Ikoniska palestinska ledaren Khalida Jarrar

Ursprunglig artikel publicerad i Palestine Chronicle 26 december 2023.

Tisdagen 26 december grep israeliska styrkor den ikoniska palestinska ledaren Khalida Jarrar i hennes hem i Ramallah på den ockuperade Västbanken.

Enligt ögonvittnen citerade av nyhetsbyrån Anadolu stormade israeliska ockupationsstyrkor staden Al-Bireh, nära Ramallah, i gryningen. De genomsökte Jarrars hus i en razzia innan de grep henne.

Jarrar, en tidigare framstående ledare i Folkfronten för Palestinas befrielse, har gripits flera gånger av den israeliska ockupationsmakten och har tillbringat flera år i fängelse, de flesta av dem i isoleringscell.

Khalida Jarrars berättelse och vision ingår i ett verk av Ilan Pappé och Ramzy Baroud, ”Our Vision for Liberation: Engaged Palestinian Leaders & Intellectuals Speak Out” (Clarity Press). Texten nedan ingick i ett kapitel med titeln ”FASHIONING HOPE OUT OF DESPAIR: How to Resist and Win inside Israeli Prisons”.

Khalida Jarrar

Khalida Jarrar föddes i staden Nablus på norra Västbanken 9 februari 1963. Hon har en kandidatexamen i företagsekonomi och en magisterexamen i demokrati och mänskliga rättigheter från Birzeits universitet. Hon var direktör för Addameer Prisoners’ Support and Human Rights Association från 1994 till 2006, då hon valdes in i det palestinska lagstiftande rådet (PLC) – det palestinska parlamentet. Hon leder nu PLC:s fångkommission, utöver sin roll i den palestinska nationella kommittén för uppföljning av Internationella brottmålsdomstolen.

Khalida Jarrars framstående profil som en palestinsk ledare som ägnar sig åt att avslöja israeliska krigsförbrytelser inför internationella institutioner har gjort henne till måltavla för frekventa israeliska gripanden och administrativa förvarstaganden. Hon har gripits flera gånger, första gången 1989 i samband med internationella kvinnodagen. Hon tillbringade en månad i fängelse för att ha deltagit i en demonstrationen 8 mars.

2015 frihetsberövades hon när israeliska ockupationssoldater stormade hennes hus i Ramallah före gryningen. Till en början hölls hon i administrativt förvar utan rättegång, men efter internationella protester ställde de israeliska myndigheterna Khalida Jarrar inför rätta i en militärdomstol, där 12 åtalspunkter, helt baserade på hennes politiska aktiviteter, lades fram mot henne. Bland annat anklagades hon för att ha hållit tal, ordnat manifestationer och uttryckt stöd för palestinska fångar och deras familjer. Hon tillbringade 15 månader i fängelse.

Khalida Jarrar släpptes i juni 2016, men greps igen i juli 2017, då hon också hölls i administrativt förvar. Den israeliska räden mot hennes hem var särskilt våldsam: soldaterna förstörde huvuddörren till hennes hus och konfiskerade diverse utrustning, bland annat en iPad och hennes mobiltelefon. Hon förhördes i Ofer-fängelset innan hon överfördes till HaSharon-fängelset, där många palestinska kvinnliga fångar hålls. Hon släpptes i februari 2019, efter att ha tillbringat nästan 20 månader i fängelse.

Khalida Jarrar greps återigen från sitt hem i Ramallah den 31 oktober 2019. Under hennes senaste fängelsevistelse gick en av hennes två döttrar, Suha, bort vid 31 års ålder. Trots en internationell kampanj för att Khalida skulle få närvara vid sin dotters begravning 13 juli 2021, avslog den israeliska regeringen alla överklaganden. Ett brev från Khalida smugglades dock ut ur fängelset för att fungera som ett farväl till Suha. I brevet skrev hon:

”Suha, min älskade.

De har berövat mig på att ge dig en sista avskedskyss.

Jag tar farväl av dig med en blomma.

Din frånvaro är oerhört smärtsam, olidligt smärtsam.

Men jag förblir ståndaktig och stark,

som bergen i det älskade Palestina.”

Khalida Jarrar är ett av många exempel på hur palestinska motståndskämpar har tagit med sig sin ståndaktighet och sitt motstånd in i israeliska fängelser och hittat möjligheter att slå tillbaka, trots sin ofrihet, trots den fysiska smärtan och den psykologiska tortyren. Dessutom har Khalida Jarrar, i stället för att bara se fängelset som påtvingad fångenskap, använt det som en möjlighet att utbilda och stärka sina kvinnliga medfångar. Faktum är att hennes framgångar i fängelset har förändrat den palestinska kvinnliga fångrörelsens karaktär.

Hur en gör motstånd och vinner i israeliska fängelser

Ett fängelse är inte bara höga murar, taggtråd och små, kvävande celler med tunga järndörrar. Det är inte bara en plats som definieras av metallslammer; förvisso är gnissel eller smällar från metall är det vanligaste ljudet du hör i fängelser, när tunga dörrar stängs, när tunga sängar eller skåp flyttas, när handklovar låses fast eller lossas. Till och med bosta – de ökända fordon som transporterar fångar från en fängelseanläggning till en annan – är metallbestar, både invändigt och utvändigt, till och med dess dörrar och inbyggda bojor.

Nej, fängelset är mer än allt detta. Det är också berättelser om verkliga människor, dagligt lidande och kamp mot fängelsevakterna och administrationen. Fängelset är ett moraliskt ställningstagande som måste göras dagligen, och som aldrig kan läggas bakom dig.

Fängelset är kamrater – syskon som med tiden kommer närmare dig än din egen familj. Det är gemensam vånda, smärta, sorg och, trots allt, också stundtals glädje. I fängelset utmanar vi tillsammans den våldsamma fängelsevakten, med samma vilja och beslutsamhet att knäcka honom så att han inte knäcker oss. Denna kamp är oupphörlig och manifesteras i alla möjliga former, från den enkla handlingen att vägra äta våra måltider, till att stänga in oss på våra rum, till den mest fysiskt och fysiologiskt ansträngande av alla ansträngningar, den öppna hungerstrejken. Detta är bara några av de verktyg som palestinska fångar använder för att kämpa för, och vinna, sina allra mest grundläggande rättigheter och för att bevara något av sin värdighet.

Fängelset är konsten att utforska möjligheter; det är en skola som tränar dig att lösa dagliga utmaningar med de enklaste och mest kreativa medlen, oavsett om det gäller matlagning, att laga gamla kläder eller att hitta en gemensam grund så att vi alla kan uthärda och överleva tillsammans.

I fängelset måste vi bli medvetna om tiden, för om vi inte gör det kommer den att stå stilla. Så vi gör allt vi kan för att bekämpa rutinen, ta varje tillfälle i akt att fira och minnas varje viktigt tillfälle i våra liv, oavsett om det är personligt eller kollektivt.

De palestinska fångarnas enskilda berättelser är en representation av något mycket större, eftersom alla palestinier dagligen upplever fångenskap i dess olika former. Dessutom är en palestinsk fånges berättelse inte en flyktig upplevelse som bara berör den person som har upplevt den, utan en händelse som skakar om fången, hennes kamrater, hennes familj och hela hennes samhälle på djupet. Varje berättelse är en kreativ tolkning av ett liv som trots alla svårigheter har levts av en person vars hjärta bultar av kärlek till sitt hemland och längtan efter sin dyrbara frihet.

Varje enskild berättelse är också ett avgörande ögonblick, en konflikt mellan fängelsevaktens vilja och allt vad han representerar, och fångarnas vilja och vad de representerar som kollektiv – kapabla att, när de står enade, övervinna otroliga odds. De palestinska fångarnas trots är också en återspegling av det palestinska folkets kollektiva trots och upproriska anda, som vägrar att förslavas på sin egen mark och som är fast beslutna att återvinna sin frihet, med samma vilja och kraft som alla segrande, en gång koloniserade nationer.

Det lidande och de kränkningar av de mänskliga rättigheterna som de palestinska fångarna utsätts för, och som strider mot internationell och humanitär rätt, är bara en sida av fängelsehistorien. Den andra sidan kan bara verkligen förstås och förmedlas av dem som har genomlevt dessa plågsamma erfarenheter. I berättelsen om palestinska fångar saknas ofta den inspirerande mänskliga resa som görs av de palestinier som har genomlevt avgörande ögonblick i fängelset, med alla dess smärtsamma detaljer och utmaningar.

Endast genom att fördjupa dig i fångarnas berättelser kan du börja föreställa dig hur det känns att förlora en kärleksfull mor medan en är instängd i en liten cell, hur en hanterar ett brutet ben, att lämnas utan familjebesök under flera år i taget, att förnekas sin rätt till utbildning och att hantera en kamrats död.

Samtidigt som det är viktigt att ni förstår det lidande som fångarna utstår, till exempel de många fallen av fysisk tortyr, psykiskt plågeri och långvarig isolering, måste ni också inse kraften i den mänskliga viljan, när människor bestämmer sig för att slå tillbaka, återta sina naturliga rättigheter och bejaka sin mänsklighet.

Att kämpa emot kan ta sig många uttryck. Under mina olika fängelsevistelser som politisk fånge i israeliska fängelser deltog även jag i olika former av motstånd bakom fängelsets väggar. För mig blev palestinska kvinnliga fångars utbildning en viktig angelägenhet.

Kvinnliga fångar i israeliska fängelser behandlas något annorlunda än manliga, inte bara när det gäller vilka sorters kränkningar som begås mot dem, utan också när det gäller graden av isolering. Eftersom det finns mycket färre kvinnliga fångar än manliga är det lättare för de israeliska fängelsemyndigheterna att isolera dem helt från resten av världen. Dessutom finns det bara ett fåtal kvinnliga fångar med universitetsexamen; utbildningsnivån bland dessa kvinnor är alarmerande låg.

Jag var redan medveten om dessa fakta när jag fängslades av Israel 2015 och tillbringade större delen av min fängelsetid i HaSharon-fängelset. Därför bestämde jag mig för att göra det till mitt uppdrag att fokusera på frågan om utbildning för kvinnor som förvägrats möjligheten att avsluta skolan, antingen som barn eller de som förvägrats en sådan rättighet på grund av svåra sociala förhållanden. Tanken slog mig snabbt: om jag bara kunde hjälpa några kvinnor att få fullständiga gymnasiebetyg skulle jag ha utnyttjat min tid i fångenskap på ett bra sätt. Dessa examina skulle göra det möjligt för dem att ta universitetsexamen så snart de kunde och så småningom uppnå en nivå av ekonomiskt oberoende. Ännu viktigare är att dessa kvinnor, beväpnade med en gedigen utbildning, skulle kunna bidra ännu mer till att stärka de palestinska samhällena.

Det finns dock många hinder för alla fångar, särskilt kvinnor. De israeliska fängelsemyndigheterna lägger många hinder i vägen för fångar som vill gå en formell utbildning. Även när den centrala israeliska fångmyndigheten (IPS) i princip går med på att bevilja den rättigheten ser de till att alla praktiska förutsättningar som krävs för att underlätta arbetet saknas, inklusive tillgång till klassrum, tavlor, skolmaterial och kvalificerade lärare.

Det senare hindret övervanns dock av det faktum att jag har en magisterexamen, som enligt det palestinska utbildningsministeriet ger mig behörighet att tjänstgöra som lärare och att övervaka slutproven i gymnasiet, de så kallade Tawjihi. Bara att se entusiasmen i flickornas ansikten när jag presenterade idén för dem inspirerade mig att ta mig an den svåra uppgiften, det första initiativet av detta slag i historien om palestinska kvinnliga fångar i israeliska fängelser.

Jag började med att kontakta utbildningsministeriet för att till fullo förstå deras regler och förväntningar och hur de skulle tillämpas på kvinnliga fångar som vill studera inför sina slutprov. Min första grupp studenter bestod av fem kvinnor som med stor entusiasm antog utmaningen.

I det tidiga skedet var fängelseledningen inte helt medveten om vår ”verksamhet”, så deras restriktioner var bara tekniska och administrativa. Erfarenheten var i själva verket ny för oss alla, särskilt för mig. Jag måste erkänna att jag kan ha överdrivit mina förväntningar i mitt försök att säkerställa en hög grad av akademisk professionalism i genomförandet av mina lektioner och slutprovet. Jag ville bara försäkra mig om att jag inte på något sätt bröt mot mina principer, eftersom jag verkligen ville att flickorna skulle förtjäna sina certifikat och förvänta sig mer av sig själva.

Vi hade få skoltillbehör. Faktum är att varje klass fick dela på en enda lärobok som palestinska barnfångar hade lämnat efter sig innan de förflyttades av IPS till en annan anläggning. Vi kopierade de få läroböckerna för hand; på så sätt kunde flera elever följa lektionerna samtidigt. Mina elever pluggade hårt. En enda lektion kunde ibland pågå i flera timmar, vilket innebar att de var beredda att förlora dagens enda rast, då de tilläts lämna sina celler. Vi hade så mycket att gå igenom och så lite tid. I slutändan deltog fem studenter i provet, vars resultat skickades till utbildningsministeriet för att bekräftas. Veckor senare kom resultaten tillbaka. Två av studenterna var godkända.

Det var ett extraordinärt ögonblick. Nyheten om att två elever hade fått sina betyg i fängelset spreds snabbt bland alla fångar, deras familjer och organisationer som kämpar för fångarnas rättigheter. Flickorna firade nyheten och alla deras kamrater kände sig verkligen glada för deras skull. På nolltid mobiliserade vi oss igen och gjorde oss redo att producera ännu en årskull av utexaminerade. Men ju mer uppmärksamhet vår prestation fick i media, desto mer oroliga blev de israeliska fängelsemyndigheterna. Jag var inte alls förvånad över att IPS beslutade att göra det svårt för nästa grupp, som också bestod av fem studenter, att gå igenom samma erfarenhet.

Det var en verklig kamp, men vi hade för avsikt att kämpa ända in i det sista, oavsett påtryckningarna. Fängelseadministrationen informerade mig officiellt om att jag inte längre fick undervisa fångarna. De trakasserade mig upprepade gånger och hotade att skicka mig till isoleringscell. Men är väl inläst på internationell rätt och jag konfronterade upprepade gånger israelerna med det faktum att jag förstod fångarnas rättigheter och inte hade några planer på att backa. Trots alla påtryckningar lyckades jag undervisa den andra gruppen flickor och förberedde proven själv i samordning med utbildningsministeriet. Den här gången klarade alla fem elever provet. Det var en stor triumf.

Efter det vi åstadkom insåg jag att det finns ett behov av att institutionalisera utbildningen för kvinnliga fångar och att inte binda den till mig eller till någon enskild person. För att detta skulle lyckas på lång sikt behövde det vara en kollektiv insats, ett mål som alla grupper av kvinnor i fängelse skulle kämpa för under många år framöver. Jag lade mycket av mitt fokus på att utbilda kvalificerade kvinnliga fångar, genom att få dem att delta i undervisningen och genom att göra dem bekanta med det administrativa arbete som utbildningsministeriet kräver. Jag inrättade apparaten för att säkerställa en smidig övergång för den tredje gruppen av utexaminerade, eftersom jag väntade på min förestående frigivning.

Jag frigavs juni 2016. Även om jag återgick till mitt vanliga liv och yrkesarbete slutade jag aldrig att tänka på mina kamrater i fängelset, deras dagliga kamp och utmaningar, särskilt de som var angelägna om att få den utbildning som de behöver och förtjänar. Jag blev överlycklig när jag fick veta att två kvinnliga fångar tog sig an slutproven efter min avresa och lyckades ta examen. Jag kände mig lika lycklig som jag gjorde när jag frigavs och återförenades med min familj. Jag var också lättad över att få veta att det system som jag införde innan jag frigavs fungerade. Det gav mig mycket hopp inför framtiden.

I juli 2017 grep den israeliska militären mig igen, den här gången i 20 månader. Jag återvände till samma HaSharon-fängelse. Det fanns många fler kvinnliga fångar än tidigare. Med hjälp av andra kvalificerade fångar började vi omedelbart förbereda den fjärde gruppen för att ta examen. Den här gången var det nio kvinnliga fångar som studerade för examen. Det fanns fler frivilliga lärare och administratörer. Fängelset hade plötsligt blommat upp och förvandlats till en plats för lärande och egenmakt.

Fängelseledningen blev rasande! De anklagade mig för uppvigling och inledde en rad vedergällningsåtgärder för att stänga ner hela skolprocessen. Vi antog utmaningen. När de stängde vårt klassrum gick vi ut i strejk. När de konfiskerade våra pennor och blyertspennor använde vi kritor istället. När de släpade bort vår svarta tavla lossade vi ett fönster och skrev på det. Vi smugglade den från ett rum till ett annat, under de tider som vi hade avsatt för att lära oss. Fängelsevakterna försökte med alla knep för att hindra oss från vår rätt till utbildning. För att visa vår beslutsamhet att besegra fängelsemyndigheterna döpte vi den fjärde gruppen till ”Trotsets kohort”.  I slutändan visade sig vår vilja vara mäktigare än deras orättvisa. Vi slutförde hela processen. Alla flickor som gjorde slutprovet klarade det med bravur.

Jag kan inte med ord beskriva hur vi kände oss under dessa dagar. Det var en enorm seger. Vi dekorerade fängelsemurarna och firade. Vi var alla glada, leende och jublade på grund av vad vi lyckades uppnå tillsammans, när vi stod enade mot Israels orättvisa regler och dess fängelseadministration. Nyheten spreds utanför fängelsemurarna och familjerna till de utexaminerade firade i hela Palestina. Den femte gruppen var kronan på verket för den kollektiva prestationen. Det var den ljuva belöningen efter månader av kamp och umbäranden som vi hade utstått, samtidigt som vi insisterade på vår rätt till utbildning. Ytterligare sju studenter studerar nu för slutprovet, i hopp om att ansluta sig till de övriga 18 kvinnliga studenter som fått sina certifikat sedan den första upplevelsen inleddes 2015.

De kvinnliga fångarnas ambitioner utvecklades, eftersom de kände sig verkligt kapabla och stärkta av den utbildning de hade fått, särskilt eftersom de hade utstått så mycket för att få det som borde vara en grundläggande mänsklig rättighet för alla. De som har fått sina Tawjihi-certifikat är redo att gå vidare till högre utbildning. Men eftersom utbildningsministeriet ännu inte är förberett för detta steg skapar fångarna tillfälliga alternativ.

Eftersom jag har en magisterexamen i demokrati och mänskliga rättigheter, och dessutom har lång erfarenhet på området genom mitt arbete med bland annat Addameer och PLC, erbjöd jag mina elever en kurs i internationell och humanitär rätt. För att kunna undervisa i kursen lyckades jag få in några av de viktigaste och mest relevanta texterna om internationella fördrag om mänskliga rättigheter, inklusive den arabiska översättningen av alla fyra Genèvekonventionerna. En del av dessa dokument kom från Röda korset, andra från familjemedlemmar som kom för att besöka mig i fängelset.

Fyrtionio kvinnliga fångar deltog i kursen, som var uppdelad i flera perioder om vardera två månader. I slutet av kursen fick deltagarna intyg på att de hade genomgått 36 timmars utbildning i internationell och humanitär rätt, vars resultat bekräftades av flera palestinska ministerier. Medan vi firade i fängelset hölls en stor ceremoni sponsrad av ministeriet för fångfrågor utanför fängelset, där familjerna och några av de frigivna fångarna deltog, mitt i ett enormt firande.

I slutändan gjorde vi mer än att skapa hopp ur förtvivlan. Vi utvecklade också vår egen berättelse, hur vi ser på oss själva, fängelset och fångvaktarna. Vi besegrade alla kvardröjande känslor av underlägsenhet och förvandlade fängelsets murar till en möjlighet. När jag såg de vackra leendena hos mina elever som avslutade sin gymnasieutbildning i fängelset kände jag att mitt uppdrag var slutfört.

Hopp i fängelset är som en blomma som växer ur en sten. För oss palestinier är utbildning vårt bästa vapen. Med den kommer vi alltid att segra.

Ahmad Sa'adat, generalsekreterare för Folkfronten för Palestinas befrielse.
Ahmad Sa'adat, generalsekreterare för Folkfronten för Palestinas befrielse.

Våren 2023 publicerades en längre intervju med PFLP:s fängslade generalsekreterare Ahmad Sa’adat. Den ursprungliga intervjun finns på arabiska här, och den svenska översättningen nedan bygger på en engelsk översättning från Resistance News Network.

Kommendant Ahmad Sa’adat: Situationen i de ockuperade områdena utgör fördyningar till en tredje intifadas utbrott

Tidningen Al-Khabar fick till en skriftlig intervju med generalsekreteraren för Folkfronten för Palestinas befrielse (PFLP), Ahmad Sa’adat, som sitter i ”israeliska” Ramon-fängelset. I intervjun diskuterade Folkfrontens tredje generalsekreterare sitt dagliga liv i som fånge och hur han utför sitt uppdrag som Frontens generalsekreterare från fängelset. Han berörde också utvecklingar inom situationen i de ockuperade områdena, i motståndets upptrappning och i förutsättningarna för en tredje intifadas utbrott.

Folkfrontens generalsekreterare fördjupade sig i det palestinska enhetsprojektets förtjänster och utmaningarna med att uppnå det, och betonade vikten av att hålla fast vid Algeravtalet och berömde Algeriets roll i denna process. Han diskuterade också den inre kris som hemsöker den sionistiska entiteten och tecken på dess sönderfall.

Han berörde situationen i regionen, vikten och innebörden av normaliseringen mellan Saudiarabien och Iran samt de omvandlingar som det internationella systemet genomgår genom övergången från unipolaritet till multipolaritet och de nya balanser som finns att vänta. Han avslutade intervjun med budskap till det palestinska folket, de palestinska faktionerna och Palestinska myndigheten.

Intervjun följer:

14 mars 2023 är det 17 år sedan du greps av den sionistiska ockupationen. Har fängelsevistelsen påverkat din kamp, Ahmad Sa’adat?

För det första tackar jag för att ni har gett mig möjligheten att skriva på er plattform.

Jag känner att jag i egenskap av revolutionär har formats i alla intellektuella, politiska och organisatoriska avseenden inne i fängelset. Mer än hälften av mitt revolutionära liv har jag tillbringat innanför fängelsemurarna och i perioder som har avlöst varandra. Den längsta är det senaste gripandet som inleddes 15 januari 2002, då jag och mina fyra kamrater greps av Palestinska myndigheten på begäran av ockupationsregeringen. Vi sattes i förvar under US-amerikansk och brittisk internationell övervakning i enlighet med ett avtal mellan den sionistiska regeringen och Palestinska myndigheten. Därför var mitt gripande mars 2006 bara en tvångsförflyttning från Areeha-fängelset till de sionistiska fängelserna. Historiskt sett har fångarnas nationella rörelse varit ledande i kampen mot ockupationen, den har varit en plats som främjar beslutsamhet, mobilisering och kaderuppbyggnad och stärkande för ens roll att verka inom den nationella rörelsen. Detta märks på andelen fångar i alla aktiva nationella faktioners ledningsorgans sammansättning. Med utgångspunkt i alla häkten som ett samlat ramverk så har min övertygelse och tillit till oundvikligheten i vårt folks seger i deras nationella kamp mot det sionistiska projektet fördjupats, liksom min min tilltro till och övertygelse om riktigheten i Frontens politiska vision i dess strategiska och taktiska dimensioner.

Hur utför du uppdraget som generalsekreterare för Folkfronten för Palestinas befrielse från fängelset? Känner du inte ett dubbelt ansvar för att ta på dig detta ansvar från fängelset?

Frågan är relevant och viktig, eftersom det inte är lätt att leda en organisatorisk institution under fängelsets komplexa förhållanden och ockupationens säkerhetsåtgärder. Jag skulle ha föredragit att vara befriad från denna uppgift av två skäl: för det första min respekt för Frontens interna regler, som inte tillåter någon kamrat att inneha posten som generalsekreterare i fler än två mandatperioder, och för det andra är det bättre och mer praktiska alternativet att tilldela denna uppgift till en fri kamrat som är direkt involverad i arbetet. Jag respekterade dock kamraternas beslut på den åttonde nationella konferensen som innebär att jag fortsätter att bära detta ansvar, vilket kräver att jag mångdubblar mina ansträngningar till min yttersta gräns för att uppfylla de grundläggande krav som förväntas av mig i denna känsliga position. I ärlighetens namn uppfylls kraven för denna uppgift i praktiken av kamrat Jamil Mezher, vice generalsekreterare, och politiska byrån som kollektiv demokratisk ledningsinstitution och det är de som uthålligt, uppriktigt och kompetent leder Fronten.
 

Hur har du tillbringat du dina dagar i fängelset under hela denna tid? Och vilka böcker läser du?

En fånges liv styrs av en dagligen upprepande rutin på grund av fångvaktarens kontroll över fångarnas plats och tid. Därför delas min tid upp mellan läsning, promenader, social interaktion och att uppfylla min plikt att delta i dagliga kulturmöten, att leda några av dem och att specifikt följa nyhetsprogram på TV. De böcker jag fokuserar på är historiska böcker, palestinsk och arabisk historia, gammal och ny, forskning och studier som behandlar den sionistiska entiteten, dess motsättningar och dess bosättarkoloniala karaktär i allmänhet, samt romaner, särskilt ur den arabiska litteraturen från Maghreb.
 

Har fängelsetiden gett dig möjlighet att göra utvärdera såväl ditt intellektuella som ditt aktivistiska arbete?

Ja, när behovet av utvärderingar i grupp med kamrater utanför fångenskap uppstår genomför Fronten detta med jämna mellanrum, särskilt vid konferenser och utvärderingsmöten. Fronten har uppdaterat sitt teoretiska dokument för att ta hänsyn till vissa utvecklingar i den samtida kapitalismens motsättningar och den globala revolutionens teoretiska vision, samt för att justera förhållandet mellan taktiska och strategiska dimensioner i Frontens politiska diskurs utifrån den omfattande befrielseprocessen för att uppnå den nödvändiga balansen mellan dem.

Kampens metoder är knutna till hur kampen mot ockupationen förändras. Den palestinska verkligheten ger vårt folk inget annat val än omfattande motstånd, där gäller det att dynamiskt definiera varje skedes huvudsakliga kampmetod som alla motståndsmetoder kretsar kring.
 

Du planerar att inleda en obegränsad [hunger]strejk; varför denna strejk? Och vilka budskap förmedlar du genom den till ockupationen, palestinierna och det internationella samfundet?

I praktiken har fångrörelsen inte nått den obegränsade strejkens nivå. Inför strejken backade fängelsemyndigheten från att införa sina nya repressiva åtgärder som syftar till att vrida fångarnas livsvillkor flera decennier tillbaka. Det uttalade målet med strejken var att stoppa de nya angreppen som bygger på rekommendationer från terroristministern för inre säkerhet, Ben Gvir, och att bevara fångarnas landvinningar. Fångrörelsen uppnådde sina mål genom att mobilisera sin energi och styrka under ledning av den nationella allmänna nödkommittén som representerar alla färger i fångrörelsens politiska spektrum.

Detta är å ena sidan. Och å andra sidan har motsättningarna inom de sionistiska regeringsinstitutionerna fängelsemyndigheten, ministeriet för inre säkerhet och den nya regeringen i allmänhet skärpts. Den sionistiska regeringen fruktar återverkningarna av detta på de instabila säkerhetsförhållandena i de ockuperade områdena i Gaza, Västbanken, Al-Quds och den ockuperade delen av Palestina 1948.

Under åren 2018-2019 försökte Netanyahus regering strama åt fångarnas liv och beröva dem deras tillkämpade materiella och moraliska segrar och förbättringar, efter en plan från ministern för inre säkerhet Gilad Erdan. Denna plan innebar bland annat konfiskering av många av fångarnas rättigheter såsom rätten till utbildning, reglering av böcker, försämring av deras sociala och boeenderelaterade stabilitet, upphävande av gemensam representation i häktet, minskade besökstider, genomförande av förflyttningar mellan fängelser (särskilt för dem som dömts till höga straff) och minskade matsalsleveranser. Detta ledde till spänningar i fängelserna, vilket ledde till ett öppet upprorstillstånd, till att en hel avdelning i Ramon-fängelset sattes i brand, till många sammandrabbningar i andra fängelser och till förberedelser för en öppen hungerstrejk. Den sionistiska regeringen tvingades därför att frysa denna plan, installera offentliga telefoner på flera avdelningar och godkänna att de installerades i alla fängelser. Terroristminister Ben Gvirs plan var en förlängning av terroristminister Gilad Erdans plan, med några ytliga rekommendationer, såsom att stänga vissa bagerier i fängelserna som förser fångarna med bröd varje dag, att minska den dagliga duschtiden för fångar till fyra minuter, att stoppa operationer för sjuka fångar och att kräva att fångarna ska täcka sina nödfallsutgifter. Trots dessa rekommendationer är fångarnas levnadsförhållanden inte idealiska och ligger under Genèvekonventionerna, särskilt den tredje Genèvekonventionen, där krigsfångars rättigheter tydligt anges, samt Romtillägget från 1977.

Strejkplanen innehöll flera budskap: för det första ett bidrag från fångrörelsen för den nationella kampens återupplivande, för det andra en uppmaning att internationalisera fångarnas sak som fångar i en legitim kamp och ett rättvist nationellt krig, och för det tredje en bekräftelse av den allmänna nationella kampens legitimitet, där fångarna är de mest framträdande symbolerna för den palestinska nationella befrielsekampens legitimitet.


Har förhållandena i fängelset förändrats sedan den extremistiska Netanyahu-regeringen tillträdde?

I huvudsak har fångarnas situation inte förändrats i och med Netanyahu-regerings tillträde, men situationen är fortfarande spänd trots att den sionistiska attacken har upphört. Fångrörelsens fingrar kommer således att fortsatt ligga på avtryckaren.
 

Hur följer du utvecklingen i de ockuperade områdena? Får ni tillgång till media, tv och radio? Eller är era advokater och familjemedlemmar ert enda sätt att kommunicera med omvärlden?

Den nationella fångrörelsen har uppnått rätten för fångarna att få tillgång till tv, radio, tidningar och böcker. Fångrörelsens verklighet gör det möjligt för dess medlemmar att följa den politiska utvecklingen och omvandlingarna utanför murarna. I dag följer de sionistiska nyhetskanaler, liksom ryska RT, Palestine Station och arabiska underhållningskanaler som MBC Drama, MTV och MBC. Viktigast av allt är att de har rätt att få in böcker via besök, med två böcker per månad för varje fånge.
 

De palestinska områdena genomgår stora förändringar på motståndets väg, med uppkomsten av väpnade organisationer som inte är knutna till faktioner, som Lions’ Den och Jenin Brigade. Hur tolkar du dessa förändringar? Och vad kommer de tillföra den palestinska motståndsrörelsen?

Vi kan prata om de kvalitativa framstegen i det palestinska folkliga och väpnade motståndets metoder, men dessa framsteg har ännu inte nått upp till den nivå där de orsakar ett kvalitativt genombrott i den maktbalans som styr konflikten med ockupationen. Denna fråga kräver en konvergens mellan kampens nationella, panarabiska och internationella dimensioner. Den ockuperade marken döljer emellertid en vulkan som kan få ett urbrott när som helst. Det vi bevittnar i dagens konfrontationer är ett förspel till detta. Den nuvarande palestinska situationen påminner om de förhållanden som föregick första intifadan 1987 och om upptakten till andra intifadan 2000. De objektiva förutsättningarna är mogna, och allt som saknas är de subjektiva förutsättningarna eller uppnåendet av nationell enhet och dess enhetliga nationella verktyg för att leda vårt folks kamp.

Alla som har följt den palestinska nationella kampens olika etapper inser att omfattande nationell enhet har varit den viktigaste hävstången för kvalitativa framsteg i den nationella kampen och för att skapa nationella landvinningar. Det bästa exemplet på detta är den första intifadan 1987. Alla förspel och fördyningar till denna intifada skulle inte ha burit frukt om inte PLO:s (Palestinska befrielseorganisationen) enhet hade återupprättats genom palestinska nationella rådets möte som hölls i Algeriet bara några månader innan intifadans utbrott.
 

Det finns dock fortfarande klyftor mellan palestinska faktioner. Varför finns det enligt din mening sådana klyftor när det finns gemensamma mål? Och hur kan denna splittring stoppas?

För det första bör det klargöras att det palestinska nationella samförståndets nuvarande omfattning teoretiskt begränsas till den palestinska nationella kampens minimiprogram, dvs. kring det etappmål som uttrycks i rätten till återvändo, rätten till självbestämmande och upprättandet av en palestinsk stat med Al-Quds som huvudstad. Eftersom Fatahs ledning och vissa deltagande organisationer med PLO:s ledning anser att detta mål utgör deras högsta tak formaliserade de det genom att underteckna Osloavtalen och verka för tvåstatslösningen. Folkfronten anser att detta måls uppfyllelse bör vara en del av en omfattande befrielseprocess för det historiska Palestina, både för land och folk. Icke desto mindre är de nuvarande gemensamma nämnarna tillräckliga för att uppnå nationell försoning och bryta splittringen på vägen mot nationell enhet och återuppbyggnad av dess verktyg och institutioner för ledarskap på nationell och demokratisk grund. Detta är vad alla försoningsdokument och avtal har fastställt, varav det senaste är avtalet i Algeriet.

Problemets kärna är att Palestinska befrielseorganisationens dominerande ledarskap fortsätter att insistera på Osloavtalen och dess åtaganden inom säkerhet, politik och ekonomi, liksom att det håller fast vid sitt monopol på nationellt beslutsfattande och envisas med att hålla tillbaka PLO:s utvecklings- och återuppbyggnadsprocess på nationell och demokratisk grund. Detta är å ena sidan, och å andra sidan dominerar faktionskonflikten om ledarskap och makt mellan Fatah och Hamas.

Genom att underteckna Osloavtalen utanför det nationella samförståndet överfördes i praktiken våra motsättningar med ockupationen till den palestinska inre sfären, vilket ledde till den nuvarande splittringen och till att det palestinska folkets enhet – enheten mellan land, folk, sak och identitet – upplöstes efter att PLO:s ledarskap hade avsagt sig 78 procent av det historiska Palestina och officiellt erkänt den sionistiska entitetens suveränitet över den 1948 ockuperade delen av Palestina. Detta gjorde att resten av Palestina och det palestinska thawabet, den palestinska nationella kampens minimiprogram, försattes i ojämlika förhandlingar med den sionistiska fienden, utan några garantier eller tidsramar för att säkerställa slutet på ockupationen och genomförandet av rätten till återvändande, vilket också ledde till avvecklingen av delar av det nationella programmet som fullbordat faktum. Trots att de illusioner som byggde på detta avtal har skingrats och att Osloavtalen faktiska död håller PLO:s ledning fortfarande fast vid åtagandena i dessa avtal, med tvång eller frivilligt, särskilt i säkerhetsfrågor.

För att komma ur den nuvarande palestinska krisen är det därför nödvändigt att avsluta splittringen och uppnå nationell enighet, vilket kräver att PLO:s ledning överger Osloramen och dess åtaganden, och att den släpper illusionerna om att nå en uppgörelse med den sionistiska entiteten. Det kräver också att enheten mellan det palestinska folket och komponenterna i dess nationella program återställs och att kärnan i den arabisk-palestinska nationella konflikten som en kamp mellan det nationella befrielseprojektet och det rasistiska sionistiska bosättarkoloniala projektet återupprättas.

Här och nu kräver detta ett genomförande av alla beslut som fattats av de nationella och centrala råden som har avlöst varandra, liksom resultaten av de nationella faktionernas generalsekreterares möte, där kravet att det måste banas väg för att bryta med Osloavtalen och avsluta alla dess politiska, säkerhetsmässiga och ekonomiska åtaganden formulerades. Detta inbegriper att dra tillbaka erkännandet av den sionistiska entiteten, avsluta säkerhetssamordningen och genomföra alla nationella överenskommelser för försoning, bryta splittringen och återupprätta den nationella enheten inom ramen för PLO genom dess återuppbyggnad på nationella och demokratiska grunder och därmed stärka dess ställning. Det kräver också att dess status som politisk institution för vårt folks enhet i alla dess politiska och sociala spektra återställs. Alla dessa krav betonas och anges tydligt i Algeravtalet om palestinsk nationell försoning. Vi har missat många möjligheter, varav den senaste är den demokratiska vägen för att återuppbygga det interna palestinska huset och hålla omfattande val till det nationella och lagstiftande rådet och till presidenten på grundval av texterna i det dekret som utfärdades av president Mahmoud Abbas i början av 2021. I dag måste vi ta tillfället i akt och förbinda oss att genomföra Algeravtalet som innehåller alla dessa rättigheter som ett steg framåt på befrielsens väg mot att uppnå våra nationella och historiska mål.

Algeriet har gjort betydande ansträngningar för att sammanföra de palestinska grupperna inom sina gränser, vilket kulminerade i undertecknandet av försoningsavtalet. Vilken betydelse har detta steg och vad är ditt budskap till grupperna som genomför avtalet på marken?

Den grundläggande betydelsen av Algeravtalet för den nationella försoningen ligger i det algeriska sponsorskapet, i allt som det representerar i sin politiska och moraliska ställning för vårt palestinska folk och vår arabiska nation. Den algeriska revolutionens seger fungerade som en modell och en motiverande faktor för inledandet av den samtida palestinska revolutionen, liksom för ett antal arabiska revolutioner, såsom det jemenitiska folkets revolution i den ockuperade södra delen av Jemen som leddes av den dåvarande Nationella fronten och som lyckades befria Jemen och avsluta den brittiska ockupationen. Dess inverkan och inflytande sträckte sig över hela den afrikanska kontinenten.

Algeriets roll som sponsor av detta avtal är därför en historisk förlängning av dess stöd och uppbackning av vår nationella befrielsekamp under alla historiska skeden. Vi hoppas på och uppmanar till en fortsatt och ihärdig roll för Algeriet, eftersom de åtnjuter respekt och uppskattning från alla palestinska nationella faktioner. Vi hoppas också att denna roll kommer att följas av dess nationella bidrag till att lösa och nedgöra de många kriser som vår nations folk står inför. Samtidigt värdesätter och uppskattar vi den ansvarsfulla nationella roll Algeriet har tagit, inklusive dess inflytelserika roll på den afrikanska kontinenten och i Afrikanska unionen.

Delar du uppfattningen att den sionistiska enheten har börjat erodera och är på väg mot upplösning?

Denna diagnos är korrekt, eftersom alla bosättarkoloniala erfarenheter som misslyckades med att utrota eller utplåna ursprungsbefolkningen eller upplösa deras identitet i slutändan gick detta öde till mötes, som i Zimbabwe och Sydafrika. Internationellt samförstånd mot apartheidsystemen, och framför allt folkets kamp i dessa två länder, spelade en roll för att avveckla dessa system.

Den palestinska verkligheten är inget undantag, även om den har sina egna unika omständigheter jämfört med Zimbabwe och Sydafrika. Västvärlden, med USA i spetsen, stöder den sionistiska entiteten och betraktar varje utmaning mot den som en röd linje som inte får överskridas. Palestinas geopolitiska läge i hjärtat av arabvärlden och Mellanöstern har skapat en sammanstrålning av intressen i försvaret av och stödet till den sionistiska entiteten, oavsett storleken och Europas eller USA:s olika visioner. Detta gör frågan om den sionistiska entitetens undergång svårare än i jämförelse med andra erfarenheter av bosättarkolonier och det krävs en kombination av nationella, regionala och internationella insatser för att isolera denna entitet och beröva den dess legitimitet, vilket förvärrar den sionistiska entitetens strukturella interna kris och undergräver dess förmåga till avskräckning. Ytterligare krävs palestinska ansträngningar för att utnyttja motsättningarna inom den sionistiska entiteten, identitetskampen och klasskampen inom ramen för växande antisionistiska judiska strömningar och för att stärka förbindelserna med dem, hur svagt deras nuvarande inflytande än må vara.

Dessa motsättningar och deras hot mot entitetens framtid nämndes av den tidigare presidenten för den sionistiska entiteten, Rivlin, i hans tal till Knesset 2015, där han konstaterade att entitetens situation från dess tillkomst återspeglade en judisk majoritet som stod inför en arabisk minoritet. I dag ser vi ett samhälle som är uppdelat i fyra ”stammar” på hebreiska: en ”religiös” Haredi-stam, en sionistisk judisk stam, en sekulär stam och en arabisk stam; en återspegling  av motsättningarnas djup i det sionistiska samhället. Det vi ser i dag bekräftar Rivlins oro och pekar på det oundvikliga i att den sionistiska enheten kommer att upplösas och gå under, förutom att den sionistiska berättelsen som bygger på bibliska myter kommer att kollapsa på grund av arkeologiska upptäckter som har motbevisat föreställningen om ”Guds utvalda folk” och den ”historiska rätten till Palestina”. Många forskningsstudier baserade på arkeologiska fakta och upptäckter genom utgrävningar i Palestina för att bekräfta den bibliska berättelsen har gett resultat som skiljer sig från de bibliska texterna och de datum och platser som nämns i dem. Denna relativt stora akademiska elit talar inte längre om bibliska myter utan snarare om den sionistiska statens koloniala karaktär. Allt detta, utöver avslöjandet av den sionistiska entitetens karaktär och dess imperialistiska funktion, och det växande internationella stödet för den palestinska nationella kampen, kommer praktiskt taget att leda till upplösningen och försvinnandet av denna rasistiska imperialistiska entitet som uppstod utanför ett geografiskt och historiskt sammanhang.

De ockuperade områdena bevittnar en betydande upptrappning, som har intensifierats i och med Netanyahus extremistiska regerings tillträdande, mot det palestinska lägrets växande ilska. Vart tror du att denna upptrappning kommer att leda?

Den nuvarande situationen i de ockuperade områdena är fördyningarna till en tredje intifadas utbrott, djupare, starkare och av större betydelse än den första och andra intifadan. Detta kräver att den palestinska sidan gör upp med splittringen, uppnår demokratisk nationell enhet och bygger upp sina främsta kampverktyg på grundval av en enhetlig nationell strategi som bygger på motstånd och på att överge av illusoriska överenskommelser och kompromisser med den sionistiska entiteten som är omöjliga i verkligheten. Trettio års förhandlingar som bygger på Madrid-Oslo-spåret har misslyckats och skapat den nuvarande krisen som vårt folk och vår nationella sak befinner sig i.

Vad anser du om normaliseringen mellan vissa arabländer och den sionistiska entiteten? Och rättfärdigas normaliseringen av de skäl som dessa länder har lagt fram?

Arabernas normalisering med den sionistiska entiteten är ett hugg i det palestinska folkets rygg och den arabiska nationens hjärta. Den sionistiska entiteten utgör inte bara ett hot mot det palestinska folket utan även mot hela den arabiska nationen, de afrikanska folken och alla folken i Mellanöstern. Dess inrättande syftade till att omintetgöra alla försök till progressiv arabisk nationell uppbyggnad och till att utgöra ett offensivt imperialistiskt verktyg för att skydda den globala imperialismens intressen i den arabiska regionen. De ursäkter som vissa arabländer tillhandahåller är mer vidriga än den synd och det misstag som är normaliseringen. Vid en tidpunkt då det palestinska folket slaktas av den sionistiska krigsmaskinen, det internationella stödet för palestiniernas rättigheter växer och de organiserade försöken till internationell bojkott av den sionistiska entiteten expanderar, vilket vi kan se i framgångarna för BDS, den ekonomiska bojkott-, avinvesterings- och sanktionskampanjen mot ”Israel”, skyndar sig samtidigt dessa länder att normalisera den sionistiska fienden för att stärka sin egen makt och försköna sina fula ansikten. Hur kommer vissa rika arabiska gulfstater gynnas av normaliseringen? Vilket intresse har Marocko, som är ordförande för Al-Quds-konferensen, av denna normalisering? Är det västsahariska folket Marockos huvudfiende? Detta kan lösas genom att genomföra FN:s resolution om att hålla en folkomröstning för att avgöra frågan. Därför måste upprättandet av ett arabiskt folkligt förkastande av normalisering med den sionistiska entiteten stå högst upp på dagordningen för alla progressiva arabiska nationalistiska och nationella krafter.

Har du följt normaliseringen av de saudisk-iranska relationer och hur kommer detta att påverka den palestinska saken?

Folkfronten välkomnade detta initiativ och uttryckte sin tillfredsställelse över det och Kinas ansvarsfulla och växande politiska roll. Fronten uppskattar också Kinas sympatier på internationell nivå på olika områden och dess ansträngningar för att uppnå säkerhet och stabilitet i arabregionen och världen. Det syftar också till att stävja den US-amerikanska imperialismen, som skapar en atmosfär av spänning och krig, hotar den internationella freden och driver världen till randen av ett globalt krig. Som ett resultat av detta finns det förhoppningar att detta initiativ kommer att minska det amerikanska svärdets hot i den arabiska gulfen och den arabiska regionen i allmänhet, och bidra till att hitta lokala lösningar på regionala kriser, särskilt kriget i Jemen, den pågående isoleringen av Syrien från sin arabiska omgivning, den nuvarande libanesiska krisen och att rädda landet från cirkeln av internationell imperialistisk belägring och utpressning. Det syftar också till att återupprätta de oberoende arabiska institutionernas roll och stänga dörren för alla former av internationell inblandning i arabiska angelägenheter och internationalisering av arabiska kriser som i Jemen och Libyen. Det finns också förhoppningar om att denna utveckling ska bli bestående och inte påverkas av förändringar i den US-amerikanska administrationen och det republikanska partiets återkomst till makten i USA. Den saudisk-iranska försoningen kan bidra till att påskynda slutförandet av den internationella överenskommelsen om den iranska kärnkraftsfrågan och kan bromsa de amerikansk-sionistiska försöken att använda gulfstaterna till att belägra Iran som en del av ett militärt alternativ för att lösa den påhittade krisen kring denna fråga, ett alternativ med negativa återverkningar och allvarliga konsekvenser för de arabiska gulfstaternas säkerhet i synnerhet och för den arabiska regionen i allmänhet.

Hur tror du att den palestinska saken kommer att påverkas av förändringarna i det internationella systemet, med framväxten av nya makter som Kina och Ryssland och en övergång från unipolaritet till multipolaritet i världen?

En multipolär värld skulle återställa balansen i det internationella samfundet och dess ledande internationella institutioner och ge större möjligheter för fattiga länder i det globala syd att välja sin egen väg mot en oberoende ekonomisk utveckling och frigöra sig från dominansen av imperialistiska institutioner för ekonomisk globalisering (Världsbanken, Internationella valutafonden, USA:s finansdepartement) och från villkoren i Washingtons avtal för finansiella lån. Dessa har rätt och slätt plundrat dessa länders resurser och utarmat dem genom att lägga beslag på de kontanta överskott som produceras av filialer till jätteföretag som är verksamma där och överföra dem till västerländska marknader, vilket gör att dessa länder kämpar för att återbetala internationella låneräntor, förutom att de ska betala tillbaka själva lånen.

Det är sant att den pol som förväntas konsolideras globalt, under ledning av Kina och Ryssland, inte kommer att vara socialistisk eller representera en återgång för världen till stadiet före kollapsen av det internationella socialistiska lägret under ledning av Sovjetunionen. Den pågående konflikten styrs eller leds inte av ideologiska motiv utan är en kamp om inflytelsesfärer, makt, rikedomar, energikällor och ekonomiska intressen i allmänhet. I verkligheten kommer det dock att vara mindre godtyckligt i sitt sätt att hantera människor än det unipolära systemet som leds av den amerikanska imperialismen och den västerländska kapitalismen. Det är också sant att den nya polen ännu inte har fötts, men den övergångsfas som världssystemet genomgår i dag kommer oundvikligen att leda till att den etableras och att dess roll befästs, eftersom naturen avskyr ett vakuum och det internationella imperialistiska systemets makt och dominans har urholkats och krympt under två decennier. Viktigast av allt är att framväxten av denna multipolära värld kommer att påskynda de subjektiva och objektiva faktorerna i de förtryckta folkens och de fattiga klassernas kamp för upprättandet av en ny global internationell ordning som bygger på en rättvis fördelning av internationell rikedom, jämlikhet mellan folken och ett förkastande av alla former av förtryck och diskriminering på grund av etnicitet, nationalitet, hudfärg eller kön.

Vad är ditt avslutande budskap till det palestinska folket, de palestinska faktionerna och Palestinska myndigheten?

Mitt budskap till vårt palestinska folk är en uppmaning att tro på oundvikligheten i att vår rättmätiga nationella kamp kommer att segra mot det rasistiska sionistiska bosättarkoloniala projektet. Vi har kommit långt på denna väg, och vi måste fortsätta genom att fördjupa och utvidga vårt motstånd i alla former och metoder som krävs i det nuvarande skede som vi och vår nationella sak genomgår. Jag vill också förmedla nödvändigheten av att åstadkomma folklig enhet och av att folket utövar sin demokratiska roll i det palestinska lägret. De måste sätta press på och stoppa splittringens parter som hindrar riktig nationell enhet. Den nationella dialogen räcker inte längre, och alla palestinska partiers eller entiteters legitimitet utgår från de folkliga massorna som är de som betalar för kampen mot ockupationen med sitt blod.

Vad angår de nationella krafterna och de nationella faktionerna i allmänhet, i alla deras politiska färger, måste de besitta den politiska vilja som krävs för ett slut på splittringen och för att uppnå nationell enhet. Det viktigaste villkoret för att ena vårt folk, leda dess nationella kamp och orientera kampen efter folkets nationella och historiska strävanden är att det nuvarande ledarskapet för Palestinas befrielseorganisation, som har mandat att genomföra alla nationella försoningsavtal, slutar hålla tillbaka återuppbyggnaden av PLO på en nationell demokratisk grund, vilket även skulle återupprätta dess status och ställning. Det måste återupprätta sin roll som ett enande, kämpande politiskt ledarskap för vårt folks och dess politiska krafters enighet och som vårt folks kamps främsta referens och dess enda legitima representant överallt där de är närvarande. Tid kostar blod, och historien kommer inte att vara barmhärtig mot de som inte uppfyller sina plikter och skyldigheter gentemot vår sak och vårt nationella befrielseprojekt.

Denna text är översatt från Resistance News Networks kanal på Telegram.

Tidigt imorse förde israeliska ockupationsstyrkor bort PFLP-ledaren och frigivna fången Khalida Jarrar från hennes hem i Ramallah.

Khalida har fängslats minst fyra gånger på grundlösa anklagelser, senast 2016 och 2021. Hon frigavs i september 2021 efter två års administrativt förvar utan åtal eller rättegång. Bara två månader innan hon frigavs nekade den sionistiska entiteten henne tillfällig frigivning för att kunna närvara vid begravningen av sin 31-åriga dotter, aktivisten Suha Jarrar.

Khalida, en livslång aktivist, intellektuell och ledare, har trotsigt stöttat fångarnas kamp och arbetar nu som forskare om palestinska kvinnliga fångar vid Birzeit University.

#FreeThemAll

Intervjun nedan är en översättning och publicerades ursprungligen på franska:

Vad är förhållandet mellan kampen för avskaffandet av fängelser och polis och kampen för Palestinas befrielse? Vilka är abolitionisternas analyser och ståndpunkter om Palestina? Hur kämpar abolitionisterna? Vi har diskuterat dessa och andra frågor med Gwenola Ricordeau, professor i straffrätt vid California State University, Chico (USA). Hon är en abolitionistisk aktivist och författare till flera böcker i ämnet (Pour elles toutes. Femmes contre la prison; Crimes et Reines. Penser l’abolitionnisme pénal; 1312 raisons d’abolir la police) och hon är också engagerad för Palestina, särskilt till stöd för palestinska fångar.

Gwenola Ricordeau till stöd för den tidigare palestinska fången Khalida Jarrar 15 januari 2020.
Gwenola Ricordeau till stöd för den tidigare palestinska fången Khalida Jarrar 15 januari 2020.

Kan du kort förklara vad abolitionism är?

Sedan 1970-talet har begreppet ”straffabolitionism” använts för att beskriva en uppsättning idéer och kamper för att avskaffa det straffrättsliga systemet, dvs. fängelser, polis och domstolar. Det är en rörelse med en mängd olika politiska uttryck (kamp mot fängelser, utveckling av straffria former av rättvisa etc.), men som helhet bygger den på en radikal kritik av i synnerhet kapitalismen, systemisk rasism och patriarkat.

Vi har sett hur abolitionistiska organisationer och aktivister har deltagit i den senaste tidens protester för Palestina i USA. Vilka former har detta tagit sig?

Många abolitionister har hjälpt till att organisera de enorma demonstrationer som har ägt rum under de senaste veckorna i USA, särskilt i större städer som Los Angeles, San Francisco och New York, samt walk-outer i gymnasieskolor och universitet. Abolitionistiska aktivister har också deltagit i blockader av hamnarna i Oakland och Seattle (på Förenta staternas västkust) och i aktioner mot det israeliska vapenföretaget Elbit Systems. Abolitionister har också gjort stora ansträngningar för att organisera utbildningar och diskussionsforum om Palestina; vissa av dessa evenemang har ägt rum online, till exempel de som organiserades av A World Without Prisons, de av Network to Advance Abolitionist Social Work och de av Critical Resistance där Angela Davis deltog.

Det bör betonas att abolitionisternas engagemang för Palestina inte började 7 oktober. Palestina, och Gaza i synnerhet, är flitigt närvarande i abolitionisternas kamp och reflektioner. Jag tänker särskilt på 2019 års uttalande som initierades av Critical Resistance, ”Zionism is not compatible with prison abolition or reform”, som undertecknades av många abolitionistiska organisationer och som Samidoun anslöt sig till.

Vilka är de viktigaste abolitionistiska organisationerna som deltar i dessa mobiliseringar?

Av de abolitionistiska organisationer som jag redan har nämnt är Critical Resistance utan tvekan den mest kända. Men även INCITE! Women of Color Against Violence eller Interrupting Criminalization finns, såväl som en mängd organisationer som kämpar lokalt mot polisen, fängelserna eller kriminaliseringen av aktivister.

Du nämnde Angela Davis…

Ja, hon är en viktig aktivistfigur. Hon har alltid försvarat abolitionistiska och propalestinska ståndpunkter i sin aktivism, sina böcker och sina uttalanden, till exempel nyligen på France inter. Men många välkända abolitionistiska aktivister och intellektuella visar också sitt stöd för Palestina. Det finns US-amerikanska aktivister som Michelle Alexander, författare till The New Jim Crow: Mass Incarceration in the Age of Colorblindness, Mariame Kaba, författare till We Do This ’Til We Free Us: Abolitionist Organizing and Transforming Justice och Sarah Schulman, författare till Conflict is Not Abuse: Overstating Harm, Community Responsibility, and the Duty of Repair, liksom den kanadensiska Robyn Maynard, författare till Policing Black Lives: State Violence in Canada from Slavery to the Present.

Kan du förklara den politiska grund på vilken abolitionister positionerar sig i Palestinafrågan?

För oss abolitionister är det en självklarhet att stödja det palestinska folkets kamp, inte bara på grund av kriminaliseringen av deras existens, utan också för att abolitionismen med nödvändighet är antikolonial.

Men låt oss börja med det som är mest uppenbart ur en abolitionistisk synvinkel, dvs. det sätt på vilket det palestinska folket lider av fängelsets existens. Först och främst måste vi betona fenomenets omfattning. Sedan 1967 beräknas 40 procent av palestinska män ha fängslats, och totalt nästan 800 000 palestinier, däribland många barn. Nästan alla palestinska familjer har upplevt att någon av deras medlemmar har fängslats. En bör komma ihåg att fängelse är ett straff som påverkar fångarnas känslomässiga och affektiva liv, men också deras släktingars, och att det i denna mening också är ett kollektivt straff. De hemliga metoder för medicinskt assisterad fortplantning som fångar måste tillgripa vittnar om hur målet för fängelsevistelsen, utöver fångarna, är det palestinska folket självt.

Den grymma behandlingen av fångar och deras familjer måste också lyftas fram. Detta är väldokumenterat, och för att bara nämna några aspekter, låt oss nämna den massiva användningen av administrativt förvar, användningen av särskilt grymma former av isolering och morden på fångar.

Abolitionister är naturligtvis också särskilt uppmärksamma på kriminaliseringen av solidaritet med Palestina. Det finns många exempel på detta i Förenta staterna. Jag tänker särskilt på fallet med ”Holy Land Five”, av vilka några har suttit fängslade i nästan 20 år. I Frankrike är fallet med Georges Abdallah också symboliskt, för att inte tala om de senaste veckornas tillslag mot politiska organisationer och personer som är engagerade i Palestina.

I allmänhet förknippar vi ”fängelse” med ”brottslighet”, ”fångar” med ”brottslingar”. Vad skall vi göra av dessa kategorier i det palestinska sammanhanget?

Abolitionister fördömer ofta hur fängelse framställs som ett ”naturligt” svar på brottslighet när brottslighet är en historiskt och politiskt konstruerad kategori. Masskriminaliseringen av palestinier illustrerar tydligt att det som kallas ”brott” är kontextuellt och att fängelset i grunden tjänar till att upprätthålla ordningen, i detta fall den koloniala ordningen. Abolitionistiskt tänkande ägnar stor uppmärksamhet åt effekterna av att sätta etiketter på människor. De senaste veckorna har tydligt visat hur etiketten ”terrorism” används för att förringa politiska motståndare, vilket vi nyligen har sett i Förenta staterna när anklagelsen om ”inhemsk terrorism” har använts mot motståndare till byggandet av ett enormt polisutbildningscenter i Atlanta (Georgia), med smeknamnet ”Cop City” (#StopCopCity). Det bör också noteras att västmedia och den dominerande politiska diskursen använder kategorierna ”israeliska gisslan” och ”palestinska fångar” utan eftertanke eller kritisk reflektion, för att bättre kunna kontrastera dem, även fast de senare utifrån sin rättsliga och politiska status, sin behandling och omständigheterna kring deras bortförande och fångenskap, är krigsfångar. Detta är ett exempel på den typ av hierarki som skapas när människor kategoriseras som ”gisslan” kontra ”fångar”, och på den oskuld som vissa kan göra anspråk på och, tvärtom, den skuld som andra tillskrivs.

Det sägs ofta om Gaza och Palestina i allmänhet att det är ett utomhusfängelse…

Ja, och det är inte bara en metafor. Palestina är en perfekt illustration av det som Michel Foucault kallade “fängelsesystemets kontinuum“: fängelsesystemet och övervakning kan ta många former. Det är oerhört viktigt att tala om palestinska fångar, men vi måste också komma ihåg att när vi talar om abolitionism är vårt mål inte bara fängelset utan det “fängelseindustriella komplexet” i allmänhet.

Kan du förklara begreppet ”det fängelseindustriella komplexet” och dess innebörd för den politiska analysen?

Detta begrepp (prison-industrial complex) utvecklades i USA i slutet av 1990-talet och populariserades i hög grad av Angela Davis och Critical Resistance. Det syftar på utvecklingen av en ”straffindustri” efter det kalla krigets slut, dvs. en hel ekonomisk sektor som profiterar på fängelsesystemets existens och upprätthåller nära förbindelser med vapen-, övervaknings- och säkerhetsindustrierna i synnerhet.

Det fängelseindustriella komplexet är globalt till sin karaktär och kopplat till de krig som förs av de imperialistiska staterna. Detta är precis vad som uttrycks av parollen ”Abolition means no more war” (Abolition innebär inget mer krig).

Kan du ge några exempel på det fängelseindustriella komplexets globala karaktär?

Ett konkret exempel är Georgia International Law Enforcement Exchange (GILEE). Detta program, som stöds av Georgia State University i Förenta staterna, gör det möjligt för de israeliska och US-amerikanska polisstyrkorna att samarbeta och utbyta träning, teknik och taktik. GILEE deltar i projektet Cop City i Atlanta, och dess motståndare fördömer tydligt dess kopplingar till folkmordet i Palestina.

GILEE är en del av ett större fenomen: Förenta staterna ger nästan 4 miljarder dollar per år i militärt stöd till Israel, och omfattningen av samarbetet mellan Förenta staterna och Israel när det gäller polisarbete återspeglas i det bidrag som Tsahal ger till militariseringen av polisen i Förenta staterna.

Du sa att ”abolitionismen med nödvändighet är antikolonial”. Kan du förklara detta?

I USA hör vi ofta frasen ”Palestine is an indigenous struggle” (Palestina är urfolkskamp). Med det perspektivet klargörs att sionismen är en rasism som upprätthåller kolonialism, men det sammankopplar också det palestinska folkets kamp och ursprungsbefolkningarnas kamp i Nordamerika (Förenta staterna, liksom Kanada, är en bosättarkoloni, precis som Israel).

Fängelser och polisstyrkor är kraftfulla verktyg för kolonisering i alla delar av världen och är nödvändiga för övervakning av och repression mot ursprungsbefolkningar. Det faktum att Israel nyligen fördubblade antalet fängslade palestinier inom loppet av två veckor visar tydligt sambandet mellan fängelse och kolonisering.

Den antikoloniala kampen i USA har också en slogan: ”Land Back” (Återlämna marken). Den har använts framför allt för att motsätta sig byggandet av nya fängelser och för att fördöma hur utvidgningen av straffsystemet har varit en del av kolonialismen och miljöförstöringen. Så gör motståndarna till Cop City kopplingen till Palestina. För oss abolitionister är att kräva, i Palestina liksom i Förenta staterna, att marken skall återlämnas till ursprungsbefolkningen att säga att kolonisering är oförenligt med abolitionism.

Vi måste också komma ihåg att kolonisering också förstör inhemska modeller för hantering av konflikter och oförätter, vilket den palestinska forskaren Yara Hawari beskriver så väl. I det avseendet, om abolitionister vill avskaffa fängelser och polis, så är det för att de vet att fängelser och polis är en viktig aspekt av koloniseringen.

Slutligen, om abolitionisterna har en tydlig antikolonial hållning beror det på de kopplingar som finns i USA mellan straffabolitionism, kampen för att avskaffa slaveriet och de svarta befrielserörelserna. Detta har satt frågan om raskapitalism och vit överhöghet i centrum för abolitionisternas analyser och kamp.

Vilken är relationen mellan USA:s svarta befrielserörelser och Palestina?

Som Michael R. Fischbach skriver i Black Power and Palestine finns det en lång historia av politisk solidaritet mellan svarta befrielserörelser och det palestinska folkets kamp, särskilt sedan Malcolm X, även om denna historia inte är entydig. Denna solidaritet får näring av den förståelse som palestinier och svarta människor i USA har för likheten mellan Israels behandling av palestinierna (som kan beskrivas som ”israelisk apartheid”) och den behandling som svarta människor i USA har utsatts för under rassegregering och Jim Crow-lagar.

Men den mest närstående historien har i synnerhet präglats av Palestinas solidaritet med Black Lives Matter, särskilt i augusti 2014 under upploppen i Ferguson (Missouri) som följde på polisens mord på Michael Brown – och som sammanföll med Israels attack mot Gaza – och under mordet på George Floyd våren 2020. Vi kan också nämna fördömandet av GILEE från svarta organisationer till stöd för Palestina.

Det palestinska folket och svarta i USA förenas också av frågan om fångar och den politiska solidaritet som skapats mellan fångar i Förenta staterna och Israel, vilket till exempel framgår av Mumia Abu-Jamals många ställningstaganden för Palestina eller Ahmad Sa’adats uttalande från 2018. Mer allmänt är de engagerade i kampen för frigivning av alla politiska fångar, från Leonard Peltier, en politisk fånge ur den nordamerikanska ursprungsbefolkningen, till Holy Land Five.

Det låter som att abolitionism går långt utöver avskaffandet av fängelser och polisen…

Ja, abolitionism handlar inte bara om att stödja fångar och alla kriminaliserade människor, eller ens bara om att befria alla fångar. Den abolitionistiska visionen vet att frigörelse inte enbart är resultatet av att en institution upphör, vilket slutet på slaveriet visade för svarta i USA. W.E.B. Du Bois har några viktiga tankar om detta ämne, och hans begrepp ”abolitition democracy” (abolitionistisk demokrati) har omarbetats av Angela Davis för att beskriva abolitionistiska strävanden.

I själva verket är abolitionismen som en tråd vi drar i. Vi kan inte analysera straffsystemet, polisen och fängelset utan att se deras kopplingar till kolonialism, men också till extraktivism, och därför det sätt på vilket det palestinska folkets kamp också är en kamp mot den systematiska förstörelsen av vår planet. Abolitionismen har också nära kopplingar till kampen mot funkofobi och funktionsrättsaktivister som Alice Wong gör det tydligt att de stöder Palestina. Som The Abolition and Disability Justice Coalition förklarade i ett pressmeddelande 2021: ”Disability justice cannot exist under settler colonialism, military occupation, imprisonment, and apartheid…Disability justice requires solidarity with Palestine”.

Vilka strategier utvecklar abolitionister?

Abolitionisternas strategier är varierande, och det finns mycket debatt bland abolitionisterna om vilka strategier de ska anta. På senare år har dock ”avfinansiering” (defunding) som taktik blivit alltmer populär, med uppmaningar att skära ned budgetar (till exempel för polisen eller fängelser) och kampanjer för att bojkotta företag som är kopplade till det fängelseindustriella komplexet. Den slogan som vi hör idag, ”defunding genocide”, är därför en del av både denna typ av taktik och praxis för ”Boycott, Divestment, Sanctions”-kampanjen (BDS). Detta är naturligtvis inget nytt. Några exempel är kampanjen ”Defund Racism” mot välgörenhetsorganisationer som finansierar israeliska bosättningar från USA, och segern 2016 för den internationella kampanjen som lanserades av palestinska fångar mot G4S, ett privat säkerhetsföretag som har tillhandahållit sina tjänster till israeliska fängelser.

Ur en abolitionistisk synvinkel är det naturligtvis alltid viktigt att visa politisk solidaritet med alla de som trakasseras, förtrycks och kriminaliseras på grund av sitt engagemang för Palestina. Det måste också sägas att vi befinner oss i ett sammanhang som får rasistiska hatbrott, särskilt antisemitiska och islamofobiska sådana, att frodas och att det är nödvändigt att inta en tydlig ståndpunkt i solidaritet med offren. Jag tänker särskilt på de tre palestinska studenterna, Hisham Awartani, Kinnan Abdalhamid och Tahseen Ahmed, som sköts i Vermont 26 november.

Hur ser abolitionisterna på Palestinas framtid?

Abolitionister säger ofta att ju grövre brottet är, desto mindre meningsfullt är det att tro att straff kan vara lösningen. Precis som verklig säkerhet aldrig finns i slutet av en pistol, är offrens, alla offers, upprättelse, sorg eller läkande alldeles för komplex för att kunna lösas genom straff. Det är därför abolitionismen har många kopplingar till övergångsrättvisa och lösningen av politiska konflikter, krig och brott mot mänskligheten, dvs. situationer där brottets omfattning gör det omöjligt att helt enkelt straffa de ansvariga. Att säga detta hindrar oss naturligtvis inte från att fördöma Macrons, Bidens, Trudeaus och i allmänhet västvärldens politiska ledares delaktighet i brottet att kolonisera Palestina.

Ur en abolitionistisk synvinkel vet vi att vi aldrig kan nöja oss med att åberopa ”fred”. En kan inte bara vilja ha fred utan att avveckla det fängelseindustriella komplexet och den raskapitalism som det bygger på. Vi kan inte heller åberopa ”rättvisa” utan att tänka på vad vi är skyldiga offren för kolonisationens massbrott. Att kräva ett enda Palestina, ett Palestina ”från havet till floden” och palestiniernas rätt att återvända, är i denna mening att kräva de möjliga villkoren för en fred som inte bara är en ”vapenvila”.

Har du några avslutande ord?

Som Saidiya Hartman skrev: ”So much of the work of oppression is policing the imagination”. Att göra motstånd är alltid att motsätta sig denna form av polisarbete. I den meningen bidrar det palestinska motståndet till att befria vår fantasi.

Källa: Nidal El Khairy
Källa: Nidal El Khairy

Här återges en översättning av ett uttalande från Samidoun Palestinian Prisoner Solidarity Network:

24 november 2023 sörjer vi martyrerna i Gaza samtidigt som vi hedrar och välkomnar 39 frigivna palestinska fångar, de första fångarna som frigivits genom fångutväxling med det palestinska motståndet sedan Wafaa al-Ahrar-utväxlingen 2011. På detta datum uppmärksammar vi också det 15:e året i fängelse för Shukri Abu Baker, Ghassan Elashi och Mufid Abdelqader, de återstående fångarna i Holy Land Five – palestinska politiska fångar i US-amerikanska fängelser.

I dag har det gått 15 år sedan The Holy Land Foundation 5, fem palestinska gemenskapsledare, dömdes och fängslades för att ha gett välgörenhet – mat och medicin – till föräldralösa barn och änkor i Palestina. Idag är tre av de fem fortfarande fängslade, vissa med exceptionellt långa straff. Efter att den första juryn som prövade deras fall ogiltigförklarade rättegången var den andra rättegången ett exceptionellt justitiemord, där Holy Land 5 dömdes på grundval av antipalestinsk propaganda, inklusive anonymt vittnesmål från israeliska underrättelseagenter.

Dessa tre män sitter fortfarande bakom galler, isolerade från sina gemenskaper och kärleksfulla familjer, och vi kräver deras frihet, tillsammans med friheten för alla palestinska fångar. Liksom fångarna i den svarta befrielserörelsen, Leonard Peltier, Alex Saab och andra är Holy Land 5 politiska fångar i USA:s imperialism. De är också palestinska politiska fångar, en del av fångrörelsen tillsammans med sina syskon i det ockuperade Palestina och fångarna i imperialistiska fängelser som Georges Abdallah och Amin Abu Rashid.

Samtidigt som vi belyser den US-amerikanska imperialismens ansvar för att finansiera, beväpna och leda det pågående sionistiska folkmordet i Gaza betonar vi ytterligare att USA fängslar palestinska politiska fångar. De 5 från Holy Land är fängslade för att de tillhandahöll medel till stöd för sitt folks ståndaktighet i deras ockuperade hemland, för motstånd mot fördrivning och för samhällsstöd som var oberoende av USAID, Europeiska unionen och liknande imperialistiska ”givarstater” som villkorar sitt bistånd med politiska eftergifter och undfallenhet inför sionistisk kolonisering.

Vilka är Holy Land Foundation 5?

Som Within Our Lifetime kommenterar: ”The Holy Land 5 är fem palestinska män som var aktiva ledare i Holy Land Foundation. Stiftelsen var baserad i Texas och var en gång den största islamiska välgörenhetsorganisationen i USA innan den blev måltavla för Bushadministrationen och sionistiska krafter som en del av det rasistiska ”kriget mot terrorismen” och stängdes ner december 2001, vilket ledde till att fem palestinska män felaktigt dömdes och fängslades. Tre av dem, Mufid Abdulqader, Ghassan Elashi och Shukri Abu Baker, sitter fortfarande fängslade idag. De två andra, Abdulrahman Odeh och Mohammed El-Mezain, som dömdes till 15 år vardera, frigavs 2020 respektive 2022.”

HLF5 dömdes på falska anklagelser om att ”tillhandahålla materiellt stöd till terrorism”, trots att de aldrig ens anklagades för att finansiera det legitima väpnade motståndet mot israelisk ockupation och kolonisering. Samma välgörenhetsorganisationer som finansierades av Holy Land Foundation finansierades också av Internationella Röda Korset och till och med av USAID, den US-amerikanska byrån för internationell utveckling. Men efter att ha misslyckats med att fälla HLF5 i sitt första försök tilläts den US-amerikanska regeringen två gånger att ta in en anonym israelisk underrättelseagent för att erbjuda ännu mer tvivelaktiga, tortyrproducerade ”bevis” mot de fem, tillsammans med ren sensationalism och antipalestinsk, antiarabisk rasism.

Ghassan Elashi föddes i Gaza City och bodde där tills han var 14 år. Han och hans familj flyttade sedan till Kairo i Egypten, där han 1975 tog sin kandidatexamen i redovisning vid Ain Shams University. Han bodde i Saudiarabien och London i ett par år innan han slutligen flyttade till USA 1978. Han bodde i Ohio i flera månader och flyttade sedan till Florida, där han tog sin magisterexamen i redovisning från University of Miami 1981. Strax därefter började Elashi arbeta på ett företag som skapade världens första arabiska dator. År 1985 gifte sig Elashi med Majida och flyttade till Culver City, Kalifornien, nära Los Angeles. De bodde där i cirka sju år innan de 1992 flyttade till Richardson, Texas nära Dallas. Där arbetade han på ett familjeägt datorföretag och var ordförande och volontär för HLF. Elashi och Majida har sex barn: Noor, Huda, Asma, Mohammad, Osama och Omar. ”Jag ber inte om ursäkt för att jag ger mat till föräldralösa barn och behövande familjer. Jag vet vad regeringens mål var, det var att statuera ett exempel av mig. Men de misslyckades, för jag kände en kärlek från min gemenskap som jag inte hade kunnat föreställa mig”, sade han.

Shukri Abu Baker, med palestinskt och brasilianskt påbrå, föddes i Brasilien 1959. När han var 6 år flyttade han och hans familj till Silwad i Palestina, där de bodde i ett par år. År 1967 flyttade familjen till Kuwait och bodde där i ungefär ett decennium. Abu-Baker flyttade till USA 1980, där han tog sin kandidatexamen i företagsekonomi vid Orlando College. Under den tiden hjälpte han också till att starta den första moskén i centrala Florida. Efter att ha gift sig med Wejdan 1982 flyttade Abu-Baker till Indianapolis, Indiana. Där arbetade han som kontorschef för Muslim Arab Youth Association. År 1990 flyttade de till Culver City i Kalifornien, nära Los Angeles, där han och några vänner öppnade Holy Land Foundation. År 1992 flyttade familjen till Dallas och HLF flyttade med dem. Han och Wejdan har fyra döttrar födda i USA: Zaira, Sanabel, Nida och Shurook. Du kan läsa Shukris anteckningar från fängelset på hans blogg: https://notesfromshukri.wordpress.com

Mufid Abdelqader föddes i Silwad i Palestina 1959 och levde en stor del av sitt unga vuxna liv i Kuwait. År 1980 migrerade han till USA för att skaffa sig en högskoleutbildning. Han bodde i Irving i Texas i några månader innan han flyttade till två städer i Oklahoma, först Claremore och sedan Stillwater. För att finansiera sina studier vid Oklahoma State University arbetade Abdelqader en kort tid som diskare på en italiensk restaurang och som kassör på Wendys. Han tog sin kandidatexamen i byggnadsingenjörsskap 1984. År 1985 gifte han sig med Diane. Han tog sin Master’s Degree i Civil Engineering från Oklahoma State University 1994. Familjen bodde i Oklahoma City i flera år innan de slutligen flyttade till Richardson, Texas 1996. Han och Diane har tre döttrar. Sedan 1996 har Abdelqader arbetat för Dallas stad som senior projectledare inom avdelningarna för offentliga arbeten och transport. Mufid är sångare, har arbetat som volontärrådgivare i sin gemenskap och som volontär för HLF.

Se en video om HLF5:

Fallet Holy Land 5

Holy Land Foundation var upprepade gånger måltavla för sionistiska organisationer i en rad rapporter och utredningar på grund av sitt effektiva arbete med att ge stöd till det ockuperade Palestina. HLF var en stor välgörenhetsorganisation som samlade in miljontals dollar till fattiga människor i det ockuperade Palestina, vilket gav välbehövligt stöd och mildrade ockupationens effekter på det palestinska folket. Ledare för stiftelsen övervakades av FBI sedan 1993 medan ökända islamofobiska, rasistiska och sionistiska kommentatorer som Steven Emerson upprepade gånger attackerade stiftelsen.

Stiftelsens situation blev ännu mer prekär under tiden efter Oslo, då man först införde ekonomiska sanktioner och sedan strafflagar som skapade en lista över ”utländska terroristorganisationer”, en lista som uttryckligen skapades för att kriminalisera och undertrycka motstånd mot ”fredsprocessen i Mellanöstern”, som i själva verket var en process för att likvidera den palestinska kampen. Medan bröderna Elashis företag, INFOCOM, utsattes för en razzia av FBI i början av september 2001, anklagat för att ha sålt datorteknik till personer i Libyen, Syrien och det ockuperade Palestina, drev klimatet efter 11 september med ökande rasism och propaganda för ”kriget mot terrorismen” ytterligare på attacken mot Holy Land Foundation. Med hjälp av finansdepartementets extremt omfattande befogenheter frystes HLF:s tillgångar, kontor genomsöktes och organisationen förklarades vara en ”Specially Designated Global Terrorist”-organisation.

Det var 2004 som hemmen för Holy Land Foundation Five – Ghassan Elashi, Shukri Abu Baker, Mufid Abdelqader, Mohammed el-Mezain och Abdulrahman Odeh – utsattes räder och männen greps. 2007 inleddes rättegången mot dem. Trots att anonyma vittnesmål från israeliska underrättelseagenter togs upp i rätten – som inte kunde korsförhöras av försvaret på ett korrekt sätt – slutade den första rättegången med en ogiltigförklaring, där först alla 12 jurymedlemmar röstade för frikännande och en sedan ändrade sig i sista minuten.

Som Within Our Lifetime anmärker: ”En av jurymedlemmarna noterade att fallet verkade ’sammanfogat med makaroner. Det fanns så lite bevis. Juryn utfärdade icke-skyldiga domar på nästan varenda en av de 197 anklagelserna tills en av jurymedlemmarna plötsligt ändrade sig och hävdade att de aldrig hade gått med på dessa domar. Senare framkom bevis som tydde på att denna jurymedlem hade påverkats på ett otillbörligt sätt av dem som ville se HLF5 fängslade.”

Medan HLF5, deras familjer och anhängare av rättvisa i Palestina firade, vägrade regeringen att acceptera nederlaget och ställde återigen HLF5 inför rätta i Dallas, återigen med sensationella, obevisade och orelaterade vittnesmål från israeliska underrättelseagenter. Noor Elashi, dotter till Ghassan Elashi, sade: ”Det var enda gången i USA:s historia som ett vittne i en rättssal tilläts förbli anonymt, så att försvaret inte kunde korsförhöra honom.” Det fanns dock en tidigare liknande händelse – fallet med Abdelhaleem Ashqar och Mohammed Saleh i Chicago, palestinier som anklagades för ytterligare tvivelaktiga ”terroranklagelser” och som även de mötte ockupationsagenter i rätten bakom en slöja av anonymitet. Familjemedlemmarnas politiska tillhörighet i Holy Land Foundation Five åberopades som en form av ännu mer tvivelaktigt ”bevis” mot dem.

I slutändan dömdes HLF5 till ovanligt långa fängelsestraff. ”Shukri Abu Baker och Ghassan Elashi dömdes till 65 års fängelse vardera. Abdulrahman Odeh, Mohammed El-Mezain och Mufid Abdulqader dömdes till 15 till 20 år vardera. Två av Ghassan Elashis bröder, Bayan och Basman Elashi, ställdes inför rätta och dömdes separat för anklagelser som härrörde från InfoCom och Holy Land Foundation. Bröderna greps 2002, tillbringade två år i isoleringscell och ställdes inför rätta 2004. De dömdes till 84 månaders fängelse vardera och släpptes ur fängelset 2009 innan de deporterades till Gaza.”

Abdulrahman Odeh och Mohammed el-Mezain frigavs slutligen 2020 och 2022. När El-Mezain släpptes greps han av ICE – USA:s immigrationsmyndighet – och deporterades sedan till Turkiet. Shukri Abu Baker, Ghassan Elashi och Mufid Abdelqader är fortfarande fängslade – medan Abdelqader ska friges 2025 har Elashi och Abu Baker dömts till ytterligare 45 år i amerikanska fängelser. De har tidigare tillbringat många år bakom galler, inklusive ett antal år i ultrarepressiva ”Communications Management Units” med högsta säkerhet. Alla deras juridiska överklaganden har hittills uttömts, vilket är anledningen till att det är så viktigt att engagera sig i den politiska och folkliga kampen för deras frigivning.

Kampen för att befria Holy Land 5 är en del av kampen för att befria alla palestinska fångar och för att befria Palestina. När vi marscherar och organiserar oss för att konfrontera USA:s imperialism i det ockuperade Palestina och arabvärlden och USA:s ansvar för det sionistiska folkmordet i Gaza, uppmanar vi också till frigivning av dessa palestinska politiska fångar i amerikanska fängelser.

Vidta åtgärder för kampanjen #FreeTheHLF5 med hjälp av punkterna nedan. Listan är inte uttömmande och vi uppmuntrar dig att komma med kreativa idéer för att mobilisera till försvar för HLF5 och till stöd för palestinska fångar:

  • Ta med affischer och annat material om #FreeTheHLF5 till din nästa demonstration för Palestina!
  • Om du representerar en organisation, gå med i kampanjen för #FreeTheHLF5
  • Donera eller anordna en insamling till stöd för Coalition for Civil Freedoms, en viktig organisation som har stöttat Holy Land 5, deras familjer och många andra politiska fångar i hela USA i årtionden
  • Organisera ett evenemang, en filmvisning eller en demonstration till försvar av Holy Land 5 och alla politiska fångar. Skicka detaljerna till oss så delar vi dem. Utanför USA? Protestera vid USA:s konsulat eller en ambassad och kräv att HLF5 släpps fria.
  • Skriv till Shukri, Ghassan och Mufid med hjälp av instruktionerna och adresserna nedan
  • Ta bilder med de affischer som finns här och på WOL:s webbplats och använd hashtaggen #FreeTheHLF5

Resurser

Här är några resurser som du kan använda för att organisera dig för Holy Land Five:

Skriv till The Holy Land 5

Att skriva till fångar är en viktig del av att visa solidaritet och bygga upp moral. Oavsett om du skriver till palestinska fångar i sionistiska fängelser, Georges Abdallah i Frankrike, eller Holy Land 5 och andra politiska fångar i USA visar dina brev dessa fängslade kämpar att de inte är glömda, övergivna eller isolerade trots alla försök att göra det, och de visar också fångvaktarna att dessa fångar har stöd utifrån.

Kom ihåg att alla brev som skickas till HLF5 kan komma att öppnas och läsas av fängelsepersonal. Undvik att skriva något känsligt som kan läsas av vakter och fängelsepersonal. Var noga med att ange både namn och registernummer på kuvertet.

SHUKRI ABU BAKER 32589-177

USP BEAUMONT

U.S. PENITENTIARY

P.O. BOX 26030

BEAUMONT, TX 77720

GHASSAN ELASHI 29687-177

USP MCCREARY

U.S. PENITENTIARY

P.O. BOX 3000

PINE KNOT, KY 42635

MUFID ABDULQADER 32590-177

FCI SEAGOVILLE

FEDERAL CORRECTIONAL INSTITUTION

P.O. BOX 9000

SEAGOVILLE, TX 75159

Ladda ner och använd dessa affischer

Free The Holy Land 5 (Ladda ner PDF)

Frihet åt Ghassan Elashi (Ladda ner PDF)

Frihet åt Shukri Abu Baker (Ladda ner PDF)

Frihet åt Mufid Abdelqader (Ladda ner PDF)

För mer material på flera språk, besök den internationella artikeln!

”Fångarnas dekaner” är ett begrepp som det palestinska folket använder för dem som den sionistiska ockupationen har hållit fängslade i mer än 20 år i streck. Under årens lopp har många palestinska fångar befriats genom uppgörelser om fångutbyte eller andra former av politiska eftergifter, t.ex. de som frigavs 1995 efter Osloavtalen och uppgörelsen om fångutbyte som Hizbollah tvingade fram 2004 och som innebar att 400 palestinska fångar frigavs; Wafa al-Ahrars fångutbyte 2011, där 1 027 palestinska fångar frigavs i utbyte mot att den israeliska soldaten Gilad Shalit, som tillfångatogs av motståndsrörelsen, släpptes, eller 2013, då ockupationen meddelade att 104 palestinska fångar släpptes samtidigt som Palestinska myndigheten återvände till förhandlingar och fortsatte sin säkerhetssamordning med ockupanten enligt Osloavtalets villkor och dess följdsatser.

Det finns dock många fångar som har spelat ledande roller i det palestinska motståndet och revolutionen, särskilt fångar från de territorier som ockuperades 1948, som ockupationen vägrar att inkludera i dessa överenskommelser av ”säkerhetsskäl” eller under förevändning att fången har ”israelisk” nationalitet, vilket förgäves försöker separera vårt palestinska folk i de ockuperade områdena 1948 från resten av det palestinska folket.

Samidoun Palestinian Prisoner Solidarity Network inleder därför en utbildningskampanj om de 23 palestinska fångar som sitter i fientliga fängelser sedan före Osloavtalet. Vi kommer att presentera tre palestinska fångar varje vecka och tillhandahålla material och affischer som ni kan skriva ut och hänga upp i era städer. Engagera dig och skicka dina bidrag till samidoun@samidoun.net.

Mohammad Ahmad al-Tus (65 år) – från al-Khalil

Mohammad Ahmad al-Tus är den palestinska fånge som suttit längst i fängelse och är en av fångrörelsens dekaner som suttit fängslad sedan före Osloavtalet. Ockupationsstyrkor grep honom 6 oktober 1985 i ett bakhåll där alla hans kamrater blev martyrer medan Mohammad skadades allvarligt. Han anklagades för att ha tillhört Fatahrörelsen och för att ha gjort motstånd mot ockupationen inom ramen för en militär kommandogrupp och dömdes till flera livstidsstraff. Han har nu suttit fängslad i 39 år. Mohammad sitter för närvarande i Ramonfängelset och lider av allvarliga hälsoproblem, framför allt en cysta i njurarna, kroniska magproblem och förlust av halva synen på hans högra öga på grund av avsiktlig medicinsk försummelse.

Ibrahim Nayef Hamdan Abu Mokh (63 år) – från Baqa’a Al-Gharbiya i det ockuperade Palestina 1948

Ibrahim Abu Mokh sitter fängslad i Negevöknen. Han greps av ockupationsstyrkor 24 mars 1986 på grund av anklagelser om att ha tillfångatagit och dödat en ockupationssoldat i den ockuperade staden Umm Khaled i början av 1985, efter att ha fått militär utbildning i PFLP-baser i Syrien, tillsammans med sina kamrater Rushdi Abu Mokh, Ibrahim Bayadseh och Walid Daqqa. Han dömdes till livstids fängelse, men straffet fastställdes sedan till 40 år, varav han nu har avlagt 38 år. Abu Mokh lider av leukemi som förvärrades allvarligt till följd av ”den långsamma dödens politik” – avsiktlig medicinsk försummelse – och fängelseadministrationens förakt för hans liv.

Walid Daqqa (61 år) – från Baqa’a Al-Gharbiya i det ockuperade Palestina 1948

Walid Daqqa är känd som en av den palestinska fångrörelsens mest framstående tänkare och intellektuella. Han greps av ockupationsstyrkor 25 mars 1986, anklagad för att ha bildat en kommandocell och för att ha kidnappat och dödat en sionistisk soldat. Han dömdes först till döden, men senare omvandlades straffet till 37 års fängelse. Ockupationen lade till två år till hans straff 2018, vilket gav honom 39 år, för att ha smugglat mobiltelefoner in i fängelset.

Han föddes 1961 i Baqa’ al-Gharbiyya i det ockuperade Palestina 48. Han har suttit fängslad sedan 25 mars 1986 tillsammans med Ibrahim Abu Mokh, Rushdi Abu Mokh och Ibrahim Bayadseh för att ha bildat en militärcell inom Folkfronten för Palestinas befrielse som deltog i en palestinsk motståndsoperation 1985 där en ockupationssoldat tillfångatogs och dödades.

Väl bakom lås och bom har han tagit en magisterexamen i statsvetenskap och skrivit flera böcker inom politisk teori och skönlitteratur, inklusive barnlitteratur. Vid flera tillfällen har han utsatts för hårda repressalier, inklusive isoleringscell, särskilt riktade mot hans konstnärliga arbete. Daqqa sattes till exempel i isoleringscell när han publicerade en ny barnbok, ”Oljans hemlighet”, och ett lanseringsevenemang för boken i staden Majd al-Kurum stängdes av den högerextrema israeliska ministern Aryeh Deri. I förordet till boken skrev Daqqa: ”Jag skriver tills jag blir befriad från fängelset, med hopp om att fängelset ska befrias från mig”. Detta följde på att en palestinsk teater i Haifa, som visade en pjäs baserad på hans verk ”Parallell tid”, fick sitt stöd indraget.

I boken berättar Daqqa en fantasifull historia om ett barn som föds genom smugglad sperma, där palestinska fångar smugglar sperma till sina fruar så att de kan få barn bakom galler. År 1999 gifte sig Daqqa med Sana’ Salameh, trots att han satt bakom galler, och 2020 födde Sana’ deras dotter Milad, som blev till med hjälp av Daqqas smugglade sperma.

Daqqa sitter i Ashkelonfängelset och har under de senaste åren utsatts för allvarlig medicinsk försummelse, med total likgiltighet för hans liv och utan att låta specialistläkare undersöka honom. December 2022 avslöjades det att han har myelofibros, en sällsynt form av cancer, efter att först ha fått diagnosen leukemi. Han fortsätter att kämpa för att få den behandling han behöver.

Samidoun Palestinian Prisoner Solidarity Network uttrycker sitt starkaste stöd och sin solidaritet med Fusako Shigenobu, internationell fånge i den palestinska befrielsekampen. Hon har suttit fängslad i Japan i över 21 år som politisk fånge på grund av sin roll som grundare av den revolutionära organisationen Japanska röda armén (JRA), som kämpade för en revolutionär framtid för Japan samt för att hon arbetade hand i hand med palestinska revolutionärer i Folkfronten för Palestinas befrielse (PFLP) för ett befriat Palestina. Den 28 maj i Japan kommer Fusako Shigenobu att befrias från fängelset, och hennes dotter May Shigenobu arbetar tillsammans med kamrater och anhängare runt om i världen för att välkomna hennes befrielse.

Med anledning av frihetskämpen Fusako Shigenobus frigivning efter 21 års fängelse bjuder vi i Samidoun Göteborg in till visning av filmen “Children of the Revolution”.

Tid: Onsdag 25 maj 18:00
Plats: Syndikalistiskt Forum, Linnégatan 21, Göteborg (ingång under Hagabions trappa, ring på porttelefonen till höger om dörren).

Filmen handlar om Shigenobu och den tyska revolutionären Ulrike Meinhof, och beskrivs:
“Inspired by the student revolutions of 1968, Ulrike Meinhof and Fusako Shigenobu became the leading revolutionaries of their time, as leaders of the Baader Meinhof Group and the Japanese Red Army. Appalled by the killing in Vietnam, they worked with Palestinian freedom fighters to overthrow capitalism through world revolution. Packed with extraordinary archive footage, the film sees journalists Bettina Röhl and May Shigenobu explore the lives of their mothers, Ulrike and Fusako, giving us a unique perspective on two of the most notorious ‘’terrorists’ in modern history. With capitalism in crisis and revolution sweeping the Arab world, we look back and ask: what were they fighting for and what have we learned?”

Fusako Shigenobu var en av grundarna till Japanska röda armén, en antiimperialistisk väpnad grupp som kämpade mot japansk monarki och kapitalism men även för palestinsk frigörelse och hade nära band till Folkfronten för Palestinas befrielse, PFLP. Shigenobu har suttit fängslad sedan 2006. Läs mer om henne på https://www.facebook.com/shigenobufusako.

För att uppmärksamma årsdagen för Palestinska myndighetens fängslande av Ahmad Sa’adat har Samidoun-nätverket arrangerat en aktionsvecka för Ahmad Sa’adats och alla palestinska fångars frihet. Samidoun Stockholm och Göteborg gav sig ut på Stockholms gator för att visa solidaritet och kräva frihet åt Ahmad Sa’adat och all palestinska fångar. 

Vi placerade oss på Sergels Torg för att dela ut flygblad och prata med folk om Sa’adat, fångarna och den pågående etniska rensningen i Naqab och Sheikh Jarrah.


Attackerna mot Sa’adat, hans familj och parti från ockupationsmakten och Palestinska myndigheten, den intensifierade fördrivningen från Naqab och Jerusalem samt den pågående belägringen av Gaza är samtliga led i en omfattande strategi för att krossa det palestinska folket och dess nationella ledarskap. Eskaleringen visar på en rädsla inom den sionistiska rörelsen gentemot det folkliga motståndets växande enighet.

Attackerna mot den palestinska rörelsen skrämmer oss inte. Tvärtom är det en uppmuntran till vårt arbete till stöd för de palestinska fångarna, den palestinska diasporan och det palestinska motståndet.

Vi kräver frihet åt Ahmad Sa’adat och alla palestinska fångar. Vi kräver ett stopp för den etniska rensningen i Sheikh Jarrah och Naqab. Vi kräver villkorslös återvändo för alla palestinska flyktingar och nationell befrielse från Jordanfloden till Medelhavet.

~English below~

Följande uttalande lästes högt vid en manifestation i Husby, Stockholm för att högtidlighålla Palestinska Fångveckan. Demonstrationen anordnades av Samidoun Stockholm tillsammans med Aktion Proletär Järva och Rojavakommittéerna Stockholm.

I början av april satt 4550 palestinska politiska fångar i israeliskt ockupationsfängelse. 10 av dem är parlamentariker. 140 är barn. Hundratals är anhållna utan rättegång eller brottsanklagelser. 

De långa och arbiträra fängelsestraffen är en medveten strategi i Israels kolonisering av Palestina. De används för att splittra familjer, tysta politiker och lamslå kritisk journalistik. Efter att ha suttit häktad i över ett år för sin feministiska och människorättsliga aktivism dömdes parlamentarikern Khalida Jarrar i mars till två års fängelse av israelisk militärdomstol.

Den palestinske nationella befrielsesymbolen Ahmad Sa’adat blev för nästan 15 år sedan kidnappad av den israeliska ockupationen och avtjänar nu ett trettio år långt fängelsestraff som är menat att paralysera den nationella motståndsrörelsen. De första brottsanklagelserna mot honom har sedan länge lagts ner och nu är det enda brottet som rättfärdigar det långa straffet hans politiska gärning. Den israeliska staten tror att den kan bit för bit krossa Palestina genom en kombination av alltmer brutal repression, systematisk avbefolkning och bosättande och periodiska militära invasioner.

Men det palestinska motståndet går inte att krossa med vare sig övervåld eller fängelsestraff. De palestinska politiska fångarna har blivit ett sant revolutionärt ledarskap för sin rörelse. Deras kamp har inte stannat av bakom galler och det är vår uppgift att kämpa tillsammans med dem och för deras frihet.

Att kämpa mot kolonialismen är inget brott. Inte heller är det ett brott att vara kvinnorättskämpe eller ett upproriskt barn. Nu, på Palestinska Fångars Dag, starten på Palestinska Fångveckan, arrangeras aktioner, demonstrationer och panelsamtal över hela världen. Vi kräver frihet åt alla våra kamrater som sitter fängslade.

Vi kräver frihet åt alla palestinska fångar i Israel, Frankrike, USA och Kanada.

Vi uttrycker vår djupaste solidaritet med den irländska befrielsekampen, partiet Saoradh, deras allierade, och kräver frihet åt rörelsens alla fångar. 

Vi kräver att Turkiet omedelbart släpper alla parlamentariker från HDP, alla frihetskämpar från PKK och resten av den kurdiska befrielserörelsen.

Eld mot imperialismen! Upp med alla befrielsekamper!

The following statement was held as a speech in Husby, Stockholm to commemorate Palestinian Prisoners Week. The demonstration was organised by Samidoun Stockholm, together with Aktion Proletär (Proletarian Action) Järva and Rojavakommittéerna (Committees for Rojava) Stockholm.

At the start of April 4550 Palestinian political prisoners were held in Israeli occupation prisons. 10 of them are parliamentarians. 140 are children. Hundreds are held without charge or trial.

The long and arbitrary prison sentences are a deliberate strategy in Israel’s colonisation of Palestine. They are used to split up families, silence politicians and petrify critical journalism. After having been held for over a year for her feminist and human rights activism, parliamentarian Khalida Jarrar was at the start of March sentenced to two years in prison by Israeli military court.

The Palestinian national symbol of liberation, Ahmad Sa’adat was kidnapped almost 15 years ago by the Israeli occupation and is currently serving a thirty year sentence meant to paralyse the national liberation movement. As the charges initially laid on him were scrapped, the only crime he is currently serving so many years for is his political action. The Israeli state believes it can piece by piece crush Palestine through a combination of increasingly brutal repression, systematic de-population and settlerism, and periodic military invasions. 

But the Palestinian resistance cannot be crushed whether by overwhelming violence or prison sentences. The Palestinian political prisoners have become a true revolutionary leadership for their movement. Their struggle has not ceased behind bars and it is our duty to struggle alongside them and for their freedom.

To fight against colonialism is not a crime. Neither is it a crime to be a struggler for women’s rights or a dissident child. Now, on Palestinian Prisoner Day, at the start of Palestinian Prisoner Week, demonstrations, actions and political panels are being arranged the world over. We demand freedom for all our comrades in prison.

We demand freedom for all Palestinian prisoners in Israel, France, the US and Canada. 

We express our deepest solidarity with the Irish struggle for liberation, the Party Saoradh, all of their allies, and demand freedom for all the movement’s prisoners.

We demand that Turkey immediately releases all parliamentarians from HDP, all freedom fighters from the PKK and the rest of the Kurdish liberation movement. 

Fire against the forces of imperialism! Up all national liberation struggles!