Kanafani: om barndom, litteratur, marxism, fronten och Al-Hadaf

Med anledning av att ett halvt sekel har gått sedan Kanafani lönnmördades publicerar vi en översättning av hans intervju med Palestinian Affairs (nummer 36) från juli 1974. (Ursprungligen publicerad på arabiska på Romman: https://www.rommanmag.com/view/posts/postDetails?id=6495). Den engelska översättningen har gjorts av Samidoun Spanien.

En intervju som publiceras nu för första gången: Med martyren Ghassan Kanafani.

Palestinian Affairs har fått tillgång till ett opublicerat privat samtal, som fördes av en schweizisk författare som var specialist på Ghassan Kanafanis litteratur, i fulltext. Intervjun genomfördes bara några veckor före mordet på den palestinska motståndsrörelsens martyr, och den utgjorde så småningom en del av författarens akademiska studie om Ghassan Kanafanis litterära verk.

Ghassan, kan du berätta något om din personliga erfarenheter?

Jag tror att min berättelse speglar en mycket traditionell palestinsk bakgrund. Jag lämnade Palestina när jag var elva år gammal och jag kom från en medelklassfamilj. Min far var advokat och jag studerade i en fransk missionsskola. Plötsligt kollapsade denna medelklassfamilj och vi blev flyktingar, och min far slutade omedelbart att arbeta på grund av sina djupa klassrötter. Att fortsätta arbeta efter att vi lämnat Palestina var inte längre meningsfullt för honom. Det skulle ha tvingat honom att överge sin sociala klass och flytta till en lägre klass. Detta är inte lätt. Vad gäller oss började vi arbeta som barn och tonåringar för att försörja familjen. Jag kunde fortsätta min utbildning på egen hand genom mitt arbete som lärare i en av grundskolorna i byn, vilket inte kräver höga akademiska kvalifikationer. Det var en logisk start, eftersom det hjälpte mig att fortsätta studera och avsluta gymnasiet under tiden. Därefter skrev jag in mig på universitetet [Damaskus universitet], på institutionen för arabisk litteratur, i tre år, varefter jag avskedades av politiska skäl. Därefter åkte jag till Kuwait, där jag stannade i sex år. Där började jag läsa och skriva.

Min politiska karriär började 1952, när jag var fjorton eller femton år gammal. Samma år, eller 1953, träffade jag doktor George Habash av en slump i Damaskus för första gången. Jag arbetade som korrekturläsare på ett tryckeri. Jag minns inte vem som presenterade mig för Al-Hakim, men min relation med honom började vid den tidpunkten. Jag anslöt mig omedelbart till Arabiska nationalistiska rörelsen och därmed började mitt politiska liv. Under min vistelse i Kuwait var jag politiskt aktiv inom Arabiska nationalistiska rörelsen, som nu representeras av en betydande minoritet i den kuwaitiska regeringen. År 1960 blev jag ombedd att flytta till Libanon för att arbeta med partiets tidning. År 1967 ombads jag att arbeta med Folkfronten för Palestinas befrielse, som är den palestinska grenen av Arabiska nationalistiska rörelsen. År 1969 började jag arbeta på tidningen Al-Hadaf, där jag fortsätter att arbeta.

Började du skriva som ett resultat av dina studier i arabisk litteratur?

Nej, jag tror att mitt intresse för arabisk litteratur började före mina studier. Jag misstänker att mitt intresse var resultatet av ett komplex, om jag minns rätt. Innan vi lämnade Palestina studerade jag i en fransk missionsskola, som jag nämnde tidigare. Därför behärskade jag inte det arabiska språket som en arab. Detta orsakade mig en hel del problem. Mina vänner gjorde alltid narr av mig eftersom jag inte var bra på arabiska. Denna uppfattning var inte tydlig när vi var i Palestina på grund av min sociala klass. Men när vi lämnade Palestina tillhörde mina vänner en annan social klass och märkte genast att min arabiska var dålig och att jag tog till utländska uttryck i mina samtal, och därför koncentrerade jag mig på det arabiska språket för att hantera mitt problem. Detta var förmodligen 1954. Jag tror att jag bröt benet det året i en olycka. Jag var tvungen att ligga i sängen i sex månader. Det var då jag började läsa arabiska på allvar.

Jag tror att vi kan peka på många exempel genom historien på människor som har ”förlorat” sitt språk och därför försöker återfå det. Tror du att denna process utvecklar en person politiskt?

Jag vet inte. Det kan vara så. När det gäller mig personligen blev jag politiserad på ett annat sätt. Jag blev tidigt involverad i politiken eftersom vi bodde i lägret. Jag hade alltså direkt kontakt med palestinierna och deras problem genom den sorgliga och känslomässiga atmosfär som jag upplevde som barn. Det var inte svårt för mig att upptäcka min omgivnings politiska rötterna då.

När jag började undervisa mötte jag stora svårigheter med de barn som jag undervisade i lägret. Jag blev alltid arg när jag såg ett barn som sov i klassrummet. Sedan kom jag helt enkelt på varför: Dessa barn arbetade på natten och sålde godis eller tuggummi eller något liknande på biograferna och på gatorna. Naturligtvis kom de väldigt trötta till lektionen. En sådan situation för omedelbart personen till roten av problemet. Det stod klart för mig att barnets sömnighet inte var ett resultat av hans förakt för mig eller hans hat mot utbildning, precis som det inte hade något att göra med min värdighet som lärare, utan att det bara var en återspegling av ett politiskt problem.

Din lärarerfarenhet bidrog alltså till att utveckla din sociala och politiska medvetenhet.

Ja, och jag minns att det hände en dag direkt. Som du vet undervisar lärare i grundskolan i alla ämnen, inklusive teckning, aritmetik, engelska, arabiska och andra ämnen. En dag försökte jag lära barnen att rita ett äpple och en banan enligt den kursplan som godkänts av den syriska regeringen, eftersom jag undervisade där och därför var tvungen att hålla mig till boken. Och i det ögonblicket, när jag försökte rita dessa två bilder på tavlan så gott jag kunde, kände jag en känsla av främlingskap, av att inte höra hemma, och jag minns väl att jag i det ögonblicket kände att jag var tvungen att göra något, för jag insåg, innan jag ens hade sett på barnen som satt bakom mig, att de aldrig hade sett ett äpple eller en banan. Så dessa saker var det sista som intresserade dem. Det fanns ingen koppling mellan dem och dessa två bilder. I själva verket var förhållandet mellan deras känslor och dessa teckningar ansträngt, inte bra. Det var en avgörande vändpunkt, eftersom jag minns just det ögonblicket tydligt bland alla händelser i mitt liv. Därför raderade jag teckningarna från tavlan och bad barnen att rita lägret. Några dagar senare, när inspektören kom till skolan, sa han att jag hade avvikit från det av regeringen fastställda programmet, vilket skulle tyda på att jag var en misslyckad lärare. Att jag var tvungen att försvara mig själv ledde mig direkt till den palestinska saken. Att ackumulera små steg som dessa driver människor att fatta beslut som kommer att prägla hela deras liv.

Som kommentar till denna punkt tror jag att när en ägnar sig åt konst, som socialist i alla fall, kopplar en konsten direkt till de sociala, politiska och ekonomiska områdena. Du berörde detta genom att rita ett äpple och en banan. Men när det gäller dina skrifter, är dessa verk relaterade till din verklighet och den nuvarande situationen, eller härrör de från det [litterära] arvet?

Min första novell gavs ut 1956 och hette ”En ny sol”. Den handlar om en pojke i Gaza. När jag går igenom alla de berättelser som jag hittills har skrivit om Palestina står det klart för mig att varje berättelse är direkt eller indirekt kopplad, med en tunn eller fast tråd, till mina personliga erfarenheter i livet. Min skrivstil utvecklades dock fullt ut under perioden mellan 1956 och 1960 eller, mer specifikt, under 1962. Till en början skrev jag om Palestina som ett problem i sig självt, liksom om palestinska barn, om palestinier som människor, om palestinska förhoppningar, som i sig själva är separata saker från vår oberoende och självständiga värld, som oundvikliga palestinska fakta. Sedan stod det klart för mig att jag i Palestina såg en fullständig symbol för människan. När jag skriver om en palestinsk familj skriver jag faktiskt om en mänsklig erfarenhet. Det finns ingen händelse i världen som inte finns representerad i den palestinska tragedin. När jag skildrar palestiniernas elände ser jag i själva verket palestinierna som en symbol för elände i hela världen. Och en kan säga att Palestina representerar hela världen i mina berättelser. [Litteraturkritikern] kan nu märka att mina berättelser inte bara handlar om den palestinska [individen] och hans problem, utan också om den mänskliga tillvaron hos en människa som lider av dessa problem. Men kanske är dessa problem mer utkristalliserade i palestiniers liv.

Har din litterära utveckling följt med din politiska utveckling?

Ja. Jag vet faktiskt inte vilken som föregick den andra. I förrgår tittade jag på en av mina berättelser som producerades som film. Jag skrev denna berättelse 1961. Jag såg filmen med ett nytt perspektiv, eftersom jag plötsligt upptäckte att dialogen mellan huvudpersonerna, deras tankegångar, deras [sociala] klass, deras strävanden och deras rötter vid den tiden uttryckte avancerade begrepp i mitt politiska tänkande. [Så] jag kan säga att min personlighet som romanförfattare var mer utvecklad än min personlighet som politisk aktör, inte tvärtom, och det återspeglas i min analys och förståelse av samhället.

Återspeglar ditt skrivande en analys av ditt samhälle, eller färgar du också dina analyser på ett känslomässigt sätt?

Jag antar att mina berättelser bygger på en känslomässig situation från början. Men en kan säga att mitt skrivande började spegla verkligheten från början av sextiotalet. Min observation av denna verklighet och mitt skrivande om den ledde mig till en ordentlig analys. Mina berättelser i sig saknar analys. De förtäljer dock om hur berättelsens huvudpersoner agerar, om besluten de fattar, om skälen som motiverar dem att fatta dessa beslut, om möjligheten att kristallisera dessa beslut osv. I mina romaner uttrycker jag verkligheten, så som jag förstår den, utan analys. Vad gäller vad jag menade med att säga att mina berättelser var mer utvecklade [än mina politiska åsikter], berodde det på min uppriktiga förvåning när jag följde karaktärernas utveckling i den berättelse som jag såg som film och som jag inte hade läst på några år. Jag blev förvånad när jag [återigen] lyssnade på mina karaktärers dialoger om sina problem och kunde jämföra deras dialoger med de politiska artiklar som jag hade skrivit under samma tidsperiod och såg att berättelsens huvudpersoner analyserade saker och ting på ett djupare och mer korrekt sätt än mina politiska artiklar.

Du nämnde att du började ditt politiska arbete genom att gå med i Arabiska nationalistiska rörelsen samma dag som du träffade Habash 1953. När omfamnade du socialistiska principer [då]? Arabiska nationalistiska rörelsen var inte en socialistisk rörelse från början.

Nej, det var den inte. Arabiska nationalistiska rörelsen var [riktad] mot kolonialism, imperialism och reaktionära rörelser. Den hade ingen ideologisk linje vid den tiden. Rörelsen antog dock en egen socialistisk linje under de år den existerade. Antiimperialismen ger en impuls i riktning mot socialism så länge den inte avbryter sin kamp och kommer överens med imperialismen. Om det händer kommer denna rörelse inte att kunna bli en socialistisk rörelse. Men om en fortsätter att kämpa [är det naturligt] att [den antiimperialistiska] rörelsen kommer att utvecklas till en socialistisk ståndpunkt. De arabiska nationalisterna insåg detta faktum i slutet av 1950-talet. De insåg att de inte kunde vinna kriget mot imperialismen om de inte förlitade sig på vissa [sociala] klasser: de klasser som kämpar mot imperialismen inte bara för sin värdighet, utan för sin försörjning. Och det var denna [väg] som skulle leda direkt till socialismen.

Men i vårt samhälle och vår rörelse [Arabiska nationalistiska rörelsen] var vi mycket känsliga mot marxist-leninistiska [principer], och denna ståndpunkt var inte ett resultat av vår fientlighet mot socialismen, utan ett resultat av de misstag som de kommunistiska partierna i arabvärlden gjort. Därför var det mycket svårt för Arabiska nationalistiska rörelsen att anta marxism-leninismen innan 1964. Men 1967, närmare bestämt i juli, anammade Folkfronten marxism-leninismens [principer] och var därmed den enda [fronten] inom Arabiska nationalistiska rörelsen som tog ett sådant steg. Arabiska nationalistiska rörelsen bytte namn till Socialistiska arbetarpartiet. När det gäller dess palestinska gren kallades den för ”Folkfronten”. Detta är naturligtvis en förenkling av problemet. Vi hade utvecklats inom Arabiska nationalistiska rörelsen. Det fanns en ständig kamp inom rörelsen mellan den så kallade högern och vänstern. I varje omgång var vänstern vinnare eftersom vår ståndpunkt om antiimperialism och reaktionära attityder var bättre [än högerns ståndpunkt]. Detta resulterade i att marxism-leninismen antogs.

För egen del minns jag nu inte om min ståndpunkt i de konflikter som uppstod inom fronten lutade åt höger eller vänster, eftersom gränsen mellan höger och vänster inte var åtskild då som den är nu, vilket till exempel förekommer i de utvecklade politiska partierna. Men jag kan säga att Arabiska nationalistiska rörelsen innehöll en del unga element, däribland jag själv, som gjorde narr av de gamlas känslighet mot kommunism. Naturligtvis var vi inte kommunister på den tiden och vi var inte för kommunism. Vår känslighet mot kommunism var dock mindre än de äldres. Följaktligen spelade den nya generationen en ledande roll i utvecklingen av Arabiska nationalistiska rörelsen till en marxist-leninistisk rörelse. Den viktigaste faktorn för detta var det faktum att majoriteten av medlemmarna i Arabiska nationalistiska rörelsen tillhörde den fattiga klassen. Vad gäller medlemmar som tillhörde småbourgeoisin eller storbourgeoisin var deras antal begränsat. De fortsatte inte heller med denna rörelse, utan lämnade den inom två år efter att de anslutit sig till den. Nya medlemmar [från dessa klasser] anslöt sig också, som sedan lämnade den i sin tur [kort därefter]. Däremot de fattiga klasserna fortsatte och utgjorde snart en tvingande kraft inom Arabiska nationalistiska rörelsen.

När började du studera marxism-leninism? Minns du det?

Jag tror inte att min egen erfarenhet i detta avseende är traditionell. För det första var jag och är fortfarande en beundrare av sovjetiska författare. Min beundran för dem var dock absolut vid den tiden, vilket hjälpte mig att bryta isen mellan mig och marxismen. På så sätt exponerades jag tidigt för marxismen genom mina läsningar och min beundran för sovjetiska författare. För det andra var min systers make en framstående kommunistledare. Min syster gifte sig 1952 och hennes man påverkade mitt liv i det tidiga skedet. När jag åkte till Kuwait bodde jag dessutom tillsammans med ytterligare sex ungdomar i ett hus och några veckor efter min ankomst fick jag reda på att de höll på att bilda en kommunistcell. Så jag började läsa om marxismen på ett mycket tidigt stadium. Jag vet inte hur mycket jag absorberade på den tiden och i det stadiet, då jag stod under inflytande av Arabiska nationalistiska rörelsens känslor. Jag kan inte mäta min förståelse eller uppfattning av det material jag läste. Innehållet var dock inte främmande för mig.

Det kan ha varit dessa tidiga influenser som förde dina [tidiga] berättelser framåt [i förhållande till dina politiska idéer vid den tiden]. Jag tror att dina läsningar av sovjetlitteratur och dina kontakter med marxister återspeglades i ditt skrivande.

Jag tror inte att dessa faktorer har företräde. Jag tror att det största inflytandet på mitt skrivande beror på själva verkligheten: vad jag ser, mina vänners erfarenheter, släktingar, bröder och systrar och elever, mitt liv i lägren med fattigdom och elände. Det är dessa faktorer som har påverkat mig. Kanske berodde min förkärlek för sovjetlitteraturen på att den uttrycker, analyserar, behandlar och beskriver det som jag faktiskt såg. Min beundran fortsätter naturligtvis. Jag vet dock inte om sovjetlitteraturen hade ett inflytande på mitt skrivande. Jag vet inte hur stor denna påverkan är. Jag föredrar i stället att säga att den första effekten inte beror på den, utan på själva verkligheten. Alla karaktärer i mina romaner inspirerades av verkligheten, som gav mig styrka; och inte av fantasin. Inte heller valde jag mina hjältar av konstnärliga [litterära] skäl. De kom alla från lägret, inte utifrån. När det gäller de konstnärliga karaktärerna i mina första berättelser var de alltid onda. Och det beror på [min erfarenhet av] mina underordnade på jobbet. Så själva livet hade det största inflytandet [på mitt skrivande].

Du tillhörde medelklassen, men anslöt dig till proletariatet som barn.

Ja, naturligtvis är min bakgrund kopplad till medelklassen eftersom min far tillhörde medelklassen innan vi åkte till Syrien som flyktingar. Och min familjs anknytning till sina [klass]rötter var avlägsen från verkligheten som inte hade någon koppling till dessa rötter. Och vi barn fick betala priset för denna motsättning [mellan det förflutna och verkligheten]. Därför blev mitt förhållande [till medlemmar av min klass] aggressivt i stället för vänskapligt. Jag kommer inte att låtsas att jag har anslutit mig till proletariatet. Jag var inte en riktig proletär, men jag anslöt mig till det som vi på vårt språk kallar ”lumpenproletariatet”, vars medlemmar inte ingår i produktionsapparaten, de [lever] i proletariatets marginaler. Men sedan hjälpte det mig naturligtvis att förstå proletariatets ideologi, men jag kan inte säga att jag var en del av proletariatet vid den tiden.

Du kunde dock från början se verkligheten ur de förtrycktas perspektiv.

Ja, det kan en säga. Mitt koncept var dock inte utkristalliserat på ett vetenskapligt, analytiskt sätt, utan var [helt enkelt ett uttryck för] ett känslomässigt tillstånd.

Låt oss nu gå tillbaka till 1967, då ”Folkfronten för Palestinas befrielse” föddes. Vilka var organisationens uppfattningar och vilka var skälen till att skapa en ny organisation?

Som du vet var Folkfronten ingen ny organisation. Den är i huvudsak den palestinska grenen av Arabiska nationalistiska rörelsen, som jag var medlem i. Den utvecklades först genom medlemmar i rörelsen 1967. Vi skapade ”Folkfronten” eftersom arabvärlden [tog] plats i [det politiska rummets] centrum. Den palestinska grenen av Arabiska nationalistiska rörelsen har också expanderat mycket och det har skett förändringar i dess ledning och i medlemmarnas mentalitet. Så vi anslöt oss till Folkfronten. Självklart gick jag personligen med i Fronten eftersom jag anser att Fronten som parti representerar ett relativt avancerat stadium av de andra [politiska] organisationerna på det palestinska arbetsfältet. Jag tror att jag kan förverkliga mina framtida visioner genom denna organisation. Detta är den främsta anledningen till att jag gick med i Folkfronten.

Hur ser du på din roll som chefredaktör för tidningen ”Al-Hadaf” i denna organisation, och kan du berätta något om dess metod för massmobilisering?

Jag är medlem i denna organisation, som i själva verket är ett parti som har sitt eget interna system och sin egen politiska strategi. Det har också en organisations- och ledarskapsstrategi som bygger på grundläggande demokratiska principer. När ledningen tilldelar mig denna särskilda position måste jag därför fullfölja ett särskilt program. Jag är medlem i Folkfrontens centrala informationskommitté. Al Hadaf är en del av Frontens mediestruktur, enligt vår uppfattning om medierna som inte är begränsad till propaganda utan sträcker sig längre än till utbildning osv. Jag är inte ansvarig för Al Hadaf. Uppgiften är anförtrodd åt den centrala mediekommittén, och jag företräder denna kommitté i tidningen. I praktiken måste jag ta hand om den organisatoriska aspekten av denna institution (Al Hadaf), men vi har en kommitté som läser och utvärderar Al Hadaf, skriver artiklar och diskuterar ledare. Inom Fronten finns det tio liknande institutioner och avdelningar. Vår institution är kanske mindre än de övriga. Det finns dock cirklar inom Folkfronten som bedriver social och politisk verksamhet inne i lägren. Vi har också de som arbetar i den militära kampen och i andra läger. Var och en av oss är en integrerad del av varandra. De som arbetar på det organisatoriska området, dvs. med att organisera konferenser, utbildningsprogram, möten och kontakter med massorna, har naturligtvis nytta av vår tidning för att uttrycka Folkfrontens ståndpunkt. De rådfrågar oss också när det gäller massorna. Som ett resultat av dessa dynamiska relationer mellan dem genomför därför alla cirklar tillsammans en kampanj för massmobilisering.

Kan du berätta något om själva tidningen?

Arbetet [med tidningen] är mycket stressigt. Det är så jag känner mig nu när jag är klar med veckans nummer. Jag känner mig utmattad och det är hemskt för någon att arbeta för en tidning som denna. När en avslutar den sista meningen i ännu ett nummer står en plötsligt inför tjugo tomma sidor att fylla. Dessutom diskuteras varje rad, rubrik och bild i tidningen av Frontens [medlemmar], och minsta misstag övervakas. Tidningen är då föremål för kritik och att arbeta med den är inte som att arbeta med en vanlig tidning. I den vanliga tidningen är det bara att göra sitt arbete, men i vår tidning diskuteras de minsta detaljerna av [olika kretsar inom Fronten] som läser dem noggrant. Så det är mycket svårt för en person att göra ett sammanhängande arbete inför denna stora domstol, som består av [andra] medlemmar i Fronten. Så en känner att en måste arbeta hårdare.

Dessutom lever vi nu i ett utvecklingsland. I motståndsrörelsen, och i en organisation som vår, försöker varje avdelning att locka till sig “folk” med talanger och kompetenser, hur obetydliga de än är, för att kunna utföra arbetet som krävs, eftersom arbetets slutförande och genomförandet av de program som tilldelats en är viktiga för individen. Vi på Al Hadaf har ett litet antal anställda, och när vi ber fronten att tilldela oss fler anställda är svaret vi får: ”Ge oss två eller tre av era anställda för att undervisa gräsrötterna, för att arbeta med gräsrötterna är viktigare än att arbeta på tidningen”. Så vi förblir tysta, för att de inte ska ta anställda från oss. Det är svårt för andra att tro att endast tre personer arbetar med Al Hadaf. Den här situationen har funnits i tre år. Ibland får vi [extra] hjälp av en fjärde person, men sedan lämnar den personen oss och vi får en ny, och historien upprepar sig.

Då måste en arbeta dag och natt.

Ja. Jag tror inte att någon av kollegorna arbetar mindre än 13-14 timmar om dagen. Och det är utan uppehåll, utan semester och utan nåd från kritik. Människor i vår organisation, i regeringen och i andra tidningar har kritiserat oss.

Anser du att Al-Hadaf är en progressiv tidning, och tycker du att den läses som en progressiv tidning ur en teoretisk politisk synvinkel?

Ja, och jag tror också att det skapar ett problem. Jag försöker inte berömma tidningen, men det är mycket svårt att uttrycka djupa politiska och teoretiska idéer på ett enkelt sätt. Få människor har den förmågan. I Folkfronten har vi två personer som kan uttrycka djupa tankar på ett enkelt sätt som alla som läser dem kan förstå. En av dem är George Habash. Den andra är en av de militära ledarna som skrivit underbara stycken. När det gäller resten är det svårt, särskilt om de inte har övat tidigare. Vi får alltid kritik från gräsrötterna om att det är mycket svårt att förstå vad vår tidning skriver och att vi måste förenkla saker och ting och skriva på ett enkelt sätt.

Därför tar det mycket tid att förbereda tidningen, eftersom jag måste revidera den och förenkla en del av de punkter som tas upp efter att jag skrivit den. Jag tror att skapandet av andra interna tidningar i Fronten skulle underlätta vår uppgift och fortsättningen av vårt arbete i denna riktning. Den interna tidningen kan uttrycka enkla saker och enkla idéer. När det gäller en central offentlig tidning som vår är det svårt för oss att imitera de interna tidningarna eftersom vi måste inta en seriös hållning. För att göra det försöker vi [nu] begränsa mängden artiklar som behandlar komplexa politiska idéer, så att dessa artiklar tar upp ett litet antal sidor och fokuserar på direkta politiska kampanjer.

Publicerar ni litterära verk, som poesi och andra verk, i er tidning?

Vi ägnar två sidor åt litteratur, filmkritik, teater, konst, måleri med mera. Jag tror att de journalister som nämndes tidigare är de mest populära, eftersom många av Frontens medlemmar förstår vänsterns tankelinje genom dessa sidor.

Har du personligen publicerat noveller?

Jag har inte haft tid att skriva sedan jag började arbeta på Al-Hadaf. Faktum är att jag bara [nyligen] publicerade två berättelser om en gammal kvinna som jag alltid skriver om [Umm Saad]. Jag har inte tid för litterärt skrivande och detta är mycket irriterande.

Skulle du vilja skriva mer?

Vanligtvis när jag slutar på kontoret och går hem känner jag mig så trött att jag inte kan skriva. Så jag läser i stället. Och naturligtvis måste jag läsa två timmar om dagen eftersom jag inte kan fortsätta utan det. Men när jag har läst färdigt känns det bättre att jag går och lägger mig eller tittar på en fånig film [för mig], eftersom jag inte kan skriva [efter att ha avslutat mitt arbete].

Tycker du att den senaste utvecklingen inom Fronten återspeglas i det faktum att den har blivit ett kollektiv där det myllrar debatter, snarare än ett kollektiv som ägnar sig åt militär verksamhet?

Nej, jag håller inte med dig. I själva verket har vi inom Fronten alltid insisterat på en viss strategisk linje vars motto är att varje politiker också är en kämpe och varje kämpe är en politiker. När det gäller det fenomen som du nu bevittnar är det inte begränsat till oss [i Fronten]. Detta fenomen beror på att den palestinska motståndsrörelsen nu befinner sig i ett tillstånd av nedgång på grund av objektiva omständigheter som försöker förstöra oss under denna tidsperiod. Vi har levt i detta tillstånd av nedgång sedan september 1970, vilket hindrar oss från att öka vår militära verksamhet. Men det betyder inte att vi kommer att upphöra med militära aktioner. Detta gäller för motståndsrörelsen i allmänhet. När det gäller Folkfronten i synnerhet har våra militära operationer i Gaza, på Västbanken och i själva Israel intensifierats under de senaste två åren. Men Israel försöker dölja dessa operationer. Men vi förblir aktiva. Vi har också baser i södra Libanon och vi förbereder oss för ett hemligt folkkrig mot reaktionärerna i Jordanien. Det förfall som vi lever i och den allmänna repressiva atmosfär som de arabiska regeringarna har infört påverkar emellertid den allmänna opinionen, och folk tror att vi har upphört med den militära verksamheten. Men denna slutsats är felaktig.

Hur påverkade förfallet enligt er uppfattning den palestinska individen utan att hänvisa till en specifik politisk linje?

Politiska rörelser är som människor. När en person är frisk, berömd och rik samlas vänner runt honom och alla stöder honom. Men när han blir gammal, sjuk och förlorar sina pengar, försvinner vännerna runt honom. Nu går vi [som motståndsrörelse] igenom detta skede, apatins skede, så att säga. Den palestinska individen känner att de drömmar han byggt upp under de senaste åren har undergrävts. Detta är en smärtsam känsla, ni vet, och jag tror att många kamrater delar min åsikt: att detta skede är tillfälligt. När den palestinska individen upptäcker att vi kämpar mot en stor fiende som vi inte kan besegra på ett fåtal år, att vårt krig är långsiktigt och att vi kommer att besegras upprepade gånger, då kommer den palestinska individens lojalitet mot den palestinska revolutionen inte att vara lika bräcklig och känslomässig som den är nu. Jag tror att vi kan mobilisera folkmassan igen när vi vinner vår första nya seger. Jag är övertygad om att denna seger kommer att komma. Vi är inte rädda för denna ”nedgångstid”, som jag brukar kalla den. Detta är normalt eftersom arabiska ledare och talesmän i arabiska medier gav många löften till massorna och lovade en lättuppnåelig seger. Nu har många araber upptäckt att dessa löften var vilseledande. Därför tror jag inte att detta fenomen [dvs. den palestinska individens apati] är ett inneboende och kontinuerligt fenomen. Vi vet att vi kommer att övervinna detta stadium i framtiden och att massornas lojalitet till revolutionen kommer att vara starkare än tidigare.

Var ni eller Frontledarna allt för optimistiska 1967, 1968 eller 1969? Gav ni för många löften? Såg ni denna konflikt som en lätt kamp?

Nej. Folkfronten varnade faktiskt massorna genom sina skriftliga dokument för att problemet inte var lätt. Den varnade dem också för att de skulle bli besegrade upprepade gånger och att de skulle få uppleva blodbad och många tragedier och massakrer. Vi nämnde det många gånger, men i allmänhet lovade ledningen för den palestinska revolutionen massorna en lätt seger. När det gäller optimism är vi mycket optimistiska, och jag kan säga att vår situation nu, trots att vi befinner oss på den lägsta punkten i vår svåra kamp, är bättre än 1967, 1968 eller 1969 – ur vetenskaplig synvinkel och som en motståndsrörelse, enligt vilken den utvärderar sin historiska rörelse, och inte sitt ytliga utseende.