Abu Ali Mustafa: Den revolutionäre arbetarens lärdomar

Följande artikel skrevs ursprungligen på arabiska av Khaled Barakat och publicerades i Al-Adab 2017 och publicerades senare på engelska på en minnesblogg för Abu Ali Mustafa. En svensk översättning återges här för att uppmärksamma 22 år sedan mordet på palestinske vänsterledaren och generalsekreteraren för PFLP, Abu Ali Mustafa:

”Vi är ett parti med en ärorik historia och stor respekt bland folket, men detta rättfärdigar inte den reträtt eller tillbakagång som vi står inför. Ett parti som inte förnyar sig, med större ansträngningar och mer handling, är ett parti som kommer att tyna bort…” (Martyren Abu Ali Mustafa, al-Hadaf, 31 juli 2000)

Vilket är martyrledaren Abu Ali Mustafas viktigaste historiska bidrag till den palestinska och arabiska motståndsrörelsen i allmänhet, och till Folkfronten för Palestinas befrielse (PFLP), som vars generalsekreterare han mördades av sionisterna 27 augusti 2001, i synnerhet?

Vilka är beståndsdelarna i den självmotivation som gjorde en fattig pojke från byn Arraba i det ockuperade distriktet Jenin, som arbetade i Haifas fabriker och inte gick ut tredje klass, till en av vår tids mest framstående palestinska och arabiska revolutionära ledare?

Och om hans medledare, såsom ”al-Hakim”, dr George Habash; författaren Ghassan Kanafani; den ”revolutionäre ingenjören” dr Wadie Haddad; och många andra har lämnat viktiga avtryck inom områdena politiskt tänkande, revolutionär litteratur, journalistik, media och gerillaaktioner, vad är då Abu Ali Mustafas avtryck på den palestinska och arabiska kampen i allmänhet och på hans partis framåtmarsch i synnerhet som gjorde honom till den exceptionella ledare som säger lite, men uträttar mycket?

Svaret är ett ord: organisation.

Ja, organisationens uppbyggnad var hans flitiga och envisa uthållighets hantverk: att bygga Arabiska nationalistiska rörelsens och sedan Folkfrontens pelare. Det är en mödosam uppgift för dem som tar den på allvar, precis som denne store ledare gjorde. Organisation är en del av kampen som vissa kamrater ”undviker” även om de kanske inte ens flyr döden själv (!), eftersom det kräver en blandning av hängivna arbetares beslutsamhet och tålamod och en visdom av en speciell typ.

Detta arbete – partibygget – lyfts sällan fram. Detta beror på att det är nära förknippat med brännande interna frågor som är direkt relaterade till partiets liv, säkerhet, relationer och uppgifter. De som har lång erfarenhet av väpnade aktioner och byggandet av revolutionära organisationer inser svårigheterna med de uppgifter som är förknippade med denna aspekt av parti- och kampaktiviteter.

Vad är organisation?

Det är den dagliga verkstad som ögat inte ser, men utan den ser en inte alls. Utan denna verkstad kommer en inte att se några verkliga resultat på gatorna och i fält, och det kommer att vara svårt att mäta nivån av framsteg och tillbakagång eller hitta kriterierna för ordentlig utvärdering och kritik.

Det interna organisationsarbetet lägger inte bara ”grunden” till partiets organisatoriska principer, utan fastställer också teoretiska, intellektuella och moraliska principer. Detta mödosamma arbete kan liknas vid partikroppens blodcirkulationen som säkerställer integriteten i partiets linje och de demokratiska processerna i dess led. Det stärker dess förmåga att fortsätta kampen och utveckla dess immunitet och förmåga att eliminera manifestationer av korruption, förstelnande och stagnation.

Abu Ali Mustafa behandlade Folkfronten som sin ”dagliga verkstad” som varken vilar eller sover. Om partiet är förkroppsligandet av dess medlemmars och anhängares vilja, måste alla delta i dess uppbyggnad och ge sina åsikter i absolut frihet, så att ingen rang beslagtar en annan rangs rättigheter, och inte heller en kamrat lägger beslag på en annan kamrats rättigheter.

Hur kan varje organ och institution garantera sina rättigheter och samtidigt göra sin plikt? Hur känner en till sin roll och sina gränser? Och hur förebygger en konflikter innan de uppstår? Hur förhåller sig Folkfrontens organisation i det ockuperade området till partiorganisationen och dess ledning utanför Palestina? Hur organiseras den dagliga relationen med fängelseavdelningen? Och många andra frågor.

Allt detta äger rum inom ramen för denna dagliga verkstad som kallas organisation. Abu Ali var fast övertygad om att medlemmarna i hans parti var cellerna i en enad kropp: skickliga arbetare som byggde huset tillsammans, framåtdrivna av revolutionära kadrer som fungerar som hemmets ”arbetslag” – ingenjörer, tekniker, underhållsarbetare, elektriker, och så vidare…

Det finns därför inget verkligt byggande utan verkligt deltagande, en harmoniserad vision och uppsättningen av teoretiska och etiska värderingar som för samman partimedlemmar, den ena till den andra. Men ledarskapets roll är att tillhandahålla lösningen och lägga fram visionen och justera den i enlighet med arbetets kollektiva principer, utan personfixering, hyckleri, smicker och opportunism. Detta är en nödvändighet för att medlemmarna inte ska gå förlorade.

I ett internt brev som Abu Ali skrev september 2000, efter att ha fått uppdraget som generalsekreterare för Folkfronten, skrev han följande:

”Hur ska vi förstå interna konflikter i partiet, särskilt inom ramen för de ledande organen? Är detta något nytt? Är det ett negativt fenomen eller ett naturligt fenomen? Har de nya omständigheterna i den palestinska nationella befrielserörelsen kommit att fördjupa dessa motsättningar, förvärra dem, eller har de höjt dem till en ny nivå? Och vad kännetecknar dessa nivåer? Detta är några av de frågor som kan väckas i varje kamrats sinne och som även behöver ställas ihop med andra frågor för att förändringen av attityder och tolkningar ska förstås utifrån ett sunt och korrekt teoretiskt och organisatoriskt ramverk.”

Alltså kämpade Abu Ali Mustafa inte bara för sitt folks rätt till befrielse och återvändande utan lika kraftfullt byggde han upp de revolutionära verktyg som kan genomföra befrielseakten och hjälpa människor att vinna sina fråntagna rättigheter: från kvinnors institutioner till ungdomsorganisationer, till institutioner för studenter, arbetare och bistånd och för militära aktioner. Dessa verktyg är den revolutionära organisationens redskap.

Abu Ali insåg tidigt att beredskapen att kämpa för arabisk enhet och Palestinas befrielse inte var tillräckliga villkor för att aktivt delta i förändring och konfrontation. Om han ville avancera i uppoffringens och frigörelsens led och fält var det därför först nödvändigt att ”bygga sig själv med egna händer”. Det betyder att han behövde läsa böcker, tidningar och tidskrifter, prata med sina kamrater, lyssna på vad folk säger och delta i olika arbetsområden: från att distribuera flygblad (Al-Thaer, Al-Rai) till att samla in donationer och att förbereda väpnad kamp. Abu Ali Mustafa lyssnade mer än han talade för att få mer kunskap om folkets puls och deras behov, vägledd av gammal visdom: ”De som inte förnyar sig själva kommer oundvikligen att försvinna.”

För att ytterligare utveckla sig själv började martyren Abu Ali på Anshas militärhögskola i Egypten och utsatte sig för interna utvecklingsprocesser som inkluderade förädling av hans sinne, kropp och vilja. Det var ett stadium som gav honom praktisk och direkt kunskap om vapen, teoretisk kunskap om människors erfarenheter och strategier för folkliga befrielsekrig och gerillakrig. Och, viktigast av allt, han fick sin del av den livfulla kulturen i Stor-Egypten under den framlidne presidenten Jamal Abdel Nassers tid.

Denne professionelle revolutionäre arbetare utkämpade alltså en rad strider och fick nya färdigheter. Men han fick också smaka på maktlöshet, precis som hundratals kämpar och revolutionärer på 1950-talet; det är en oundviklig skatt som militanta måste betala om de vandrar på vägen mot enhet och Palestinas befrielse. Abu Ali hade dessa erfarenheter innan Folkfronten för Palestinas befrielse (PFLP) bildades 1967, och innan den verkligen förnyades (som ett enat parti) i februari 1969, och han utsattes för åtal, fängelsevistelser, skador, ekonomiska svårigheter och förlusten av sitt arbete. Han tvingades drabba samman med vänligt sinnade styrkor, ibland med kamrater. Han prövade många andra erfarenheter och utmaningar, och han utvecklade en ledarpersonlighet som kombinerade fasthet med godhet, intelligens och flexibilitet.

Denne unge arbetare var inte i stort behov av Konstantin Zureiks och Michel Aflaqs böcker för att övertyga sig själv om att han var en koloniserad arabisk medborgare. Han behövde inte Karl Marx och Lenin för att veta att den fattige arbetaren tvingades sälja sin arbetskraft för bröd, och det var inte nödvändigt för Mao Zedong att övertyga honom om att bonden måste bära vapen för att befria sitt land från kolonialism, förtryck och underordning. Men hans hängivenhet för sitt folk drev honom bortom den ”skol- och universitetsutbildning” som han var berövad så att han kunde ägna sig åt djup och stilla läsning. Frasen ”Abu Ali arbetade på och byggde upp sig själv” är en vanlig fras i Folkfronten, särskilt bland dem som kände och levde med honom.

Denne unge bonde från Jenin upptäckte att vad han och alla unga araber behövde var en revolutionär ungdomsflygel: en vaksam studentgrupp som studerade i Beirut och tillkännagav lanseringen av ett arabiskt projekt som lovade arabisk förändring och enighet. Det var ”Arabiska nationalistiska rörelsen”, som omfattade olika grupper, men dess fokus låg på massorna av flyktingar som hade fördrivits från sitt hemland. Detta var det naturliga svaret på Nakba 1948. Denna rörelse upptäcktes av Abu Ali Mustafa i Amman i början av 1950-talet och han anslöt sig till dess led utan att tveka och blev en av dess kadrer, vilket kostade honom fem års plåga i den jordanska regimens celler utan någon given anledning eller begånget brott.

Abu Ali tog sig an de stora gerillauppdragen: att förflytta utrustning och vapen till det ockuperade området, bygga upp celler, förse krigare med pengar, personligen övervaka träningsläger, bygga upp ett nätverk av hemliga kontakter och andra tunga och farliga dagliga uppgifter som ledde till att han blev militär befälhavare för PFLP:s styrkor i Jordanien. Dessa uppgifter gav honom mer erfarenhet på fältet varje dag; i takt med att fiendens läger stängde dörrar framför hans kamrater öppnade han nya dörrar, vägar och fält med beslutsamhet och skicklighet i deras vidsträckta arabiska hemland, i exil och i avlägsna länder.

Denna hemliga och fasta insats, som grundades av Abu Ali och hans kollegor, förflytta det palestinska folkets rörelse och dess kulturella och politiska elit från stadiet att predika revolutionen till stadiet att faktiskt genomföra den genom eld, tal och folklig organisering, och genom att bygga baser för revolutionens upprättande runt om i det ockuperade Palestina, särskilt efter nederlaget 1967. Hans fokus låg på det långsiktiga folkliga befrielsekrigets väg, genom dess revolutionära apparat, representerad av Folkfronten för Palestinas befrielse.

Abu Ali var inte ute efter berömmelse. Den kuwaitiska tidningen Al-Rai Al-Aam intervjuade palestinska ledare på 16-årsdagen för den palestinska revolutionens inledning. Bland dem fanns Abu Ali Mustafa: ”… mannen som inte gillar strålkastarljuset och är känd i de palestinska kretsarna för sitt tysta, hårda arbete, långt från buller och bång.” (Tidskriften Al-Hadaf, 17.1.1981, s. 16). Hans val att hålla sig borta från ljus och väsen för att bygga upp organisationen hindrade honom dock inte från att läsa och forska för att utveckla sin uppfattning, kulturella kompetens och arabiska språkkunskaper. Hans tillvaro i Irak, när han var ansvarig för “Bagdads bakre kommando”, gjorde det möjligt för honom att läsa mer, att bekanta sig med arabiska styrkor och personligheter och att balansera politik och kultur.

Under denna period skrev han 1975 en viktig ekonomisk och politisk studie om ”de ekonomiska grunderna för det kommande bosättningsprojektet” och presenterade den vid ett politiskt symposium i Bagdad. I detta symposium förutspådde Abu Ali att Sadatregimen oundvikligen skulle kollapsa och att Sadats Egypten inte kan bli Nassers Egypten, utan oundvikligen är på väg mot ett ”fredsavtal” som kommer att få allvarliga konsekvenser för hela regionen, eftersom vad som avgör systemens riktning och deras förhållande till Förenta staterna och Israel enligt hans uppfattning är det politiska, ekonomiska och sociala systemets karaktär.

När det gäller den jordanska regimen ansåg han att den var en reaktionär makt och en agent åt kolonialmakterna. Han ansåg att denna regim hade särskilda funktioner: skydda den israeliska ockupationen för att bevara den härskande klassens makt och de jordanska finansmagnaternas auktoritet, och att denna regim kommer att fortsätta att arbeta för ett fredsavtal med Israel i linje med Sadatstrategin. Abu Ali sade till sina kolleger vid en examensceremoni för Ghassan Kanafanis officerskurs vid Folkfrontens militärakademi i Beirut som svar till dem som hävdade att den jordanska regimen har förändrats och att förhållandet mellan den och Palestinska befrielseorganisationen måste omorganiseras:

”Vad är vi överens med den jordanska regimen om? Är den jordanska regimen en partner i avgörandet av vårt folks öde? Är det tillåtet att ha en enda militärbas där? Den är en verklig partner till Camp Davids andra etapp.” (Tidskriften Al-Hadaf, 5 april 1980).

Kamrat Abu Ali hade naturligtvis inte i sina värsta mardrömmar förväntat sig att PLO:s ledning skulle underteckna avtal med Israel och ”föregå” den jordanska regimen, om än i en formell och offentlig mening. Men detta steg bröt inte viljestyrkan hos denne envise revolutionäre arbetare, och hindrade honom inte från att vara medveten om dess potentiella effekter i organisationen. Så han skrev till oss, sina kamrater vid fronten, i ett internt meddelande:

”Kamrater, som ett folk, en sak och ett parti står vi inför och lever mitt i en svår och komplex fas som ställer oss inför hårda utmaningar, och denna fas har sina politiska, intellektuella, sociala, kulturella och militära problem som är i ständig rörelse och förändring. Om vi inte förstår mångfald av våra åsikter på grundval av att bevara enhet och sammanhållning, kommer de ledande organen att lida av de vibrationer och spänningar som kommer att påverka dem och deras arbete”, sade han.

Martyren Abu Ali Mustafa lämnade oss ingen bok att läsa. Men hans erfarenheter av kamp är en levande bok som ingen kan ta ifrån oss. Vi måste läsa den om och om igen. I hans erfarenheter finns de flesta av hans tankar, observationer och övertygelser, som han bekräftade med blod och inte retirerade från för ett ögonblick. Att läsa denna ledares erfarenheter är faktiskt en verklig introduktion till hela PFLP:s erfarenheter och dess verklighet mellan igår och idag, och hjälper oss att förstå själva innebörden av revolutionärt ledarskap.