Vi, de undertecknande grupperna, uttrycker tydlig och fullständig solidaritet med gruppen ”Palestine Antikolonial” i Münster, Tyskland, efter ett antipalestinskt repressivt angrepp – i linje med andra liknande angrepp i Tyskland – försökte begränsa deras legitima studentverksamhet och politiska arbete vid Münsters universitet. Detta utfördes genom en falsk och illvillig antisemitismanklagelse som uttrycktes av AStA (universitetets studentkår).

Det är en vanlig prosionistisk praktik som använts till att angripa propalestinsk verksamhet samtidigt som den döljer den egna antisemitismen och rasismen. Angreppet är inte bara i full överenskommelse med den reaktionära anti-BDS-resolutionen som antagits av det tyska parlamentet, Bundestagen, utan också med ett oreflekterat och patetiskt anammande av imperialistiska ”terrorlistors” logik. På denna grund bestämde AStA Münster att gruppen  “Palästina Antikolonial” namn ska placeras på en lista med ”antisemitiska grupper” i ett försök att utesluta dem från att anordna aktiviteter eller organisera på universitetet. Detta är ett angrepp riktat inte bara mot Palestine Antikolonial utan även mot alla palestinska studenter i Tyskland.

Vi kallar på alla fria, progressiva och antirasistiska röster att stå med oss och underteckna detta uttalande. Vi fördömer kategoriskt dessa falska anklagelser om antisemitism, kräver en omedelbar ursäkt från AStA för denna kränkning och varnar för någon som helst tolerans gentemot rasistiska antipalestinska uttryck på tyska universitet.

Samidoun Deutschland, Palästina Antikolonial, Zusammen kämpfen Magdeburg, Volksrat der Suryoye in Europa, Free Palestine Movement FFM, Studis gegen rechte hetze, Antifa Jugend Augsburg, Das Palästina Portal, Institut für Palästinakunde e.V., Palästina spricht NRW, Rote Jugend Schwaben, Internationale Jugendgruppe Siegen, Duisburger Netzwerk gegen Rechts,  Samidoun Palestinian Prisoner Solidarity Network (international), US Campaign for the Academic and Cultural Boycott of Israel, Collectif Palestine Vaincra (France), Alkarama Palestinian Women’s Mobilization (Spain), Al-Awda, the Palestine Right to Return Coalition (US), Canada Palestine Association, Palestinian Youth Movement, Within Our Lifetime – United for Palestine, International Solidarity Movement (ISM) Northern California, Students Against Israeli Apartheid – University of Toronto, Palestine Solidarity Collective at York University, Queerproletariatet (Sweden)

Uttalandet går att läsa i översättningar på fler språk här: https://samidoun.net/2021/01/joint-statement-solidarity-with-palestine-antikolonial-in-munster/

Om det Korrekta Sättet att Hantera en Revolution

Detta är det andra utav tre inlägg i artikelserien Tänka Antiimperialistiskt där vi översätter texter som vi tycker är speciellt viktiga för en förnyad antiimperialistisk kamp.

I det första inlägget översatte vi ett förord av Ahmad Sa’adat till Huey P Newtons bok Revolutionary Suicide, där han diskuterade fångkamp och afroamerikansk-palestinsk enighet. Detta är en text av Huey P Newton där han mest glasklart förklarar sitt antiimperialistiska politiska program och fångkampens roll däri.

De Svarta massorna hanterar motståndet på ett inkorrekt sätt. När bröderna i East Oakland, som har lärt sig göra motstånd från att kämpa i Watts, samlade folket på gatorna, kastade tegelsten och Molotov cocktails för att förstöra egendom och skapa störning, leddes dem till ett litet område av Gestapopolisen och blev omedelbart pacificerade av förtryckarens stormtrupper. Även om denna form av motstånd är sporadisk, kortvarig och kostsam, har den spridit sig över hela landet till alla den Svarta nationens ghetton.

Massorna vet inte identiteten hos personen som kastade den första Molotov cocktailen, men de respekterar honom och imiterar hans handling. På samma sätt kommer förtruppspartiets handling imiteras av folket – om folket respekterar denna handling.

Partiets huvudsakliga uppgift är att erbjuda ledarskap för folket. Med ord och handling måste det lära de korrekta strategiska metoderna för ett utdraget motstånd. När folket lär sig att det inte längre är förmånsenligt att motstå genom att gå ut på gatorna i stort antal, och när de ser fördel med gerillakrigsmetodens aktivitet, kommer de snabbt följa detta exempel.

Men först måste de respektera partiet som sänder ut detta meddelande. När förtruppsgruppen förstör förtryckarens maskineri genom att hantera honom i små grupper om tre och fyra, och sedan flyr förtryckarens makt, kommer massorna imponeras mer och mer och sannolikheten är att de anammar denna korrekta strategi. När massorna hör att en Gestapopolisman har blivit avrättad när han sippar på sitt kaffe, och att de revolutionära bödlarna flytt utan att spåras, kommer massorna se giltigheten i denna form av motstånd. Det är inte nödvändigt att organisera trettio miljoner Svarta personer i primära grupper om två och tre, men det är viktigt för partiet att visa folket hur man organiserar en revolution.

Det finns tre sätt man kan lära sig på: genom studier, observation och erfarenhet. Eftersom det svarta samhället utgörs i grunden av aktivister är observation eller deltagande i aktivitet de huvudsakliga sätten som folk lär sig på. Att lära sig genom att studera är bra, men att lära av erfarenhet är bättre. Eftersom det Svara samhället inte är en studiegrupp är det väldigt viktigt att förtruppen i grunden är aktivister. Utan denna kunskap om det Svarta samfundet kommer en Svart revolution i rasistiska USA vara omöjlig.

Partiets huvudsakliga funktion är att väcka folket och lära de den strategiska metoden att motstå en maktstruktur som är beredd att inte bara med massiv brutalitet bekämpa folkets motstånd, utan även utrota den Svarta befolkningen. Om maktstrukturen lär sig att Svarta personer har ”X” antal vapen till sitt befogande, kommer den informationen inte göra att maktstrukturen beväpnar sig; den är redan förberedd.

Slutresultatet av denna revolutionära utbildning kommer vara positive för Svarta personer I deras motstånd, och negativ för maktstrukturen i dess förtryck eftersom partiet alltid exemplifierar revolutionär trots. Om partiet inte gör folket medvetet om befrielsens verktyg och metoder, kommer det inte finnas något sätt för folket att mobilisera på. 

Relationen mellan förtruppspartiet och massorna är en sekundär relation. Relationen mellan förtruppspartiets medlemmar är en primär relation. Om partimaskineriet ska vara effektivt är det viktigt att partiets medlemmar har en relation ansikte till ansikte. Det är omöjligt att sätta ihop ett fungerande partimaskineri eller partiprogram utan denna direkta relation. För att minimera faran från Uncle Toms informanter och opportunister måste medlemmarna i förtruppen vara beprövade revolutionärer.

Förtruppens huvudsakliga syfte bör vara att öka medvetenheten hos massorna genom utbildande program och andra aktiviteter. De sovande massorna måste bombarderas med den korrekta inställningen till kamp och partiet måste använda alla tillgängliga medel för att få ut denna information till massorna. För att göra så måste massorna veta att partiet existerar. Ett förtruppsparti är aldrig underjordiskt från början, det skulle begränsa dess effektivitet och utbildningsmässiga mål. Hur kan du lära folket om folket inte vet vem du är och du har dess respekt? Partiet måste existera över jord så länge maktstrukturen tillåter och, förhoppningsvis, när partiet tvingas underjord har dess budskap redan nått ut till folket. Förtruppspartiets aktiviteter på ytan kommer nödvändigtvis vara kortvariga. Därmed måste partiet göra ett enormt intryck på folket innan det tvingas in i hemligheter. Vid det laget vet folket redan att partiet existerar och kommer söka vidare information om dess aktiviteter när det drivs underjord.

Många pseudo-revolutionärer arbetar under den falska inställningen att förtruppspartiet måste vara en hemlig organisation som maktstrukturen inte känner till, och att massorna inte vet något förutom sporadiska brev som kommer till deras hem under nattetid. Underjordiska partier kan inte distribuera flygblad för att annonsera ett underjordiskt möte. Sådana motsättningar erkänns inte av dessa så-kallade revolutionärer. De är, egentligen, rädda för den faran som de ber folket att konfrontera. Dessa så-kallade revolutionärer vill att folket ska säga vad de själva är rädda för att säga, att göra vad de själva är rädda att göra. Den sortens revolutionär är feg och en hycklare. En sann revolutionär inser om han är allvarlig, att döden är nära. Sakerna han säger och gör är extremt farliga. Utan denna insikt är det meningslöst att fortsätta som revolutionär.

Om dessas bedragare skulle undersöka revolutionens historia skulle de se att förtruppen alltid börjar över jord och sedan drivs underjord av angriparen. Kubanska Revolutionen är ett exempel. När Fidel Castro började göra motstånd mot slaktaren Batista och de US-amerikanska löphundarna, började han med att öppet utropa på Havanas Universitetscampus. Han drevs sedan mot kullarna. Hans intryck hos det exproprierade folket i Kuba var enormt och hans lärdomar togs emot med stor respekt. När han gömde sig sökte det kubanska folket upp honom, gick till kullarna för att hitta honom och hans tolv kamrater.

Castro hanterade den revolutionära kampen korrekt, och om den Kinesiska Revolutionen undersöks kommer det bli tydligt att det Kommunistiska Partiet agerade helt öppet för att vinna massornas stöd. Det finns många fler exempel på lyckad revolutionär kamp, från vilka man kan lära sig den korrekta inställningen: revolutionen i Kenya, den Algeriska Revolutionen som diskuteras i Fanons Jordens Fördömda, Ryska Revolutionen, Mao Tse-tungs verk, och en hel drös utöver dem. 

Miljontals på miljontals förtryckta kanske inte känner medlemmarna i förtruppspartiet men de kommer lära sig från dess aktivitet och dess korrekta strategi för befrielse genom en indirekt bekantskap genom massmedia. Men det är inte tillräckligt att vara beroende av maktstrukturens media; det är av huvudsaklig viktighet att förtruppspartiet utvecklar sitt eget kommunikationsorgan, såsom en tidning, och samtidigt erbjuda strategisk revolutionär konst, och förstörelse av förtryckarens maskineri. I Watts, till exempel, har ekonomin och förtryckarens egendom förstörts i en sådan utsträckning att oavsett hur för förtryckaren försökte förvränga de Svarta brödernas aktivitet, kommunicerades den reella innebörden till den Svarta befolkningen. Och oavsett hur förtryckaren, i sin egen media, försökte förvränga och förvirra Broder Stokely Carmichaels budskap, blev det förstått och välkomnat av Svarta över hela landet.

Svarta Panterpartiet för Självförsvar lär oss att, i den slutgiltiga analysen måste pistoler, handgranater, raketgevär och annan nödvändigt självförsvarsmateriel, komma från maktstrukturen. Som visat av Viet Cong tas dessa vapen från förtryckaren. Därmed, desto större den militära förberedelsen är hos förtryckaren, desto större är tillgängligheten av vapen för det Svarta folket. Vissa hycklare tror att när folket lärs av förtruppen att förbereda sig själva för motstånd, för det endast ”etablissemanget” till dem med eskalerande våld och brutalitet; men faktum är att när etablissemanget blir mer förtryckande, späder han endast på den revolutionära glöden. Så när saker blir sämre för det förtryckta folket kommer de känna behovet av revolution och motstånd. Folket gör revolution; förtryckarna, genom brutal handling, orsakar motstånd hos folket. Förtruppspartiet lär enbart ut de korrekta metoderna för motstånd.

Hycklarnas klagomål att Svarta Panterpartiet för Självförsvar uppenbarar ett djupare lidande för folket är en inkorrekt observation. Genom deras uppror i de Svarta områdena runtom i landet har folket bevisat att de inte kommer tolerera mer förtryck från den rasistiska hundpolisen. De letar nu efter lärdom för att utöka och förstärka sin motståndskamp. Förtruppspartiet exemplifierar egenskaperna som gör dem värdiga ledarskap.

Huey P Newton, 1967

Detta är en debattartikel skriven av Samidoun Sverige och förbundet Arbetarmakt. I skuggan av antiimperialismen vars död började med Sovjets fall strävar vi efter en förnyad rörelse. Vi tar avstamp i de irländska och palestinska befrielserörelserna och hävdar en ny generation av kamp mot Imperiet.

Sedan demonstrationerna mot EU-toppmötet 2001 samlade över 50 000 personer på Göteborgs gator, har antiimperialismen långsamt fallit samman som politisk rörelse. Folkliga massmobiliseringar har ersatts av mindre, mer utspridda sporadiska symbolaktioner drivna av demoraliserade kommittéer. Den antiimperialism som för 19 år sedan var självklar för stora delar av den svenska vänstern har långsamt hamnat i skymundan.

Idag står det palestinska folket i en mer prekär situation än på många år men den internationella solidariteten ekar tystare än någonsin. Inför förra årets israeliska val utropade president Netanyahu sin avsikt att vid vinst annektera de bosatta områdena i ockuperade Västbanken. Detta nya led i en lång historia av aggression och kolonialism har mötts av en dånande tystnad från omvärlden. Med Trump-administrationen vid sin sida har Israel utformat, skjutit upp och skrivit om sina annekteringsplaner. Men att de ska bli av är det ingen fråga om. Bidens val till president signalerar ingen omorientering i frågan utan en perfekt kontinuitet.

Innan inbördeskriget i Syrien var Palestina det land med flest flyktingar runtom i världen. Merparten av dessa är vanliga människor som år efter år får sina hem demolerade, sina nära fängslade och sina vänner tvingade på flykt. Enligt akademisk konsensus har mer än vartannat barn i Gaza utsatts för åtminstone ett trauma. Och nästan vartannat barn lider av allvarlig PTSD. I israeliska fängelser blir barn regelbundet utsatta för förnedring, misshandel och förhör, och fängslas utan målsmans närvaro.

Palestinier är även starkt överrepresenterade bland världens politiska fångar. Ahmad Sa’adat – palestinsk revolutionär och frihetskämpe – har hållits i israeliskt fängelse sedan 12 år tillbaka utan rättvis rättegång eller konsekvent bevisning. Den palestinske läkaren Issam Hijjawi anhölls i augusti tillsammans med 9 republikaner i Irland och nekas än idag den hjälp som hans tillstånd kräver.

Den praktiska internationella solidariteten har varit i kris sedan början av 90-talet när Sovjetunionen föll och de socialistiska partierna i Europa tvingades till anpassning efter en strikt US-amerikansk hegemoni. Där vi tidigare såg en vänster praktiskt enad i sitt stöd för de förtryckta folken hörs numera tomma fraser från ett fåtal kämpar som inte längre har den politiska stämningen bakom sig.

Palestinierna är inte ensamma i röran. Antiimperialismens svaghet återspeglas i de upptrappade försöken till latinamerikanska statskupper, i utökad repression mot irländska republikaner och i Turkiets interna och externa aggressioner gentemot Syrien och det kurdiska folket. Om inte vi omorienterar våra prioriteringar – vart lämnas världens förtryckta folk?

Befrielserörelserna bland de förtryckta folken har aldrig varit beroende av stöd från Väst men vår egen arbetarrörelse är helt beroende av deras kamp. Den svenska välfärdsstaten är inte enbart byggd på vår klassrörelse utan även på vår position som ett land i den imperialistiska kärnan. Vårt välstånd går inte att separera från den imperialistiska utsugningen av arbetare och fattigbönder i runtom världen.

Trots årtionden av tomma hot från FN om människorättsbrotten och de illegala bosättningarna har omvärlden konsekvent svikit det palestinska folket. Normaliseringsprocessen av relationerna mellan Israel och närliggande reaktionära regimer betyder att det palestinska folket nu står inför ett kritiskt moment. Tidigare decenniers massiva mobiliseringar lyser med sin frånvaro. Vart är Palestinas luftvärnskanon?

Det är dags att ena och återuppliva den revolutionära antiimperialistiska rörelsen. Folken i Palestina, Irland och resten av den koloniserade världen har stått ensamma alltför länge. Historien kommer inte att rentvå dem av oss som inte aktivt tar ställning mot de imperialistiska härjningarna. Vi behöver en ny antiimperialism. Vilken sida står du på?

Företräder du en antiimperialistisk grupp i Stockholmsområdet och accepterar att vi behöver förnya antiimperialismen? Skicka ett mejl till Samidoun08@protonmail.com

Tänka Antiimperialistiskt är en artikelserie där vi i Samidoun Stockholm översätter antiimperialistiska tänkare och sätter dem i en palestinsk och global revolutionär kontext, med ett specifikt fokus på fångkamp. Denna text skrevs av Generalsekreteraren för PFLP, Ahmad Sa’adat, som ett förord till Huey P Newtons bok Revolutionary Suicide. Newton var grundare till Svarta Panterpartiet i USA och dess huvudideolog. Sa’adat länkar ihop de palestinska och afroamerikanska kamperna och klargör en obrytbar solidaritet. Texten skrevs 2017 från Ramonfängelset.

Det är en ära att skriva en introduktion till denna bok författad av en stor ledare för den Svarta befrielsekampen i USA, Huey P Newton. Från insidan av ockupantens Ramonfängelse, på mina egna, mina kamrater och den palestinska fångrörelsens vägnar, sträcker vi ut våra knutna nävar i solidaritet och saluterar och omfamnar våra Svarta kamrater vars kamp för frigörelse mitt i odjurets mage fortsätter än idag trots hård repression.

Från Ansar till Attica till Lannemezan, fängelset är inte bara ett avgränsat fysiskt utrymme utan också en plats för de förtrycktas kamp där den konfronterar förtryckaren. Oavsett om det är i Mumia Abu-Jamal, Walid Daqqa eller Georges Ibrahim Abdallahs namn, måste fängslade politiska fångar vara en prioritet för våra rörelser. Dessa namn illustrerar kampens kontinuitet mot vår kollektiva fiende – deras organisatoriska arv som sträcker sig tillbaka till de antikoloniala frihetsrörelserna på 1960-, 1970-, 1980-talet fram tills idag. Politiska fångar är inte enbart individer; de är ledare i kamp och organisering bakom fängelseväggarna som hjälper att bryta ner och avveckla stängerna, väggarna och kedjorna som splittrar oss från våra folk och områden i kamp. De möts upprepad isolering och tortyr från ockupanten och fångvaktaren som ämnar bryta fångens viljestyrka och deras betydelsefulla koppling till sitt folk.

Så när vi bevittnar eskaleringen mot vår rörelse som vi ser idag i Filippinerna, när vi ser de mordiska orkestrerade attackerna mot vårt palestinska motstånd, när vi ser kriminaliseringen av Svarta personer och rörelser, är det klart att vi står inför samma situation som Huey Newton identifierade och konfronterade. Vi vill fortfarande försvara våra folk från kapitalismen, sionismen och imperialismens hänsynslösa attacker, samt deras polis och militär. Vi har inte än lyckats förverkliga våra drömmar och förvandla fängelserna till befrielsens museum. Revolutionärer världen över kämpar för och drömmer om denna framtid, i varje förtryckt folks rörelse. Givetvis, när vi pratar om fångrörelsen, talar vi i grund och botten om motstånd.

Fängelser existerar av en anledning, för behoven och intressena hos de med makt. Och när det finns fängelser att låsa in folket i, där det finns ockupation, kolonialism, förtryck; där det finns ockupation och kolonisering, kommer det finnas fängelser och alla lagar inom juridikens ramar upprättas för att legitimera exploatering, förtryck och orättvisa och för att kriminalisera motstånd och frigörelse. Från The Fugitive Slave Acts på 1800-talet till ”terrorlistorna” som försöker kriminalisera och folkens motståndsrörelser, dessa är alla reflektioner av ett krig mot folket. Vi saluterar syster Assata Shakur som fortfarande kämpar i frihet i Kuba, samtidigt som hon hotas på nytt att döpas ”terrorist” för att rättfärdiga jakten på denna globala frihetssymbol.

Detta illustrerar också att Svarta Pantrarna och den Svarta befrielserörelsens kamp, sak och rörelse inte är ett avslutat kapitel. Det är ett pågående kapitel, en pågående kamp och en kontinuerlig rörelse för rättvisa och frigörelse. Samtidigt som jag skriver idag noterar den revolutionära palestinska vänstern, Folkfronten för Palestinas Befrielse, sitt femtionde år av kamp, ett tillfälle både för att fira och för att undersöka dess arv för att skärpa och stärka vår marsch mot revolutionär seger. På samma vis har vi precis passerat den femtionde årsdagen för grundandet av Svarta Panterpartiet, vars vision för revolutionär förändring fortsätter vara lika relevant än idag.

Det är ett arv som bärs av båda med idéer och människor själva vara historier avokado fortsätter att animera och inspirera folk. Du kan passera PFLPs första fånge någonstans på Berlins gator, där han fortfarande kämpar för palestinierna. Du kan känna arvet från Svarta Panterpartiet och den fortsatta Svarta kampen på Chicagos, Oaklands och Harlems gator. Det finns folk som bär inom sig arvet av kampen som en mänsklig skatt. Erfarenheterna hos gigantera inom vår rörelse, speciellt de som gått genom fängelse, står sida vid sida med idéerna som förts ner genom skrift, böcker och litteratur, från en generation till nästa, ett spår av kamp som leder mot en framtid där ungdomar framträder för att leda de Svarta och palestinska revolutionära frihetskamperna.

Varje politisk fånge, oavsett om de nu är i fängelse eller ej, bär inom sig drömmen och verkligheten frigörelse och vad den kan och måste betyda i praktik. Idag, när vi ser på den Svarta befrielserörelsen eller ursprungsbefolkningarnas kamp i Förenta Staterna och Kanada, pratar vi om samma fiende som vi konfronterar i ockuperade Palestina. Kulorna som avrättade Malcolm X eller Fred Hampton kunde ha använts för att mörda Ghassan Kanafani eller Khaled Nazzal eller Mahmoud Hamshari, och idag ser vi samma tårgas och kulor transporterade runt världen för att använda mot folket. Vi ser företag som G4S profitera på attackerna mot våra rörelser och vi ser massfängslandet av vårt folk och vi ser hur US-amerikanska, Europeiska och Israeliska poliser utbyter träning med varandra för att eskalera rasism, ”kontraterrorism” och repression på gatorna i våra städer, läger och byar.

I våra kretsar här i fängelser hoppas vi alltid och fortsätter att kommunicera med rörelser och politiska fångar överallt. Vi vill dela våra erfarenheter med varandra och stärka alla våra rörelser för frigörelse och rörelsen för att befria våra fångar. De politiska fångarna har förstahandserfarenhet av konfrontation och erfarenheten av ett fängelse kan transformera en som politisk fånge. Det är inte en individuell erfarenhet utan en kollektiv; heroismen hos en fånge är inte enbart att sitta i fängelse utan även att förstå att de kan bära med sig ledarskapet av en rörelse och en fortsättande kamp på ny plats som i sin tur har internationella ekon. Georges Ibrahim Abdallah kämpar idag i Lannemezanfängelset precis som Mumia Abu-Jamal kämpar i Mahanoy. Hjältemodet kommer inte enbart från att man har spenderat år i fängelse och sedan blivit släppt; utan i att vara en veteran i en kamp som fortsätter framföra befrielsens budskap åt de som kvarstår.

Den politiske fången är inte svag och inte kuvad, trots deras bästa försök. Skyldigheten hos den politiska fången är att hålla flamman levande. Detta är inte en roll som vi har letat upp eller arbetat för. Men nu när vi är i denna position måste vi hålla den för att sätta ett exempel, inte för vårt folk, som är rotade och orubbliga, utan för fienden, för att visa att fångenskapen inte kommer fungera för att besegra vårt folk. Vi bär vår sak, inte bara som en individuell jakt efter frihet. Israel eller Frankrike eller USA hade befriat oss eller Georges Abdallah eller Mumia Abu-Jamal om vi var villiga att bli verktyg åt systemet eller förråda våra folk. Men istället har fångarna blivit slående exempel på en motståndskultur i allt från konst till litteratur till politiska idéer.

Idag möter våra revolutionära rörelser tuffa tider över hela världen. Men dessa tuffa tider kan också innehålla ett värde om vi tittar närmre; vi bakar vägen för en ny generation av revolutionärer som fortfarande kan lyfta fram kraven på socialism, folkets demokrati, en annan värld. I den eran Newton skrev delade rörelser och fångar erfarenheter och kommunicerade genom brev, böcker och konst, ofta smugglade ut ur eller in i fängelser, genom censur och järnväggar. Idag, med alla stora teknologiska revolutioner, är det svårt för politiska fångar att få sina ord hörda överhuvudtaget och nekas till och med tillgång till telefon för att prata med familj och sina nära.

Varför tänker vi fortfarande på, och läser, och återpublicerar Huey Newtons skrifter idag? I grunden för att hans analys och hans partis analys var korrekt och fortsätter vara korrekt, legitim och livsviktig. Idag, när vi ser USA-imperialismens härjningar, hotet från Trump gentemot världen och skjutningarna av Svarta på landets gator av poliser, är den fundamentala korrektheten och nödvändigheten av Svarta Panterpartiets arbete tydligt. Idag, när folkliga rörelser attackeras och frihetsrörelser beskrivs som ”terroristiska” samt kriminaliseras, ser vi en massiv påtvingad attack på våra folk. Fängelser är bara en form av tvång i ockupanten, kolonisatören, kapitalisten och imperialistens händer; att skala bort folkets kunskap och påföra isolering är andra former av tvång.

Påtvingandet av konsumerism, separationen av folken från deras mänsklighet och isoleringen av folken är alla former av tvång vid sidan av fängelserna som underminerar våra rörelser, våra folk och våra befrielsevisioner. De vill se våra rörelser isolerade från varandra genom terrorn som är ”terroristlistan” och tystnaden av enskild isolering. Kapitalistisk och imperialistisk media plattar till världen så att här i israeliskt fängelse hör vi om de senaste teknologierna i USA samtidigt som repressionen av det Svarta folket görs osynlig. Men verkligheten idag är att överallt föds en Huey eller Assata eller Khalifa eller Ishaq som kan bära sina folks dröm framåt.

Huey Newton och de Svarta Pantrarna stormförtjust socialism, social rättvisa, mot rasism, imperialism, från Oaklands gator till flyktinglägren i Libanon. Huey Newton sade ”Vi stödjer palestiniernas rättfärdigade kamp för frihet till hundra procent. Vi kommer fortsätta göra det och vi vill att alla de progressiva folken i världen faller in i våra led för att bygga en värld där alla folk kan leva.”

Jag kan självklart inte tala som en expert om fängelser i USA idag. Men bara att titta på siffrorna är en slående illustration av vad som är så djupt fel med systemet. Som palestinier möter vi också negationens erfarenhet, en attack på vår existens, att bli behandlade som sämre eller icke-mänskliga för vår påtvingade rasidentitet. Vi förstår genom våra egna erfarenheter hur ockupation och kapitalism handlar om profit och exemplet som USA-fängelserna visar världen, där fängelser ses som en källa på billig och tvingad arbetskraft och profit för kapitalismen. Vi ser hur infängslande används för att kontrollera, dividera och hota samhällen och folk som är under anfall. Fängelsesystemet innebär mycket pengar för företag samtidigt som det innebär ett direkt hot mot Svarta barn och deras framtid. Och detta är ”säkerhetslösningen” som Trump och USA-imperialismen marknadsför till världen som lösningen på kapitalismens kris, en lösning byggd på blodig och brutal exploatering.

Här i våra celler kan vi känna vibrationerna av dessa attacker och den fysiska påverkan i invasionerna och inspektionerna hos de specialiserade repressiva enheterna hos ockupanten. Vi ser också potentialen och nödvändigheten för våra rörelser att resa sig inom fängelserna tillsammans med dem på utsidan. Vi ser tusentals människor dömda till massiva straff på 20, 30, 40 år i fängelse, och längre, fråntar människors frihet och liv. Motstånd är kritiskt och måste ha en verklig inverkan på folks liv. Vår uppoffring i fängelse har betydelse när den kan leda till framsteg för de fattiga och frigörelse för våra folk. Vår kamp måste påverka folkens liv materiellt.

Från Irland till USA till Frankrike till Palestina fortsätter politiska fångar vara ledare i rörelser som bekämpar rasism, imperialism och kolonialism. Vi ser också att fångarna i den palestinska rörelsen möter politisk inspärrning runtom världen i fiendens fängelser – från hjälten Rasmea Odeh som tvingades från USA till de Fem Fångarna För Palestina, även kallade de Heliga Fem, som hålls i extrem isolering sida vid sida med Svarta kämpar, för att ha deltagit i välgörenhetsarbete för vårt folk, till vår käre kamrat Georges Abdallah som har lidit i 34 år i franska fängelser.

Fängelserna och de politiska fångarna är också ett exempel på makten och nödvändigheten av att ”bryta mot lagen.” Lagen – imperialisten och kolonisatörens lag – används för att stjäla rättigheter och resurser från vårt folk och också för att rättfärdiga vårt fängslande och vår repression och kriminalisering. Genom att kollektivt ”bryta” mot lagen och dess makt att definiera rättvisa samt orättvisa – när folk kollektivt konfronterar och ”bryter” lagen, inte enbart som individer utan som en kollektiv makt, så förlorar den sitt anspråk på legitimitet. Bryta lagen måste bli normen, inte undantaget – kapitalismen, imperialismen och exploateringens lag.

Politiska fångar fängslas för att de räds våra handlingar och våra idéer, vår makt att mobilisera folket på revolutionärt vis mot deras exploatering och kolonisering. De räds vår kommunikation och de räds makten hos folket. De räds att vi ska enas och bygga en internationell front för de förtryckta folkens frigörelse. De vet, och är rädda för, att vinkar bygga en reellt annorlunda värld. För dem är detta rädslan inför förlust men för oss och våra folk är detta hoppet för frihet och vetskapen om den framtida vinsten.

Ahmad Sa’adat

Ramonfängelset

November 2017