Följande uttalande är översatt från det franskspråkiga originalet på hemsidan för Collectif Palestine Vaincra, en lokalgrupp i Samidoun Palestinian Prisoner Solidarity Network:

På onsdag den 24:e april 2019 nekades en medlem i Collectif Palestine Vaincra inträde i det ockuperade Palestina efter att han anlände till Ben Gurion-flygplatsen.

Förra onsdagen, redan innan han hade checkat in på den franska flygplatsen, frågade en privat säkerhetsagent från flygplatssäkerhetsbolaget ”HubSafe” M. om anledningen till hans resa, hans kännedom om landet, etc., och satte en kontrollsiffra på baksidan av hans pass.*

“När jag anlände på Ben Gurion-flygplatsen i Tel Aviv på onsdag kväll klockan 6, vid min första kontroll, konfiskerade en tjänsteperson från det israeliska migrationsverket mitt pass och bad mig att gå till ett rum “för fler frågor.” I dessa rum väntar israeliska underrättelseagenter. Väntan var relativt lång och jag kallades in för ett inledande förhör. Efter en rad ganska klassiska frågor tog förhöret, som varade i runt sex timmar, en annan vändning och blev väldigt inkräktande. Agenterna ville uppenbarligen försöka samla in information om min kunskap, mina tidigare besök, etc. De bad om tillgång till min telefon, mina kontakter, mina bilder, min email och försökte skrämma mig på flera olika sätt.

Vid midnatt tog en agent med mig till ett kontor för invandringskontroll på israeliska inrikesministeriet. Utan några detaljer informerade en ämbetsperson mig om ett 10-årigt inreseförbud av “säkerhetsskäl” (inga andra förklaringar gavs trots mina protester) och tog mina fingeravtryck och ett foto på mig innan jag informerades om att jag kommer utvisas så snart som möjligt till Frankrike. Medan jag väntade på mitt flyg (24 timmar senare) hölls jag under säkerhetspersonalens bevakning. Jag eskorterades till ett flyg till Paris, där jag möttes av konstaplar från gränspolisen.”

Dessa förhör och nekanden av inträde drabbar regelbundet människor, aktivister eller ej, som anländer till det ockuperade Palestina. Denna behandling är i ett större perspektiv del av en aggressiv politik som kriminaliserar rörelser till stöd för det palestinska folket, inklusive kampanjen för bojkott, avinvestering och sanktioner, BDS (Boycott-Divestment-Sanctions). Inom ramen för detta har den israeliska staten skapat en “arbetsgrupp” med uppgift att identifiera, förvisa och vägra inträde till internationella som är involverade i dessa rörelser. Till exempel var detta fallet med Charlotte Kates, internationell samordnare för Samidoun Palestinian Prisoner Solidarity Network, som nekades inträde, bannlystes och avvisades till Jordan den 15:e augusti 2016.

Collectif Palestine Vaincra fördömer detta försök att kriminalisera rörelserna som stödjer det palestinska folket såväl som alla former av skrämseltaktiker riktade mot motståndare till israelisk kolonialism!
Palestina ska segra!
Palestine vaincra!

Inreseförbudsformuläret som gavs till aktivisten.

*Angående kontroller innan bordning till Tel Aviv ska det bland annat kommas ihåg att år 2012 vägrade EasyJet låta propalestinska aktivister stiga ombord flyg till Tel Aviv.

I samband med den Stora återvändarmarschens årsdag den 30:e mars i år publicerade den marxistiska tidskriften Viewpoint Magazine ett antal texter om just marschen såväl som det internationella solidaritetsarbetet för Palestinas befrielse. Bland dessa texter finns en intervju som Summer Al-Saleh har gjort med nordamerikanska Samidoun-aktivister. Vi i Samidoun Göteborg översätter intervjun fråga för fråga:

2. Grupper som arbetar för Palestinas befrielse utsätts för repression från sionistiska krafter med materiell och ideologisk makt och som är vildsinta motståndare till avslöjandet av Israel som en bosättarkolonial, etnokratisk regim. Å ena sidan måste vi ta i beaktande grupper som Anti-Defamation League, Amcha Initiative, Adelson Foundation, Canary Mission och de otaliga andra sionistiska organisationer som verkar för att försvara staten Israel genom att hänga ut organisatörer, sprida antipalestinsk och antimuslimsk propaganda, jämställa antisionism med antisemitism och finansiera sionistiska projekt nationellt i USA och internationellt. Å andra sidan måste vi ta i beaktande repressiva statsapparater, universitetsadministrationer, möjligheterna till infiltrering och lagar som kriminaliserar arbete för Palestinas befrielse. Hur tar ni strid mot dessa krafter och deras olika former av repression och angrepp riktade mot er organisation och individerna i den? Finns det taktiker ni uppfattar som särskilt användbara för att motsätta sig smutskastningskampanjer och påståenden som försöker skrämma propalestinska organisationer? Tycker ni att karaktären hos repressionen mot antisionistisk organisering har förändrats de senaste åren? Mer specifikt, har repressionen tagit sig nya uttryck under Trump-administrationen?

Vi betraktar dessa former av repression som huggna och skurna ur samma statliga repression som vi bekämpar i allmänhet; Dessa gruppers angrepp är ofta inte begränsade till propaganda utan utgör ett försök till att i praktiken kriminalisera palestinsk organisering och solidaritetsarbete. I egenskap av Samidoun och i och med vårt fokus på palestinska fångar så har vi förmodligen granskats mindre på individuell nivå än t.ex. de som organiserar på universitet och som har blivit särskilt hänsynslöst attackerade, både studenter och anställda. Vi har blivit noterade av NGO Monitor och motsvarande. Våra medlemmar har nekats inträde till det ockuperade Palestina med hänvisning till deras arbete för Samidoun. Men skrämseltaktikerna i stil med Canary Mission har främst riktats mot de som har centrala roller för organisering inom viktiga samhällsinstitutioner som också har blivit måltavlor för den sionistiska rörelsen och extremhögern, särskilt universitet, fackföreningar och kyrkor. Vi ansluter oss till och är inblandade i kampanjer för att stoppa Canary Mission och försvara utpekade professorer och studenter: Försvarskampanjen för professor Rabab Abdulhad är ett sådant exempel.

I egenskap av Samidoun, med vårt fokus på palestinska fångar, av vilka den stora majoriteten har kopplingar till en politisk organisation och har spenderat hela sina liv i kamp för deras folks befrielse i en sådana kriminaliserade formationer, så måste vi konfrontera repressionen. De sionistiska organisationernas repressiva kampanjer kan inte särskiljas eller isoleras från statens ”antiterror”-lagstiftning som kriminaliserar ”materiellt stöd”. För oss är det nödvändigt att göra motstånd mot självcensuren som bestämt och oundvikligen resulterar ur införandet av sådana lagar. Detta är en helt förståelig, logisk och rationell reaktion, och också åtminstone en del av det avsedda resultatet av antiterrorlagar. Staten avser inte nödvändigtvis att genomföra fullskaliga åtal mot dussintals eller hundratals personer för propalestinska aktivism, särskil för sådan som är av en tydlig politisk karaktär. Däremot lyckas de, genom att upprätta ett ramverk inom vilket sådana åtal alltid är en möjlighet om staten – i en handvändning – finner det lämpligt, skapa en befogad rädsla och ett allvarligt avskräckningsmedel mot aktivism som uppmärksammar de faktiska palestinska motståndskrafter som för kampen för sitt folks frihet.

Denna allvarliga avskräckning upplevs särskilt kraftigt av samhällen och grupper som utgör måltavlor för intensiva övervakningsprogram och kriminalisering av polisen och andra repressiva statsorgan såväl som av privata organisationer med kopplingar till den sionistiska rörelsen, såsom Canary Mission

Tänk på sydafrikasolidaritet med kriminaliseringen av ”materiellt stöd” till ANC, eller el salvadorsolidaritet med kriminaliseringen av FMLN, till exempel. Dessa lagar tjänar till att med våld skilja solidaritetsrörelsen – och till och med palestinska lokalsamhällen i exil och diaspora – från själva den palestinska befrielserörelsen. Denna process både fördjupar den palestinska rörelsens relativa svaghet och oenighet och förhindrar även många fler verkliga initiativ från att sjösättas. Denna miljö innebär, däremot, att det huvudsakliga målet för många av dessa sionistiska kampanjer är att märka människor och grupper som anknutna till “terrorism”.

Detta tjänar till att kriminalisera och skrämma utsatta människor, grupper och samhällen och samtidigt även mana de utsatta till att ta avstånd från ”terrorism”. Ramverket kring vad som är och vad som inte är terrorism skiftar konstant och är, så klart, i hög grad rasifierat. Men det riktas tydligt mot vem som helst som kämpar mot imperialism och sionism. Våra kampanjer mot repression här måste även bottna i våra kampanjer mot ”antiterror”-lagar som använder exakt samma ramverk som de som används för att fängsla tusentals palestinier i det ockuperade Palestina.

Det verkar onekligen som att vissa repressiva krafter har uppmuntrats av Trumpadministrationens politik och de extrema sionister som är anknutna till den. Men mönstret i denna repression kommer ur det politiska moment som kvarstår i den palestinska kontexten – Oslo-eran. Det har klamrat sig fast och eskalerat genom Clinton, Bush, Obama och nu Trump. AEDPA – den viktigaste antiterrorlagstiftningen riktad mot ”materiellt stöd” – och listandet av palestinska organisationer som ”terrorister” var Clinton-administrationens handlingar. Det senare skedde, vid det tillfället uttalat, till stöd för ”fredsprocessen i Mellanöstern”, Oslo-processen, i ett försök att kriminalisera de palestinska organisationer som motsatte sig Oslo. Dagens försök att instifta ett nytt ”Århundradets avtal” spelar på samma ramverk kring ”antiterror” som skapats och förstärkts under de senaste 25 åren.

Georges Ibrahim Abdallah utfärdade följande uttalande i samband med Palestinska fångdagen 2019. Den fängslade arabiske kommunistiske palestinakämpen sitter i franskt fängelse sedan 34 år tillbaka trots att han har haft rätt till villkorlig frigivning sedan 1999. USA:s regering har vid upprepade tillfällen ingripit för att förhindra hans frigivning samtidigt som en växande rörelse i Libanon, i Frankrike och internationellt kräver hans befrielse.

Översatt från franska hos Collectif Palestine Vaincra via engelska hos Samidoun Palestinian Prisoner Solidarity Network:

Kära kamrater, kära vänner,

De palestinska motståndskämparnas förhållanden under fångenskap i sionistiska fängelser har försämrats på senare tid.

Sedan början av året försöker Gilad Erdan, Israels minister för intern säkerhet, att införa en ”ny verklighet” för våra medfångar med siktet inställt på att rulla tillbaka eller helt enkelt omintetgöra rättigheterna fångarna har tvingat till sig genom flertalet modiga kamper de senaste åren. Räder, rannsakningar och andra former av repression eskalerad i olika israeliska fängelser. Specialförbanden, tungt rustade för repression, ägnar sig åt de värsta excesserna under alla dessa intrång. Över 120 fångar har skadats i Ketziot i repressionen av protester sedan februari, liksom i Ofer, Negev-fängelset och på annat håll i de andra fånganstalten….

Allt detta är avsett att skrämma våra kamrater och att multiplicera deras svårigheter då de vägrar att brytas ner: konfiskering av personliga föremål, isolering, inställande av familjebesök, förflyttningar. Och många kamrater blir slagna under varje intrång som dessa repressiva enheter utför. För att inte nämna ”bosta”* och alla våra kvinnliga kamraters lidande, särskilt under förflyttningar….

Till följd av denna situation har våra kamrater utlyst inledandet av en kollektiv hungerstrejk i israeliska fängelser. Centrala ledare för fångrörelsen och för den nationella befrielserörelsen i stort anslöt sig till strejken och hundratals fångar planerade att ansluta sig till strejken de kommande dagarna. Strejken väntades eskalera just idag, 17:e april, i Palestina och internationellt, på Palestinska fångdagen. Dock så ansåg de sionistiska myndigheterna det fördelaktigt att för stunden backa för den växande rörelsen och dess potential, särskilt i ljuset av de senaste utvecklingarna i arabvärlden, det vill säga de lovande rörelserna i Algeriet och Sudan. Som ni ser, kamrater, söker de revolutionära kämparna, ofta under synnerligen svåra omständigheter, att med alla medel besegra den destruktiva politik de utsätts för i fiendens fängelser. Hur som helst så är resultatet av denna konfrontation, resultatet av dessa svåra kamper, alltid en funktion av massornas solidaritet och den orubbliga hängivenheten hos förtruppen i den pågående kampens fält.

1974 utlyste Palestinska nationella konferensen den 17:e april till Palestinska fångdagen. Detta datum var inte bara menat att fördöma den sionistiska ockupantens barbari och inte heller var det bara avsett att hedra det fängslade motståndet genom att påminna massorna om deras uppoffringar och deras fasta vilja att stå upp mot de sionistiska militärstyrkorna. Åminnelsen av denna Palestinska fångdag är avsett, framför allt annat, att högt och tydligt bekräfta vår beslutsamhet att slita våra kamrater från deras kriminella fångvaktare. Faktum är att vid flera tillfällen har den palestinska revolutionära kampens förtrupper åtagit sig denna uppgift med stort mod och självuppoffring och har tvingat fienden till att frige tusentals fängslade kamrater utan eftergifter för egen del.

Idag, kamrater, samlas vi igen, i olika länder världen över, för att högtidlighålla Palestinska fångdagen och särskilt för att uttrycka vår fasta solidaritet med motståndet i de sionistiska fängelserna och vårt fullständiga förtroende för de palestinska revolutionära förtruppernas beslutsamhet och stadiga övertygelse i att göra det nödvändiga för att slita våra kämpande kamrater från deras kriminella sionistiska fångväktares grepp.

Må tusen solidaritetsinitiativ blomma i stöd till våra blommor och lejonungar som hålls fängslade i sionistiska fängelser!

Må tusen solidaritetsinitiativ blomma i stöd till de kämpande i initiativ för rätten till återvändo!

Solidaritet, all solidaritet med motståndet i sionistiska fängelser och i isoleringsceller i Marocko, Turkiet, Filippinerna och i hela världen!

Solidaritet, alla solidaritet med de kämpande revolutionära kamraterna i Greklands fängelser!

Må tusen solidaritetsinitiativ blomma i stöd till de algeriska, sudanesiska och jemenitiska massorna!

Solidaritet, all solidaritet med de unga proletärerna i arbetarklasskvarter!

Kapitalismen är inget annat än barbari. Heder till alla de som gör motstånd i en mångfald av uttryck!

Tillsammans, kamrater, och endast tillsammans, kan vi segra!

Till alla er, kamrater och vänner, mina varmaste revolutionära hälsningar.

Er kamrat, Georges Abdallah.

*”Bosta” är ett transportmedel som används av isrealiska fångmyndigheter och medför tortyrliknande förhållanden för fångarna som transporteras. [Samidoun Göteborgs kommentar]

Den stora hungerstrejkkampanjen, Andra slaget om värdighet, är sedan några dagar avslutad, men de palestinska fångarnas kamp fortsätter. För att översätta ett citat från från fångarna själva i en artikel från våra kamrater i Samidoun Palestinian Prisoner Solidarity Network: ”Kampen är ännu inte över; den hårdaste fasen i denna kamp är att förverkliga det vi har kommit överens om.” Med detta hänvisar fångarna tydligt till de upprepade tillfällen då de israeliska fångmyndigheterna har ignorerat ingångna överenskommelser.

Kampen fortsätter även på väldigt personliga plan: Tre fångar, Hussam al-Ruzza, Mohammed Tabanja och Khaled Farraj fortsätter sina hungerstrejker sedan tidigare i mars. Alla tre hålls i administrativt förvar, ett frihetsberövande med rötter i det brittiska koloniala mandatet i Palestina som tillåter den israeliska ockupationsmakten att fängsla palestinier utan åtal eller bevis i upp till sex månader och därefter förnya fängslingen ett obegränsat antal gånger.

Den palestinska fångrörelsen, och hela befrielserörelsen, har länge haft ett avskaffande av administrativa förvar som ett av många krav och delmål i sin kamp. Gör som många anhängare av rättvisa och frihet världen över och anslut dig till de palestinska fångarnas krav!

Frihet åt alla palestinska fångar!
Frihet åt hela Palestina!

Mohammed Tamimi, 15 år gammal och bror till före detta palestinska fången Ahed Tamimi, fängslades förra veckan av israeliska ockupationsstyrkor. I samband med gårdagens internationella dag för palestinska fångar skrev Ahed själv om fallet och uttryckte sig bland annat såhär:

”För ett år sedan hölls jag i ett israeliskt fängelse, förvägrades mina grundläggande rättigheter och fråntogs min barndom. Brottet som ledde till åtta månaders fångenskap var inte mitt, utan Israels fortsatta ockupation av Palestina.”

I samband med den Stora återvändarmarschens årsdag den 30:e mars i år publicerade den marxistiska tidskriften Viewpoint Magazine ett antal texter om just marschen såväl som det internationella solidaritetsarbetet för Palestinas befrielse. Bland dessa texter finns en intervju som Summer Al-Saleh har gjort med nordamerikanska Samidoun-aktivister som vi i Samidoun Göteborg översätter fråga för fråga:

1. Vad är er grupps historia? Vilka sorters aktioner eller politiskt arbete ägnar ni er åt vanligtvis? Om er grupp är en lokalavdelning av en nationell moderorganisation, finns det något som särskiljer ert perspektiv eller er praktik från det nationella planet? Hur upprätthåller ni politisk enhet inom er organisation? Hur uppfattar ni palestinasolidaritetens tillstånd i USA?

Solidaritetsnätverket för palestinska fångar Samidoun grundades mellan sent 2011 och tidigt 2012 efter en hungerstrejk av hundratals palestinska fångar. Strejken leddes av Ahmad Sa’adat och hans kamrater, före Wafa al-Ahrar-fångutväxlingen 2011. Samidoun grundades av en liten grupp som var politiskt aktiva vid den tiden i Kanada; det hade tidigare funnits organisationer som fokuserade specifikt på palestinska fångars kamp, men vid det laget (på grund av förändrade livssituationer och det ofrånkomliga utbyte som sker i aktivistiska organisationer) fanns det inte längre en sådan organisation vara fokus var översättningar av palestinska fångars ord, handlingar och nyheter till engelska och på att ta allt det till rörelsen i Nordamerika. Det publiceras dagligen dussintals nyheter om palestinska fångar i arabiskspråkiga medier, men väldigt lite av det syntes på engelska förutom i exceptionella fall. Därför ville vi fylla det glapp som vi upplevde fanns på den tiden, särskilt i en tid då kamperna i fängelserna var på uppgång. Det fanns ett intresse från många grupper och organisationer i rörelsen såväl som från människor i solidaritet med Palestina från världen över.

Självklart fanns det även en politisk impuls som drev oss till att utveckla Samidoun. Att försvara palestinska fångar är även att försvara palestinskt motstånd, som rättighet och som praktik. Det tjänar också till att utmana ”terror”-narrativet som kriminaliserar befrielsekamp, från det ockuperade Palestina till länder världen över: i Nordamerika, Europa, Asien och på annat håll. Ett centralt syfte med detta narrativ, och de säkerhetsstatåtgärder som backar upp det med polisiärt och militärt våld, är att undertrycka rörelsers solidaritet och folkligt stöd för befrielserörelser som stämplas som ”terrorister” av imperialistiska och koloniala makter. Dessa fångar betalar det yttersta priset för denna stämpling. Att stödja deras politiska kamp är en del av rörelsers motstånd mot försök att isolera, delegitimera och tysta palestinskt motstånd på flera nivåer. Vi förespråkar inte endast förbättrade villkor för dessa fångar utan uppmärksammar legitimiteten i deras kamp.

Att stödja palestinska fångar innefattar att försvara deras mänskliga värdighet och deras rättigheter men också deras politiska mål – Palestinas befrielse. Dessutom, som ett nätverk fokuserat på aktivism och folkrörelse, är Samidouns inställning till palestinska fångar inte främst eller enbart grundat i internationell rätt, då vi erkänner det faktum att internationell rätt (likt alla andra rättssystem) är ett ramverk som inte går att särskilja från det politiska och ekonomiska system som skapat det. Detta innebär inte att vi tar avstånd från analyser med grund i internationell rätt, eller för den delen andra metoder eller kamper för att frige fångarna men däremot innebär det att vi, som ett nätverk för aktion och mobilisering, inte är bundna av att argumentera i dessa termer då vi inte representerar någon i rättssalar. Det innebär också att vår politiska infallsvinkel inte handlar om individuell “oskyldighet”, utan om den sionistiska statens kollektiva angrepp på palestinier och rätten till motstånd. Samtidigt som solidaritetskampanjen för Ahed Tamimi, den 17-åriga flickan som fängslades av Israel för att ha örfilat en soldat, anklagades av många för exceptionalism eller för att det var hennes blonda utseende som motiverade solidaritet, ansåg andra att hennes fall representerade en annan princip; Aheds försvarare världen över gjorde inga ursäkter för hennes örfil av ockupationssoldaten, istället försvarade de den som en rättighet för en person under ockupation. På mikronivå reflekterar detta hur palestinska fångars kamp är starkt sammanlänkad med rätten till motstånd på alla plan.

Samma klyfta som setts i den kanadensiska rörelsen syntes också på andra håll; samtidigt som många organisationer redan gör ett fantastiskt arbete för palestinska fångar fungerar Samidoun-nätverket som ett organiseringsnav för dessa aktiviteter och uppmuntrar folk att organisera sig för palestinska fångar i sina befintliga grupper eller starta lokalavdelningar av Samidoun. En grupp hängivna aktivister i New York byggde en lokalavdelning som organiserat i nära tre år, med aktiviteter för palestinsk frihet nästan veckovis. Denna avdelningen har spelat en stor roll för att bygga palestinarörelsen i New York. Ett antiimperialistiskt kollektiv i Toulouse, Coup Pour Coup 31, anslöt sig till Samidoun-nätverket som ett led i att internationalisera sitt arbete för palestinska fångar och att fördjupa sina kontakter med den bredare rörelsen. Grupper av palestinska aktivister i Aten – främst unga palestinska flyktingar – har organiserat demonstrationer och aktioner för Palestina, fångarna, Gaza, rätten till återvändo inom Samidouns ramverk. Samidoun-aktivister i London och Manchester organiserar ständigt demonstrationer med en stark vänsterprägel. Samidoun-organisatörer i Belgien är som ett led i deras organisering även involverade i palestinska kulturprojekt som t.ex. danssällskapet Raj’een. Hur en lokalgrupp i Samidoun ter sig kan skilja sig stort från stad till stad och eftersom att vi är ett nätverk arbetar vi med olika människor som är organiserade i olika organisationer för utveckla arbetet för de politiska fångarna. Alldeles nyligen har Samidoun-avdelningar grundats i det ockuperade Palestina och i Libanon som förenar det lokala och internationella arbetet för frihet åt de palestinska fångarna.

Vårt politiska arbete är mångfaldigt. Det innefattar bland annat organisering av arrangemang, mobilisering till demonstrationer, koordinerandet av internationella aktionsdagar, kampanjande, nätverkande mellan rörelser, översättning av dokument från den palestinska befrielserörelsen och då speciellt från de palestinska fångarna samt översättningen av nyheter rörande fångarna. Återigen, hur vårt organiserande ser ut kan variera från plats till plats men delar det gemensamma målet att bygga en stark rörelse för palestinsk frihet som stödjer de som befinner sig på frontlinjerna inuti israeliska fängelser.

Vi har en grundläggande uppsättning politiska uppfattningar. Dessa vägleder vårt arbete; de är en del av våra organiseringsprinciper och de som ansluter sig till Samidoun gör så för att de stödjer dessa koncept. Vi lägger också i allmänhet vår energi på att fokusera på de palestinska fångar som representerar en fast förpliktelse till Palestinas befrielse och en anda av motståndsfokuserad palestinsk nationell enhet. När vi talar om Ahmad Sa’adat, Khalida Jarrar, Khader Adnan, Ahed Tamimi, Nael Barghouthi och Georges Ibrahim Abdallah, så är de individer men också brett representativa, i handling och på grund av deras rådande ställningar som fångar i israeliska fängelser, på ett sätt som överskrider traditionella uppfattningar om ledarskap.

I den palestinska befrielserörelsen finns en oerhörd respekt för fångarna, en respekt som överskrider den interna kontextens politiska skiljelinjer. Det israeliska/sionistiska projektet vill tysta fångarnas röster och delegitimisera det palestinska motståndet och vi är dedikerade till motsatsen – förstärka fångarnas kamp, röster och krav och delegitimisera det sionistiska projektet samtidigt som den grundläggande legitimiteten i det palestinska folkets rätt till motstånd mot kolonisering och imperialism betonas. Vi begränsar oss inte enbart till den palestinska kontexten. För det första är det viktigt att uppmärksamma de palestinska fångarna i internationella imperialistiska fängelser så som Georges Ibrahim Abdallah i Frankrike och “Holy Land Foundation Five” i USA. För det andra ställer vi oss självklart bakom revolutionära fångar runt om i världen, från Irland och Turkiet till Filippinerna, fängslade för sina kamper mot kolonialism, imperialism, exploatering, rasism och förtryck. I USA innebär detta att stötta fångarna ur den svarta befrielserörelsen som kämpar för frihet samt alla andra politiska fångar i USA.

Den palestinska solidaritetsrörelsen står idag inför oerhörda möjligheter och en oerhörd potential, som har bevisats i responsen på Stora återvändarmarschen i Gaza, kampanjen för att frihet åt Ahed Tamimi och andra stora frågor. På samma gång har den blivit mindre effektiv på grund av inre skiljaktigheter och kanske framförallt av förlusten av ett klart palestinskt ramverk att förhålla sig till i post-Oslo-eran. Palestinska befrielsorganisationens (PLO) revolutionära era gjorde internationell solidaritet omfattande och förståelig; utan det ramverket blir också palestinasolidariteten ett internt bestritt område. För oss representerar de palestinska fångarna kärnan i ett existerande, revolutionärt ledarskap för den palestinska befrielserörelsen.

Det finns ett oerhört tryck – på många sätt relaterat till den intensiva repression och häxjakten som också har ägt rum – för att flytta bort palestinasolidaritetsrörelsen ifrån palestinsk politik mot ett mera vagt formulerat människorättsramverk utan ledarskap för befrielse eller en revolutionär rörelse. Det inkluderar att tona ned värdet av eller inte erkänna de palestinska motståndsstyrkorna över hela regionen, liksom försök att ställa sig utanför sådana diskussioner i rädsla för “antiterror”-repression. Tyvärr har vi sett att det inte går att skydda sig själv eller sin organisation; när vi backar ett steg flyttar tar de fram ett, från att kriminalisera “materiellt stöd” åt “listade terrororganisationer” (inklusive de flesta palestinska politiska partier) till att även lagstifta mot BDS.

Sent i måndags eftermiddag, efter åtta dagar av palestinska fångars gemensamma hungerstrejk, nåddes en överenskommelse mellan fångrepresentanter och ockupationsmaktens fångmyndigheter. Överenskommelserna innebar å ena sidan ett stopp för hungerstrejkerna och å andra sidan uppfyllandet av en lång rad av krav, bland annat det över 20 år gamla kravet på offentliga telefoner för fångarna. Hungerstrejken har därmed inte bara uppnått sina direkta krav utan har även satt stopp för, åtminstone tillfälligt, för den israeliske ministern Gilad Erdans skarpa repressionskampanj mot palestinska fångar som inleddes tidigare i år. Efter denna seger, som tyder på de palestinska fångarnas vilja och förmåga att vara en central del av den palestinska befrielsekampen, fortsätter kampen för förbättrade villkor och frihet för alla palestinska fångar.

Frihet åt alla palestinska fångar!
Frihet åt hela Palestina!

Palestinska vänsterledaren och motståndsveteranen Leila Khaled träffar den kurdiska parlamentarikern och politiska ledaren Leyla Güven i hennes hem i Amed på 159:e dagen av Güvens hungerstrejk. Hungerstrejken, som redan har uppbackning världen över, förs för att bryta den kurdiske politiska fången och revolutionära ledaren Abdullah Öcalan.

Med sitt besök hos Leyla Güven, som även sker samtidigt som den storskaliga palestinska hungerstrejkskampanjen Andra slaget om värdighet, understryker Leila Khaled den internationella karaktären hos politiska fångars kamp. Dessa fångar konfronterar genom sina kamper imperialism, kolonialism och reaktionära regimer. Palestinska och kurdiska fångar är på frontlinjen i kampen mot orättvisor och repression, och detta möte mellan Khaled och Güven bygger vidare på en lång historia av solidaritet mellan politiska fångar, som 80-talets solidaritet mellan palestinska fångar och irländska hungerstrejkare.

Läs mer hos våra kamrater på Samidoun Palestinian Prisoner Solidarity Network, bland annat om brevet som Leila Khaled tidigare har skrivit och skickat till Leyla Güven.

För en månad sedan, den 15:e mars, skulle den palestinska befrielsekampsveteranen Rasmea Odeh tillsammans med poeten Dareen Tatour, båda tidigare politiska fångar, delta i ett arrangemang i Berlin med rubriken ”Palestinska kvinnor i befrielsekampen”. Både Odeh och Tatour, såväl som arrangörerna och lokalägarna, utsattes för intensiv förföljelse och repression från officiellt och privat håll, från tyska, US-amerikanska och israeliska institutioner och personer. Hatkampanjen resultaterade i att Rasmea Odeh förbjöds av tyska myndigheter att genomföra sitt deltagande i arrangemanget och att hennes visum drogs in med omedelbar verkan. En stor och internationell solidaritetsvåg reste sig som svar, bland annat under hashtaggarna #RasmeaSpeaks och #RasmeaSpricht (och även Facebook-sidan Rasmea spricht), och två veckor senare hölls ett stort arrangemang med hundratals besökare där Odehs tal framfördes, om än utan hennes fysiska närvaro.

Se gärna videon nedan för Rasmeas egna ord om sina erfarenheter, och läs vad våra kamrater i Samidoun Palestinian Prisoner Solidarity Network har skrivit om solidaritetskampanjen och det lyckade arrangemanget i bland annat den här artikeln.

För oss i Samidoun Göteborg är det lika självklart med motstånd mot sionistisk och imperialistisk ockupation, kolonialism och apartheid i Palestina som mot nazisters, antisemiters och andra reaktionärers organisering, agitation och mobilisering i Sverige. Därför uppmuntrar vi alla vänner av fred, frihet och solidaritet att ta sig till Kungälv den 1:a maj i år för att trotsa nazistsekten Nordiska motståndsrörelsen och deras försök att synas och höras ostört.

För att citera den fängslade palestinske nationella och revolutionära ledaren Ahmad Sa’adats hälsning från 2017:
”1 maj var och kommer förbli en dag för kamp och efterlevnad av de grundläggande principer som den revolutionära, demokratiska vänstern ämnar att uppnå. Värderingarna hos ett samhälle präglat av rättvisa, frihet och jämlikhet, som verkar för att befästa den internationella och mänskliga solidariteten för att tjäna folket, för mänsklighetens välfärd och värdighet. En av våra gemensamma uppgifter är att försvara alla flyktingars rättigheter och att försvara migranter och de utarmade klasserna, särskilt de som lever mitt i de imperialistiska länderna.”

För alla palestinska fångars frihet!
För seger mot fascismen!