Lördagen 13 juli 2024 deltog medlemmar och före detta medlemmar från Samidouns lokalavdelningar i Europa i ett webbinarium anordnat av antirepressionskommittén i Masar Badil, den palestinska alternativa revolutionära rörelsen. Kamrater från Tyskland, Frankrike, Belgien, Spanien, Katalonien och Nederländerna diskuterade exempel på statlig repression riktad mot den palestinska befrielserörelsen, särskilt Samidoun Palestinian Prisoner Solidarity Network och Masar Badil, och i synnerhet öppet politiskt stöd för det palestinska väpnade motståndet.
Samtalet tog upp olika lokala exempel på repression samt gemensamma idéer och strategier för att utmana repressionen. Samtalet leddes av Thomas Hofland från Samidoun Nederländerna; Zaid Abdulnasser, tidigare från Samidoun Tyskland (innan Samidoun förbjöds), talade om den hårda repressionen mot palestinier i Tyskland, medan Mohammed Khatib, samordnare för Samidoun i Europa, diskuterade situationen i Belgien och sitt eget fall, då han har blivit måltavla för den belgiska immigrationsministern som försöker från honom hans asylstatus (trots att han är född som palestinsk flykting i Libanon) på grund av hans politiska aktivitet.
Adel från Samidoun Paris diskuterade kampen mot olika former av repression i Frankrike och den folkliga mobiliseringen där, medan Judit från Samidoun och Masar Badil diskuterade flera situationer i den spanska staten och kopplade samman repressiva åtgärder med vapenhandeln med den sionistiska regimen. Mariam från Samidoun Barcelona talade om repressionen i Katalonien, inklusive övervakningen och gripandet av flera aktivister, medan Lyra från Samidoun Nederländerna talade om den ökande högerrepressionen i Nederländerna, särskilt angreppen på studentlägren för Palestina.
Efter deras inledande presentationer följde en livlig diskussion om orsakerna till och intressena bakom denna repression, dess koppling till repression mot andra rörelser och hur vi kan bygga en rörelse för att konfrontera och utmana repressionen som en del av vår organisering för Palestinas befrielse.
Igår, 16 juli 2024, kallades Samidouns Europakoordinator Mohammed Khatib till förhör hos den belgiska asylmyndigheten, efter att han – en palestinsk flykting född i flyktinglägret Ein el Helweh i Libanon – har utsatts för politisk repression. Den belgiska immigrationsministern Nicole de Moor har försökt dra in Mohammeds flyktingstatus i landet på grund av hans aktivism och organisering för palestinsk frigörelse.
Självklart är Mohammeds fall inte unikt – det finns dussintals fall i grannlandet Tyskland där palestinier och Palestinavänner dagligen utsätts för polisvåld, allvarlig repression, politiska förbud och upprepade försök att dra in uppehållstillstånd eller till utvisning, ofta mot palestinska flyktingar som, liksom Mohammed, har förnekats rätten att återvända till sitt hemland Palestina sedan födseln.
Asylkontoret har vägrat att förse Mohammed och hans advokat med bevis och dokumentation om varför de försöker dra in hans uppehållstillstånd och flyktingstatus, trots många förfrågningar och inlagor till domstolen. Istället har den belgiska regeringen insisterat på att de inte behöver lämna ut filerna från ”statssäkerhetskontoret”, vilket skapar en form av ”hemligt bevismaterial” som liknar det som används för att hålla palestinier i administrativt förvar i det ockuperade Palestina. Allt detta blir ännu mer upprörande av att det belgiska public service-bolaget VRT i en intervju med Mohammed Khatib anmärker att ”säkerhetstjänsten främst bedömer att organisationen [Samidoun] kan skada Belgiens internationella relationer med Israel”.
Anklagelserna mot Mohammed låter som sionistisk propaganda eller uttalanden från NGO Monitor eller den sionistiska ambassadören till Belgien och visar ingen hänsyn till grundläggande principer för mänskliga rättigheter eller internationell rätt och försöker istället kriminalisera palestinsk existens, motstånd och organisering.
De inkluderar hans status som europeisk samordnare för Samidoun, med hänvisning till att den sionistiska regimen stämplar Samidoun som en ”terroristorganisation”, något som inte har någon rättslig status eller innebörd i Belgien. Vidare riktar de in sig på hans roll i Masar Badil, den palestinska alternativa revolutionära rörelsen, och kallar den en ”extremistorganisation” på grund av dess tydliga ståndpunkt om Palestinas befrielse från floden till havet och de palestinska väpnade motståndsstyrkornas legitimitet.
De citerar hans offentliga tal och aktiviteter om palestinsk väpnad kamp – en rättighet som erkänns av FN för folk under kolonisering och specifikt för det palestinska folket – som skäl för att beröva honom, en statslös palestinsk flykting, hans skydd i Belgien. Det kanske mest upprörande är att de påstår, utan några som helst bevis, att han ”uppmanar till att angripa judar runt om i världen”, trots att Mohammed aldrig har talat om ”judar” som fienden utan bara om sionism, imperialism och kolonialism, och de kan inte lägga fram ett enda uttalande till stöd för denna anklagelse, som helt och hållet bygger på en sammanblandning av judendom och sionism.
Vi noterar att detta inte bara är ett försök att ge sig på Mohammed som individ och Samidoun som organisation. Det är framför allt ett försök att tysta den växande, massiva rösten från de människor som står tillsammans med Palestina mot folkmord. Det syftar särskilt till att tysta rörelsen för att befria palestinska fångar och att upprätthålla legitimiteten och rättmätigheten hos det palestinska motståndet, särskilt det väpnade motståndet, som en del av den internationella, arabiska och palestinska globala intifadan.
Mohammed har fått brett stöd i Belgien och internationellt. Fler än 250 akademiker skrev ett öppet brev där de fördömer att flyktingstatus fastställs på grundval av politisk aktivitet: ”I det här fallet syftar Nicole de Moors tillkännagivande till att delegitimera den palestinska kampen och stödet för Palestina i Belgien. I Belgien måste alla, flykting eller inte, palestinier eller inte, vara fria att uttrycka sig och att organisera sig, måste vara fria att försvara den palestinska saken, de palestinska flyktingarnas rätt att återvända till sitt land eller att fördöma folkmordet i Gaza.”
Plate-forme Charleroi-Palestine förklarade: ”Dessa angrepp borde allvarligt oroa alla dem som utför militant politiskt och socialt arbete, som motsätter sig imperialismen och utmanar kapitalismen; alla dem som kämpar för nya rättigheter eller försvaret av förvärvade rättigheter; alla dem som motsätter sig åtstramningar. Dessa attacker mot Samidoun idag är en del av de nuvarande och framtida attackerna mot alla dessa sociala rörelser, de bär på censurens våld och syftar till att få oss att acceptera uppgivenhet som normalitet.”
Bruxelles Pantheres gjorde ett starkt uttalande i solidaritet med Mohammed och uppmanade till en upptrappning av rörelsen för palestinsk befrielse för att konfrontera repressionen. Een Andere Joodse Stern (En annan judisk röst) gjorde ett uttalande med titeln ”Nej till det politiska tystandet av palestinska flyktingar!”. I uttalandet noterar de att Mohammeds fall utgör en ”mall för rasdiskriminering av flyktingar” och att det verkar vara en reaktion på kommentarerna från den israeliska ambassadören till Belgien mitt under folkmordet i Gaza.
Union des Progressistes Juifs de Belgique gjorde ett uttalande till stöd för Mohammed och noterade att ”denna smutskastningskampanj inte bara riktar sig mot honom personligen; den äventyrar yttrandefriheten, pressfriheten och föreningsfriheten för alla i Belgien.” Association Belgo-Palestine skrev ett öppet brev till de Moor och konstaterade att attacken mot Mohammed är ett försök att kriminalisera solidaritet med Palestina.
LABO vzw, Centre for Critical Citizenship, gjorde ett uttalande till stöd för Mohammed: ”För närvarande begår Israel folkmord i Palestina. Det är avgörande att vi kan fortsätta att uttrycka vårt stöd för Palestina i Belgien och organisera oss för det. Dessa rättigheter måste skyddas. Som LABO fördömer vi därför ansökan om att återkalla Mohammed Khatibs flyktingstatus och uttrycker vårt stöd för Mohammed och Samidoun.”
Belgium wants to strip refugee status from Palestinian political leader Mohammed Khatib
Born in the Ain el-Helweh refugee camp in Lebanon, Mohammed has been a refugee his entire life. Recently, on April 15th, 2024, Belgoum's Secretary for Asylum and Migration, Nicole De Moor,… pic.twitter.com/T7kixBhK75
Lotta Basel i Schweiz gjorde ett uttalande till stöd för Mohammed, som nästan samtidigt blev måltavla för schweiziska myndigheter genom utfärdandet av ett 10-årigt reseförbud mot honom, till synes på begäran av den sionistiska regimen. Över 20 schweiziska organisationer gjorde ett gemensamt uttalande där de fördömde denna form av tystande riktad mot hela den palestinska rörelsen i Schweiz och Europa.
Front d’action revolutionnaire utfärdade ett uttalande i solidaritet med Mohammed och Samidoun och betecknade attackerna som sådana mot ”hela det revolutionära lägret”. Leiden for Palestine uppmanade till stöd för Mohammed och riktade uppmärksamheten från Nederländerna mot denna oroande aktion i Belgien.
Mohammed deltog i och talade vid studentläger för Palestina i hela Belgien och Nederländerna efter de Moors tillkännagivande och vägrade att vara tyst tillsammans med sina kamrater i Samidoun Bryssel, Samidoun Belgien, Plate-forme Charleroi-Palestine, ZIN TV, Popular Committee for Palestine, Masar Badil och andra organisationer och rörelser som utsätts för förtryck.
Låt oss vara tydliga: Oavsett vad beslutet blir i asylprövningen 16 juli kommer Mohammed Khatib och Samidoun inte att stoppa eller tysta vårt arbete för Palestinas befrielse från floden till havet, för befrielsen av alla palestinska fångar och för att bygga upp ett så brett stöd som möjligt för det palestinska folkets kamp, ledd av det väpnade motståndet, fram till befrielse och återvändo.
AGERA:
Det viktigaste vi kan göra är att fortsätta och trappa upp mobiliseringar, direkta aktioner, läger och alla former av organisering för att få ett slut på folkmordet i Gaza och för Palestinas befrielse. Ta ställning mot repression i de sammanhangen och tala om detta och andra fall där du befinner dig.
Bjud in Mohammed att tala. Oavsett om det är ett lokalt evenemang i Belgien eller någon annanstans i Europa eller ett virtuellt evenemang kan Mohammed tala om sitt fall och den bredare kampen för befrielse. Mejla oss på supportmohammed@samidoun.net för att planera ett evenemang.
Tala om de palestinska fångarna och om motståndsrörelsen. Lyft fram de palestinska fångarnas fall och deras pågående kamp för frihet och befrielse. Betona det palestinska folkets och dess motstånds krav på att de palestinska fångarna ska befrias i en verklig fångutväxling. Betona det palestinska motståndets legitimitet i dina demonstrationer och aktioner.
Kräv att palestinska och libanesiska motståndsorganisationer tas bort från ”terroristlistor” i Förenta staterna, Europeiska unionen, Kanada, Storbritannien och andra länder. Dessa organisationer representerar det palestinska folkets vilja och engagemang för att befria sitt land från den illegitima sionistiska ockupationen. Dessa listor används inte bara för att rättfärdiga det pågående sionistiska folkmordet och dess imperialistiska finansiering och stöd, utan också för att förfölja palestinska och internationella aktivister och organisationer.
Repressionen mot palestinier och deras anhängare har ökat i hela Kanada under de senaste månaderna; i varje större stad förekommer fall av falska anklagelser (som ofta senare läggs ned) mot aktivister som på ett tydligt sätt vågar utmana den sionistiska berättelsen.
Den senaste av dessa politiskt motiverade anklagelser inträffade för några dagar sedan i Vancouver BC, där Charlotte Kates, Samidouns internationella samordnare, kortvarigt frihetsberövades och anklagades för påstådda ”hatbrott”. Hon släpptes på det skandalösa villkoret att hon inte deltar i några ”protester, möten eller sammankomster” förrän 8 oktober (om fem månader) då hon ska ställas inför rätta. Allt detta uppenbarligen för att ha stöttat det palestinska motståndets rätt att slå tillbaka mot det sionistiska militära förtrycket och sagt ”Länge leve 7 oktober” under ett tal vid en demonstration 26 april.
Den sionistiska lobbyn har bedrivit en häxjakt mot Kates, Samidoun och hennes make Khaled Barakat i flera år nu. De har pressat den federala regeringen att sätta upp Samidoun på Kanadas ”terroristlista”, och CIJA inkluderade till och med detta krav som en del av sin senaste valplattform. Men att Kates ifrågasätter varför palestinska motståndsgrupper redan finns med på samma lista är på något sätt oacceptabelt.
Vi är trötta på den dubbelmoral som råder i detta. Sionistiska grupper har rätt att ta med faktiska israeliska soldater till universiteten för att dela med sig av sina ”insikter från marken”, deras anhängare meddelar offentligt att de ”beväpnar sig”, men någon som vågar att ens visa verbalt stöd för palestiniernas rätt att motstå utländsk ockupation och aggression anklagas för ”hatpropaganda”!
Skäms inte våra politiker över hur de alla ställer sig i led för att ”hacka på” och angripa den som de stora proisraeliska grupperna bestämmer är persona non grata för dagen? Och att de gör detta med bara några timmar sinsemellan? Från borgmästare till provinspremiärministrar till federala politiker har vi gång på gång sett detta mönster att skynda sig att fördöma någon specifik demonstrant eller grupp. Våra politiker, och många av mainstreammedierna, verkar inte skämmas när det gäller att bevisa sin lojalitet till det sionistiska projektet.
Låt oss diskutera frågan om att censurera alla som talar om 7 oktober (såvida det inte förstärker den sionistiska berättelsen, förstås). Det har ingenting att göra med oro för påstådd ”rasism” eller ”hatbrott”. Snarare har det att göra med att Israel försöker skydda sin fernissa av militär oövervinnlighet och sin högt prisade cybersäkerhet och underrättelsekapacitet. Detta är den verkliga kärnan i all felaktig information och uppenbar (ofta senare dementerad) propaganda kring det som hände 7 oktober. Denna kortvariga men avgörande nedmontering av israelisk militär avskräckning är det som nu motiverar hämndkampanjen som är det pågående folkmordet i Gaza.
Vi kommer att stödja och försvara alla våra gemenskapers aktivister. Detta är inte det första fallet av falska anklagelser mot palestinavänner och det kommer inte vara det sista. Fastän många av dessa åtal senare läggs ned har de sionistiska lobbygrupper som ägnar sig åt denna typ av ”lagföring” en annan agenda … att slösa tid och resurser, att förvirra solidaritetsrörelsen och att skapa en ”nedkylning” och en atmosfär av rädsla och självcensur.
Vi kommer inte att stå vid sidan om eller ge upp. Palestina kommer att befrias!
Kanadas palestinska förening, Vancouver
Undertecknat av:
Al-Jamia Masjid Vancouver BDS Vancouver/Coast Salish Territories Canadian BDS Coalition Canadian Foreign Policy Institute Greater Toronto 4 BDS (GTA4BDS) Just Peace Advocates/Mouvement Pour Une Paix Juste Ontario Palestinian Rights Association (OPRA) Palestinian and Jewish Unity Montreal Niagara Movement for Justice in Palestine Israel The Regina Peace Council The International League of Peoples’ Struggle in Canada (ILPS)
Bakgrundsinformation och premiärminister David Ebys smutskastning
Den sionistiska etniska rensningen och folkmordet började med Nakba 1948, då två tredjedelar av den palestinska befolkningen sparkades ut från sitt hemland och över femhundra städer och byar raderades från världskartan. Precis som idag åtföljdes detta av tiotals brutala massakrer och 80 procent av Gazas befolkning är flyktingar från den ursprungliga Nakba 1948 som fortfarande väntar på att få återvända till sina hem och egendomar. År 1956 ockuperade Israel Gaza och begick många massakrer mot den obeväpnade civilbefolkningen, en av dessa massakrer dokumenterades av FN i Khan Yunis. 1967 ockuperades Gaza återigen av Israel tillsammans med Västbanken och andra arabiska områden. Sedan dess har Israel brutit mot två av FN:s säkerhetsresolutioner (242 och 338) som uppmanade Israel att dra sig tillbaka från alla dessa ockuperade områden och som uppmanade till ”en rättvis lösning på flyktingproblemet”.
Januari 2006 valdes Hamas och vann 74 av de 132 platserna (medan Fatah släntrade efter med 45) i det palestinska parlamentsvalet. I nästan tjugo år har Gaza varit under sträng israelisk belägring och varit skådeplats för många brutala och fascistiska israeliska övergrepp.
7 oktober 2023 var inte början på konflikten utan kom som ett resultat av fortsatt israelisk apartheid, etnisk rensning och folkmord samt israeliskt och västerländskt förnekande av palestiniernas mänskliga och nationella rättigheter.
7 oktober var en legitim militär operation mot en av de mest brutala och längsta ockupationerna i modern historia. Faktum är att FN:s resolution A/RES/43/106 8 december 1988 ”bekräftar legitimiteten i folkens kamp för sitt oberoende, sin territoriella integritet, sin nationella enhet och sin befrielse från kolonialt herravälde, apartheid och utländsk ockupation med alla tillgängliga medel, inklusive väpnad kamp;”
Israel, dess lobby och apologeter, i ett försök att dölja Israels militära blunder, försöker förtala det palestinska folket och dess motståndsrörelse. De försöker också kriminalisera dem som erkänner det som FN:s vapeninspektör i Irak, Scott Ritter, kallade ”den mest framgångsrika militära räden under detta århundrade”. I en artikel nyligen redogjorde han i detalj för Israels (och dess apologeters) lögner, påhitt och propaganda; många andra intervjuer/artiklar har också avslöjat denna israeliska falska berättelse, särskilt reportrar från The Grayzone och Electronic Intifada. Ändå har kanadensiska företagsmedier och kanadensiska politiker på alla regerings- och partinivåer skyndat sig att efterapa och förstärka dessa fabricerade påståenden. Graden av medbrottslighet och bristen på kritiskt omdöme är chockerande och bevisar helt enkelt den obrytbara alliansen mellan den sionistiska staten och den övergripande imperialistiska agendan att kontrollera regionen och dess resurser.
Premiärministern i British Colombia, David Eby, anammade från allra första början det sionistiska narrativet, utan hänsyn till denna bosättarkoloniala rörelses palestinska offer. 17 oktober 2023 sade han: ”Det kan inte finnas något rättfärdigande för den brutalitet och terror som Hamas utsatte oskyldiga offer för. Inget… De förespråkar folkmord”, sade Eby. ”Alla som försöker motsäga denna grundläggande sanning bör med rätta fördömas … Men låt oss vara tydliga med en annan sak. Hamas representerar inte det palestinska folket, inte i Gaza, inte på Västbanken. De representerar inte våra palestinska vänner och grannar som bor här i British Columbia.”
För det första, herr Eby, är det skandalöst och samvetslöst att anklaga människor som stöder palestinsk befrielse för att ”förespråka folkmord”, din tystnad om det israeliska folkmordet är medskyldighet till det. Det palestinska folket har varit offer för israeliskt folkmord de senaste 76 åren. För det andra, Hamas och mer exakt den palestinska motståndsrörelsen ägnade sig inte åt ”brutalitet och terror”; det var en militär operation för att bryta de kedjor som håller dem i slaveri och lidande. För det tredje, ja, Hamas representerar det palestinska folket, de valdes av det palestinska folket 2006 med en större majoritet än din NDP-regering. Och nej, palestinier som bor här i British Columbia vill inte vara vänner med en sådan trångsynt antipalestinsk rasist. Slutligen bidrar din okunnighet när du blandar ihop Israels folkmord och grymheter med det judiska folket faktiskt till att uppmuntra antijudisk rasism.
Mer nyligen, 30 april, befäste Eby sin okunnighet och sade följande om talet vid demonstrationen den 26 april: ”Att fira mordet, våldtäkten på oskyldiga människor som deltar i en musikfestival, det är hemskt”, … ”Det är förkastligt, och det borde inte äga rum i British Columbia.” Hans förtalande anklagelse om våldtäkt är ogrundad, likt anklagelsen om att UNRWA-arbetare deltog i revolten 7 oktober. Hur länge ska vi vänta på att Eby offentligt fördömer och erkänner det våld (inklusive sexuellt våld) mot palestinska kvinnor och flickor som israeliska soldater fortsätter att utöva just nu i Gaza?
Om Eby tror att hans härjningar mot anhängare av palestinsk befrielse kommer att lyckas och kyla ned palestinasolidaritetsrörelsen bör han tänka om. Allt han gör är att intygs sig själv som hängiven sionist och antipalestinsk rasist.
Herr Eby, vi kommer att minnas er rasism mot det palestinska folket vid nästa provinsval och därefter.
Vi, Gazas studenter, hälsar studenterna vid Columbia University, Yale University, New York University, Rutgers University, University of Michigan och ytterligare dussintals universitet över hela USA som reser sig i solidaritet med Gaza och för ett slut på det sionistisk-amerikanska folkmordet på vårt folk i Gaza. Medan vi fortfarande befinner oss under ockupationens bomber, gör motstånd mot det nazistiska folkmordet, sörjer våra martyrerade kollegor och lärare och bevittnar våra universitets förintelse välkomnar vi exemplen på solidaritet som ges av studenter som utsätts för gripanden, polisvåld, avstängning, vräkning och utvisning för att de kräver att deras universitet avbryter sin delaktighet i det sionistisk-amerikanska folkmordet och säger upp sitt stöd för ockupationen och de krigsprofitörer som beväpnar den.
Vi har sett hundratals studenter gripas över hela USA för att de omvandlar sina universitet till ”Folkuniversitet för Gaza”. Studenter, lärare och personal stör universitetens verksamhet och klargör att medan universiteten i Gaza bombas kan inte universitetsverksamheten fortsätta som vanligt i USA. Detta sker samtidigt som universitetsledningarna samarbetar med kongressledamöter för att misskreditera samvetsgranna studentaktivister och lärare, relegera studenter, förbjuda evenemang, stänga ner studentorganisationer som Students for Justice in Palestine och fördöma aktivister som arbetar för att få slut på det nazistiska folkmordet. Samtidigt investerar samma universitet i företagen som tjänar på försäljningen av vapen till den sionistiska regimen som behöver dem för att kunna fortsätta sin folkmordsoffensiv.
Våra studenter – och vårt utbildningssystem i sin helhet – i det ockuperade Palestina utsätts för en pågående folkmordsaggression: våra universitet förstörs och bombas, våra studentorganisationer förbjuds och våra studentledare utsätts för tortyr, mord och massfängslanden. Men i Palestina och runt om i världen har studentrörelsen alltid varit en drivande kraft i vår kamp för befrielse. När vi ser videor och bilder från amerikanska universitet i dag påminns vi om vår historia av studentkamp och om studentupproren 1968, som utmanade imperialismen från Vietnam till Palestina och omformade Europa och USA. Nu, 2024, är det återigen studentrörelsen som leder vägen.
Härifrån Gaza ser vi er och hälsar er. Era handlingar och er aktivism spelar roll, särskilt i imperiet hjärta, i USA. Samtidigt som kongressledamöter enas om att tillhandahålla vapen för ytterligare 26 miljarder dollar för att bomba vårt folk och fortsätta det sionistisk-amerikanska folkmordet gör ni meningsfulla åtgärder för att stänga ned krigsmaskinen på era campus. Det är tydligt att en ny generation växer upp som inte längre accepterar sionism, rasism och folkmord och som står med Palestina och vår befrielse från floden till havet.
Er globala studentsolidaritet spränger gränser och det är dags att krossa den US-amerikanska imperialistiska krigsmaskinen. Från Gaza till Columbia och till Ann Arbor och Berkeley är våra händer förenade för ett slut på det nazistiska folkmordet och för vår kollektiva befrielse.
Studentramverkens sekretariat
Islamic Bloc – Islamic Resistance Movement
Student Unity Bloc – Democratic Front for the Liberation of Palestine
Union of Student Struggle Committees – Arab Liberation Front
Union of Palestinian Student Struggle Committees – Palestinian Arab Front
Islamic League – Islamic Jihad Movement in Palestine
Fatah Youth – Fatahrörelsen
Al-Mubadara Student Gathering – Palestinian National Initiative Movement
Student Action Front – Popular Front for the Liberation of Palestine
Palestine Liberation Youth – Palestine Liberation Front
Al-Istiqlal Student Bloc – Palestinian Democratic Union Fida
Student Struggle Bloc – Palestinian Popular Struggle Front
The Land and Man Bloc – Popular Front (General Command)
Progressive Student Union Bloc – Palestinian People’s Party
Samidoun Palestinian Prisoner Solidarity Network står med vår Europakoordinator, Mohammed Khatib, och uppmanar till bredaste uttryck för solidaritet och stöd mot den förföljelse och repression han utsätts för. Vi poängterar att detta inte bara är ett försök att förfölja Mohammed som individ och Samidoun som organisation. Det är i första hand ett försök att tysta den växande, massiva rösten som kommer från folket som står med Palestina mot folkmord. Det syftar i synnerhet till att tysta rörelsen för palestinska fångars befrielse och för upprätthållandet av palestinska motståndets, särskilt det väpnade motståndets, legitimiteten och rättmätighet hos det som en del av den internationella, arabiska och palestinska globala intifadan.
15 april 2024 meddelade Nicole De Moor, Belgiens för asyl- och migrationsminister, i ett offentligt uttalande att hon uppmanar de belgiska immigrationsmyndigheterna att återkalla Mohammed Khatibs flyktingstatus. Mohammed, som föddes i flyktinglägret Ain el-Helweh i Libanon, har varit flykting i hela sitt liv och förvägras rätten att återvända till sitt hem och sitt hemland i Palestina som hans familj tvångsförflyttades från i samband med den sionistiska erövringen, Nakban 1947-1948. De Moors uttalande är i grund och botten ett försök att återigen fördriva en palestinsk flykting som redan har fördrivits flera gånger på grund av kolonialism, imperialism, krig och exploatering.
Den växande rörelsen för palestinsk befrielse
De Moor kallade Muhammed för en ”hatpredikant”, det senaste exemplet på europeiska, US-amerikanska och kanadensiska statstjänstepersoners upp-och-nervändning av verkligheten. För närvarande pågår ett folkmord på det palestinska folket i Gaza som utförs av de israeliska ockupationsstyrkorna, ett folkmord som väcker en intensiv global vrede mot den sionistiska regimen med protester på Belgiens gator i över sex månader med tiotusentals och hundratusentals deltagare; direkta aktioner riktade mot banker och vapentillverkare; en spirande studentrörelse för Palestina som liknar den som finns på US-amerikanska universitet som Columbia, Rutgers, Yale, University of Michigan och på andra håll; och en omfattande mobilisering bland den palestinska befolkningen i Belgien.
I takt med att den globala rörelsen till stöd för Palestina, det palestinska folket och dess motstånd har vuxit över gränser och kontinenter och fått miljontals människor att mobilisera i den imperialistiska kärnans hjärta har den mötts av hård repression från samma stater som beväpnar och finansierar det sionistiska folkmordet i Gaza. Detta är inte det enda angreppet i Belgien; demonstrationer som organiserats av Samidoun i Bryssel har ställts in och förbjudits av polisen. ZINTV, ett oberoende kollektiv, var värd för ett evenemang som ordnades av Samidoun i oktober 2023 om antipalestinsk repression i Europa; sedan dess har kollektivet hotats av lokala myndigheter och månader senare, mars 2024, utsattes de för en plötslig polisrazzia och utredning om ”finansiering av terrorism” som vedergällning för att ha varit värd för detta offentliga politiska evenemang.
Repression mot palestinsk organisering i Europa
I Tyskland, som kanske är det mest extrema exemplet, har palestinska organisationer, inklusive Samidoun, förbjudits. Aktivister som Zaid Abdulnasser och Musaab Abu Atta har belagts med politiska förbud – kort därefter följde framstående internationella personer som Salman Abu Sitta, Dr Ghassan Abu Sittah och Yanis Varoufakis. Demonstrationer och konferenser har tvångsavslutats och skingrats av samma tyska polis som har misshandlat demonstranter på gatorna i städer över hela landet. Hundratals människor har gripits. Polisräder har svept in i hemmen hos palestinska och palestinska solidaritetsaktivister i samband med regeringsstödda smutskastningskampanjer i media. Dussintals palestinier står inför förfaranden för att dra in deras uppehållstillstånd, blockera deras medborgarskapsansökningar och deportera dem från landet. Organisationer som står upp mot folkmordet, inklusive judiska organisationer, har fått sina bankkonton stängda. Den extrema nivån av repression i Tyskland kommer samtidigt som den tyska regeringen har ökat sin vapenexport till den israeliska regimen tiofalt sedan 7 oktober 2023.
Även om Tyskland sannolikt är det mest extrema exemplet på repression i Europa, är det inte unikt. I Frankrike, som redan har försökt upplösa eller förbjuda palestinska solidaritetsorganisationer som Collectif Palestine Vaincra och Comité Action Palestine, har över 628 ärenden inletts av åklagare som försöker utreda eller åtala personer för att ha gjort uttalanden till stöd för det palestinska motståndet, medan tjänstemän och högerextrema politiker och medier hotar att upplösa Samidoun Paris Banlieue, CAPJPO EuroPalestine, Urgence Palestine och andra massrörelser. Demonstrationer äger nu rum över hela Frankrike, men detta är endast möjligt efter att massmobilisering pressade tillbaka försöket att förbjuda demonstrationer för Palestina över hela landet i oktober och november 2023. I Spanien, Nederländerna och andra europeiska länder fortsätter liknande angrepp mot organisatörer för Palestina. Några av de mest extrema exemplen är naturligtvis de politiska fångarna för Palestina i europeiska fängelser, däribland Georges Abdallah, som suttit fängslad i nästan 40 år i Frankrike, Amin Abu Rashed, som suttit fängslad i över 300 dagar i Nederländerna, och nya fall i Italien, Nederländerna, Tyskland och andra länder.
I framför allt Nederländerna och Schweiz har den israeliska ambassaden och sionistiska organisationer gjort flera försök att stoppa evenemang där Mohammed talar. Dessa försök har misslyckats – till stor del på grund av att Mohammed redan är bosatt i Belgien. Den israeliska ambassadören i Belgien har upprepade gånger ställt krav på att Samidoun ska förbjudas och att våra evenemang ska tystas. Det är svårt att se dessa senaste angrepp som något annat än ett försök att blidka samma sionistiska regim som för närvarande mördat över 40 000 palestinier i Gaza och bombar sjukhus, skolor, moskéer, kyrkor, bostadshus och flyktingläger.
Angreppet på Mohammed Khatib är ett angrepp på oss alla
Angreppet på Mohammed Khatib och hotet mot hans flyktingstatus är en del av denna repression. Det är menat som ett hot mot alla andra palestinier och alla andra erkända flyktingar i Belgien, att om de uttalar sig – särskilt om de uttalar sig högt och tydligt om palestinsk befrielse och palestinskt motstånd – kommer de att bli måltavlor och förlora sitt uppehållstillstånd och sin försörjning. Ministern försöker inte ens påstå att Mohammed och Samidoun har gjort något annat än att organisera demonstrationer, protester, massmobiliseringar och politiska utbildningsaktiviteter för Palestina i Belgien – således är ”hotnivå 3 av 4” som identifierats av ospecificerade ”säkerhetstjänster” kopplad till det ”hot” som den växande rörelsen för palestinsk befrielse i Belgien utgör. Allt detta blir ännu mer upprörande av att det belgiska public service-bolaget VRT i en intervju med Mohammed Khatib noterade att ”säkerhetstjänsten främst bedömer att organisationen [Samidoun] kan skada Belgiens internationella relationer med Israel”.
Repression mot fångarna och motståndsrörelsen
Angreppet på Mohammed och Samidoun är i synnerhet avsett att tysta stödet för de palestinska fångarna. Det finns för närvarande över 9 500 palestinska fångar i den israeliska ockupationsmaktens fängelser. Ytterligare tusentals palestinier från Gaza har kidnappats av den sionistiska regimen, särskilt sjukvårdspersonal och civila i områden som utsatts för den israeliska ockupationsarméns invasioner. Dessa palestinska fångar utsätts för svår tortyr, svält och övergrepp av det israeliska fängelsesystemet. Samtidigt är de palestinska fångarna ledare för den palestinska saken, utpekade för sin roll i motståndet mot ockupationen, från att organisera studenter och arbetare till att leda den väpnade kampen. De palestinska fångarnas frigivning är värdefull för det palestinska folket som helhet och för deras motstånd. Den israeliska regimen vill isolera dem från sitt folk och från vår internationella rörelse – och det är den främsta anledningen till att de angriper Samidoun och kallar oss ”terrorister”. Vi är fast beslutna att ännu mer högljutt och brett framföra kravet på att alla palestinska fångar ska friges.
Dessutom är det också ett angrepp på den palestinska motståndsrörelsen. Allt fler människor överallt i världen klargör att de erkänner sionismens illegitimitet och rasism, behovet av ett fritt Palestina från floden till havet och det palestinska motståndets, särskilt den väpnade kampens, legitimitet. Trots alla försök att smutskasta och kriminalisera palestinska motståndsorganisationer, inklusive att lista dem som ”terroristorganisationer” i USA, Europeiska unionen, Storbritannien och Kanada, erkänner världens folk – till och med i den imperialistiska kärnan – att det är det palestinska motståndet (och deras allierade motståndsstyrkor i Jemen, Libanon och i hela regionen) som försvarar mänskligheten från folkmord. Den palestinska rätten att göra motstånd med alla medel är inte bara inskriven i internationell rätt, den är en grundläggande och naturlig rättighet för alla folk som utsätts för ockupation och kolonisering. Dessa angrepp är återigen inte bara riktade mot Mohammed och Samidoun, utan är ett försök att kriminalisera och förtrycka det växande stödet för motstånd i alla dess former, särskilt det väpnade motståndet, i Palestina.
Antipalestinsk rasism, imperialism och rätten att stanna och återvända
Vi måste också betona att detta angrepp är en del av den pågående strukturella rasismen mot migranter i Belgien, i synnerhet mot svarta, afrikanska, arabiska och andra migranter som rasifieras som icke-vita. Högerpolitiker som Theo Francken, vars valkampanj främst kretsar kring islamofobi och antiarabisk rasism, håller upp bilder på Mohammed i det belgiska parlamentet och förklarar att Bryssels gator som demonstrerar för Palestina ”liknar Beirut eller Gaza”, vilket han menar är ett tecken på ”fara” och en förolämpning mot stadens invånare. Palestinska barn har fråntagits sitt belgiska medborgarskap, medan polisens energi och våld upprepade gånger riktas mot communities som rasifieras som icke-vita.
Naturligtvis drivs migrationen till Belgien i sig av kolonialism och imperialism som gör livet svårt om inte omöjligt runt om i världen och pådyvlar människorna i den globala södern en form av tvångsmigration genom allt fler krig, regimbyten, interventioner och ekonomisk exploatering av folken i syd, deras rikedomar och resurser. Palestinier som har förnekats rätten att återvända hem under de senaste 76 åren har genomlevt tvångsmigration samtidigt som de har utsatts för med regimer av kontinuerlig förföljelse, marginalisering och exkludering och samtidigt kämpat för rätten att stanna kvar och rätten att återvända till sina hem och sitt land i Palestina. Kampen till försvar av Mohammed är en kamp mot rasism och förtryck i alla dess former.
Stå med Mohammed. Stå med Samidoun. Stå med palestinska fångar, det palestinska motståndet och Palestinas befrielse från floden till havet.
AGERA:
Det viktigaste vi kan göra är att fortsätta och trappa upp mobiliseringar, direkta aktioner, ockupationer av det offentliga rummet och alla former av organisering för ett slut på folkmordet i Gaza och Palestinas befrielse. Ta ställning i de sammanhangen mot repression och prata om detta och andra fall i ditt område.
Skriv under kampanjen till stöd för Mohammed. Klicka här!
Utfärda ett solidaritetsuttalande. Organisationer som Charleroi Pour La Palestine, LABO, UPJB, Bruxelles Pantheres och ABP har redan gjort det. Utfärda eget uttalande och gör det tydligt att Nicole de Moor inte talar för folket.
Bjud in Mohammed att tala. Oavsett om det är ett lokalt evenemang i Belgien eller någon annanstans i Europa eller ett virtuellt evenemang, bjud in Mohammed att tala om sitt fall och den bredare kampen för befrielse. Mejla oss på supportmohammed@samidoun.net för att planera ett evenemang.
Prata om de palestinska fångarna och om motståndet. Lyft de palestinska fångarnas fall och deras pågående kamp för frihet och befrielse. Betona det palestinska folkets och dess motstånds krav på att de palestinska fångarna ska befrias i en verklig fångutväxling. Betona det palestinska motståndets legitimitet i dina demonstrationer och aktioner.
Kräv att palestinska och libanesiska motståndsorganisationer stryks från ”terroristlistorna” i Förenta staterna, Europeiska unionen, Kanada, Storbritannien och andra länder. Dessa organisationer representerar det palestinska folkets vilja och engagemang för att befria sitt land från en illegitim sionistisk ockupation. Dessa listor används inte bara för att rättfärdiga det pågående sionistiska folkmordet och imperialistisk finansiering och stöd, utan också för att förfölja palestinska och solidaritetsaktivister och organisationer.
Solidaritet med Zora i Berlin, det senaste målet för den tyska statens skandalösa jakt på alla som på något vis höjer rösten och agerar för Palestina, oavsett omfattning. De åtta polisrazziorna med 170 poliser igår morse är ett farligt fascistiskt uttryck.
Dessa räder kommer efter en rad räder mot Samidoun-medlemmar och palestinska gemenskapsmedlemmar som pekats ut som ”Hamas-anhängare” och efter det tyska inrikesministeriets förbud mot ”Samidoun och Hamas”. De följer också på en rad tillslag mot 54 platser, inklusive flera moskéer och muslimska institutioner, i november med förevändningar om ”stöd till Hizbollah”. Dessa räder är tydligt inriktade på att terrorisera hela grupper och politiska strömningar.
I det här fallet är tillslagen riktade mot delar av den tyska vänstern som har trotsat det sionistiska ramverk som har dominerat i årtionden och syftar till att hota personer i den politiska vänstern såväl som i den kurdiska gemenskapen som står med Palestina för att förmedla att du är en måltavla om du talar. Just hela den här serien av räder och operationen med 170 poliser verkar ha utlösts av en anspråkslös hänvisning till PFLP i ett Instagram-inlägg på organisationens konto. Detta borde uppröra alla som någonsin har försökt att kommentera eller tala om Palestina. Den tyska staten riktar inte bara in sig på palestinier, araber, solidaritetsrörelsen, förtryckta grupper, invandrare och vänsteraktivister, de antyder också att de är beredda att använda extrem repression mot alla som nämner motståndsorganisationer på något som helst neutralt eller positivt sätt.
Om det inte redan står klart så är ett angrepp på en ett angrepp mot oss alla. De har gripit dussintals människor för att ha sagt: ”From the river to the see, Palestine will be free”, eller till och med bara ”Israel mördar barn”. Den tyska staten är en fullvärdig partner i det sionistiska folkmordet. Dessa räder är avsedda att tysta hela gemenskaper och delar av befolkningen, eftersom det blir allt tydligare att världens folk, även i den imperialistiska kärnan, inte kommer att sitta tyst bredvid när vapenförsäljningen till den sionistiska regimen tiodubblas.
Vad är förhållandet mellan kampen för avskaffandet av fängelser och polis och kampen för Palestinas befrielse? Vilka är abolitionisternas analyser och ståndpunkter om Palestina? Hur kämpar abolitionisterna? Vi har diskuterat dessa och andra frågor med Gwenola Ricordeau, professor i straffrätt vid California State University, Chico (USA). Hon är en abolitionistisk aktivist och författare till flera böcker i ämnet (Pour elles toutes. Femmes contre la prison; Crimes et Reines. Penser l’abolitionnisme pénal; 1312 raisons d’abolir la police) och hon är också engagerad för Palestina, särskilt till stöd för palestinska fångar.
Gwenola Ricordeau till stöd för den tidigare palestinska fången Khalida Jarrar 15 januari 2020.
Kan du kort förklara vad abolitionism är?
Sedan 1970-talet har begreppet ”straffabolitionism” använts för att beskriva en uppsättning idéer och kamper för att avskaffa det straffrättsliga systemet, dvs. fängelser, polis och domstolar. Det är en rörelse med en mängd olika politiska uttryck (kamp mot fängelser, utveckling av straffria former av rättvisa etc.), men som helhet bygger den på en radikal kritik av i synnerhet kapitalismen, systemisk rasism och patriarkat.
Vi har sett hur abolitionistiska organisationer och aktivister har deltagit i den senaste tidens protester för Palestina i USA. Vilka former har detta tagit sig?
Många abolitionister har hjälpt till att organisera de enorma demonstrationer som har ägt rum under de senaste veckorna i USA, särskilt i större städer som Los Angeles, San Francisco och New York, samt walk-outer i gymnasieskolor och universitet. Abolitionistiska aktivister har också deltagit i blockader av hamnarna i Oakland och Seattle (på Förenta staternas västkust) och i aktioner mot det israeliska vapenföretaget Elbit Systems. Abolitionister har också gjort stora ansträngningar för att organisera utbildningar och diskussionsforum om Palestina; vissa av dessa evenemang har ägt rum online, till exempel de som organiserades av A World Without Prisons, de avNetwork to Advance Abolitionist Social Work och de avCritical Resistance där Angela Davis deltog.
Det bör betonas att abolitionisternas engagemang för Palestina inte började 7 oktober. Palestina, och Gaza i synnerhet, är flitigt närvarande i abolitionisternas kamp och reflektioner. Jag tänker särskilt på 2019 års uttalande som initierades av Critical Resistance, ”Zionism is not compatible with prison abolition or reform”, som undertecknades av många abolitionistiska organisationer och som Samidoun anslöt sig till.
Vilka är de viktigaste abolitionistiska organisationerna som deltar i dessa mobiliseringar?
Ja, hon är en viktig aktivistfigur. Hon har alltid försvarat abolitionistiska och propalestinska ståndpunkter i sin aktivism, sina böcker och sina uttalanden, till exempel nyligen på France inter. Men många välkända abolitionistiska aktivister och intellektuella visar också sitt stöd för Palestina. Det finns US-amerikanska aktivister som Michelle Alexander, författare till The New Jim Crow: Mass Incarceration in the Age of Colorblindness, Mariame Kaba, författare till We Do This ’Til We Free Us: Abolitionist Organizing and Transforming Justice och Sarah Schulman, författare till Conflict is Not Abuse: Overstating Harm, Community Responsibility, and the Duty of Repair, liksom den kanadensiska Robyn Maynard, författare till Policing Black Lives: State Violence in Canada from Slavery to the Present.
Kan du förklara den politiska grund på vilken abolitionister positionerar sig i Palestinafrågan?
För oss abolitionister är det en självklarhet att stödja det palestinska folkets kamp, inte bara på grund av kriminaliseringen av deras existens, utan också för att abolitionismen med nödvändighet är antikolonial.
Men låt oss börja med det som är mest uppenbart ur en abolitionistisk synvinkel, dvs. det sätt på vilket det palestinska folket lider av fängelsets existens. Först och främst måste vi betona fenomenets omfattning. Sedan 1967 beräknas 40 procent av palestinska män ha fängslats, och totalt nästan 800 000 palestinier, däribland många barn. Nästan alla palestinska familjer har upplevt att någon av deras medlemmar har fängslats. En bör komma ihåg att fängelse är ett straff som påverkar fångarnas känslomässiga och affektiva liv, men också deras släktingars, och att det i denna mening också är ett kollektivt straff. De hemliga metoder för medicinskt assisterad fortplantning som fångar måste tillgripa vittnar om hur målet för fängelsevistelsen, utöver fångarna, är det palestinska folket självt.
Den grymma behandlingen av fångar och deras familjer måste också lyftas fram. Detta är väldokumenterat, och för att bara nämna några aspekter, låt oss nämna den massiva användningen av administrativt förvar, användningen av särskilt grymma former av isolering och morden på fångar.
Abolitionister är naturligtvis också särskilt uppmärksamma på kriminaliseringen av solidaritet med Palestina. Det finns många exempel på detta i Förenta staterna. Jag tänker särskilt på fallet med ”Holy Land Five”, av vilka några har suttit fängslade i nästan 20 år. I Frankrike är fallet med Georges Abdallah också symboliskt, för att inte tala om de senaste veckornas tillslag mot politiska organisationer och personer som är engagerade i Palestina.
I allmänhet förknippar vi ”fängelse” med ”brottslighet”, ”fångar” med ”brottslingar”. Vad skall vi göra av dessa kategorier i det palestinska sammanhanget?
Abolitionister fördömer ofta hur fängelse framställs som ett ”naturligt” svar på brottslighet när brottslighet är en historiskt och politiskt konstruerad kategori. Masskriminaliseringen av palestinier illustrerar tydligt att det som kallas ”brott” är kontextuellt och att fängelset i grunden tjänar till att upprätthålla ordningen, i detta fall den koloniala ordningen. Abolitionistiskt tänkande ägnar stor uppmärksamhet åt effekterna av att sätta etiketter på människor. De senaste veckorna har tydligt visat hur etiketten ”terrorism” används för att förringa politiska motståndare, vilket vi nyligen har sett i Förenta staterna när anklagelsen om ”inhemsk terrorism” har använts mot motståndare till byggandet av ett enormt polisutbildningscenter i Atlanta (Georgia), med smeknamnet ”Cop City” (#StopCopCity). Det bör också noteras att västmedia och den dominerande politiska diskursen använder kategorierna ”israeliska gisslan” och ”palestinska fångar” utan eftertanke eller kritisk reflektion, för att bättre kunna kontrastera dem, även fast de senare utifrån sin rättsliga och politiska status, sin behandling och omständigheterna kring deras bortförande och fångenskap, är krigsfångar. Detta är ett exempel på den typ av hierarki som skapas när människor kategoriseras som ”gisslan” kontra ”fångar”, och på den oskuld som vissa kan göra anspråk på och, tvärtom, den skuld som andra tillskrivs.
Det sägs ofta om Gaza och Palestina i allmänhet att det är ett utomhusfängelse…
Ja, och det är inte bara en metafor. Palestina är en perfekt illustration av det som Michel Foucault kallade “fängelsesystemets kontinuum“: fängelsesystemet och övervakning kan ta många former. Det är oerhört viktigt att tala om palestinska fångar, men vi måste också komma ihåg att när vi talar om abolitionism är vårt mål inte bara fängelset utan det “fängelseindustriella komplexet” i allmänhet.
Kan du förklara begreppet ”det fängelseindustriella komplexet” och dess innebörd för den politiska analysen?
Detta begrepp (prison-industrial complex) utvecklades i USA i slutet av 1990-talet och populariserades i hög grad av Angela Davis och Critical Resistance. Det syftar på utvecklingen av en ”straffindustri” efter det kalla krigets slut, dvs. en hel ekonomisk sektor som profiterar på fängelsesystemets existens och upprätthåller nära förbindelser med vapen-, övervaknings- och säkerhetsindustrierna i synnerhet.
Det fängelseindustriella komplexet är globalt till sin karaktär och kopplat till de krig som förs av de imperialistiska staterna. Detta är precis vad som uttrycks av parollen ”Abolition means no more war” (Abolition innebär inget mer krig).
Kan du ge några exempel på det fängelseindustriella komplexets globala karaktär?
Ett konkret exempel är Georgia International Law Enforcement Exchange (GILEE). Detta program, som stöds av Georgia State University i Förenta staterna, gör det möjligt för de israeliska och US-amerikanska polisstyrkorna att samarbeta och utbyta träning, teknik och taktik. GILEE deltar i projektet Cop City i Atlanta, och dess motståndare fördömer tydligt dess kopplingar till folkmordet i Palestina.
GILEE är en del av ett större fenomen: Förenta staterna ger nästan 4 miljarder dollar per år i militärt stöd till Israel, och omfattningen av samarbetet mellan Förenta staterna och Israel när det gäller polisarbete återspeglas i det bidrag som Tsahal ger till militariseringen av polisen i Förenta staterna.
Du sa att ”abolitionismen med nödvändighet är antikolonial”. Kan du förklara detta?
I USA hör vi ofta frasen ”Palestine is an indigenous struggle” (Palestina är urfolkskamp). Med det perspektivet klargörs att sionismen är en rasism som upprätthåller kolonialism, men det sammankopplar också det palestinska folkets kamp och ursprungsbefolkningarnas kamp i Nordamerika (Förenta staterna, liksom Kanada, är en bosättarkoloni, precis som Israel).
Fängelser och polisstyrkor är kraftfulla verktyg för kolonisering i alla delar av världen och är nödvändiga för övervakning av och repression mot ursprungsbefolkningar. Det faktum att Israel nyligen fördubblade antalet fängslade palestinier inom loppet av två veckor visar tydligt sambandet mellan fängelse och kolonisering.
Den antikoloniala kampen i USA har också en slogan: ”Land Back” (Återlämna marken). Den har använts framför allt för att motsätta sig byggandet av nya fängelser och för att fördöma hur utvidgningen av straffsystemet har varit en del av kolonialismen och miljöförstöringen. Så gör motståndarna till Cop City kopplingen till Palestina. För oss abolitionister är att kräva, i Palestina liksom i Förenta staterna, att marken skall återlämnas till ursprungsbefolkningen att säga att kolonisering är oförenligt med abolitionism.
Vi måste också komma ihåg att kolonisering också förstör inhemska modeller för hantering av konflikter och oförätter, vilket den palestinska forskaren Yara Hawari beskriver så väl. I det avseendet, om abolitionister vill avskaffa fängelser och polis, så är det för att de vet att fängelser och polis är en viktig aspekt av koloniseringen.
Slutligen, om abolitionisterna har en tydlig antikolonial hållning beror det på de kopplingar som finns i USA mellan straffabolitionism, kampen för att avskaffa slaveriet och de svarta befrielserörelserna. Detta har satt frågan om raskapitalism och vit överhöghet i centrum för abolitionisternas analyser och kamp.
Vilken är relationen mellan USA:s svarta befrielserörelser och Palestina?
Som Michael R. Fischbach skriver i Black Power and Palestine finns det en lång historia av politisk solidaritet mellan svarta befrielserörelser och det palestinska folkets kamp, särskilt sedan Malcolm X, även om denna historia inte är entydig. Denna solidaritet får näring av den förståelse som palestinier och svarta människor i USA har för likheten mellan Israels behandling av palestinierna (som kan beskrivas som ”israelisk apartheid”) och den behandling som svarta människor i USA har utsatts för under rassegregering och Jim Crow-lagar.
Men den mest närstående historien har i synnerhet präglats av Palestinas solidaritet med Black Lives Matter, särskilt i augusti 2014 under upploppen i Ferguson (Missouri) som följde på polisens mord på Michael Brown – och som sammanföll med Israels attack mot Gaza – och under mordet på George Floyd våren 2020. Vi kan också nämna fördömandet av GILEE från svarta organisationer till stöd för Palestina.
Det låter som att abolitionism går långt utöver avskaffandet av fängelser och polisen…
Ja, abolitionism handlar inte bara om att stödja fångar och alla kriminaliserade människor, eller ens bara om att befria alla fångar. Den abolitionistiska visionen vet att frigörelse inte enbart är resultatet av att en institution upphör, vilket slutet på slaveriet visade för svarta i USA. W.E.B. Du Bois har några viktiga tankar om detta ämne, och hans begrepp ”abolitition democracy” (abolitionistisk demokrati) har omarbetats av Angela Davis för att beskriva abolitionistiska strävanden.
I själva verket är abolitionismen som en tråd vi drar i. Vi kan inte analysera straffsystemet, polisen och fängelset utan att se deras kopplingar till kolonialism, men också till extraktivism, och därför det sätt på vilket det palestinska folkets kamp också är en kamp mot den systematiska förstörelsen av vår planet. Abolitionismen har också nära kopplingar till kampen mot funkofobi och funktionsrättsaktivister som Alice Wong gör det tydligt att de stöder Palestina. Som The Abolition and Disability Justice Coalition förklarade i ett pressmeddelande 2021: ”Disability justice cannot exist under settler colonialism, military occupation, imprisonment, and apartheid…Disability justice requires solidarity with Palestine”.
Vilka strategier utvecklar abolitionister?
Abolitionisternas strategier är varierande, och det finns mycket debatt bland abolitionisterna om vilka strategier de ska anta. På senare år har dock ”avfinansiering” (defunding) som taktik blivit alltmer populär, med uppmaningar att skära ned budgetar (till exempel för polisen eller fängelser) och kampanjer för att bojkotta företag som är kopplade till det fängelseindustriella komplexet. Den slogan som vi hör idag, ”defunding genocide”, är därför en del av både denna typ av taktik och praxis för ”Boycott, Divestment, Sanctions”-kampanjen (BDS). Detta är naturligtvis inget nytt. Några exempel är kampanjen ”Defund Racism” mot välgörenhetsorganisationer som finansierar israeliska bosättningar från USA, och segern 2016 för den internationella kampanjen som lanserades av palestinska fångar mot G4S, ett privat säkerhetsföretag som har tillhandahållit sina tjänster till israeliska fängelser.
Ur en abolitionistisk synvinkel är det naturligtvis alltid viktigt att visa politisk solidaritet med alla de som trakasseras, förtrycks och kriminaliseras på grund av sitt engagemang för Palestina. Det måste också sägas att vi befinner oss i ett sammanhang som får rasistiska hatbrott, särskilt antisemitiska och islamofobiska sådana, att frodas och att det är nödvändigt att inta en tydlig ståndpunkt i solidaritet med offren. Jag tänker särskilt på de tre palestinska studenterna, Hisham Awartani, Kinnan Abdalhamid och Tahseen Ahmed, som sköts i Vermont 26 november.
Hur ser abolitionisterna på Palestinas framtid?
Abolitionister säger ofta att ju grövre brottet är, desto mindre meningsfullt är det att tro att straff kan vara lösningen. Precis som verklig säkerhet aldrig finns i slutet av en pistol, är offrens, alla offers, upprättelse, sorg eller läkande alldeles för komplex för att kunna lösas genom straff. Det är därför abolitionismen har många kopplingar till övergångsrättvisa och lösningen av politiska konflikter, krig och brott mot mänskligheten, dvs. situationer där brottets omfattning gör det omöjligt att helt enkelt straffa de ansvariga. Att säga detta hindrar oss naturligtvis inte från att fördöma Macrons, Bidens, Trudeaus och i allmänhet västvärldens politiska ledares delaktighet i brottet att kolonisera Palestina.
Ur en abolitionistisk synvinkel vet vi att vi aldrig kan nöja oss med att åberopa ”fred”. En kan inte bara vilja ha fred utan att avveckla det fängelseindustriella komplexet och den raskapitalism som det bygger på. Vi kan inte heller åberopa ”rättvisa” utan att tänka på vad vi är skyldiga offren för kolonisationens massbrott. Att kräva ett enda Palestina, ett Palestina ”från havet till floden” och palestiniernas rätt att återvända, är i denna mening att kräva de möjliga villkoren för en fred som inte bara är en ”vapenvila”.
Har du några avslutande ord?
Som Saidiya Hartman skrev: ”So much of the work of oppression is policing the imagination”. Att göra motstånd är alltid att motsätta sig denna form av polisarbete. I den meningen bidrar det palestinska motståndet till att befria vår fantasi.
24 november 2023 sörjer vi martyrerna i Gaza samtidigt som vi hedrar och välkomnar 39 frigivna palestinska fångar, de första fångarna som frigivits genom fångutväxling med det palestinska motståndet sedan Wafaa al-Ahrar-utväxlingen 2011. På detta datum uppmärksammar vi också det 15:e året i fängelse för Shukri Abu Baker, Ghassan Elashi och Mufid Abdelqader, de återstående fångarna i Holy Land Five – palestinska politiska fångar i US-amerikanska fängelser.
I dag har det gått 15 år sedan The Holy Land Foundation 5, fem palestinska gemenskapsledare, dömdes och fängslades för att ha gett välgörenhet – mat och medicin – till föräldralösa barn och änkor i Palestina. Idag är tre av de fem fortfarande fängslade, vissa med exceptionellt långa straff. Efter att den första juryn som prövade deras fall ogiltigförklarade rättegången var den andra rättegången ett exceptionellt justitiemord, där Holy Land 5 dömdes på grundval av antipalestinsk propaganda, inklusive anonymt vittnesmål från israeliska underrättelseagenter.
Dessa tre män sitter fortfarande bakom galler, isolerade från sina gemenskaper och kärleksfulla familjer, och vi kräver deras frihet, tillsammans med friheten för alla palestinska fångar. Liksom fångarna i den svarta befrielserörelsen, Leonard Peltier, Alex Saab och andra är Holy Land 5 politiska fångar i USA:s imperialism. De är också palestinska politiska fångar, en del av fångrörelsen tillsammans med sina syskon i det ockuperade Palestina och fångarna i imperialistiska fängelser som Georges Abdallah och Amin Abu Rashid.
Samtidigt som vi belyser den US-amerikanska imperialismens ansvar för att finansiera, beväpna och leda det pågående sionistiska folkmordet i Gaza betonar vi ytterligare att USA fängslar palestinska politiska fångar. De 5 från Holy Land är fängslade för att de tillhandahöll medel till stöd för sitt folks ståndaktighet i deras ockuperade hemland, för motstånd mot fördrivning och för samhällsstöd som var oberoende av USAID, Europeiska unionen och liknande imperialistiska ”givarstater” som villkorar sitt bistånd med politiska eftergifter och undfallenhet inför sionistisk kolonisering.
Vilka är Holy Land Foundation 5?
Som Within Our Lifetime kommenterar: ”The Holy Land 5 är fem palestinska män som var aktiva ledare i Holy Land Foundation. Stiftelsen var baserad i Texas och var en gång den största islamiska välgörenhetsorganisationen i USA innan den blev måltavla för Bushadministrationen och sionistiska krafter som en del av det rasistiska ”kriget mot terrorismen” och stängdes ner december 2001, vilket ledde till att fem palestinska män felaktigt dömdes och fängslades. Tre av dem, Mufid Abdulqader, Ghassan Elashi och Shukri Abu Baker, sitter fortfarande fängslade idag. De två andra, Abdulrahman Odeh och Mohammed El-Mezain, som dömdes till 15 år vardera, frigavs 2020 respektive 2022.”
HLF5 dömdes på falska anklagelser om att ”tillhandahålla materiellt stöd till terrorism”, trots att de aldrig ens anklagades för att finansiera det legitima väpnade motståndet mot israelisk ockupation och kolonisering. Samma välgörenhetsorganisationer som finansierades av Holy Land Foundation finansierades också av Internationella Röda Korset och till och med av USAID, den US-amerikanska byrån för internationell utveckling. Men efter att ha misslyckats med att fälla HLF5 i sitt första försök tilläts den US-amerikanska regeringen två gånger att ta in en anonym israelisk underrättelseagent för att erbjuda ännu mer tvivelaktiga, tortyrproducerade ”bevis” mot de fem, tillsammans med ren sensationalism och antipalestinsk, antiarabisk rasism.
Ghassan Elashi föddes i Gaza City och bodde där tills han var 14 år. Han och hans familj flyttade sedan till Kairo i Egypten, där han 1975 tog sin kandidatexamen i redovisning vid Ain Shams University. Han bodde i Saudiarabien och London i ett par år innan han slutligen flyttade till USA 1978. Han bodde i Ohio i flera månader och flyttade sedan till Florida, där han tog sin magisterexamen i redovisning från University of Miami 1981. Strax därefter började Elashi arbeta på ett företag som skapade världens första arabiska dator. År 1985 gifte sig Elashi med Majida och flyttade till Culver City, Kalifornien, nära Los Angeles. De bodde där i cirka sju år innan de 1992 flyttade till Richardson, Texas nära Dallas. Där arbetade han på ett familjeägt datorföretag och var ordförande och volontär för HLF. Elashi och Majida har sex barn: Noor, Huda, Asma, Mohammad, Osama och Omar. ”Jag ber inte om ursäkt för att jag ger mat till föräldralösa barn och behövande familjer. Jag vet vad regeringens mål var, det var att statuera ett exempel av mig. Men de misslyckades, för jag kände en kärlek från min gemenskap som jag inte hade kunnat föreställa mig”, sade han.
Shukri Abu Baker, med palestinskt och brasilianskt påbrå, föddes i Brasilien 1959. När han var 6 år flyttade han och hans familj till Silwad i Palestina, där de bodde i ett par år. År 1967 flyttade familjen till Kuwait och bodde där i ungefär ett decennium. Abu-Baker flyttade till USA 1980, där han tog sin kandidatexamen i företagsekonomi vid Orlando College. Under den tiden hjälpte han också till att starta den första moskén i centrala Florida. Efter att ha gift sig med Wejdan 1982 flyttade Abu-Baker till Indianapolis, Indiana. Där arbetade han som kontorschef för Muslim Arab Youth Association. År 1990 flyttade de till Culver City i Kalifornien, nära Los Angeles, där han och några vänner öppnade Holy Land Foundation. År 1992 flyttade familjen till Dallas och HLF flyttade med dem. Han och Wejdan har fyra döttrar födda i USA: Zaira, Sanabel, Nida och Shurook. Du kan läsa Shukris anteckningar från fängelset på hans blogg: https://notesfromshukri.wordpress.com
Mufid Abdelqader föddes i Silwad i Palestina 1959 och levde en stor del av sitt unga vuxna liv i Kuwait. År 1980 migrerade han till USA för att skaffa sig en högskoleutbildning. Han bodde i Irving i Texas i några månader innan han flyttade till två städer i Oklahoma, först Claremore och sedan Stillwater. För att finansiera sina studier vid Oklahoma State University arbetade Abdelqader en kort tid som diskare på en italiensk restaurang och som kassör på Wendys. Han tog sin kandidatexamen i byggnadsingenjörsskap 1984. År 1985 gifte han sig med Diane. Han tog sin Master’s Degree i Civil Engineering från Oklahoma State University 1994. Familjen bodde i Oklahoma City i flera år innan de slutligen flyttade till Richardson, Texas 1996. Han och Diane har tre döttrar. Sedan 1996 har Abdelqader arbetat för Dallas stad som senior projectledare inom avdelningarna för offentliga arbeten och transport. Mufid är sångare, har arbetat som volontärrådgivare i sin gemenskap och som volontär för HLF.
Se en video om HLF5:
Fallet Holy Land 5
Holy Land Foundation var upprepade gånger måltavla för sionistiska organisationer i en rad rapporter och utredningar på grund av sitt effektiva arbete med att ge stöd till det ockuperade Palestina. HLF var en stor välgörenhetsorganisation som samlade in miljontals dollar till fattiga människor i det ockuperade Palestina, vilket gav välbehövligt stöd och mildrade ockupationens effekter på det palestinska folket. Ledare för stiftelsen övervakades av FBI sedan 1993 medan ökända islamofobiska, rasistiska och sionistiska kommentatorer som Steven Emerson upprepade gånger attackerade stiftelsen.
Stiftelsens situation blev ännu mer prekär under tiden efter Oslo, då man först införde ekonomiska sanktioner och sedan strafflagar som skapade en lista över ”utländska terroristorganisationer”, en lista som uttryckligen skapades för att kriminalisera och undertrycka motstånd mot ”fredsprocessen i Mellanöstern”, som i själva verket var en process för att likvidera den palestinska kampen. Medan bröderna Elashis företag, INFOCOM, utsattes för en razzia av FBI i början av september 2001, anklagat för att ha sålt datorteknik till personer i Libyen, Syrien och det ockuperade Palestina, drev klimatet efter 11 september med ökande rasism och propaganda för ”kriget mot terrorismen” ytterligare på attacken mot Holy Land Foundation. Med hjälp av finansdepartementets extremt omfattande befogenheter frystes HLF:s tillgångar, kontor genomsöktes och organisationen förklarades vara en ”Specially Designated Global Terrorist”-organisation.
Det var 2004 som hemmen för Holy Land Foundation Five – Ghassan Elashi, Shukri Abu Baker, Mufid Abdelqader, Mohammed el-Mezain och Abdulrahman Odeh – utsattes räder och männen greps. 2007 inleddes rättegången mot dem. Trots att anonyma vittnesmål från israeliska underrättelseagenter togs upp i rätten – som inte kunde korsförhöras av försvaret på ett korrekt sätt – slutade den första rättegången med en ogiltigförklaring, där först alla 12 jurymedlemmar röstade för frikännande och en sedan ändrade sig i sista minuten.
Som Within Our Lifetime anmärker: ”En av jurymedlemmarna noterade att fallet verkade ’sammanfogat med makaroner. Det fanns så lite bevis. Juryn utfärdade icke-skyldiga domar på nästan varenda en av de 197 anklagelserna tills en av jurymedlemmarna plötsligt ändrade sig och hävdade att de aldrig hade gått med på dessa domar. Senare framkom bevis som tydde på att denna jurymedlem hade påverkats på ett otillbörligt sätt av dem som ville se HLF5 fängslade.”
Medan HLF5, deras familjer och anhängare av rättvisa i Palestina firade, vägrade regeringen att acceptera nederlaget och ställde återigen HLF5 inför rätta i Dallas, återigen med sensationella, obevisade och orelaterade vittnesmål från israeliska underrättelseagenter. Noor Elashi, dotter till Ghassan Elashi, sade: ”Det var enda gången i USA:s historia som ett vittne i en rättssal tilläts förbli anonymt, så att försvaret inte kunde korsförhöra honom.” Det fanns dock en tidigare liknande händelse – fallet med Abdelhaleem Ashqar och Mohammed Saleh i Chicago, palestinier som anklagades för ytterligare tvivelaktiga ”terroranklagelser” och som även de mötte ockupationsagenter i rätten bakom en slöja av anonymitet. Familjemedlemmarnas politiska tillhörighet i Holy Land Foundation Five åberopades som en form av ännu mer tvivelaktigt ”bevis” mot dem.
I slutändan dömdes HLF5 till ovanligt långa fängelsestraff. ”Shukri Abu Baker och Ghassan Elashi dömdes till 65 års fängelse vardera. Abdulrahman Odeh, Mohammed El-Mezain och Mufid Abdulqader dömdes till 15 till 20 år vardera. Två av Ghassan Elashis bröder, Bayan och Basman Elashi, ställdes inför rätta och dömdes separat för anklagelser som härrörde från InfoCom och Holy Land Foundation. Bröderna greps 2002, tillbringade två år i isoleringscell och ställdes inför rätta 2004. De dömdes till 84 månaders fängelse vardera och släpptes ur fängelset 2009 innan de deporterades till Gaza.”
Abdulrahman Odeh och Mohammed el-Mezain frigavs slutligen 2020 och 2022. När El-Mezain släpptes greps han av ICE – USA:s immigrationsmyndighet – och deporterades sedan till Turkiet. Shukri Abu Baker, Ghassan Elashi och Mufid Abdelqader är fortfarande fängslade – medan Abdelqader ska friges 2025 har Elashi och Abu Baker dömts till ytterligare 45 år i amerikanska fängelser. De har tidigare tillbringat många år bakom galler, inklusive ett antal år i ultrarepressiva ”Communications Management Units” med högsta säkerhet. Alla deras juridiska överklaganden har hittills uttömts, vilket är anledningen till att det är så viktigt att engagera sig i den politiska och folkliga kampen för deras frigivning.
Kampen för att befria Holy Land 5 är en del av kampen för att befria alla palestinska fångar och för att befria Palestina. När vi marscherar och organiserar oss för att konfrontera USA:s imperialism i det ockuperade Palestina och arabvärlden och USA:s ansvar för det sionistiska folkmordet i Gaza, uppmanar vi också till frigivning av dessa palestinska politiska fångar i amerikanska fängelser.
Vidta åtgärder för kampanjen #FreeTheHLF5 med hjälp av punkterna nedan. Listan är inte uttömmande och vi uppmuntrar dig att komma med kreativa idéer för att mobilisera till försvar för HLF5 och till stöd för palestinska fångar:
Om du representerar en organisation, gå med i kampanjen för #FreeTheHLF5
Donera eller anordna en insamling till stöd för Coalition for Civil Freedoms, en viktig organisation som har stöttat Holy Land 5, deras familjer och många andra politiska fångar i hela USA i årtionden
Organisera ett evenemang, en filmvisning eller en demonstration till försvar av Holy Land 5 och alla politiska fångar. Skicka detaljerna till oss så delar vi dem. Utanför USA? Protestera vid USA:s konsulat eller en ambassad och kräv att HLF5 släpps fria.
Skriv till Shukri, Ghassan och Mufid med hjälp av instruktionerna och adresserna nedan
Ta bilder med de affischer som finns här och på WOL:s webbplats och använd hashtaggen #FreeTheHLF5
Resurser
Här är några resurser som du kan använda för att organisera dig för Holy Land Five:
Att skriva till fångar är en viktig del av att visa solidaritet och bygga upp moral. Oavsett om du skriver till palestinska fångar i sionistiska fängelser, Georges Abdallah i Frankrike, eller Holy Land 5 och andra politiska fångar i USA visar dina brev dessa fängslade kämpar att de inte är glömda, övergivna eller isolerade trots alla försök att göra det, och de visar också fångvaktarna att dessa fångar har stöd utifrån.
Kom ihåg att alla brev som skickas till HLF5 kan komma att öppnas och läsas av fängelsepersonal. Undvik att skriva något känsligt som kan läsas av vakter och fängelsepersonal. Var noga med att ange både namn och registernummer på kuvertet.
SHUKRI ABU BAKER 32589-177 USP BEAUMONT U.S. PENITENTIARY P.O. BOX 26030 BEAUMONT, TX 77720
GHASSAN ELASHI 29687-177 USP MCCREARY U.S. PENITENTIARY P.O. BOX 3000 PINE KNOT, KY 42635
Samidoun Palestinian Prisoner Solidarity Network fördömer i starkaste ordalag de räder som utförts av tysk polis i fyra delstater, med särskilt fokus på Berlin, och som riktats mot palestinier som betecknats som medlemmar i eller anhängare till Samidoun eller den palestinska islamiska motståndsrörelsen, Hamas, av den tyska staten. Vi uttrycker vår djupaste solidaritet med alla dem som utsatts för dessa räder, och vi ser dessa räder som ett tydligt försök av den tyska staten att terrorisera de palestinska, arabiska och muslimska gemenskaperna i Tyskland och, mer allmänt, den folkliga opinionen till stöd för palestinsk frigörelse. Dessa åtgärder bygger på det flera veckor gamla förbudet mot Samidoun, demonstrationsförbuden, polisattacker mot gemenskaper, rasistisk uppvigling i medier och fascistiska politiska, sociala och kulturella angrepp på alla medlemmar i dessa utpekade gemenskaper.
Dessa räder är dessutom ett försök av den tyska staten att påskynda det sionistiska folkmord som just nu genomförs i det ockuperade Palestina och som redan har tagit livet av över 14 000 palestinier, fördrivit över hälften av palestinierna i Gaza, förstört tiotals sjukhus, skolor, moskéer och kyrkor och skadat ytterligare tiotusentals palestinier. Polisräderna är också ett försök att tysta alla röster som talar för de palestinska fångarnas frigivning, särskilt vid denna tidpunkt, då sex palestinska fångar har under den senaste månaden lidit martyrdöden i ockupationens fängelser, när fångar utsätts för daglig tortyr och misshandel och när en fångutväxling eventuellt är nära förestående och kräver alla solidariskt sinnade människors stöd.
I stället för att agera som en ansvarsfull part – genom att sanktionera den israeliska ockupationsregimen, utvisa dess ambassadör och åberopa folkmordskonventionen för att skydda palestinierna – vilket är vad en stat, som i likhet med Tyskland hävdar att den har lärt sig av sin historia som nazistisk folkmordsförövare, bör göra – har den i stället tiodubblat sitt militära stöd och sin vapenförsäljning till den israeliska ockupationen bara under de senaste två månaderna och infört en nivå av polisrepression, inte skådad sedan Tysklands återförening, mot den palestinska gemenskapen och palestinavänner i stort.
Vi hävdar att dessa angrepp mot människor som var medlemmar i Samidoun innan Samidoun förbjöds i Tyskland 2 november, liksom mot människor som deltar i demonstrationer och massaktioner till Palestinas försvar, kommer att misslyckas i försöket att terrorisera och tysta gemenskapen och den växande rösten för rättvisa i Palestina. De tiotusentals människor som fyller gatorna för varje upprop för Palestina kommer att fortsätta att göra det, även om de utsätts för polisangrepp och gripanden för att de uttalar så enkla krav som ”Stoppa folkmordet” och ”From the river to the sea, Palestine will be free”.
Våra krafter och våra ansträngningar runt om i världen är inriktade på att stödja det heroiska palestinska folket i Gaza och i hela det ockuperade Palestina och att organisera överallt i exil och diaspora, på internationell, arabisk och palestinsk nivå, för att få ett slut på folkmordet, för att bekräfta det palestinska motståndets legitimitet och ledarskap och för att befria Palestina, hela Palestina. De systematiska rasistiska övergrepp som riktas mot det palestinska folket och de arabiska och muslimska gemenskaperna i stort kommer inte att tysta oss eller undertrycka vårt arbete. Oavsett om repressionen sker i Tyskland, Frankrike, Storbritannien, Kanada eller Förenta staterna står det klart att dessa attacker mot dem som kämpar för rättvisa i Palestina endast återspeglar imperialistmakternas desperation att med alla medel försvara sitt brottsliga sionistiska koloniala bosättarprojekt i arabregionens hjärta, inklusive att riva sönder alla sina proklamationer och löften om demokrati, mänskliga rättigheter, yttrandefrihet och föreningsfrihet. Vi uttrycker vår tydliga solidaritet med alla människor och organisationer som har utsatts för gripanden, frihetsberövanden, polisräder, husrannsakningar, trakasserier, repressalier från arbetsgivare, officiellt nedtystande och andra former av förföljelse för sina ståndpunkter om Palestinas frigörelse.
Trots alla attacker är verkligheten tydlig: folket står med Palestina. Från de tiotusentals, ja hundratusentals som trotsar statens repression i Tyskland och går ut på gatorna för Palestina, till massorna i Frankrike som reser sig mot polisens mobiliseringsförbud, till de miljoner i Storbritannien som demonstrerar trots försök att förbjuda den palestinska flaggan, till de pågående aktionerna i Storbritannien, Kanada och Förenta staterna för att materiellt möta och utmana krigsmaskinen genom direkta aktioner som Palestine Action – och detta är bara i hjärtat av den imperialistiska kärnan. I Latinamerika har Colombia, Venezuela, Kuba, Belize och Bolivia klippt banden, återkallat sina ambassadörer eller bekräftat sitt förkastande av den israeliska ockupationsregimen och krävt ett slut på folkmordet. Sydafrikas parlament har röstat för att utvisa den israeliska ambassadören. Och i arabvärlden förenas naturligtvis det libanesiska, jemenitiska och irakiska motståndets heroiska och makalösa roll med folkets tydliga känsla och anda att skambelägga varje reaktionär regim som är medskyldig till folkmordet i Palestina och till de imperialistiska planerna för regionen.
Bilderna på hundratals maskerade och tungt beväpnade poliser som invaderar palestinska studenters, arbetares och flyktingars lägenheter i Tyskland framstår som en imitation av den israeliska ockupationsmaktens dagliga invasioner av palestinska hem i det ockuperade Palestina, liksom som ett oroande eko av Tysklands egen nazifascistiska historia. Och eftersom palestinierna i det ockuperade Palestina aldrig har slutat kämpa trots över 75 år av sionistisk ockupation och 100 år av kolonialism, kommer dessa attacker inte att tysta den växande rörelsen i Tyskland och alla andra imperialistmakter som är inblandade i angreppet på Palestina, eftersom nya generationer vägrar deltagande och delaktighet i folkmord.
Vi fastslår: Inga förbud, polisrazzior eller kriminaliseringar kommer att tysta andan, viljan och organisationen hos de palestinska, arabiska och internationalistiska röster som konfronterar imperialism, sionism och reaktion. Som Samidoun är vi fast beslutna att utmana förbudet och dessa attacker med alla lagliga medel, och våra ögon kommer inte att vändas bort från vår roll i arbetet för att snarast få ett slut på folkmordet och befria alla palestinska fångar. Palestina kommer att befrias från floden till havet. Länge leve det palestinska motståndet. Seger, återvändo, total befrielse och avkolonisering för hela Palestina.
Förra torsdagen tillkännagav Nancy Faeser, tyska inrikesministern (tidigare känd för flera antiarabiska propagandakampanjer), ett förbud mot Samidoun.
De tyska myndigheternas förbud mot Samidoun är ett aktivt deltagande i det pågående folkmordet i Gaza. Syftet med ett sådant förbud är att undertrycka oliktänkande med statens fulla kraft. Det går hand i hand med demonstrationsförbud, polisingripanden mot människor på gatorna för att de bär kufiya eller Palestinaflagga, förbud mot att säga ”From the river to the sea, Palestine will be free”, införandet av politiska förbud, försök att deportera aktivister eller frånta dem deras uppehållstillstånd.
Allt detta är fullständig medverkan och delaktighet i folkmord. När vi skriver detta har de israeliska ockupationsstyrkorna genomfört en ny massaker i flyktinglägret al-Bureij i centrala Gaza och bombat 30 hem i ett tättbefolkat läger. Den tyska staten och inrikesministeriet väljer att stödja dessa attacker genom att bedriva en kampanj av terror och repression mot de som vågar uttala sig mot dessa pågående brott och som vill mobilisera människor för att sätta stopp för förstörelse, krig, ockupation och kolonialism.
Den tyska staten och alla imperialistiska makter, som följer USA:s president Joe Bidens exempel, är inte bara medskyldiga till förtal och avhumanisering av det palestinska folket utan också till ockupationsregimens mordiska krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten. Delaktighet i folkmord är brott mot internationell lag, liksom förföljelse av organisationer för att de motsätter sig apartheid, och vi är fast beslutna att hålla Tyskland ansvarigt för dess brott mot inte bara Samidoun, utan det palestinska folket som helhet.
Detta angrepp bör vara en allvarlig källa till oro för alla politiskt aktiva, särskilt för palestinsk befrielse. Den är avsedd att införa en norm där organisationer kan förbjudas att anordna demonstrationer, föreläsningar, sätta upp affischer och engagera sig i helt offentligt och politiskt arbete som utmanar den tyska staten och dess delaktighet i israeliska krigsförbrytelser, brott mot mänskligheten och det pågående folkmordet i Gaza. Det kommer vid en tidpunkt då fler människor än någonsin talar för rättvisa och befrielse i Palestina och är menat som ett angrepp mot rörelsen som helhet.
Om det är möjligt att förbjuda Samidoun, då är det möjligt att förbjuda alla politiska organisationer och grupper i Tyskland som utmanar den tyska statens politik och dess imperialistiska roll. Denna åtgärd går hand i hand med USA:s pågående påfyllning av bomber som riktas mot det palestinska folket i Gaza. Den är avsedd att stärka den israeliska krigsansträngningen genom att beröva det palestinska folket dess folkliga stöd på gatorna.
Detta är också ett rasistiskt angrepp på det palestinska och arabiska samhället. Samidoun i Tyskland leds av palestinska flyktingungdomar, och de tyska medierna har ägnat sig åt en uppenbart rasistisk smutskastningskampanj som syftar till att hetsa de mest rasistiska och fascistiska krafterna i landet mot den palestinska gemenskapen, Europas största. Polisen i Berlin har ägnat sig åt ett kontinuerligt, riktat och aggressivt angrepp mot arabiska stadsdelar och samhällen. Samidoun-aktivister har utsatts för allvarlig repression, till exempel hotas Zaid Abdulnasser med att bli av med sitt uppehållstillstånd och Musaab Abu Atta med ett politiskt förbud. Andra aktivister har hotats med deportering bara för att de deltagit i protester och evenemang. Detta förbud är avsett att hålla samhällena tysta av terror och rädsla, att kuva ungdomarnas röst och att stärka de mest rasistiska och fascistiska krafterna mot det palestinska folket både i Tyskland och i Palestina.
Angreppet på Samidoun är en del av angreppet på det palestinska folket som helhet. Det återspeglar den tyska statens imperialistiska intressen. Långt ifrån att uttrycka en känsla av skuld eller ansvar för nazistiska brott och folkmord, vittnar denna handling om den tyska statens aggressiva engagemang för och främjande av rasism, förtryck och krigsförbrytelser. Vi måste vara tydliga: Tyskland har ingen legitimitet eller auktoritet att tala om mänskliga rättigheter, frihet eller demokrati. De är fast beslutna att ta alla dessa saker ifrån alla som uttalar sig mot folkmord och kolonialism i Palestina.
Samidoun har också varit en särskild måltavla eftersom vi talar för de palestinska fångarna, som står i frontlinjen för kampen och möter repression, och för att vi uttrycker vår solidaritet med det legitima palestinska motståndet. Medan Tyskland förtrycker det palestinska samhället och förbjuder Samidoun, har dess officiella utposter utomlands ofta försökt att påverka och styra palestinsk politik genom villkorad finansiering och liknande koloniala förehavanden. Genom detta förbud vill den tyska staten inte bara stödja folkmord utan även kriminalisera till och med verbalt motstånd mot detta folkmord. Det palestinska folket, liksom alla koloniserade och förtryckta folk, har rätt att göra motstånd för att befria sig själva och sitt land från kolonialism och ockupation, från floden till havet. De som gör motstånd mot ockupation och förtryck – det palestinska motståndet – är inte bara det palestinska folkets hjältar, de är hela mänsklighetens försvarare.
I detta ögonblick uppmanar vi alla aktivister och anhängare av Palestina, och alla som bryr sig om frihet och rättvisa, att höja rösten om folkmordet i Gaza, att höja rösten om förbudet mot Samidoun och att högt och tydligt bekräfta att Palestina kommer att bli fritt från floden till havet, och att palestinierna har rätt att göra motstånd mot ockupation och förtryck. Genom denna handling, genom polisens upprepade krav på protestorganisatörerna, vill den tyska staten undertrycka dessa sanningar och denna verklighet. De vill säkra vår tystnad och till och med vår medverkan, och vi kommer inte att tillåta dem att göra det.
Vi upprepar våra ord när den tyske förbundskanslern Olaf Scholz tillkännagav kravet på att förbjuda Samidoun: På arabiska betyder ordet ”Samidoun” de som är ståndaktiga. Vi använder detta namn för att hänvisa till de palestinska fångarna, som fortfarande sitter bakom galler och kämpar för frihet. I dag bekräftar vi att vi kommer att förbli ståndaktiga och engagerade för det palestinska folket, fram till seger, återvändande och befrielse.
