Straffabolitionism och Palestinas befrielse: Intervju med Gwenola Ricordeau

Intervjun nedan är en översättning och publicerades ursprungligen på franska:

Vad är förhållandet mellan kampen för avskaffandet av fängelser och polis och kampen för Palestinas befrielse? Vilka är abolitionisternas analyser och ståndpunkter om Palestina? Hur kämpar abolitionisterna? Vi har diskuterat dessa och andra frågor med Gwenola Ricordeau, professor i straffrätt vid California State University, Chico (USA). Hon är en abolitionistisk aktivist och författare till flera böcker i ämnet (Pour elles toutes. Femmes contre la prison; Crimes et Reines. Penser l’abolitionnisme pénal; 1312 raisons d’abolir la police) och hon är också engagerad för Palestina, särskilt till stöd för palestinska fångar.

Kan du kort förklara vad abolitionism är?

Sedan 1970-talet har begreppet ”straffabolitionism” använts för att beskriva en uppsättning idéer och kamper för att avskaffa det straffrättsliga systemet, dvs. fängelser, polis och domstolar. Det är en rörelse med en mängd olika politiska uttryck (kamp mot fängelser, utveckling av straffria former av rättvisa etc.), men som helhet bygger den på en radikal kritik av i synnerhet kapitalismen, systemisk rasism och patriarkat.

Vi har sett hur abolitionistiska organisationer och aktivister har deltagit i den senaste tidens protester för Palestina i USA. Vilka former har detta tagit sig?

Många abolitionister har hjälpt till att organisera de enorma demonstrationer som har ägt rum under de senaste veckorna i USA, särskilt i större städer som Los Angeles, San Francisco och New York, samt walk-outer i gymnasieskolor och universitet. Abolitionistiska aktivister har också deltagit i blockader av hamnarna i Oakland och Seattle (på Förenta staternas västkust) och i aktioner mot det israeliska vapenföretaget Elbit Systems. Abolitionister har också gjort stora ansträngningar för att organisera utbildningar och diskussionsforum om Palestina; vissa av dessa evenemang har ägt rum online, till exempel de som organiserades av A World Without Prisons, de av Network to Advance Abolitionist Social Work och de av Critical Resistance där Angela Davis deltog.

Det bör betonas att abolitionisternas engagemang för Palestina inte började 7 oktober. Palestina, och Gaza i synnerhet, är flitigt närvarande i abolitionisternas kamp och reflektioner. Jag tänker särskilt på 2019 års uttalande som initierades av Critical Resistance, ”Zionism is not compatible with prison abolition or reform”, som undertecknades av många abolitionistiska organisationer och som Samidoun anslöt sig till.

Vilka är de viktigaste abolitionistiska organisationerna som deltar i dessa mobiliseringar?

Av de abolitionistiska organisationer som jag redan har nämnt är Critical Resistance utan tvekan den mest kända. Men även INCITE! Women of Color Against Violence eller Interrupting Criminalization finns, såväl som en mängd organisationer som kämpar lokalt mot polisen, fängelserna eller kriminaliseringen av aktivister.

Du nämnde Angela Davis…

Ja, hon är en viktig aktivistfigur. Hon har alltid försvarat abolitionistiska och propalestinska ståndpunkter i sin aktivism, sina böcker och sina uttalanden, till exempel nyligen på France inter. Men många välkända abolitionistiska aktivister och intellektuella visar också sitt stöd för Palestina. Det finns US-amerikanska aktivister som Michelle Alexander, författare till The New Jim Crow: Mass Incarceration in the Age of Colorblindness, Mariame Kaba, författare till We Do This ’Til We Free Us: Abolitionist Organizing and Transforming Justice och Sarah Schulman, författare till Conflict is Not Abuse: Overstating Harm, Community Responsibility, and the Duty of Repair, liksom den kanadensiska Robyn Maynard, författare till Policing Black Lives: State Violence in Canada from Slavery to the Present.

Kan du förklara den politiska grund på vilken abolitionister positionerar sig i Palestinafrågan?

För oss abolitionister är det en självklarhet att stödja det palestinska folkets kamp, inte bara på grund av kriminaliseringen av deras existens, utan också för att abolitionismen med nödvändighet är antikolonial.

Men låt oss börja med det som är mest uppenbart ur en abolitionistisk synvinkel, dvs. det sätt på vilket det palestinska folket lider av fängelsets existens. Först och främst måste vi betona fenomenets omfattning. Sedan 1967 beräknas 40 procent av palestinska män ha fängslats, och totalt nästan 800 000 palestinier, däribland många barn. Nästan alla palestinska familjer har upplevt att någon av deras medlemmar har fängslats. En bör komma ihåg att fängelse är ett straff som påverkar fångarnas känslomässiga och affektiva liv, men också deras släktingars, och att det i denna mening också är ett kollektivt straff. De hemliga metoder för medicinskt assisterad fortplantning som fångar måste tillgripa vittnar om hur målet för fängelsevistelsen, utöver fångarna, är det palestinska folket självt.

Den grymma behandlingen av fångar och deras familjer måste också lyftas fram. Detta är väldokumenterat, och för att bara nämna några aspekter, låt oss nämna den massiva användningen av administrativt förvar, användningen av särskilt grymma former av isolering och morden på fångar.

Abolitionister är naturligtvis också särskilt uppmärksamma på kriminaliseringen av solidaritet med Palestina. Det finns många exempel på detta i Förenta staterna. Jag tänker särskilt på fallet med ”Holy Land Five”, av vilka några har suttit fängslade i nästan 20 år. I Frankrike är fallet med Georges Abdallah också symboliskt, för att inte tala om de senaste veckornas tillslag mot politiska organisationer och personer som är engagerade i Palestina.

I allmänhet förknippar vi ”fängelse” med ”brottslighet”, ”fångar” med ”brottslingar”. Vad skall vi göra av dessa kategorier i det palestinska sammanhanget?

Abolitionister fördömer ofta hur fängelse framställs som ett ”naturligt” svar på brottslighet när brottslighet är en historiskt och politiskt konstruerad kategori. Masskriminaliseringen av palestinier illustrerar tydligt att det som kallas ”brott” är kontextuellt och att fängelset i grunden tjänar till att upprätthålla ordningen, i detta fall den koloniala ordningen. Abolitionistiskt tänkande ägnar stor uppmärksamhet åt effekterna av att sätta etiketter på människor. De senaste veckorna har tydligt visat hur etiketten ”terrorism” används för att förringa politiska motståndare, vilket vi nyligen har sett i Förenta staterna när anklagelsen om ”inhemsk terrorism” har använts mot motståndare till byggandet av ett enormt polisutbildningscenter i Atlanta (Georgia), med smeknamnet ”Cop City” (#StopCopCity). Det bör också noteras att västmedia och den dominerande politiska diskursen använder kategorierna ”israeliska gisslan” och ”palestinska fångar” utan eftertanke eller kritisk reflektion, för att bättre kunna kontrastera dem, även fast de senare utifrån sin rättsliga och politiska status, sin behandling och omständigheterna kring deras bortförande och fångenskap, är krigsfångar. Detta är ett exempel på den typ av hierarki som skapas när människor kategoriseras som ”gisslan” kontra ”fångar”, och på den oskuld som vissa kan göra anspråk på och, tvärtom, den skuld som andra tillskrivs.

Det sägs ofta om Gaza och Palestina i allmänhet att det är ett utomhusfängelse…

Ja, och det är inte bara en metafor. Palestina är en perfekt illustration av det som Michel Foucault kallade “fängelsesystemets kontinuum“: fängelsesystemet och övervakning kan ta många former. Det är oerhört viktigt att tala om palestinska fångar, men vi måste också komma ihåg att när vi talar om abolitionism är vårt mål inte bara fängelset utan det “fängelseindustriella komplexet” i allmänhet.

Kan du förklara begreppet ”det fängelseindustriella komplexet” och dess innebörd för den politiska analysen?

Detta begrepp (prison-industrial complex) utvecklades i USA i slutet av 1990-talet och populariserades i hög grad av Angela Davis och Critical Resistance. Det syftar på utvecklingen av en ”straffindustri” efter det kalla krigets slut, dvs. en hel ekonomisk sektor som profiterar på fängelsesystemets existens och upprätthåller nära förbindelser med vapen-, övervaknings- och säkerhetsindustrierna i synnerhet.

Det fängelseindustriella komplexet är globalt till sin karaktär och kopplat till de krig som förs av de imperialistiska staterna. Detta är precis vad som uttrycks av parollen ”Abolition means no more war” (Abolition innebär inget mer krig).

Kan du ge några exempel på det fängelseindustriella komplexets globala karaktär?

Ett konkret exempel är Georgia International Law Enforcement Exchange (GILEE). Detta program, som stöds av Georgia State University i Förenta staterna, gör det möjligt för de israeliska och US-amerikanska polisstyrkorna att samarbeta och utbyta träning, teknik och taktik. GILEE deltar i projektet Cop City i Atlanta, och dess motståndare fördömer tydligt dess kopplingar till folkmordet i Palestina.

GILEE är en del av ett större fenomen: Förenta staterna ger nästan 4 miljarder dollar per år i militärt stöd till Israel, och omfattningen av samarbetet mellan Förenta staterna och Israel när det gäller polisarbete återspeglas i det bidrag som Tsahal ger till militariseringen av polisen i Förenta staterna.

Du sa att ”abolitionismen med nödvändighet är antikolonial”. Kan du förklara detta?

I USA hör vi ofta frasen ”Palestine is an indigenous struggle” (Palestina är urfolkskamp). Med det perspektivet klargörs att sionismen är en rasism som upprätthåller kolonialism, men det sammankopplar också det palestinska folkets kamp och ursprungsbefolkningarnas kamp i Nordamerika (Förenta staterna, liksom Kanada, är en bosättarkoloni, precis som Israel).

Fängelser och polisstyrkor är kraftfulla verktyg för kolonisering i alla delar av världen och är nödvändiga för övervakning av och repression mot ursprungsbefolkningar. Det faktum att Israel nyligen fördubblade antalet fängslade palestinier inom loppet av två veckor visar tydligt sambandet mellan fängelse och kolonisering.

Den antikoloniala kampen i USA har också en slogan: ”Land Back” (Återlämna marken). Den har använts framför allt för att motsätta sig byggandet av nya fängelser och för att fördöma hur utvidgningen av straffsystemet har varit en del av kolonialismen och miljöförstöringen. Så gör motståndarna till Cop City kopplingen till Palestina. För oss abolitionister är att kräva, i Palestina liksom i Förenta staterna, att marken skall återlämnas till ursprungsbefolkningen att säga att kolonisering är oförenligt med abolitionism.

Vi måste också komma ihåg att kolonisering också förstör inhemska modeller för hantering av konflikter och oförätter, vilket den palestinska forskaren Yara Hawari beskriver så väl. I det avseendet, om abolitionister vill avskaffa fängelser och polis, så är det för att de vet att fängelser och polis är en viktig aspekt av koloniseringen.

Slutligen, om abolitionisterna har en tydlig antikolonial hållning beror det på de kopplingar som finns i USA mellan straffabolitionism, kampen för att avskaffa slaveriet och de svarta befrielserörelserna. Detta har satt frågan om raskapitalism och vit överhöghet i centrum för abolitionisternas analyser och kamp.

Vilken är relationen mellan USA:s svarta befrielserörelser och Palestina?

Som Michael R. Fischbach skriver i Black Power and Palestine finns det en lång historia av politisk solidaritet mellan svarta befrielserörelser och det palestinska folkets kamp, särskilt sedan Malcolm X, även om denna historia inte är entydig. Denna solidaritet får näring av den förståelse som palestinier och svarta människor i USA har för likheten mellan Israels behandling av palestinierna (som kan beskrivas som ”israelisk apartheid”) och den behandling som svarta människor i USA har utsatts för under rassegregering och Jim Crow-lagar.

Men den mest närstående historien har i synnerhet präglats av Palestinas solidaritet med Black Lives Matter, särskilt i augusti 2014 under upploppen i Ferguson (Missouri) som följde på polisens mord på Michael Brown – och som sammanföll med Israels attack mot Gaza – och under mordet på George Floyd våren 2020. Vi kan också nämna fördömandet av GILEE från svarta organisationer till stöd för Palestina.

Det palestinska folket och svarta i USA förenas också av frågan om fångar och den politiska solidaritet som skapats mellan fångar i Förenta staterna och Israel, vilket till exempel framgår av Mumia Abu-Jamals många ställningstaganden för Palestina eller Ahmad Sa’adats uttalande från 2018. Mer allmänt är de engagerade i kampen för frigivning av alla politiska fångar, från Leonard Peltier, en politisk fånge ur den nordamerikanska ursprungsbefolkningen, till Holy Land Five.

Det låter som att abolitionism går långt utöver avskaffandet av fängelser och polisen…

Ja, abolitionism handlar inte bara om att stödja fångar och alla kriminaliserade människor, eller ens bara om att befria alla fångar. Den abolitionistiska visionen vet att frigörelse inte enbart är resultatet av att en institution upphör, vilket slutet på slaveriet visade för svarta i USA. W.E.B. Du Bois har några viktiga tankar om detta ämne, och hans begrepp ”abolitition democracy” (abolitionistisk demokrati) har omarbetats av Angela Davis för att beskriva abolitionistiska strävanden.

I själva verket är abolitionismen som en tråd vi drar i. Vi kan inte analysera straffsystemet, polisen och fängelset utan att se deras kopplingar till kolonialism, men också till extraktivism, och därför det sätt på vilket det palestinska folkets kamp också är en kamp mot den systematiska förstörelsen av vår planet. Abolitionismen har också nära kopplingar till kampen mot funkofobi och funktionsrättsaktivister som Alice Wong gör det tydligt att de stöder Palestina. Som The Abolition and Disability Justice Coalition förklarade i ett pressmeddelande 2021: ”Disability justice cannot exist under settler colonialism, military occupation, imprisonment, and apartheid…Disability justice requires solidarity with Palestine”.

Vilka strategier utvecklar abolitionister?

Abolitionisternas strategier är varierande, och det finns mycket debatt bland abolitionisterna om vilka strategier de ska anta. På senare år har dock ”avfinansiering” (defunding) som taktik blivit alltmer populär, med uppmaningar att skära ned budgetar (till exempel för polisen eller fängelser) och kampanjer för att bojkotta företag som är kopplade till det fängelseindustriella komplexet. Den slogan som vi hör idag, ”defunding genocide”, är därför en del av både denna typ av taktik och praxis för ”Boycott, Divestment, Sanctions”-kampanjen (BDS). Detta är naturligtvis inget nytt. Några exempel är kampanjen ”Defund Racism” mot välgörenhetsorganisationer som finansierar israeliska bosättningar från USA, och segern 2016 för den internationella kampanjen som lanserades av palestinska fångar mot G4S, ett privat säkerhetsföretag som har tillhandahållit sina tjänster till israeliska fängelser.

Ur en abolitionistisk synvinkel är det naturligtvis alltid viktigt att visa politisk solidaritet med alla de som trakasseras, förtrycks och kriminaliseras på grund av sitt engagemang för Palestina. Det måste också sägas att vi befinner oss i ett sammanhang som får rasistiska hatbrott, särskilt antisemitiska och islamofobiska sådana, att frodas och att det är nödvändigt att inta en tydlig ståndpunkt i solidaritet med offren. Jag tänker särskilt på de tre palestinska studenterna, Hisham Awartani, Kinnan Abdalhamid och Tahseen Ahmed, som sköts i Vermont 26 november.

Hur ser abolitionisterna på Palestinas framtid?

Abolitionister säger ofta att ju grövre brottet är, desto mindre meningsfullt är det att tro att straff kan vara lösningen. Precis som verklig säkerhet aldrig finns i slutet av en pistol, är offrens, alla offers, upprättelse, sorg eller läkande alldeles för komplex för att kunna lösas genom straff. Det är därför abolitionismen har många kopplingar till övergångsrättvisa och lösningen av politiska konflikter, krig och brott mot mänskligheten, dvs. situationer där brottets omfattning gör det omöjligt att helt enkelt straffa de ansvariga. Att säga detta hindrar oss naturligtvis inte från att fördöma Macrons, Bidens, Trudeaus och i allmänhet västvärldens politiska ledares delaktighet i brottet att kolonisera Palestina.

Ur en abolitionistisk synvinkel vet vi att vi aldrig kan nöja oss med att åberopa ”fred”. En kan inte bara vilja ha fred utan att avveckla det fängelseindustriella komplexet och den raskapitalism som det bygger på. Vi kan inte heller åberopa ”rättvisa” utan att tänka på vad vi är skyldiga offren för kolonisationens massbrott. Att kräva ett enda Palestina, ett Palestina ”från havet till floden” och palestiniernas rätt att återvända, är i denna mening att kräva de möjliga villkoren för en fred som inte bara är en ”vapenvila”.

Har du några avslutande ord?

Som Saidiya Hartman skrev: ”So much of the work of oppression is policing the imagination”. Att göra motstånd är alltid att motsätta sig denna form av polisarbete. I den meningen bidrar det palestinska motståndet till att befria vår fantasi.