Detta inlägg bygger på en Twitter-tråd från Masar Badil:

3 oktober kommer den sionistiska krigsmaskinens förbrytare Yair Lapid att träffa Josep Borrell, EU:s utrikesrepresentant, i Bryssel för att förnya associeringsrådet EU-Israel.

Medan kolonisering och apartheid fortsätter i Palestina fortsätter EU att göra aktiva ansträngningar för att rentvå den sionistiska entitetens galjonsfigur, stärka sina handels- och vapenförbindelser och exploatera palestinska naturresurser till egen vinning.

Detta möte förtydligar att Europas ansvar för Palestina och de arabiska folken inte bara är ett historiskt kolonialt arv, utan ett aktivt, pågående och direkt engagemang som Europa fortfarande profiterar på än i dag.

Att bjuda in Lapid som hedersgäst och att fortsätta mötet bara några månader efter det senaste angreppet mot Gaza, mitt under pågående förbrytelser i Palestina och mot flyktingar runt om i världen, är en aggression mot det palestinska folket.

Yair Lapid är en av dem som är ansvariga för införandet av den olagliga blockaden av Gaza på land, till sjöss och i luften de senaste 15 åren. Redan som president var han ansvarig för intifadan i maj 2021 och aggressionen mot Gaza i augusti förra året.

Vi uppmanar till att inte bara ställa in mötet den 6 oktober, utan också att häva associeringsavtalet mellan EU och Israel, som bara kan förstås som ett avtal om utbyte av varor, resurser och förmåner på det palestinska folkets bekostnad.

Vi uppmanar individer och organisationer som är solidariska med det palestinska folkets kamp att ansluta sig till oss för att lyfta denna protest. EU fortsätter att befästa imperialismen, och folken fortsätter att stärka vår internationalistiska solidaritet.

Kanafani: om barndom, litteratur, marxism, fronten och Al-Hadaf

Med anledning av att ett halvt sekel har gått sedan Kanafani lönnmördades publicerar vi en översättning av hans intervju med Palestinian Affairs (nummer 36) från juli 1974. (Ursprungligen publicerad på arabiska på Romman: https://www.rommanmag.com/view/posts/postDetails?id=6495). Den engelska översättningen har gjorts av Samidoun Spanien.

En intervju som publiceras nu för första gången: Med martyren Ghassan Kanafani.

Palestinian Affairs har fått tillgång till ett opublicerat privat samtal, som fördes av en schweizisk författare som var specialist på Ghassan Kanafanis litteratur, i fulltext. Intervjun genomfördes bara några veckor före mordet på den palestinska motståndsrörelsens martyr, och den utgjorde så småningom en del av författarens akademiska studie om Ghassan Kanafanis litterära verk.

Ghassan, kan du berätta något om din personliga erfarenheter?

Jag tror att min berättelse speglar en mycket traditionell palestinsk bakgrund. Jag lämnade Palestina när jag var elva år gammal och jag kom från en medelklassfamilj. Min far var advokat och jag studerade i en fransk missionsskola. Plötsligt kollapsade denna medelklassfamilj och vi blev flyktingar, och min far slutade omedelbart att arbeta på grund av sina djupa klassrötter. Att fortsätta arbeta efter att vi lämnat Palestina var inte längre meningsfullt för honom. Det skulle ha tvingat honom att överge sin sociala klass och flytta till en lägre klass. Detta är inte lätt. Vad gäller oss började vi arbeta som barn och tonåringar för att försörja familjen. Jag kunde fortsätta min utbildning på egen hand genom mitt arbete som lärare i en av grundskolorna i byn, vilket inte kräver höga akademiska kvalifikationer. Det var en logisk start, eftersom det hjälpte mig att fortsätta studera och avsluta gymnasiet under tiden. Därefter skrev jag in mig på universitetet [Damaskus universitet], på institutionen för arabisk litteratur, i tre år, varefter jag avskedades av politiska skäl. Därefter åkte jag till Kuwait, där jag stannade i sex år. Där började jag läsa och skriva.

Min politiska karriär började 1952, när jag var fjorton eller femton år gammal. Samma år, eller 1953, träffade jag doktor George Habash av en slump i Damaskus för första gången. Jag arbetade som korrekturläsare på ett tryckeri. Jag minns inte vem som presenterade mig för Al-Hakim, men min relation med honom började vid den tidpunkten. Jag anslöt mig omedelbart till Arabiska nationalistiska rörelsen och därmed började mitt politiska liv. Under min vistelse i Kuwait var jag politiskt aktiv inom Arabiska nationalistiska rörelsen, som nu representeras av en betydande minoritet i den kuwaitiska regeringen. År 1960 blev jag ombedd att flytta till Libanon för att arbeta med partiets tidning. År 1967 ombads jag att arbeta med Folkfronten för Palestinas befrielse, som är den palestinska grenen av Arabiska nationalistiska rörelsen. År 1969 började jag arbeta på tidningen Al-Hadaf, där jag fortsätter att arbeta.

Började du skriva som ett resultat av dina studier i arabisk litteratur?

Nej, jag tror att mitt intresse för arabisk litteratur började före mina studier. Jag misstänker att mitt intresse var resultatet av ett komplex, om jag minns rätt. Innan vi lämnade Palestina studerade jag i en fransk missionsskola, som jag nämnde tidigare. Därför behärskade jag inte det arabiska språket som en arab. Detta orsakade mig en hel del problem. Mina vänner gjorde alltid narr av mig eftersom jag inte var bra på arabiska. Denna uppfattning var inte tydlig när vi var i Palestina på grund av min sociala klass. Men när vi lämnade Palestina tillhörde mina vänner en annan social klass och märkte genast att min arabiska var dålig och att jag tog till utländska uttryck i mina samtal, och därför koncentrerade jag mig på det arabiska språket för att hantera mitt problem. Detta var förmodligen 1954. Jag tror att jag bröt benet det året i en olycka. Jag var tvungen att ligga i sängen i sex månader. Det var då jag började läsa arabiska på allvar.

Jag tror att vi kan peka på många exempel genom historien på människor som har ”förlorat” sitt språk och därför försöker återfå det. Tror du att denna process utvecklar en person politiskt?

Jag vet inte. Det kan vara så. När det gäller mig personligen blev jag politiserad på ett annat sätt. Jag blev tidigt involverad i politiken eftersom vi bodde i lägret. Jag hade alltså direkt kontakt med palestinierna och deras problem genom den sorgliga och känslomässiga atmosfär som jag upplevde som barn. Det var inte svårt för mig att upptäcka min omgivnings politiska rötterna då.

När jag började undervisa mötte jag stora svårigheter med de barn som jag undervisade i lägret. Jag blev alltid arg när jag såg ett barn som sov i klassrummet. Sedan kom jag helt enkelt på varför: Dessa barn arbetade på natten och sålde godis eller tuggummi eller något liknande på biograferna och på gatorna. Naturligtvis kom de väldigt trötta till lektionen. En sådan situation för omedelbart personen till roten av problemet. Det stod klart för mig att barnets sömnighet inte var ett resultat av hans förakt för mig eller hans hat mot utbildning, precis som det inte hade något att göra med min värdighet som lärare, utan att det bara var en återspegling av ett politiskt problem.

Din lärarerfarenhet bidrog alltså till att utveckla din sociala och politiska medvetenhet.

Ja, och jag minns att det hände en dag direkt. Som du vet undervisar lärare i grundskolan i alla ämnen, inklusive teckning, aritmetik, engelska, arabiska och andra ämnen. En dag försökte jag lära barnen att rita ett äpple och en banan enligt den kursplan som godkänts av den syriska regeringen, eftersom jag undervisade där och därför var tvungen att hålla mig till boken. Och i det ögonblicket, när jag försökte rita dessa två bilder på tavlan så gott jag kunde, kände jag en känsla av främlingskap, av att inte höra hemma, och jag minns väl att jag i det ögonblicket kände att jag var tvungen att göra något, för jag insåg, innan jag ens hade sett på barnen som satt bakom mig, att de aldrig hade sett ett äpple eller en banan. Så dessa saker var det sista som intresserade dem. Det fanns ingen koppling mellan dem och dessa två bilder. I själva verket var förhållandet mellan deras känslor och dessa teckningar ansträngt, inte bra. Det var en avgörande vändpunkt, eftersom jag minns just det ögonblicket tydligt bland alla händelser i mitt liv. Därför raderade jag teckningarna från tavlan och bad barnen att rita lägret. Några dagar senare, när inspektören kom till skolan, sa han att jag hade avvikit från det av regeringen fastställda programmet, vilket skulle tyda på att jag var en misslyckad lärare. Att jag var tvungen att försvara mig själv ledde mig direkt till den palestinska saken. Att ackumulera små steg som dessa driver människor att fatta beslut som kommer att prägla hela deras liv.

Som kommentar till denna punkt tror jag att när en ägnar sig åt konst, som socialist i alla fall, kopplar en konsten direkt till de sociala, politiska och ekonomiska områdena. Du berörde detta genom att rita ett äpple och en banan. Men när det gäller dina skrifter, är dessa verk relaterade till din verklighet och den nuvarande situationen, eller härrör de från det [litterära] arvet?

Min första novell gavs ut 1956 och hette ”En ny sol”. Den handlar om en pojke i Gaza. När jag går igenom alla de berättelser som jag hittills har skrivit om Palestina står det klart för mig att varje berättelse är direkt eller indirekt kopplad, med en tunn eller fast tråd, till mina personliga erfarenheter i livet. Min skrivstil utvecklades dock fullt ut under perioden mellan 1956 och 1960 eller, mer specifikt, under 1962. Till en början skrev jag om Palestina som ett problem i sig självt, liksom om palestinska barn, om palestinier som människor, om palestinska förhoppningar, som i sig själva är separata saker från vår oberoende och självständiga värld, som oundvikliga palestinska fakta. Sedan stod det klart för mig att jag i Palestina såg en fullständig symbol för människan. När jag skriver om en palestinsk familj skriver jag faktiskt om en mänsklig erfarenhet. Det finns ingen händelse i världen som inte finns representerad i den palestinska tragedin. När jag skildrar palestiniernas elände ser jag i själva verket palestinierna som en symbol för elände i hela världen. Och en kan säga att Palestina representerar hela världen i mina berättelser. [Litteraturkritikern] kan nu märka att mina berättelser inte bara handlar om den palestinska [individen] och hans problem, utan också om den mänskliga tillvaron hos en människa som lider av dessa problem. Men kanske är dessa problem mer utkristalliserade i palestiniers liv.

Har din litterära utveckling följt med din politiska utveckling?

Ja. Jag vet faktiskt inte vilken som föregick den andra. I förrgår tittade jag på en av mina berättelser som producerades som film. Jag skrev denna berättelse 1961. Jag såg filmen med ett nytt perspektiv, eftersom jag plötsligt upptäckte att dialogen mellan huvudpersonerna, deras tankegångar, deras [sociala] klass, deras strävanden och deras rötter vid den tiden uttryckte avancerade begrepp i mitt politiska tänkande. [Så] jag kan säga att min personlighet som romanförfattare var mer utvecklad än min personlighet som politisk aktör, inte tvärtom, och det återspeglas i min analys och förståelse av samhället.

Återspeglar ditt skrivande en analys av ditt samhälle, eller färgar du också dina analyser på ett känslomässigt sätt?

Jag antar att mina berättelser bygger på en känslomässig situation från början. Men en kan säga att mitt skrivande började spegla verkligheten från början av sextiotalet. Min observation av denna verklighet och mitt skrivande om den ledde mig till en ordentlig analys. Mina berättelser i sig saknar analys. De förtäljer dock om hur berättelsens huvudpersoner agerar, om besluten de fattar, om skälen som motiverar dem att fatta dessa beslut, om möjligheten att kristallisera dessa beslut osv. I mina romaner uttrycker jag verkligheten, så som jag förstår den, utan analys. Vad gäller vad jag menade med att säga att mina berättelser var mer utvecklade [än mina politiska åsikter], berodde det på min uppriktiga förvåning när jag följde karaktärernas utveckling i den berättelse som jag såg som film och som jag inte hade läst på några år. Jag blev förvånad när jag [återigen] lyssnade på mina karaktärers dialoger om sina problem och kunde jämföra deras dialoger med de politiska artiklar som jag hade skrivit under samma tidsperiod och såg att berättelsens huvudpersoner analyserade saker och ting på ett djupare och mer korrekt sätt än mina politiska artiklar.

Du nämnde att du började ditt politiska arbete genom att gå med i Arabiska nationalistiska rörelsen samma dag som du träffade Habash 1953. När omfamnade du socialistiska principer [då]? Arabiska nationalistiska rörelsen var inte en socialistisk rörelse från början.

Nej, det var den inte. Arabiska nationalistiska rörelsen var [riktad] mot kolonialism, imperialism och reaktionära rörelser. Den hade ingen ideologisk linje vid den tiden. Rörelsen antog dock en egen socialistisk linje under de år den existerade. Antiimperialismen ger en impuls i riktning mot socialism så länge den inte avbryter sin kamp och kommer överens med imperialismen. Om det händer kommer denna rörelse inte att kunna bli en socialistisk rörelse. Men om en fortsätter att kämpa [är det naturligt] att [den antiimperialistiska] rörelsen kommer att utvecklas till en socialistisk ståndpunkt. De arabiska nationalisterna insåg detta faktum i slutet av 1950-talet. De insåg att de inte kunde vinna kriget mot imperialismen om de inte förlitade sig på vissa [sociala] klasser: de klasser som kämpar mot imperialismen inte bara för sin värdighet, utan för sin försörjning. Och det var denna [väg] som skulle leda direkt till socialismen.

Men i vårt samhälle och vår rörelse [Arabiska nationalistiska rörelsen] var vi mycket känsliga mot marxist-leninistiska [principer], och denna ståndpunkt var inte ett resultat av vår fientlighet mot socialismen, utan ett resultat av de misstag som de kommunistiska partierna i arabvärlden gjort. Därför var det mycket svårt för Arabiska nationalistiska rörelsen att anta marxism-leninismen innan 1964. Men 1967, närmare bestämt i juli, anammade Folkfronten marxism-leninismens [principer] och var därmed den enda [fronten] inom Arabiska nationalistiska rörelsen som tog ett sådant steg. Arabiska nationalistiska rörelsen bytte namn till Socialistiska arbetarpartiet. När det gäller dess palestinska gren kallades den för ”Folkfronten”. Detta är naturligtvis en förenkling av problemet. Vi hade utvecklats inom Arabiska nationalistiska rörelsen. Det fanns en ständig kamp inom rörelsen mellan den så kallade högern och vänstern. I varje omgång var vänstern vinnare eftersom vår ståndpunkt om antiimperialism och reaktionära attityder var bättre [än högerns ståndpunkt]. Detta resulterade i att marxism-leninismen antogs.

För egen del minns jag nu inte om min ståndpunkt i de konflikter som uppstod inom fronten lutade åt höger eller vänster, eftersom gränsen mellan höger och vänster inte var åtskild då som den är nu, vilket till exempel förekommer i de utvecklade politiska partierna. Men jag kan säga att Arabiska nationalistiska rörelsen innehöll en del unga element, däribland jag själv, som gjorde narr av de gamlas känslighet mot kommunism. Naturligtvis var vi inte kommunister på den tiden och vi var inte för kommunism. Vår känslighet mot kommunism var dock mindre än de äldres. Följaktligen spelade den nya generationen en ledande roll i utvecklingen av Arabiska nationalistiska rörelsen till en marxist-leninistisk rörelse. Den viktigaste faktorn för detta var det faktum att majoriteten av medlemmarna i Arabiska nationalistiska rörelsen tillhörde den fattiga klassen. Vad gäller medlemmar som tillhörde småbourgeoisin eller storbourgeoisin var deras antal begränsat. De fortsatte inte heller med denna rörelse, utan lämnade den inom två år efter att de anslutit sig till den. Nya medlemmar [från dessa klasser] anslöt sig också, som sedan lämnade den i sin tur [kort därefter]. Däremot de fattiga klasserna fortsatte och utgjorde snart en tvingande kraft inom Arabiska nationalistiska rörelsen.

När började du studera marxism-leninism? Minns du det?

Jag tror inte att min egen erfarenhet i detta avseende är traditionell. För det första var jag och är fortfarande en beundrare av sovjetiska författare. Min beundran för dem var dock absolut vid den tiden, vilket hjälpte mig att bryta isen mellan mig och marxismen. På så sätt exponerades jag tidigt för marxismen genom mina läsningar och min beundran för sovjetiska författare. För det andra var min systers make en framstående kommunistledare. Min syster gifte sig 1952 och hennes man påverkade mitt liv i det tidiga skedet. När jag åkte till Kuwait bodde jag dessutom tillsammans med ytterligare sex ungdomar i ett hus och några veckor efter min ankomst fick jag reda på att de höll på att bilda en kommunistcell. Så jag började läsa om marxismen på ett mycket tidigt stadium. Jag vet inte hur mycket jag absorberade på den tiden och i det stadiet, då jag stod under inflytande av Arabiska nationalistiska rörelsens känslor. Jag kan inte mäta min förståelse eller uppfattning av det material jag läste. Innehållet var dock inte främmande för mig.

Det kan ha varit dessa tidiga influenser som förde dina [tidiga] berättelser framåt [i förhållande till dina politiska idéer vid den tiden]. Jag tror att dina läsningar av sovjetlitteratur och dina kontakter med marxister återspeglades i ditt skrivande.

Jag tror inte att dessa faktorer har företräde. Jag tror att det största inflytandet på mitt skrivande beror på själva verkligheten: vad jag ser, mina vänners erfarenheter, släktingar, bröder och systrar och elever, mitt liv i lägren med fattigdom och elände. Det är dessa faktorer som har påverkat mig. Kanske berodde min förkärlek för sovjetlitteraturen på att den uttrycker, analyserar, behandlar och beskriver det som jag faktiskt såg. Min beundran fortsätter naturligtvis. Jag vet dock inte om sovjetlitteraturen hade ett inflytande på mitt skrivande. Jag vet inte hur stor denna påverkan är. Jag föredrar i stället att säga att den första effekten inte beror på den, utan på själva verkligheten. Alla karaktärer i mina romaner inspirerades av verkligheten, som gav mig styrka; och inte av fantasin. Inte heller valde jag mina hjältar av konstnärliga [litterära] skäl. De kom alla från lägret, inte utifrån. När det gäller de konstnärliga karaktärerna i mina första berättelser var de alltid onda. Och det beror på [min erfarenhet av] mina underordnade på jobbet. Så själva livet hade det största inflytandet [på mitt skrivande].

Du tillhörde medelklassen, men anslöt dig till proletariatet som barn.

Ja, naturligtvis är min bakgrund kopplad till medelklassen eftersom min far tillhörde medelklassen innan vi åkte till Syrien som flyktingar. Och min familjs anknytning till sina [klass]rötter var avlägsen från verkligheten som inte hade någon koppling till dessa rötter. Och vi barn fick betala priset för denna motsättning [mellan det förflutna och verkligheten]. Därför blev mitt förhållande [till medlemmar av min klass] aggressivt i stället för vänskapligt. Jag kommer inte att låtsas att jag har anslutit mig till proletariatet. Jag var inte en riktig proletär, men jag anslöt mig till det som vi på vårt språk kallar ”lumpenproletariatet”, vars medlemmar inte ingår i produktionsapparaten, de [lever] i proletariatets marginaler. Men sedan hjälpte det mig naturligtvis att förstå proletariatets ideologi, men jag kan inte säga att jag var en del av proletariatet vid den tiden.

Du kunde dock från början se verkligheten ur de förtrycktas perspektiv.

Ja, det kan en säga. Mitt koncept var dock inte utkristalliserat på ett vetenskapligt, analytiskt sätt, utan var [helt enkelt ett uttryck för] ett känslomässigt tillstånd.

Låt oss nu gå tillbaka till 1967, då ”Folkfronten för Palestinas befrielse” föddes. Vilka var organisationens uppfattningar och vilka var skälen till att skapa en ny organisation?

Som du vet var Folkfronten ingen ny organisation. Den är i huvudsak den palestinska grenen av Arabiska nationalistiska rörelsen, som jag var medlem i. Den utvecklades först genom medlemmar i rörelsen 1967. Vi skapade ”Folkfronten” eftersom arabvärlden [tog] plats i [det politiska rummets] centrum. Den palestinska grenen av Arabiska nationalistiska rörelsen har också expanderat mycket och det har skett förändringar i dess ledning och i medlemmarnas mentalitet. Så vi anslöt oss till Folkfronten. Självklart gick jag personligen med i Fronten eftersom jag anser att Fronten som parti representerar ett relativt avancerat stadium av de andra [politiska] organisationerna på det palestinska arbetsfältet. Jag tror att jag kan förverkliga mina framtida visioner genom denna organisation. Detta är den främsta anledningen till att jag gick med i Folkfronten.

Hur ser du på din roll som chefredaktör för tidningen ”Al-Hadaf” i denna organisation, och kan du berätta något om dess metod för massmobilisering?

Jag är medlem i denna organisation, som i själva verket är ett parti som har sitt eget interna system och sin egen politiska strategi. Det har också en organisations- och ledarskapsstrategi som bygger på grundläggande demokratiska principer. När ledningen tilldelar mig denna särskilda position måste jag därför fullfölja ett särskilt program. Jag är medlem i Folkfrontens centrala informationskommitté. Al Hadaf är en del av Frontens mediestruktur, enligt vår uppfattning om medierna som inte är begränsad till propaganda utan sträcker sig längre än till utbildning osv. Jag är inte ansvarig för Al Hadaf. Uppgiften är anförtrodd åt den centrala mediekommittén, och jag företräder denna kommitté i tidningen. I praktiken måste jag ta hand om den organisatoriska aspekten av denna institution (Al Hadaf), men vi har en kommitté som läser och utvärderar Al Hadaf, skriver artiklar och diskuterar ledare. Inom Fronten finns det tio liknande institutioner och avdelningar. Vår institution är kanske mindre än de övriga. Det finns dock cirklar inom Folkfronten som bedriver social och politisk verksamhet inne i lägren. Vi har också de som arbetar i den militära kampen och i andra läger. Var och en av oss är en integrerad del av varandra. De som arbetar på det organisatoriska området, dvs. med att organisera konferenser, utbildningsprogram, möten och kontakter med massorna, har naturligtvis nytta av vår tidning för att uttrycka Folkfrontens ståndpunkt. De rådfrågar oss också när det gäller massorna. Som ett resultat av dessa dynamiska relationer mellan dem genomför därför alla cirklar tillsammans en kampanj för massmobilisering.

Kan du berätta något om själva tidningen?

Arbetet [med tidningen] är mycket stressigt. Det är så jag känner mig nu när jag är klar med veckans nummer. Jag känner mig utmattad och det är hemskt för någon att arbeta för en tidning som denna. När en avslutar den sista meningen i ännu ett nummer står en plötsligt inför tjugo tomma sidor att fylla. Dessutom diskuteras varje rad, rubrik och bild i tidningen av Frontens [medlemmar], och minsta misstag övervakas. Tidningen är då föremål för kritik och att arbeta med den är inte som att arbeta med en vanlig tidning. I den vanliga tidningen är det bara att göra sitt arbete, men i vår tidning diskuteras de minsta detaljerna av [olika kretsar inom Fronten] som läser dem noggrant. Så det är mycket svårt för en person att göra ett sammanhängande arbete inför denna stora domstol, som består av [andra] medlemmar i Fronten. Så en känner att en måste arbeta hårdare.

Dessutom lever vi nu i ett utvecklingsland. I motståndsrörelsen, och i en organisation som vår, försöker varje avdelning att locka till sig “folk” med talanger och kompetenser, hur obetydliga de än är, för att kunna utföra arbetet som krävs, eftersom arbetets slutförande och genomförandet av de program som tilldelats en är viktiga för individen. Vi på Al Hadaf har ett litet antal anställda, och när vi ber fronten att tilldela oss fler anställda är svaret vi får: ”Ge oss två eller tre av era anställda för att undervisa gräsrötterna, för att arbeta med gräsrötterna är viktigare än att arbeta på tidningen”. Så vi förblir tysta, för att de inte ska ta anställda från oss. Det är svårt för andra att tro att endast tre personer arbetar med Al Hadaf. Den här situationen har funnits i tre år. Ibland får vi [extra] hjälp av en fjärde person, men sedan lämnar den personen oss och vi får en ny, och historien upprepar sig.

Då måste en arbeta dag och natt.

Ja. Jag tror inte att någon av kollegorna arbetar mindre än 13-14 timmar om dagen. Och det är utan uppehåll, utan semester och utan nåd från kritik. Människor i vår organisation, i regeringen och i andra tidningar har kritiserat oss.

Anser du att Al-Hadaf är en progressiv tidning, och tycker du att den läses som en progressiv tidning ur en teoretisk politisk synvinkel?

Ja, och jag tror också att det skapar ett problem. Jag försöker inte berömma tidningen, men det är mycket svårt att uttrycka djupa politiska och teoretiska idéer på ett enkelt sätt. Få människor har den förmågan. I Folkfronten har vi två personer som kan uttrycka djupa tankar på ett enkelt sätt som alla som läser dem kan förstå. En av dem är George Habash. Den andra är en av de militära ledarna som skrivit underbara stycken. När det gäller resten är det svårt, särskilt om de inte har övat tidigare. Vi får alltid kritik från gräsrötterna om att det är mycket svårt att förstå vad vår tidning skriver och att vi måste förenkla saker och ting och skriva på ett enkelt sätt.

Därför tar det mycket tid att förbereda tidningen, eftersom jag måste revidera den och förenkla en del av de punkter som tas upp efter att jag skrivit den. Jag tror att skapandet av andra interna tidningar i Fronten skulle underlätta vår uppgift och fortsättningen av vårt arbete i denna riktning. Den interna tidningen kan uttrycka enkla saker och enkla idéer. När det gäller en central offentlig tidning som vår är det svårt för oss att imitera de interna tidningarna eftersom vi måste inta en seriös hållning. För att göra det försöker vi [nu] begränsa mängden artiklar som behandlar komplexa politiska idéer, så att dessa artiklar tar upp ett litet antal sidor och fokuserar på direkta politiska kampanjer.

Publicerar ni litterära verk, som poesi och andra verk, i er tidning?

Vi ägnar två sidor åt litteratur, filmkritik, teater, konst, måleri med mera. Jag tror att de journalister som nämndes tidigare är de mest populära, eftersom många av Frontens medlemmar förstår vänsterns tankelinje genom dessa sidor.

Har du personligen publicerat noveller?

Jag har inte haft tid att skriva sedan jag började arbeta på Al-Hadaf. Faktum är att jag bara [nyligen] publicerade två berättelser om en gammal kvinna som jag alltid skriver om [Umm Saad]. Jag har inte tid för litterärt skrivande och detta är mycket irriterande.

Skulle du vilja skriva mer?

Vanligtvis när jag slutar på kontoret och går hem känner jag mig så trött att jag inte kan skriva. Så jag läser i stället. Och naturligtvis måste jag läsa två timmar om dagen eftersom jag inte kan fortsätta utan det. Men när jag har läst färdigt känns det bättre att jag går och lägger mig eller tittar på en fånig film [för mig], eftersom jag inte kan skriva [efter att ha avslutat mitt arbete].

Tycker du att den senaste utvecklingen inom Fronten återspeglas i det faktum att den har blivit ett kollektiv där det myllrar debatter, snarare än ett kollektiv som ägnar sig åt militär verksamhet?

Nej, jag håller inte med dig. I själva verket har vi inom Fronten alltid insisterat på en viss strategisk linje vars motto är att varje politiker också är en kämpe och varje kämpe är en politiker. När det gäller det fenomen som du nu bevittnar är det inte begränsat till oss [i Fronten]. Detta fenomen beror på att den palestinska motståndsrörelsen nu befinner sig i ett tillstånd av nedgång på grund av objektiva omständigheter som försöker förstöra oss under denna tidsperiod. Vi har levt i detta tillstånd av nedgång sedan september 1970, vilket hindrar oss från att öka vår militära verksamhet. Men det betyder inte att vi kommer att upphöra med militära aktioner. Detta gäller för motståndsrörelsen i allmänhet. När det gäller Folkfronten i synnerhet har våra militära operationer i Gaza, på Västbanken och i själva Israel intensifierats under de senaste två åren. Men Israel försöker dölja dessa operationer. Men vi förblir aktiva. Vi har också baser i södra Libanon och vi förbereder oss för ett hemligt folkkrig mot reaktionärerna i Jordanien. Det förfall som vi lever i och den allmänna repressiva atmosfär som de arabiska regeringarna har infört påverkar emellertid den allmänna opinionen, och folk tror att vi har upphört med den militära verksamheten. Men denna slutsats är felaktig.

Hur påverkade förfallet enligt er uppfattning den palestinska individen utan att hänvisa till en specifik politisk linje?

Politiska rörelser är som människor. När en person är frisk, berömd och rik samlas vänner runt honom och alla stöder honom. Men när han blir gammal, sjuk och förlorar sina pengar, försvinner vännerna runt honom. Nu går vi [som motståndsrörelse] igenom detta skede, apatins skede, så att säga. Den palestinska individen känner att de drömmar han byggt upp under de senaste åren har undergrävts. Detta är en smärtsam känsla, ni vet, och jag tror att många kamrater delar min åsikt: att detta skede är tillfälligt. När den palestinska individen upptäcker att vi kämpar mot en stor fiende som vi inte kan besegra på ett fåtal år, att vårt krig är långsiktigt och att vi kommer att besegras upprepade gånger, då kommer den palestinska individens lojalitet mot den palestinska revolutionen inte att vara lika bräcklig och känslomässig som den är nu. Jag tror att vi kan mobilisera folkmassan igen när vi vinner vår första nya seger. Jag är övertygad om att denna seger kommer att komma. Vi är inte rädda för denna ”nedgångstid”, som jag brukar kalla den. Detta är normalt eftersom arabiska ledare och talesmän i arabiska medier gav många löften till massorna och lovade en lättuppnåelig seger. Nu har många araber upptäckt att dessa löften var vilseledande. Därför tror jag inte att detta fenomen [dvs. den palestinska individens apati] är ett inneboende och kontinuerligt fenomen. Vi vet att vi kommer att övervinna detta stadium i framtiden och att massornas lojalitet till revolutionen kommer att vara starkare än tidigare.

Var ni eller Frontledarna allt för optimistiska 1967, 1968 eller 1969? Gav ni för många löften? Såg ni denna konflikt som en lätt kamp?

Nej. Folkfronten varnade faktiskt massorna genom sina skriftliga dokument för att problemet inte var lätt. Den varnade dem också för att de skulle bli besegrade upprepade gånger och att de skulle få uppleva blodbad och många tragedier och massakrer. Vi nämnde det många gånger, men i allmänhet lovade ledningen för den palestinska revolutionen massorna en lätt seger. När det gäller optimism är vi mycket optimistiska, och jag kan säga att vår situation nu, trots att vi befinner oss på den lägsta punkten i vår svåra kamp, är bättre än 1967, 1968 eller 1969 – ur vetenskaplig synvinkel och som en motståndsrörelse, enligt vilken den utvärderar sin historiska rörelse, och inte sitt ytliga utseende.

Suhair Khader, ledamot i centralkommittén för Folkfronten för Palestinas befrielse (PFLP), baserad i Gazaremsan, har ett budskap till alla runt om i världen, inklusive palestinier och arab i exil och diaspora och internationalister, som högtidlighåller 50:e årsdagen för lönnmordet på Ghassan Kanafani, palestinsk revolutionär ledare och skribent och medgrundare till PFLP och redaktör för dess tidskrift, Al-Hadaf. Videon kommer att visas på många av de internationella arrangemang som hedrar Kanafanis minne och arv i kulturens, politikens och motståndets sfär. Se videon här:

I Folkfronten för Palestinas befrielses namn och härifrån, från Folkfrontens högkvarter i Gazaremsan, talar vi till vårt folks barn i diaspora och avlägsen migration, särskilt den nya och unga generationen, och vi hälsar er alla i samband med att ni firar den 50:e årsdagen för martyrskapet av den store skribenten och journalisten vår kamrat och ledare Ghassan Kanafani, skribenten, personen, den utomordentlige konstnären, en av grundarna till vårt stora parti, och den som förde fram dess paroller och formulerade dess första uttalanden och texter.

Vi lovar er på denna årsdag att Folkfronten för Palestinas befrielse fortfarande följer denna stora kämpes väg och fotspår och i fotspåren på alla vårt folks martyrer på vägen mot befrielse och återvändo tills vi avlägsnar den sionistiska bosättarkolonialismen från hela Palestina och befriar Palestina från floden till havet.

Till minne av Ghassan Kanafanis eviga oändliga, eviga dag, och hans systerdotter, Lamis Najm, talar vi till Palestinas vänner och anhängare och vår Fronts anhängare med en varm kamratlig hälsning från Gazaremsans hjärta, som vi delar med er vid åminnelsen av denna händelse, inte bara för minnets skull, utan för att fira livet, arbetet och den gemensamma kampen för framtiden, för befrielse, för förverkligandet av de drömmar för vilka Kanafani och miljontals andra kämpar har slagits, för en bättre värld och ett annat mänskligt samhälle.

Att göra detta tillfälle till en internationell dag var ett korrekt och revolutionärt steg. Idag minns vi orden från martyren, skribenten Kanafani, som lärde oss att Palestinas sak inte endast är palestiniernas sak, utan alla revolutionärers och fria folks sak. Och vi lärde oss att försvaret av mänsklighet, rättvisa och rättigheter var som helst är ett försvar av Palestina och dess folk. Varje seger som folken åstadkommer mot imperialism, rasism och kolonialism är en seger för oss och varje rättighet som befrielserörelser och revolutionära demokratiska krafter i världen uppnår är en rättighet för Palestina och är även en seger för Palestina. Varje revolution som besegrar bödlarna, rasisterna och exploatörerna tar oss närmare seger över den sionistiska koloniala entiteten och att besegra dess rasistiska brottsliga projekt som kallas ”staten Israel”.

Detta är den revolutionära skola Ghassan Kanafani grundade för oss genom tanke och kamp, skolan som anser människan vara kampens sak.

Våra vänner och kamrater överallt, vi står med er i Ghassans minne med våra huvuden hållna högt för att vi fortfarande kämpar på frontlinjerna och konfronterar den rasistiska sionistiska regimen, imperialismens verktyg i vår region.

I vår kamrat generalsekreteraren och militante ledaren Ahmad ”Abu Ghassan” Sa’adats namn och vår kamrat den militante ledaren Jamil ”Abu Wadie” Mizhers namn och i alla Folkfrontens fångars namn och våra kämpars i Abu Ali Mustafa-brigadens namn sänder vi våra varma kamratliga hälsningar från hjärtat av den pågående konfrontationen och kampen.

Hälsningar till varje konstnär som står upp mot orättvisa och exploatering.

Hälsningar till varje fri journalist och varje fria, revolutionära röst i världen som söker revolutionär förändringar för folkens frihet.

Hälsningar till alla krafter som kämpar för frihet och rättvisa, i Filippinerna, Colombia, Afrika och i Syd- och Nordamerika.

Hälsningar till alla urfolk som fortfarande kämpar för sin befrielse i USA, Kanada, Australien, Nya Zeeland.

Och när vi kämpar här i Palestina, i Gaza, i fängelserna, i Naqab, Haifa och Jerusalem, vet vi att vi kämpar i ert läger som er antirasistiska och antifascistiska rörelses spjutspets. Det är vårt ansvar och vår plikt gentemot mot vårt palestinska folk och gentemot alla världens folk som kämpar för frihet, rättvisa och befrielse.

Länge leve vårt palestinska folks kamp överallt.
Länge leve den internationella solidariteten med det palestinska folket.
Hälsningar till våra kamrater och anhängare överallt.
Vår seger är säker!

Folkfronten för Palestinas befrielse

Samidoun Palestinian Prisoner Solidarity Network ansluter sig till denna uppmaning från Masar Badil och uppmuntrar alla att delta i marschen för återvändo och befrielse i Bryssel!

Upprop och uttalande: Gå med i den internationella palestinska folkmarschen i hjärtat av Europa

Tillsammans på vägen mot återvändo och befrielse, mot seger för Palestina!

Europaparlamentet, Bryssel, Belgien

Slutet av oktober 2022

Palestinska rörelsen för en alternativ revolutionär väg, Masar Badil, uppmanar massorna av vårt palestinska folk i Palestina och överallt i diaspora och exil, massorna av vår arabiska nation och alla progressiva och demokratiska krafter i världen, särskilt våra gemenskaper i Europa, Nordamerika och på andra håll, att ansluta sig till oss för att organisera den internationella palestinska folkmarschen i Bryssel, Belgien, lördagen den 29 oktober 2022. Denna marsch kommer att gå ut på gatorna i Europeiska unionens huvudstad med ett historiskt möte vid Europaparlamentet för att betona följande punkter:

För det första: Vi bekräftar det palestinska arabiska folkets insisterande på att fortsätta sin historiska kamp, sin nationella befrielserörelse och sitt tappra och legitima motstånd med alla möjliga medel, inklusive sin naturliga rätt till väpnat motstånd för att försvara sig och uppnå sina fullständiga nationella rättigheter och förhoppningar. Först och främst innebär detta de palestinska flyktingarnas rätt att återvända till sitt hem, sitt land och sin egendom som de fördrevs från, och rätten och skyldigheten att befria landet Palestina från floden till havet, att återfå vårt stulna land, att återställa vår historiska huvudstad Jerusalem, al-Quds al-Sharif, och att utöva vår rätt till självbestämmande på vår nationella mark.

För det andra: Vi håller de europeiska kolonialmakterna, Förenta staterna och deras allierade från de sionistiska och reaktionära krafterna historiskt, politiskt, juridiskt och moraliskt ansvariga för brottet att upprätta den rasistiska sionistiska enheten i Palestina, och för de krig och barbariska brott som har begåtts mot folken i vår region under decennier av förtryck sedan den ödesdigra ”Balfourdeklarationen” den 2 november 1917. Vi betonar också dessa parters ansvar för israeliska brott inom och utanför det ockuperade Palestina sedan 1948. Händerna på Storbritannien, USA, Frankrike, Kanada, Tyskland, Australien och andra länder och imperier som grundade och gav näring åt den sionistiska rörelsen är fläckade av palestiniernas, arabernas och alla regionens folks blod, och det är dags att avveckla den bosättarkoloniala apartheidregimen i Palestina från floden till havet.

För det tredje: Vi bekräftar vårt tydliga stöd till de fängslade palestiniernas kamp i de sionistiska koloniala fängelserna och vårt fulla stöd för de palestinska fångarnas rörelse. Vi lovar att arbeta för att befria fångarna från kolonialt fångenskap. Vi i Palestinska rörelsen för en alternativ revolutionär väg anser att den kämpande fångrörelsen är det palestinska motståndets fasta kärna, ledarskapet för vårt folks kamp inom Palestina och frontlinjerna i försvaret för palestinska rättigheter. Vi kräver också att den internationalistiska libanesiska kämpen Georges Ibrahim Abdallah omedelbart och villkorslöst friges från franska fängelser, och att palestinska och arabiska fångar i USA:s fängelser och arabiska regimers fängelser friges villkorslöst.

För det fjärde: Vi förklarar vår klara och otvetydiga ståndpunkt mot den korrupta så kallade “Palestinska myndigheten” som agerar agent åt den sionistiska kolonialismen i Palestina, och vi motsätter oss den politik av förtryck och exkludering som Palestinska myndighetens säkerhetsstyrkor tillämpar mot vårt folk och de palestinska motståndsstyrkorna på den ockuperade Västbanken i Palestina genom den förrädiska ”säkerhetssamordningens” politik. Vi bekräftar också vårt åtagande att kämpa för omedelbar frigivning av alla politiska fångar i Palestinska myndighetens fängelser. På en presskonferens kommer vår folkliga marsch att tillkännage en nationell och internationell kampanj för att konfrontera den orättvisa belägring som påtvingats vårt folk i den tappra Gazaremsan och som syftar till att förvandla denna värdefulla del av Palestina till världens största utomhusfängelse.

För det femte: Vi tillkännager från Europaparlamentets hjärta den palestinska, arabiska och internationella kampanjen för att utestänga Israel från FN och arbeta för att bojkotta och isolera den sionistiska kolonialismen och de företag, institutioner och organisationer som stödjer den i Europa och i världen. Palestinska rörelsen för en alternativ revolutionär väg uppmanar alla organisationer och rörelser som arbetar för att bygga upp bojkottkampanjen och solidariteten med Palestina, överallt i världen, att anta detta mål och arbeta för att uppnå dess genomförande, utvisningen av den israeliska regimen från FN och återinförandet av den internationella resolutionen 3379 som utfärdats av FN:s generalförsamling, som förklarar att sionismen är en form av rasism och rasdiskriminering.

För det sjätte: Vi förklarar att vi förkastar den repressiva och rasistiska politik som förs av vissa länder i Europeiska unionen mot palestiniernas politiska, medborgerliga och mänskliga rättigheter i Europa. Den senaste av dessa är polisens order i den tyska huvudstaden Berlin att förbjuda marscher och evenemang till minne av al-Nakba och krav på rätt till återvändo. Vi fördömer alla försök att förfölja vårt folks kamp och den palestinska solidaritetsrörelsen genom politiska försök att kriminalisera anhängare av det palestinska motståndet. Vi uppmanar till att utmana och få ett slut på de så kallade ”terrorlistorna” som försöker förvränga bilden av det palestinska folkets rättfärdiga och legitima kamp för att befria sitt hemland och återupprätta sina rättigheter, och från Europaparlamentets hjärta kommer vi att förklara vårt stöd och vår hjälp till motståndsrörelsen i Palestina, Libanon och regionen.

För det sjunde: Vi bekräftar vår lojalitet mot martyrerna, de ledare som mördats av ockupationsmaktens styrkor i Europa och i diasporan. Dessa brott har ingen preskriptionstid; vi kommer inte att glömma och vi kommer inte att förlåta. Martyrernas namn och foton kommer att leda marschen för återvändo och befrielse i Bryssel, inklusive ledarna och symbolerna Naim Khader, Abu Youssef Al-Najjar, Ghassan Kanafani, Majed Abu Sharar, Basil Al-Kubaisi och Kamal Adwan, Naji Al-Ali, Muhammad Boudia, Kamal Nasser, Mahmoud Al-Hamshari, Izz Al-Din Qalaq, Khaled Nazzal, Alex Odeh, Wael Zuaiter och andra från den konstellation av martyrer förevigats i kampen för Palestinas befrielse.

För det åttonde: Vi bekräftar på nytt att Palestinas rättfärdiga sak inte är palestiniernas sak enbart, inte heller arabernas sak enbart, utan att den också hör till alla världens fria folk. Denna marsch för återvändo och befrielse syftar till att fördjupa och stärka den internationella dimensionen av den palestinska saken och vår alternativa revolutionära väg, och att föra upp Palestina till toppen av dagordningen för befrielserörelser och revolutionära krafter för förändring i Europa och världen, liksom för de kvinno-, student- och fackföreningsrörelser som stödjer och står med vår kamp för att uppnå rättvisa i Palestina.

Vår folkrörelse lanserades i slutet av oktober 2021 i Madrid, Beirut och Sao Paulo som en palestinsk, arabisk och internationell rörelse för att konfrontera likvideringens och kapitulationens väg, för att rätta till den palestinska nationella kompassen och mobilisera det palestinska folkets energier och resurser i diasporan. Denna internationella palestinska folkmarsch kommer på nytt att bekräfta lanseringen av vår revolutionära väg för att uppnå alla dessa mål och för att markera en milstolpe i kampen i vårt palestinska folks historia, på vägen mot återvändo, befrielse och seger.

För ett så brett palestinskt, arabiskt och internationellt deltagande som möjligt i marschen för återvändande och befrielse!

Länge leve vårt palestinska folks kamp!

Länge leve den internationella solidariteten med Palestina och dess folk!

Vi ska återvända och vi ska segra!

Palestinska rörelsen för en alternativ revolutionär väg (Masar Badil)

14 juni 2022

Den palestinska frågan är inte enbart en fråga för palestinier, utan för varje revolutionär, var hen än befinner sig, som en fråga som hör till de exploaterade och förtryckta massorna i vår tid.” – Ghassan Kanafani

Uttalande från Samidoun Palestinian Prisoner Solidarity Network och Palestinian Youth Movement

8 juli 2022 är det 50 år sedan Ghassan Kanafani mördades, en politisk och kulturell ikon för det palestinska motståndet och det palestinska folket. 8 juli 1972 mördades Kanafani, den palestinska revolutionära författaren, av en bilbomb placerad av Mossad utanför sitt hem i Beirut, tillsammans med sin systerdotter Lamis Najm. Vi uppmanar alla palestinier, araber och internationalistiska anhängare av den palestinska saken att fira denna årsdag genom att göra den till en dag av kulturell och politisk kamp och motstånd för Palestina i städer och samhällen runt om i världen. Genom att hålla aktioner och demonstrationer i städer över hela världen och genom att kanalisera vår revolutionära fantasi på versrader om befrielse och bilder av rättfärdigt motstånd bekräftar vi kollektivt att Kanafanis arv lever och frodas, och att vårt folk aldrig kommer att ge upp kampen fram till fullkomlig befrielse och återvändo.

Vi uppmanar alla grupper, organisationer och samhällen som arbetar med Palestina att uppmärksamma denna viktiga årsdag som belyser det palestinska motståndets och den palestinska kreativitetens odödlighet, trots den avsiktliga politik av förföljelse och mord som kolonisatörerna använder mot palestinska ledare, frihetskämpar och visionärer. 11 maj sköts den älskade palestinska journalisten Shirin Abu Aqla ihjäl av ockupationsstyrkorna när hon bevakade deras invasion av Jenin. Från mordet på Kanafani till mordet på Shirin Abu Aqla, kommer palestinska röster för sanning och motstånd inte att tystas.

Denna årsdag är en tid för att fira palestinsk revolutionär och motståndskonst i och utanför Palestina, lyfta fram fångrörelsens kamp i sionistiska och imperialistiska fängelser och organisera internationell solidaritet med den palestinska saken, för befrielse och återvändo till Palestina, från floden till havet. Det är en tid för att frossa i det inneboende sambandet mellan uppror för antikolonial befrielse och den kreativa andan, som Kanafani sömlöst förkroppsligade genom hela sitt liv och sin tankevärld. Att kämpa för frihet, att vägra ge efter för den sionistiska bosättarkolonialismens underkuvande är en djupt kreativ process som kräver att man förnekar och avvecklar den befintliga, förtryckande ordningen och att man har den djärva klarheten att föreställa sig vad som väntar oss efteråt. 

Vi uppmanar särskilt den palestinska ungdomen att låta sig inspireras av Kanafanis mångfacetterade och briljanta arv av kamp för att utveckla sin roll i att förnya den palestinska revolutionära kulturen och leda den palestinska kampen framåt mot att uppnå befrielse. Kanafani förstod att kulturen inte är ett komplement till de politiska ansträngningarna, utan att den i själva verket är en egen radikal terräng för politisk kamp. Vi noterar också den djupa kollektiva och internationalistiska revolutionära tradition som Kanafanis visioner och politiska arbete verkar i; denna årsdag är ett palestinskt, arabiskt och internationellt datum inte för att sörja, utan för att kollektivt bygga vidare på det arv som Kanafani och hans kamrater har skapat.

Kanafanis revolutionära liv i kamp

Ghassan Kanafani föddes i Akka i Palestina 9 april 1936. Han och hans familj fördrevs med tvång från Palestina i samband med Nakba 1948, först till Libanon och sedan till Syrien, där han studerade vid Damaskus universitet innan han av politiska skäl avskedades. Han arbetade sedan som lärare i Kuwait innan han återvände till Beirut för att ägna sig åt journalistik, kulturellt arbete och politiskt arbete inom ramen för Arab Nationalist Movement, den panarabiska revolutionära, socialistiska och antiimperialistiska rörelse som grundades av dr George Habash. Tillsammans med Habash och andra kamrater var han medgrundare av Folkfronten för Palestinas befrielse och blev redaktör för tidskriften Al-Hadaf och internationell talesman för fronten. Förutom sitt politiska ledarskap och sin representation utformade och ritade han många av frontens tidiga politiska affischer. Som revolutionär marxist-leninist var han starkt inspirerad av arabiska, afrikanska och asiatiska befrielserörelser och spelade en viktig roll i utvecklingen av Strategi för Palestinas befrielse.

Samtidigt som Kanafani oförtröttligt arbetade för att utveckla och företräda en tydlig, revolutionär politik för Palestinas befrielse från sionism, imperialism och reaktion, gav han samtidigt uttryck för den palestinska revolutionära kulturens kreativitet. Kanafani arbetade också för att kollektivisera den palestinska berättelsen och förflyttade det nationella litterära och kulturella etoset bort från skilda erfarenheter av fördrivning till en enhetlig, nationalistisk litterär framställning av kolonialt förtryck och radikalt motstånd. Hans enkla, suggestiva språk och stil uttrycker det palestinska folkets verklighet, talar om diasporans smärtor och illustrerar de uppoffringar som gjorts i jakten på hem och befrielse, för palestinierna själva och för världen. Hans verk var nyskapande i både stil och innehåll och belyste de palestinska arbetande och folkliga klassernas erfarenheter. Män i solen, Tillbaka till Haifa, Um Sa’d, Allt vad ni har kvar och hans många noveller och pjäser förblir odödliga litterära verk med fängslande kraft än idag.

Förutom sitt kreativa skrivande, sina romaner, berättelser och pjäser ägnade han sig också åt omfattande politiska och litterära studier. Han var faktiskt den förste som använde termen ”motståndslitteratur” för att beskriva palestinska texter, samtidigt som han själv producerade många av de grundläggande exemplen på sådan litteratur. 

Kanafani träffade och gifte sig 1961 med Anni Høver, en dansk pedagog och förespråkare för barns rättigheter. De fick två barn, Fayez och Laila, och efter mordet på Ghassan skapade Anni Ghassan Kanafani Children’s Foundation, som fortsätter att tillhandahålla utbildning och resurser för palestinska flyktingbarn i lägren i Libanon, som liksom Ghassan fortfarande förvägras sin rätt att återvända till Palestina. 

De kan inte lönnmörda motståndet

Mordet på Kanafani 8 juli 1972 är ett exempel på den sionistiska mordpolitik som riktar sig mot palestinska ledare, författare, diplomater och revolutionärer. Det var ett misslyckat försök att döda motståndet genom att döda den kreativa författaren och revolutionäre ledaren som representerade kampen genom sina ord och idéer, som återspeglade folkets befrielsekamp från kolonialismen och som fungerade som röst för fedayin i väpnad kamp, trots att han aldrig själv bar ett vapen. Detta har varit en systematisk politik för att försöka likvidera det palestinska folkets kamp genom att rikta in sig på dess ledare och visionärer; trots det blodiga pris som denna kriminella politik har krävt har den förblivit ett misslyckande. Ghassan Kanafanis ord, idéer, analyser och arv är mer relevanta än någonsin tidigare, 50 år sedan han stals från oss vid 36 års ålder.

Ghassan Kanafani var en engagerad internationalist som utvecklade den palestinska revolutionära rörelsens och PFLPs förbindelser med revolutionära rörelser och organisationer runt om i världen. Han såg kampen mot imperialismen, även inom de imperialistiska länderna, som central för kampen för palestinsk och arabisk befrielse. ”Imperialismen har lagt sin kropp över hela världen, huvudet i Östasien, hjärtat i Mellanöstern, dess artärer når Afrika och Latinamerika. Varhelst man slår den, skadar man den och tjänar världsrevolutionen.”

Konst av Laila Abdelrazaq för PYM:s Ghassan Kanafani-antologi.

Leve Ghassan Kanafani, leve Palestina

Kanafanis kulturella och politiska skrifter fortsätter att utbilda, utveckla och inspirera generationer av palestinier, araber och internationalister. I ockupationsfängelserna läser palestinska fångar Kanafanis verk kollektivt som en del av sin självutbildning som förvandlar ockupanternas fängelsehålor till skolor för revolution. Och unga palestinska författare och konstnärer fortsätter att inspireras av Kanafanis liv, arv och författarskap, vilket kommer till uttryck i Palestinska ungdomsrörelsens Ghassan Kanafani Scholarship and Resistance Arts Anthology.

Försöket att likvidera Kanafani, hans tydliga analys, revolutionära politik och motståndslitteratur, slutade inte med Mossadbombningen som tog hans och hans systerdotter Lamis liv. Vi bevittnar för närvarande ett pågående försök från högerpolitiska, sionistiska, proapartheidorganisationer att tysta akademiker som talar om Kanafani, att ställa in evenemang om eller med hänvisning till Kanafani eller att stänga av uppläsningar eller föreställningar av hans pjäser, romaner och noveller. Men den sionistiska enheten misslyckades med att utplåna Kanafanis arv, och dess anhängare kommer aldrig att kunna tysta våra rättfärdiga, minnesvärda handlingar av kreativt motstånd. På 50-årsdagen av mordet på Ghassan Kanafani är vi fast beslutna att klargöra: Ghassan Kanafani lever vidare, genom alla dem som fortsätter på hans väg av kulturellt motstånd och engagerad kamp, fram till befrielse och återvändande, i hela Palestina.

Hjälp oss att organisera evenemang och aktiviteter! 

Evenemangen kan omfatta följande:

  • Läsningar av Kanafanis verk och gruppdiskussioner om deras aktuella innebörd.
  • Konferenser, diskussioner och presentationer om Ghassan Kanafanis idéer och arv.
  • Evenemang med antologin Ghassan Kanafani Resistance Arts Anthology.
  • Möten, manifestationer och demonstrationer för Palestina som innehåller hyllningar till Kanafani.
  • Affischering i era städer och bostadsområden om Kanafani, hans idéer, citat och liv.
  • Stödja Ghassan Kanafanis kulturstiftelse för palestinska barn.
  • … och mycket mer! 

Kontakta oss på samidoun@samidoun.net och palyouth.usa@gmail.com och tagga oss på sociala medier för att berätta om era evenemang, bjuda in en talare eller be om förslag eller resurser!

Resurser:

Som del av Palestinska Samordningsgruppen – Göteborg mobiliserar Samidoun Göteborg tillsammans med många andra inför Nakbadagen och återpublicerar därför denna text om en kommande gemensam aktion:

Al Nakba, är arabiska och betyder ’den stora katastrofen’. I samband med staten Israels bildande år 1948 tvingades 2/3 av det palestinska folket på flykt – fler än 750 000 människor. Ett stort antal palestinier dödades och drygt 400 byar utplånades.

6 miljoner palestinier lever idag som flyktingar i olika länder och Israel förvägrar dem rätten att återvända. Av Palestinas palestinska befolkning lever 60% i flyktingläger i sitt eget land.

Efter 74 år begår den israeliska ockupationen fortfarande brott mot folkrätten genom att stjäla mark, riva hus, fördriva palestinier samt fängsla och döda dem.

Varje år uppmärksammas denna sorgens dag som inleddes i maj 1948. I Gbg sker en manifestation söndagen 15 maj. Samling vid Sigbergstorget för demonstrationspromenad vid Röda Sten. Vad händer i Palestina? Tal och musik. Se separat evenemang.

Som del av Palestinska Samordningsgruppen – Göteborg mobiliserar Samidoun Göteborg tillsammans med många andra inför Nakbadagen och återpublicerar därför denna text om en kommande gemensam demonstration:

PALESTINA
Invaderat 1948 – ockuperat i 74 år
ISRAEL – ut ur Palestina!
Nakba-dagen sönd 15 maj – slut upp i vår manifestation för Palestina

Stigbergstorget kl 14.00 demonstrationspromenad till Röda Sten
Vid Sjöfartsmuseet spårvagn 3, 9 el. 11
Tal: Vad händer i Palestina? Sång & musik. Medtag gärna filt o picknick
Vid regnväder hålls manifestationen inomhus – 4:e Långgatan 8B kl 15.00

Frihet för det palestinska folket

Arrangörer: Palestinagrupperna i Gbg, Palestinska Samordningsgruppen, Svensk-kubanska, Kommunistiska partiet, Vänsterpartiet, Ung Vänster, RKU, Palestinian Vision Society, Latinamerikanska föreningen för mänskl. rättigheter, Svenska Palestinakommittén, PFF m fl

Vad är al Nakba?

Al Nakba betyder på arabiska ”den stora katastrofen”. Den inträffade i Palestina år 1948 när Israel utropades som stat. 2/3 av det palestinska folket tvingades då på flykt, fler än 750 000 människor. Många palestinier dödades och drygt 400 byar jämnades med marken.

De palestinska flyktingarna är i dag 6 miljoner och Israel förvägrar dem rätten att återvända. Ca 60% av palestiniera i Palestina bor i flyktingläger – i sitt eget land.

En humanitär katastrof råder i Gaza efter 15 års israelisk belägring och fyra anfallskrig som gjort det nästintill omöjligt för områdets 2 miljoner palestinier att överleva där. Fredliga demonstranter, som påtalar orättvisan, dödas och skadeskjuts av israeliska krypskyttar.

Israeliska illegala bosättare härjar på den palestinska Västbanken och i östra Jerusalem. De stjäl mark med militärens hjälp. Palestinier trakasseras och misshandlas av bosättare och skjuts av soldater. Deras hem raseras, de arresteras godtyckligt och vuxna och barn döms i militärdomstolar till långa fängelsestraff i israeliska fängelser.

Människorättsorganisationen Amnesty har i en 280 sidor lång och detaljerad rapport visa att ockupationsstaten Israel tillämpar en apartheidpolitik mot palestinier som lever under dess kontroll. Samma slutsats har tidigare dragits av bland annat Human Rights Watch, israeliska B’Tselem och FN-organet ESCWA.

Israel begår ständigt brott mot folkrätten!
Varför införs inte sanktioner mot Israel?
Varför informeras vi inte i medierna om Israels brott?

Detta är vår översättning av våra kamrater Collectif Palestine Vaincras uttalande, läs även vårt nätverks längre artikel om situationen.

Gérald Darmanin, franska inrikesministern, har just meddelat sin avsikt att upplösa Collectif Palestine Vaincra och en till propalestinsk organisation på franska presidenten Emmanuel Macrons uppmaning. Detta skandalösa beslut är resultatet av en obönhörlig och ohederlig kampanj som leds av den israeliska extremhögern och dess agenter i Frankrike mot Collectif på grund av vårt arbete i solidaritet med det palestinska folkets mot kolonialism, rasism och apartheid. Detta uttalande är ett nytt steg i den franska regeringens auktoritära eskalering efter att redan ha upplöst, eller hotat med att upplösa, flertalet muslimska, antirasistiska och vänsterradikala medieorganisationer. Vi kommer inte låta oss skrämmas. Solidaritet med Palestina är inte bara en rättighet utan en plikt.

Vi kallar redan på ett brett svar från politiska organisationer, fackförbund, föreningar och grupper till stöd för Collectif Palestine Vaincra och mot kriminaliseringen av solidaritetsrörelsen för Palestina.

Palestina lever, Palestina kommer att segra!

24 februari 2022

Collectif Palestine Vaincra, medlem i Samidoun Palestinian Prisoner Solidarity Network

AGERA!

  • Skriv under uppropet ”Nej till Collectif Palestine Vaincras upplösning!” för privatpersoner och för organisationer
  • Skicka ett solidaritetsmeddelande till collectifpalestinevaincra@gmail.com, Collectif kommer att publicera meddelandena!
  • Organisera aktiviteter (solidaritetsfoton, protester, telefonkampanjer) mot kriminaliseringen av Palestinasolidaritet.
  • Använd denna hashtagg i sociala medier: #SolidaritéCollectifPalestineVaincra

Den palestinske skribenten Khaled Barakats rättsfall kommer att dras inför domstol 11 mars 2022. Barakat kämpar tillbaka mot Berlins migrationsverk som har påtvingat honom ett politiskt förbud, som hindrar honom från att delta i politiska och sociala arrangemang och aktiviteter, och mot deras order om att han ska förvisas från landet i fyra år. Barakat deporterades från Tyskland augusti 2019 och har överklagat migrationsverkets handling. Klicka här för att donera till stöd för denna viktiga juridiska strid.

Khaled Barakats fall är inte bara ett individuellt fall av repression. Det är del av ett systematiskt angrepp på palestinsk organisering, politiskt uttryck och tänkande Tyskland. I Tyskland lever en av Europas största palestinska gemenskaper, men landets officiella politik ger inte bara sitt stöd åt Israels kolonisering av Palestina utan förföljer palestinska och propalestinska uttryck i Tyskland aggressivt.

Sedan utvisningen av Barakat har ett flertal palestinier i Tyskland utsatts för liknande handlingar av migrationsverket, handlingar som riktat in sig på offentliga eller till och med privata politiska uttryck till stöd för palestinska rättigheter. Palestinska och propalestinska akademiker fortsätter att utstå systematiska försök att tysta dem och förneka den tillgång till offentliga rum. Allra senast har Deutsche Welle – Tysklands statliga utlandskanal – avskedat palestinska och arabisks journalister baserat på dessa personers inlägg på sociala medier om Palestina eller om motstånd mot hoten mot yttrandefrihet i Europa.

Viktiga segrar har uppnåtts när folk har gjort motstånd i rättssalar! Senast fastslog Tysklands högsta administrativa domstol att Münchens stad inte kan förvägra grupper och deras verksamhet offentliga utrymmen för att grupperna förespråkar bojkott, avinvestering och sanktioner mot Israel. Aktivisterna ”the Humboldt 3” kämpade tillbaka och vann mot försöken att stämpla dem som kriminella för att ha protesterat mot en israelisk tjänsteperson på Berlins universitet.

Nu, tre år senare, dras Khaled Barakats fall inför tysk domstol. Stötta denna viktiga kamp mot politisk repression. Vi måste stå för rättsliga kostnader och översättningsarvoden. Klicka här för att donera. Allt överskott från denna insamling kommer gå till stödja andra palestinier och propalestinska aktivister som står inför liknande repressiva migrationsförfaranden.

Du kan donera var i världen du än befinner dig!

Om du vill donera med check, gör den utbetalbar till ”AfGJ / Samidoun” och skicka den till:

AfGJ / Samidoun
225 E 26th St, Suite 1
Tucson, AZ 85713
USA

Donationerna kan vara skattebefriade beroende på lokala lagar.
Samidoun Palestinian Prisoner Solidarity Network erhåller skattetekniskt stöd från Alliance for Global Justice, en skattebefriad 501(c)(3)-organisation.
På ditt saldo kommer Alliance for Global Justice stå som mottagare för din donation till Samidoun Palestinian Prisoner Solidarity Network.

 

Lär dig mer om rättsfallet:

Vem är Khaled Barakat?

Khaled Barakat är en palestinsk skribent och aktivist vars texter har publicerats vitt och brett på engelska och arabiska. Han beskriver varför han är en måltavla:

”Huvudorsaken till att tyska myndigheter tog beslutet om att bannlysa mig från Tyskland i fyra år att tysta och kuva de palestinska och arabiska gemenskaperna i Tyskland i allmänhet. Fallet började med att jag fråntogs rätten att tala, med det politiska förbudet mot mitt tal vid ett arrangemang 22 juni 2019, då ett arrangemang anordnat av tre arabiska gemenskapsorganisationer stängdes ner. Mitt planerade tal vid detta arrangemang var en diskussion om Trumps så kallade ”århundradets affär” och det uppfattades som så oacceptabelt att jag skulle behandla detta ämne att polisen blev ditskickad för att förhindra det från att äga rum.

Det började som ett angrepp på yttrandefrihet och fortsätter vara ett angrepp på yttrandefrihet. Tyskland försöker göra mig till ett ”exempel” för att visa att de som gör motstånd mot Israel och den tyska politiska hållningen till stöd för ockupanten och kolonisatören kommer att bli måltavlor för tystande och repression. Det vill inte att Israel – eller Tyskland – ska drabbas av den här sortens öppna kritik.”

Läs mer om fallet:

Se denna video från Redfish för att lära dig mer om fallet:

 

Vilka andra fall av antipalestinsk rasism äger rum i Tyskland?

Under de tre åren sedan det politiska förbudet mot Barakat har antipalestinsk rasism och repression bara fortsatt att växa. Flera andra palestinier har delgivits liknande migrationsupplysningar, förvägrats visum och utsatts för försök att uteslutas från landet för att ha deltagit i demonstrationer eller möten till stöd för Palestina. Nyligen har arabiska och palestinska journalister på Deutsche Welle avskedats på grund av inlägg på sociala medier om Palestina.

Detta angrepp på yttrandefriheten kommer hand i hand med:

Rättsliga handlingar har vunnit några viktiga segrar i Tysklands administrativa domstolar, och detta fall är viktigt i motståndet mot de eskalerande försöken att tysta den palestinska gemenskapen och folk som står upp för rättvisa i Palestina.

Vad kan du göra?

  1. Lämna en donation till stöd för motståndets rättsliga kostnader! Efter nästan tre år ska Khaled Barakats fall behandlas i domstol. Hjälp till att stötta detta viktiga arbete i motstånd mot politisk repression. Vi behöver bekosta alla juridiska kostnader och översättningsarvoden. Klicka här för att donera. Allt överskott går till stöd för palestinier och propalestinska aktivister som befinner sig i liknande repressiva rättsfall.

  2. Stöd palestinska rättigheter i Tyskland med ett uttalande, en gatuaktion eller någon annan aktivitet. Skriv ett utlåtande från din organisation om dessa fall och dela uppropet med era medlemmar. Lyft dessa frågor vid demonstrationer för rättvisa i ditt lokalsamhälle eller protestera utanför en tysk ambassad eller ett konsulat. Maila oss på samidoun@samidoun.net eller kontakta oss på Facebook om ditt uttalande, evenemang eller aktion.

  3. Ring en tysk ambassad eller ett konsulat i ditt område och säg ifrån om de pågående angreppen mot palestinska rättigheter i Tyskland. Använd denna länk för att hitta en ambassad eller ett konsulat i ditt område! Hitta en tysk ambassad eller konsulat på: https://www.svenska-ambassaden.com/Ambassad/1256/Tyskland-i-Stockholm

    När du ringer, säg förslagsvis detta: ”Mitt namn är ___ och jag ringer från ___. Jag ringer om de pågående angreppen i Tyskland på förespråkare för rättvisa i Palestina. Framför allt det politiska förbudet och fördrivningen av palestinske skribenten Khaled Barakat i Berlin. Hans fall kommer dras inför domstol 11 mars i Berlin, och Tysklands handlingar är uppenbart odemokratiska och en direkt kränkning av grundläggande mänskliga rättigheter. Palestinier måste få rätt att tala.”

  4. Skriv ett brev till tyska ambassaden eller konsulatet i ditt område i ditt eller din organisations namn mot repressionen mot och deportationen av Khaled Barakat och till stöd för palestinska rättigheter. Här är ett enkelt exempelbrev som du kan använda eller anpassa som du önskar:

    Tyska förbundsrepublikens ambassad
    ADRESS

    Till den det berör,

    Vi skriver för att uttrycks vår djupaste oro inför den pågående repressionen mot palestinska rättigheter och palestinsk aktivism i Tyskland. Vi är djupt oroade över utvecklingen av en polisstatsatmosfär som tystar av palestinsk aktivism, en atmosfär som speglar rasism, repression och diskriminering.

    Vi är särskilt oroade över den palestinske skribenten Khaled Barakats fall som kommer lyftas i en domstol i Berlin 11 mars. Anklagelserna mot hans uttalanden och texter är falska och felaktiga; hans skrivande utmanar kolonialism och orättvisa och för fram en vision om universell rättvisa och befrielse. För detta har han utsatts för ett politiskt förbud och utvisats från Tyskland på fyra års tid.

    Vi betonar att vi är förfärade av tystandet och repressionen som upprepat riktas mot palestinier och Palestinavänner i Tyskland och vi ser grundläggande mänskliga rättigheter hotas och redan nu kränkas.

    Vidare manar vi även Förbundsrepubliken Tyskland att slå vakt om mänskliga rättigheter i internationella sammanhang och vidta betydande handlingar för att stoppa de pågående israeliska angreppen mot det palestinska folket, inklusive stöd till ett militärt embargo mot Israel.

    Med vänliga hälsningar

    XXXXXXX

    En lista på tyska ambassader och konsulat finns tillgänglig här: https://www.svenska-ambassaden.com/Ambassad/1256/Tyskland-i-Stockholm

  5. Ta en bild eller spela in en video ensam eller i grupp med kampanjens affisch, göra din egna skyltar och dela dem i sociala medier! Tagga oss på Facebook, Twitter eller Instagram för att visa oss din solidaritet med Khaled Barakat och ditt stöd för palestinska rättigheter!

    Använd någon av bilderna nedan i ditt solidaritetsuttryck! Skriv ut plakaten och affischerna och ta med dem till en demonstration, eller ta en selfie med dem och dela den i sociala medier. Du kan använda omslagsbilden på ditt Facebook-konto eller på andra ställen för att visa ditt stöd för Khaled Barakat och ditt motstånd till de tilltagande försöken att kriminalisera stöd till rättvisa i Palestina i Tyskland och över hela världen. Ladda ner bilderna nedan:

Lista med organisationer och uttalanden som stödjer Khaled Barakat (uppdateras löpande)

Här är några solidaritetsuttalanden som vi har mottagit så väl som artiklar som behandlar situationen:

För att uppmärksamma årsdagen för Palestinska myndighetens fängslande av Ahmad Sa’adat har Samidoun-nätverket arrangerat en aktionsvecka för Ahmad Sa’adats och alla palestinska fångars frihet. Samidoun Stockholm och Göteborg gav sig ut på Stockholms gator för att visa solidaritet och kräva frihet åt Ahmad Sa’adat och all palestinska fångar. 

Vi placerade oss på Sergels Torg för att dela ut flygblad och prata med folk om Sa’adat, fångarna och den pågående etniska rensningen i Naqab och Sheikh Jarrah.


Attackerna mot Sa’adat, hans familj och parti från ockupationsmakten och Palestinska myndigheten, den intensifierade fördrivningen från Naqab och Jerusalem samt den pågående belägringen av Gaza är samtliga led i en omfattande strategi för att krossa det palestinska folket och dess nationella ledarskap. Eskaleringen visar på en rädsla inom den sionistiska rörelsen gentemot det folkliga motståndets växande enighet.

Attackerna mot den palestinska rörelsen skrämmer oss inte. Tvärtom är det en uppmuntran till vårt arbete till stöd för de palestinska fångarna, den palestinska diasporan och det palestinska motståndet.

Vi kräver frihet åt Ahmad Sa’adat och alla palestinska fångar. Vi kräver ett stopp för den etniska rensningen i Sheikh Jarrah och Naqab. Vi kräver villkorslös återvändo för alla palestinska flyktingar och nationell befrielse från Jordanfloden till Medelhavet.