Detta är en översättning från Palestinian Youth Movements kampanjsida, Mask Off Maersk:

Palestinska ungdomsrörelsens kampanj Cut Ties with Genocide, “Klipp banden med folkmordet”, riktar sig mot Maersk, ett av världens största rederier och logistikföretag som direkt underlättar vapenhandel. Utan Maersk skulle Israel inte ha de vapen som krävs för sitt folkmord på palestinier i Gaza.

Vi manar Maersk att bryta banden med folkmordet!

Stöd kampanjen som organisation!

Stöd kampanjen som privatperson!

Håll dig uppdaterad!

Maersk är ett av världens mest lönsamma företag med pengar dränkta i över 40 000 palestinska martyrers blod. Vi kräver att Maersk bryter banden med Israel och avbryter sin delaktighet i folkmordet på palestinierna.

Sedan oktober har Maersk fraktat vapenkomponenter för mer än 300 miljoner dollar till stora vapentillverkare i USA – en fjärdedel av all frakt som identifierats med komponenter till Northrup Gruman, Woodward, Raytheon och Lockheed Martin i USA sker med Maerskfartyg. Minst 68% av Israels vapen skickas från USA. Maersk garanterar en snabb och stadig leverans av massaker och förstörelse i Gaza.

Logistikföretag, med Maersk i spetsen, är vapentillverkningens osynliga profitörer och gör folkmordet på palestinier till verklighet. Att störa Maersk stör oavkortat vapenflödet i dödens leveranskedja i folkmordet på palestinier.

Masken har fallit. Folket måste visa den verkliga kostnaden för stöd till folkmord.

Även om många kanske inte har hört talas om Maersk tidigare är det ett företag som i bakgrunden gör detta folkmord möjligt och kommer att fortsätta att skörda vinster när det väl är över. Maersks kapitalistiska girighet gör palestiniers liv försumbara så länge företagets resultat upprätthålls.

Vi måste pressa Maersk att avsluta sin relation med Israel som endast utgör en liten del av deras verksamhet men som betyder liv eller död för vårt folk.

Maersk, klipp banden med folkmordet! Cut Ties with Genocide! #MaskOffMaersk

MASKEN AV MAERSK – MASK OFF MAERSK

Instagram: https://www.instagram.com/palestinianyouthmovement
Twitter/X: https://x.com/palyouthmvmt
Facebook: https://www.facebook.com/Pal.Youth.Movement
Telegram: https://t.me/MaskOffMaersk
Mail: maskoffmaersk@gmail.com

Länge leve 1 maj som en kampdag för världens arbetare och fria folk mot mänsklighetens fiender.

O vårt stora palestinska folk,
O den palestinska arbetarklassen och de kämpande överallt,
O alla fria och hedervärda i vår nation och i världen,

Varje år 1 maj firar världens folk, särskilt den globala arbetarklassen och alla fattiga, förtryckta och nedtrampade i denna värld, inför brutaliteten, grymheten och slaveriet det utsätts för av en grym finansiell elit, som ignorerar alla mänskliga värden och principer, som gör allt i sin makt för att bevara sin kontroll och dominans över världens folk och deras resurser, som för sina politiska, ekonomiska och sociala ändamål använder allt som militärindustrins och den moderna teknikens utveckling erbjuder och alla förräderiets och bedrägeriets metoder för att uppnå sina mål och intressen, utan några moraliska eller mänskliga skrupler eller samvetskval.

Vårt folk, tillsammans med alla arbetare och fria människor i världen, högtidlighåller 1 maj i år vid en tidpunkt då de utsätts för den mest brutala och våldsamma kampanj av folkmord och etnisk rensning, som överträffar fascisternas och nazisternas grymhet och blodtörst, i händerna på en grupp mördare som kallar sig en armé för en invaderande ersättningsenhet, under ledning, partnerskap, stöd, täckmantel och medverkan av den US-amerikanska administrationen och de koloniala västimperialistiska makterna, mänsklighetens fiender. De tror att de med sina brott och sin brutalitet kan bryta ned vårt folks vilja och påtvinga dem kapitulation och nederlag. I ett vansinnigt försök att inte bara döda människor, smula sönder stenar och rycka upp träd med rötterna utan också att utplåna vårt folks identitet, historia och civilisation och göra det omöjligt för vårt folk att stanna kvar på sin mark.

I en tid då massakrerna och brotten som begås av den sionistisk-imperialistiska alliansen fortsätter och eskalerar, skriver vårt ståndaktiga folk, som tror på rättvisan i sin sak, i alla sina städer, byar och samhällen, över hela det historiska Palestina och på alla platser där de befinner sig, särskilt vårt ståndaktiga folk i Gazaremsan, varje dag en ny sida av hjältemod och mirakel, vars like historien sällan har bevittnat. Trots såren och smärtan, trots blodet och kroppsdelarna, trots strömmen av rinnande blod och den etniska rensningen i dess fulaste former, reser sig vårt folk alltjämt ur spillrorna och ruinerna, bär sina sår och marscherar mot seger och frihet, hissar motståndets flagga, med större beslutsamhet och tro på rättvisan i sin sak och segerns oundviklighet, med tålamod, ståndaktighet och motstånd som vapen och med stöd från alla fria och hedervärda människor i vår nation och i världen.

När vi böjer oss i vördnad och bävan inför vårt folks uppoffringar, ståndaktighet och beslutsamhet, måste vi betona vikten av att stärka den inre fronten och befästa den, och enhet i hållning och uppträdande, över olika politiska och sociala nivåer och fält, och beröva fienden på förmågan att genom bedrägeri och politiska manövrer uppnå det som den misslyckats med att uppnå på slagfälten. Vi uppmanar också till att öka den sociala solidariteten och stödet mellan vårt folks olika politiska och sociala delar, för att övervinna denna prövning med större styrka och motståndskraft inför konspirationer och omintetgöra dem.

I ljuset av den intensifierade konfrontationen mellan aggressionens, orättvisans och krigsprofitörernas krafter och fredens, rättvisans, frihetens och mänsklighetens krafter i världen, trots alla de finansiella resurser, militära resurser och den ekonomiska hegemoni som aggressionens krafter besitter, blir frihetens och rättvisans krafter mer medvetna och omdömesgilla när det gäller att försvara sina intressen mot de imperialistiska planer som syftar till att eliminera alla ädla mänskliga och etiska värden. I detta sammanhang framför vi våra högsta uttryck av tacksamhet och uppskattning till alla fria och hedervärda i världen som idag står sida vid sida med vårt folk och deras rättvisa sak inför de imperialistiska och sionistiska brotten.

Vi sänder en hälsning av respekt och stolthet till universitetsstudenterna över hela världen, särskilt till studenterna vid US-amerikanska universitet, som protesterar mot ockupationens brott och den US-amerikanska administrationens stöd till den, och som kräver ett stopp för aggressionen mot det palestinska folket. Vi hälsar också alla de arbetar- och kvinnoorganisationer som står i solidaritet med vårt folk och dess sak, och alla de fria och hedervärda som fyller torgen och fälten i världens från största huvudstad till minsta by till stöd för vårt folk och för dess rättfärdiga sak.

Ära och evighet åt martyrerna, frihet åt fångarna och läkedom åt de sårade.
En hyllning till vårt ståndaktiga folk över hela det historiska Palestinas land och på alla platser där de är befinner sig.
En hyllning av kärlek och lojalitet till våra modiga arbetare när de, tillsammans med alla delar av vårt folk – politiskt och socialt – för kampen för nationell, ekonomisk och social befrielse.
En hyllning till den globala arbetarklassen som står inför orättvisor, aggressioner och den globala imperialismens angrepp.
En hyllning till alla hedervärda och fria människor i världen som står upp mot orättvisor och aggression.

Folkfronten för Palestinas befrielse
Centrala mediaavdelningen
1 maj 2024

Samidoun Palestinian Prisoner Solidarity Network står med vår Europakoordinator, Mohammed Khatib, och uppmanar till bredaste uttryck för solidaritet och stöd mot den förföljelse och repression han utsätts för. Vi poängterar att detta inte bara är ett försök att förfölja Mohammed som individ och Samidoun som organisation. Det är i första hand ett försök att tysta den växande, massiva rösten som kommer från folket som står med Palestina mot folkmord. Det syftar i synnerhet till att tysta rörelsen för palestinska fångars befrielse och för upprätthållandet av palestinska motståndets, särskilt det väpnade motståndets, legitimiteten och rättmätighet hos det som en del av den internationella, arabiska och palestinska globala intifadan.

15 april 2024 meddelade Nicole De Moor, Belgiens för asyl- och migrationsminister, i ett offentligt uttalande att hon uppmanar de belgiska immigrationsmyndigheterna att återkalla Mohammed Khatibs flyktingstatus. Mohammed, som föddes i flyktinglägret Ain el-Helweh i Libanon, har varit flykting i hela sitt liv och förvägras rätten att återvända till sitt hem och sitt hemland i Palestina som hans familj tvångsförflyttades från i samband med den sionistiska erövringen, Nakban 1947-1948. De Moors uttalande är i grund och botten ett försök att återigen fördriva en palestinsk flykting som redan har fördrivits flera gånger på grund av kolonialism, imperialism, krig och exploatering.

Den växande rörelsen för palestinsk befrielse

De Moor kallade Muhammed för en ”hatpredikant”, det senaste exemplet på europeiska, US-amerikanska och kanadensiska statstjänstepersoners upp-och-nervändning av verkligheten. För närvarande pågår ett folkmord på det palestinska folket i Gaza som utförs av de israeliska ockupationsstyrkorna, ett folkmord som väcker en intensiv global vrede mot den sionistiska regimen med protester på Belgiens gator i över sex månader med tiotusentals och hundratusentals deltagare; direkta aktioner riktade mot banker och vapentillverkare; en spirande studentrörelse för Palestina som liknar den som finns på US-amerikanska universitet som Columbia, Rutgers, Yale, University of Michigan och på andra håll; och en omfattande mobilisering bland den palestinska befolkningen i Belgien.

I takt med att den globala rörelsen till stöd för Palestina, det palestinska folket och dess motstånd har vuxit över gränser och kontinenter och fått miljontals människor att mobilisera i den imperialistiska kärnans hjärta har den mötts av hård repression från samma stater som beväpnar och finansierar det sionistiska folkmordet i Gaza. Detta är inte det enda angreppet i Belgien; demonstrationer som organiserats av Samidoun i Bryssel har ställts in och förbjudits av polisen. ZINTV, ett oberoende kollektiv, var värd för ett evenemang som ordnades av Samidoun i oktober 2023 om antipalestinsk repression i Europa; sedan dess har kollektivet hotats av lokala myndigheter och månader senare, mars 2024, utsattes de för en plötslig polisrazzia och utredning om ”finansiering av terrorism” som vedergällning för att ha varit värd för detta offentliga politiska evenemang.

Repression mot palestinsk organisering i Europa

I Tyskland, som kanske är det mest extrema exemplet, har palestinska organisationer, inklusive Samidoun, förbjudits. Aktivister som Zaid Abdulnasser och Musaab Abu Atta har belagts med politiska förbud – kort därefter följde framstående internationella personer som Salman Abu Sitta, Dr Ghassan Abu Sittah och Yanis Varoufakis. Demonstrationer och konferenser har tvångsavslutats och skingrats av samma tyska polis som har misshandlat demonstranter på gatorna i städer över hela landet. Hundratals människor har gripits. Polisräder har svept in i hemmen hos palestinska och palestinska solidaritetsaktivister i samband med regeringsstödda smutskastningskampanjer i media. Dussintals palestinier står inför förfaranden för att dra in deras uppehållstillstånd, blockera deras medborgarskapsansökningar och deportera dem från landet. Organisationer som står upp mot folkmordet, inklusive judiska organisationer, har fått sina bankkonton stängda. Den extrema nivån av repression i Tyskland kommer samtidigt som den tyska regeringen har ökat sin vapenexport till den israeliska regimen tiofalt sedan 7 oktober 2023.

Även om Tyskland sannolikt är det mest extrema exemplet på repression i Europa, är det inte unikt. I Frankrike, som redan har försökt upplösa eller förbjuda palestinska solidaritetsorganisationer som Collectif Palestine Vaincra och Comité Action Palestine, har över 628 ärenden inletts av åklagare som försöker utreda eller åtala personer för att ha gjort uttalanden till stöd för det palestinska motståndet, medan tjänstemän och högerextrema politiker och medier hotar att upplösa Samidoun Paris Banlieue, CAPJPO EuroPalestine, Urgence Palestine och andra massrörelser. Demonstrationer äger nu rum över hela Frankrike, men detta är endast möjligt efter att massmobilisering pressade tillbaka försöket att förbjuda demonstrationer för Palestina över hela landet i oktober och november 2023. I Spanien, Nederländerna och andra europeiska länder fortsätter liknande angrepp mot organisatörer för Palestina. Några av de mest extrema exemplen är naturligtvis de politiska fångarna för Palestina i europeiska fängelser, däribland Georges Abdallah, som suttit fängslad i nästan 40 år i Frankrike, Amin Abu Rashed, som suttit fängslad i över 300 dagar i Nederländerna, och nya fall i Italien, Nederländerna, Tyskland och andra länder.

I framför allt Nederländerna och Schweiz har den israeliska ambassaden och sionistiska organisationer gjort flera försök att stoppa evenemang där Mohammed talar. Dessa försök har misslyckats – till stor del på grund av att Mohammed redan är bosatt i Belgien. Den israeliska ambassadören i Belgien har upprepade gånger ställt krav på att Samidoun ska förbjudas och att våra evenemang ska tystas. Det är svårt att se dessa senaste angrepp som något annat än ett försök att blidka samma sionistiska regim som för närvarande mördat över 40 000 palestinier i Gaza och bombar sjukhus, skolor, moskéer, kyrkor, bostadshus och flyktingläger.

Angreppet på Mohammed Khatib är ett angrepp på oss alla

Angreppet på Mohammed Khatib och hotet mot hans flyktingstatus är en del av denna repression. Det är menat som ett hot mot alla andra palestinier och alla andra erkända flyktingar i Belgien, att om de uttalar sig – särskilt om de uttalar sig högt och tydligt om palestinsk befrielse och palestinskt motstånd – kommer de att bli måltavlor och förlora sitt uppehållstillstånd och sin försörjning. Ministern försöker inte ens påstå att Mohammed och Samidoun har gjort något annat än att organisera demonstrationer, protester, massmobiliseringar och politiska utbildningsaktiviteter för Palestina i Belgien – således är ”hotnivå 3 av 4” som identifierats av ospecificerade ”säkerhetstjänster” kopplad till det ”hot” som den växande rörelsen för palestinsk befrielse i Belgien utgör. Allt detta blir ännu mer upprörande av att det belgiska public service-bolaget VRT i en intervju med Mohammed Khatib noterade att ”säkerhetstjänsten främst bedömer att organisationen [Samidoun] kan skada Belgiens internationella relationer med Israel”.

Repression mot fångarna och motståndsrörelsen

Angreppet på Mohammed och Samidoun är i synnerhet avsett att tysta stödet för de palestinska fångarna. Det finns för närvarande över 9 500 palestinska fångar i den israeliska ockupationsmaktens fängelser. Ytterligare tusentals palestinier från Gaza har kidnappats av den sionistiska regimen, särskilt sjukvårdspersonal och civila i områden som utsatts för den israeliska ockupationsarméns invasioner. Dessa palestinska fångar utsätts för svår tortyr, svält och övergrepp av det israeliska fängelsesystemet. Samtidigt är de palestinska fångarna ledare för den palestinska saken, utpekade för sin roll i motståndet mot ockupationen, från att organisera studenter och arbetare till att leda den väpnade kampen. De palestinska fångarnas frigivning är värdefull för det palestinska folket som helhet och för deras motstånd. Den israeliska regimen vill isolera dem från sitt folk och från vår internationella rörelse – och det är den främsta anledningen till att de angriper Samidoun och kallar oss ”terrorister”. Vi är fast beslutna att ännu mer högljutt och brett framföra kravet på att alla palestinska fångar ska friges.

Dessutom är det också ett angrepp på den palestinska motståndsrörelsen. Allt fler människor överallt i världen klargör att de erkänner sionismens illegitimitet och rasism, behovet av ett fritt Palestina från floden till havet och det palestinska motståndets, särskilt den väpnade kampens, legitimitet. Trots alla försök att smutskasta och kriminalisera palestinska motståndsorganisationer, inklusive att lista dem som ”terroristorganisationer” i USA, Europeiska unionen, Storbritannien och Kanada, erkänner världens folk – till och med i den imperialistiska kärnan – att det är det palestinska motståndet (och deras allierade motståndsstyrkor i Jemen, Libanon och i hela regionen) som försvarar mänskligheten från folkmord. Den palestinska rätten att göra motstånd med alla medel är inte bara inskriven i internationell rätt, den är en grundläggande och naturlig rättighet för alla folk som utsätts för ockupation och kolonisering. Dessa angrepp är återigen inte bara riktade mot Mohammed och Samidoun, utan är ett försök att kriminalisera och förtrycka det växande stödet för motstånd i alla dess former, särskilt det väpnade motståndet, i Palestina.

Antipalestinsk rasism, imperialism och rätten att stanna och återvända

Vi måste också betona att detta angrepp är en del av den pågående strukturella rasismen mot migranter i Belgien, i synnerhet mot svarta, afrikanska, arabiska och andra migranter som rasifieras som icke-vita. Högerpolitiker som Theo Francken, vars valkampanj främst kretsar kring islamofobi och antiarabisk rasism, håller upp bilder på Mohammed i det belgiska parlamentet och förklarar att Bryssels gator som demonstrerar för Palestina ”liknar Beirut eller Gaza”, vilket han menar är ett tecken på ”fara” och en förolämpning mot stadens invånare. Palestinska barn har fråntagits sitt belgiska medborgarskap, medan polisens energi och våld upprepade gånger riktas mot communities som rasifieras som icke-vita.

Naturligtvis drivs migrationen till Belgien i sig av kolonialism och imperialism som gör livet svårt om inte omöjligt runt om i världen och pådyvlar människorna i den globala södern en form av tvångsmigration genom allt fler krig, regimbyten, interventioner och ekonomisk exploatering av folken i syd, deras rikedomar och resurser. Palestinier som har förnekats rätten att återvända hem under de senaste 76 åren har genomlevt tvångsmigration samtidigt som de har utsatts för med regimer av kontinuerlig förföljelse, marginalisering och exkludering och samtidigt kämpat för rätten att stanna kvar och rätten att återvända till sina hem och sitt land i Palestina. Kampen till försvar av Mohammed är en kamp mot rasism och förtryck i alla dess former.

Stå med Mohammed. Stå med Samidoun. Stå med palestinska fångar, det palestinska motståndet och Palestinas befrielse från floden till havet.

AGERA:

  1. Det viktigaste vi kan göra är att fortsätta och trappa upp mobiliseringar, direkta aktioner, ockupationer av det offentliga rummet och alla former av organisering för ett slut på folkmordet i Gaza och Palestinas befrielse. Ta ställning i de sammanhangen mot repression och prata om detta och andra fall i ditt område.
  2. Skriv under kampanjen till stöd för Mohammed. Klicka här!
  3. Utfärda ett solidaritetsuttalande. Organisationer som Charleroi Pour La Palestine, LABO, UPJB, Bruxelles Pantheres och ABP har redan gjort det. Utfärda eget uttalande och gör det tydligt att Nicole de Moor inte talar för folket.
  4. Bjud in Mohammed att tala. Oavsett om det är ett lokalt evenemang i Belgien eller någon annanstans i Europa eller ett virtuellt evenemang, bjud in Mohammed att tala om sitt fall och den bredare kampen för befrielse. Mejla oss på supportmohammed@samidoun.net för att planera ett evenemang.
  5. Prata om de palestinska fångarna och om motståndet. Lyft de palestinska fångarnas fall och deras pågående kamp för frihet och befrielse. Betona det palestinska folkets och dess motstånds krav på att de palestinska fångarna ska befrias i en verklig fångutväxling. Betona det palestinska motståndets legitimitet i dina demonstrationer och aktioner.
  6. Kräv att palestinska och libanesiska motståndsorganisationer stryks från ”terroristlistorna” i Förenta staterna, Europeiska unionen, Kanada, Storbritannien och andra länder. Dessa organisationer representerar det palestinska folkets vilja och engagemang för att befria sitt land från en illegitim sionistisk ockupation. Dessa listor används inte bara för att rättfärdiga det pågående sionistiska folkmordet och imperialistisk finansiering och stöd, utan också för att förfölja palestinska och solidaritetsaktivister och organisationer.

I anslutning till palestinska fångdagen bjuder Samidoun Göteborg och Irlandinformation tillsammans in till en kväll om fångkamp, repression och internationell solidaritet. Förutom föredrag och diskussioner kommer det hela kvällen finnas möjlighet att skriva brev till irländska och palestinska fångar, någonting som uppskattas enormt av fångarna och är ett enkelt och handfast sätt att visa solidaritet.

Onsdag 17 april
Klockan 18-20
Syndikalistiskt Forum, Linnégatan 21, Göteborg

Denna artikel är en översättning från Collectif Palestine Vaincra.

Nedan återger vi en intervju med Collectif Palestine Vaincra i tidskriften Supernova om den palestinasolidaritetsrörelsens nuvarande situation och våra uppgifter i mobiliseringen mot det pågående folkmordet i Gaza.

Läs tidskriftens 5:e nummer i PDF-format.

1) Mobiliseringar i solidaritet med Palestina har utsatts för många attacker från regeringen, inklusive rent repressiva åtgärder (böter, förbud, förslag om att förbjuda internationalistiska och antiimperialistiska solidaritetsorganisationer). Vilka erfarenheter har ni av detta?

Sedan vi grundades mars 2019 har Collectif Palestine Vaincra utsatts för allt hårdare repression från franska myndigheter: från böter på falska grunder till förbud mot vissa av våra initiativ till order om vår upplösning mars 2022 på begäran av Gérald Darmanin genom ett ministerdekret. Det sistnämnda upphävdes av franska högsta förvaltningsdomstolen maj 2022, men processen pågår fortfarande och en förhandling i sakfrågan kommer att hållas under de kommande veckorna/månaderna, så ingenting är fastställt ännu. Måltavlan för denna kriminalisering är naturligtvis våra politiska ändamål: att bygga en antiimperialistisk och antisionistisk folkrörelse som syftar till att stödja det palestinska folkets motstånd tills alla flyktingar har fått återvända och Palestina har befriats från havet till Jordanfloden.

Men det måste betonas att dessa angrepp på oss tyvärr inte är isolerade fall. Vi ser en växande kriminalisering av den palestinska solidaritetsrörelsen i Frankrike, vilket måste förstås som ett uttryck för den franska imperialistiska politiken i Mellanöstern. Även om Frankrike alltid har stöttat den sionistiska koloniseringen av Palestina ser vi en gradvis förändring i dess diplomati, som alltmer ensidigt stödjer den israeliska extremhögern, som resultat av ett antal faktorer, bland annat den franska imperialismens kris, den arabiska och palestinska borgarklassens politiska kollaps, förstärkningen av Israels normalisering i regionen och så vidare.

Slutligen berör denna repression alla som deltar i kampen mot alla former av förtryck eftersom det bara är ännu en del av den franska regeringens auktoritära radikalisering. Alla sektorer är under attack: motståndet mot islamofobi, antifascismen, miljörörelsen, rörelsen mot nedmonteringen av alla sociala skyddsnät, och så vidare. Så vi måste hjälpas åt för att stå upp mot det tillsammans!

2) Demonstrationerna och solidariteten för Palestina har mobiliserat tusentals människor i Frankrike. Unga människor från arbetarklassområden har haft en stark närvaro i demonstrationstågen. Anser ni att det finns ett, inte bara ideologiskt utan materiellt, band av solidaritet mellan palestinierna instängda i sionistiska ghetton och livsvillkoren för de arbetarkvarterens unga proletärer?

Det stämmer att människor från arbetarklassområden har deltagit i mobiliseringar för Palestina i massor. Faktum är att vi måste vara ännu mer precisa, eftersom dessa områden framför allt är invandrarområden och det massiva deltagandet handlar framför allt om arabisk-muslimska personer, särskilt ungdomar och kvinnor. Det finns flera skäl till detta, varav det första är att den palestinska frågan också är en arabisk fråga som direkt berör människor från regionen. Det är många flaggor från arabländer (Marocko och Egypten, till exempel) i demonstrationerna. Allt detta är uttryck för deras engagemang för Palestina, men också ett tydligt folkligt förkastande av de reaktionära arabiska regimernas normaliseringspolitk gentemot den sionistiska staten.

En annan faktor är den historiska och politiska koppling som finns mellan migranters kamp i Frankrike och Palestina som förkroppsligas i en gemensam erfarenhet av att motstå kolonialism och rasism. Detta är innebörden av parollen ”L’Algérie a vaincu, Palestine vaincra” (”Algeriet har segrat, Palestina kommer att segra”) som vi använder vid demonstrationer i Toulouse och som håller det antikoloniala arv som finns i dessa stadsdelar vid liv och betonar legitimiteten i ett koloniserat folks motstånd och dess möjliga seger.

3) Solidaritetskampanjen med Palestina har utvecklats i olika former (demonstrationer, bojkotter, etc.). I Europa har vi också haft former av direkt solidaritet från arbetarkollektiv, som i fallet med hamnarbetarna i Genua och Barcelona som vägrade lasta vapenfartyg åt Israel. De flesta fackföreningar har en ”pacifistisk” inställning till den palestinska konflikten, men vissa (Italien, Irland, Grekland) har uttalat direkt stöd för den palestinska kampen. Hur förhåller sig den franska fackföreningsrörelsen till Palestina? Finns det några tecken på direkt solidaritet?

Liksom samhället i övrigt genomsyras fackföreningsrörelsen av mycket olika åsiktsströmningar. De så kallade samhällsomvandlande facken (CGT, FSU, Solidaires) har traditionellt intagit en pro-palestinsk hållning, men tyvärr går denna sällan utöver PLO-ledningens och Osloavtalens ramverk. Ledningarna för dessa fackföreningar begränsar sig ofta till att förespråka ”fred mellan israeler och palestinier” eller ”tvåstatslösningen”, trots att de senaste trettio åren har visat att denna strategi är en återvändsgränd. Det är också ett svek mot det palestinska folkets strävan att leva i ett samhälle som är fritt från den koloniala bosättningen i hela det historiska Palestina, från havet till Jordanfloden. Vissa fackföreningar spelar dock en positiv roll, såsom UD CGT 31, som tog sitt ansvar i Toulouse genom stå för demonstrationerna under hösten/vintern 2023, som sedan alla slogs ned, och genom att kämpa för Georges Abdallahs frigivning. Dessutom har vissa fackliga sektioner (som CGT RATP:s busssektioner i Malakoff och Nanterre Charlebourg) uppmanat arbetare att strejka till stöd för det palestinska folket och mot den franska regeringen som stödjer den israeliska ockupationen. På samma sätt har fackföreningsmedlemmar från olika sektorer av CGT i Toulouse uppmanat den franska fackföreningsrörelsen att bryta förbindelserna med Histadrut, det israeliska fackförbundet som från första början har varit en stöttepelare för den sionistiska koloniseringen. Detta återupplivar en antiimperialistisk tradition hos arbetarrörelsen som kan ge ett betydande stöd till det palestinska folket genom att konfrontation med den västerländska imperialismens ansvar och dess monopol. Och det är desto viktigare att bygga upp denna mobilisering i och med att vi vet att Frankrike är den ledande europeiska vapenexportören till Israel och att stora franska bolag är direkt inblandade, såsom Thalès, som samarbetar med den israeliska vapentillverkaren Elbit Systems.

4) Den palestinska frågan har splittrat och polariserat debatten i Frankrike. De som inte ”tar avstånd” från palestinska gerillaorganisationer anklagas för ”antisemitism”. De som försöker motarbeta sionismen anklagas omedelbart för ”antisemitism”. Borgerliga tidningar blandar medvetet ihop de två begreppen. För Frankrike innebär försvaret av Israel ett försvar av den atlantiska makten. Hur viktig är sionismen idag, och i vilken utsträckning påverkar den fransk politik?

Likställandet av antisionism med antisemitism och de pågående angreppen för ”terrorapologetism” är alla manövrar som syftar till att förbjuda varje form av utmaning mot den koloniala och imperialistiska ordningen. Detta är taktiker som har använts i årtionden men som har accelererat på senare tid i och med att det sionistiska projektets skörhet har avslöjats. Därför ses det som nödvändigt att göra allt för att garantera inte bara dess överlevnad utan också dess politiska legitimitet, särskilt i de imperialistiska centra som är dess finansiärer. Vi anser dock att denna politik främst förklaras av Frankrikes karaktär som imperialistisk makt och den roll som den sionistiska staten spelar i regionen. Självklart är den sionistiska rörelsen stark i Frankrike, men det är främst intressegemenskapen mellan de imperialistiska makterna och Israel som förklarar denna politik. Vi måste ständigt påminna om att Israel inte är något annat än västimperialismens utpost i arabvärlden och att den straffrihet som Israel åtnjuter på den internationella scenen (i verkligheten i det globala nord) huvudsakligen förklaras av denna dimension snarare än av sionismens verkliga eller förmodade egenskap som en kolonial och rasistisk ideologi.

Illustration från Progressive International
Illustration från Progressive International

Den inledande ingressen såväl som urvalet och ordningen på kapiteltexterna nedan är hämtade från en artikel från Progressive International, kapiteltexterna själva är hämtade från texten Strategi för Palestinas befrielse, författad av Folkfronten för Palestinas befrielse och nyutgiven av Foreign Languages Press efter svenska Samidoun-aktivisters bearbetning av en äldre översättning till svenska.

Strategin för Palestinas befrielse, som skrevs februari 1969 under en kongress med Folkfronten för Palestinas befrielse, redogör för den palestinska kampens program mot kolonialism, fascism och sionism. Vi publicerar dessa utdrag ur strategin, som anger en instruktiv väg för det palestinska folkets revolutionära befrielse.

Det palestinska befrielsekrigets mål och innebörd

Att Israel ända från början utgjort ett hot mot vårt folk är ett obestridligt faktum. Uppkomsten av Israel har inneburit att vårt folk fördrivits från hem och jord, att allt som vårt folk med arbete och möda byggt upp har ryckts ifrån det, att vårt folk skingrats över arabländerna och hela den övriga världen, samt att större delen av vårt folk trängts samman i elände och fattigdom i lägren i Jordanien, Syrien och Libanon, där de lever utan framtid och hopp.

Det faktum att Israel utgör en kolonialistisk expansionistisk närvaro på bekostnad av den arabiska jorden och dess ägare är höjt över all diskussion. Det utgör för oss en påtaglig verklighet inför vilken alla falska krav och påståenden bleknar bort. Det judiska ”nationalhemmet” i Palestina blev ”Staten Israel” inom de gränser som angavs i den 1947 antagna FN-resolutionen om Palestinas delning, varefter det utvidgades till att omfatta Israel inom de gränser som existerade före junikriget – ett mycket större område än det som fastställdes i 1947 års FN-resolutioner – och slutligen utvidgades ännu en gång till att omfatta hela Palestina samt Sinai och Golanhöjderna.

Det faktum att Israel är en imperialistisk och kolonialistisk bas i vårt land och utnyttjas för att hejda den revolutionära flodvågen, för att säkra det fortsatta förtrycket av oss och för att vidmakthålla utplundringen och exploateringen av våra tillgångar och ansträngningar är självklart och behöver inte diskuteras. För oss är detta inte blott en teoretisk slutsats, utan det utgör våra faktiska erfarenheter från den israelisk-fransk-engelska aggressionen 1956, junikriget 1967 och hela den tid Israel har existerat på vårt territorium.

Flera faktorer har emellertid bidragit till att förvanska sanningen om vårt befrielsekrig: För det första sattes den sionistiska rörelsens uppkomst i samband med judeförföljelserna i Europa. Så associerades uppkomsten av Israel med nazisternas behandling av judarna under andra världskriget. Därtill kom det dominerande imperialistiska och sionistiska inflytandet över stora delar av världsopinionen, förekomsten i Israel av krafter som uppgav sig vara progressiva och socialistiska, samt Sovjetunionens och vissa andra socialistiska länders stöd åt upprättandet av staten Israel. Allt detta i förening med vissa palestinska och arabiska ledares oriktiga framställning av kampen mot Israel har förvrängt sanningen om vårt befrielsekrig och riskerar fortfarande att ge många människor en felaktig uppfattning om detta krigs verkliga karaktär.

Den palestinska befrielserörelsen är inte en rasistisk rörelse med aggressiva avsikter mot judarna. Den riktar sig inte mot judarna. Dess mål är att utplåna staten Israel som en militär, politisk och ekonomisk enhet vilken grundar sig på aggression, expansion och organisk sammanlänkning med de imperialistiska intressena i vårt hemland. Den palestinska befrielserörelsen riktar sig mot sionismen såsom en med imperialismen förenad aggressiv rasistisk rörelse, vilken har begagnat sig av judarnas lidanden som ett medel för att gynna sina egna och imperialismens intressen i en del av världen som är rik på tillgångar och som utgör ett brohuvud till länderna i Afrika och Asien. Den palestinska befrielserörelsens mål är att upprätta en demokratisk, nationell stat i Palestina där både araber och judar kommer att leva som medborgare med samma rättigheter och skyldigheter, en stat som kommer att utgöra en integrerad del av en progressiv demokratisk arabisk nationell existens i fredlig samlevnad med alla progressiva krafter i världen.

Israel har envist framställt vårt krig mot det som ett rasistiskt krig som syftar till att förgöra alla judiska medborgare och kasta dem i havet. Avsikten bakom detta är att mobilisera alla judar i en kamp på liv och död. Följaktligen måste en grundläggande strategisk linje i vårt krig mot Israel vara att försöka avslöja denna framställning och visa de exploaterade och vilseledda judiska massorna på motsättningen mellan å ena sidan deras intresse av en fredlig existens och å andra sidan de intressen som styr den sionistiska rörelsen och de krafter som kontrollerar staten Israel. Det är denna strategiska linje som kommer att möjliggöra för oss att isolera den fascistiska klicken i Israel från alla progressiva krafter i världen. Den kommer också att möjliggöra för oss att, i takt med att den väpnade befrielsekampen växer i omfattning och dess drag framträder klarare, ytterligare vidga den objektiva motsättningen mellan Israel och den sionistiska rörelsen å ena sidan och de vilseledda och exploaterade judiska miljonerna å den andra.

Den palestinska befrielserörelsen är en progressiv nationell rörelse riktad mot de aggressiva och imperialistiska krafterna. Det faktum att imperialistiska intressen är sammanlänkade med Israels existens kommer att göra vår kamp mot Israel till en kamp mot imperialismen, och den palestinska befrielserörelsens sammanlänkning med den arabiska befrielserörelsen kommer att förvandla vår kamp mot Israel till 100 miljoner arabers förenade kamp för att uppnå nationell befrielse. Kampen för Palestina idag, sedd i hela sitt konkreta sammanhang, kommer att utgöra inledningen till förverkligandet av alla den arabiska revolutionens intimt förbundna mål. Det är en bred och väldig rörelse som arabvärldens 100 miljoner under denna epok i mänsklighetens historia riktar mot ondskans, aggressionens och exploateringens krafter i neokolonialismens och imperialismens skepnad.

För de palestinska och arabiska massorna kommer kampen för Palestina därtill att vara en inkörsport till vår tids kultur och leda till att underutvecklingen omvandlas till en utveckling som motsvarar det moderna livets krav. Genom kampen kommer vi att uppnå politisk medvetenhet om vår tids verklighet, kasta av oss alla illusioner och lära oss värdet av fakta. Underkastelsen, beroendet, individualismen, stamtänkandet, lättjan, anarkin och spontaniteten, allt det som underutvecklingen ger upphov till, kommer under kampen och genom kampen att ändras till insikt om värdet av tid, ordning, exakthet, verklighetssinne, kollektiv handling, planering och vittomfattande mobilisering, till en strävan efter att lära och att beväpna sig med alla kunskapens vapen, till medvetande om människans värde och om nödvändigheten av att kvinnorna – den ena hälften av vårt samhälle – frigörs från slaveriet under föråldrade traditioner och vanor, till insikt om den nationella gemenskapens grundläggande betydelse när fara hotar och om att denna nationella gemenskap är överordnad släkt- och stamtillhörighet och alla lokala band. Vår långvariga nationella befrielsekamp kommer att föra oss in i en ny livsstil, och därmed leda oss in på vägen mot framsteg och civilisation.

Vikten av politiskt tänkande

Ett av de grundläggande villkoren för framgång är att man har en klar bild av förhållandena: en klar bild av fienden och en klar bild av de revolutionära krafterna. Det är utifrån detta som kampens strategi bestäms, och utan detta perspektiv blir nationell handling ett vågspel som snart slutar i misslyckande.

Sedan 1917 (Balfourdeklarationen), har vårt folks massor kämpat för att få behålla sin jord, för att uppnå frihet, för att befria sitt land från kolonialisterna, för att hävda sin rätt till självbestämmande och för att själva utnyttja sitt lands tillgångar. Deras kamp mot sionism och kolonialism har förts på alla tänkbara sätt. 1936 grep vårt folk till vapen för att försvara sitt land, sina hem, sin frihet och sin rätt att bygga sin egen framtid. Det skedde till priset av tusentals martyrer och väldiga uppoffringar.

Det åligger oss att möta de givna förhållandena med en uppriktig, modig och revolutionär inställning. En klar bild av läget och av de krafter som deltar i kampen leder till framgång, medan häftighet och spontanitet leder till misslyckande.

Detta visar klart vikten av ett vetenskapligt politiskt tänkande som vägleder revolutionen och planlägger dess strategi. Revolutionärt politiskt tänkande är inte en abstrakt idé som existerar i ett tomrum, en intellektuell lyx, eller en hobby för de utbildade, vilken vid behov kan läggas åt sidan som onödig lyx. Vetenskapligt revolutionärt tänkande är ett klart tänkande som sätter massorna i stånd att uppfatta sin fiende, hans svaga och starka punkter samt de krafter vilka stödjer och lierar sig med fienden. Likaså kommer massorna att inse sin egen styrka, hur man mobiliserar revolutionens krafter, hur man övervinner fiendens starka sidor och drar för av hans svagheter samt genom vilka organisatoriska, politiska och militära program krafterna kan ökas till dess fiende kan krossas och man uppnår seger.

Allt detta måste framföras på ett klart och tydligt språk som massorna kan förstå. Genom denna förståelse får de en klar bild av striden och av dess omfattning, krafter och vapen, så att deras tänkande utvecklar sig som en kraft kring vilken de kan enas med ett perspektiv på striden och med en strategi.

För oss betyder politiskt tänkande en klar syn på den kamp vi står inför, och det är därför vi betonar vikten av och allvaret i denna sak. Vad innebär det att strida utan politiskt tänkande? Det betyder att strida på ett planlöst sätt, att begå misstag utan att inse hur allvarliga de är eller hur man ska klara upp dem, att improvisera politiska ställningstaganden som inte är grundade på en klar uppfattning.

För att kunna fullfölja denna revolutionära roll måste det politiska tänkande (1) vara vetenskapligt, (2) vara så klart att massorna kan fatta det, och (3) gå djupare än till allmänna satser och tränga så långt som möjligt in i strategin och taktiken för att vägleda våra kämpar i deras konkreta problem. När det revolutionära tänkandet uppfyller dessa villkor blir det ett högeffektivt vapen för massorna. Det sätter dem i stånd att samla sina styrkor och att få en absolut klar bild av kampen, en bild som anger alla krater som är i aktion samt läget för envar av dessa krafter, alltifrån revolutionens början till dess slutliga avgörande.

Revolutionens krafter

Vilka är våra vänner – revolutionens krafter? Vilka är den palestinska revolutionens krafter?

Det är nödvändigt att definiera den palestinska revolutionens krafter utifrån en klasståndpunkt. Att säga att det palestinska folket med alla sina klasser har en enhetlig revolutionär inställning i förhållande till Israel och att det palestinska folkets alla klasser har samma revolutionära kapacitet därför att de saknar territorium och lever utanför sitt land, skulle vara orealistiskt och ovetenskapligt. Ett sådant påstående skulle vara korrekt om hela det palestinska folket levde under samma materiella förhållanden. I själva verket lever det palestinska folket inte alls under sådana gemensamma förhållanden, utan istället under olika levnadsförhållanden, ett faktum som vi inte vetenskapligt kan ignorera. Därför är det nödvändigt att stanna vid dessa skilda förhållanden och de skilda ståndpunkter som de ger upphov till.

Klasstrukturen i ett underutvecklat samhälle skiljer sig helt naturligt från den i industrialiserade samhällen. I ett industrialiserat samhälle finns det en stark kapitalistklass i motsättning till en talrik arbetarklass, och den grundläggande kampen i dessa samhällen består i en häftig sammandrabbning mellan dessa klasser.

En sådan bild passar inte in på ett underutvecklat samhälle. Det är sant, men likafullt är underutvecklade samhällen också klassamhällen i vilka det finns exploaterande överklasser, representerade av kolonialism, feodalism och bourgeoisie; de exploaterade klasserna å andra sidan representeras av arbetarna och bönderna. Varje klass intar sin särskilda hållning gentemot historiens utveckling och revolutionen. Överklasserna är konservativa, motarbetar förändringar och står i opposition till historiens utveckling, medan underklasserna är revolutionära, eftersträvar förändring och driver på historien i dess uppåtgående dialektiska riktning. Följaktligen är diskussionen om de underutvecklade samhällenas särart vetenskaplig i den utsträckning den sysselsätter sig med klassituationers särart i dessa samhällen och dess olikheter i förhållande till situationen i de utvecklade samhällena. Å andra sidan blir den fördomsfull och ovetenskaplig om den avvisar klassfrågan i dessa samhällen eller förringar betydelsen av skillnaderna mellan klassernas ställning i förhållande till revolutionen.

Vad beträffar påståendet att vi nu genomgår den nationella befrielsens stadium och inte den socialistiska revolutionens, så står detta i relation till frågan om vilka klasser som är inblandade i striden, vilka av dem som är för och vilka som är mot revolutionen på dess olika stadier; det upphäver inte klassfrågan eller frågan om klasskamp.

Nationella befrielsekrig är också klasskrig. De utgör krig mellan å ena sidan kolonialismen och den feodala och kapitalistiska klassen, vars intressen är knutna till kolonialisternas, och å andra sidan folkets övriga klasser, representerande större delen av nationen. Om talesättet att nationella befrielsekrig är nationella krig betyder att de är krig som förs av den övervägande majoriteten av nationens massor, då är detta talesätt sant, men om det betyder att dessa krig är skilda från klasskampen mellan utsugare och utsugna, då är talesättet inte sant.

Det är också ur denna synvinkel vi måste betrakta påståendet att den sionistisk-israeliska faran hotar hela den palestinska och arabiska existensen samt att striden står mellan den sionistiska polen och den arabiska. Om detta påstående betyder att den sionistiska faran hotar den övervägande majoriteten av de palestinska och arabiska massorna så är det visst och sant, men om det förnekar de gemensamma intressen israeliska och arabiska reaktionärer har (trots sin numerära underlägsenhet gentemot massorna) eller förnekar skillnaden i de andra klassernas revolutionära roller och hävdar att den revolutionära roll småbourgeoisien i de tätbebyggda områdena spelar skulle vara jämställd med landsbygds- eller lägerbefolkningens, då är det osant.

Sammanfattningsvis kan sägas, att vår klassmässiga syn på den palestinska revolutionens styrkor måste ta med i beräkningen såväl klassituationens särskilda art i underutvecklade samhällen samt det faktum att vår strid gäller nationell befrielse som det sionistiska hotets särskilda beskaffenhet. Detta betyder i sin tur att vi måste anta en vetenskaplig definition av de revolutionära klasserna och deras roller i ljuset av just dessa särdrag, och det får absolut inte leda till ett avvisande av den klassmässiga synen när man definierar revolutionens krafter.

Arbetare och bönder utgör revolutionens stomme, dess grundläggande rekryteringsbas och dess ledning.

I ljuset av det vetenskapliga socialistiska tänkandet, av erfarenheterna från världens revolutioner och av uppenbara fakta på det palestinska området måste vi klart definiera och identifiera de revolutionära klasser som är kapabla att ta på sig hela bördan.

De revolutionära klasserna i det palestinska området är arbetare och bönder, ty det är dessa klasser som dagligen lider under den förtryckande utsugningsprocess som världsimperialismen och dess allierade vidmakthåller i vårt område.

Det är arbetare och bönder som idag uppfyller de läger i vilka de flesta palestinier bor. När vi talar om lägren, talar vi i själva verket om klassförhållanden som representeras av det palestinska folkets arbetare, bönder och den utblottade delen av dess småbourgeoisie.

Här finns revolutionens krafter… förändringens krafter. Här finner vi en verklig beredskap för många års strid. Här finns de dagliga levnadsförhållanden som driver människor att kämpa och dö, därför att skillnaden mellan liv och död under sådana omständigheter inte är så stor.

Det är genom att utgå från detta sakförhållande som vi kan ange skiljelinjen mellan vårt folks resultatlösa kamp under de senaste femtio åren och detta vår kamps nya stadium, kan dra en skiljelinje mellan en revolutionär marsch som slutar i seger och en tveksam, osäker marsch som slutar i förlust.

När vi har vänt oss till arbetarna och bönderna – invånarna i lägren, byarna och de fattiga stadsområdena – och beväpnat dem med politisk medvetenhet, organisation och stridsmedel, kommer vi att skapa den fasta materiella grundvalen för en historisk befrielserevolution. Upprättandet av en sådan fast ryggrad för revolutionen kommer att göra det möjligt för oss att sluta klassallianser till fördel för revolutionen utan att utsätta den för vacklan, avvikelser eller misslyckande.

Organisering och mobilisering av de palestinska krafterna

Vilken är den organisatoriska formen för mobiliseringen av de revolutionära krafterna utifrån denna analys? Vilka relationer bör råda mellan dessa krafter mot bakgrund av den nuvarande palestinska situationen? Hur ser vi på den palestinska nationella enigheten mot denna bakgrund?

Den högsta formen för en bred organisering och mobilisering av arbetarklassens krafter är den politiska organisationen beväpnad med den vetenskapliga socialismens teori. Alla revolutionära erfarenheter under detta århundrade har alldeles klart visat på detta faktum. Erfarenheterna från Kina, Vietnam och Kuba såväl som erfarenheten från Oktoberrevolutionen, alla pekar de på och bekräftar detta faktum. Den vetenskapliga socialismens teori belyser arbetarklassens eländiga villkor och förklarar dem vetenskapligt, avslöjar imperialismens och kapitalismens utsugning av denna klass, klargör arten av den viktigaste motsättning i vilken nutidens samhällen lever, internationellt såväl som på det lokala planet, förklarar historiens rörelselagar och rörelseriktning, definierar arbetarklassens roll och denna rolls betydelse, anger vilka vapen denna klass besitter; och på så sätt gör den vetenskapliga socialismens teori arbetarklassen medveten om sin existens, sina förhållanden och sin framtid, och förmår härigenom mobilisera arbetarklassen i största omfattning.

Den vetenskapliga socialismens ideologi och de revolutionära erfarenheterna i världsmåttstock har klart visat, att en revolutionär organisation beväpnad med en revolutionär teori – arbetarklassens teori – är det sätt på vilket arbetarklassen organiserar sig själv, samlar sina krafter, befäster sina möjligheter och definierar strategin i sin kamp. Om den palestinska och arabiska nationella rörelsens erfarenheter ännu inte har lyckats motstå och besegra imperialismen, sionismen, Israel och reaktionens krafter beror det på att de inte har tillämpat denna organisationsteori. Att politiska organisationer har misslyckats på det palestinska och det arabiska fältet innebär inte ett underkännande av den politiska partiorganisationen i allmänhet, utan ett underkännande av en form av politisk organisation som inte har utgått från den ideologiska, klassmässiga och organisatoriska ståndpunkt som baseras på denna teori och dessa erfarenheter. En ökning av den palestinska nationella rörelsens revolutionära kapacitet kan inte bygga på avvisandet av den revolutionära politiska organisationens princip; den enda möjligheten är att anta den politiska organisationsform vars karaktär har bestämts i ljuset av den vetenskapliga socialistiska teorin och tidigare erfarenheter.

Denna organisationsform utgör den organisatoriska ramen för samlandet av den avgörande revolutionära kraften, arbetarklassen. Vidare är det, som de stora revolutionära erfarenheterna visat, denna organisationsform som under den nationella befrielsens skeden förmår mobilisera böndernas krafter och samla dem i största omfattning.

Genom att använda denna form skulle vi alltså ha skapat ramen för organiseringen och mobiliseringen av de för revolutionen avgörande klasserna, arbetarna och bönderna.

Enligt vår mening är det den mot denna bakgrund föreslagna breda nationella fronten som utgör det revolutionära förverkligandet av den palestinska nationella enheten. Om avsikten med den palestinska nationella enheten är att samla alla revolutionära krafter under den demokratiska nationella befrielsens skede för att stå enade i den grundläggande motsättningen mot Israel, imperialismen och reaktionen, då är detta den form som svarar mot denna avsikt.

  1. Vi anser att palestinsk nationell enhet är grundläggande för mobiliseringen av alla revolutionens krafter för att möta fiendelägret, och med denna utgångspunkt måste vi inta en hållning som verksamt bidrar till att åstadkomma den.
  2. Den nationella enheten kommer till uttryck i skapandet av en front där alla revolutionens klasser – arbetare, bönder och småbourgeoisie – är representerade.
  3. Vi måste aktivt arbeta för att mobilisera arbetarna och bönderna i en enda revolutionär politisk organisation beväpnad med den vetenskapliga socialismens teori. På denna grundval måste vi verksamt sträva efter att ena alla palestinska vänsterorganisationer vilka genom kontakt och erfarenhet kan övertygas om att ansluta sig till denna analys.

Men kommer då vårt strategiska tänkande vad gäller det palestinska befrielsekriget att enbart gälla det palestinska folket och det palestinska området?

Om vi påminner oss fiendens storlek och natur inser vi omedelbart att en strategi för det palestinska befrielsekriget måste omfatta mobiliseringen av alla revolutionens krafter såväl i arabländerna som i världsmåttstock, ty det är endast genom en sådan mobilisering och samling som vi kan skapa den styrka som förmår kämpa mot Israel, sionismen, världsimperialismen och den arabiska reaktionen. Endast en palestinsk revolution som sammansmälter med den arabiska revolutionen och är förenad med världsrevolutionen kan vinna seger. Med tanke på karaktären hos den fientliga allians som vi kämpar mot skulle en begränsning av den palestinska revolutionen till att endast omfatta det palestinska folket leda till nederlag.

Revolutionens krafter i arabvärlden och i världsmåttstock

Den demokratiska nationella revolutionens strategi i denna tidsålder har klarlagts genom den vietnamesiska erfarenheten och dessförinnan genom den kubanska och den kinesiska erfarenheten.

Huvuddragen i denna strategi är: mobilisering och koncentration av de fattiga arbetarnas och böndernas krafter i största möjliga omfattning; dessa klassers uppgift att leda revolutionen genom en politisk organisation som ansluter sig till och vägleds av den vetenskapliga socialismens ideologi och är allierad med småbourgeoisiens krafter vilkas intressen inte står i motsättning till den demokratiska nationella revolutionens karaktär; förlitan på den väpnade kampen för att övervinna fiendens teknologiska överlägsenhet genom ett långvarigt krig som inleds med gerillakrig och utvecklas till ett folkligt befrielsekrig som folket är fast beslutet att vinna.

Första världskriget var ett krig mellan de imperialistiska kapitalistiska makterna själva, och dess mål var att omfördela världsmarknaden mellan dessa makter. Det kriget var en väpnad explosion av konflikterna mellan de världskapitalistiska blocken i deras kapplöpning om exploateringen och plundringen av folkens välstånd och för att monopolisera deras marknader. Det var inte ett revolutionärt krig fört av arbetarklassen i de progressiva länderna och av de undertryckta folken mot de utsugande kapitalisterna. Detsamma gäller till viss del för andra världskriget. Följaktligen var konflikten mellan de kolonialistiska kapitalistmakterna det viktigaste uttrycket i världsmåttstock. Revolutionens krafter, representerade av arbetarklassen i de avancerade länderna och av de undertryckta folken, befann sig inte i ett sådant läge att de kunde förvandla dessa krig till revolutionära krig som kunde förlägga den grundläggande motsättningen i världen till dess naturliga läge mellan utsugare och utsugna. Emellertid utformades världssituationen genom andra världskriget och de händelser som följde i dess kölvatten på ett nytt sätt. Kolonialismens krafter koncentrerades och utkristalliserades till ett läger, det imperialistiska lägret lett av USA, i motsättning till de socialistiska styrkornas och de förtryckta folkens läger.

Allt detta medverkade till att utkristallisera den imperialistiska bilden och dess grundläggande drag:

  1. Alla kolonialistiska kapitalistiska krafter samlades i ett läger, världsimperialismens läger under USAs ledning.
  2. USA-kapitalets ofantliga storlek, dess stora aktionsområde och dess sammanflätning med europeiskt kapital utgör den konkreta grunden för enhet hos detta läger och för dess intressegemenskap, likaväl som det utgör den konkreta grunden för USAs ledande ställning inom detta läger.
  3. Motsättningar mellan medlemmar av detta läger, vilka av och till tagit formen av motsättningar mellan kolonialismen, representerad av Storbritannien och Frankrike, och neokolonialismen, representerad av USA, har förblivit underordnade i förhållande till den huvudmotsättning som alla dessa kolonialistiska makter har börjat konfronteras med i sin kamp mot det socialistiska lägret och de nationella befrielserörelserna. Även om denna delkonflikt mellan USA å ena sidan och Storbritannien och Frankrike å den andra har fått en framträdande form – som exempelvis under angreppet 1956, under den algeriska revolutionen, samt i vissa områden i Afrika – har den generellt sett ändå fortsatt att styras av den viktigare och allvarligare motsättningen mellan imperialismen och de revolutionära krafterna.
  4. De försök de Gaulles Frankrike gjort för att bryta sig ur denna USA-imperialismens krets har ännu inte medfört någon grundligare förändring av denna bild.
  5. Den tekniska utvecklingen och den väldiga tillväxten av produktionsmedlen och av krigsindustrin har lett till ett stärkande av detta lägers ställning med hänsyn till både dess kontroll av världsmarknaden och dess förmåga att försvara sina intressen och sin existens.

  6. USA strävar i dag efter att bibehålla och försvara sina intressen och bekämpa det revolutionära lägret med nya metoder, vilka skiljer sig från det våld och de ockupationsarméer kolonialismen använde för att försvara sina intressen. Dessa nya metoder är det grundläggande draget i neokolonialismen.



    USA har upprättat en rad pakter och försvarsavtal för att bekämpa det socialistiska lägret, för att inringa det och begränsa dess utvidgning samt för att neutralisera de nationella befrielserörelserna. Utöver denna paktpolitik för USA emellertid en ekonomisk politik som går ut på att låta lokala sociala krafter få del av de profiter som uppkommer genom utsugningen av folkets arbete, för att dessa sociala krafter, genom att dra fördel av neokolonialismens existens, ska bli ett bålverk bakom vilket USA kan dölja sig när det försvarar sitt inflytande och sina intressen.

  7. Erfarenheterna från Vietnam, Kuba och Dominikanska Republiken har visat att USA, i händelse av att dess moderna metoder för att kolonisera folk misslyckas, kommer att återgå till väpnad makt, invasioner och landsättande av arméer för att skydda sitt inflytande, sina marknader och sina intressen.


I sin strävan att återfå sitt land och sin frihet står Palestinas folk i dag inför detta enade imperialistiska läger med dess teknologiska överlägsenhet, dess skicklighet i strid och i att neutralisera revolutioner, dess förmåga att ta skydd bakom andra krafter, dess beredskap för direkt konfrontation så snart det känner att de krafter bakom vilka det gömmer sig inte längre är i stånd att bekämpa folkliga rörelser, samt dess strävan att isolera nationella befrielserörelser från det världsrevolutionära lägret och att neutralisera Sovjetunionens ansträngningar genom hot om kärnvapenkrig.

Junikriget och vad som kom före och efter det är i verkligheten ingenting annat än ett konkret uttryck för allt detta. USA försökte tygla den arabiska befrielserörelsen, köpslå med den och avhålla den från att uppgå i världsrevolutionens läger. De försökte sedan underminera och krossa den med hjälp av Israel och dess militärmakt, och försökte senare åter att tygla den när den var försvagad. Idag försöker de fortfarande att med hjälp av Israel, som de förser med alla maktmedel, behålla denna rörelse i sitt våld i syfte att begränsa eller ödelägga den.

Inför denna situation måste den palestinska och arabiska befrielserörelsen: (1) ha ett klart perspektiv; (2) mobilisera alla sina styrkor; (3) upprätta politiska, ekonomiska och militära program för att säkerställa en sådan mobilisering; (4) slå in på det folkliga befrielsekrigets väg för att överflygla fiendens teknologiska överlägsenhet; och (5) ingå en fullständig allians med alla revolutionära krafter i världsmåttstock.

Det är denna effektiva allians som kan garantera att det upprättas ett läger där vi och alla underkuvade och antiimperialistiska krafter blir i stånd att skapa den kraft som förmår besegra imperialismen trots dess nuvarande styrka.

Våra främsta vänner är de underkuvade folken, vilka lider under imperialismen och den imperialistiska utsugningen av deras arbete och rikedomar, eller lever under samma hot från USA, som i dag försöker tilltvinga sig inflytande över de folk som reser sig. Folken i Asien, Afrika och Latinamerika lider dagligen under hopplöshet, fattigdom, okunnighet och efterblivenhet, vilket är ett resultat av kolonialismens och imperialismens inflytande över deras liv. Den viktigaste motsättningen i världen i dag är motsättningen mellan världsimperialismen å ena sidan och dessa folk och det socialistiska lägret å den andra sidan. Den palestinska och arabiska nationella befrielserörelsens förbund med befrielserörelsen i Vietnam, med den revolutionära utvecklingen i Kuba och Demokratiska Folkrepubliken Korea och med de nationella befrielserörelserna i Asien, Afrika och Latinamerika är den enda väg man kan gå för att skapa det läger som är i stånd att gå emot och besegra det imperialistiska lägret.

I sin kamp mot världsimperialismen under USAs ledning kommer den palestinska och arabiska befrielserörelsen i förbund med nationella befrielserörelser i alla underutvecklade och fattiga länder att finna en stark allierad kraft som understödjer den och ökar dess motståndskraft. Denna allierade kraft är Folkrepubliken Kina, vilken i realiteten står inför samma hot från ett USA som försöker inringa och isolera den och hejda dess utveckling.

Utöver dessa grundläggande revolutionära allianser måste vi också, genom vår kamp och våra politiska ansträngningar samt genom vår kamps klara karaktär av nationell befrielsekamp, dra över till vår sida alla frigörelsens krafter i Europa, Amerika och varje annan del av världen.

Med en sådan strategi på det internationella planet kan vi inringa Israel, sionismen och imperialismen och mobilisera alla revolutionära styrkor i världsmåttstock på vår sida i kampen.

Denna bild kan måhända verka orealistisk med tanke på den palestinska och arabiska befrielserörelsens läge under de nuvarande omständigheterna, men ett ihärdigt revolutionärt handlande och ett höjande av befrielserörelsen till den verkliga, orubbliga och långtgående revolutionens nivå kommer att leda till att bilden konkretiseras och förverkligas. Genomförandet av alla dessa allianser kommer inte bara att ge upphov till moralisk sympati utan också till ett verkligt och effektivt stöd som ger oss möjlighet att stå fast och segra.

Hur kan imperialismens teknologiska överlägsenhet betvingas?

Vår konfrontation med fiendelägret, representerat av Israel, sionismen, imperialismen och den arabiska reaktionen, kommer att ske med hjälp av en strategi som syftar till koncentration av den palestinska revolutionens krafter på såväl den palestinska och arabiska nivån som världsnivån, för att därmed ställa fienden inför ett revolutionärt läger som är överlägset den i storlek och numerär. Men enbart detta är inte tillräckligt för seger. En av fiendens grundläggande starka sidor är den vetenskapliga och teknologiska överlägsenheten, och denna överlägsenhet återspeglas kraftigt i den militära förmåga som vi kommer att ställas inför i vårt revolutionära krig. Vad kan vi göra för att betvinga denna överlägsenhet?

Fiendens vetenskapliga, teknologiska och kulturella överlägsenhet är varken en enkel eller underordnad fråga. På det militära planet innebär denna överlägsenhet att fienden förmår mobilisera snabbt och med stor bredd, att den militära utbildningens standard och den militära ledningens kvalitet är hög, att förmågan att överraska med nya vapen och stridsplaner är stor, samt att överlägsenheten i beväpning och modern krigföring är allomfattande och kan utnyttjas blixtsnabbt och överrumplande.

Varje grundlig vetenskaplig studie av krigen 1948, 1956 och 1967 skulle tydligt visa på den roll som fiendens teknologiska och kulturella överlägsenhet spelade och på hur detta på det militära området gav upphov till fiendens triumf och vårt nederlag i dessa slag. Det vore dåraktigt att förklara våra militära nederlag i tre stora sammandrabbningar på ett godtyckligt och ytligt sätt, vilket skulle förleda oss att tro att vi kunde ha vunnit dessa slag om det inte varit för vissa tillfälliga sammanträffanden och vissa missgrepp. Vår oförmåga att bekämpa sionismen och Israel under de senaste femtio åren kan inte förklaras utifrån något annat än vår svaga och torftiga politiska, ekonomiska, sociala och militära uppbyggnad gentemot en rörelse och ett samhälle som är vetenskapligt, teknologiskt och kulturellt överlägset oss, samt utifrån det faktum att den syn på striden och den strategi för kampen som vi hittills hållit oss med varit felaktig. Vår konfrontation med Israel och imperialismen kan med säkerhet inte leda till seger om den utformas på klassiskt militärt vis som ett konventionellt krig mellan fiendens armé och styrkor och våra reguljära trupper. Ett sådant krig skulle Israel och imperialismen vinna i kraft av sin överlägsenhet i vapen och kvalitet, sin förmåga att använda ett modernt krigsmaskineri med oerhörd snabbhet och flexibilitet, och sin ekonomiska kapacitet att uthärda ett sådant krig. Tre sådana erfarenheter är en tillräcklig läxa för oss. Konventionell krigföring, som i dag sker med extrem snabbhet, är det sätt på vilket fienden utnyttjar sin överväldigande teknologiska överlägsenhet, och det är också på så sätt som alla svaga punkter hos ett underutvecklat samhälle avslöjas.

Det är inte fråga om ”moderna vapen och deras anskaffning”. Den avgörande förutsättningen är att det finns människor som fullständigt för- står vilken makt som ligger i att kontrollera och på effektivast möjliga sätt använda vapnen och utnyttja det moderna krigsmaskineriet. Detta i sin tur är beroende av den teknologiska och vetenskapliga nivån hos de människor som bär dessa vapen.

Detta är en faktor som för närvarande inte verkar till vår fördel, varför vi inte befinner oss i en sådan situation att vi i ett konventionellt slag kan stå emot Israel (och bakom Israel USA, som skulle kasta in sina egna trupper i striden om den utvecklades till vår fördel). De svaga folkens vapen för att stå emot imperialistiska trupper och deras överlägsenhet har blivit välkända till följd av erfarenheterna från de folkliga befrielsekrig som i vår tid lett till seger över imperialismen. Imperialismens teknologiska och militära överlägsenhet besvaras av de svaga folken med gerillakrig och folkliga befrielsekrig. Genom gerillakrig undviker vi direkt konfrontation med fienden och hindrar honom följaktligen från att begagna sin fulla teknologiska överlägsenhet mot våra styrkor och därigenom blixtsnabbt krossa dem. Gerillakrig, som syftar till att slå till mot fiendens svaga punkter, retirera snabbt samt undvika direkta sammanstötningar, kan förorsaka fienden ständiga och växande småförluster utan att ge honom tillfälle att möta hela vår styrka för att med sin extremt rörliga och dödande krigsmaskin snabbt krossa den. På detta sätt upplever fienden att han har börjat förlora sitt avgörande försprång, och styrkebalansen börjar – först långsamt men efterhand allt snabbare – förskjutas till de väpnade revolutionära krafternas fördel. Medan gerillakriget mot fienden pågår vinner våra styrkor i erfarenhet, kraft och krigsskicklighet, och når upp till ett sådant antal och en sådan kvalitet att de blir i stånd att börja strid med enheter ur fiendens trupper. Denna period inleds med en kombination av gerillakrig och början till ett folkligt befrielsekrig. I och med revolutionens tillväxt, fiendetruppernas allt värre härjningar och fiendens behov av att sprida sina trupper till varje stad och by och utmed alla fronter, börjar bilden skifta mot ett effektivt krig i stor skala.

Vi kan inte fullständigt eliminera fiendens styrkor eller uppnå fullständig befrielse genom gerillakrig, men gerillakriget är det första stadiet i ett långvarigt krig. Den revolutionära armén kommer att kunna betvinga fiendens överlägsenhet genom att uppfylla följande förutsättningar: den är politiskt medveten och förenad med de organiserade massorna, vilka stöder den och bidrar med manskap och materiel; förenar sig med de revolutionära krafterna i världen, vilka kommer att ge den understöd och förstärkningar; vinner i erfarenhet och effektivitet genom kampen och förenar sig med det revolutionära partiet, vilket förser den med en klar uppfattning och en organisk anknytning till de revolutionära krafterna på alla nivåer. Detta i förening med den heroiska beslutsamhet som alstras av det förtryck och förödmjukande, den misär och utsugning som Israel och imperialismen under åratal utsatt vårt land för, kommer att sätta den revolutionära armen i stånd att betvinga fiendens överlägsenhet.

I sin bok People’s War, People’s Army säger general Giáp:

“Styrkebalansen visade avgjort hur svaga vi var i förhållande till fiendens styrka. För att kunna skapa förutsättningar för seger måste det vietnamesiska folkets befrielsekrig därför bli hårt och långvarigt. Alla de föresatser som grundade sig på otålighet och syftade till uppnåendet av en snabb seger kunde inte leda till annat än allvarliga misstag. Det var nödvändigt att bestämt ansluta sig till det långvariga motståndskrigets strategi och att stärka självförsörjningssträvandena för att kunna bibehålla och gradvis utöka våra styrkor och ständigt nöta på och i allt större utsträckning tillintetgöra fiendens styrkor; det var nödvändigt att hopa tusentals småsegrar för att av dem skapa en stor framgång, och på så sätt gradvis förskjuta styrkebalansen genom att förvandla vår svaghet till styrka och uppnå slutlig seger.”

På andra ställen i samma bok säger general Giáp:

“Det vietnamesiska folkets befrielsekrig bevisade, att en ofullständigt utrustad folkarmé, som emellertid kämpar för en rättfärdig sak, kan, med lämplig strategi och taktik, uppnå de betingelser som krävs för att besegra den aggressiva imperialismens moderna arméer.“

“Det vietnamesiska folkets befrielsekrig visar att den enda möjligheten att vinna seger över en lika mäktig som grym fiende är att förena hela folket inom ramen för en fast och bred nationell enhetsfront byggd på förbundet mellan arbetare och bönder.“

Vi har återgivit dessa citat eftersom de anger huvuddragen i det politiska tänkande som i dag vägleder alla de demokratiska nationella befrielserevolutioner vilka beslutsamt motstår eller har motstått världsimperialismen.

”Revolutionär teori”, ”ett starkt organiserat parti”, ”arbetarna och bönderna i ledningen för revolutionen”, ”bred, fast nationell enhetsfront”, ”folkligt befrielsekrig och långvarigt motstånd”, dessa är de nationella befrielserörelsernas och de demokratiskt nationella revolutionernas politiska strategiska huvudprinciper under imperialismens nuvarande epok.

Allmänna kommentarer

Folkfronten för Palestinas befrielse antar denna strategi som en allmän vägledning till handling.

Tänkandet styr det revolutionära handlandet, som i sin tur skapar resultat, situationer och reaktioner vilka påverkar den teoretiska synen på läget.

Från denna utgångspunkt hävdar vi, samtidigt som vi betonar dessa strategiska principer som en vägledning för vårt handlande, att vi inte uppfattar dem på ett fastlåst och statiskt sätt. Erfarenheten själv kommer att fördjupa och konkretisera denna syn, berika den och komplettera vissa sidor av den. Erfarenheten kommer också att utveckla den och kanske förändra några av dess sidor. Detta är den vetenskapliga dialektiska uppfattningen av denna strategi, vilken avvisar all fastlåsthet och rigiditet, utöver ständig kritik och självkritik, drar nytta av erfarenheten och skapar en organisk förbindelse mellan tänkandet och det revolutionära handlandet, varigenom tänkandet vidgas och fördjupas så att det på ett bättre och riktigare sätt kan vägleda handlandet. Varje annan uppfattning är i verkligheten idealistisk och rigid och leder till misslyckanden.

Ur en annan synvinkel representerar denna strategi en allmän uppfattning om kampen och dess huvudströmningar, den uppehåller sig följaktligen inte vid åtskilliga detaljer, inbördes samband och vändningar som uppfyller varje skede av kampen och har anknytning till samtliga dess aspekter. I vår definition av motsättningens huvudlinje har vi exempelvis inte behandlat de motsättningar som existerar och verkar inom fiendestyrkornas led, och inte heller alla motsättningar inom de revolutionära krafternas led. Vår definition av Israel som en av fiendekrafterna är alltså inte avsedd att uppfattas som en statisk bild av denna kraft. Israel utgör inte en homogen enhet inom vilken det inte finns utrymme för motsättningar. Det kommer att finnas mer än en politisk och social kraft inom Israel, och mellan dessa krafter kommer motsättningarna att råda. Dessa motsättningar kan från tid till annan skärpas eller försvagas, beroende på hur kampen förlöper och i vilket skede den befinner sig. Även om den motsättning som råder mellan de så kallade ”hökarna” och ”duvorna” i Israel idag inte har någon märkbar inverkan på bilden av kampen, kan de mer grundläggande men just nu slumrande motsättningar inom Israel likväl i framtiden träda i dagen och intensifieras. Inte heller menar vi, när vi säger att det råder ett organiskt samband mellan Israel och imperialismen, att det inte skulle finnas några latenta partiella motsättningar mellan dem.

Den huvudmotsättning som definieras av denna strategi är inte en rät geometrisk linje med en stridande kraft på varje sida. I verkligheten är den en slingrande dialektisk linje som på båda sidor uppvisar en grupp allierade krafter vilka trots inbördes motsättningar samverkar under denna allians. Tidvis blir denna allians starkare och tidvis blir de inbördes motsättningar mer uttalade, så att bilden på båda sidor om motsättningens huvudlinje ger ett blandat och sammansatt intryck. Eftersom det är viktigt och grundläggande att på varje stadium i kampen ha en exakt och detaljerad bild som ger oss möjlighet att på ett vetenskapligt sätt bestämma våra taktiska åtgärder, är det lika viktigt och grundläggande att vår detaljerade taktiska uppfattning i varje skede vägleds av vårt långsiktiga strategiska perspektiv. Det är detta strategiska perspektiv som kommer att sätta oss i stånd att leda och styra kampen och undvik att göra oss skyldiga till sådana misstag som att hänge oss åt experimenterande, agera impulsivt, bedriva svanspolitik eller låta oss påverkas av händelser i stället för att ingripa för att styra dem.

Solidaritet med Zora i Berlin, det senaste målet för den tyska statens skandalösa jakt på alla som på något vis höjer rösten och agerar för Palestina, oavsett omfattning. De åtta polisrazziorna med 170 poliser igår morse är ett farligt fascistiskt uttryck.

Dessa räder kommer efter en rad räder mot Samidoun-medlemmar och palestinska gemenskapsmedlemmar som pekats ut som ”Hamas-anhängare” och efter det tyska inrikesministeriets förbud mot ”Samidoun och Hamas”. De följer också på en rad tillslag mot 54 platser, inklusive flera moskéer och muslimska institutioner, i november med förevändningar om ”stöd till Hizbollah”. Dessa räder är tydligt inriktade på att terrorisera hela grupper och politiska strömningar.

I det här fallet är tillslagen riktade mot delar av den tyska vänstern som har trotsat det sionistiska ramverk som har dominerat i årtionden och syftar till att hota personer i den politiska vänstern såväl som i den kurdiska gemenskapen som står med Palestina för att förmedla att du är en måltavla om du talar. Just hela den här serien av räder och operationen med 170 poliser verkar ha utlösts av en anspråkslös hänvisning till PFLP i ett Instagram-inlägg på organisationens konto. Detta borde uppröra alla som någonsin har försökt att kommentera eller tala om Palestina. Den tyska staten riktar inte bara in sig på palestinier, araber, solidaritetsrörelsen, förtryckta grupper, invandrare och vänsteraktivister, de antyder också att de är beredda att använda extrem repression mot alla som nämner motståndsorganisationer på något som helst neutralt eller positivt sätt.

Om det inte redan står klart så är ett angrepp på en ett angrepp mot oss alla. De har gripit dussintals människor för att ha sagt: ”From the river to the see, Palestine will be free”, eller till och med bara ”Israel mördar barn”. Den tyska staten är en fullvärdig partner i det sionistiska folkmordet. Dessa räder är avsedda att tysta hela gemenskaper och delar av befolkningen, eftersom det blir allt tydligare att världens folk, även i den imperialistiska kärnan, inte kommer att sitta tyst bredvid när vapenförsäljningen till den sionistiska regimen tiodubblas.

Intervjun nedan är en översättning och publicerades ursprungligen på franska:

Vad är förhållandet mellan kampen för avskaffandet av fängelser och polis och kampen för Palestinas befrielse? Vilka är abolitionisternas analyser och ståndpunkter om Palestina? Hur kämpar abolitionisterna? Vi har diskuterat dessa och andra frågor med Gwenola Ricordeau, professor i straffrätt vid California State University, Chico (USA). Hon är en abolitionistisk aktivist och författare till flera böcker i ämnet (Pour elles toutes. Femmes contre la prison; Crimes et Reines. Penser l’abolitionnisme pénal; 1312 raisons d’abolir la police) och hon är också engagerad för Palestina, särskilt till stöd för palestinska fångar.

Gwenola Ricordeau till stöd för den tidigare palestinska fången Khalida Jarrar 15 januari 2020.
Gwenola Ricordeau till stöd för den tidigare palestinska fången Khalida Jarrar 15 januari 2020.

Kan du kort förklara vad abolitionism är?

Sedan 1970-talet har begreppet ”straffabolitionism” använts för att beskriva en uppsättning idéer och kamper för att avskaffa det straffrättsliga systemet, dvs. fängelser, polis och domstolar. Det är en rörelse med en mängd olika politiska uttryck (kamp mot fängelser, utveckling av straffria former av rättvisa etc.), men som helhet bygger den på en radikal kritik av i synnerhet kapitalismen, systemisk rasism och patriarkat.

Vi har sett hur abolitionistiska organisationer och aktivister har deltagit i den senaste tidens protester för Palestina i USA. Vilka former har detta tagit sig?

Många abolitionister har hjälpt till att organisera de enorma demonstrationer som har ägt rum under de senaste veckorna i USA, särskilt i större städer som Los Angeles, San Francisco och New York, samt walk-outer i gymnasieskolor och universitet. Abolitionistiska aktivister har också deltagit i blockader av hamnarna i Oakland och Seattle (på Förenta staternas västkust) och i aktioner mot det israeliska vapenföretaget Elbit Systems. Abolitionister har också gjort stora ansträngningar för att organisera utbildningar och diskussionsforum om Palestina; vissa av dessa evenemang har ägt rum online, till exempel de som organiserades av A World Without Prisons, de av Network to Advance Abolitionist Social Work och de av Critical Resistance där Angela Davis deltog.

Det bör betonas att abolitionisternas engagemang för Palestina inte började 7 oktober. Palestina, och Gaza i synnerhet, är flitigt närvarande i abolitionisternas kamp och reflektioner. Jag tänker särskilt på 2019 års uttalande som initierades av Critical Resistance, ”Zionism is not compatible with prison abolition or reform”, som undertecknades av många abolitionistiska organisationer och som Samidoun anslöt sig till.

Vilka är de viktigaste abolitionistiska organisationerna som deltar i dessa mobiliseringar?

Av de abolitionistiska organisationer som jag redan har nämnt är Critical Resistance utan tvekan den mest kända. Men även INCITE! Women of Color Against Violence eller Interrupting Criminalization finns, såväl som en mängd organisationer som kämpar lokalt mot polisen, fängelserna eller kriminaliseringen av aktivister.

Du nämnde Angela Davis…

Ja, hon är en viktig aktivistfigur. Hon har alltid försvarat abolitionistiska och propalestinska ståndpunkter i sin aktivism, sina böcker och sina uttalanden, till exempel nyligen på France inter. Men många välkända abolitionistiska aktivister och intellektuella visar också sitt stöd för Palestina. Det finns US-amerikanska aktivister som Michelle Alexander, författare till The New Jim Crow: Mass Incarceration in the Age of Colorblindness, Mariame Kaba, författare till We Do This ’Til We Free Us: Abolitionist Organizing and Transforming Justice och Sarah Schulman, författare till Conflict is Not Abuse: Overstating Harm, Community Responsibility, and the Duty of Repair, liksom den kanadensiska Robyn Maynard, författare till Policing Black Lives: State Violence in Canada from Slavery to the Present.

Kan du förklara den politiska grund på vilken abolitionister positionerar sig i Palestinafrågan?

För oss abolitionister är det en självklarhet att stödja det palestinska folkets kamp, inte bara på grund av kriminaliseringen av deras existens, utan också för att abolitionismen med nödvändighet är antikolonial.

Men låt oss börja med det som är mest uppenbart ur en abolitionistisk synvinkel, dvs. det sätt på vilket det palestinska folket lider av fängelsets existens. Först och främst måste vi betona fenomenets omfattning. Sedan 1967 beräknas 40 procent av palestinska män ha fängslats, och totalt nästan 800 000 palestinier, däribland många barn. Nästan alla palestinska familjer har upplevt att någon av deras medlemmar har fängslats. En bör komma ihåg att fängelse är ett straff som påverkar fångarnas känslomässiga och affektiva liv, men också deras släktingars, och att det i denna mening också är ett kollektivt straff. De hemliga metoder för medicinskt assisterad fortplantning som fångar måste tillgripa vittnar om hur målet för fängelsevistelsen, utöver fångarna, är det palestinska folket självt.

Den grymma behandlingen av fångar och deras familjer måste också lyftas fram. Detta är väldokumenterat, och för att bara nämna några aspekter, låt oss nämna den massiva användningen av administrativt förvar, användningen av särskilt grymma former av isolering och morden på fångar.

Abolitionister är naturligtvis också särskilt uppmärksamma på kriminaliseringen av solidaritet med Palestina. Det finns många exempel på detta i Förenta staterna. Jag tänker särskilt på fallet med ”Holy Land Five”, av vilka några har suttit fängslade i nästan 20 år. I Frankrike är fallet med Georges Abdallah också symboliskt, för att inte tala om de senaste veckornas tillslag mot politiska organisationer och personer som är engagerade i Palestina.

I allmänhet förknippar vi ”fängelse” med ”brottslighet”, ”fångar” med ”brottslingar”. Vad skall vi göra av dessa kategorier i det palestinska sammanhanget?

Abolitionister fördömer ofta hur fängelse framställs som ett ”naturligt” svar på brottslighet när brottslighet är en historiskt och politiskt konstruerad kategori. Masskriminaliseringen av palestinier illustrerar tydligt att det som kallas ”brott” är kontextuellt och att fängelset i grunden tjänar till att upprätthålla ordningen, i detta fall den koloniala ordningen. Abolitionistiskt tänkande ägnar stor uppmärksamhet åt effekterna av att sätta etiketter på människor. De senaste veckorna har tydligt visat hur etiketten ”terrorism” används för att förringa politiska motståndare, vilket vi nyligen har sett i Förenta staterna när anklagelsen om ”inhemsk terrorism” har använts mot motståndare till byggandet av ett enormt polisutbildningscenter i Atlanta (Georgia), med smeknamnet ”Cop City” (#StopCopCity). Det bör också noteras att västmedia och den dominerande politiska diskursen använder kategorierna ”israeliska gisslan” och ”palestinska fångar” utan eftertanke eller kritisk reflektion, för att bättre kunna kontrastera dem, även fast de senare utifrån sin rättsliga och politiska status, sin behandling och omständigheterna kring deras bortförande och fångenskap, är krigsfångar. Detta är ett exempel på den typ av hierarki som skapas när människor kategoriseras som ”gisslan” kontra ”fångar”, och på den oskuld som vissa kan göra anspråk på och, tvärtom, den skuld som andra tillskrivs.

Det sägs ofta om Gaza och Palestina i allmänhet att det är ett utomhusfängelse…

Ja, och det är inte bara en metafor. Palestina är en perfekt illustration av det som Michel Foucault kallade “fängelsesystemets kontinuum“: fängelsesystemet och övervakning kan ta många former. Det är oerhört viktigt att tala om palestinska fångar, men vi måste också komma ihåg att när vi talar om abolitionism är vårt mål inte bara fängelset utan det “fängelseindustriella komplexet” i allmänhet.

Kan du förklara begreppet ”det fängelseindustriella komplexet” och dess innebörd för den politiska analysen?

Detta begrepp (prison-industrial complex) utvecklades i USA i slutet av 1990-talet och populariserades i hög grad av Angela Davis och Critical Resistance. Det syftar på utvecklingen av en ”straffindustri” efter det kalla krigets slut, dvs. en hel ekonomisk sektor som profiterar på fängelsesystemets existens och upprätthåller nära förbindelser med vapen-, övervaknings- och säkerhetsindustrierna i synnerhet.

Det fängelseindustriella komplexet är globalt till sin karaktär och kopplat till de krig som förs av de imperialistiska staterna. Detta är precis vad som uttrycks av parollen ”Abolition means no more war” (Abolition innebär inget mer krig).

Kan du ge några exempel på det fängelseindustriella komplexets globala karaktär?

Ett konkret exempel är Georgia International Law Enforcement Exchange (GILEE). Detta program, som stöds av Georgia State University i Förenta staterna, gör det möjligt för de israeliska och US-amerikanska polisstyrkorna att samarbeta och utbyta träning, teknik och taktik. GILEE deltar i projektet Cop City i Atlanta, och dess motståndare fördömer tydligt dess kopplingar till folkmordet i Palestina.

GILEE är en del av ett större fenomen: Förenta staterna ger nästan 4 miljarder dollar per år i militärt stöd till Israel, och omfattningen av samarbetet mellan Förenta staterna och Israel när det gäller polisarbete återspeglas i det bidrag som Tsahal ger till militariseringen av polisen i Förenta staterna.

Du sa att ”abolitionismen med nödvändighet är antikolonial”. Kan du förklara detta?

I USA hör vi ofta frasen ”Palestine is an indigenous struggle” (Palestina är urfolkskamp). Med det perspektivet klargörs att sionismen är en rasism som upprätthåller kolonialism, men det sammankopplar också det palestinska folkets kamp och ursprungsbefolkningarnas kamp i Nordamerika (Förenta staterna, liksom Kanada, är en bosättarkoloni, precis som Israel).

Fängelser och polisstyrkor är kraftfulla verktyg för kolonisering i alla delar av världen och är nödvändiga för övervakning av och repression mot ursprungsbefolkningar. Det faktum att Israel nyligen fördubblade antalet fängslade palestinier inom loppet av två veckor visar tydligt sambandet mellan fängelse och kolonisering.

Den antikoloniala kampen i USA har också en slogan: ”Land Back” (Återlämna marken). Den har använts framför allt för att motsätta sig byggandet av nya fängelser och för att fördöma hur utvidgningen av straffsystemet har varit en del av kolonialismen och miljöförstöringen. Så gör motståndarna till Cop City kopplingen till Palestina. För oss abolitionister är att kräva, i Palestina liksom i Förenta staterna, att marken skall återlämnas till ursprungsbefolkningen att säga att kolonisering är oförenligt med abolitionism.

Vi måste också komma ihåg att kolonisering också förstör inhemska modeller för hantering av konflikter och oförätter, vilket den palestinska forskaren Yara Hawari beskriver så väl. I det avseendet, om abolitionister vill avskaffa fängelser och polis, så är det för att de vet att fängelser och polis är en viktig aspekt av koloniseringen.

Slutligen, om abolitionisterna har en tydlig antikolonial hållning beror det på de kopplingar som finns i USA mellan straffabolitionism, kampen för att avskaffa slaveriet och de svarta befrielserörelserna. Detta har satt frågan om raskapitalism och vit överhöghet i centrum för abolitionisternas analyser och kamp.

Vilken är relationen mellan USA:s svarta befrielserörelser och Palestina?

Som Michael R. Fischbach skriver i Black Power and Palestine finns det en lång historia av politisk solidaritet mellan svarta befrielserörelser och det palestinska folkets kamp, särskilt sedan Malcolm X, även om denna historia inte är entydig. Denna solidaritet får näring av den förståelse som palestinier och svarta människor i USA har för likheten mellan Israels behandling av palestinierna (som kan beskrivas som ”israelisk apartheid”) och den behandling som svarta människor i USA har utsatts för under rassegregering och Jim Crow-lagar.

Men den mest närstående historien har i synnerhet präglats av Palestinas solidaritet med Black Lives Matter, särskilt i augusti 2014 under upploppen i Ferguson (Missouri) som följde på polisens mord på Michael Brown – och som sammanföll med Israels attack mot Gaza – och under mordet på George Floyd våren 2020. Vi kan också nämna fördömandet av GILEE från svarta organisationer till stöd för Palestina.

Det palestinska folket och svarta i USA förenas också av frågan om fångar och den politiska solidaritet som skapats mellan fångar i Förenta staterna och Israel, vilket till exempel framgår av Mumia Abu-Jamals många ställningstaganden för Palestina eller Ahmad Sa’adats uttalande från 2018. Mer allmänt är de engagerade i kampen för frigivning av alla politiska fångar, från Leonard Peltier, en politisk fånge ur den nordamerikanska ursprungsbefolkningen, till Holy Land Five.

Det låter som att abolitionism går långt utöver avskaffandet av fängelser och polisen…

Ja, abolitionism handlar inte bara om att stödja fångar och alla kriminaliserade människor, eller ens bara om att befria alla fångar. Den abolitionistiska visionen vet att frigörelse inte enbart är resultatet av att en institution upphör, vilket slutet på slaveriet visade för svarta i USA. W.E.B. Du Bois har några viktiga tankar om detta ämne, och hans begrepp ”abolitition democracy” (abolitionistisk demokrati) har omarbetats av Angela Davis för att beskriva abolitionistiska strävanden.

I själva verket är abolitionismen som en tråd vi drar i. Vi kan inte analysera straffsystemet, polisen och fängelset utan att se deras kopplingar till kolonialism, men också till extraktivism, och därför det sätt på vilket det palestinska folkets kamp också är en kamp mot den systematiska förstörelsen av vår planet. Abolitionismen har också nära kopplingar till kampen mot funkofobi och funktionsrättsaktivister som Alice Wong gör det tydligt att de stöder Palestina. Som The Abolition and Disability Justice Coalition förklarade i ett pressmeddelande 2021: ”Disability justice cannot exist under settler colonialism, military occupation, imprisonment, and apartheid…Disability justice requires solidarity with Palestine”.

Vilka strategier utvecklar abolitionister?

Abolitionisternas strategier är varierande, och det finns mycket debatt bland abolitionisterna om vilka strategier de ska anta. På senare år har dock ”avfinansiering” (defunding) som taktik blivit alltmer populär, med uppmaningar att skära ned budgetar (till exempel för polisen eller fängelser) och kampanjer för att bojkotta företag som är kopplade till det fängelseindustriella komplexet. Den slogan som vi hör idag, ”defunding genocide”, är därför en del av både denna typ av taktik och praxis för ”Boycott, Divestment, Sanctions”-kampanjen (BDS). Detta är naturligtvis inget nytt. Några exempel är kampanjen ”Defund Racism” mot välgörenhetsorganisationer som finansierar israeliska bosättningar från USA, och segern 2016 för den internationella kampanjen som lanserades av palestinska fångar mot G4S, ett privat säkerhetsföretag som har tillhandahållit sina tjänster till israeliska fängelser.

Ur en abolitionistisk synvinkel är det naturligtvis alltid viktigt att visa politisk solidaritet med alla de som trakasseras, förtrycks och kriminaliseras på grund av sitt engagemang för Palestina. Det måste också sägas att vi befinner oss i ett sammanhang som får rasistiska hatbrott, särskilt antisemitiska och islamofobiska sådana, att frodas och att det är nödvändigt att inta en tydlig ståndpunkt i solidaritet med offren. Jag tänker särskilt på de tre palestinska studenterna, Hisham Awartani, Kinnan Abdalhamid och Tahseen Ahmed, som sköts i Vermont 26 november.

Hur ser abolitionisterna på Palestinas framtid?

Abolitionister säger ofta att ju grövre brottet är, desto mindre meningsfullt är det att tro att straff kan vara lösningen. Precis som verklig säkerhet aldrig finns i slutet av en pistol, är offrens, alla offers, upprättelse, sorg eller läkande alldeles för komplex för att kunna lösas genom straff. Det är därför abolitionismen har många kopplingar till övergångsrättvisa och lösningen av politiska konflikter, krig och brott mot mänskligheten, dvs. situationer där brottets omfattning gör det omöjligt att helt enkelt straffa de ansvariga. Att säga detta hindrar oss naturligtvis inte från att fördöma Macrons, Bidens, Trudeaus och i allmänhet västvärldens politiska ledares delaktighet i brottet att kolonisera Palestina.

Ur en abolitionistisk synvinkel vet vi att vi aldrig kan nöja oss med att åberopa ”fred”. En kan inte bara vilja ha fred utan att avveckla det fängelseindustriella komplexet och den raskapitalism som det bygger på. Vi kan inte heller åberopa ”rättvisa” utan att tänka på vad vi är skyldiga offren för kolonisationens massbrott. Att kräva ett enda Palestina, ett Palestina ”från havet till floden” och palestiniernas rätt att återvända, är i denna mening att kräva de möjliga villkoren för en fred som inte bara är en ”vapenvila”.

Har du några avslutande ord?

Som Saidiya Hartman skrev: ”So much of the work of oppression is policing the imagination”. Att göra motstånd är alltid att motsätta sig denna form av polisarbete. I den meningen bidrar det palestinska motståndet till att befria vår fantasi.

Källa: Nidal El Khairy
Källa: Nidal El Khairy

Här återges en översättning av ett uttalande från Samidoun Palestinian Prisoner Solidarity Network:

24 november 2023 sörjer vi martyrerna i Gaza samtidigt som vi hedrar och välkomnar 39 frigivna palestinska fångar, de första fångarna som frigivits genom fångutväxling med det palestinska motståndet sedan Wafaa al-Ahrar-utväxlingen 2011. På detta datum uppmärksammar vi också det 15:e året i fängelse för Shukri Abu Baker, Ghassan Elashi och Mufid Abdelqader, de återstående fångarna i Holy Land Five – palestinska politiska fångar i US-amerikanska fängelser.

I dag har det gått 15 år sedan The Holy Land Foundation 5, fem palestinska gemenskapsledare, dömdes och fängslades för att ha gett välgörenhet – mat och medicin – till föräldralösa barn och änkor i Palestina. Idag är tre av de fem fortfarande fängslade, vissa med exceptionellt långa straff. Efter att den första juryn som prövade deras fall ogiltigförklarade rättegången var den andra rättegången ett exceptionellt justitiemord, där Holy Land 5 dömdes på grundval av antipalestinsk propaganda, inklusive anonymt vittnesmål från israeliska underrättelseagenter.

Dessa tre män sitter fortfarande bakom galler, isolerade från sina gemenskaper och kärleksfulla familjer, och vi kräver deras frihet, tillsammans med friheten för alla palestinska fångar. Liksom fångarna i den svarta befrielserörelsen, Leonard Peltier, Alex Saab och andra är Holy Land 5 politiska fångar i USA:s imperialism. De är också palestinska politiska fångar, en del av fångrörelsen tillsammans med sina syskon i det ockuperade Palestina och fångarna i imperialistiska fängelser som Georges Abdallah och Amin Abu Rashid.

Samtidigt som vi belyser den US-amerikanska imperialismens ansvar för att finansiera, beväpna och leda det pågående sionistiska folkmordet i Gaza betonar vi ytterligare att USA fängslar palestinska politiska fångar. De 5 från Holy Land är fängslade för att de tillhandahöll medel till stöd för sitt folks ståndaktighet i deras ockuperade hemland, för motstånd mot fördrivning och för samhällsstöd som var oberoende av USAID, Europeiska unionen och liknande imperialistiska ”givarstater” som villkorar sitt bistånd med politiska eftergifter och undfallenhet inför sionistisk kolonisering.

Vilka är Holy Land Foundation 5?

Som Within Our Lifetime kommenterar: ”The Holy Land 5 är fem palestinska män som var aktiva ledare i Holy Land Foundation. Stiftelsen var baserad i Texas och var en gång den största islamiska välgörenhetsorganisationen i USA innan den blev måltavla för Bushadministrationen och sionistiska krafter som en del av det rasistiska ”kriget mot terrorismen” och stängdes ner december 2001, vilket ledde till att fem palestinska män felaktigt dömdes och fängslades. Tre av dem, Mufid Abdulqader, Ghassan Elashi och Shukri Abu Baker, sitter fortfarande fängslade idag. De två andra, Abdulrahman Odeh och Mohammed El-Mezain, som dömdes till 15 år vardera, frigavs 2020 respektive 2022.”

HLF5 dömdes på falska anklagelser om att ”tillhandahålla materiellt stöd till terrorism”, trots att de aldrig ens anklagades för att finansiera det legitima väpnade motståndet mot israelisk ockupation och kolonisering. Samma välgörenhetsorganisationer som finansierades av Holy Land Foundation finansierades också av Internationella Röda Korset och till och med av USAID, den US-amerikanska byrån för internationell utveckling. Men efter att ha misslyckats med att fälla HLF5 i sitt första försök tilläts den US-amerikanska regeringen två gånger att ta in en anonym israelisk underrättelseagent för att erbjuda ännu mer tvivelaktiga, tortyrproducerade ”bevis” mot de fem, tillsammans med ren sensationalism och antipalestinsk, antiarabisk rasism.

Ghassan Elashi föddes i Gaza City och bodde där tills han var 14 år. Han och hans familj flyttade sedan till Kairo i Egypten, där han 1975 tog sin kandidatexamen i redovisning vid Ain Shams University. Han bodde i Saudiarabien och London i ett par år innan han slutligen flyttade till USA 1978. Han bodde i Ohio i flera månader och flyttade sedan till Florida, där han tog sin magisterexamen i redovisning från University of Miami 1981. Strax därefter började Elashi arbeta på ett företag som skapade världens första arabiska dator. År 1985 gifte sig Elashi med Majida och flyttade till Culver City, Kalifornien, nära Los Angeles. De bodde där i cirka sju år innan de 1992 flyttade till Richardson, Texas nära Dallas. Där arbetade han på ett familjeägt datorföretag och var ordförande och volontär för HLF. Elashi och Majida har sex barn: Noor, Huda, Asma, Mohammad, Osama och Omar. ”Jag ber inte om ursäkt för att jag ger mat till föräldralösa barn och behövande familjer. Jag vet vad regeringens mål var, det var att statuera ett exempel av mig. Men de misslyckades, för jag kände en kärlek från min gemenskap som jag inte hade kunnat föreställa mig”, sade han.

Shukri Abu Baker, med palestinskt och brasilianskt påbrå, föddes i Brasilien 1959. När han var 6 år flyttade han och hans familj till Silwad i Palestina, där de bodde i ett par år. År 1967 flyttade familjen till Kuwait och bodde där i ungefär ett decennium. Abu-Baker flyttade till USA 1980, där han tog sin kandidatexamen i företagsekonomi vid Orlando College. Under den tiden hjälpte han också till att starta den första moskén i centrala Florida. Efter att ha gift sig med Wejdan 1982 flyttade Abu-Baker till Indianapolis, Indiana. Där arbetade han som kontorschef för Muslim Arab Youth Association. År 1990 flyttade de till Culver City i Kalifornien, nära Los Angeles, där han och några vänner öppnade Holy Land Foundation. År 1992 flyttade familjen till Dallas och HLF flyttade med dem. Han och Wejdan har fyra döttrar födda i USA: Zaira, Sanabel, Nida och Shurook. Du kan läsa Shukris anteckningar från fängelset på hans blogg: https://notesfromshukri.wordpress.com

Mufid Abdelqader föddes i Silwad i Palestina 1959 och levde en stor del av sitt unga vuxna liv i Kuwait. År 1980 migrerade han till USA för att skaffa sig en högskoleutbildning. Han bodde i Irving i Texas i några månader innan han flyttade till två städer i Oklahoma, först Claremore och sedan Stillwater. För att finansiera sina studier vid Oklahoma State University arbetade Abdelqader en kort tid som diskare på en italiensk restaurang och som kassör på Wendys. Han tog sin kandidatexamen i byggnadsingenjörsskap 1984. År 1985 gifte han sig med Diane. Han tog sin Master’s Degree i Civil Engineering från Oklahoma State University 1994. Familjen bodde i Oklahoma City i flera år innan de slutligen flyttade till Richardson, Texas 1996. Han och Diane har tre döttrar. Sedan 1996 har Abdelqader arbetat för Dallas stad som senior projectledare inom avdelningarna för offentliga arbeten och transport. Mufid är sångare, har arbetat som volontärrådgivare i sin gemenskap och som volontär för HLF.

Se en video om HLF5:

Fallet Holy Land 5

Holy Land Foundation var upprepade gånger måltavla för sionistiska organisationer i en rad rapporter och utredningar på grund av sitt effektiva arbete med att ge stöd till det ockuperade Palestina. HLF var en stor välgörenhetsorganisation som samlade in miljontals dollar till fattiga människor i det ockuperade Palestina, vilket gav välbehövligt stöd och mildrade ockupationens effekter på det palestinska folket. Ledare för stiftelsen övervakades av FBI sedan 1993 medan ökända islamofobiska, rasistiska och sionistiska kommentatorer som Steven Emerson upprepade gånger attackerade stiftelsen.

Stiftelsens situation blev ännu mer prekär under tiden efter Oslo, då man först införde ekonomiska sanktioner och sedan strafflagar som skapade en lista över ”utländska terroristorganisationer”, en lista som uttryckligen skapades för att kriminalisera och undertrycka motstånd mot ”fredsprocessen i Mellanöstern”, som i själva verket var en process för att likvidera den palestinska kampen. Medan bröderna Elashis företag, INFOCOM, utsattes för en razzia av FBI i början av september 2001, anklagat för att ha sålt datorteknik till personer i Libyen, Syrien och det ockuperade Palestina, drev klimatet efter 11 september med ökande rasism och propaganda för ”kriget mot terrorismen” ytterligare på attacken mot Holy Land Foundation. Med hjälp av finansdepartementets extremt omfattande befogenheter frystes HLF:s tillgångar, kontor genomsöktes och organisationen förklarades vara en ”Specially Designated Global Terrorist”-organisation.

Det var 2004 som hemmen för Holy Land Foundation Five – Ghassan Elashi, Shukri Abu Baker, Mufid Abdelqader, Mohammed el-Mezain och Abdulrahman Odeh – utsattes räder och männen greps. 2007 inleddes rättegången mot dem. Trots att anonyma vittnesmål från israeliska underrättelseagenter togs upp i rätten – som inte kunde korsförhöras av försvaret på ett korrekt sätt – slutade den första rättegången med en ogiltigförklaring, där först alla 12 jurymedlemmar röstade för frikännande och en sedan ändrade sig i sista minuten.

Som Within Our Lifetime anmärker: ”En av jurymedlemmarna noterade att fallet verkade ’sammanfogat med makaroner. Det fanns så lite bevis. Juryn utfärdade icke-skyldiga domar på nästan varenda en av de 197 anklagelserna tills en av jurymedlemmarna plötsligt ändrade sig och hävdade att de aldrig hade gått med på dessa domar. Senare framkom bevis som tydde på att denna jurymedlem hade påverkats på ett otillbörligt sätt av dem som ville se HLF5 fängslade.”

Medan HLF5, deras familjer och anhängare av rättvisa i Palestina firade, vägrade regeringen att acceptera nederlaget och ställde återigen HLF5 inför rätta i Dallas, återigen med sensationella, obevisade och orelaterade vittnesmål från israeliska underrättelseagenter. Noor Elashi, dotter till Ghassan Elashi, sade: ”Det var enda gången i USA:s historia som ett vittne i en rättssal tilläts förbli anonymt, så att försvaret inte kunde korsförhöra honom.” Det fanns dock en tidigare liknande händelse – fallet med Abdelhaleem Ashqar och Mohammed Saleh i Chicago, palestinier som anklagades för ytterligare tvivelaktiga ”terroranklagelser” och som även de mötte ockupationsagenter i rätten bakom en slöja av anonymitet. Familjemedlemmarnas politiska tillhörighet i Holy Land Foundation Five åberopades som en form av ännu mer tvivelaktigt ”bevis” mot dem.

I slutändan dömdes HLF5 till ovanligt långa fängelsestraff. ”Shukri Abu Baker och Ghassan Elashi dömdes till 65 års fängelse vardera. Abdulrahman Odeh, Mohammed El-Mezain och Mufid Abdulqader dömdes till 15 till 20 år vardera. Två av Ghassan Elashis bröder, Bayan och Basman Elashi, ställdes inför rätta och dömdes separat för anklagelser som härrörde från InfoCom och Holy Land Foundation. Bröderna greps 2002, tillbringade två år i isoleringscell och ställdes inför rätta 2004. De dömdes till 84 månaders fängelse vardera och släpptes ur fängelset 2009 innan de deporterades till Gaza.”

Abdulrahman Odeh och Mohammed el-Mezain frigavs slutligen 2020 och 2022. När El-Mezain släpptes greps han av ICE – USA:s immigrationsmyndighet – och deporterades sedan till Turkiet. Shukri Abu Baker, Ghassan Elashi och Mufid Abdelqader är fortfarande fängslade – medan Abdelqader ska friges 2025 har Elashi och Abu Baker dömts till ytterligare 45 år i amerikanska fängelser. De har tidigare tillbringat många år bakom galler, inklusive ett antal år i ultrarepressiva ”Communications Management Units” med högsta säkerhet. Alla deras juridiska överklaganden har hittills uttömts, vilket är anledningen till att det är så viktigt att engagera sig i den politiska och folkliga kampen för deras frigivning.

Kampen för att befria Holy Land 5 är en del av kampen för att befria alla palestinska fångar och för att befria Palestina. När vi marscherar och organiserar oss för att konfrontera USA:s imperialism i det ockuperade Palestina och arabvärlden och USA:s ansvar för det sionistiska folkmordet i Gaza, uppmanar vi också till frigivning av dessa palestinska politiska fångar i amerikanska fängelser.

Vidta åtgärder för kampanjen #FreeTheHLF5 med hjälp av punkterna nedan. Listan är inte uttömmande och vi uppmuntrar dig att komma med kreativa idéer för att mobilisera till försvar för HLF5 och till stöd för palestinska fångar:

  • Ta med affischer och annat material om #FreeTheHLF5 till din nästa demonstration för Palestina!
  • Om du representerar en organisation, gå med i kampanjen för #FreeTheHLF5
  • Donera eller anordna en insamling till stöd för Coalition for Civil Freedoms, en viktig organisation som har stöttat Holy Land 5, deras familjer och många andra politiska fångar i hela USA i årtionden
  • Organisera ett evenemang, en filmvisning eller en demonstration till försvar av Holy Land 5 och alla politiska fångar. Skicka detaljerna till oss så delar vi dem. Utanför USA? Protestera vid USA:s konsulat eller en ambassad och kräv att HLF5 släpps fria.
  • Skriv till Shukri, Ghassan och Mufid med hjälp av instruktionerna och adresserna nedan
  • Ta bilder med de affischer som finns här och på WOL:s webbplats och använd hashtaggen #FreeTheHLF5

Resurser

Här är några resurser som du kan använda för att organisera dig för Holy Land Five:

Skriv till The Holy Land 5

Att skriva till fångar är en viktig del av att visa solidaritet och bygga upp moral. Oavsett om du skriver till palestinska fångar i sionistiska fängelser, Georges Abdallah i Frankrike, eller Holy Land 5 och andra politiska fångar i USA visar dina brev dessa fängslade kämpar att de inte är glömda, övergivna eller isolerade trots alla försök att göra det, och de visar också fångvaktarna att dessa fångar har stöd utifrån.

Kom ihåg att alla brev som skickas till HLF5 kan komma att öppnas och läsas av fängelsepersonal. Undvik att skriva något känsligt som kan läsas av vakter och fängelsepersonal. Var noga med att ange både namn och registernummer på kuvertet.

SHUKRI ABU BAKER 32589-177

USP BEAUMONT

U.S. PENITENTIARY

P.O. BOX 26030

BEAUMONT, TX 77720

GHASSAN ELASHI 29687-177

USP MCCREARY

U.S. PENITENTIARY

P.O. BOX 3000

PINE KNOT, KY 42635

MUFID ABDULQADER 32590-177

FCI SEAGOVILLE

FEDERAL CORRECTIONAL INSTITUTION

P.O. BOX 9000

SEAGOVILLE, TX 75159

Ladda ner och använd dessa affischer

Free The Holy Land 5 (Ladda ner PDF)

Frihet åt Ghassan Elashi (Ladda ner PDF)

Frihet åt Shukri Abu Baker (Ladda ner PDF)

Frihet åt Mufid Abdelqader (Ladda ner PDF)

Vi publicerar här en översättning av ett upprop från nätverket Masar Badil:

Masar Badil, den palestinska rörelsen för en alternativ revolutionär väg, uppmanar alla fackligt aktiva, fackmedlemmar och fackliga organisationer att vidta åtgärder för att blockera israeliska fartyg, vägra att lasta eller lossa dem och vägra att transportera krigsvapen till den israeliska ockupationen som för närvarande bedriver ett folkmord mot det palestinska folket i den belägrade Gazaremsan.

Vi har redan sett flera viktiga åtgärder runt om i världen, först och främst den jemenitiska militärens och det jemenitiska folkets handlingar för att blockera användningen av Jemens hav för transport av och passage för sionistiska fartyg och gods.

Transportarbetare i Belgien, Barcelona och Japan har förklarat att de kommer att vägra lasta vapen som färdas till den israeliska ockupationen, medan hamnarbetare i Italien genomförde en endagsstrejk mot det pågående folkmordet. Från Indien till Filippinerna till Sydafrika har arbetarrörelsen klargjort sin ståndpunkt och krävt att de sionistiska ambassadörerna utvisas och avvisat användningen av migrantarbete för att stödja den israeliska ockupationsregimen i stället för palestinska arbetare.

Vi ser också en växande vilja hos folkrörelserna att vidta allvarliga och meningsfulla åtgärder för att stoppa den sionistiska krigsmaskinen, vilket exemplifieras av Palestine Actions direkta aktioner för att stoppa Elbit Systems, den största israeliska vapentillverkaren, och utverka en betydande ekonomisk och materiell kostnad från Elbit i både Storbritannien och Förenta staterna.

Palestinska arbetare, arbetarorganisationer och fackföreningar har redan uppmanat arbetare världen över att vägra tillverka och transportera vapen till ockupationsregimen, och många organisationer och aktivister deltar i blockader av vapenfabriker, järnvägar och hamnar som transporterar vapen och förnödenheter till ockupationen som representerat av kampanjen Block the Boat.

Det är oerhört viktigt att detta inte är symbolhandlingar, solidaritetsförklaringar eller budskap om stöd. Att avvisa israeliska fartyg från världens hamnar är, med utgångspunkt i det jemenitiska exemplet, ett materiellt sätt att belägra ockupationen och stödja det koloniserade, ockuperade folket i Palestina. Det är ett materiellt bidrag till att konfrontera och sätta stopp för det eskalerande folkmord som den israeliska regimen har genomfört i över 75 år, med en intensiv och blodig upptrappning under de senaste 57 dagarna som redan har krävt nästan 20 000 palestinska liv.

Israel genomför inte sitt folkmord på egen hand. Det stöds, beväpnas och finansieras av de imperialistiska makterna – först och främst Förenta staterna, tillsammans med sina partner i Kanada, Frankrike, Tyskland och Storbritannien. Varje hamn och företag som tillåter israeliska fartyg av något slag att lägga till vid sin hamn är en fullvärdig partner i krigsförbrytelser och folkmord med det palestinska folkets blod på sina händer och måste ställas till svars.

Vi vet att vi inte kan vänta på att samma kriminella stater eller internationella organ skall hålla dessa parter ansvariga för sina pågående brott, eller på att folkmordet skall få ett slut. Det palestinska folket och dess motståndsrörelse kämpar dagligen för att göra just detta. Vi uppmanar er, världens arbetare, att utöva er enorma makt, arbetarnas makt, utan vilken ingenting fungerar.

Vi i Masar Badil har uppmanats av arbetarna i Gaza att föra denna uppmaning vidare till er, vår internationella globala arbetarklass, att utnyttja er makt och materiellt bidra till att få ett slut på folkmordet. Vi uppmanar er att:

  1. Blockera och vägra att något israeliskt fartyg dyker upp eller lägger till i någon global hamn; att vägra att lasta eller lossa något israeliskt fartyg. Alla stater bör följa det jemenitiska exemplet och förbjuda användningen av sina hamnar och hav för att beväpna denna folkmordsregim!
  2. Vägra att lasta, lossa eller låta segla något fartyg från något land som för vapen, materiel och förnödenheter till den folkmördande sionistiska regimen. Arbetarnas händer får inte besudlas med folkmordets last!

Vi, de palestinska arbetarna i exil och diaspora, är en del av världens arbetare. Det är för länge sedan dags att trappa upp vårt deltagande i denna kamp till en materiell nivå som kan stänga av folkmordets, ockupationens och kolonialismens handelsvägar och stoppa flödet av vapen, bomber och artilleri som gör det möjligt för den israeliska regimen att slakta palestinska män, kvinnor och barn. Vi uppmanar er alla i dag, våra arbetarkamrater, att tillsammans med oss agera för att få slut på folkmordet, för rättvisa, seger och befrielse för arbetarna och folket i Palestina!