Följande inlägg är en översättning av Samidoun Palestinian Prisoner Solidarity Networks upprop till en aktionsvecka för palestinsk befrielse med anledning av palestinska fångdagen 2020.

Palestinska fångdagen 2020 närmar sig, samtidigt som 5 000 palestinska fångar i israeliska fängelser utstår det pågående hotet från bosättarkolonialism, apartheid och ockupation – ett hot som får sällskap av det nya hotet mot deras hälsa och liv som utgörs av coronavirusets (eller covid-19:s) globala pandemi, förstärkt av institutionaliserad israelisk medicinsk försummelse. Samidoun Palestinian Prisoner Solidarity Network manar alla som kämpar för rättvisa och befrielse i Palestina att mellan den 10:e och den 17:e april ansluta sig till en aktionsvecka för frihet åt alla palestinska fångar!

I dag är cirka 5 000 palestinier fängslade på grund av sionistisk kolonialism. Detta inkluderar fler än 180 barn, 430 personer i administrativt förvar, häktade utan åtal eller rättegång, och 700 sjuka fångar, varav 200 med kroniska och andra allvarliga sjukdomar som skulle försätta dem i ännu större risk ifall covid-19 skulle sprida sig i fängelserna.

Fängslandet av palestinier är ett kolonialt angrepp på det palestinska folket. Fängslandet påverkar så gott som varenda palestinsk familj, så väl på Västbanken och i Jerusalem som i Gazaremsan, i de ockuperade palestinska områdena från 1948 och till och med i exil och i diasporan. Palestinska fångar är mödrar och fäder, systrar och bröder, studenter och lärare, fackliga organisatörer, kvinnliga ledare, studentaktivister, samhällsbyggare och frihetskämpar.

Att försvara palestinska fångar och kräva deras omedelbara frigivning är inte bara en humanitär nödvändighet i en tid då deras liv är i stor fara på grund av covid-19, det är också ett politiskt imperativ för alla som bryr sig om rättvisa i Palestina. Palestinska fångar representerar det palestinska motståndet och den palestinska befrielsekampens sanna ledarskap, bakom lås och bom i ett försök att bevara kolonial kontroll. Deras befrielse är avgörande för det palestinska folkets seger och för Palestinas frihet från floden till havet.

De palestinska fångarnas – och det palestinska folkets – kamp är en internationalistisk kamp. Bakom galler befinner de sig varje dag i frontlinjerna i kampen för befrielse och konfronterar inte bara sionism och den israeliska staten, utan även imperialism och reaktionära regimer. Kampen för att frige Georges Ibrahim Abdallah från franskt fängelse är en kritisk del av denna rörelse. De palestinska fångarnas frihetskamp är också sammankopplad med kampen som förs av irländska republikanska fångar och av politiska fångar i USA, Filippinerna, Turkiet, Egypten och över hela världen, och med kampen för rättvisa och befrielse och med kampen för ett slut på rasistiskt och kolonialt fängslande.

Överallt har den globala covid-19-pandemin skapat nya utmaningar för organisering. Samtidigt utsätts de palestinska fångarna – och det palestinska folket – för ett allvarligt angrepp. Det är nu mer nödvändigt än någonsin att organisera sig för palestinsk frihet och bilda kedjor i vår kamp, att bli mer socialt sammankopplade även om vi är fysiskt avlägsna.

Samidoun uppmanar det palestinska folkets vänner, organisationer som bryr sig om rättvisa i Palestina och palestinska och arabiska gemenskaper att ansluta sig till oss i denna aktionsvecka. Ett antal arrangemang som du kan delta i är listade nedan. Vi uppmanar er att bidra med era egna! Skicka era kampanjer, virtuella möten och arrangemang till Samidoun på samidoun@samidoun.net, till vår Facebooksida eller tagga oss på Twitter @SamidounPP så lägger vi till dem till den här listan. Nu mer än någonsin är det kritiskt att vi för samman våra kamper för att stödja fångarna och kämpar tillsammans för Palestinas befrielse.

Använd gärna bilderna här för att visa ditt stöd för de palestinska fångarna och den palestinska frihetskampen! Vi kommer att dela bilder, videor, texter och mer under veckan och vi uppmanar er att förstärka och dela detta material. Översättningar på andra språk är välkomna: skicka dem till samidoun@samidoun.net.

För varje dag i aktionsveckan har vi valt ett specifikt tema att lyfta fram. Följ @SamidounPP på Twitter, Samidoun på Facebook och @samidounnetwork på Instagram för att dela innehåll om dessa aspekter av den palestinska kampen och av fångarnas sak. Vi uppmanar er dock att oavsett dag dela all sorts information och alla sätt att kämpa för Palestina och fångarna!

Georges Ibrahim Abdallah är en libanesisk kommunistisk aktivist. Han arresterades i Lyon 1984 och dömdes 1987 för att vara Libanesiska väpnade revolutionära faktionernas (Lebanese Armed Revolutionary Factions – FARL) påstådda grundare. År 1982, när Israel med stöd från Frankrike och USA inledda en mordisk invasion i Libanon för att utrota det palestinska motståndet, svarade FARL med att ta kriget till de imperialistiska centren, deras sponsorer, deras finansiärer, deras härskande befälhavande eliter och deras vapenhandlare. Som del i detta avrättade FARL en chef för Mossad i Paris och USA:s franska militärattaché.

Georges hade laglig rätt till frigivning efter 14 år i fängelse. Den 24:e oktober kommer Georges ha spenderat 35 år bakom galler. Alla försök att genomdriva hans frigivning har saboterats av franska myndigheter under öppna påtryckningar från USA. Men vreden som riktas mot Georges bör inte förvåna oss:

  1. Han förkroppsligar FARL:s historia och slutet på imperialistmakters straffrihet på egen mark.
  2. Han exemplifierar de fängslade revolutionärer som aldrig övergav sina identiteter trots decennier av fångenskap och utpressning.
  3. Georges förblir en försvarare av den revolutionära vänsterns historiska projekt för Palestina, ett projekt som skiljer sig radikalt från de diverse islamistiska tendensernas och de som har kapitulerat inför Oslo-avtalet. Detta projekt är ett förenat Palestina, från floden Jordan till Medelhavet, där tillhörandet till en tro, en folkgrupp eller en nationalitet inte resulterar i privilegier eller förtryck.

Vi stödjer Georges Abdallah, inte endast för att han har utgjort ett inspirerande exempel på motstånd i 35 år, men även för vårt stöd till honom är ett stöd till vår egen identitet, historia och vårt politiska projekt. Med tanke på vad som är spel borde ingen bli förvånad över ilskan som riktas mot Georges.

Däremot så borde vi bli uppmärksamma på att solidaritesrörelsens – vår rörelses – mobiliseringar är ojämna och otillräckliga givet vikten av allt som är på spel, och det är en insikt vi måste bära med oss för att nå framåt.

Låt oss inte nöja med ett par pressmeddelanden, en signatur i botten av ett upprop eller en delegation i en demonstration. Låt oss intensifiera stödkampanjen, överallt och med alla medel, låt oss mobilisera bredare samtidigt som vi försvarar Georges’ politiska identitet.

Därför åtar sig internationella Samidoun, det franska Collectif Palestine Vaincra (”Palestina ska segra”) och Röda hjälpens (Secours Rouge) franska avdelning:

  1. att intensifiera sina ansträngningar i kampanjen för Georges Ibrahim Abdallahs befrielse.
  2. mana alla solidariska krafter till att massivt, konsekvent och radikalt kämpa för den befrielsen.

Likt varje år kommer det organiseras en demonstration till årsdagen av fängslingen av Georges framför fängelset han hålls i Lannemezan (i området Hautes Pyrénées). I år kommer demonstrationen äga rum på lördagen den 19:e oktober klockan 14. Vi kallar till ett massivt deltagande i den demonstrationen.

Vi kallar också till en månad av solidaritetsaktioner, överallt i Frankrike och runt hela världen. Det måste organiseras solidaritetsinitiativ i alla länder och på alla nivåer under den månaden. Vi kallar på alla solidaritetskrafter att ansluta sig till denna uppmaning och att delta i oktobermobiliseringen med full styrka.

Mot imperialism, sionism och de reaktionära arabiska krafterna och regimerna ! För ett fritt, sekulärt och demokratiskt Palestina från floden Jordan till Medelhavet ! Frihet åt Georges Ibrahim Abdallah !

Röda hjälpen (Bryssel, Geneve), Collectif Palestine Vaincra, Samidoun.

I samband med den Stora återvändarmarschens årsdag den 30:e mars i år publicerade den marxistiska tidskriften Viewpoint Magazine ett antal texter om just marschen såväl som det internationella solidaritetsarbetet för Palestinas befrielse. Bland dessa texter finns en intervju som Summer Al-Saleh har gjort med nordamerikanska Samidoun-aktivister. Vi i Samidoun Göteborg översätter intervjun fråga för fråga:

10. Vad är er framtidsvision för palestinskt befrielsearbete i USA? Vilka är hindren och motsättningarna som behöver adresseras och lösas för att denna vision ska bli en gångbar möjlighet? Har ni några avslutande uttalanden eller visdomsord för andra i rörelsen?

Vi vill se en stark och mäktig rörelse i vilken palestinska diasporagemenskaper – i USA liksom i Europa, Latinamerika, Asien, Afrika och Arabvärlden – mobiliseras som en fullvärdig del av den palestinska befrielserörelsen vad gäller delaktighet, beslutsfattande och revolutionär roll. Och vi vill se en stark solidaritetsrörelse som är helt och fullt en del av den befrielserörelsen, på vägen mot befrielse och återvändande. Vi vill se en rörelse som är stark nog och stor nog att göra motstånd mot krigsmaskineriet, att vara en fullvärdig partner till den svarta befrielserörelsen, med ursprungsbefolkningars antikoloniala rörelse, med det puertoricanska folkets rörelse mot kolonialism, i att motsätta sig USA-imperialismen – och vinna.

Över allt annat vill vi att detta arbete ska vara tillräckligt kraftfullt för att vara delaktig i segern – för återvändande, för befrielse, för ett demokratiskt Palestina. För att nå dit måste vi dock också göra upp med de skador som Oslo-processen orsakat. Det är väldigt svårt att lösa motsättningarna inom rörelsen i USA utan att lösa motsättningarna inom den palestinska befrielserörelsen som sådan vad gäller imperialism, relationen till kolonialism och den fundamentala relationen till den sionistiska staten. Likväl tror vi att det är både nödvändigt och möjligt för de folkliga palestinska klasserna – de som är oproportionerligt representerade bland de politiska fångarna – flyktingar, arbetare och småbönder – att återta deras rättmätiga plats som ledare för den palestinska saken. Kärnan i rörelsens motsättningar är, i grund och botten, klasskampen. I dessa frågor hänvisade du till Kanafanis ord. Ghassan Kanafanis arbete om revolutionen i Palestina 1936-39 är en briljant klassanalys av den perioden och har en djup klangbotten i Oslo-eran. Det är klart att problemet med att ledarskap som utövas av den härskande klassen avleder och avtrubbar den folkliga kampens revolutionära skärpan inte är något nytt i Palestina eller någon annanstans. Kanafanis verk är däremot inte en torr historia utan en resurs för revolutionärer; potentialen hos en kampen som leds av Palestinas arbetare och bönder med deras eget ledarskap är oerhört tydlig och avgörande idag i en tid när befrielserörelsen måste återuppbyggas på en stadig grund.

Den sionistiska staten är inget permanent projekt, och kolonialism är inte en oundviklig realitet. Vi har fullt förtroende för att det palestinska folket – och de palestinska fångarna – kommer att vinna sin frihet och driva sin revolution till seger. Och vi tror att detta kan och kommer att förändra världen – och att vi har ett ansvar att bidra med vad vi kan, var vi än befinner oss, till att genomdriva radikal förändring för ett permanent slut på sionism, imperialism och reaktionens välde.

I samband med den Stora återvändarmarschens årsdag den 30:e mars i år publicerade den marxistiska tidskriften Viewpoint Magazine ett antal texter om just marschen såväl som det internationella solidaritetsarbetet för Palestinas befrielse. Bland dessa texter finns en intervju som Summer Al-Saleh har gjort med nordamerikanska Samidoun-aktivister. Vi i Samidoun Göteborg översätter intervjun fråga för fråga:

9. Samtidigt som tanken om ”palestinska röster” ges föredömligt stöd i utrymmen för organisering och inom propalestinska aktivisters diskurs så riskerar den potentiellt att homogenisera palestinska röster och dölja interna motsättningar. Vad betyder det att centrera palestinska röster och krav i er organisation? Vilka röster/krav prioriteras? Hur bör solidaritetsrörelsen i USA adressera frågan om interna splittringar mellan palestinier?

För vår organisation är de palestinska röster vi vill förstärka ganska specifika: de palestinska fångarnas röster, eftersom de är några av de mest representativa figurerna som finns kvar i den palestinska nationella befrielserörelsen. Bland fångarna finns medlemmar från alla större politiska krafter, de har ett brett stöd från hela det palestinska samhället och när de uttalar sig kollektivt om politiska frågor kan de utöva ett betydande moraliskt tryck. Bakom galler är de i daglig konflikt med fienden och deras oerhörda uppoffring ger deras bidrag en meningsfull legitimitet, oberoende av deras roll eller status i PLO eller Palestinska myndigheten. De är dessutom aktiva deltagare i liksom symboler för det palestinska motståndet, en viktig aspekt av deras folkliga legitimitet.

Att förstärka palestinska prioriteringar handlar om att stå med, snarare än att försöka ersätta, omdefiniera eller byta ut befrielserörelsen; det är inte en individfråga eller en enkel fråga om identitet. Att stå med palestinier politiskt innebär att stå med den palestinska befrielserörelsen; annars är det ett meningslöst slagord som förminskar den organiserade rörelsen till en samling atomiserade individer.

Men palestinier är inte homogena. Även bland fångarna finns skiljaktigheter om en mängd olika frågor, inklusive frågor som är direkt relaterade till deras rörelser som till exempel när man ska inleda hungerstrejk, när den ska sluta och vilka krav som ska prioriteras. I detta fall arbetar vi till största grad med att stödja konsesus som uppnås i fångrörelsen men vi ser också till att utbilda oss om debatterna som äger rum eftersom att de är av kritisk betydelse för kampens framtid.

Det är också ett faktum att klasskampen är en realitet i Palestina och att det finns en palestinsk klass som har allierat sig med ockupationen på bekostnad av den nationella befrielserörelsen. När vi pratar om att prioritera palestinska röster, syftar vi på de palestinska fångarna, de palestinska flyktingarna och de som offrar sig för och leder försvaret av sitt land och folk – inte de som tjänar på katastrofen som Oslo har varit.  Att ha en klassbaserad analys av Palestina hjälper oss att reda ut interna skiljaktigheter. Dessutom måste vi också se att “splittringen” i Palestina, i den utsträckningen det gäller Hamas och Fatah (även om detta definitivt inte är den enda eller ens den viktigaste aspekten hos de interna motsättningarna bland palestinier), har närts, fördjupats och utnyttjats av Förenta Staterna och Europa. Graden av splittring som redan har uppnåtts har för varje steg uppmuntrats och reproducerats av vägran att erkänna valresultatet från 2006 års val till Palestinska lagrådet, av tillbakadragandet av EU-övervakare vid Rafah-övergången – i sig själv en oacceptabel kolonial pålaga – till de ständiga försöken att skära av fångarna från alla slags bidrag från samhället. Den interna palestinska splittringen reflekterar klasskampen liksom imperialistiska makters destruktiva handlingar. När frågan gäller klasskamp finns det inget annat val än att stå med de folkliga klasserna. När frågan gäller imperialistisk intervention finns inget annat val än att stå med de som gör motstånd mot imperialismen. Dessa utmaningar måste hanteras på en kollektiv och rörelseövergripande nivå.

I samband med den Stora återvändarmarschens årsdag den 30:e mars i år publicerade den marxistiska tidskriften Viewpoint Magazine ett antal texter om just marschen såväl som det internationella solidaritetsarbetet för Palestinas befrielse. Bland dessa texter finns en intervju som Summer Al-Saleh har gjort med nordamerikanska Samidoun-aktivister. Vi i Samidoun Göteborg översätter intervjun fråga för fråga:

8. I sin artikel “Tricontinental solidarity and Palestine today” skriver Maren Mantovani om Che Guevaras brev till Trikontinentala konferensen, i vilket han tydligt faststlår: solidaritet “handlar inte om att önska framgång till de som blir attackerade.” Denna kritik av tomma solidaritetsuttalanden ger oss en värdefull ingång för att undersöka nutida förståelser av solidaritet. Begreppet “solidaritet” är ett som många slänger sig med och löper risk att bli reducerad till symboliska gester, inklusive namninsamlingar eller Facebook-uppdateringar som cirkulerar inom politiskt närstående gemenskaper online. Hur har solidariteten med palestinier tett sig för er organisation, både historiskt och idag? Vilka är gränserna och barriärerna som hindrar er grupp från att kunna stödja palestinier konkret eller materiellt?

Alla rörelser, inte bara de som definieras som solidaritetsrörelser, riskerar idag att glida mot uteslutande online-aktiviteter avlägsna från materiell kamp. Vi fokuserar på att direkt knyta an till palestinska fångar och förstärka deras kamper och deras uppmaningar liksom organisering för att bygga grupper och handgripliga aktioner, även om de är små. Detta innebär också att arbeta tillsammans med palestinska gemenskaper för att organisera, vilket är en nödvändig del av att återuppbygga den palestinska befrielserörelsen.

Den aktuella situationen och maktbalansen har såklart haft en negativ påverkan. Alla antiimperialistiska rörelser är svagare nu än de var på 1960- och 1970-talen. Detta är ett skäl till varför sammankopplingen av rörelser för befrielse är så viktig. I fallet med fångkamp är detta anledningen till varför det är viktigt att bygga ömsesidiga allianser mellan rörelser mot politisk fängslande i Förenta Staterna, i Palestina, i Filippinerna, i Turkiet och på andra håll i världen. Vi borde kunna vinna George Ibrahim Abdallahs frihet, fängslad sedan 33 år i Frankrike. Vi stärker rörelsen, som organisatörerna i Frankrike gör, genom att ansluta till och vara del av den fackliga kampen, kampen mot rasism, kampen mot repression i Frankrike och i Libanon – som integrerad del av kampanjen för att bojkotta Israel, bekämpa normalisering och stå med motståndet.

I samband med den Stora återvändarmarschens årsdag den 30:e mars i år publicerade den marxistiska tidskriften Viewpoint Magazine ett antal texter om just marschen såväl som det internationella solidaritetsarbetet för Palestinas befrielse. Bland dessa texter finns en intervju som Summer Al-Saleh har gjort med nordamerikanska Samidoun-aktivister. Vi i Samidoun Göteborg översätter intervjun fråga för fråga:

7. Benjamin Netanyahus tweet som proklamerade att “Trump har rätt. Jag byggde en mur längs Israels södra gräns. Den stoppade all illegal invandring. Stor framgång.” påminner oss om att projektet att upprätta murar i syfte att kontrollera biologiserade fienders rörelser inte bara sker “någon annanstans”. Dessa anmärkningar om Trump och gränsteknologi binder israeliskt statligt våld i Palestina samman US-amerikansk inrikespolitik. Vilket arbete behöver utföras för att oskadliggöra och utmana synen på Palestina som “någon annanstans”, eller, å andra sidan, synen på israeliskt våld som på något sätt exceptionellt? Hur lyfter er organisation och den bredare rörelsen för rättvisa i Palestina sionism inom ett bredare antiimperialistiskt och dekolonialt ramverk?

Att konfrontera sionism är en oskiljaktig del av att konfrontera imperialism och kolonialism globalt. På samma vis som det idag inte är vettigt att prata om en antiimperialistisk rörelse som inte tar itu med sionism så är det inte vettigt för en antisionistisk befrielserörelse att undgå att konfrontera kolonialism, inklusive och särskilt den som har skett och som fortsätter ske på den nordamerikanska kontinenten mot Nordamerikas ursprungsbefolkningar. Den palestinska kampen, liksom alla befrielserörelser, har unika särdrag. Samtidigt har den ett sådant globalt gensvar för att den israeliska staten representerar en koncentrerad version av USA-imperialismens våld. Om inte Israel stöttades så kraftfullt av USA, den ledande imperialistiska makten idag, och andra imperialistiska stater, så hade den palestinska befrielserörelsen varit lika berättigad men skulle mycket väl kunnat vara en mindre internationellt central. Våra rörelser är mångfacetterade, ändå konfronterar vi gemensamma fiender och vi måste dela dessa grundläggande förståelser om vi ska uppnå någon verklig seger.

I samband med den Stora återvändarmarschens årsdag den 30:e mars i år publicerade den marxistiska tidskriften Viewpoint Magazine ett antal texter om just marschen såväl som det internationella solidaritetsarbetet för Palestinas befrielse. Bland dessa texter finns en intervju som Summer Al-Saleh har gjort med nordamerikanska Samidoun-aktivister. Vi i Samidoun Göteborg översätter intervjun fråga för fråga:

6. Samtidigt som BDS otvivelaktigt har spelat en grundläggande roll i palestinasolidaritetsrörelsen så har intellektuella och aktivister som är engagerade i detta arbete kritiserat dess begränsningar och uppmuntrat oss att se “bortom” BDS. I artikeln One Occupation så levererar Kehaulani Kauanui en sådan kritik och argumenterar för att BDS’ människorättsperspektiv riskerar att legitimera staten Israel. Kauanui ber oss om att tänka kritiskt kring de ideologiska konsekvenserna av ett ramverk baserat på mänskliga rättigheter som positionerar Israel som en legitim apparat för förläningen och upprätthållandet av rättigheter och som samtidigt inte gör tillräckligt för att belysa Israels rötter som en bosättarkolonial stat. Med andra ord lämnar ett människorättsramverk den Gröna linjen ogranskad; det erkänner tidigare palestinskt land som israeliskt territorium. Med detta vill inte sägas att BDS inte har varit en ekonomiskt störande kraft. Snarare är det ett försök att belysa den palestinska erfarenhetens komplexitet genom att erkänna tillståndet för palestinier inom Israel och i diasporan som ett tillstånd av ockupation, av en ockupation. Vidare är det ett försök att delegitimera Israels status som en suverän stat. Vilket slags arbete kan utföras tillsammans med BDS som inte bara stör Israel ekonomiskt utan också adresserar dess ställning som ett bosättarkolonialt projekt? Hur adresserar er organisation den palestinska erfarenhetens komplexiteter och säregenheter i det som betraktas som Israel, liksom i ockuperat land erkänt som palestinskt territorium, genom hela regionen och utomlands?

För det första så är språk och ramverk kring internationell lag eller mänskliga rättigheter knappast uteslutande egenskaper hos BDS-arbete. Det faktum att BDS reflekterar detta människorättsramverk återspeglar den betydande roll och närvaro NGO:er som är organiserade enligt detta ramverk har i den palestinska kontexten, vilket har blivit en betydelsefull faktor i den palestinska och den propalestinska scenen, särskilt de senaste 25 åren. Palestinier och andra som dagligen arbetar inom dessa ramverk (inom fångstöd, jordbruksstöd, kvinnoorganisering, ungdomsarbete och andra områden) känner själva det intensiva tryck som denna mer snäva version av människorättsarbete kan påtvinga. Det strukturella problemet med NGO:ifiering har blivit så djupt att många skarpa systemkritiker är själva i dess tjänst, givet hur utarmade den palestinska befrielserörelsens institutioner har blivit i post-Oslo-eran.

Det ska ytterligare anmärkas att ett “folkrättsligt ramverk” eller en mer radikal användning av internationell lag inte nödvändigtvis innebär ett accepterande av den israeliska statens legitimitet endast för att den existerar, eftersom den, i egenskap av ett kolonialt projekt, också kan betraktas som ”olaglig”. När juridiska mekanismer används som taktik snarare än som den avgörande kraften i befrielserörelsen så kan de vara en viktig och produktiv kraft för att försvara palestinier mot den sionistiska statens ständigt tilltagande angrepp. Dock kan de inte och ska inte betraktas som den övre gränsen för palestiniers rättigheter – till syvende och sist är den palestinska kampen ett revolutionärt projekt och inte ett försök till att reformera sionistisk kolonialism, utan ett projekt för att göra slut på den.

De palestinska fångarnas kamp involverar alla palestinska fångar från det av Israel ockuperade Palestina, Palestina ‘48, som inkluderar några av de palestinska fångar som suttit längst i israeliskt fängelse. Palestinier inom ‘48 är helt och fullt en del av deras folks befrielsekamp även om Oslo-ramverket försöker få dem att bli bortsedda från. Detta återspeglas i de många palestinier från ‘48, från Ameer Makhoul till Shatila Abu Ayad till Walid Daqqa, som hålls fängslade som ”säkerhetsfångar” i israeliska fängelser, på samma ställen och i stort sett under samma förhållanden som sina palestinska politiska medfångar, snarare än under förhållandena som israeliska “kriminella” fångar ges. På liknande sätt möter palestinska flyktingar repression och blir fängslade i deras arabiska och internationella tillflyktsländer för deras roll i den palestinska kampen. De möter också repression, fängsling och död när de försöker återvända till Palestina.

Palestinska flyktingar hotas med kriminalisering eller att bli stämplade som “antisemitiska” i länder som Tyskland eller Österrike för deltagande i demonstrationer för Palestina. I vissa fall hotas organisatörer till och med med deportation, och en dubbla exil. Mustapha Awad, en palestinsk flykting från Libanon, belgisk medborgare och konstnär och själv en fångrättsaktivist, blev fängslad av den israeliska ockupationen när han försökte att besöka Palestina, en rätt som har förnekats honom sedan hans födsel; han har dömts till ett år i israeliskt fängelse på grundval av anklagelser om hans deltagande i palestinsk politik i Europa.

Alla sektorer av det palestinska samhället har mött politiska fängslanden och möter dem fortfarande; detta är en anledning till att den palestinska fångkampen har sådant genklang i alla sådana sektorer.

I samband med den Stora återvändarmarschens årsdag den 30:e mars i år publicerade den marxistiska tidskriften Viewpoint Magazine ett antal texter om just marschen såväl som det internationella solidaritetsarbetet för Palestinas befrielse. Bland dessa texter finns en intervju som Summer Al-Saleh har gjort med nordamerikanska Samidoun-aktivister. Vi i Samidoun Göteborg översätter intervjun fråga för fråga:

5. Sedan det palestinska civilsamhället manade till bojkott, desinvestering och sanktioner (BDS) mot Israel 2005 har vi sett BDS växa inom institutioner i väst, inklusive universitet, kyrkor, banker och fackföreningar. En del av förtjänsten hos BDS kan man se i hotet det utgör mot den israeliska ekonomin och den US-amerikanska imperialismen. Välfinansierade sionistiska organisationer och politiker har lanserat massiva kampanjer i reaktion på BDS’ tillväxt – repression, sabotage och angrepp mot organisatörerna och organisationerna som deltar i och stöttar BDS-rörelsen. Vad för slags arbete utför er grupp i förhållande till BDS? Hur skulle ni utvärdera dess effektivitet i förhållande till er organisering? Med andra ord, hur ser er organisation BDS passa in i den bredare rörelsen för ett befriat Palestina?

Återigen, en av våra nyckelroller har varit att publicera uttalanden och krav från palestinska fångar gällande Bojkott, Desinvestering och Sanktioner (BDS), inklusive fångarnas uppmaning till bojkott av G4S och Ahmad Sa’adats uttalande som uppmanar till internationell BDS-organisering. I New York har Samidoun-avdelningen organiserat veckovisa protester mot G4S och HP. Samidoun arbetar med organisationer i Libanon, Tyskland, Storbritannien och annorstädes för att konfrontera dessa företag. Uppmaningarna till bojkott – starkt backade som de är av palestinska fångar – är ett viktigt och lättillgängligt medel som kan bidra till att nya anhängare involveras såväl som till att erbjuda en direkt ekonomisk utmaning. Vi ser BDS som en viktig taktik och kampmetod, särskilt inom offentliga institutioner och ramverk, till stöd för den palestinska befrielsekampen och inte som ersättning för det breda nationella befrielseprojektet. Det är ett utmärkt medel för att konfrontera globala företags roll i imperialismen och för att avslöja kopplingarna mellan imperialism och sionism, samtidigt som potentialen för ett avsevärt ekonomiskt genomslag bibehålls. Uppmaningen till bojkott av Israel är inte ett nytt projekt utan något som varit en del av den palestinska och arabiska kampen i decennier, och detta är något som vi borde bygga vidare på genom BDS-rörelsen och i allt vårt arbete för palestinsk frihet.

Igår kväll, när al Nakbas minnesdag drog mot sitt slut, hängde vi upp en banderoll och antog ett gemensamt uttalande tillsammans med Röd Makt Göteborg.

15 maj 1948, dagen efter att staten Israel utropats, fördrevs hundratusentals palestinier från sina hem. Al Nakba, som betyder ”katastrofen”, var bara början på en krigskampanj som pågår än idag och har skördat oräkneliga liv. Gaza, ett av de tre områden där Israel formellt inte styr, har varit under blockad i 12 år. Enligt apartheidstaten är det nödvändigt att upprätthålla blockaden av säkerhetspolitiska skäl. Försök till att bryta blockaden stoppas aktivt och som en konsekvens av detta är tillgången till mat, sjukvård och andra livsnödvändigheter enormt begränsad Gaza.

Sedan deras inledningen förra året så beräknas 266 palestinier ha dödats och 30 398 ha skadats i samband med ”den stora återmarschen”-protesterna. Fredagen 3 maj bombades 2 mål och 4 palestinier i Gaza miste livet. Under de två följande dagarna beräknas 25 palestinier inklusive 4 barn ha dödats. Dessa är bara de senaste i en lång rad attacker.
USA, FN och andra förespråkar en fred genom den så kallade tvåstatslösningen. Detta är verkligen ett hån mot alla de som har dött i kampen för att befria sitt land. Hela Israels existens är ett imperialistiskt projekt och ska fördömmas. En tvåstatslösning ämnar stoppa kriget men inte ockupationen. Det finns ingen chans för fred så länge Israel existerar. Palestina måste befrias, imperialismen ska bekämpas och Israel ska krossas.

På lördag 18 maj hålls Eurovision Song Contest-finalen i Tel Aviv, en stad som marknadsförs som en progressiv och HBTQ-vänlig stad. Det var tydligt att Netta Barzilais bidrag skulle ge en feministisk framtoning med sin text rad ”I’m not your toy You stupid boy” i efterdyningar av ”Me too”-kampanjen. Samtidigt är det kvinnor och barn som drabbas hårdast av ockupationen. 41 länder förväntas att deltaga på ESC, detta är 41 länder för mycket. Allt kulturellt, akademiskt och ekonomiskt samarbete med Israel måste upphöra omedelbart och Israel ska isoleras.

All form av motstånd mot förtrycket fördöms och stämplas som terrorism. Protesterande ungdomar i Palestina får stå ut med tårgas, gummikulor och annat militärt våld. Idag beräknas 5 700 palestinier, inklusive 250 minderåriga sitta i israeliska fängelser till följd av Israels apartheidpolitik. Den numera frisläppta Ahed Tamimis uppmärksammade fall blev en symbol för dessa fängslade ungdomar i Israel. Israel har skrivit under FN:s barnkonvention men denna tillämpas bara på israeliska barn. Palestinska barn tvingas följa militärlagar. Elever trakasseras dagligen av soldater vid olika checkpoints på vägen till skolan.

Bara det palestinska folket kan befria Palestina. Tiden är mogen för en tredje intifada.

Upplös Israel, häv blockaden, leve det enade Palestina!
För en tredje intifada, för ett fritt Palestina!

Idag, den 15:e maj, uppmärksammas al Nakba-dagen, en minnesdag för fördrivningen av över 700 000 palestinier och raserandet av över 500 palestinska byar och småstäder i samband med staten Israels grundande, världen över. Al Nakba-dagen är även en kampdag som manar till förnyat och fördjupat engagemang för befrielse, och så även oss i Samidoun Göteborg. Vi är del av ett internationellt nätverk som verkar i solidaritet med palestinska fångar. I vårt arbete ingår att lyfta fångarnas egna röster och att bekämpa det tystande de utstår i det ockuperade Palestina, i Sverige och internationellt.

Vi har en stor uppgift. Den israeliska ockupationsmakten håller regelbundet mellan 5000 och 6000 palestinier som politiska fångar varje månad de senaste åren. Bland många andra har vi uppmärksammat befrielsedaren Ahmad Sa’adat och nyligen frisläppta Khalida Jarrar och Mustapha Awad. En internationell fånge i som palestinska fångar själva räknar till en av de egna för hans långvariga engagemang för Palestinas befrielse är Georges Abdallah i Frankrike. Och de palestinska fångarnas kamp fortsätter även efter frigivning. Före detta fångar som Ahed Tamimi, Dareen Tatour och Rasmea Odeh vittnar alla om hur de har motverkats både innanför och utanför det ockuperade Palestina.

Men när vi talar om palestinska politiska fångar talar vi samtidigt om alla palestinska fångar. Om alla palestinska arbetare som tvingas till osäkert gästarbete av ockupationsmakten men regelbundet fängslas när deras arbetsvisum dras in. Om de palestinska kvinnor som tar sin tillflykt i ockupationsmaktens fängelser från missförhållanden i hemmet eftersom samma ockupationsmakt omöjliggör palestinska kvinnors frihet. Om de palestinska barn som med stenar, slangbellor och bordsknivar protesterar mot de orättvisor som världens vuxna har försatt dem i.

Som den palestinske poeten Mahmoud Darwish menade så pågår al Nakba än idag och det palestinska folkets befrielse ifrån det kommer vara deras eget verk. Men vi kan alla agera i solidaritet med den palestinska befrielsekampen. Förutom den mer och mer självklara bojkotten har vi i Sverige en annan viktig uppgift, nämligen att vara uppmärksamma på och göra motstånd när lagstiftare hotar att inskränka den palestinska befrielsekampen. Det talas mycket om att försvara demokratin med förbud mot terrorism och extremism, men vi vet att sådana lagar lätt kan vändas mot palestinier, propalestinska aktivister och andra som kämpar mot förtryck och exploatering. Så därför: Minns al Nakba – Låt inte svensk antiterrorlagstiftning bli en ursäkt för svensk statsterror mot befrielsekamp!

Frihet åt alla palestinska fångar!
Frihet åt hela Palestina!