Detta inlägg är en översättning av en uppmaning från kampanjen Pour la Libération de Georges Abdallah. Du kan läsa originalet här.

15 JUNI 2020 TILL 22 JUNI 2020: INTERNATIONELL AKTIONSVECKA FÖR ATT KRÄVA FRIGIVNINGEN AV GEORGES ABDALLAH, AHMAD SA’ADAT OCH ALLA REVOLUTIONÄRA FÅNGAR!

Den 19 juni är den internationella dagen för revolutionära fångar. Detta datum är en viktig milstolpe i kampen som förs varje år av enhetskampanjen för att kräva frigivningen av Georges Abdallah, arabisk kommunistisk kämpe för den nationella befrielsekampen i Palestina som har suttit fängslad i franska statens fängelser i 36 år trots att han har haft rätt att friges sedan 1999.

Georges Abdallah är en revolutionär fånge som inte ångrar kampen han alltid har fört tillsammans med det palestinska motståndet, mot imperialism, kapitalism, sionism, kolonialism, de arabiska reaktionära staterna och alla former av förtryck. Denna kamp, som han fortsätter föra på daglig basis, för rättvisa, frihet och förtryckta folks befrielse, är till fullo inpräntad i grogrunden för aktuella kamper. Det är kampen för de rättmätiga och legitima revolterna hos de som motsätter sig den kapitalistiska offensiven och dess plundringskrig. Det är kampen för alla som möter statens repressiva våld när den slår ner på dem i ett försök att tysta dem. Det är kampen för alla som förkastar all reformism och kompromiss med detta system och till fullo åtar sig denna kamp mellan klasser sida vid sida med massorna och folket. Denna livslånga kamp är vår!

Under de senaste månaderna har många röster och krafter, trots det särskilda sammanhang som är pandemin och den påtvingade isoleringen, återigen besvarat vår kamrats uppmaning att “låta tusen solidaritetsinitiativ blomma”. Många är nu rösterna och krafterna som är beslutna att låta den franska imperialismens representanter förstå att “hans fängslande börjar verkligen väga tyngre än de naturliga riskerna med hans frigivning”. Det är många som nu mobiliserar lokalt, nationellt, och internationellt för att garantera hans frigivning genom att etablera en maktbalans med hjälp av militanta aktioner överallt och på alla fronter.

Det är i detta avseende vi uppmanar alla som, liksom vi, känner igen sig själva i Georges Abdallahs kamp och tror på dess aktualitet och angelägenhet att agera, med en mångfald av uttryck, under den internationella aktionsvecka som kommer att äga rum från 15 juni till 22 juni 2020, för att kräva frigivningen av Georges Abdallah.

Aktionsveckan kommer också vara en möjlighet att mobilisera för frigivningen av Ahmad Sa’adat, generalsekreterare för Folkfronten, kämpe för Palestinas befrielse, ledare för den palestinska befrielsekampen och symbol för den internationella revolutionära rörelsen, arresterad för 18 år sedan av Palestinska myndigheten inom ramarna för “säkerhetssamarbetet” med den sionistiska ockupanten och fängslad sedan 2006 i den sionistiska entitetens fängelser.

Hans kamp och kampen som alla palestinska fångar för är också Georges Abdallahs kamp – en orubbligt hängiven kamp för de förtryckta folken i Palestina, Libanon och hela världens rättmätiga fråga. Denna kamp vid de kämpande folkens sida är också kampen som förs av alla revolutionära fångar i världen: som förs av alla de från Indien, Peru, Filippinerna, Turkiet, Italien, Spanien, Baskien och annorstädes – förtrupper för den revolutionära kampen, som kämpat för en bättre värld – som nu häktats och som vi också måste hedra och försvara, i synnerhet denna 19 juni 2020 men också under den internationella aktionsveckan. Det är tillsammans och bara tillsammans i en mångfald av uttryck som vi kommer segra! Omedelbar frihet för Georges Abdallah! Omedelbar frihet för Ahmad Sa’adat! Frihet för alla revolutionära fångar!

Den 15-22 maj 2020 manar Samidoun Palestinian Prisoner Solidarity Network alla organisationer, aktivister och rörelser till att ansluta sig till en gemensam palestinsk kampvecka.

Under dessa dagar minns vi Nakba, stölden av palestinskt land och det palestinska folkets fördrivning. Samtidigt firar, bekräftar och åtar vi oss att fortsätta över 72 år av palestinskt motstånd för befrielse och återvändo.

I årtionden har det palestinska folkets rörelser högtidlighållit 15 maj och den därpå följande veckan som en vecka för solidaritet, motstånd och kamp, en bekräftelse av en revolution som kommer att fortsätta till seger. Denna vecka markerar den palestinska, arabiska och internationella kampen för rättvisa och befrielse, en kamp som har pågått i 72 år och fortsätter dag för dag.

Anslut er till en vecka av virtuella och fysiska aktioner för att stå med det palestinska folket genom 72 år av kamp i konfrontation med sionism, imperialism och reaktion och för befrielse för Palestina, från floden till havet!

Klicka här för att stötta aktionsveckan eller för att tipsa om aktiviteter.

Vi vet att det sionistiska projektet för etnisk rensning inte började 15 maj 1948 – det var i stora drag slutfört vid det läget i 78% av det historiska Palestina sedan dess inledning föregående december. Vad mer är att det byggde på årtionden av militär eskalering och europeisk kolonisering i Palestina och genom regionen i övrigt, särskilt i det brittiska koloniala mandatet och dess Balfour-deklaration. Denna kampvecka kräver en konfrontation med sionismens rasistiska härskarideologi på vilken den koloniala regimen i Palestina bygger.

Det finns över sju miljoner palestinska flyktingar och över 13 miljoner palestinier i exil och diaspora. Förverkligandet av rätten till återvändo till Palestina är en kollektiv och individuell rättighet som utgör en kärna i Palestinas befrielse. På senare år har försöken att röja rätten till återvändo ur vägen intensifierats med en kulmen i den så kallade “århundradets affär”. Denna aktionsvecka lovar att intensifiera kampen överallt för rätten att återvända till Palestina.

Denna kamp för återvändo och befrielse har betytt att palestinier har varit på frontlinjen i kampen mot imperialismen i över 72 år, kämpandes sida vid sida med kamrater i Irland, Filippinerna, Turkiet, Sydafrika, urfolken på amerikanska kontinenten och annorstädes. Denna palestinska kampvecka är även en kamp mot imperialismen, särskilt i och med att USA försöker påtvinga sin “århundradets affär” och undanröja den palestinska kampen. Imperialistiska makter använder “antiterrorlagar” och repressiva åtgärder för att förtrycka kampen för Palestina även innanför sina egna gränser, från Georges Abdallahs fängsling i Frankrike till “the Holy Land Five” i USA, till förföljelsen av palestinska aktivister som Khaled Barakat i Tyskland med politiska förbud.

Varje seger som åstadkoms av folkens kamper världen över är en seger för Palestina, och varje angrepp på dessa rörelser – som försöken att anstifta en kupp i Venezuela eller påföra en blockad mot Kuba – är också ett angrepp på det palestinska folket. Belägringen av Gaza är inte endast en israelisk belägring utan även en US-amerikansk och europeisk belägring till vilken arabiska reaktionära regimer är medskyldiga. Under denna aktionsvecka kämpar vi för att bryta belägringen av Gaza, få ett slut på imperialistiska sanktioner och bekämpa alla former av repression.

Självklart är Israel inte den enda rasistiska bosättarkolonin som bygger på fördrivande av urfolk och plundringen av deras resurser; den sionistiska politiken stöttas från USA, Kanada och andra håll. Vi står med alla förtryckta folk och urfolksrörelser som försvarar sitt land från bosättarkolonialismens härjningar.

Precis som den palestinska kampen är en internationell kamp, är den på samma sätt djupt sammanlänkad med kampen mot imperialismen tvärs över arabvärlden och regionen mer allmänt. Arabiska reaktionära regimer som de i Saudiarabien och Egypten arbetar hand i hand med Israel och USA för att normalisera ockupationen av Palestina, belägra det palestinska folket och ödelägga en självständig framtid för regionens alla folk – och detta speglas i deras angrepp på den palestinska rörelsen. Vi står med de arabiska folken och alla regionens folk som fortsätter att motsätta.

Palestinska myndigheten fortsätter att ingå i “säkerhetsamordning” med den israeliska ockupationsmakten på regelbunden basis i ett angrepp mot det palestinska motståndet. Denna aktionsvecka står ovillkorligt med det palestinska folkets rätt till motstånd mot ockupation och förtryck och mot alla former av normalisering och medverkan i Palestinas likvidering.

Samtidigt som vi bekämpar dessa försök att normalisera kolonialism så syftar denna palestinska kampvecka till att intensifiera bojkotten av Israel och medskyldiga företag som profiterar på förtrycket, plundringen och den etniska rensningen av Palestina. Bojkottrörelsen och BDS har fått utstå en eskalerad repression för att den utgör en materiell utmaning mot Israel och dess företagarpartners. Under denna aktionsvecka kommer vi att utöka rörelsen för att isolera och bojkotta Israel.

Palestinska ungdomar och studenter kämpar tillbaka mot fängslanden och för en framtid med ett befriat Palestina. I motstånd mot förtryck och fängslanden i och utanför Palestina fortsätter de kämpa – generation efter generation till fullständig befrielse.

Palestinska kvinnor har stått på kampens frontlinjer i över 72 år, i landets försvar, i utbildandet av generation av kämpar och i fullt deltagande i den palestinska kampens ledarskap i politiska organisationer och väpnad och folklig kamp. 

Från inuti fängelserna står palestinska fångar på frontlinjerna i konfrontationen för deras lands och folks befrielse. Fängslandet av palestinier har alltid varit ett verktyg för det koloniala projektet i Palestina, med avsikt att upprätthålla ockupation, apartheid och förtryck och kriminalisera palestiniers existens och motstånd. Från undantagstillståndet som 1948 ålades de palestinier som stannade kvar i de 78 % av det historiska Palestina som som ockuperades då, till fängslandet av 5 000 palestinska politiska ledare, journalister och frihetskämpar idag, har fängslandet av palestinier och deras ledare alltid varit en väsentlig del av Nakba – och de palestinska fångarna bakom galler fortsätter att stå i centrum för motståndet.

Vi hälsar kampen som förs av Palestinas arbetare och bönder, som kämpar för att försvara sitt land och motstå exploatering och förtryck i alla dess former. Fackliga organisatörer låses in i fängelser och fiskare i Gaza görs till mål för israeliska skottlossningar och angrepp. Palestinas folkliga klasser har alltid varit revolutionens ledare och de som har drivit den nationella befrielserörelsen framåt: bönderna, arbetarna, flyktingarna i lägren.

Anslut dig till aktionsveckan för att uppmärksamma det palestinska folkets röster och kamper, i och utanför Palestina, från Haifa, Nazareth och Safad till Gaza, Ramallah och Nablus, från Kairo, Amman och Beirut till Berlin, Bryssel, Santiago och New York.

Minns Nakba: Länge leve motståndet. Seger för Palestina!

Idag, fredagen den 17:e april, är det den internationella dagen för palestinska fångar. På den här sidan har vi samlat länkar, bilder, och videoklipp relaterade till dagen på ett enda ställe.

Har du missat vad palestinska fångdagen är för något och varför det är viktigt? Så här skrev Samidoun Palestinian Prisoner Solidarity Network inför den internationella aktionsveckan som de samordnade med oss och andra kamrater inför idag:

Att försvara palestinska fångar och kräva deras omedelbara frigivning är inte bara en humanitär nödvändighet i en tid då deras liv är i stor fara på grund av covid-19, det är också ett politiskt imperativ för alla som bryr sig om rättvisa i Palestina. Palestinska fångar representerar det palestinska motståndet och den palestinska befrielsekampens sanna ledarskap, bakom lås och bom i ett försök att bevara kolonial kontroll. Deras befrielse är avgörande för det palestinska folkets seger och för Palestinas frihet från floden till havet.

De palestinska fångarnas – och det palestinska folkets – kamp är en internationalistisk kamp. Bakom galler befinner de sig varje dag i frontlinjerna i kampen för befrielse och konfronterar inte bara sionism och den israeliska staten, utan även imperialism och reaktionära regimer. Kampen för att frige Georges Ibrahim Abdallah från franskt fängelse är en kritisk del av denna rörelse. De palestinska fångarnas frihetskamp är också sammankopplad med kampen som förs av irländska republikanska fångar och av politiska fångar i USA, Filippinerna, Turkiet, Egypten och över hela världen, och med kampen för rättvisa och befrielse och med kampen för ett slut på rasistiskt och kolonialt fängslande.

Du kan läsa hela texten här.


Länkar

Namninsamling för att rädda de palestinska politiska fångarna. Alla har vi blivit utsatta för att, frivilligt eller av tvång, isolera oss på grund av covid-19. Ca 5000 kvinnor och män sitter i de israeliska fängelserna och lider mer än vi någonsin kan ana! Hundratals barn, kvinnor och äldre med kroniska sjukdomar som diabetes, lungsjukdomar och högt blodtryck är direkt utsatta för covid-19! Trots denna utsatthet vägrar ockupationsmakten att ge dem skyddsutrustning som masker, steriliseringsmedel och att de får tester för att se om de har sjukdomen.

Intervju med Ahmed Sa’adat från 2018, publicerad i Clarté. Ahmad Sa’adat är en ledare i den palestinska fångrörelsen och den palestinska nationella befrielserörelsen. Han är en person av internationell betydelse och med politisk klarsynthet som motverkas även bakom galler i försök att isolera honom från hans politiska roll.

Solidaritetshälsningar från ATİK Haber Merkezi /Europeiska konfederationen för arbetare från Turkiet. Samidoun Göteborg och övriga nätverket sänder våra solidaritetshälsningar till ATİK och alla deras kamrater som hålls som politiska fångar i turkiska, tyska och andra fängelser för deras kamp för rättvisa och frihet.

Artikel från Thomas Hofland om hans vän, den palestinska studentaktivisten Tareq Matar. De gångna sex månaderna har jag tänkt mycket på min vän Tareq Matar som arresterades av israeliska ockupationsstyrkor i november 2019 och har utsatts för grov tortyr. När han kom in i den israeliska domstolssalen första gången sköts han fram i en rullstol. Jag var shockad. ”Tareq, i rullstol!?” Tareq är en av de starkaste människorna jag känner, både mentalt och fysiskt. Så hur kan han ha hamnat i rullstol? Och vad kan jag göra för att garantera hans frihet?

Filmprojektet Fedayin, le combat de Georges Abdallah, vars mål är att producera en dokumentär om politiske fången Georges Abdallah, som sitter fängslad i Frankrike sedan 1984 för sitt stöd för den palestinska befrielsekampen och för sitt motstånd mot imperialism, kolonialism och reaktionära regimer, och om kampen för hans frigivning.

På tal om Georges Abdallah spelade våra kamrater i Samidoun Palestinian Prisoner Solidary Network och Collectif Palestine Vaincra in ett onlinesamtal om den internationella förkämpen för Palestinas befrielse strax innan aktionsveckans början.

Bilder

Videoklipp

Följande inlägg är en översättning av Samidoun Palestinian Prisoner Solidarity Networks upprop till en aktionsvecka för palestinsk befrielse med anledning av palestinska fångdagen 2020.

Palestinska fångdagen 2020 närmar sig, samtidigt som 5 000 palestinska fångar i israeliska fängelser utstår det pågående hotet från bosättarkolonialism, apartheid och ockupation – ett hot som får sällskap av det nya hotet mot deras hälsa och liv som utgörs av coronavirusets (eller covid-19:s) globala pandemi, förstärkt av institutionaliserad israelisk medicinsk försummelse. Samidoun Palestinian Prisoner Solidarity Network manar alla som kämpar för rättvisa och befrielse i Palestina att mellan den 10:e och den 17:e april ansluta sig till en aktionsvecka för frihet åt alla palestinska fångar!

I dag är cirka 5 000 palestinier fängslade på grund av sionistisk kolonialism. Detta inkluderar fler än 180 barn, 430 personer i administrativt förvar, häktade utan åtal eller rättegång, och 700 sjuka fångar, varav 200 med kroniska och andra allvarliga sjukdomar som skulle försätta dem i ännu större risk ifall covid-19 skulle sprida sig i fängelserna.

Fängslandet av palestinier är ett kolonialt angrepp på det palestinska folket. Fängslandet påverkar så gott som varenda palestinsk familj, så väl på Västbanken och i Jerusalem som i Gazaremsan, i de ockuperade palestinska områdena från 1948 och till och med i exil och i diasporan. Palestinska fångar är mödrar och fäder, systrar och bröder, studenter och lärare, fackliga organisatörer, kvinnliga ledare, studentaktivister, samhällsbyggare och frihetskämpar.

Att försvara palestinska fångar och kräva deras omedelbara frigivning är inte bara en humanitär nödvändighet i en tid då deras liv är i stor fara på grund av covid-19, det är också ett politiskt imperativ för alla som bryr sig om rättvisa i Palestina. Palestinska fångar representerar det palestinska motståndet och den palestinska befrielsekampens sanna ledarskap, bakom lås och bom i ett försök att bevara kolonial kontroll. Deras befrielse är avgörande för det palestinska folkets seger och för Palestinas frihet från floden till havet.

De palestinska fångarnas – och det palestinska folkets – kamp är en internationalistisk kamp. Bakom galler befinner de sig varje dag i frontlinjerna i kampen för befrielse och konfronterar inte bara sionism och den israeliska staten, utan även imperialism och reaktionära regimer. Kampen för att frige Georges Ibrahim Abdallah från franskt fängelse är en kritisk del av denna rörelse. De palestinska fångarnas frihetskamp är också sammankopplad med kampen som förs av irländska republikanska fångar och av politiska fångar i USA, Filippinerna, Turkiet, Egypten och över hela världen, och med kampen för rättvisa och befrielse och med kampen för ett slut på rasistiskt och kolonialt fängslande.

Överallt har den globala covid-19-pandemin skapat nya utmaningar för organisering. Samtidigt utsätts de palestinska fångarna – och det palestinska folket – för ett allvarligt angrepp. Det är nu mer nödvändigt än någonsin att organisera sig för palestinsk frihet och bilda kedjor i vår kamp, att bli mer socialt sammankopplade även om vi är fysiskt avlägsna.

Samidoun uppmanar det palestinska folkets vänner, organisationer som bryr sig om rättvisa i Palestina och palestinska och arabiska gemenskaper att ansluta sig till oss i denna aktionsvecka. Ett antal arrangemang som du kan delta i är listade nedan. Vi uppmanar er att bidra med era egna! Skicka era kampanjer, virtuella möten och arrangemang till Samidoun på samidoun@samidoun.net, till vår Facebooksida eller tagga oss på Twitter @SamidounPP så lägger vi till dem till den här listan. Nu mer än någonsin är det kritiskt att vi för samman våra kamper för att stödja fångarna och kämpar tillsammans för Palestinas befrielse.

Använd gärna bilderna här för att visa ditt stöd för de palestinska fångarna och den palestinska frihetskampen! Vi kommer att dela bilder, videor, texter och mer under veckan och vi uppmanar er att förstärka och dela detta material. Översättningar på andra språk är välkomna: skicka dem till samidoun@samidoun.net.

För varje dag i aktionsveckan har vi valt ett specifikt tema att lyfta fram. Följ @SamidounPP på Twitter, Samidoun på Facebook och @samidounnetwork på Instagram för att dela innehåll om dessa aspekter av den palestinska kampen och av fångarnas sak. Vi uppmanar er dock att oavsett dag dela all sorts information och alla sätt att kämpa för Palestina och fångarna!

Georges Ibrahim Abdallah är en libanesisk kommunistisk aktivist. Han arresterades i Lyon 1984 och dömdes 1987 för att vara Libanesiska väpnade revolutionära faktionernas (Lebanese Armed Revolutionary Factions – FARL) påstådda grundare. År 1982, när Israel med stöd från Frankrike och USA inledda en mordisk invasion i Libanon för att utrota det palestinska motståndet, svarade FARL med att ta kriget till de imperialistiska centren, deras sponsorer, deras finansiärer, deras härskande befälhavande eliter och deras vapenhandlare. Som del i detta avrättade FARL en chef för Mossad i Paris och USA:s franska militärattaché.

Georges hade laglig rätt till frigivning efter 14 år i fängelse. Den 24:e oktober kommer Georges ha spenderat 35 år bakom galler. Alla försök att genomdriva hans frigivning har saboterats av franska myndigheter under öppna påtryckningar från USA. Men vreden som riktas mot Georges bör inte förvåna oss:

  1. Han förkroppsligar FARL:s historia och slutet på imperialistmakters straffrihet på egen mark.
  2. Han exemplifierar de fängslade revolutionärer som aldrig övergav sina identiteter trots decennier av fångenskap och utpressning.
  3. Georges förblir en försvarare av den revolutionära vänsterns historiska projekt för Palestina, ett projekt som skiljer sig radikalt från de diverse islamistiska tendensernas och de som har kapitulerat inför Oslo-avtalet. Detta projekt är ett förenat Palestina, från floden Jordan till Medelhavet, där tillhörandet till en tro, en folkgrupp eller en nationalitet inte resulterar i privilegier eller förtryck.

Vi stödjer Georges Abdallah, inte endast för att han har utgjort ett inspirerande exempel på motstånd i 35 år, men även för vårt stöd till honom är ett stöd till vår egen identitet, historia och vårt politiska projekt. Med tanke på vad som är spel borde ingen bli förvånad över ilskan som riktas mot Georges.

Däremot så borde vi bli uppmärksamma på att solidaritesrörelsens – vår rörelses – mobiliseringar är ojämna och otillräckliga givet vikten av allt som är på spel, och det är en insikt vi måste bära med oss för att nå framåt.

Låt oss inte nöja med ett par pressmeddelanden, en signatur i botten av ett upprop eller en delegation i en demonstration. Låt oss intensifiera stödkampanjen, överallt och med alla medel, låt oss mobilisera bredare samtidigt som vi försvarar Georges’ politiska identitet.

Därför åtar sig internationella Samidoun, det franska Collectif Palestine Vaincra (”Palestina ska segra”) och Röda hjälpens (Secours Rouge) franska avdelning:

  1. att intensifiera sina ansträngningar i kampanjen för Georges Ibrahim Abdallahs befrielse.
  2. mana alla solidariska krafter till att massivt, konsekvent och radikalt kämpa för den befrielsen.

Likt varje år kommer det organiseras en demonstration till årsdagen av fängslingen av Georges framför fängelset han hålls i Lannemezan (i området Hautes Pyrénées). I år kommer demonstrationen äga rum på lördagen den 19:e oktober klockan 14. Vi kallar till ett massivt deltagande i den demonstrationen.

Vi kallar också till en månad av solidaritetsaktioner, överallt i Frankrike och runt hela världen. Det måste organiseras solidaritetsinitiativ i alla länder och på alla nivåer under den månaden. Vi kallar på alla solidaritetskrafter att ansluta sig till denna uppmaning och att delta i oktobermobiliseringen med full styrka.

Mot imperialism, sionism och de reaktionära arabiska krafterna och regimerna ! För ett fritt, sekulärt och demokratiskt Palestina från floden Jordan till Medelhavet ! Frihet åt Georges Ibrahim Abdallah !

Röda hjälpen (Bryssel, Geneve), Collectif Palestine Vaincra, Samidoun.

I samband med den Stora återvändarmarschens årsdag den 30:e mars i år publicerade den marxistiska tidskriften Viewpoint Magazine ett antal texter om just marschen såväl som det internationella solidaritetsarbetet för Palestinas befrielse. Bland dessa texter finns en intervju som Summer Al-Saleh har gjort med nordamerikanska Samidoun-aktivister. Vi i Samidoun Göteborg översätter intervjun fråga för fråga:

10. Vad är er framtidsvision för palestinskt befrielsearbete i USA? Vilka är hindren och motsättningarna som behöver adresseras och lösas för att denna vision ska bli en gångbar möjlighet? Har ni några avslutande uttalanden eller visdomsord för andra i rörelsen?

Vi vill se en stark och mäktig rörelse i vilken palestinska diasporagemenskaper – i USA liksom i Europa, Latinamerika, Asien, Afrika och Arabvärlden – mobiliseras som en fullvärdig del av den palestinska befrielserörelsen vad gäller delaktighet, beslutsfattande och revolutionär roll. Och vi vill se en stark solidaritetsrörelse som är helt och fullt en del av den befrielserörelsen, på vägen mot befrielse och återvändande. Vi vill se en rörelse som är stark nog och stor nog att göra motstånd mot krigsmaskineriet, att vara en fullvärdig partner till den svarta befrielserörelsen, med ursprungsbefolkningars antikoloniala rörelse, med det puertoricanska folkets rörelse mot kolonialism, i att motsätta sig USA-imperialismen – och vinna.

Över allt annat vill vi att detta arbete ska vara tillräckligt kraftfullt för att vara delaktig i segern – för återvändande, för befrielse, för ett demokratiskt Palestina. För att nå dit måste vi dock också göra upp med de skador som Oslo-processen orsakat. Det är väldigt svårt att lösa motsättningarna inom rörelsen i USA utan att lösa motsättningarna inom den palestinska befrielserörelsen som sådan vad gäller imperialism, relationen till kolonialism och den fundamentala relationen till den sionistiska staten. Likväl tror vi att det är både nödvändigt och möjligt för de folkliga palestinska klasserna – de som är oproportionerligt representerade bland de politiska fångarna – flyktingar, arbetare och småbönder – att återta deras rättmätiga plats som ledare för den palestinska saken. Kärnan i rörelsens motsättningar är, i grund och botten, klasskampen. I dessa frågor hänvisade du till Kanafanis ord. Ghassan Kanafanis arbete om revolutionen i Palestina 1936-39 är en briljant klassanalys av den perioden och har en djup klangbotten i Oslo-eran. Det är klart att problemet med att ledarskap som utövas av den härskande klassen avleder och avtrubbar den folkliga kampens revolutionära skärpan inte är något nytt i Palestina eller någon annanstans. Kanafanis verk är däremot inte en torr historia utan en resurs för revolutionärer; potentialen hos en kampen som leds av Palestinas arbetare och bönder med deras eget ledarskap är oerhört tydlig och avgörande idag i en tid när befrielserörelsen måste återuppbyggas på en stadig grund.

Den sionistiska staten är inget permanent projekt, och kolonialism är inte en oundviklig realitet. Vi har fullt förtroende för att det palestinska folket – och de palestinska fångarna – kommer att vinna sin frihet och driva sin revolution till seger. Och vi tror att detta kan och kommer att förändra världen – och att vi har ett ansvar att bidra med vad vi kan, var vi än befinner oss, till att genomdriva radikal förändring för ett permanent slut på sionism, imperialism och reaktionens välde.

I samband med den Stora återvändarmarschens årsdag den 30:e mars i år publicerade den marxistiska tidskriften Viewpoint Magazine ett antal texter om just marschen såväl som det internationella solidaritetsarbetet för Palestinas befrielse. Bland dessa texter finns en intervju som Summer Al-Saleh har gjort med nordamerikanska Samidoun-aktivister. Vi i Samidoun Göteborg översätter intervjun fråga för fråga:

9. Samtidigt som tanken om ”palestinska röster” ges föredömligt stöd i utrymmen för organisering och inom propalestinska aktivisters diskurs så riskerar den potentiellt att homogenisera palestinska röster och dölja interna motsättningar. Vad betyder det att centrera palestinska röster och krav i er organisation? Vilka röster/krav prioriteras? Hur bör solidaritetsrörelsen i USA adressera frågan om interna splittringar mellan palestinier?

För vår organisation är de palestinska röster vi vill förstärka ganska specifika: de palestinska fångarnas röster, eftersom de är några av de mest representativa figurerna som finns kvar i den palestinska nationella befrielserörelsen. Bland fångarna finns medlemmar från alla större politiska krafter, de har ett brett stöd från hela det palestinska samhället och när de uttalar sig kollektivt om politiska frågor kan de utöva ett betydande moraliskt tryck. Bakom galler är de i daglig konflikt med fienden och deras oerhörda uppoffring ger deras bidrag en meningsfull legitimitet, oberoende av deras roll eller status i PLO eller Palestinska myndigheten. De är dessutom aktiva deltagare i liksom symboler för det palestinska motståndet, en viktig aspekt av deras folkliga legitimitet.

Att förstärka palestinska prioriteringar handlar om att stå med, snarare än att försöka ersätta, omdefiniera eller byta ut befrielserörelsen; det är inte en individfråga eller en enkel fråga om identitet. Att stå med palestinier politiskt innebär att stå med den palestinska befrielserörelsen; annars är det ett meningslöst slagord som förminskar den organiserade rörelsen till en samling atomiserade individer.

Men palestinier är inte homogena. Även bland fångarna finns skiljaktigheter om en mängd olika frågor, inklusive frågor som är direkt relaterade till deras rörelser som till exempel när man ska inleda hungerstrejk, när den ska sluta och vilka krav som ska prioriteras. I detta fall arbetar vi till största grad med att stödja konsesus som uppnås i fångrörelsen men vi ser också till att utbilda oss om debatterna som äger rum eftersom att de är av kritisk betydelse för kampens framtid.

Det är också ett faktum att klasskampen är en realitet i Palestina och att det finns en palestinsk klass som har allierat sig med ockupationen på bekostnad av den nationella befrielserörelsen. När vi pratar om att prioritera palestinska röster, syftar vi på de palestinska fångarna, de palestinska flyktingarna och de som offrar sig för och leder försvaret av sitt land och folk – inte de som tjänar på katastrofen som Oslo har varit.  Att ha en klassbaserad analys av Palestina hjälper oss att reda ut interna skiljaktigheter. Dessutom måste vi också se att “splittringen” i Palestina, i den utsträckningen det gäller Hamas och Fatah (även om detta definitivt inte är den enda eller ens den viktigaste aspekten hos de interna motsättningarna bland palestinier), har närts, fördjupats och utnyttjats av Förenta Staterna och Europa. Graden av splittring som redan har uppnåtts har för varje steg uppmuntrats och reproducerats av vägran att erkänna valresultatet från 2006 års val till Palestinska lagrådet, av tillbakadragandet av EU-övervakare vid Rafah-övergången – i sig själv en oacceptabel kolonial pålaga – till de ständiga försöken att skära av fångarna från alla slags bidrag från samhället. Den interna palestinska splittringen reflekterar klasskampen liksom imperialistiska makters destruktiva handlingar. När frågan gäller klasskamp finns det inget annat val än att stå med de folkliga klasserna. När frågan gäller imperialistisk intervention finns inget annat val än att stå med de som gör motstånd mot imperialismen. Dessa utmaningar måste hanteras på en kollektiv och rörelseövergripande nivå.

I samband med den Stora återvändarmarschens årsdag den 30:e mars i år publicerade den marxistiska tidskriften Viewpoint Magazine ett antal texter om just marschen såväl som det internationella solidaritetsarbetet för Palestinas befrielse. Bland dessa texter finns en intervju som Summer Al-Saleh har gjort med nordamerikanska Samidoun-aktivister. Vi i Samidoun Göteborg översätter intervjun fråga för fråga:

8. I sin artikel “Tricontinental solidarity and Palestine today” skriver Maren Mantovani om Che Guevaras brev till Trikontinentala konferensen, i vilket han tydligt faststlår: solidaritet “handlar inte om att önska framgång till de som blir attackerade.” Denna kritik av tomma solidaritetsuttalanden ger oss en värdefull ingång för att undersöka nutida förståelser av solidaritet. Begreppet “solidaritet” är ett som många slänger sig med och löper risk att bli reducerad till symboliska gester, inklusive namninsamlingar eller Facebook-uppdateringar som cirkulerar inom politiskt närstående gemenskaper online. Hur har solidariteten med palestinier tett sig för er organisation, både historiskt och idag? Vilka är gränserna och barriärerna som hindrar er grupp från att kunna stödja palestinier konkret eller materiellt?

Alla rörelser, inte bara de som definieras som solidaritetsrörelser, riskerar idag att glida mot uteslutande online-aktiviteter avlägsna från materiell kamp. Vi fokuserar på att direkt knyta an till palestinska fångar och förstärka deras kamper och deras uppmaningar liksom organisering för att bygga grupper och handgripliga aktioner, även om de är små. Detta innebär också att arbeta tillsammans med palestinska gemenskaper för att organisera, vilket är en nödvändig del av att återuppbygga den palestinska befrielserörelsen.

Den aktuella situationen och maktbalansen har såklart haft en negativ påverkan. Alla antiimperialistiska rörelser är svagare nu än de var på 1960- och 1970-talen. Detta är ett skäl till varför sammankopplingen av rörelser för befrielse är så viktig. I fallet med fångkamp är detta anledningen till varför det är viktigt att bygga ömsesidiga allianser mellan rörelser mot politisk fängslande i Förenta Staterna, i Palestina, i Filippinerna, i Turkiet och på andra håll i världen. Vi borde kunna vinna George Ibrahim Abdallahs frihet, fängslad sedan 33 år i Frankrike. Vi stärker rörelsen, som organisatörerna i Frankrike gör, genom att ansluta till och vara del av den fackliga kampen, kampen mot rasism, kampen mot repression i Frankrike och i Libanon – som integrerad del av kampanjen för att bojkotta Israel, bekämpa normalisering och stå med motståndet.

I samband med den Stora återvändarmarschens årsdag den 30:e mars i år publicerade den marxistiska tidskriften Viewpoint Magazine ett antal texter om just marschen såväl som det internationella solidaritetsarbetet för Palestinas befrielse. Bland dessa texter finns en intervju som Summer Al-Saleh har gjort med nordamerikanska Samidoun-aktivister. Vi i Samidoun Göteborg översätter intervjun fråga för fråga:

7. Benjamin Netanyahus tweet som proklamerade att “Trump har rätt. Jag byggde en mur längs Israels södra gräns. Den stoppade all illegal invandring. Stor framgång.” påminner oss om att projektet att upprätta murar i syfte att kontrollera biologiserade fienders rörelser inte bara sker “någon annanstans”. Dessa anmärkningar om Trump och gränsteknologi binder israeliskt statligt våld i Palestina samman US-amerikansk inrikespolitik. Vilket arbete behöver utföras för att oskadliggöra och utmana synen på Palestina som “någon annanstans”, eller, å andra sidan, synen på israeliskt våld som på något sätt exceptionellt? Hur lyfter er organisation och den bredare rörelsen för rättvisa i Palestina sionism inom ett bredare antiimperialistiskt och dekolonialt ramverk?

Att konfrontera sionism är en oskiljaktig del av att konfrontera imperialism och kolonialism globalt. På samma vis som det idag inte är vettigt att prata om en antiimperialistisk rörelse som inte tar itu med sionism så är det inte vettigt för en antisionistisk befrielserörelse att undgå att konfrontera kolonialism, inklusive och särskilt den som har skett och som fortsätter ske på den nordamerikanska kontinenten mot Nordamerikas ursprungsbefolkningar. Den palestinska kampen, liksom alla befrielserörelser, har unika särdrag. Samtidigt har den ett sådant globalt gensvar för att den israeliska staten representerar en koncentrerad version av USA-imperialismens våld. Om inte Israel stöttades så kraftfullt av USA, den ledande imperialistiska makten idag, och andra imperialistiska stater, så hade den palestinska befrielserörelsen varit lika berättigad men skulle mycket väl kunnat vara en mindre internationellt central. Våra rörelser är mångfacetterade, ändå konfronterar vi gemensamma fiender och vi måste dela dessa grundläggande förståelser om vi ska uppnå någon verklig seger.

I samband med den Stora återvändarmarschens årsdag den 30:e mars i år publicerade den marxistiska tidskriften Viewpoint Magazine ett antal texter om just marschen såväl som det internationella solidaritetsarbetet för Palestinas befrielse. Bland dessa texter finns en intervju som Summer Al-Saleh har gjort med nordamerikanska Samidoun-aktivister. Vi i Samidoun Göteborg översätter intervjun fråga för fråga:

6. Samtidigt som BDS otvivelaktigt har spelat en grundläggande roll i palestinasolidaritetsrörelsen så har intellektuella och aktivister som är engagerade i detta arbete kritiserat dess begränsningar och uppmuntrat oss att se “bortom” BDS. I artikeln One Occupation så levererar Kehaulani Kauanui en sådan kritik och argumenterar för att BDS’ människorättsperspektiv riskerar att legitimera staten Israel. Kauanui ber oss om att tänka kritiskt kring de ideologiska konsekvenserna av ett ramverk baserat på mänskliga rättigheter som positionerar Israel som en legitim apparat för förläningen och upprätthållandet av rättigheter och som samtidigt inte gör tillräckligt för att belysa Israels rötter som en bosättarkolonial stat. Med andra ord lämnar ett människorättsramverk den Gröna linjen ogranskad; det erkänner tidigare palestinskt land som israeliskt territorium. Med detta vill inte sägas att BDS inte har varit en ekonomiskt störande kraft. Snarare är det ett försök att belysa den palestinska erfarenhetens komplexitet genom att erkänna tillståndet för palestinier inom Israel och i diasporan som ett tillstånd av ockupation, av en ockupation. Vidare är det ett försök att delegitimera Israels status som en suverän stat. Vilket slags arbete kan utföras tillsammans med BDS som inte bara stör Israel ekonomiskt utan också adresserar dess ställning som ett bosättarkolonialt projekt? Hur adresserar er organisation den palestinska erfarenhetens komplexiteter och säregenheter i det som betraktas som Israel, liksom i ockuperat land erkänt som palestinskt territorium, genom hela regionen och utomlands?

För det första så är språk och ramverk kring internationell lag eller mänskliga rättigheter knappast uteslutande egenskaper hos BDS-arbete. Det faktum att BDS reflekterar detta människorättsramverk återspeglar den betydande roll och närvaro NGO:er som är organiserade enligt detta ramverk har i den palestinska kontexten, vilket har blivit en betydelsefull faktor i den palestinska och den propalestinska scenen, särskilt de senaste 25 åren. Palestinier och andra som dagligen arbetar inom dessa ramverk (inom fångstöd, jordbruksstöd, kvinnoorganisering, ungdomsarbete och andra områden) känner själva det intensiva tryck som denna mer snäva version av människorättsarbete kan påtvinga. Det strukturella problemet med NGO:ifiering har blivit så djupt att många skarpa systemkritiker är själva i dess tjänst, givet hur utarmade den palestinska befrielserörelsens institutioner har blivit i post-Oslo-eran.

Det ska ytterligare anmärkas att ett “folkrättsligt ramverk” eller en mer radikal användning av internationell lag inte nödvändigtvis innebär ett accepterande av den israeliska statens legitimitet endast för att den existerar, eftersom den, i egenskap av ett kolonialt projekt, också kan betraktas som ”olaglig”. När juridiska mekanismer används som taktik snarare än som den avgörande kraften i befrielserörelsen så kan de vara en viktig och produktiv kraft för att försvara palestinier mot den sionistiska statens ständigt tilltagande angrepp. Dock kan de inte och ska inte betraktas som den övre gränsen för palestiniers rättigheter – till syvende och sist är den palestinska kampen ett revolutionärt projekt och inte ett försök till att reformera sionistisk kolonialism, utan ett projekt för att göra slut på den.

De palestinska fångarnas kamp involverar alla palestinska fångar från det av Israel ockuperade Palestina, Palestina ‘48, som inkluderar några av de palestinska fångar som suttit längst i israeliskt fängelse. Palestinier inom ‘48 är helt och fullt en del av deras folks befrielsekamp även om Oslo-ramverket försöker få dem att bli bortsedda från. Detta återspeglas i de många palestinier från ‘48, från Ameer Makhoul till Shatila Abu Ayad till Walid Daqqa, som hålls fängslade som ”säkerhetsfångar” i israeliska fängelser, på samma ställen och i stort sett under samma förhållanden som sina palestinska politiska medfångar, snarare än under förhållandena som israeliska “kriminella” fångar ges. På liknande sätt möter palestinska flyktingar repression och blir fängslade i deras arabiska och internationella tillflyktsländer för deras roll i den palestinska kampen. De möter också repression, fängsling och död när de försöker återvända till Palestina.

Palestinska flyktingar hotas med kriminalisering eller att bli stämplade som “antisemitiska” i länder som Tyskland eller Österrike för deltagande i demonstrationer för Palestina. I vissa fall hotas organisatörer till och med med deportation, och en dubbla exil. Mustapha Awad, en palestinsk flykting från Libanon, belgisk medborgare och konstnär och själv en fångrättsaktivist, blev fängslad av den israeliska ockupationen när han försökte att besöka Palestina, en rätt som har förnekats honom sedan hans födsel; han har dömts till ett år i israeliskt fängelse på grundval av anklagelser om hans deltagande i palestinsk politik i Europa.

Alla sektorer av det palestinska samhället har mött politiska fängslanden och möter dem fortfarande; detta är en anledning till att den palestinska fångkampen har sådant genklang i alla sådana sektorer.