhus, skolor, moskéer och kyrkor och skadat ytterligare tiotusentals palestinier. Polisräderna är också ett försök att tysta alla röster som talar för de palestinska fångarnas frigivning, särskilt vid denna tidpunkt, då sex palestinska fångar har under den senaste månaden lidit martyrdöden i ockupationens fängelser, när fångar utsätts för daglig tortyr och misshandel och när en fångutväxling eventuellt är nära förestående och kräver alla solidariskt sinnade människors stöd.

I stället för att agera som en ansvarsfull part – genom att sanktionera den israeliska ockupationsregimen, utvisa dess ambassadör och åberopa folkmordskonventionen för att skydda palestinierna – vilket är vad en stat, som i likhet med Tyskland hävdar att den har lärt sig av sin historia som nazistisk folkmordsförövare, bör göra – har den i stället tiodubblat sitt militära stöd och sin vapenförsäljning till den israeliska ockupationen bara under de senaste två månaderna och infört en nivå av polisrepression, inte skådad sedan Tysklands återförening, mot den palestinska gemenskapen och palestinavänner i stort.

Vi hävdar att dessa angrepp mot människor som var medlemmar i Samidoun innan Samidoun förbjöds i Tyskland 2 november, liksom mot människor som deltar i demonstrationer och massaktioner till Palestinas försvar, kommer att misslyckas i försöket att terrorisera och tysta gemenskapen och den växande rösten för rättvisa i Palestina. De tiotusentals människor som fyller gatorna för varje upprop för Palestina kommer att fortsätta att göra det, även om de utsätts för polisangrepp och gripanden för att de uttalar så enkla krav som ”Stoppa folkmordet” och ”From the river to the sea, Palestine will be free”.

Våra krafter och våra ansträngningar runt om i världen är inriktade på att stödja det heroiska palestinska folket i Gaza och i hela det ockuperade Palestina och att organisera överallt i exil och diaspora, på internationell, arabisk och palestinsk nivå, för att få ett slut på folkmordet, för att bekräfta det palestinska motståndets legitimitet och ledarskap och för att befria Palestina, hela Palestina. De systematiska rasistiska övergrepp som riktas mot det palestinska folket och de arabiska och muslimska gemenskaperna i stort kommer inte att tysta oss eller undertrycka vårt arbete. Oavsett om repressionen sker i Tyskland, Frankrike, Storbritannien, Kanada eller Förenta staterna står det klart att dessa attacker mot dem som kämpar för rättvisa i Palestina endast återspeglar imperialistmakternas desperation att med alla medel försvara sitt brottsliga sionistiska koloniala bosättarprojekt i arabregionens hjärta, inklusive att riva sönder alla sina proklamationer och löften om demokrati, mänskliga rättigheter, yttrandefrihet och föreningsfrihet. Vi uttrycker vår tydliga solidaritet med alla människor och organisationer som har utsatts för gripanden, frihetsberövanden, polisräder, husrannsakningar, trakasserier, repressalier från arbetsgivare, officiellt nedtystande och andra former av förföljelse för sina ståndpunkter om Palestinas frigörelse.

Trots alla attacker är verkligheten tydlig: folket står med Palestina. Från de tiotusentals, ja hundratusentals som trotsar statens repression i Tyskland och går ut på gatorna för Palestina, till massorna i Frankrike som reser sig mot polisens mobiliseringsförbud, till de miljoner i Storbritannien som demonstrerar trots försök att förbjuda den palestinska flaggan, till de pågående aktionerna i Storbritannien, Kanada och Förenta staterna för att materiellt möta och utmana krigsmaskinen genom direkta aktioner som Palestine Action – och detta är bara i hjärtat av den imperialistiska kärnan. I Latinamerika har Colombia, Venezuela, Kuba, Belize och Bolivia klippt banden, återkallat sina ambassadörer eller bekräftat sitt förkastande av den israeliska ockupationsregimen och krävt ett slut på folkmordet. Sydafrikas parlament har röstat för att utvisa den israeliska ambassadören. Och i arabvärlden förenas naturligtvis det libanesiska, jemenitiska och irakiska motståndets heroiska och makalösa roll med folkets tydliga känsla och anda att skambelägga varje reaktionär regim som är medskyldig till folkmordet i Palestina och till de imperialistiska planerna för regionen.

Bilderna på hundratals maskerade och tungt beväpnade poliser som invaderar palestinska studenters, arbetares och flyktingars lägenheter i Tyskland framstår som en imitation av den israeliska ockupationsmaktens dagliga invasioner av palestinska hem i det ockuperade Palestina, liksom som ett oroande eko av Tysklands egen nazifascistiska historia. Och eftersom palestinierna i det ockuperade Palestina aldrig har slutat kämpa trots över 75 år av sionistisk ockupation och 100 år av kolonialism, kommer dessa attacker inte att tysta den växande rörelsen i Tyskland och alla andra imperialistmakter som är inblandade i angreppet på Palestina, eftersom nya generationer vägrar deltagande och delaktighet i folkmord.

Vi fastslår: Inga förbud, polisrazzior eller kriminaliseringar kommer att tysta andan, viljan och organisationen hos de palestinska, arabiska och internationalistiska röster som konfronterar imperialism, sionism och reaktion. Som Samidoun är vi fast beslutna att utmana förbudet och dessa attacker med alla lagliga medel, och våra ögon kommer inte att vändas bort från vår roll i arbetet för att snarast få ett slut på folkmordet och befria alla palestinska fångar. Palestina kommer att befrias från floden till havet. Länge leve det palestinska motståndet. Seger, återvändo, total befrielse och avkolonisering för hela Palestina.

Förra torsdagen tillkännagav Nancy Faeser, tyska inrikesministern (tidigare känd för flera antiarabiska propagandakampanjer), ett förbud mot Samidoun.

De tyska myndigheternas förbud mot Samidoun är ett aktivt deltagande i det pågående folkmordet i Gaza. Syftet med ett sådant förbud är att undertrycka oliktänkande med statens fulla kraft. Det går hand i hand med demonstrationsförbud, polisingripanden mot människor på gatorna för att de bär kufiya eller Palestinaflagga, förbud mot att säga ”From the river to the sea, Palestine will be free”, införandet av politiska förbud, försök att deportera aktivister eller frånta dem deras uppehållstillstånd. 

Allt detta är fullständig medverkan och delaktighet i folkmord. När vi skriver detta har de israeliska ockupationsstyrkorna genomfört en ny massaker i flyktinglägret al-Bureij i centrala Gaza och bombat 30 hem i ett tättbefolkat läger. Den tyska staten och inrikesministeriet väljer att stödja dessa attacker genom att bedriva en kampanj av terror och repression mot de som vågar uttala sig mot dessa pågående brott och som vill mobilisera människor för att sätta stopp för förstörelse, krig, ockupation och kolonialism. 

Den tyska staten och alla imperialistiska makter, som följer USA:s president Joe Bidens exempel, är inte bara medskyldiga till förtal och avhumanisering av det palestinska folket utan också till ockupationsregimens mordiska krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten. Delaktighet i folkmord är brott mot internationell lag, liksom förföljelse av organisationer för att de motsätter sig apartheid, och vi är fast beslutna att hålla Tyskland ansvarigt för dess brott mot inte bara Samidoun, utan det palestinska folket som helhet.

Detta angrepp bör vara en allvarlig källa till oro för alla politiskt aktiva, särskilt för palestinsk befrielse. Den är avsedd att införa en norm där organisationer kan förbjudas att anordna demonstrationer, föreläsningar, sätta upp affischer och engagera sig i helt offentligt och politiskt arbete som utmanar den tyska staten och dess delaktighet i israeliska krigsförbrytelser, brott mot mänskligheten och det pågående folkmordet i Gaza. Det kommer vid en tidpunkt då fler människor än någonsin talar för rättvisa och befrielse i Palestina och är menat som ett angrepp mot rörelsen som helhet. 

Om det är möjligt att förbjuda Samidoun, då är det möjligt att förbjuda alla politiska organisationer och grupper i Tyskland som utmanar den tyska statens politik och dess imperialistiska roll. Denna åtgärd går hand i hand med USA:s pågående påfyllning av bomber som riktas mot det palestinska folket i Gaza. Den är avsedd att stärka den israeliska krigsansträngningen genom att beröva det palestinska folket dess folkliga stöd på gatorna.

Detta är också ett rasistiskt angrepp på det palestinska och arabiska samhället. Samidoun i Tyskland leds av palestinska flyktingungdomar, och de tyska medierna har ägnat sig åt en uppenbart rasistisk smutskastningskampanj som syftar till att hetsa de mest rasistiska och fascistiska krafterna i landet mot den palestinska gemenskapen, Europas största. Polisen i Berlin har ägnat sig åt ett kontinuerligt, riktat och aggressivt angrepp mot arabiska stadsdelar och samhällen. Samidoun-aktivister har utsatts för allvarlig repression, till exempel hotas Zaid Abdulnasser med att bli av med sitt uppehållstillstånd och Musaab Abu Atta med ett politiskt förbud. Andra aktivister har hotats med deportering bara för att de deltagit i protester och evenemang. Detta förbud är avsett att hålla samhällena tysta av terror och rädsla, att kuva ungdomarnas röst och att stärka de mest rasistiska och fascistiska krafterna mot det palestinska folket både i Tyskland och i Palestina.

Angreppet på Samidoun är en del av angreppet på det palestinska folket som helhet. Det återspeglar den tyska statens imperialistiska intressen. Långt ifrån att uttrycka en känsla av skuld eller ansvar för nazistiska brott och folkmord, vittnar denna handling om den tyska statens aggressiva engagemang för och främjande av rasism, förtryck och krigsförbrytelser. Vi måste vara tydliga: Tyskland har ingen legitimitet eller auktoritet att tala om mänskliga rättigheter, frihet eller demokrati. De är fast beslutna att ta alla dessa saker ifrån alla som uttalar sig mot folkmord och kolonialism i Palestina.

Samidoun har också varit en särskild måltavla eftersom vi talar för de palestinska fångarna, som står i frontlinjen för kampen och möter repression, och för att vi uttrycker vår solidaritet med det legitima palestinska motståndet. Medan Tyskland förtrycker det palestinska samhället och förbjuder Samidoun, har dess officiella utposter utomlands ofta försökt att påverka och styra palestinsk politik genom villkorad finansiering och liknande koloniala förehavanden. Genom detta förbud vill den tyska staten inte bara stödja folkmord utan även kriminalisera till och med verbalt motstånd mot detta folkmord. Det palestinska folket, liksom alla koloniserade och förtryckta folk, har rätt att göra motstånd för att befria sig själva och sitt land från kolonialism och ockupation, från floden till havet. De som gör motstånd mot ockupation och förtryck – det palestinska motståndet – är inte bara det palestinska folkets hjältar, de är hela mänsklighetens försvarare. 

I detta ögonblick uppmanar vi alla aktivister och anhängare av Palestina, och alla som bryr sig om frihet och rättvisa, att höja rösten om folkmordet i Gaza, att höja rösten om förbudet mot Samidoun och att högt och tydligt bekräfta att Palestina kommer att bli fritt från floden till havet, och att palestinierna har rätt att göra motstånd mot ockupation och förtryck. Genom denna handling, genom polisens upprepade krav på protestorganisatörerna, vill den tyska staten undertrycka dessa sanningar och denna verklighet. De vill säkra vår tystnad och till och med vår medverkan, och vi kommer inte att tillåta dem att göra det. 

Vi upprepar våra ord när den tyske förbundskanslern Olaf Scholz tillkännagav kravet på att förbjuda Samidoun: På arabiska betyder ordet ”Samidoun” de som är ståndaktiga. Vi använder detta namn för att hänvisa till de palestinska fångarna, som fortfarande sitter bakom galler och kämpar för frihet. I dag bekräftar vi att vi kommer att förbli ståndaktiga och engagerade för det palestinska folket, fram till seger, återvändande och befrielse.

Palestina, Kurdistan

Intifada, Serhildan

Rojavakommittéerna genomförde idag en aktion tillsammans med Samidoun Göteborg. I solidaritet med det palestinska folket och de förtrycktas kamp för frihet.

Vi ser en alltmer fascistisk utveckling i såväl Sverige som i övriga så kallade liberala demokratier i Europa. Föreningsfriheten är under angrepp, och det pågår en tilltagande kriminalisering och repression mot både den palestinska och kurdiska solidaritetsrörelsen i Europa. I Tyskland har man beslutat att förbjuda Samidoun, och i bl a Frankrike och Storbritannien har pro-palestinska sammankomster och budskap kriminaliserats. Från den svenska högerns håll hörs liknande krav på kriminalisering. Samtidigt finns dock en redan uppenbar risk att den nya terrorlag som trädde ikraft i somras kan komma begränsa och kriminalisera föreningslivet i Sverige.

I detta sammanhang är det viktigare än någonsin att vi visar vår solidaritet och enighet i den palestinska frågan. Men också för våra kamrater här i Sverige som bedriver ett helt avgörande solidaritetsarbete för Palestina och dess folk. Vi står enade i kampen för ett fritt Palestina och låter oss inte skrämmas till tystnad.

Leve Palestina! Solidaritet med Samidoun!

Följande intervju med Samidoun Tysklands samordnare Zaid Abdulnasser publicerades först på Klasse gegen Klasse på tyska. Engagera dig i kampanjen genom att stödja organisationsuttalandet eller sprida huvuduttalandet.

Zaid flydde från Syrien till Tyskland. Nu hotas han få sitt uppehållstillstånd indraget på grund av sin aktivism. Vi intervjuade honom om det.

Du flydde till Tyskland och nu planerar staten att dra in ditt uppehållstillstånd och din utvisning ligger på bordet, med en uttalat politisk motivering. Kan du berätta mer om din situation?

Jag föddes i Syrien som flykting. Jag är barn, barnbarn och barnbarnsbarn till palestinska flyktingar som nekas rätten att återvända till sitt hemland, Palestina. Detta gäller hälften av det palestinska folket, som lever i exil. Min status som flykting i Tyskland erkändes dock enbart på grundval av att jag är palestinier från Syrien, ett land i krig.

Vi har sett en snabb utveckling av den palestinska rörelsen i Europa och Tyskland under de senaste åren, särskilt efter 2015 och kriget i Syrien. Samtidigt intensifierades den statliga repressionen mot alla försök att organisera nyanlända palestinska flyktingar. Så attacken mot vår rörelse och mot mig måste ses som en del av denna repressionsvåg.

Jag fick ett brev från det federala kontoret för migration och flyktingar:
”På grund av ett meddelande från delstaten Berlin, enligt vilket du är aktivist i Samidoun och Masar Badil … har ett återkallandeförfarande inletts avseende det skydd du beviljats av förbundskontoret … förbundskontoret har vägt allmänintresset i återkallandet mot individens privata intressen.”

Med andra ord planerar staten att dra in mitt uppehållstillstånd och ifrågasätter min flyktingstatus på grund av mitt politiska engagemang. Våra advokater har påpekat för mig att utvisning av palestinier från Syrien är för närvarande inte möjlig enligt tysk, europeisk och internationell lag. Men verkligheten ser ut så här: Vi vet inte hur processen kommer att utvecklas vidare. Vi vet vad lagen säger, men det här fallet handlar inte om lag eller rättvisa. De palestinska flyktingarnas prekära situation utnyttjas för att förtrycka dem.

Under de senaste två åren har demonstrationer i Berlin på Nakba-dagen förbjudits och i allmänhet verkar repressionen mot palestinsk aktivism öka. Vad ligger bakom denna upptrappning?

Det staten gör här är inte riktat mot mig personligen, utan mot alla palestinska flyktingar i Tyskland som organiserar sig för Palestina och mot de nuvarande sociala och politiska förhållandena i Europa. Mitt fall är varken det första eller det sista. Till exempel försöker den tyska staten för närvarande deportera två palestinier på grund av deras deltagande i en palestinsk konferens i Sverige, som också hade som sitt främsta politiska mål att organisera de nyanlända palestinierna i Europa. Ett annat exempel är ett fall där en palestinsk flykting, som förberedde en ansökan om tyskt medborgarskap, i ett brev tillfrågades om sin åsikt i flera politiska frågor, däribland hans åsikter om arabisk normalisering med den sionistiska staten, hans egen bedömning av det politiska förhållandet mellan den sionistiska staten och Tyskland samt hans inställning till det palestinska motståndet.

Detta är bara de fall vi känner till. Uppenbarligen är dessa metoder systematiska och inte isolerade fall. Det är saker som ständigt sker bakom kulisserna medan demonstrationsförbuden och smutskastningskampanjerna utspelar sig i offentligheten. Vissa flyktingar, särskilt de som är mer marginaliserade eller lever under osäkra omständigheter, känner sig oförmögna att prata om dessa erfarenheter eftersom det skulle utsätta dem för ännu farligare omständigheter. Och allt detta sker för att skydda sionistiska intressen i Tyskland mot den växande massrörelsen.

Att dra in ditt uppehållstillstånd motiveras med ”skydd av allmänintresset”? Vilken typ av intresse tror du ligger bakom det?

När staten talar om ”allmänintresset” vid en tidpunkt då människor som bor i Tyskland alltmer lider under tyngden av de ständiga ekonomiska kriserna, då menar staten statens egna intressen.

Tyskland är den sionistiska ockupationens största ekonomiska partner i EU, deltar rutinmässigt i militära manövrar med den terroristiska ockupationsarmén, har undertecknat vapenavtal för miljarder dollar som också omfattar missilsystem och atomubåtar, och är helt involverad i det palestinska folkets Nakba genom att stödja ockupationen på internationell och nationell nivå i Tyskland.

Detta ovillkorliga stöd för ockupationen av Palestina bygger helt klart på gemensamma imperialistiska intressen och insikten att denna europeiska koloni i Palestina är västvärldens militärbas i Mellanöstern. Naturligtvis framställs detta som Tysklands försök att sona för massakern på judar under andra världskriget. Att använda sin nazistiska historias synder för att rättfärdiga stödet till ännu ett etnostatsprojekt visar snarare att en aldrig riktigt har lärt sig av sin historia.

En organiserad palestinsk, arabisk och internationell massrörelse kommer inte att tillåta att dessa lögner fortsätter att dominera det offentliga samtalet, och de palestinska flyktingarna har den inre styrkan att utgöra en verklig utmaning för den sionistiska rörelsen i Tyskland och de gemensamma tyska och israeliska intressena. Eftersom Tyskland är den sionistiska rörelsens högborg i Europa, kommer varje framgång för den palestinska kampen här att ha en stor inverkan på hela rörelsen. Detta är den verkliga innebörden av att organisera de palestinska massorna i Tyskland, nämligen att de kan skaka statens imperialistiska intressen i deras grundvalar.

Hur kan människor stödja er och kampen mot denna attack?

Som en del av kampanjen uppmanar vi till stödaktioner mellan den 20 och 30 september, inklusive att organisera egna evenemang eller delta i våra evenemang. Vi kommer att publicera dessa på våra sociala medier (@samidoun_deutschland) under de kommande dagarna. Dela också kampanjens uttalande på era sidor, och om du vill stödja ekonomiskt mot denna stämning och andra liknande stämningar, kan du donera till följande konto:

Namn: Rote Hilfe e.V.
IBAN: DE55 4306 0967 4007 2383 17
BIC: GENODEM1GLS
Not: Palaestina gegen Repression

Zaid Abdulnasser, Samidouns samordnare i Tyskland, medlem i Masar Badil – den palestinska rörelsen för en alternativ revolutionär väg – och palestinsk flykting född i Syrien hotas av tyska staten som vill dra in hans uppehållstillstånd på grund av hans politiska engagemang.

Mot detta angrepp har fler än 130 internationella organisationer, fackföreningar och politiska partier uttryckt sitt absoluta fördömande av Tysklands ständigt ökande repression mot palestinska flyktingar och deras grundläggande rätt att kämpa för befrielse och återvändo.

Collectif Palestine Vaincra i Toulouse står med Zaid!

Vi uppmanar organisationer att ansluta sig till kampanjen och att underteckna vårt uttalande:
https://docs.google.com/forms/d/e/1FAIpQLSffcsikMQR1lwvPqukzYCQpCzSZwLy28RXY8tYdGNxzlgugOA/viewform

För att ekonomiskt stödja det juridiska försvaret av Zaid och andra palestinier i Tyskland som drabbas av statens repression mot Palestina, kan du donera till följande konto:

Namn: Rote Hilfe e.V.
IBAN: DE55 4306 0967 4007 2383 17
BIC: GENODEM1GLS
Not: Palaestina gegen Repression

Vi i Samidoun Palestinian Prisoners Solidarity Network befäster att inga angrepp mot oss från den sionistiska ockupationen, dess internationella organisationer och västerländska stater och medier nu eller någonsin kommer att förändra vårt fullständiga åtagande att försvara och stödja den palestinska fångrörelsen och att kämpa för Palestinas befrielse, från floden till havet.

Skriv under uttalandet!

Ladda ner affischen, ta selfies eller gruppbilder och skicka till samidoun@samidoun.net, @samidounnetwork (Instagram) or @SamidounPP (Twitter/X)!

Läs vårt fullständiga uttalande som har undertecknats av över 130 organisationer:

Internationell kampanj mot antipalestinsk repression i Tyskland

Vi, de undertecknade organisationerna, förklarar vårt fördömande av och vår upprördhet över den tyska statens konsekventa repression av palestinier och palestinsk organisering i Tyskland, från förbudet mot demonstrationer på Nakbadagen 2022 och 2023, förbudet mot demonstrationer på Internationella palestinska fångdagen 2023 och förföljelsen av journalister, ungdomar och studenter för deras propalestinska åsikter och aktivism till försöket som nyligen gjordes att upphäva uppehållstillståndet för Samidouns samordnare i Tyskland, Zaid Abdulnasser, palestinsk flykting född i Syrien.

Detta angrepp riktas mot alla palestinska flyktingar i ett försök att beröva dem deras rätt att kämpa för sin befrielse genom att utmanövrera rättssystemet och utnyttja deras prekära situation för att skrämma dem till tystnad. Det är inte bara ett angrepp på de palestinska och arabiska gemenskaperna och palestinavänner i Tyskland, utan ett hot mot vår kollektiva rätt till politisk organisering. Dessutom är det ett angrepp på den palestinska fångrörelsen genom angrepp på den globala solidariteten för fångar.

Genom att ställa sig bakom intensiva statliga smutskastningskampanjer mot palestinier och propalestinska organisationer och använda dessa kampanjer för att motivera de upprepade evenemangsförbuden och demonisera palestinier och araber i Tyskland i allmänhet och i Berlin i synnerhet – hem åt den största palestinska och arabiska gemenskapen i Europa – visar den tyska staten att den är desperat i sina försök att hindra palestinier från att organisera sig, gå ut på gatorna och kämpa för sina rättigheter.

Staten förklarade att Zaids engagemang i Samidoun Palestinian Prisoner Solidarity Network och Masar Badil – Palestinska rörelsen för en alternativ revolutionär väg är skäl till att dra in hans uppehållstillstånd för att ”skydda det allmänna intresset”. Detta visar tydligt den tyska staten desperata försök att kuva det växande stödet för Palestina i Tyskland, med fler och fler människor medvetna om och förskräckta över den israeliska ockupationens brott, vilket vi såg i de folkliga demonstrationerna i maj 2021 då hundratusentals gick ut på gatorna och uttryckte sitt tydliga stöd för Palestina.

Vi ser detta som ett angrepp först och främst mot det palestinska samfundet i Tyskland och ett uttryck för statsstödd antipalestinsk retorik och fullständig identifiering med israelisk kolonisering av det ockuperade Palestina. Detta är särskilt viktigt eftersom den stora majoriteten av det palestinska samhället i Berlin är flyktingar som sedan 1948 förvägrats rätten att återvända till sina städer och byar. Deras engagemang för att befria sitt land och återvända till sina hem är deras naturliga rättighet och statens försök att förtrycka dem kommer att misslyckas liksom de har misslyckats under de senaste 100 åren av orubblig palestinsk kamp.

Vi fördömer dessa angrepp och förklarar att våra röster inte kommer att tystas. Vi står fast bakom de palestinska flyktingarna i Tyskland och deras rätt att organisera sig och göra motstånd och förklarar vårt stöd för alla palestinska fångar bakom israeliska galler och för Palestinas befrielse, från floden till havet. Och vi förklarar tydligt och bestämt att denna form av statlig repression inte kommer att lyckas tysta vårt stöd för det palestinska folket, deras motstånd och deras fångrörelses kamp för att göra slut på kolonialismen.

Frihet åt alla palestinska fångar!

Ner med den statliga repressionen!

Länge leve den internationella solidariteten!

Från floden till havet, Palestina kommer att befrias!

UNDERTECKNA UTTALANDET HÄR

Undertecknande:

  • 100 idee per la pace Siena – Italy
  • 718 Coalition
  • Advisory Board National Jericho Movement
  • Al-Awda, Palestine Right to Return Coalition
  • Alkarama Palestinian women’s movement)
  • Alliance for Global Justice
  • Alliance for Water Justice in Palestine
  • AlYudur Palestinian Youth Mobilization
  • ANC (Association Nationale des Communistes)
  • Arab Left Forum
  • Asociación Casa de la Memoria
  • Asociación Unadikum
  • Assoc France Palestine Solidarité Paris 14-6
  • Australia Solidarity with Latin America
  • Avrupa Dev-Genc
  • Basler Frauenvereinigung für Frieden und Fortschritt ( BFFF)
  • Bathurst United Church
  • BDS Vancouver/Coast Salish Territories
  • Behind Enemy Lines
  • Berlin Migrant Strikers
  • Biblicism Institute
  • Black Alliance for Peace (BAP) Solidarity Network
  • Boykot Israel Denmark
  • Bronx Antiwar Coalition
  • Bruxelles Panthères
  • Campagne unitaire pour la libération de Georges Abdallah
  • Campaign to Boycott Supporters of “Israel” in Lebanon
  • Canada Palestine Association
  • Canada-Philippine Solidarity for Human Rights (CPSHR)
  • Canadian BDS Coalition
  • Catford Against Social Cleansing
  • CCMW Montreal
  • Centre for Counter Hegemonic Studies
  • Charente Palestine Solidarité
  • Christian-Jewish Allies For a Just Peace
  • Collectif Palestine Vaincra
  • Committee of Anti-Imperialists in Solidarity with Iran
  • Couserans Palestine
  • CUP-Alternativa per Llagostera
  • Dar al Janub – Union for Antiracism and Peace Policy
  • جمعية درب الوفاء للمعوقين الاجتماعية Darb Al-Wafa Social Association for the Disabled
  • Degrowth Belgium
  • DIE LINKE KV Region Hannover
  • East Berkshire PSC
  • France Palestine Mental Health Network
  • Freedom Road Socialist Organization
  • Frente Antiimperialista Internacionaista
  • Front Uni des Immigrations et des Quartiers Populaires – FUIQP
  • Gorillas Workers Collective
  • Groupe Non-Violent LOUIS LECOIN
  • Human Rights for Palestine
  • IDWC
  • INSAF UOttawa
  • International Action Center
  • International Association of Democratic Lawyers
  • International Jewish Anti-Zionist Network
  • International Women’s Alliance
  • Internationalt Forum
  • Ireland Palestine Mental Health Network
  • IU-PCE Marx Madera
  • IWW Montreal
  • Jewish Bund
  • Jewish Network for Palestine
  • Jews against the Occupation
  • Jews for Palestinian Right of Return
  • Jüdisch-Palästinensische Dialoggruppe München
  • Kairos Sabeel Nederland
  • Kämpfende Jugend Bremen
  • KOE – Communist Organization of Greece
  • Kommunistische Organisation (kommunistische-organisation.de)
  • Kommunistische Organisation [kommunistische.org]
  • La Guillotine, les éditions qui tranchent
  • Le CRI Rouge pour la défense des prisonniers révolutionnaires
  • Lebanese campaign to Free Georges Abdallah
  • Liberate Palestine
  • Marxist-Leninist Party of Canada
  • Masar Badil (Palestinian Alternative Revolutionary Path Movement)
  • Media Review Network
  • Mouvement Citoyen Palestine
  • Münchner Friedensbündnis
  • National Lawyers Guild International Committee
  • National Students for Justice in Palestine
  • National Union of Peoples’ Lawyers (Philippines)
  • Netzwerk Freiheit für alle politischen Gefangen Magdeburg
  • Oakville Palestinian Rights Association
  • OCML Voie Prolétarienne
  • Offenes Treffen gegen Krieg und Militarisierung Stuttgart (OTKM)
  • Olive Press
  • ONGD AFRICANDO
  • Ontario Committee for Human Rights in the Philippines
  • Palästina Antikolonial
  • Palästina Initiative Tirol
  • Palästina Komitee Basel
  • Palästina Solidarität Duisburg
  • Palästina Spricht
  • Palestine Solidarity Committee Stuttgart
  • Palestine-Global Mental Health Network
  • Party of Communists USA
  • Philippines Australia Union Link
  • Plate-forme Charleroi-Palestine
  • Public Intellectuals for Social and Spare Change
  • Racine Coalition for Peace and Justice
  • Resistance Festival – Athens, Greece
  • Resistance News Network
  • Revolutionaire Eenheid
  • Revolutionärer Jugendbund
  • RIO – Revolutionär Internationalistische Organisation
  • Rojavakommittéerna Göteborg
  • Samidoun Palestinian Prisoner Solidarity Network
  • SE London Friends of Palestine
  • Secours Rouge Genève
  • SELFOP
  • Sheffield Labour Friends of Palestine
  • Sheffield PSC
  • Sinistra Italiana Pesaro Urbino
  • Solidaridad Antirrepresiva Berlin
  • Solidaritätsnetzwerk Berlin
  • Stop the War Machine
  • Students Allied for Freedom and Equality
  • Students United for Palestinian Equality & Return – University of Washington
  • TADAMON (International Solidarity with Prisoners)
  • The USA-Palestine Mental Health Network
  • U.S. Palestinian Community Network (USPCN)
  • UK-Palestine Mental Health Network
  • Union Syndicale Solidaires Haute Garonne
  • US Campaign for the Academic and Cultural Boycott of Israel
  • USA-Palestine Mental Health Network
  • Venceremos, Partido de Trabajadorxs
  • V-SB
  • Weekly newspaper DROMOS
  • Winnipeg Police Cause Harm
  • Women in Black Vienna
  • Workers Voice Socialist Movement (Louisiana)
  • Workers World Party – Bay Area
  • WorldBeyondWar

Här återges inbjudan till en manifestation som Samidoun Göteborg har ställt sig bakom:

SD och regeringen planerar en angiverilag som urholkar demokratin, bryter mot mänskliga rättigheter och splittrar samhället. Därför demonstrerar vi på Gustaf Adolfs Torg i Göteborg 17 september!

🔥 VARFÖR PROTESTERAR VI? 🔥
Regeringen förbereder en angiverilag, som tvingar offentligt anställda att anmäla papperslösa till Polisen, så att de ska kunna tvångsutvisas – ofta till förtryck, diktatur och livsfara.
Lärare tvingas ange sina elever, vårdpersonal sina patienter och socialsekreterare sina klienter. Om de vägrar riskerar de att dömas i domstol.

Ett samhälle med angiverilag är ett samhälle där utsatta människor av rädsla för att anges avstår från att söka vård eller gå i skolan. Där människor avhumaniseras, grupper ställs mot varandra och rädsla och misstänksamhet dominerar.

Därmed bryter angiverilagen mot Barnkonventionen, tystnadsplikten och grundläggande mänskliga rättigheter, då papperslösa i praktiken förvägras rätten till vård och skola.

Motståndet är stort. Fackförbund, forskare och offentliganställda protesterar. Tusentals lärare, läkare och sjuksköterskor har lovat att vägra följa lagen om den införs.

Denna manifestation samlar alla som vill protestera.

🔥 ORGANISATIONER SOM STÅR BAKOM 🔥
Följande organisationer har hittills ställt sig bakom manifestationen:

– Amnesty International
– Rosengrenska stiftelsen
– Ingen Människa är Illegal Göteborg (IMäI)
– Social Work Action Network Sweden (SWAN)
– Allt åt Alla Göteborg
– Socialarbetare För Social Aktion (SFSA)
#socialarbetareangerinte
– Ensamkommandes förbund
– AGAPE
– Papperslös inte värdelös
– Samidoun Göteborg
– Greek Migrant Solidarity
– Förbundet tillsammansskapet
– Kampanjen Håll ihop Sverige
– Föreningen Hjärta
– Läkare mot rasism
– Nätverket NU ÄR DET NOG!
– Kampanjen ”Riv Tidöavtalet”
– Akademikerförbundet SSR
– Vårdförbundet
– Agera Göteborg
– Fackförbundet Vision
– Skiftet
– Individuell Människohjälp (IM)
– Räddningsmissionen
– Kvinno- och tjejjouren Ada
– Folkmusiker mot rasism
– FORSA Väst, föreningen för forskning och praktik i socialt arbete
– Björkåfrihet
– Civil Rights Defenders
– Flyktinggruppernas riksråd (FARR)
– SAC syndikalisterna
– Skyddsvärnet Göteborg
– Nätverket Biblioteket anger inte
– Göteborgs Barnmorskesällskap
– Interkulturella Städer
– Peace Works
– Ungdomsarbetare anger inte!
– RFSL Newcomers
– Fridays for future
– Reclaim Pride
– Iranska flyktingars förening
– Rädda Barnen Göteborg
– RFSU Göteborg
– Kurdiska Kvinnoföreningen
– Logopedförbundet Västra Götaland
– Riksföreningen Grunden
– Litterära sällskapet Bröd och rosor
– TCO Göteborg
– Fackförbundet DIK
– Skyddsvärnet
– MÄN Göteborg
– Västra Götalands Läkarförening
– Röda Korsets Ungdomsförbund Göteborg
– Swedish Archives for Queer Moving Images (SAQMI)
– Rojavakommittéerna Göteborg
– Stoppa utvisningarna till Afghanistan
– Sveriges Arbetsterapeuter Göteborgskretsen

Alla partipolitiskt obundna organisationer som delar demonstrationens syfte och värderingar är välkomna att ställa sig bakom demonstrationen. Kontakta swaninternational.sweden@gmail.com om ni vill göra det.

Pressansvarig Joel Malmgren: 0725505799, joel.malmgren@outlook.com

🔥 HUR KAN JAG HJÄLPA TILL? 🔥

Viktigaste stödet du kan göra: sprid och bjud in till eventet, t.ex. i dina sociala medier eller på ditt jobb!

Du kan också hjälpa till på plats, t.ex. som demonstrationsvärd (något Polisen kräver för tillstånd) eller fotograf. Om du vill hjälpa till som demonstrationsvärd, kontakta SWAN: swaninternational.sweden@gmail.com

🔥 ANDRA SÄTT ATT PROTESTERA 🔥
Utöver demonstrationen kan du:

– Alla: skriv under Skiftets namninsamling mot angiverilagen: https://agera.skiftet.org/campaigns/stoppa-angiverilagen
– Vårdarbetare: lova att inte ange patienter: https://viangerinte.se/
– Lärare: lova att inte ange elever: https://www.skrivunder.com/vi_anger_inte_ett_upprop_fran…
– Socialarbetare: lova att inte ange klienter: https://www.skrivunder.com/ett_upprop_av_och_for…
– Bibliotekarier har redan haft ett upprop som 2300 bibliotekarier skrev under: https://www.skrivunder.com/tvinga_inte_bibliotekarier…
-Alla: Civil Rigths Defenders sida BackaDemokratin för att följa och protestera mot antidemokratiska förändringar https://crd.org/sv/backademokratin/

“I Tyskland hämtade de först kommunisterna, och jag protesterade inte, för jag var inte kommunist. Sedan hämtade de de fackanslutna, och jag protesterade inte, för jag var inte fackansluten. Sedan hämtade de judarna, och jag protesterade inte, för jag var inte jude. Sedan hämtade de mig, och då fanns ingen kvar som protesterade.”
– Martin Niemöller

Moderaterna jämförde själva SD:s förslag om angiverilagar med DDR, Nordkorea och Nazityskland år 2018 (källa: https://sverigesradio.se/artikel/6947341). Fem år senare sviker de sina värderingar och följer helt Sverigedemokraternas krav.

Nu måste vi protestera och stå upp för alla människors lika värde. Kom till Gustaf Adolfs Torg på söndag den 17 september 15:00 och säg NEJ till angiverilagen!

Här återges en svensk översättning av en intervju med Zaid Abdulnasser, ledande medlem i både Samidoun Palestinian Prisoner Solidarity Network och Masar Badil som just nu utstår hård repression i Tyskland:

  • Kärnan i Masar Badil-rörelsens projekt är att återupprätta diasporans roll i alla kampens former
  • Det är inte möjligt att bygga ”nationell enhet” med ockupationens agenter, och det är inte tillåtet att ge dem legitimitet
  • Rörelsen värdesätter de islamiska motståndsstyrkornas roll och deras försvar av folkets värdighet och rättigheter
  • Motståndsgrupperna hämtar sin legitimitet från sina befrielsehandlingar och sin befrielsepraxis och inte genom sin relation till ”Palestinska befrielseorganisationen”
  • Folkets kamp fortsätter tills återvändo och befrielse har uppnåtts

Ingående intervju med Zaid Abdulnasser

Medan det palestinska folket fortsätter sin pågående kamp mot den sionistiska entiteten, dess kolonialism och bosättarnas attacker, från floden till havet i det ockuperade Palestina, intensifieras det palestinska motståndets lågor. Detta har blivit särskilt framträdande i byarna, städerna och flyktinglägren på Västbanken och i Jerusalem.

Ansvaret för vårt palestinska folk i exil och diaspora ökar också i takt med att konfrontationerna med den sionistiska fienden trappas upp. Masar Badil, den palestinska rörelsen för en alternativ revolutionär väg, förbereder sig för att hålla sin konferens och fira sin andra årsdag 19-22 oktober 2023 i Frankrike, bland annat genom att delta i massdemonstration för frihet åt Georges Abdallah och alla palestinska fångar i Lannemezan den 21 oktober.

Detta sker vid en tidpunkt då repression och rasistisk politik mot palestinier och anhängare av palestinskt motstånd och palestinska rättigheter ökar i många länder, särskilt i Europa. I denna intervju undersöks det aktuella politiska läget och motståndet mot repressionen med Zaid Abdulnasser, medlem i verkställande kommittén för Masar Badil, den palestinska rörelsen för en alternativ revolutionär väg, och samordnare för Samidoun Palestinian Prisoner Solidarity Network i Tyskland.

Det har gått ungefär två år sedan Masar Badil, den palestinska rörelsen för en alternativ revolutionär väg, grundades. Nu förbereder ni er för att hålla rörelsens konferens i Toulouse, Frankrike. Vad är din bedömning av rörelsens roll under denna tid?

Svar: Under de senaste två åren har vår rörelse vuxit och utvecklats betydligt i Europa och Nordamerika, och nyligen har vi börjat engagera oss i vissa områden i Latinamerika. Rörelsen har blivit mer erkänd inom solidaritetsrörelsen i väst och inom de viktigaste strömningarna i den palestinska politiken. Särskilt efter Osloavtalet har diskussionen om Palestina dominerats av den så kallade ”tvåstatslösningen” eller framställningen av den palestinska saken som en i första hand humanitär fråga, särskilt i de imperialistiska staterna i väst.

Å andra sidan försöker vår rörelse lyfta fram och upprätthålla det palestinska folkets tydliga nationella och historiska rättigheter, liksom våra nyckelprinciper (thawabet) som beskrivs i den palestinska nationella stadgan från 1968 innan den utan legitimitet ändrades av den monopolistiska ledarklick som kontrollerar Palestinska befrielseorganisationen. 

Genom sitt gräsrotsarbete syftar rörelsen till att återupprätta målet att befria Palestina från floden till havet, uttrycka ovillkorligt stöd för det palestinska motståndet och försvara rätten att återvända. Därför tar den tydlig ställning mot Oslos likvidationsstrategin  och den säkerhetssamordnande ”Palestinska myndigheten” i Ramallah.

Den viktigaste faktorn som gör det möjligt för en rörelse som vår, som inte ens har avslutat sitt andra år, att spela denna växande politiska roll är tillståndet av svek och frånvaro i diasporan som ett direkt resultat av PLO-ledningens handlingar efter dess deltagande i 1991 års Madridkonferens och det katastrofala undertecknandet av Osloavtalet 1993. Dessa åtgärder innebar ett fullständigt övergivande av vårt folks rättigheter, särskilt i den palestinska diasporan. Den undergrävde vårt folks kamp, uteslöt dem, fråntog dem deras naturliga roll och berövade dem alla deras organisatoriska ramar och kampverktyg.

Rörelsen för en alternativ revolutionär väg strävar efter att skapa nya arenor för vårt folk att engagera sig i genuin kamp med deras strävanden och principer som grund. Detta har gjort det möjligt för vår rörelse att utvecklas snabbt och bygga relationer med många rörelser och krafter för befrielse som letade efter en palestinsk röst i diasporan som är engagerad i kampen för befrielse och återvändo på allvar. Denna roll kommer inte att antas av myndighetens ambassader eller icke-statliga organisationer (NGO:er).

Vi är medvetna om att vägen framåt är lång och svår och att vi måste utveckla oss själva organisatoriskt och bygga upp vår folkliga bas, utvidga omfattningen av vårt arbete och dess effekter samt förbättra vår förmåga att nå ut till palestinska och arabiska samhällen och skapa utrymmen för kamp. Vi försöker utnyttja vårt folks enorma, latenta kapacitet för befrielsens och återvändandets projekt. Kort sagt, den palestinska rörelsen för en alternativ revolutionär väg, med sitt växande revolutionära projekt, fortsätter tills Palestina befriats från floden till havet. Vår rörelse strävar efter att vara ett revolutionärt verktyg i händerna på vårt folk för att göra det möjligt för dem att delta i och utöva sin naturliga roll i befrielsekampen.

Vilka är de största utmaningarna ni står inför, särskilt i Tyskland och Europa som helhet? Och hur kan konfrontationen med den sionistiska rörelsen i Europa eskaleras?

Svar: Vi är en integrerad del av det palestinska folket. Det är endast naturligt för oss att bli måltavla för den sionistiska ockupationsentiteten, både i Palestina och runt om i världen, genom olika medel. Samidoun Palestinian Prisoner Solidarity Network klassades som en terroristorganisation i februari 2021 av den israeliske krigsministern Benny Gantz. I Frankrike meddelade Emmanuel Macron sin avsikt att upplösa Collectif Palestina Vaincra, en av de viktigaste organisationerna som deltog i lanseringen av Masar Badil.

I Spanien står våra kamrater inför rätta för att ha konfronterat den sionistiska rörelsen, specifikt den sionistiska ambassadören i Madrid. Situationen i Nederländerna, Schweiz, Belgien, Kanada, Förenta staterna och andra länder är liknande. Vi stöter ständigt på rop om kriminalisering, förbud mot våra aktiviteter och evenemang, och demoniseringskampanjer i media som riktar sig mot rörelsen, dess organisationer, dess kadrer och dess anhängare.

I Tyskland finns det en avancerad samordning mellan sionistiska organisationer, israeliska ambassaden, tyska medier och olika myndigheter. De har med framgång lyckats förbjuda demonstrationer till minne av Nakba 2022 och 2023 samt demonstrationer för de palestinska fångarnas dag 2023. Nyligen har de trappat upp sina åtgärder, börjat begränsa våra kadrer och dra in deras uppehållstillstånd under förevändning att de är medlemmar i Masar Badil. Det är värt att lägga märke till att Berlin är den palestinska diasporans huvudstad i Europa, särskilt efter flyktingvågen i samband med kriget i Syrien. Detta förklarar vaksamheten bland de tyska statliga och sionistiska institutionerna och deras rädsla för att dessa delar av vårt folk ska delta i kampen.

Samidoun har lyckats föra fram Masar Badils program och organisera sig på en folklig nivå i det arabiska samhället i Tyskland. Samidoun i Tyskland har organiserat möten med tusentals palestinier och anhängare av vår sak, som höjt sina röster för Palestinas befrielse från floden till havet och uttryckt sitt fulla stöd för det palestinska motståndet. Att rikta in sig på oss och vårt arbete är därför ett systematisk angrepp på de folkliga massornas engagemang i saken och en rädsla för dess potential att växa och bilda en verklig masskraft i Tyskland, den sionistiska rörelsens högborg i Europa.

Varför riktar sig detta sionistiska angrepp specifikt mot er?

Svar: Angreppen på rörelsen, dess organisationer och dess kadrer visar att det palestinska folkets fiender känner sig hotade av Masar Badil och dess inverkan på deras intressen. Rörelsen utvecklas och växer snabbt och utgör ett hot mot den sionistiska rörelsen och dess intressen i dessa länder. Dessa krafter förstår att om den palestinska diasporan återfår sin roll kan den påverka kampens förloppet mot fienden och dess anhängare. Detta faktum, som erkänns av den sionistiska entitetens ambassadörer, erkänns också av de palestinska motståndsstyrkorna. Enligt vår mening är detta en framgång för rörelsen.

När det gäller att eskalera konfrontationen med sionisterna försöker den sionistiska rörelsen konsekvent undertrycka alla palestinska aktioner, på alla fronter och i olika former, från liberala uttryck till revolutionär folklig mobilisering. Det finns ingen handling som försvarar det palestinska folkets rättigheter i västvärlden som inte möter någon form av motreaktion eller repression. Men graden av fientlighet eskalerar parallellt med att diskursen höjs och projektet blir mer seriöst. Följaktligen leder vårt engagemang för våra ståndpunkter och det fortsatta byggandet av vårt revolutionära och radikala projekt naturligt till en ökad grad av konfrontation med de sionistiska krafterna. Denna konfrontation kommer sannolikt att trappas upp i takt med att rörelsen utvecklas och utökar sin kapacitet.

För närvarande befinner vi oss fortfarande i det defensiva stadiet. Vi möter angrepp och svarar med att stå fast vid våra ståndpunkter, fortsätta vårt arbete och utnyttja dessa angrepp mot oss för att bygga strategiska allianser med lokala revolutionära och progressiva krafter som i Frankrike, Tyskland, Spanien och Kanada. På lång sikt, när vi väl når den folklig mobiliseringens stadie kommer vi att kunna konfrontera den sionistiska rörelsen både folkligt och politiskt, och marginalisera den från det offentliga rummet. Den sionistiska fienden existerar inte bara i det ockuperade Palestina; dess armar sträcker sig till dessa länder. Att underminera dessa vapen är ett verkligt slag mot fienden i Palestina och mot den sionistiska rörelsen.

Rörelsen för en alternativ revolutionär väg, Masar Badil, har en negativ hållning till de föreslagna valen på Västbanken och Gazaremsan, liksom till de ansträngningar som gjorts av myndigheten och palestinska fraktioner som kännetecknas av att de främjar försoning och nationell enighet. Mot bakgrund av den splittring och förvirring som den nationella rörelsen upplever (som vissa kallar ”splittringen”), vilken är er vision för att uppnå nationell enighet på den palestinska arenan?

Svar: Vi i Masar Badil uttrycker den palestinska och arabiska folkliga ståndpunkten som ser ”säkerhetssamordning” med ockupationen, gripandet av motståndskämpar, skändning av martyrers begravningar och försök att stoppa motståndet på Västbanken liksom deltagande i belägringen av Gaza och övergivandet av palestinska flyktingar som brott och nationellt förräderi som utesluter myndigheten från den nationella sfären.

Nationell enhet kan inte byggas med ockupationens verktyg och agenter och de bör inte heller legitimeras. Vi anser att sann legitimitet förkroppsligas i vårt folks ståndpunkter och deras uppoffringar, som naturligt kommer till uttryck dagligen, och genom att överallt omfamna motståndets linje. Det är viktigt att betona att motståndsgruppernas legitimitet härrör från deras egna handlingar för befrielse och motstånd, inte genom deras förhållande till Palestinska befrielseorganisationen, att delta i falska val under ockupationens kontroll eller att gå in i Palestinska myndighetens strukturer och resterna av Osloavtalet. Dessa val under ockupation förvränger folkviljan och representerar inte det palestinska folket i flyktinglägren, diasporan eller i det ockuperade Palestina 1948. Vi vill betona vikten av Islamiska Jihad-rörelsens principfasta hållning att avvisa deltagande i Oslo-valen, vilket stärker vårt folks förtroende för dess revolutionära linje och skyddar rörelsen från att glida in i en försonlig position.

Vi tror att sann nationell enhet är enhet mellan hela vårt folk, motståndsgrupperna och de folkliga organisationerna kring projektet för befrielse och återvändo. Från början har rörelsen för den alternativa revolutionära vägen uppmanat alla motståndsstyrkor att bygga en bred nationell front som representerar det palestinska folkets hopp och strävan och hämtar sin legitimitet direkt från dem, precis som de tidiga fedayeen (palestinska motståndskämpar) fick sin legitimitet genom sina strider, uppoffringar och försvar av sitt folk. Denna folkliga nationella enhet och enhet på kampens grund kommer att vara en solid enhet som inte lämnar något utrymme för vacklande ståndpunkter eller gråzoner. Sann nationell enhet tillåter inte att ett parti dominerar ett annat partis kämpar i syfte att tjäna ockupationen. Denna vision är den enda vägen ut ur den dystra situation som skapats av det ”officiella palestinska ledarskapet”, och den kommer att återuppliva hoppet i vårt folks hjärtan. Vi anser att denna form av nationell enhet representerar en sann essens som för samman motståndsstyrkorna och de folkliga organisationerna, med deras erfarenheter, kamphistoria, folkliga förankring och institutioner, vilket kan lyfta och återuppliva den försämrade palestinska situationen och skapa mer utrymme för vårt folk i Palestina och diasporan att aktivt delta i kampen för Palestinas befrielsen.

Vissa ser Masar Badils roll som begränsad till vissa områden i diasporan, och era gräsrotsaktiviteter och ert politiska arbete ses fortfarande under paraplyet ”solidaritetsarbete”. Håller du med om denna bedömning?

Svar: Denna bedömning är korrekt till sin första del. Rörelsen har lyckats nå vissa områden i diasporan, särskilt i Nordamerika och Europa, och rörelsen utövar främst en politisk roll i dessa länder. Vårt arbete skiljer sig dock avsevärt från begreppet ”solidaritetsarbete” eftersom vi inte engagerar oss i den palestinska saken utifrån perspektivet att bara vara ”solidariska” med Palestina. Det räcker inte för oss att bara vara ett stöd för vårt folk i det historiska Palestina; vi är snarare en integrerad del av det palestinska folket och dess befrielserörelse. Vi måste spela en genuin och aktiv roll i kampen för att befria oss från flyktingstatusens begränsningar och delta i vårt lands befrielse från den sionistiska fienden.

Detta är kärnan i Masar Badils projekt: att återta diasporans roll i kampens alla former. Detta inkluderar att stärka våra politiska ståndpunkter, sprida revolutionär medvetenhet, bygga förtroende med massorna av vårt folk i diasporan, upprätta institutioner och organisatoriska verktyg som tillåter dem att utöva sina rättigheter och skyldigheter och sin naturliga och ledande roll i kampen, ingjuta sina krafter i befrielsens och återvändandets väg, konfrontera den sionistiska rörelsen och förena sig med vårt folks ärofulla och orubbliga motstånd. Endast genom detta arbete kommer den palestinska kampen att bevittna ett kvalitativt språng i diasporan som för vårt folk närmare tiden för befrielse och återvändo.

Sedan vår lansering oktober 2021 har vi, trots våra mycket begränsade resurser, gjort framsteg när det gäller att höja ribban för vår politiska hållning, stärka de institutioner som är involverade i rörelsen och eskalera konfrontationen med det sionistiska projektet. Detta förtar dock inte det faktum att vi fortfarande befinner oss i födelsestadiet, i mobiliseringsstadiet, i organisationsutvecklingen och i det interna uppbyggnadsarbetet. Detta är en inbjudan till alla bland vårt folk i exil och diaspora att delta i rörelsens uppbyggnad och att återta sin roll i kampen för befrielsen av dem själva och deras hemland, Palestina.

Om bara några veckor är det 30 år sedan Osloavtalet undertecknades och 29 år sedan Palestinska myndigheten inrättades på Västbanken och Gazaremsan. Hur ser ni på rollen som palestinska ungdomar i exil och i diasporan spelar? Kan begränsningarna och konsekvenserna av Osloavtalet övervinnas? På vilket sätt?

Svar: Jag upprepar här vad jag har sagt tidigare. Den palestinska diasporan blev fullständigt marginaliserad på den palestinska politiska scenen efter Osloavtalet, och dess roll fråntogs efter att ha varit central i den palestinska revolutionen. Denna katastrofala situation fick vårt folk i diaspora att känna sig maktlösa och frustrerade inför den pågående aggressionen mot vårt land och vårt folk. Denna känsla intensifierades när de förlorade sina redskap och arenor genom vilka de kunde utöva sin naturliga roll i befrielsekampen. Denna situation har under de senaste tre decennierna lett till spridningen av en individualistisk mentalitet, en anpassning till vissa västländers politik och uppkomsten av vad vissa kallar ”identitetskampen”, särskilt för de palestinier som är födda i dessa länder.

Lösningen på dessa dilemman och utmaningar är samma lösning som föreslogs i vår nationella stadga 1968: Palestinierna utövar sin nationella identitet genom att kämpa för sin rättvisa sak och sitt folks rättigheter.

I denna tid, och efter katastrofen Oslo och erfarenheterna av svek, är det absolut nödvändigt att organisera diasporan utifrån en kamp som återspeglar dess förhoppningar och strävanden, återfå dess offervilja och beredskap att avstå från vissa privilegier för våra större mål, för att möta de uppoffringar som vårt folk i Palestina gör varje dag för vår sak och vår värdighet.

De folkliga institutioner som vårt folk i diasporan byggt upp med blod och uppoffringar under den palestinska revolutionens första decennier har avsiktligt förstörts. Men vårt folk kan återuppbygga dem och återge dem deras centrala roll i den nationella befrielserörelsen, som de har gjort under de senaste decennierna, förnyat sig efter varje bakslag och återvänt starkare och mer motståndskraftiga.

När det gäller vår roll i Masar Badil anser vi att det första steget är att odla revolutionär medvetenhet överallt där vi är närvarande. Detta innebär att befästa politiska ståndpunkter som i synnerhet de västerländska imperialistländerna kan anse vara ”oacceptabla”, och att upprätthålla dem oavsett vilken nivå av repression vi möter. Denna konfrontation med den sionistiska rörelsen stärker vår rörelse och våra ståndpunkter på gatorna och utvidgar vår närvaro i diasporan. Denna situation kan byggas vidare på, och genom kumulativ kamp och arbete kan vi uppnå en massiv folklig mobilisering, kapabel att axla sitt historiska ansvar.

Du har uppmanat dina anhängare att delta i den årliga folkliga marschen framför det franska fängelset i Lannemezan 21 oktober 2023 för frihet pr den libanesisk-arabiske palestinakämpen Georges Abdallah. Vissa anser att sådana folkliga och solidariska aktioner inte har lyckats utöva tillräckliga påtryckningar på den franska regeringen för att få Abdallah frisläppt. Han har suttit fängslad sedan 1984, och det har gått mer än 40 år sedan han fängslades. Har ni någon annan metod eller strategi för att utöva större påtryckningar på Frankrike för att få honom frigiven?

Svar: Dessa folkliga demonstrationer är en del av en omfattande kampanj som har pågått i över 15 år. Kämpen Georges Abdallah har själv aktivt bidragit till att bygga upp kampanjen genom sin ståndaktighet och uthållighet, liksom genom sina dialoger med våra kamrater som konsekvent har besökt honom i fångenskap.

Denna kontinuerliga kampanj tar sig olika uttryck, från möten, stånd och seminarier, till att öka medvetenheten om den palestinska frågan och Georges Abdallahs fall. Den omfattar också produktion och visning av filmen ”Fedayeen” (som har visats omkring 200 gånger i över 25 länder), samordning med den nationella kampanjen för att befria Georges Abdallah i Libanon och med den viktiga roll som Georges familj spelar i kampen.

Dessa krafter och aktiviteter har lyckats skapa ett folkligt momentum som har fått den libanesiske ambassadören i Frankrike och ledare för franska vänsterpartier att besöka honom i fängelset. Det har också lett till en debatt i parlamentet mellan anhängare och motståndare till hans frihet, med ett växande antal vänsteranhängare som kräver hans frihet. Detta är också en av de viktigaste internationella kampanjerna för att öka medvetenheten om frågan om palestinska fångar, särskilt utanför Palestina, och deras kamp. Dussintals organisationer i hela Frankrike kräver nu att han släpps fri och hans fall finns med på dagordningen för olika vänsterorganisationer i Europa, särskilt i Frankrike. Detta folkligs arbete har potentialen att med tiden driva på för hans frigivning när kostnaden för att hålla Georges i fångenskap blir högre för den franska staten än kostnaden för att släppa honom.

Vi i Samidoun Palestinian Prisoner Solidarity Network erkänner att det mest direkta, säkra och ändamålsenliga sättet att befria fångar är väpnat motstånd, vilket vi gång på gång har sett i de utbytesoperationer som har ägt rum under de senaste decennierna, där palestinskt och libanesiskt motstånd lyckats tvinga sin vilja på fienden med våld. Den främsta rollen för folkliga aktioner är dock att sprida medvetenhet om fångfrågan, betona dess centrala betydelse och skapa en miljö där människor känner samhörighet med våra fångars kamp och deras frigivning. Att försvara våra fångar är att försvara den sak för vilken de har kämpat och fortsätter att kämpa varje dag och varje timme – en kamp som vi är stolta över.

De viktigaste motståndsrörelserna i Libanon, Palestina och arabvärlden representerar islamiska krafter med bred folklig förankring, såsom Hamas och den palestinska Islamiska Jihad-rörelsen, bland andra. Samtidigt finns det en märkbar nedgång, till och med frånvaro, av vänsterorienterade, nationalistiska och liberala krafter. Hur kategoriserar ni er rörelse ideologiskt och politiskt? Hur ser ni på motståndsstyrkor med religiösa referenser?

Svar: Det palestinska folkets band till motstånd är ett organiskt band som vi har upplevt genom historien. När Folkfronten och Fatahrörelsen ledde det väpnade motståndet som stora organisationer, rådde en nationalistisk och vänsterorienterad karaktär i den palestinska nationella rörelsen och detta gav genklang i vårt folks känslor överallt. Innan dess, under Jamal Abdel-Nassers era i Egypten, fick kampen en arabnationell karaktär och slagord om ”enhet, socialism och frihet” dominerade. I dag leder islamiska rörelser som Islamiska Jihad och Hamas motståndet på Västbanken och i Gaza mot den sionistiska fienden. Det är naturligt för dem att vara i den arabiska och islamiska nationens förgrund och hjärta. Masar Badil är sedan starten medveten om den centrala roll som dessa ståndaktiga och kämpande rörelser spelar och respekterar djupt de uppoffringar som de har gjort och gör för att skydda vårt folks rättigheter och sak och för att skapa ett obrytbart folkligt stöd för motståndet på de svåraste platserna för palestinska organisationer i världen – det historiska Palestina – under den sionistiska ockupationen och inför Palestinska myndigheten som ett säkerhetsverktyg i fiendens händer. Vår rörelse värdesätter också det islamiska motståndets ledande roll när det gäller att bemöta den sionistiska fiendens attacker mot vårt folk och våra heliga platser, försvara vårt folks värdighet och rättigheter var det än befinner sig och fortsätta den nationella befrielsekamp som aldrig har upphört, från den brittiska ockupationen av vårt land fram till i dag.

I vår rörelse ser vi vår roll som ett komplement till motståndet i Palestina. Vår roll är att ge folkligt stöd till motståndet, föra dess röst vidare i diasporan och ge massorna av vårt folk i exil och diaspora möjlighet att bygga upp sina kampverktyg, så att de kan delta i befrielserörelsen och besegra den sionistiska fienden även utanför Palestina. Förhållandet mellan de olika delarna av vårt folk i hemlandet och diasporan är ett komplementärt förhållande inför vår primära motsättning mot ockupationen och den sionistiska rörelsen.

Ideologiskt sett har Masar Badil sedan starten antagit en uppsättning allmänna principer för kampen som beskrivs i den palestinska nationella stadgan från 1968, vilken återspeglar det palestinska folkets strävanden i alla dess riktningar. Samtidigt kommer de flesta av vår rörelses kadrer med vänstererfarenheter, och våra organisationer är progressiva och präglade av den palestinska och arabiska revolutionära vänsterns analys och arv. Som ett resultat av detta har rörelsen naturligt antagit en revolutionär vänsterkaraktär i sin analys, sitt språk och sin övergripande strategi. Denna inriktning har gjort det möjligt för oss att nå de flesta krafterna i solidaritet med Palestina i väst, som till övervägande del är vänsterstyrkor. Samtidigt har vår tillit till den nationella stadgan och våra inkluderande principer för kampen gett utrymme för vårt palestinska folk med olika intellektuella traditioner och tendenser att delta i detta projekt. Vår rörelses kader är mångskiftande och omfattar palestinier från olika flyktingläger, Västbanken, Gaza, Jerusalem och de ockuperade territorierna från 1948, liksom från olika fraktioner, klasser och intellektuella bakgrunder. Våra arabiska och internationella kamrater, som har framgångsrika erfarenheter av att organisera för Palestina i väst, spelar en central roll i rörelsens strukturer och uppbyggnad och bidrar också till denna dynamik.

Denna pluralism, tillsammans med en kreativ dialog mellan olika erfarenheter och generationer som förenats på grundval av tydliga principer för revolutionär kamp, har blivit en solid grund för utveckling och den viktigaste källan till styrka för Masar Badil.