Våren 2023 publicerades en längre intervju med PFLP:s fängslade generalsekreterare Ahmad Sa’adat. Den ursprungliga intervjun finns på arabiska här, och den svenska översättningen nedan bygger på en engelsk översättning från Resistance News Network.

Kommendant Ahmad Sa’adat: Situationen i de ockuperade områdena utgör fördyningar till en tredje intifadas utbrott

Tidningen Al-Khabar fick till en skriftlig intervju med generalsekreteraren för Folkfronten för Palestinas befrielse (PFLP), Ahmad Sa’adat, som sitter i ”israeliska” Ramon-fängelset. I intervjun diskuterade Folkfrontens tredje generalsekreterare sitt dagliga liv i som fånge och hur han utför sitt uppdrag som Frontens generalsekreterare från fängelset. Han berörde också utvecklingar inom situationen i de ockuperade områdena, i motståndets upptrappning och i förutsättningarna för en tredje intifadas utbrott.

Folkfrontens generalsekreterare fördjupade sig i det palestinska enhetsprojektets förtjänster och utmaningarna med att uppnå det, och betonade vikten av att hålla fast vid Algeravtalet och berömde Algeriets roll i denna process. Han diskuterade också den inre kris som hemsöker den sionistiska entiteten och tecken på dess sönderfall.

Han berörde situationen i regionen, vikten och innebörden av normaliseringen mellan Saudiarabien och Iran samt de omvandlingar som det internationella systemet genomgår genom övergången från unipolaritet till multipolaritet och de nya balanser som finns att vänta. Han avslutade intervjun med budskap till det palestinska folket, de palestinska faktionerna och Palestinska myndigheten.

Intervjun följer:

14 mars 2023 är det 17 år sedan du greps av den sionistiska ockupationen. Har fängelsevistelsen påverkat din kamp, Ahmad Sa’adat?

För det första tackar jag för att ni har gett mig möjligheten att skriva på er plattform.

Jag känner att jag i egenskap av revolutionär har formats i alla intellektuella, politiska och organisatoriska avseenden inne i fängelset. Mer än hälften av mitt revolutionära liv har jag tillbringat innanför fängelsemurarna och i perioder som har avlöst varandra. Den längsta är det senaste gripandet som inleddes 15 januari 2002, då jag och mina fyra kamrater greps av Palestinska myndigheten på begäran av ockupationsregeringen. Vi sattes i förvar under US-amerikansk och brittisk internationell övervakning i enlighet med ett avtal mellan den sionistiska regeringen och Palestinska myndigheten. Därför var mitt gripande mars 2006 bara en tvångsförflyttning från Areeha-fängelset till de sionistiska fängelserna. Historiskt sett har fångarnas nationella rörelse varit ledande i kampen mot ockupationen, den har varit en plats som främjar beslutsamhet, mobilisering och kaderuppbyggnad och stärkande för ens roll att verka inom den nationella rörelsen. Detta märks på andelen fångar i alla aktiva nationella faktioners ledningsorgans sammansättning. Med utgångspunkt i alla häkten som ett samlat ramverk så har min övertygelse och tillit till oundvikligheten i vårt folks seger i deras nationella kamp mot det sionistiska projektet fördjupats, liksom min min tilltro till och övertygelse om riktigheten i Frontens politiska vision i dess strategiska och taktiska dimensioner.

Hur utför du uppdraget som generalsekreterare för Folkfronten för Palestinas befrielse från fängelset? Känner du inte ett dubbelt ansvar för att ta på dig detta ansvar från fängelset?

Frågan är relevant och viktig, eftersom det inte är lätt att leda en organisatorisk institution under fängelsets komplexa förhållanden och ockupationens säkerhetsåtgärder. Jag skulle ha föredragit att vara befriad från denna uppgift av två skäl: för det första min respekt för Frontens interna regler, som inte tillåter någon kamrat att inneha posten som generalsekreterare i fler än två mandatperioder, och för det andra är det bättre och mer praktiska alternativet att tilldela denna uppgift till en fri kamrat som är direkt involverad i arbetet. Jag respekterade dock kamraternas beslut på den åttonde nationella konferensen som innebär att jag fortsätter att bära detta ansvar, vilket kräver att jag mångdubblar mina ansträngningar till min yttersta gräns för att uppfylla de grundläggande krav som förväntas av mig i denna känsliga position. I ärlighetens namn uppfylls kraven för denna uppgift i praktiken av kamrat Jamil Mezher, vice generalsekreterare, och politiska byrån som kollektiv demokratisk ledningsinstitution och det är de som uthålligt, uppriktigt och kompetent leder Fronten.
 

Hur har du tillbringat du dina dagar i fängelset under hela denna tid? Och vilka böcker läser du?

En fånges liv styrs av en dagligen upprepande rutin på grund av fångvaktarens kontroll över fångarnas plats och tid. Därför delas min tid upp mellan läsning, promenader, social interaktion och att uppfylla min plikt att delta i dagliga kulturmöten, att leda några av dem och att specifikt följa nyhetsprogram på TV. De böcker jag fokuserar på är historiska böcker, palestinsk och arabisk historia, gammal och ny, forskning och studier som behandlar den sionistiska entiteten, dess motsättningar och dess bosättarkoloniala karaktär i allmänhet, samt romaner, särskilt ur den arabiska litteraturen från Maghreb.
 

Har fängelsetiden gett dig möjlighet att göra utvärdera såväl ditt intellektuella som ditt aktivistiska arbete?

Ja, när behovet av utvärderingar i grupp med kamrater utanför fångenskap uppstår genomför Fronten detta med jämna mellanrum, särskilt vid konferenser och utvärderingsmöten. Fronten har uppdaterat sitt teoretiska dokument för att ta hänsyn till vissa utvecklingar i den samtida kapitalismens motsättningar och den globala revolutionens teoretiska vision, samt för att justera förhållandet mellan taktiska och strategiska dimensioner i Frontens politiska diskurs utifrån den omfattande befrielseprocessen för att uppnå den nödvändiga balansen mellan dem.

Kampens metoder är knutna till hur kampen mot ockupationen förändras. Den palestinska verkligheten ger vårt folk inget annat val än omfattande motstånd, där gäller det att dynamiskt definiera varje skedes huvudsakliga kampmetod som alla motståndsmetoder kretsar kring.
 

Du planerar att inleda en obegränsad [hunger]strejk; varför denna strejk? Och vilka budskap förmedlar du genom den till ockupationen, palestinierna och det internationella samfundet?

I praktiken har fångrörelsen inte nått den obegränsade strejkens nivå. Inför strejken backade fängelsemyndigheten från att införa sina nya repressiva åtgärder som syftar till att vrida fångarnas livsvillkor flera decennier tillbaka. Det uttalade målet med strejken var att stoppa de nya angreppen som bygger på rekommendationer från terroristministern för inre säkerhet, Ben Gvir, och att bevara fångarnas landvinningar. Fångrörelsen uppnådde sina mål genom att mobilisera sin energi och styrka under ledning av den nationella allmänna nödkommittén som representerar alla färger i fångrörelsens politiska spektrum.

Detta är å ena sidan. Och å andra sidan har motsättningarna inom de sionistiska regeringsinstitutionerna fängelsemyndigheten, ministeriet för inre säkerhet och den nya regeringen i allmänhet skärpts. Den sionistiska regeringen fruktar återverkningarna av detta på de instabila säkerhetsförhållandena i de ockuperade områdena i Gaza, Västbanken, Al-Quds och den ockuperade delen av Palestina 1948.

Under åren 2018-2019 försökte Netanyahus regering strama åt fångarnas liv och beröva dem deras tillkämpade materiella och moraliska segrar och förbättringar, efter en plan från ministern för inre säkerhet Gilad Erdan. Denna plan innebar bland annat konfiskering av många av fångarnas rättigheter såsom rätten till utbildning, reglering av böcker, försämring av deras sociala och boeenderelaterade stabilitet, upphävande av gemensam representation i häktet, minskade besökstider, genomförande av förflyttningar mellan fängelser (särskilt för dem som dömts till höga straff) och minskade matsalsleveranser. Detta ledde till spänningar i fängelserna, vilket ledde till ett öppet upprorstillstånd, till att en hel avdelning i Ramon-fängelset sattes i brand, till många sammandrabbningar i andra fängelser och till förberedelser för en öppen hungerstrejk. Den sionistiska regeringen tvingades därför att frysa denna plan, installera offentliga telefoner på flera avdelningar och godkänna att de installerades i alla fängelser. Terroristminister Ben Gvirs plan var en förlängning av terroristminister Gilad Erdans plan, med några ytliga rekommendationer, såsom att stänga vissa bagerier i fängelserna som förser fångarna med bröd varje dag, att minska den dagliga duschtiden för fångar till fyra minuter, att stoppa operationer för sjuka fångar och att kräva att fångarna ska täcka sina nödfallsutgifter. Trots dessa rekommendationer är fångarnas levnadsförhållanden inte idealiska och ligger under Genèvekonventionerna, särskilt den tredje Genèvekonventionen, där krigsfångars rättigheter tydligt anges, samt Romtillägget från 1977.

Strejkplanen innehöll flera budskap: för det första ett bidrag från fångrörelsen för den nationella kampens återupplivande, för det andra en uppmaning att internationalisera fångarnas sak som fångar i en legitim kamp och ett rättvist nationellt krig, och för det tredje en bekräftelse av den allmänna nationella kampens legitimitet, där fångarna är de mest framträdande symbolerna för den palestinska nationella befrielsekampens legitimitet.


Har förhållandena i fängelset förändrats sedan den extremistiska Netanyahu-regeringen tillträdde?

I huvudsak har fångarnas situation inte förändrats i och med Netanyahu-regerings tillträde, men situationen är fortfarande spänd trots att den sionistiska attacken har upphört. Fångrörelsens fingrar kommer således att fortsatt ligga på avtryckaren.
 

Hur följer du utvecklingen i de ockuperade områdena? Får ni tillgång till media, tv och radio? Eller är era advokater och familjemedlemmar ert enda sätt att kommunicera med omvärlden?

Den nationella fångrörelsen har uppnått rätten för fångarna att få tillgång till tv, radio, tidningar och böcker. Fångrörelsens verklighet gör det möjligt för dess medlemmar att följa den politiska utvecklingen och omvandlingarna utanför murarna. I dag följer de sionistiska nyhetskanaler, liksom ryska RT, Palestine Station och arabiska underhållningskanaler som MBC Drama, MTV och MBC. Viktigast av allt är att de har rätt att få in böcker via besök, med två böcker per månad för varje fånge.
 

De palestinska områdena genomgår stora förändringar på motståndets väg, med uppkomsten av väpnade organisationer som inte är knutna till faktioner, som Lions’ Den och Jenin Brigade. Hur tolkar du dessa förändringar? Och vad kommer de tillföra den palestinska motståndsrörelsen?

Vi kan prata om de kvalitativa framstegen i det palestinska folkliga och väpnade motståndets metoder, men dessa framsteg har ännu inte nått upp till den nivå där de orsakar ett kvalitativt genombrott i den maktbalans som styr konflikten med ockupationen. Denna fråga kräver en konvergens mellan kampens nationella, panarabiska och internationella dimensioner. Den ockuperade marken döljer emellertid en vulkan som kan få ett urbrott när som helst. Det vi bevittnar i dagens konfrontationer är ett förspel till detta. Den nuvarande palestinska situationen påminner om de förhållanden som föregick första intifadan 1987 och om upptakten till andra intifadan 2000. De objektiva förutsättningarna är mogna, och allt som saknas är de subjektiva förutsättningarna eller uppnåendet av nationell enhet och dess enhetliga nationella verktyg för att leda vårt folks kamp.

Alla som har följt den palestinska nationella kampens olika etapper inser att omfattande nationell enhet har varit den viktigaste hävstången för kvalitativa framsteg i den nationella kampen och för att skapa nationella landvinningar. Det bästa exemplet på detta är den första intifadan 1987. Alla förspel och fördyningar till denna intifada skulle inte ha burit frukt om inte PLO:s (Palestinska befrielseorganisationen) enhet hade återupprättats genom palestinska nationella rådets möte som hölls i Algeriet bara några månader innan intifadans utbrott.
 

Det finns dock fortfarande klyftor mellan palestinska faktioner. Varför finns det enligt din mening sådana klyftor när det finns gemensamma mål? Och hur kan denna splittring stoppas?

För det första bör det klargöras att det palestinska nationella samförståndets nuvarande omfattning teoretiskt begränsas till den palestinska nationella kampens minimiprogram, dvs. kring det etappmål som uttrycks i rätten till återvändo, rätten till självbestämmande och upprättandet av en palestinsk stat med Al-Quds som huvudstad. Eftersom Fatahs ledning och vissa deltagande organisationer med PLO:s ledning anser att detta mål utgör deras högsta tak formaliserade de det genom att underteckna Osloavtalen och verka för tvåstatslösningen. Folkfronten anser att detta måls uppfyllelse bör vara en del av en omfattande befrielseprocess för det historiska Palestina, både för land och folk. Icke desto mindre är de nuvarande gemensamma nämnarna tillräckliga för att uppnå nationell försoning och bryta splittringen på vägen mot nationell enhet och återuppbyggnad av dess verktyg och institutioner för ledarskap på nationell och demokratisk grund. Detta är vad alla försoningsdokument och avtal har fastställt, varav det senaste är avtalet i Algeriet.

Problemets kärna är att Palestinska befrielseorganisationens dominerande ledarskap fortsätter att insistera på Osloavtalen och dess åtaganden inom säkerhet, politik och ekonomi, liksom att det håller fast vid sitt monopol på nationellt beslutsfattande och envisas med att hålla tillbaka PLO:s utvecklings- och återuppbyggnadsprocess på nationell och demokratisk grund. Detta är å ena sidan, och å andra sidan dominerar faktionskonflikten om ledarskap och makt mellan Fatah och Hamas.

Genom att underteckna Osloavtalen utanför det nationella samförståndet överfördes i praktiken våra motsättningar med ockupationen till den palestinska inre sfären, vilket ledde till den nuvarande splittringen och till att det palestinska folkets enhet – enheten mellan land, folk, sak och identitet – upplöstes efter att PLO:s ledarskap hade avsagt sig 78 procent av det historiska Palestina och officiellt erkänt den sionistiska entitetens suveränitet över den 1948 ockuperade delen av Palestina. Detta gjorde att resten av Palestina och det palestinska thawabet, den palestinska nationella kampens minimiprogram, försattes i ojämlika förhandlingar med den sionistiska fienden, utan några garantier eller tidsramar för att säkerställa slutet på ockupationen och genomförandet av rätten till återvändande, vilket också ledde till avvecklingen av delar av det nationella programmet som fullbordat faktum. Trots att de illusioner som byggde på detta avtal har skingrats och att Osloavtalen faktiska död håller PLO:s ledning fortfarande fast vid åtagandena i dessa avtal, med tvång eller frivilligt, särskilt i säkerhetsfrågor.

För att komma ur den nuvarande palestinska krisen är det därför nödvändigt att avsluta splittringen och uppnå nationell enighet, vilket kräver att PLO:s ledning överger Osloramen och dess åtaganden, och att den släpper illusionerna om att nå en uppgörelse med den sionistiska entiteten. Det kräver också att enheten mellan det palestinska folket och komponenterna i dess nationella program återställs och att kärnan i den arabisk-palestinska nationella konflikten som en kamp mellan det nationella befrielseprojektet och det rasistiska sionistiska bosättarkoloniala projektet återupprättas.

Här och nu kräver detta ett genomförande av alla beslut som fattats av de nationella och centrala råden som har avlöst varandra, liksom resultaten av de nationella faktionernas generalsekreterares möte, där kravet att det måste banas väg för att bryta med Osloavtalen och avsluta alla dess politiska, säkerhetsmässiga och ekonomiska åtaganden formulerades. Detta inbegriper att dra tillbaka erkännandet av den sionistiska entiteten, avsluta säkerhetssamordningen och genomföra alla nationella överenskommelser för försoning, bryta splittringen och återupprätta den nationella enheten inom ramen för PLO genom dess återuppbyggnad på nationella och demokratiska grunder och därmed stärka dess ställning. Det kräver också att dess status som politisk institution för vårt folks enhet i alla dess politiska och sociala spektra återställs. Alla dessa krav betonas och anges tydligt i Algeravtalet om palestinsk nationell försoning. Vi har missat många möjligheter, varav den senaste är den demokratiska vägen för att återuppbygga det interna palestinska huset och hålla omfattande val till det nationella och lagstiftande rådet och till presidenten på grundval av texterna i det dekret som utfärdades av president Mahmoud Abbas i början av 2021. I dag måste vi ta tillfället i akt och förbinda oss att genomföra Algeravtalet som innehåller alla dessa rättigheter som ett steg framåt på befrielsens väg mot att uppnå våra nationella och historiska mål.

Algeriet har gjort betydande ansträngningar för att sammanföra de palestinska grupperna inom sina gränser, vilket kulminerade i undertecknandet av försoningsavtalet. Vilken betydelse har detta steg och vad är ditt budskap till grupperna som genomför avtalet på marken?

Den grundläggande betydelsen av Algeravtalet för den nationella försoningen ligger i det algeriska sponsorskapet, i allt som det representerar i sin politiska och moraliska ställning för vårt palestinska folk och vår arabiska nation. Den algeriska revolutionens seger fungerade som en modell och en motiverande faktor för inledandet av den samtida palestinska revolutionen, liksom för ett antal arabiska revolutioner, såsom det jemenitiska folkets revolution i den ockuperade södra delen av Jemen som leddes av den dåvarande Nationella fronten och som lyckades befria Jemen och avsluta den brittiska ockupationen. Dess inverkan och inflytande sträckte sig över hela den afrikanska kontinenten.

Algeriets roll som sponsor av detta avtal är därför en historisk förlängning av dess stöd och uppbackning av vår nationella befrielsekamp under alla historiska skeden. Vi hoppas på och uppmanar till en fortsatt och ihärdig roll för Algeriet, eftersom de åtnjuter respekt och uppskattning från alla palestinska nationella faktioner. Vi hoppas också att denna roll kommer att följas av dess nationella bidrag till att lösa och nedgöra de många kriser som vår nations folk står inför. Samtidigt värdesätter och uppskattar vi den ansvarsfulla nationella roll Algeriet har tagit, inklusive dess inflytelserika roll på den afrikanska kontinenten och i Afrikanska unionen.

Delar du uppfattningen att den sionistiska enheten har börjat erodera och är på väg mot upplösning?

Denna diagnos är korrekt, eftersom alla bosättarkoloniala erfarenheter som misslyckades med att utrota eller utplåna ursprungsbefolkningen eller upplösa deras identitet i slutändan gick detta öde till mötes, som i Zimbabwe och Sydafrika. Internationellt samförstånd mot apartheidsystemen, och framför allt folkets kamp i dessa två länder, spelade en roll för att avveckla dessa system.

Den palestinska verkligheten är inget undantag, även om den har sina egna unika omständigheter jämfört med Zimbabwe och Sydafrika. Västvärlden, med USA i spetsen, stöder den sionistiska entiteten och betraktar varje utmaning mot den som en röd linje som inte får överskridas. Palestinas geopolitiska läge i hjärtat av arabvärlden och Mellanöstern har skapat en sammanstrålning av intressen i försvaret av och stödet till den sionistiska entiteten, oavsett storleken och Europas eller USA:s olika visioner. Detta gör frågan om den sionistiska entitetens undergång svårare än i jämförelse med andra erfarenheter av bosättarkolonier och det krävs en kombination av nationella, regionala och internationella insatser för att isolera denna entitet och beröva den dess legitimitet, vilket förvärrar den sionistiska entitetens strukturella interna kris och undergräver dess förmåga till avskräckning. Ytterligare krävs palestinska ansträngningar för att utnyttja motsättningarna inom den sionistiska entiteten, identitetskampen och klasskampen inom ramen för växande antisionistiska judiska strömningar och för att stärka förbindelserna med dem, hur svagt deras nuvarande inflytande än må vara.

Dessa motsättningar och deras hot mot entitetens framtid nämndes av den tidigare presidenten för den sionistiska entiteten, Rivlin, i hans tal till Knesset 2015, där han konstaterade att entitetens situation från dess tillkomst återspeglade en judisk majoritet som stod inför en arabisk minoritet. I dag ser vi ett samhälle som är uppdelat i fyra ”stammar” på hebreiska: en ”religiös” Haredi-stam, en sionistisk judisk stam, en sekulär stam och en arabisk stam; en återspegling  av motsättningarnas djup i det sionistiska samhället. Det vi ser i dag bekräftar Rivlins oro och pekar på det oundvikliga i att den sionistiska enheten kommer att upplösas och gå under, förutom att den sionistiska berättelsen som bygger på bibliska myter kommer att kollapsa på grund av arkeologiska upptäckter som har motbevisat föreställningen om ”Guds utvalda folk” och den ”historiska rätten till Palestina”. Många forskningsstudier baserade på arkeologiska fakta och upptäckter genom utgrävningar i Palestina för att bekräfta den bibliska berättelsen har gett resultat som skiljer sig från de bibliska texterna och de datum och platser som nämns i dem. Denna relativt stora akademiska elit talar inte längre om bibliska myter utan snarare om den sionistiska statens koloniala karaktär. Allt detta, utöver avslöjandet av den sionistiska entitetens karaktär och dess imperialistiska funktion, och det växande internationella stödet för den palestinska nationella kampen, kommer praktiskt taget att leda till upplösningen och försvinnandet av denna rasistiska imperialistiska entitet som uppstod utanför ett geografiskt och historiskt sammanhang.

De ockuperade områdena bevittnar en betydande upptrappning, som har intensifierats i och med Netanyahus extremistiska regerings tillträdande, mot det palestinska lägrets växande ilska. Vart tror du att denna upptrappning kommer att leda?

Den nuvarande situationen i de ockuperade områdena är fördyningarna till en tredje intifadas utbrott, djupare, starkare och av större betydelse än den första och andra intifadan. Detta kräver att den palestinska sidan gör upp med splittringen, uppnår demokratisk nationell enhet och bygger upp sina främsta kampverktyg på grundval av en enhetlig nationell strategi som bygger på motstånd och på att överge av illusoriska överenskommelser och kompromisser med den sionistiska entiteten som är omöjliga i verkligheten. Trettio års förhandlingar som bygger på Madrid-Oslo-spåret har misslyckats och skapat den nuvarande krisen som vårt folk och vår nationella sak befinner sig i.

Vad anser du om normaliseringen mellan vissa arabländer och den sionistiska entiteten? Och rättfärdigas normaliseringen av de skäl som dessa länder har lagt fram?

Arabernas normalisering med den sionistiska entiteten är ett hugg i det palestinska folkets rygg och den arabiska nationens hjärta. Den sionistiska entiteten utgör inte bara ett hot mot det palestinska folket utan även mot hela den arabiska nationen, de afrikanska folken och alla folken i Mellanöstern. Dess inrättande syftade till att omintetgöra alla försök till progressiv arabisk nationell uppbyggnad och till att utgöra ett offensivt imperialistiskt verktyg för att skydda den globala imperialismens intressen i den arabiska regionen. De ursäkter som vissa arabländer tillhandahåller är mer vidriga än den synd och det misstag som är normaliseringen. Vid en tidpunkt då det palestinska folket slaktas av den sionistiska krigsmaskinen, det internationella stödet för palestiniernas rättigheter växer och de organiserade försöken till internationell bojkott av den sionistiska entiteten expanderar, vilket vi kan se i framgångarna för BDS, den ekonomiska bojkott-, avinvesterings- och sanktionskampanjen mot ”Israel”, skyndar sig samtidigt dessa länder att normalisera den sionistiska fienden för att stärka sin egen makt och försköna sina fula ansikten. Hur kommer vissa rika arabiska gulfstater gynnas av normaliseringen? Vilket intresse har Marocko, som är ordförande för Al-Quds-konferensen, av denna normalisering? Är det västsahariska folket Marockos huvudfiende? Detta kan lösas genom att genomföra FN:s resolution om att hålla en folkomröstning för att avgöra frågan. Därför måste upprättandet av ett arabiskt folkligt förkastande av normalisering med den sionistiska entiteten stå högst upp på dagordningen för alla progressiva arabiska nationalistiska och nationella krafter.

Har du följt normaliseringen av de saudisk-iranska relationer och hur kommer detta att påverka den palestinska saken?

Folkfronten välkomnade detta initiativ och uttryckte sin tillfredsställelse över det och Kinas ansvarsfulla och växande politiska roll. Fronten uppskattar också Kinas sympatier på internationell nivå på olika områden och dess ansträngningar för att uppnå säkerhet och stabilitet i arabregionen och världen. Det syftar också till att stävja den US-amerikanska imperialismen, som skapar en atmosfär av spänning och krig, hotar den internationella freden och driver världen till randen av ett globalt krig. Som ett resultat av detta finns det förhoppningar att detta initiativ kommer att minska det amerikanska svärdets hot i den arabiska gulfen och den arabiska regionen i allmänhet, och bidra till att hitta lokala lösningar på regionala kriser, särskilt kriget i Jemen, den pågående isoleringen av Syrien från sin arabiska omgivning, den nuvarande libanesiska krisen och att rädda landet från cirkeln av internationell imperialistisk belägring och utpressning. Det syftar också till att återupprätta de oberoende arabiska institutionernas roll och stänga dörren för alla former av internationell inblandning i arabiska angelägenheter och internationalisering av arabiska kriser som i Jemen och Libyen. Det finns också förhoppningar om att denna utveckling ska bli bestående och inte påverkas av förändringar i den US-amerikanska administrationen och det republikanska partiets återkomst till makten i USA. Den saudisk-iranska försoningen kan bidra till att påskynda slutförandet av den internationella överenskommelsen om den iranska kärnkraftsfrågan och kan bromsa de amerikansk-sionistiska försöken att använda gulfstaterna till att belägra Iran som en del av ett militärt alternativ för att lösa den påhittade krisen kring denna fråga, ett alternativ med negativa återverkningar och allvarliga konsekvenser för de arabiska gulfstaternas säkerhet i synnerhet och för den arabiska regionen i allmänhet.

Hur tror du att den palestinska saken kommer att påverkas av förändringarna i det internationella systemet, med framväxten av nya makter som Kina och Ryssland och en övergång från unipolaritet till multipolaritet i världen?

En multipolär värld skulle återställa balansen i det internationella samfundet och dess ledande internationella institutioner och ge större möjligheter för fattiga länder i det globala syd att välja sin egen väg mot en oberoende ekonomisk utveckling och frigöra sig från dominansen av imperialistiska institutioner för ekonomisk globalisering (Världsbanken, Internationella valutafonden, USA:s finansdepartement) och från villkoren i Washingtons avtal för finansiella lån. Dessa har rätt och slätt plundrat dessa länders resurser och utarmat dem genom att lägga beslag på de kontanta överskott som produceras av filialer till jätteföretag som är verksamma där och överföra dem till västerländska marknader, vilket gör att dessa länder kämpar för att återbetala internationella låneräntor, förutom att de ska betala tillbaka själva lånen.

Det är sant att den pol som förväntas konsolideras globalt, under ledning av Kina och Ryssland, inte kommer att vara socialistisk eller representera en återgång för världen till stadiet före kollapsen av det internationella socialistiska lägret under ledning av Sovjetunionen. Den pågående konflikten styrs eller leds inte av ideologiska motiv utan är en kamp om inflytelsesfärer, makt, rikedomar, energikällor och ekonomiska intressen i allmänhet. I verkligheten kommer det dock att vara mindre godtyckligt i sitt sätt att hantera människor än det unipolära systemet som leds av den amerikanska imperialismen och den västerländska kapitalismen. Det är också sant att den nya polen ännu inte har fötts, men den övergångsfas som världssystemet genomgår i dag kommer oundvikligen att leda till att den etableras och att dess roll befästs, eftersom naturen avskyr ett vakuum och det internationella imperialistiska systemets makt och dominans har urholkats och krympt under två decennier. Viktigast av allt är att framväxten av denna multipolära värld kommer att påskynda de subjektiva och objektiva faktorerna i de förtryckta folkens och de fattiga klassernas kamp för upprättandet av en ny global internationell ordning som bygger på en rättvis fördelning av internationell rikedom, jämlikhet mellan folken och ett förkastande av alla former av förtryck och diskriminering på grund av etnicitet, nationalitet, hudfärg eller kön.

Vad är ditt avslutande budskap till det palestinska folket, de palestinska faktionerna och Palestinska myndigheten?

Mitt budskap till vårt palestinska folk är en uppmaning att tro på oundvikligheten i att vår rättmätiga nationella kamp kommer att segra mot det rasistiska sionistiska bosättarkoloniala projektet. Vi har kommit långt på denna väg, och vi måste fortsätta genom att fördjupa och utvidga vårt motstånd i alla former och metoder som krävs i det nuvarande skede som vi och vår nationella sak genomgår. Jag vill också förmedla nödvändigheten av att åstadkomma folklig enhet och av att folket utövar sin demokratiska roll i det palestinska lägret. De måste sätta press på och stoppa splittringens parter som hindrar riktig nationell enhet. Den nationella dialogen räcker inte längre, och alla palestinska partiers eller entiteters legitimitet utgår från de folkliga massorna som är de som betalar för kampen mot ockupationen med sitt blod.

Vad angår de nationella krafterna och de nationella faktionerna i allmänhet, i alla deras politiska färger, måste de besitta den politiska vilja som krävs för ett slut på splittringen och för att uppnå nationell enhet. Det viktigaste villkoret för att ena vårt folk, leda dess nationella kamp och orientera kampen efter folkets nationella och historiska strävanden är att det nuvarande ledarskapet för Palestinas befrielseorganisation, som har mandat att genomföra alla nationella försoningsavtal, slutar hålla tillbaka återuppbyggnaden av PLO på en nationell demokratisk grund, vilket även skulle återupprätta dess status och ställning. Det måste återupprätta sin roll som ett enande, kämpande politiskt ledarskap för vårt folks och dess politiska krafters enighet och som vårt folks kamps främsta referens och dess enda legitima representant överallt där de är närvarande. Tid kostar blod, och historien kommer inte att vara barmhärtig mot de som inte uppfyller sina plikter och skyldigheter gentemot vår sak och vårt nationella befrielseprojekt.