I samband med den Stora återvändarmarschens årsdag den 30:e mars i år publicerade den marxistiska tidskriften Viewpoint Magazine ett antal texter om just marschen såväl som det internationella solidaritetsarbetet för Palestinas befrielse. Bland dessa texter finns en intervju som Summer Al-Saleh har gjort med nordamerikanska Samidoun-aktivister. Vi i Samidoun Göteborg översätter intervjun fråga för fråga:

5. Sedan det palestinska civilsamhället manade till bojkott, desinvestering och sanktioner (BDS) mot Israel 2005 har vi sett BDS växa inom institutioner i väst, inklusive universitet, kyrkor, banker och fackföreningar. En del av förtjänsten hos BDS kan man se i hotet det utgör mot den israeliska ekonomin och den US-amerikanska imperialismen. Välfinansierade sionistiska organisationer och politiker har lanserat massiva kampanjer i reaktion på BDS’ tillväxt – repression, sabotage och angrepp mot organisatörerna och organisationerna som deltar i och stöttar BDS-rörelsen. Vad för slags arbete utför er grupp i förhållande till BDS? Hur skulle ni utvärdera dess effektivitet i förhållande till er organisering? Med andra ord, hur ser er organisation BDS passa in i den bredare rörelsen för ett befriat Palestina?

Återigen, en av våra nyckelroller har varit att publicera uttalanden och krav från palestinska fångar gällande Bojkott, Desinvestering och Sanktioner (BDS), inklusive fångarnas uppmaning till bojkott av G4S och Ahmad Sa’adats uttalande som uppmanar till internationell BDS-organisering. I New York har Samidoun-avdelningen organiserat veckovisa protester mot G4S och HP. Samidoun arbetar med organisationer i Libanon, Tyskland, Storbritannien och annorstädes för att konfrontera dessa företag. Uppmaningarna till bojkott – starkt backade som de är av palestinska fångar – är ett viktigt och lättillgängligt medel som kan bidra till att nya anhängare involveras såväl som till att erbjuda en direkt ekonomisk utmaning. Vi ser BDS som en viktig taktik och kampmetod, särskilt inom offentliga institutioner och ramverk, till stöd för den palestinska befrielsekampen och inte som ersättning för det breda nationella befrielseprojektet. Det är ett utmärkt medel för att konfrontera globala företags roll i imperialismen och för att avslöja kopplingarna mellan imperialism och sionism, samtidigt som potentialen för ett avsevärt ekonomiskt genomslag bibehålls. Uppmaningen till bojkott av Israel är inte ett nytt projekt utan något som varit en del av den palestinska och arabiska kampen i decennier, och detta är något som vi borde bygga vidare på genom BDS-rörelsen och i allt vårt arbete för palestinsk frihet.

Igår kväll, när al Nakbas minnesdag drog mot sitt slut, hängde vi upp en banderoll och antog ett gemensamt uttalande tillsammans med Röd Makt Göteborg.

15 maj 1948, dagen efter att staten Israel utropats, fördrevs hundratusentals palestinier från sina hem. Al Nakba, som betyder ”katastrofen”, var bara början på en krigskampanj som pågår än idag och har skördat oräkneliga liv. Gaza, ett av de tre områden där Israel formellt inte styr, har varit under blockad i 12 år. Enligt apartheidstaten är det nödvändigt att upprätthålla blockaden av säkerhetspolitiska skäl. Försök till att bryta blockaden stoppas aktivt och som en konsekvens av detta är tillgången till mat, sjukvård och andra livsnödvändigheter enormt begränsad Gaza.

Sedan deras inledningen förra året så beräknas 266 palestinier ha dödats och 30 398 ha skadats i samband med ”den stora återmarschen”-protesterna. Fredagen 3 maj bombades 2 mål och 4 palestinier i Gaza miste livet. Under de två följande dagarna beräknas 25 palestinier inklusive 4 barn ha dödats. Dessa är bara de senaste i en lång rad attacker.
USA, FN och andra förespråkar en fred genom den så kallade tvåstatslösningen. Detta är verkligen ett hån mot alla de som har dött i kampen för att befria sitt land. Hela Israels existens är ett imperialistiskt projekt och ska fördömmas. En tvåstatslösning ämnar stoppa kriget men inte ockupationen. Det finns ingen chans för fred så länge Israel existerar. Palestina måste befrias, imperialismen ska bekämpas och Israel ska krossas.

På lördag 18 maj hålls Eurovision Song Contest-finalen i Tel Aviv, en stad som marknadsförs som en progressiv och HBTQ-vänlig stad. Det var tydligt att Netta Barzilais bidrag skulle ge en feministisk framtoning med sin text rad ”I’m not your toy You stupid boy” i efterdyningar av ”Me too”-kampanjen. Samtidigt är det kvinnor och barn som drabbas hårdast av ockupationen. 41 länder förväntas att deltaga på ESC, detta är 41 länder för mycket. Allt kulturellt, akademiskt och ekonomiskt samarbete med Israel måste upphöra omedelbart och Israel ska isoleras.

All form av motstånd mot förtrycket fördöms och stämplas som terrorism. Protesterande ungdomar i Palestina får stå ut med tårgas, gummikulor och annat militärt våld. Idag beräknas 5 700 palestinier, inklusive 250 minderåriga sitta i israeliska fängelser till följd av Israels apartheidpolitik. Den numera frisläppta Ahed Tamimis uppmärksammade fall blev en symbol för dessa fängslade ungdomar i Israel. Israel har skrivit under FN:s barnkonvention men denna tillämpas bara på israeliska barn. Palestinska barn tvingas följa militärlagar. Elever trakasseras dagligen av soldater vid olika checkpoints på vägen till skolan.

Bara det palestinska folket kan befria Palestina. Tiden är mogen för en tredje intifada.

Upplös Israel, häv blockaden, leve det enade Palestina!
För en tredje intifada, för ett fritt Palestina!

Idag, den 15:e maj, uppmärksammas al Nakba-dagen, en minnesdag för fördrivningen av över 700 000 palestinier och raserandet av över 500 palestinska byar och småstäder i samband med staten Israels grundande, världen över. Al Nakba-dagen är även en kampdag som manar till förnyat och fördjupat engagemang för befrielse, och så även oss i Samidoun Göteborg. Vi är del av ett internationellt nätverk som verkar i solidaritet med palestinska fångar. I vårt arbete ingår att lyfta fångarnas egna röster och att bekämpa det tystande de utstår i det ockuperade Palestina, i Sverige och internationellt.

Vi har en stor uppgift. Den israeliska ockupationsmakten håller regelbundet mellan 5000 och 6000 palestinier som politiska fångar varje månad de senaste åren. Bland många andra har vi uppmärksammat befrielsedaren Ahmad Sa’adat och nyligen frisläppta Khalida Jarrar och Mustapha Awad. En internationell fånge i som palestinska fångar själva räknar till en av de egna för hans långvariga engagemang för Palestinas befrielse är Georges Abdallah i Frankrike. Och de palestinska fångarnas kamp fortsätter även efter frigivning. Före detta fångar som Ahed Tamimi, Dareen Tatour och Rasmea Odeh vittnar alla om hur de har motverkats både innanför och utanför det ockuperade Palestina.

Men när vi talar om palestinska politiska fångar talar vi samtidigt om alla palestinska fångar. Om alla palestinska arbetare som tvingas till osäkert gästarbete av ockupationsmakten men regelbundet fängslas när deras arbetsvisum dras in. Om de palestinska kvinnor som tar sin tillflykt i ockupationsmaktens fängelser från missförhållanden i hemmet eftersom samma ockupationsmakt omöjliggör palestinska kvinnors frihet. Om de palestinska barn som med stenar, slangbellor och bordsknivar protesterar mot de orättvisor som världens vuxna har försatt dem i.

Som den palestinske poeten Mahmoud Darwish menade så pågår al Nakba än idag och det palestinska folkets befrielse ifrån det kommer vara deras eget verk. Men vi kan alla agera i solidaritet med den palestinska befrielsekampen. Förutom den mer och mer självklara bojkotten har vi i Sverige en annan viktig uppgift, nämligen att vara uppmärksamma på och göra motstånd när lagstiftare hotar att inskränka den palestinska befrielsekampen. Det talas mycket om att försvara demokratin med förbud mot terrorism och extremism, men vi vet att sådana lagar lätt kan vändas mot palestinier, propalestinska aktivister och andra som kämpar mot förtryck och exploatering. Så därför: Minns al Nakba – Låt inte svensk antiterrorlagstiftning bli en ursäkt för svensk statsterror mot befrielsekamp!

Frihet åt alla palestinska fångar!
Frihet åt hela Palestina!

I samband med den Stora återvändarmarschens årsdag den 30:e mars i år publicerade den marxistiska tidskriften Viewpoint Magazine ett antal texter om just marschen såväl som det internationella solidaritetsarbetet för Palestinas befrielse. Bland dessa texter finns en intervju som Summer Al-Saleh har gjort med nordamerikanska Samidoun-aktivister. Vi i Samidoun Göteborg översätter intervjun fråga för fråga:

4. Solidariteten mellan svarta i USA och palestinier har en rik historia som sträcker sig tillbaka till 60- och 70-talens befrielsekamper. Samtidigt som antiimperialistiska rörelser dök upp över hela världen etablerades solidaritetsnätverk transnationellt mellan USA:s svarta befolkning och palestinier genom organisationer som bland annat Black Panther Party och League of Revolutionary Black Workers. På senare år har parallellerna mellan svartas och palestiniers kamper blivit mera framträdande, särskilt när vi tänker på upproren i Ferguson, Missouri som sammanföll med de israeliska angreppen på Gaza sommaren 2014: Medan militariserade polisstyrkor angrep boende i Ferguson som protesterade mot mordet på 16-åriga Michael Brown utstod palestinierna en brutal massaker utförd av den israeliska staten. Detta tydde på de materiella och symboliska sätt som repressionen av palestinier och den svarta befolkningen i USA är sammanlänkad. Mer specifikt ingår Israel och USA i ett flertal polisutbytesprogram där ”taktiker” för polisarbete överförs från en imperialistisk entitet till en annan. USA är för närvarande och har historiskt varit en central kraft i uppbyggnaden av Israels vapenindustriella bas liksom säkerhetsindustrins investering  och tillväxt, vilket återspeglas i den dominanta ställning företag som G4S har.

Men likväl som redskap för våld utbyts transnationellt så utbyts också medel för motstånd. Mäktiga gränsöverskridande solidariska gester och handlingar kan ses i palestiniers tweetande av råd till svarta US-amerikaner om hur man ska hantera tårgas och i PFLP:s publicering av ett uttalande i solidaritet med de som gör motstånd mot rasistiskt statligt våld. Sedan Ferguson har rörelsen fortsatt att växa – Movement for Black Lives har omfamnat BDS i sin plattform, svarta och palestinska intellektuella fortsätter att pressa sionistiska universitetsadministrationer, att trycka på för avinvestering, och BLM har sänt delegationer till Palestina. Med både historiska och nutida länkar i beaktande, hur ser svart-palestinsk solidaritet ut för er organisation? Hur adresserar vi parallellerna mellan kamperna för svart och palestinsk befrielse samtidigt som vi erkänner båda med sina egna särdrag? Hur bidrar dagens uttryck av svart-palestinsk solidaritet till ett bredare antikapitalistiskt och antirasistiskt projekt?

Som ett nätverk för fångsolidaritet i första hand innebär det att stödja frigivningen svarta och palestinska revolutionära fångar som hålls i US-amerikanska och sionistiska fängelser för deras roll i kampen för deras folks befrielse. Detta innebär att stötta och delta i arrangemang, demonstrationer och aktioner som utlyses av svarta organisationer som kämpar i USA. Varje rörelse har så klart sina egna specifika villkor, ramverk, analyser, ledarskap och kamper, de är inte ”precis som” eller ”samma som” varandra. Men den svarta befrielserörelsen och den palestinska befrielserörelsen är båda kamper mot imperialism av största vikt som har lärt av varandra och har lärt och givit resten av världen så mycket.

Black4Palestine är ett exempel på denna mobilisering som utför oerhört viktigt arbete i att konfrontera antisvart rasism såväl som att ta ställning för det palestinska folket, allt inom ett antikolonialt, antiimperialistiskt ramverk som bygger på dessa traditioner. Greg Thomas’ och “George Jackson in the Sun of Palestine”-utställningens kulturella arbete, är också betydelsefullt, förflyttat från Abu Jihad-museet i Palestina till platser runt om i USA och Europa, återigen med ett klart analytiskt ramverk rotat i de svarta och palestinska befrielserörelsernas historiska uttryck.

Vårt praktiska arbete innefattar att förmedla information från den svarta befrielserörelsen och dess fångar till palestinska politiska fångar och vice versa genom att hjälpa till att dela och bygga vidare på kopplingarna mellan fångrörelserna genom dokument, nyhetsbrev och annat textmaterial på både engelska och arabiska. Och vi står med kampanjerna för frihet åt Mumia Abu-Jamal, Mutulu Shakur, Herman Bell, Move 9-fångarna och alla den svarta befrielserörelsens fångar i US-amerikanska fängelser som en central beståndsdel för alla rörelser för palestinska fångar i USA.

Ytterligare ett exempel på hur vi förstår dessa politiska förhållanden kan ses i denna inspelning där vår europeiske samordnare, Mohammed Khatib, diskuterar solidaritet mellan svarta och palestinier.

I samband med den Stora återvändarmarschens årsdag den 30:e mars i år publicerade den marxistiska tidskriften Viewpoint Magazine ett antal texter om just marschen såväl som det internationella solidaritetsarbetet för Palestinas befrielse. Bland dessa texter finns en intervju som Summer Al-Saleh har gjort med nordamerikanska Samidoun-aktivister. Vi i Samidoun Göteborg översätter intervjun fråga för fråga:

3. Sällsynt filmmaterial från en intervju år 1970 med Ghassan Kanafani – revolutionär och författare som mördades av den israeliska underrättelsetjänsten Mossad – publicerades i fjol. Journalisten Richard Carelton frågar Kanafani: ”Varför deltar inte er organisation [Folkfronten för Palestinas befrielse] i fredssamtal med israelerna?” till vilket han svarar: ”Du menar inte precis fredssamtal, du menar kapitulation, att ge upp.” När han pressas ännu mer på frågan om samtal med israeliska ledare så svarar Kanafani: ”Det du menar är en konversation mellan bilan och nacken.” Frågorna Carelton ställer Kanafani är kusligt bekanta i det att de återspeglar den sortens frågor – om, fred, dialog och konflikthantering – som palestinier och de som organiserar sig kring Palestinas befrielse i USA belastas av från sionister och deras anhängare idag. Hur ställer sig er organisation till normalisering och dialog med sionister? Som organisatörer situerade i Väst, i en annan historisk och politisk kontext, antar ni en liknande politisk linje som Kanafani och andra revolutionära palestinier om att avfärda alla former av konversation? Ser ni någon politisk strategi i ”dialogande”? När (om någonsin) är det effektivt att ha dialog, och med vem? Hur brottas ni med antagandet att årtionden av materiellt våld kan lösas i samtalets terräng?

På vissa sätt är universitetsaktivister kanske de mest belastade i USA av dessa oupphörliga krav på normalisering, eller de som driver kulturella motståndsprojekt. Vi står med palestinska fångar fängslade av sionister – ibland deltar dessa fångar i tillfälliga ”förhandlingar” om förhållanden, en nödvändighet för deras existens. Men fångarna har själva tydliggjort sin inställning till och sitt fördömande av normalisering av sionismen i alla former. Palestinska fångar är gisslan som hålls av den sionistiska staten i ett försök att kväsa motstånd. ”Dialog”, så som det presenteras, innehåller oftast ingen politisk strategi att tala om, inte minst för de palestinaaktivister som deltar i den; snarare än att prata med bredare skikt i vårt samhälle som kanske är felinformerade om Palestina eller mer uppmärksamma på andra frågor manas vi till att spendera tid på att diskutera frågor med våra motståndare, förespråkare av rasism, imperialism, kolonialism och förtryck. Det finns ett stort värde i att tala med och till den stora majoriteten av människor och till andra rörelser för social rättvisa och inget i att ha en konversation med våra motståndare när motståndarna står för palestiniers död och det palestinska folkets sönderdelning. Vi stödjer också Kanafanis perspektiv som det förhåller sig till den bredare palestinska rörelsen. Vi motsätter oss fullständigt försök inte endast från USA utan även olika europeiska makter att förmå palestinier till att förhandla bort sina rättigheter och friheter. Och vi står helt och hållet bakom antinormaliseringskampanjer från tunisiska, libanesiska, palestinska och andra aktivister som också har fått utstå repression och kriminalisering. Antinormaliseringsaktivister i Palestina hålls också som politiska fångar.

Följande text är översatt från våra internationella kamrater i Samidoun Palestinian Prisoner Solidarity Network:

Den israeliska staten och den sionistiska rörelsen fortsätter sina angrepp på palestinska fångar och palestinasolidaritetsrörelsen. En av de senaste effekterna av dessa angrepp är nedstängningen av Samidouns PayPal-konto. Å ena sidan är detta inget nytt: PayPal har stängt ner konton som tillhör ett flertal grupper som stödjer palestinska rättigheter världen över, däribland organisationer för BDS-kampanjen, politiska partier och även medieorganisationer, påbjudna av krav från olika apartheidvänliga politiker och organ.

Å andra sidan reflekterar de sensationalistiska angrepp som sprids i prosionistiska och apartheidvänliga medier mot vem som helst som kämpar för det palestinska folkets och i synnerhet palestinska fångars rättigheter ett pågående försök att isolera de palestinska politiska fångarna i israeliska fängelsen genom att stoppa internationellt moraliskt och politiskt stöd för deras frihetskamp. I egenskap av en gräsrotsorganisation utan stora finansiärer är Samidoun i väldigt hög utsträckning beroende av små och generösa gåvor från givare, samvetsgranna människor som vill se till att palestinska fångar – och det palestinska folket – inte tystas.

Den 23:e april blev vi plötsligt meddelade att vårt konto har “begränsats permanent” på grund av “våra aktiviteters karaktär”. Detta är ordagrant samma meddelande som många andra globala propalestinska organisationer har mottagit över åren när de har förhindrats att ta emot donationer via PayPal. Inga överklaganden är tillåtna. Detta kan inte separeras från företagets pågående vägran att erbjuda sina tjänster till palestinier i Västbanken och Gazaremsan, samtidigt som de fortsätter att tillhandahålla sina produkter till illegala israeliska bosättningar.

Nedstängningen av vårt PayPal-konto är ännu en metod avsedd att göra det svårt för oss att fortsätta bedriva vårt arbete. Trots det är vi fast beslutna att fortsätta. Så länge som palestinier av alla kön och alla åldrar hålls bakom koloniala galler för att de kämpar för frihet är vi fast beslutna att arbeta jämsides dem för att uppnå det målet – för fångarna och hela Palestina.

Ditt bidrag kan hjälpa oss att bekämpa dessa angrepp. Du kan donera online till Samidoun här, och om du är intresserad av att donera på något annat vis eller bidra med din tid för att hjälpa oss, maila oss gärna på samidoun@samidoun.net.

Ett israeliskt ministerium, ministeriet för strategiska angelägenheter, har beviljats en hemlig budget som enligt rapporter uppgår tiotals miljoner dollar för att bekämpa den växande folkliga rörelsen världen över i solidaritet med det palestinska folkets rättmätiga kamp. Detta ministerium har i synnerhet riktat sina åtgärder mot anhängare till kampanjen för bojkott, avinvestering och sanktioner, BDS. Det har också visat en särskild fallenhet för att angripa palestinska människorättsförsvarare och solidaritetsorganisationer som arbetar för att avslöja israelisk repression mot palestinska politiska fångar och som verkar för deras frihet, inklusive Samidoun.

Detta ministerium leds av Gilad Erdan, en högerextrem politiker i partiet Likud och som också leder ministeriet för intern säkerhet i Netanyahus regering – och därmed övervakar själva den israeliska fängelseapparaten. Det var “Erdan-kommittén” som utlyste den senaste tidens repressiva attacker mot palestinska fångar som ledde till den kollektiva hungerstrejken i april 2019 – med seger för fångarna som resultat. Det kommer inte som någon överraskning att samma institutioner som är skyldiga för att ha konfiskerat rättigheterna uppnådda av palestinska fångar genom åratal av kamp även vill tysta, kriminalisera och stävja alla aktivister och organisationer som verkar för att stödja dessa fångars rättigheter på en internationell nivå.

För inte länge sedan publicerade detta ministerium en rapport, “Terrorists in Suits” (“Terrorister i kostymer”). Rapporten, som är full av felaktigheter, bedrägerier och direkta osanningar, har som syfte att framställa stöd till palestinska fångar, bojkotten av Israel och försvar av mänskliga rättigheter som “terrorism”. Samidoun angreps tillsammans med många andra palestinska och internationella organisationer av ett enkelt skäl – vi försvarar palestinska fångars rättigheter.

Ministeriet är djupt inblandat i att störa kampanjer för rättvisa världen över. Det hänvisades till upprepade gånger i Al-Jazeeras US-amerikanska dokumentärserie “The Lobby”, avslöjad av Electronic Intifada efter censuring, för dess arbete för att stödja anti-BDS-lagar och att angripa studentgrupper och lokala organisatörer i USA. Det tog åt sig äran för att ha förhindrat ett tal från före detta palestinska fången och tortyröverlevaren Rasmea Odeh i Tyskland såväl som fråntagandet av hennes Schengenvisum.

Genom sina konton på sociala medier fortsätter det att angripa den nyligen hemkomne belgiske konstnären, arbetaren och aktivisten Mustapha Awad efter att sin frigivning efter ett 253 dagar långt orättfärdigt israeliskt fängelsestraff. På sina sidor på sociala medier har ministeriet lagt upp dödshot mot Mustapha från olika högerextrema, rasistiska kommentatorer – även efter att det ökänt partiska israeliska rättssystemet frigav honom i förtid från fängelsestraffet han tilldelats av Israel. Det är svårt att se dessa pågående angrepp som något annat än ett försök att tysta honom från att berätta sin historia, inklusive hans erfarenheter av grym och inhuman behandling, och hans palestinska medfångars historier från israeliska fängelser.

Det palestinska folket möts av olika former av belägring i stort sett överallt, självklart mest märkbart i Gazaremsan och i den israeliska ockupationens fängelser. Dessa godtyckliga angrepp – och PayPals återkommande eftergivenhet till dessa grundlösa hot – är endast en liten del av den större belägring som vi kämpar för att bryta på vägen mot seger och befrielse för Palestina.

För att donera till Samidoun, klicka vänligen här.

Efter raketbeskjutning mot Israel har Israels militär inatt anfallit 200 mål i Gaza. SVT skriver:

”I Gazaremsan färgades natthimlen röd av flygattackerna. Hittills har sju palestinier dödats under lördags- och söndagsdygnen och närmare 50 personer har skadats.

Bland dem finns enligt hälsovårdsdepartementet i Gaza en 37-årig kvinna som var gravid i åttonde månaden och hennes 14 månader gamla barn.

Den israeliska militären ifrågasatte dock detta på lördagen. På Twitter hävdade en talesperson för militären att kvinnan och hennes barn hade dödats som en följd av ”terrorverksamhet”.”

Raketbeskjutningen mot Israel är ett svar på att Israels militär under fredag-lördag mördat åtta palestinier. Flera av dem demonstranter i Stora återvändarmarschen, minst 270 demonstranter har i denna marsch dödats sen den började 2018.

Eskaleringen av våldet i Gaza sker dagarna innan Eurovision Song Contest, som den israeliska regeringen själva beskrivit som en möjlig reklamkampanj för landet. I Sverige är medierna upptagna med att diskutera att SSU Malmö sjunger rader ur en gammal progglåt av bandet Kofia.

Följande uttalande är översatt från det franskspråkiga originalet på hemsidan för Collectif Palestine Vaincra, en lokalgrupp i Samidoun Palestinian Prisoner Solidarity Network:

På onsdag den 24:e april 2019 nekades en medlem i Collectif Palestine Vaincra inträde i det ockuperade Palestina efter att han anlände till Ben Gurion-flygplatsen.

Förra onsdagen, redan innan han hade checkat in på den franska flygplatsen, frågade en privat säkerhetsagent från flygplatssäkerhetsbolaget ”HubSafe” M. om anledningen till hans resa, hans kännedom om landet, etc., och satte en kontrollsiffra på baksidan av hans pass.*

“När jag anlände på Ben Gurion-flygplatsen i Tel Aviv på onsdag kväll klockan 6, vid min första kontroll, konfiskerade en tjänsteperson från det israeliska migrationsverket mitt pass och bad mig att gå till ett rum “för fler frågor.” I dessa rum väntar israeliska underrättelseagenter. Väntan var relativt lång och jag kallades in för ett inledande förhör. Efter en rad ganska klassiska frågor tog förhöret, som varade i runt sex timmar, en annan vändning och blev väldigt inkräktande. Agenterna ville uppenbarligen försöka samla in information om min kunskap, mina tidigare besök, etc. De bad om tillgång till min telefon, mina kontakter, mina bilder, min email och försökte skrämma mig på flera olika sätt.

Vid midnatt tog en agent med mig till ett kontor för invandringskontroll på israeliska inrikesministeriet. Utan några detaljer informerade en ämbetsperson mig om ett 10-årigt inreseförbud av “säkerhetsskäl” (inga andra förklaringar gavs trots mina protester) och tog mina fingeravtryck och ett foto på mig innan jag informerades om att jag kommer utvisas så snart som möjligt till Frankrike. Medan jag väntade på mitt flyg (24 timmar senare) hölls jag under säkerhetspersonalens bevakning. Jag eskorterades till ett flyg till Paris, där jag möttes av konstaplar från gränspolisen.”

Dessa förhör och nekanden av inträde drabbar regelbundet människor, aktivister eller ej, som anländer till det ockuperade Palestina. Denna behandling är i ett större perspektiv del av en aggressiv politik som kriminaliserar rörelser till stöd för det palestinska folket, inklusive kampanjen för bojkott, avinvestering och sanktioner, BDS (Boycott-Divestment-Sanctions). Inom ramen för detta har den israeliska staten skapat en “arbetsgrupp” med uppgift att identifiera, förvisa och vägra inträde till internationella som är involverade i dessa rörelser. Till exempel var detta fallet med Charlotte Kates, internationell samordnare för Samidoun Palestinian Prisoner Solidarity Network, som nekades inträde, bannlystes och avvisades till Jordan den 15:e augusti 2016.

Collectif Palestine Vaincra fördömer detta försök att kriminalisera rörelserna som stödjer det palestinska folket såväl som alla former av skrämseltaktiker riktade mot motståndare till israelisk kolonialism!
Palestina ska segra!
Palestine vaincra!

Inreseförbudsformuläret som gavs till aktivisten.

*Angående kontroller innan bordning till Tel Aviv ska det bland annat kommas ihåg att år 2012 vägrade EasyJet låta propalestinska aktivister stiga ombord flyg till Tel Aviv.

I samband med den Stora återvändarmarschens årsdag den 30:e mars i år publicerade den marxistiska tidskriften Viewpoint Magazine ett antal texter om just marschen såväl som det internationella solidaritetsarbetet för Palestinas befrielse. Bland dessa texter finns en intervju som Summer Al-Saleh har gjort med nordamerikanska Samidoun-aktivister. Vi i Samidoun Göteborg översätter intervjun fråga för fråga:

2. Grupper som arbetar för Palestinas befrielse utsätts för repression från sionistiska krafter med materiell och ideologisk makt och som är vildsinta motståndare till avslöjandet av Israel som en bosättarkolonial, etnokratisk regim. Å ena sidan måste vi ta i beaktande grupper som Anti-Defamation League, Amcha Initiative, Adelson Foundation, Canary Mission och de otaliga andra sionistiska organisationer som verkar för att försvara staten Israel genom att hänga ut organisatörer, sprida antipalestinsk och antimuslimsk propaganda, jämställa antisionism med antisemitism och finansiera sionistiska projekt nationellt i USA och internationellt. Å andra sidan måste vi ta i beaktande repressiva statsapparater, universitetsadministrationer, möjligheterna till infiltrering och lagar som kriminaliserar arbete för Palestinas befrielse. Hur tar ni strid mot dessa krafter och deras olika former av repression och angrepp riktade mot er organisation och individerna i den? Finns det taktiker ni uppfattar som särskilt användbara för att motsätta sig smutskastningskampanjer och påståenden som försöker skrämma propalestinska organisationer? Tycker ni att karaktären hos repressionen mot antisionistisk organisering har förändrats de senaste åren? Mer specifikt, har repressionen tagit sig nya uttryck under Trump-administrationen?

Vi betraktar dessa former av repression som huggna och skurna ur samma statliga repression som vi bekämpar i allmänhet; Dessa gruppers angrepp är ofta inte begränsade till propaganda utan utgör ett försök till att i praktiken kriminalisera palestinsk organisering och solidaritetsarbete. I egenskap av Samidoun och i och med vårt fokus på palestinska fångar så har vi förmodligen granskats mindre på individuell nivå än t.ex. de som organiserar på universitet och som har blivit särskilt hänsynslöst attackerade, både studenter och anställda. Vi har blivit noterade av NGO Monitor och motsvarande. Våra medlemmar har nekats inträde till det ockuperade Palestina med hänvisning till deras arbete för Samidoun. Men skrämseltaktikerna i stil med Canary Mission har främst riktats mot de som har centrala roller för organisering inom viktiga samhällsinstitutioner som också har blivit måltavlor för den sionistiska rörelsen och extremhögern, särskilt universitet, fackföreningar och kyrkor. Vi ansluter oss till och är inblandade i kampanjer för att stoppa Canary Mission och försvara utpekade professorer och studenter: Försvarskampanjen för professor Rabab Abdulhad är ett sådant exempel.

I egenskap av Samidoun, med vårt fokus på palestinska fångar, av vilka den stora majoriteten har kopplingar till en politisk organisation och har spenderat hela sina liv i kamp för deras folks befrielse i en sådana kriminaliserade formationer, så måste vi konfrontera repressionen. De sionistiska organisationernas repressiva kampanjer kan inte särskiljas eller isoleras från statens ”antiterror”-lagstiftning som kriminaliserar ”materiellt stöd”. För oss är det nödvändigt att göra motstånd mot självcensuren som bestämt och oundvikligen resulterar ur införandet av sådana lagar. Detta är en helt förståelig, logisk och rationell reaktion, och också åtminstone en del av det avsedda resultatet av antiterrorlagar. Staten avser inte nödvändigtvis att genomföra fullskaliga åtal mot dussintals eller hundratals personer för propalestinska aktivism, särskil för sådan som är av en tydlig politisk karaktär. Däremot lyckas de, genom att upprätta ett ramverk inom vilket sådana åtal alltid är en möjlighet om staten – i en handvändning – finner det lämpligt, skapa en befogad rädsla och ett allvarligt avskräckningsmedel mot aktivism som uppmärksammar de faktiska palestinska motståndskrafter som för kampen för sitt folks frihet.

Denna allvarliga avskräckning upplevs särskilt kraftigt av samhällen och grupper som utgör måltavlor för intensiva övervakningsprogram och kriminalisering av polisen och andra repressiva statsorgan såväl som av privata organisationer med kopplingar till den sionistiska rörelsen, såsom Canary Mission

Tänk på sydafrikasolidaritet med kriminaliseringen av ”materiellt stöd” till ANC, eller el salvadorsolidaritet med kriminaliseringen av FMLN, till exempel. Dessa lagar tjänar till att med våld skilja solidaritetsrörelsen – och till och med palestinska lokalsamhällen i exil och diaspora – från själva den palestinska befrielserörelsen. Denna process både fördjupar den palestinska rörelsens relativa svaghet och oenighet och förhindrar även många fler verkliga initiativ från att sjösättas. Denna miljö innebär, däremot, att det huvudsakliga målet för många av dessa sionistiska kampanjer är att märka människor och grupper som anknutna till “terrorism”.

Detta tjänar till att kriminalisera och skrämma utsatta människor, grupper och samhällen och samtidigt även mana de utsatta till att ta avstånd från ”terrorism”. Ramverket kring vad som är och vad som inte är terrorism skiftar konstant och är, så klart, i hög grad rasifierat. Men det riktas tydligt mot vem som helst som kämpar mot imperialism och sionism. Våra kampanjer mot repression här måste även bottna i våra kampanjer mot ”antiterror”-lagar som använder exakt samma ramverk som de som används för att fängsla tusentals palestinier i det ockuperade Palestina.

Det verkar onekligen som att vissa repressiva krafter har uppmuntrats av Trumpadministrationens politik och de extrema sionister som är anknutna till den. Men mönstret i denna repression kommer ur det politiska moment som kvarstår i den palestinska kontexten – Oslo-eran. Det har klamrat sig fast och eskalerat genom Clinton, Bush, Obama och nu Trump. AEDPA – den viktigaste antiterrorlagstiftningen riktad mot ”materiellt stöd” – och listandet av palestinska organisationer som ”terrorister” var Clinton-administrationens handlingar. Det senare skedde, vid det tillfället uttalat, till stöd för ”fredsprocessen i Mellanöstern”, Oslo-processen, i ett försök att kriminalisera de palestinska organisationer som motsatte sig Oslo. Dagens försök att instifta ett nytt ”Århundradets avtal” spelar på samma ramverk kring ”antiterror” som skapats och förstärkts under de senaste 25 åren.

Georges Ibrahim Abdallah utfärdade följande uttalande i samband med Palestinska fångdagen 2019. Den fängslade arabiske kommunistiske palestinakämpen sitter i franskt fängelse sedan 34 år tillbaka trots att han har haft rätt till villkorlig frigivning sedan 1999. USA:s regering har vid upprepade tillfällen ingripit för att förhindra hans frigivning samtidigt som en växande rörelse i Libanon, i Frankrike och internationellt kräver hans befrielse.

Översatt från franska hos Collectif Palestine Vaincra via engelska hos Samidoun Palestinian Prisoner Solidarity Network:

Kära kamrater, kära vänner,

De palestinska motståndskämparnas förhållanden under fångenskap i sionistiska fängelser har försämrats på senare tid.

Sedan början av året försöker Gilad Erdan, Israels minister för intern säkerhet, att införa en ”ny verklighet” för våra medfångar med siktet inställt på att rulla tillbaka eller helt enkelt omintetgöra rättigheterna fångarna har tvingat till sig genom flertalet modiga kamper de senaste åren. Räder, rannsakningar och andra former av repression eskalerad i olika israeliska fängelser. Specialförbanden, tungt rustade för repression, ägnar sig åt de värsta excesserna under alla dessa intrång. Över 120 fångar har skadats i Ketziot i repressionen av protester sedan februari, liksom i Ofer, Negev-fängelset och på annat håll i de andra fånganstalten….

Allt detta är avsett att skrämma våra kamrater och att multiplicera deras svårigheter då de vägrar att brytas ner: konfiskering av personliga föremål, isolering, inställande av familjebesök, förflyttningar. Och många kamrater blir slagna under varje intrång som dessa repressiva enheter utför. För att inte nämna ”bosta”* och alla våra kvinnliga kamraters lidande, särskilt under förflyttningar….

Till följd av denna situation har våra kamrater utlyst inledandet av en kollektiv hungerstrejk i israeliska fängelser. Centrala ledare för fångrörelsen och för den nationella befrielserörelsen i stort anslöt sig till strejken och hundratals fångar planerade att ansluta sig till strejken de kommande dagarna. Strejken väntades eskalera just idag, 17:e april, i Palestina och internationellt, på Palestinska fångdagen. Dock så ansåg de sionistiska myndigheterna det fördelaktigt att för stunden backa för den växande rörelsen och dess potential, särskilt i ljuset av de senaste utvecklingarna i arabvärlden, det vill säga de lovande rörelserna i Algeriet och Sudan. Som ni ser, kamrater, söker de revolutionära kämparna, ofta under synnerligen svåra omständigheter, att med alla medel besegra den destruktiva politik de utsätts för i fiendens fängelser. Hur som helst så är resultatet av denna konfrontation, resultatet av dessa svåra kamper, alltid en funktion av massornas solidaritet och den orubbliga hängivenheten hos förtruppen i den pågående kampens fält.

1974 utlyste Palestinska nationella konferensen den 17:e april till Palestinska fångdagen. Detta datum var inte bara menat att fördöma den sionistiska ockupantens barbari och inte heller var det bara avsett att hedra det fängslade motståndet genom att påminna massorna om deras uppoffringar och deras fasta vilja att stå upp mot de sionistiska militärstyrkorna. Åminnelsen av denna Palestinska fångdag är avsett, framför allt annat, att högt och tydligt bekräfta vår beslutsamhet att slita våra kamrater från deras kriminella fångvaktare. Faktum är att vid flera tillfällen har den palestinska revolutionära kampens förtrupper åtagit sig denna uppgift med stort mod och självuppoffring och har tvingat fienden till att frige tusentals fängslade kamrater utan eftergifter för egen del.

Idag, kamrater, samlas vi igen, i olika länder världen över, för att högtidlighålla Palestinska fångdagen och särskilt för att uttrycka vår fasta solidaritet med motståndet i de sionistiska fängelserna och vårt fullständiga förtroende för de palestinska revolutionära förtruppernas beslutsamhet och stadiga övertygelse i att göra det nödvändiga för att slita våra kämpande kamrater från deras kriminella sionistiska fångväktares grepp.

Må tusen solidaritetsinitiativ blomma i stöd till våra blommor och lejonungar som hålls fängslade i sionistiska fängelser!

Må tusen solidaritetsinitiativ blomma i stöd till de kämpande i initiativ för rätten till återvändo!

Solidaritet, all solidaritet med motståndet i sionistiska fängelser och i isoleringsceller i Marocko, Turkiet, Filippinerna och i hela världen!

Solidaritet, alla solidaritet med de kämpande revolutionära kamraterna i Greklands fängelser!

Må tusen solidaritetsinitiativ blomma i stöd till de algeriska, sudanesiska och jemenitiska massorna!

Solidaritet, all solidaritet med de unga proletärerna i arbetarklasskvarter!

Kapitalismen är inget annat än barbari. Heder till alla de som gör motstånd i en mångfald av uttryck!

Tillsammans, kamrater, och endast tillsammans, kan vi segra!

Till alla er, kamrater och vänner, mina varmaste revolutionära hälsningar.

Er kamrat, Georges Abdallah.

*”Bosta” är ett transportmedel som används av isrealiska fångmyndigheter och medför tortyrliknande förhållanden för fångarna som transporteras. [Samidoun Göteborgs kommentar]