Välkomna till ett lanseringsmöte för kampanjen Stäng ner Elbit! Ta tillfället i akt och lär dig mer om israeliska vapentillverkaren Elbit Systems som kvalitetssäkrar sin militärutrustning på palestinier innan den säljs vidare till länder som Sverige, och varför inte hitta ett engagemang i kampanjen som passar dig?

Datum: Tisdag 13 juni
Tid: 17:30
Plats: Marx-Engelshuset, Fjärde långgatan 8B

Läs mer om kampanjen på stängnerelbit.se.

Vi återger här inbjudan till demonstrationen ”Riv Tidöavtalet” tisdag 6 juni:

✂️#rivtidöavtalet

ALLT FLER ORGANISATIONER OCH ENSKILDA uttrycker sitt missnöje och sin oro över Tidöavtalet.
Nu samlar vi oss för en gemensam kampanj där vi kräver att det rasistiska, ojämlika och klimathotande avtalet rivs!

Tisdagen den 6 juni går flera aktioner av stapeln, landet över. Alla kan delta, även från hemmet, och det behöver bara ta några minuter.
Se här vad du kan göra.
https://www.facebook.com/groups/539941054359248/permalink/603409581345728

Tillsammans informerar vi om vad Tidöavtalet egentligen innebär för Sveriges alla invånare – kom med oss och protestera!

📍
I Göteborg samlas vi kl. 14:00 på Gustav Adolfs Torg för samtal, tal och musik.

Social distansering är viktigt för att minska smittspridning och göra eventet tillgängligt för fler. Bär gärna mask.

Vid klockan 14:40 går vi sakta ner mot Götaplatsen. Målet är att detta skall bli den långsammaste demonstrationen någonsin.
🐌🐢🦢
På vägen pausar vi ofta för att vila, för kortare tal och för allsång. PDF med sångtext finns att hämta i vår offentliga Facebook-grupp.

På Götaplatsen väntar ytterligare tal och musik.

(vi har polistillstånd för denna demonstration)

✂️
Bakom kampanjen ”Riv Tidöavtalet!” som tog sin början i Skåne, står bland andra:
-Afrosvenskarnas Forum för Rättvisa
-Attention i Skåne
-Ensamkommandes förbund
-Föreningen Hjärta
-Medmänniskor på Riksbron
-Jordens Vänner Malmö-Lund
-Läkare mot rasism
-Extinction Rebellion Sverige
-Ingen människa är illegal
-nätverket NU ÄR DET NOG!
-Samidoun Göteborg
-Accountability Sweden
-Reclaim Pride

Nu kör vi!

Måndag 15 maj marscherade anonyma palestinska, arabiska och internationalistiska ungdomar i Berlin, Tyskland, genom Sonnenallee, en central gata i Berlins arabiska gemenskaper, i en spontan demonstration för att minnas 75 år av Nakba och 75 år av palestinskt motstånd och trotsa den tyska statliga repressionen.

Aktionen kom efter att polisen i Berlin återigen förbjudit åminnelser av Nakba, sionistiska milisers tvångsförflyttning och etniska rensning av över 800 000 palestinier från sina hem och sin mark och förstörelse eller avfolkning av 600 palestinska byar 1947-1948. Sedan 1948 nekas palestinska flyktingar rätten att återvända hem av den israeliska sionistregimen som skapats på Palestinas ockuperade mark.

Polisen i Berlin förbjöd massdemonstrationen 14 maj som kallades till av Revolutionary Solidarity Coalition för att uppmärksamma Nakba och i solidaritet med 75 år av palestinskt motstånd. Detta skedde en dag efter att polisen också förbjöd en demonstration som planerats till 13 maj, där deltagarna planerade att hålla upp vattenmeloner som symbol för palestinsk identitet. 13 maj ska polisen också ha tillåtit en palestinsk kulturfestival att äga rum. De förbjöd dock deltagarna att hålla politiska tal, förbjöd dabkeuppträdanden och tvingade bort banderoller för palestinska politiska fångar, däribland Ahmad Sa’adat och Georges Abdallah, slagord som ”Free Palestine”, böcker om Palestina och material om kampanjen för bojkott, avinvestering och sanktioner.

Denna spontana aktion är ett starkt förkastande av och motstånd mot den pågående repressionspolitiken mot palestinska och arabiska gemenskaler i Berlin, hemvist för den största palestinska befolkningen i Europa, varav många är palestinska flyktingar från Libanon och Syrien som förvägrats rätten att återvända hem. Detta repressionsmönster innefattar förbud mot demonstrationer på palestinska fångdagen, förbud mot demonstrationer på Al-Qudsdagen, förbud mot 2022 års uppmärksammande av Nakba, politiska förbud mot Rasmea Odeh och Khaled Barakat och många andra incidenter, inklusive användningen av rätts- och migrationssystemet mot aktivister som arbetar för Palestina, inklusive indragning av uppehållstillstånd, hot om flyktingstatus och förbud mot att resa från Tyskland och Europa för deltagande i offentlig politisk verksamhet för Palestina.

Under veckan innan Nakba uppmärksammades skickades minst sex uniformerade poliser från Berlin till Sonnenallee för att avlägsna en stor väggmålning, från fönstren på en obebodd byggnad, som hedrade martyren sheikh Khader Adnan, den palestinska fången och långvariga hungerstrejkaren vars liv togs i ockupationsfängelse efter 86 dagars hungerstrejk.

Dessa är naturligtvis inte bara attacker mot palestinska organisationer i exil och diaspora och mot antiimperialistiska organisationer för solidaritet med Palestina, utan även mot själva den palestinska befrielserörelsen. Genom repression mot solidariteten med Palestina, bland annat genom att angripa Samidoun, försöker Berlinpolisen och tyska staten angripa de palestinska fångarna och den palestinska befrielserörelsen. De försöker också tysta det växande motståndet mot den tyska statens pågående militära, politiska, ekonomiska och diplomatiska delaktighet i israeliska krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten, liksom dess fullständiga partnerskap med USA-imperialismen och Nato.

Senare förbjöd polisen i Berlin också den stora Nakba 75-demonstrationen som planerades 20 maj och angav återigen extremt rasistiska motiveringar och förklarade öppet sin rädsla för att många araber skulle delta i demonstrationen. När judiska progressiva organiserade en Nakba-minnesmanifestation tidigare 20 maj förbjöd polisen den inte i förväg, men när demonstrationen väl började, med talare och stora banderoller med texten ”Free Palestine, ”Ongoing Nakba, Ongoing Resistance” och ”End Apartheid”, attackerade polisen demonstrationen, beordrade att den skulle upplösas och arresterade judiska och palestinska organisatörer.

Aktionen 15 maj på Sonnenallee visar ett tydligt budskap: repression kommer aldrig att kuva den palestinska rösten eller den palestinska saken, på palestinsk, arabisk och internationell nivå, och kan bara skapa större enighet mot imperialism och sionism. Sådan repression möts av större enighet bland alla som den tyska statens stövel hotar och av ett fortsatt motstånd i det palestinska motståndets anda som har fortsatt och fortsätter trots 75 år av Nakba och kolonialism.

Över 160 organisationer, fackföreningar och politiska partier runt om i världen har anslutit sig till uppropet som Samidoun Palestinian Prisoner Solidarity Network, som del av Revolutionary Solidarity Coalition, utfärdat mot den extrema antipalestinska repressionen som äger rum i Tyskland.

Anslut din organisation här!

Utöver denna internationella kampanj har vi bildat ett team av advokater som kommer att ta sig an den rättsliga kampen mot demonstrationsförbuden och domstolsprocesserna för de som är måltavlor för staten på grund av deras kamp för ett befriat Palestina.

Namn: Rote Hilfe e.V.
IBAN: DE55 4306 0967 4007 2383 17

BIC: GENODEM1GLS
Kommentar: Palaestina gegen Repression

Fler än 160 organisationer, fackföreningar och politiska partier runt om i världen står med Samidoun Palestinian Prisoners Solidarity Network, som del av ”Revolutionary Solidarity Coalition”, i protest mot den extrema antipalestinska repressionen i Tyskland.

Klicka här för att ansluta din organisation till kampanjen.

Som ett led i denna internationella kampanj har vi bildat ett team av advokater som kommer att ta upp den rättsliga kampen mot demonstrationsförbuden och mot rättsprocesserna som staten riktar mot de som kämpar för ett befriat Palestina. Stöd oss och donera till:

Namn: Rote Hilfe e.V.
IBAN: DE55 4306 0967 4007 2383 17

BIC: GENODEM1GLS
Kommentar: Palaestina gegen Repression

Revolutionary Solidarity Coalition består av revolutionära och internationalistiska grupper och organisationer i Berlin som är engagerade mot imperialismen i Tyskland och i hela världen. Koalitionen bildades som ett kollektivt svar på tyska statens extrema repressionstaktiker, särskilt i Berlin maj 2022.

Repressionen förra året började med en rikstäckande smutskastningskampanj mot palestinsk organisering i april, förbudet mot demonstrationer på Al Qudsdagen 29 april, förbudet mot sovjetiska flaggor och kommunistiska symboler i samband med åminnelsen av Sovjetunionens befrielse av Berlin från nazisterna 8 maj, tyska polisens extrema repression och våld mot en kurdisk demonstration i Berlin 14 maj och förbudet mot alla demonstrationer i den tyska huvudstaden till minne av den palestinska Nakban (katastrofen) 74 år sedan. Nakbademonstrationerna uppmärksammar att över 700 000 palestinier fördrevs från sina hem genom många brutala massakrer och andra grymheter begångna av sionistiska miliser över hela historiska Palestina.

Denna koalition är ett naturligt svar på den extrema repressionen mot antiimperialistisk kamp i Tyskland och följer av en genuin förståelse av den tyska staten som del av det imperialistiska lägret. Därför har antiimperialistiska rörelser historiskt utstått och utstår fortfarande intensiv statlig repression vilket repressionen mot organisering för rättvisa i Palestina är en del av. Revolutionary Solidarity Coalition svarade på dessa repressiva attacker 2022 genom att trots förbudet mot demonstrationer på Nakbadagen gå ut på gatorna under parollen ”Klasskamp mot repression” och valde bestämt att stå emot den statliga repressionen. Aktionen åtföljdes senare av en genomarbetad analys av repressionsvågen i maj, flera seminarier, diskussionsrundor och solidaritetsmöten och av att samordningen mellan medlemsorganisationerna utvecklades under det gångna året.

I år driver den tyska staten återigen denna repressionstaktik genom en landsomfattande smutskastningskampanj mot palestinsk organisering generellt och Samidoun i synnerhet, i uppenbar samordning med sionistiska institutioner och israeliska ambassaden. Smutskastningskampanjen innebar en veckolång kampanj från alla tyska mainstream- och företagsmedier i angrepp mot palestinsk organisering i Tyskland med tyska politikers entusiastiska deltagande. Kampanj gav återigen den tyska staten politisk täckning för ett totalförbud av alla demonstrationer till minne av de palestinska fångarnas dag som planerades i Berlin 15, 16 och 17 april.

Denna attack resulterade också i att demonstrationen för palestinska fångarnas dag 15 april i Köln upplöstes med våld för att den ”stöttade motståndet”. Denna barbariska repression mot den antiimperialistiska kampen i Tyskland tar sig också uttryck i lag 129 som används av tyska staten för att åtala revolutionärer och antifascister i Tyskland, särskilt våra turkiska och kurdiska kamrater. Det är viktigt att lägga märke till att repressionen i Tyskland sker i samband med ökad repression mot palestinsk organisering i hela Europa: Från upplösningen av Collectif Palestine Vaincra i Toulouse, Frankrike och åtalet mot aktivister från Palestine Action i Storbritannien, till smutskastningskampanjen i EU:s korridorer mars 2023 mot aktivister och palestinska och internationalistiska organisationer i hela Europa.

Allt detta utgör ett oacceptabelt angrepp på yttrande- och mötesfriheten i Tyskland som särskilt riktar sig mot palestinsk organisering och antiimperialistiska rörelser. 

Vi i Revolutionary Solidarity Coalition lanserar en internationell kampanjen mot den antipalestinska repressionen i Tyskland. Kampanjen omfattar internationella och lokala aktioner, folkliga mobiliseringar och rättsliga insatser i konfrontation med den tyska statliga repressionen för att försvara våra folks rätt att protestera, organisera och kämpa för våra hemländers befrielse från USA:s och Europas imperialism.

Vi vill också förtydliga tre saker:

  1. Detta är ett angrepp mot alla progressiva och revolutionära krafter. Det är tydligt att den tyska statens imperialistiska intressen och dess allians med USA-imperialismen alltid kommer att sättas före de förtryckta och exploaterade gemenskaperna i Tyskland. Att kämpa för social jämlikhet, miljörättvisa, det kurdiska folkets obestridliga rättigheter, mot fascismen i Turkiet och USA-imperialismen och för Palestinas befrielse är i de förtrycktas och exploaterades intresse, medan stöd för europeiska och US-amerikanska imperialistiska projekt över hela världen, försvar av storföretagens vinster, kollaborering med fascistisk politik i Turkiet och på annat håll, deltagande i Nato-offensiver och krig och att gå hand i hand med den sionistiska enheten inrikes och på världsscenen inte är i någon annans intresse än det tyska kapitalet och borgarklassen och det globala imperialistiska lägret.
  2. Vi uppmanar alla progressiva och revolutionära krafter i Tyskland att delta i organiseringen av denna kampanj tillsammans med oss. En organiserad, principfast och samordnad vänster är det enda som avskräcker dessa repressiva attacker. Den officiella tyska vänsterns kapitulation och feghet när det gäller Palestina berövar den all trovärdighet som en meningsfull motkraft och ger den tyska staten fria händer att släppa loss alla sina repressiva verktyg mot ett av Tysklands mest förtryckta skikt.
  3. Att likställa ”Israel” med judendomen och påstå att den sionistiska enhetens grymheter är representativ för alla människor av judisk tro och att befläcka alla judar med de palestinska och arabiska folkens blod från denna fascistiska regims massakrer är i sig självt antisemitiskt. Denna föreställning som sprids av västmakterna och den sionistiska enheten och som insisterar på den etnonationalistiska ”identiteten” ”Israel” är en förolämpning mot alla våra progressiva judiska kamrater som kämpar med oss för Palestinas befrielse. Missta er inte, om den tyska staten verkligen är intresserad av att bekämpa antisemitism skulle den börja med de nazisterna bland dess militär, polis och politiska kretsar. I stället instrumentaliserar staten kampen mot antisemitism som ett repressivt verktyg mot alla som står på den palestinska kampens sida och för att lägga skulden för Tysklands nazistiska brott på palestinier och araber. Det är den palestinska befrielserörelsen, en antirasistisk och antikolonial rörelse, som förkastar likställandet av sionism och judiskhet. Och därför är det inte den tyska staten utan den palestinska befrielserörelsen som är den som faktiskt kämpar mot antisemitism, fascism och alla former av rasism.

Vi progressiva krafter kommer inte att låta oss skrämmas av deras repression. Motstånd kan aldrig förbjudas och vi kommer att finnas på gatorna och stå enade mot deras attacker.

Klicka här för att ansluta din organisation till kampanjen.

Nedan följer det uttalande som undertecknats av över 160 organisationer världen över mot den antipalestinska repressionen som äger rum i Tyskland:

Mot angreppen på palestinsk organisering i Tyskland

Vi, de undertecknade organisationerna, förklarar vårt motstånd mot och vår upprördhet över Berlinpolisens förbud mot att fira de palestinska fångarnas dag under helgen 15-17 april. Detta förbud är en attack inte bara mot den palestinska och arabiska gemenskapen i Berlin och mot palestinavänner, det är ett hot mot allas vår yttrandefrihet. Dessutom är det ett försök att tysta solidariteten med de 4 800 palestinska fångar som kämpar för sin frihet bakom koloniala galler.

Detta polisförbud är en uttryck för antipalestinsk rasism och repression. Snarare än att bekämpa antisemitism medför motiveringen till förbudet det faktiskt antisemitiska likställandet av sionism och judendom och påståendet att den israeliska ockupationsregimen företräder judarna. Dessutom är det uppenbart att regeringen inte bryr sig om den allmänna säkerheten för den palestinska och arabiska befolkningen i Berlin – den största av dessa befolkningsgrupper i Europa – och att den inte tvekar att instrumentalisera rasism och smutskastningskampanjer för att kollektivt bestraffa gemenskaperna.

Vi ser detta förbud som ett angrepp först och främst på de palestinska fångarna och på den palestinska gemenskapen i Berlin samt som ett försök att tysta det ökande stödet för Palestina i Tyskland och runt om i världen. Många människor är alltmer medvetna om och förfärade över den israeliska ockupationsregimens brott i Palestina och höjer sina röster mot den, och det är detta som förbudet vill stoppa.

Vidare ser vi detta som en upprepning av förbudet i maj 2022 mot minnesceremonier av al-Nakba, och vi varnar för ytterligare ett sådant förbud år 2023, då Nakba åminns för 75e året. Dessa förbud är ett uttryck för statsunderstödd antipalestinsk rasism och en fullständig identifiering med den israeliska koloniseringen av det ockuperade Palestina. Detta är särskilt viktigt eftersom den stora majoriteten av den palestinska befolkningen i Berlin är flyktingar som förvägrats sin rätt att återvända hem de senaste 75 åren.

Vi förkastar dessa förbud mot demonstrationer för de palestinska fångarnas dag och förklarar att våra röster inte kommer att tystas. Vi måste ropa, högre än någonsin, för frisläppandet av alla palestinska fångar som sitter inlåsta i den israeliska regimens fängelser, och för Palestinas befrielse, från floden till havet. Och vi förklarar tydligt och bestämt att denna form av statligt förtryck inte kommer att lyckas tysta vårt stöd för det palestinska folket, dess motstånd och dess fångrörelse som kämpar för att få slut på kolonialism och rasism.

Palestina kommer att befrias, från floden till havet! Befria alla palestinska fångar! Ner med statlig repression, länge leve den internationella solidariteten!

Anslut till kampanjen: https://forms.gle/8RqifeX46EwinzD96

Undertecknare

  1. 100 Idee per la Pace, Italy
  2. ACTA, France
  3. AFPS 63 (Association France Palestine Solidarité 63), France
  4. AFPS Grenoble, France
  5. Al Yudur Palestinian Youth, Spain
  6. Al-Awda PRRC, United States
  7. Anti Capitalistas, Catalunya
  8. Anti Imperialist front, International
  9. Anticapitalistas (Spanish state)
  10. Asociación Americana de Juristas, International
  11. Association for Investment in Popular Action Committees, United States
  12. Association France Palestine Solidarité Nîmes, France
  13. Barcelona En Comú, Catalonia
  14. BDS Vancouver/Coast Salish Territories, Canada 
  15. Belgian Academics and Artists for Palestine (BAA4P), Belgium
  16. Black Alliance for Peace Solidarity Network, United States/International
  17. Bruxelles Panthères, Belgium
  18. Campagne Civile Internationale pour la Protection du Peuple Palestinien (CCIPPP34), France
  19. Canada Palestine Association 
  20. Canada-Philippines Solidarity for Human Rights
  21. Canadian BDS Coalition
  22. CAPJPO – EuroPalestine, France
  23. CASI (Committee of Anti-Imperialists in Solidarity with Iran), United States/International
  24. Center for the Study and Preservation of Palestine, United States
  25. Centre for Counter Hegemonic Studies, Australia
  26. CGT Metal Madrid, Spanish state
  27. CGT Salamanca, Spanish state
  28. Charente Palestine Solidarité, France
  29. Chrysalis Theatre, Canada
  30. CJPME Saskatoon, Canada
  31. Collectif Georges Ibrahim Abdallah 38, France
  32. Collectif Palestine Vaincra, France
  33. Contrahegemonía-Argentina
  34. CSTEC STEs (IAC) Catalunya
  35. Dar al Janub, Austria
  36. Democratic Lawyers Association of Bangladesh 
  37. Diputado Unidos Podemos, Enrique Santiago Romer, Spanish state
  38. Dones X Dones, Spanish state
  39. Early Childhood Development Intercultural Partnerships Program, Canada
  40. EATIP, Argentina 
  41. Éirígí – For A New Republic, Ireland
  42. Fédération Syndicale Étudiante, France
  43. Free Palestine Maastricht, Netherlands
  44. Free Palestine Movement, United States/International
  45. Freedom Road Socialist Organization, United States
  46. Frente Antiimperialista Internacionalista, International
  47. Friends of the Filipino People in Struggle, International
  48. Front de Libération Décolonial, France
  49. GABRIELA BC, Canada
  50. Gaza Solidarity Group, Canada
  51. Greater Toronto 4 BDS, Canada
  52. Green Mountain Solidarity With Palestine, United States
  53. Groupe Non-Violent LOUIS LECOIN, Luxembourg
  54. Grupo Libélulas, Spanish state
  55. Human Rights for All ( HR4A) Saskatchewan, Canada
  56. ICAHD-USA
  57. IJAN International Jewish Anti-Zionist Network, International
  58. Indiana Center for Middle East Peace, United States
  59. Institut für Palästinakunde e.V., Germany
  60. International Action Center, United States
  61. International Center for Palestine Studies, Netherlands
  62. International prisoner’s network Belgium 
  63. International Women’s Alliance (IWA), International
  64. Intersindical Alternativa de Catalunya
  65. Izquierda Unida, Spain
  66. Izquierda Unida, coordinador en grupo parlamentario Mauricio Valiente Ots
  67. Jericho Boston, United States
  68. Jewish Network for Palestine, Britain
  69. Jewish Socialist Bund, Quebec/Canada
  70. Jews for Palestinian Right of Return, United States
  71. Jüdisch-Palästinensische Dialoggruppe München, Germany
  72. Just Peace Advocates, Canada
  73. Juventud Chileno-Árabe por Palestina de Valdivia, Chile
  74. JVP Central Ohio, United States
  75. Kairos Sabeel Foundation Netherlands
  76. Kenyans For Tax Justice, Kenya
  77. Kommunistische Organisation, Germany
  78. League of Filipino Students PUP, Philippines
  79. Libérons Georges Abdallah 38, France
  80. Liga Internacional Socialista (LIS-ISL), International
  81. Lluita internacionalista, Catalunya
  82. Manu Pineda – Member of the European Parliament (The Left – GUE/NGL)
  83. Masar Badil, Palestinian Alternative Revolutionary Path Movement, Palestine/International
  84. MD2Palestine, United States
  85. Middle East Crisis Response, United States
  86. Migrante BC, Canada
  87. Migrante NL, Netherlands
  88. Migrantifa Mainz, Germany
  89. Migrantifa NRW , Germany
  90. Montagsdemonstration Stuttgart, Germany
  91. Mouvement Citoyen Palestine, Belgium
  92. MRAP33, France
  93. MST en el Frente de Izquierda Unidad, Argentina
  94. Münchner Friedensbündnis, Germany
  95. National Lawyers Guild International Committee, United States
  96. National Lawyers Guild Palestine Subcommittee, United States
  97. National Students for Justice in Palestine, United States
  98. National Union of Peoples’ Lawyers – Philippines
  99. New Buffalo Center, United States
  100. New York City Jericho Amnesty Movement, United States
  101. Niagara Movement for Justice (NMJPI), Canada
  102. NorCal ISM, United States
  103. North New Jersey DSA BDS and Palestine Solidarity Working Group, United States
  104. Nouveau Parti Anticapitaliste, France
  105. Nouveau Parti Anticapitaliste 31, France
  106. Oakville Palestinian Rights Association, Canada
  107. Ongd AFRICANDO, Senegal
  108. Orléans Loiret Palestine, France
  109. Palästina Spricht , Germany
  110. Palästinakomitee Stuttgart e.V., Germany
  111. Palestina Komitee Rotterdam , Netherlands
  112. Palestina Libre de Murcia, Spanish state
  113. Palestinian and Jewish Unity (PAJU), Canada – Quebec
  114. Partido comunista de España
  115. Party of Communists USA
  116. Peace & Planet News, United States
  117. Pinay Sa Holland- Gabriela , Netherlands
  118. Plate-forme Charleroi-Palestine, Belgium
  119. Radical Solidarity, Netherlands
  120. Resistance News Network, International
  121. Responsable de relaciones internacionales de Izquierda Unida, Jon Rodriguez Forrest (Spain)
  122. Resumen Latinoamericano prensa, International
  123. Rete Romana di Solidarietà con il Popolo Palestinese, Italy
  124. REVOLUTION, Germany
  125. Révolution Permanente, France
  126. Revolutionaire Eenheid, Netherlands
  127. Revolutionäre Internationalistische Organisation / Klasse gegen Klasse, Germany
  128. Revolutionärer Jugendbund, Germany
  129. Revolutionary Communist Group – Fight Racism! Fight Imperialism!, Britain
  130. Roter Ring, Germany
  131. Samidoun Palestinian Prisoner Solidarity Network, International
  132. Scottish Jews Against Zionism, Scotland
  133. Secours Rouge Genève, Switzerland
  134. Secours Rouge Montréal, Quebec
  135. Secours Rouge Toulouse, France
  136. SELondonFriendsOfPalestine, Britain
  137. Sindicato Solidaridad Obrera, Spanish state
  138. Solidarität International (SI) e.V., Germany
  139. Solidaritätsnetzwerk Berlin, Germany
  140. Stop the War Machine, United States
  141. Students for Justice in Palestine Amsterdam, Netherlands
  142. Sulong UBC, Canada
  143. SUPER-UW, United States
  144. The Key (Palestine)
  145. The Moroccan Front to support Palestine and against normalization, Morocco
  146. UK-Palestine Mental Health Network, Britain
  147. Unidas Podemos-Galicia en Común, Spanish state
  148. Union Juive Française pour la Paix (UJFP), France
  149. Unité Communiste, France
  150. United National Antiwar Coalition (UNAC), United States
  151. US Boats to Gaza
  152. US Campaign for the Academic and Cultural Boycott of Israel (USACBI(
  153. Venceremos, Partido de Trabajadorxs, Argentina
  154. Veterans for Peace, United States
  155. Veterans For Peace Chapter 72, United States
  156. VIB, VIVA Intifada Berlin, Germany
  157. Vita Books, Britain
  158. V-SB, Belgium/Flanders
  159. Women Against Military Madness, United States
  160. Women for Filipino Women and Children, Netherlands
  161. Workers Voice Socialist Movement, United States
  162. Workers World Party, United States

Khader Adnan, palestinsk fånge, hungerstrejkare och motståndsledare, gjordes till martyr tidigt på morgonen tisdagen 2 maj 2023 efter 86 dagars hungerstrejk i krav på sin frihet. Adnan, 45 år, var gift med Randa Musa och är far till nio barn. Han var en ledare för Palestinska islamiska jihadrörelsen och blev en av de mest framträdande symbolerna för de palestinska fångarnas rörelse och det pågående motståndet efter att ha vunnit sin befrielse från administrativt förvar fyra gånger genom hungerstrejker, 2012, 2015, 2018 och 2021.

Under hela sin hungerstrejk som han inledde 5 februari 2023, från det att han greps av ockupationsstyrkorna, vägrade han att avbryta trots enorma påtryckningar att göra det. När ockupationsstyrkorna anklagade honom för medlemskap i Islamiska jihad och för att hålla politiska tal (”uppvigling”) inför sina militärdomstolar vägrade han att avsluta sin strejk. Den israeliska fängelseförvaltningen vägrade att överföra honom till ett civilt sjukhus och vägrade att släppa honom mot borgen så sent som förra veckan, med motiveringen att det behövdes mer information om hans medicinska tillstånd. Så sent som i går sköts ännu en militärdomstolsförhandling i hans fall upp och sköts in i framtiden, en tydlig politik med syfte att garantera hans död bakom ockupationens galler.

Att Shejk Khader Adnan, symbolen för värdighet, frihet och ståndaktighet, har gjort till martyr är ett israeliskt mord som utförts beräknande och uppsåtligt. Det har varit tydligt under månaderna som strejken pågått att ockupationen är fast besluten att eliminera denna symbol för fångarnas motstånd och palestinsk uppoffring och engagemang och hans kärlek till sitt folk och land. Men det är också tydligt att shejk Khader Adnans arv aldrig kommer att elimineras genom detta sionistiska mord. I stället är han, i likhet med sina medledare i den palestinska revolutionen och det palestinska motståndet, ett exempel på det palestinska folkets obändiga vilja att inte böja sig för kolonialism, sionism och exploatering.

Det står också klart att alla de som är medskyldiga till och stöder den sionistiska kolonialismen är delaktiga i mordet på Khader Adnan, från USA och dess 3,8 miljarder dollar i vapen som varje år överlämnas till den israeliska regimen till de kanadensiska, brittiska och europeiska regeringarna som fortsätter att berömma och hylla det koloniala projektet och samtidigt fördöma dem som motsätter sig det som ”terrorister”. Vi noterar också här Palestinska myndighetens delaktighet, som fortsätter att gripa och fängsla dem som gör motstånd, som Khader Adnan, i stället för att ta upp deras fall och krav på frihet på de officiella och internationella arenor som den har tillgång till. Under de senaste 86 dagarna har Samidoun, tillsammans med Adnans fru Randa Musa, hans motståndskamrater och många andra, varnat för att den israeliska ockupationen har för avsikt att mörda honom.

Enligt ockupationens fängelseförvaltning hittades shejk Khader Adnan medvetslös i sitt isoleringsrum i Ramlefängelset och förklarades sedan död på Assaf Harofehsjukhuset. Den palestinska fångrörelsens 237:e martyr tillbringade åtta år bakom ockupationens galler, de flesta i administrativt förvar, och arresterades tolv gånger av ockupationen, liksom av Palestinska myndighetens samarbetsstyrkor som inom ramen av ”säkerhetssamordning”.

Han var en outtröttlig förespråkare för motstånd, verkligen hängiven det palestinska folket och han vägrade att ge upp sitt motstånd och sin hungerstrejk ända till sista stund, fast besluten om frihet eller martyrskap. Hans martyrskap måste omvandlas till ett rasande utrop och ett åtagande att bygga vidare på hans stora uppoffringar och hängivenhet för det palestinska folket och Palestinas totala befrielse, från floden till havet. Med varje strejk, varje tal och varje mobilisering för fångarna personifierade shejk Khader Adnan den palestinska viljan att göra motstånd och förmågan att offra sig för en stor och rättvis sak trots de mest till synes hopplösa omständigheterna.

Han tvekade heller aldrig att uttrycka solidaritet med medfångar som kämpar mot orättvisor, vilket han gjorde i sitt meddelande till fångar på hungerstrejk i Kalifornien 2012 och i sitt meddelande till irländska republikaner som stod med honom under hans egen hungerstrejk.

Samidoun Palestinian Prisoner Solidarity Network sörjer Khader Adnans martyrskap med djup sorg och vrede och sänder sina djupaste kondoleanser till hans fru Randa Musa, en outtröttlig förespråkare inte bara för hans frihet utan för alla fångars och hela Palestinas befrielse, hans nio barn, som satte upp en sittmanifestation på Manaratorget i Ramallah, hans kamrater i kampen och det palestinska folket och de arabiska och internationella rörelserna för rättvisa och befrielse.

Det enda svaret på hans martyrskap måste vara fortsatta och upptrappade aktioner, motstånd, protester och kamp, och för människor runt om i världen och för palestinska och arabiska gemenskaper i exil och diaspora är det viktigt att vi går ut på gatorna för att klargöra att Khader Adnan, en stor symbol för frihet, aldrig kommer att elimineras av den sionistiska mordpolitiken. Han måste leva vidare i var och en av oss och i våra handlingar, för att hedra hans uppoffring, engagemang och vilja att sätta sin kropp och sitt liv på spel, inte bara för sin egen frihet utan för Palestinas befrielse. Det stora brottet, att ha mördat shejk Khader Adnan, får inte tillåtas passera utan att folket verkligen ställer mördarna till svars.

Ära åt martyren, shejk Khader Adnan. Frihet åt fångarna, den sak för vilken han gav sitt liv. Befrielse för Palestina, från floden till havet.

17 april gjorde Georges Abdallah, den libanesiska  kommunistiska palestinakämpen som suttit fängslad i Frankrike i över 38 år, ett uttalande från sitt fängelse i Lannemezan för att fira de palestinska fångarnas dag. Abdallah har alltid varit en del av de palestinska fångarnas rörelse; han är inte bara fängslad för sitt engagemang för den palestinska och arabiska saken, han är erkänd som en del av rörelsen av de palestinska fångarna själva och deltar i hungerstrejker och andra kollektiva aktioner inne i sin franska fängelsecell i solidaritet med sina fängslade medkämpar i Palestina. Trots att han har varit berättigad till frigivning sedan 1999 har han upprepade gånger förvägrats sin frihet och sin återvändo till sitt hemland, Libanon, även efter lyckade rättegångar, eftersom franska tjänstemän upprepade gånger har åsidosatt eller vägrat underteckna dokument för att förverkliga hans frigivning. Amerikanska tjänstemän, från Condoleeza Rice till Hillary Clinton, har också direkt utövat påtryckningar på den franska staten för att vägra honom frihet. Läs hans uttalande nedan:

Kära kamrater, kära vänner,

För bara två veckor sedan organiserades många aktiviteter i Palestina och i olika grannländer och på andra håll för att fira Jordens dag. Samtidigt har andra aktiviteter genomförts för att markera den revolutionära fångens internationella dag. I dag har vi återigen samlats här, som många gör på andra håll, för att fira den palestinska fångens dag och därmed uttrycka vår orubbliga solidaritet med motståndskämparna i de sionistiska fängelserna och för att särskilt stödja de olika kampinitiativ som pågår dessa dagar, för att rycka kamrat Walid Daqqah, vars hälsotillstånd är alarmerande, ur de kriminella fångvaktarnas klor.

Kamrater och vänner, som ni vet var det planen att i början av ramadanmånaden skulle den förenade ledningen för fångrörelsen i sionistiska fängelser mobilisera en öppen hungerstrejk som svar på de fascistiska åtgärder som den israeliska säkerhetsministern, rasisten Itamar Ben Gvir, har beslutat om mot våra fängslade kamrater… Allt var väl förberett för att denna kamp skulle bli en kamp för alla fångar i sionistiska fängelser och att den skulle utvidgas och förenas med konfrontationsytorna i Nablus, i Jenin, i Jeriko, i Asqelan, i Al-Quds, i Gaza och i Umm Al-Fahm. Mobiliseringen och entusiasmen hos de folkliga massorna som svar på detta perspektiv var sådan att den sionistiska regeringen i sista stund, en dag innan Ramadan började, var tvungen att dra tillbaka dessa fascistiska åtgärder, och därför upphävde fångrörelsens enade ledning strejkmobiliseringen. Kamrater och vänner, detta är bara ett uppskjutande; vi vet alla att det bara är i enlighet med en viss maktbalans som den israeliska regeringen var tvungen att acceptera kamraternas krav och dra tillbaka sina fascistiska åtgärder. Den kommer säkert snart att återvända till dessa attacker. Dessa tusentals fångar som suttit fängslade i så många år, vissa i flera decennier, förkroppsligar i dag mer än någonsin mångfald av uttryck hos det palestinska folkets motstånd. Och denna sionistiska regering kan, mer än någon annan tidigare, bara intensifiera repressionen och försöka utvidga vad den vill förstöra av allt som är palestinskt och framför allt det som samlar den kollektiva viljan hos den globala motståndsrörelsen. Hur som helst kan den i sin huvudlösa rusning inte ta någon annan väg … Naturligtvis har [det sionistiska projektet] rusat rakt in i väggen och många av dess mest ivriga beskyddare och medbrottslingar är väl medvetna om det, men de har i sin tur inget annat val och rusar också rätt in i väggen.

Ni vet, kamrater, i dag lever vi alla under det globaliserade kapitalets hegemoni. Inget land kan helt och hållet undgå denna hegemonis destruktiva mekanismer. Det är denna ”globaliserade kapitalism”, den verkligt existerande kapitalismen, som befinner sig i kris. Och det är verkligen denna kapitalism som kommunisterna och alla revolutionära krafter måste besegra för att besegra barbariet… För mänsklighetens överlevnad, för vår planets överlevnad, är det nödvändigt att veta hur man kan göra sig av med kapitalismen och dess barbari, snabbare än någonsin.

Kamrater och vänner, den multidimensionella kris som skakar om systemets pelare och skärper de interimperialistiska motsättningarna mer och mer, påskyndar i dessa dagar överallt de olika fasciseringsprocesserna … det är därför som den sionistiska entiteten, denna organiska förlängning av den västerländska imperialismen, är en av de platser där denna fascisering är fullt synlig. Det är helt naturligt, som överallt, att den revolutionära kampens protagonister, särskilt de som genom sin blotta existens förkroppsligar motståndsrörelsens kollektiva vilja, är måltavlor för den förintelsepolitik som fascister av alla slag skyndar sig att genomföra.

I mer än ett sekel har det palestinska folket kämpat mot det imperialistisk-sionistiska bosättningsprojektet i Palestina. Det är inom ramen för detta historiska motstånd som man bättre kan förstå det dynamiska uttrycket hos de olika faktorer som strukturerar ”den kollektiva motståndsviljan” och den särskilda plats som ”fången” intar i det palestinska kollektiva sinnet.

Det kanske vore bra att kort erinra om att skapandet av de ”arabiska förhörscentren” går tillbaka till 1920 då de brittiska myndigheterna förhörde arabiska fångar i brittiska mandatets Palestina med hjälp av tortyrmetoder, t.ex. skendränkning. Inrättandet av dessa centra faller inom ramen för den stora våldsamma brittiska repressionen under revolterna i Palestina mellan 1920 och 1939. Det var från och med denna period som en generaliserad repressionspolitik infördes, med dekret om särskilt ”administrativt förvar”, utegångsförbud, kollektiv bestraffning och förstörelse av bostäder. Inom ramen för denna brottsliga politik av total repression skapades dessa ”arabiska förhörscentra” där de brittiska myndigheterna gav sig hän åt de värsta överdrifterna genom att använda tortyrmetoder som den tidigare nämnda skendränkning för att bryta viljan hos motståndsrörelsens fångar…

Under hela detta historiska epos och fram till i dag är den motståndsvilliga fången, tillsammans med martyren, den ikon som delas av majoriteten av de palestinska familjerna… I går fanns det fler än 12 500 fångar efter den stora palestinska revolten, och i dag finns det fortfarande fler än 5 000 fler tillfångatagna motståndsmän… I denna anda, kamrater, beslutade den palestinska nationella konferensen 1974 att 17 april ska vara den palestinska fångens dag. Detta var inte bara med avsikten att fördöma den sionistiska ockupantens barbari, inte heller för att hedra de tillfångatagna motståndskämparna genom att påminna folkmassorna om deras uppoffringar och deras orubbliga vilja att stå upp mot den sionistiska militären. Syftet med att fira den palestinska fångens dag är framför allt att högljutt och tydligt bekräfta den fasta beslutsamheten att återta våra kamrater ur klorna på deras kriminella fångvaktare. Vid flera tillfällen har den palestinska revolutionära kampens förtrupper faktiskt tagit på sig denna uppgift med stort mod och självuppoffring och tvingat fienden att släppa tusentals tillfångatagna kamrater utan några som helst kompromisser från deras sida.

Frigivningen av revolutionära fångar är förvisso, i dag som i går, en plikt och en prioritering; den har alltid varit ett ögonblick av stor folklig entusiasm och har på det mest betydelsefulla sätt deltagit i den palestinska revolutionens inflytande och i kampens utveckling, både på regional och internationell nivå.

Låt oss, kamrater, leva upp till denna plikt! Och om det behövs, låt oss högljutt påminna alla om att detta är den heligaste av plikter och att varje revolutionär alltid måste vara redo att uppfylla den!

Låt oss vara värdiga frihetsfacklornas epos, värdiga dessa okuvliga motståndshjältar som sitter fängslade i sionistiska fängelser! Befria dem!

Må tusen solidaritetsinitiativ blomstra till förmån för Palestina och dess lovande intifada!

Solidaritet, all solidaritet med motståndskämparna i sionistiska fängelser och i isoleringsceller i Marocko, Turkiet, Filippinerna och runt om i världen!

Må tusen solidaritetsinitiativ blomstra till förmån för vår kamrat Walid Daqqah!

Solidaritet, all solidaritet, med de revolutionära kamraterna i fängelserna i Grekland!

Solidaritet, all solidaritet, med de strejkande proletärerna i Frankrike!

Heder åt martyrerna och åt de kämpande folkliga massorna!

Kapitalismen är inget annat än barbari, heder åt alla som motsätter sig den i mångfalden av deras uttryck!

Tillsammans kamrater, och endast tillsammans, kommer vi att vinna!

Till er alla, kamrater och vänner, mina varmaste revolutionära hälsningar.

Er kamrat Georges Abdallah

17 april 2023

Uttalande från Samidoun Palestinian Prisoner Solidarity Network:

13 april 2023 förbjöd polisen i Berlin två demonstrationer för att uppmärksamma de palestinska fångarnas dag 15 och 16 april, inklusive demonstrationen 16 april som organiserades av Samidoun Deutschland. Denna avskyvärda attack från den tyska staten mot palestiniers rättigheter, friheter, yttrandefrihet och existens är i linje med Tysklands stöd för och beundran av den etnostatsmodell som den sionistiska ockupationen presenterar. Det är också viktigt att notera att denna attack följer på 2022 års förbud mot demonstrationer på Nakbadagen som möttes av ett omfattande fördömande i Tyskland och runt om i världen. Nu angriper den tyska staten – genom polisen i Berlin – de över 4 800 palestinier som hålls fängslade av den sionistiska ockupationen och som kämpar för rättvisa och befrielse genom att de palestinsk fångarnas dag för att förtrycka och tysta dem.

Vi firar de palestinska fångarnas dag årligen 17 april för att stå med de palestinier som utgör kärnan för vår sak och centrum för vårt motstånd, de palestinska fångarna som är inlåsta bakom koloniala ockupationens galler. På denna dag höjer vi våra röster mot tortyr, fängslande av barn och fängelsestraff som ett kolonialt mot Palestinas befrielse och självbestämmande. Detta är en internationell dag som markeras i alla världens städer, då vi lyfter frqm fram namnen på och berättelserna om de fångar som fortsätter att leda och kämpa bakom fängelsegaller, från Khader Adnan – som hungerstrejkar för 68:e dagen – till Walid Daqqah, som ligger på intensivvården med en sällsynt cancersort efter åratal av medicinsk försummelse. Vi hyllar Israa Jaabis, Ahmad Sa’adat, Marwan Barghouthi, Nael Barghouthi, Abdullah Barghouthi, Ahmad Manasra och alla de 4 800 palestinska fångarna bakom galler, liksom Georges Abdallah, som suttit fängslad i Frankrike i 38 år, och de palestinska aktivister som sitter fängslade i Förenta staterna. Berlinpolisens agerande är ett angrepp på de palestinska fångarnas rörelse och det måste driva oss alla att verka ännu mer kraftfullt för deras omedelbara frigivning.

Tyskland är uppenbarligen inte en neutral part eller observatör i den pågående koloniseringen och ockupationen av Palestina. Det tillhandahåller vapen och obegränsat politiskt stöd för ockupationen av vårt folk i Palestina, samtidigt som det kränker palestinska mänskliga rättigheter, inte bara i Palestina utan även här i Tyskland och särskilt i den palestinska diasporans huvudstad Berlin, hemvist för den största palestinska gemenskapen i Europa. 

Detta väcker en viktig fråga: Varför? Varför kväser den tyska regeringen hundratusentals av sina egna medborgares och invånares röster till stöd för palestinska befrielsekampen, vilket vi så tydligt såg i de demonstrationer som ägde rum i Tyskland under ”Saif Al Quds”-upproret, för att skydda den utländska koloniala ockupationens intressen? Varför följer den tyska staten blint USA in i ett dödligt krig i Ukraina och skapar en ekonomisk katastrof som krossar den egna befolkningen? Och varför tiger Tyskland om att USA bombade sin egen strategiska gasledning, vilket kostar det tyska folket hundratals miljarder euro i ekonomiska skador och driver staten mot en konfrontation med en kärnvapenmakt? Varför stationerar en främmande makt, USA, 29 000 av sina soldater och upprätthåller 40 militärinstallationer på tysk mark? Och varför finns det en CIA-bas i Frankfurt som får verka fritt enligt avslöjanden från Wikileaks? Och varför var den tyska staten tyst om att dess tidigare statschef, förbundskansler Angela Merkel, hackades av den US-amerikanska underrättelsetjänsten? Alla dessa obesvarade frågor avslöjar Tysklands brist på suveränitet och i vilken utsträckning den tyska staten rutinmässigt agerar mot invånarnas intressen för att tjäna sina imperialistiska intressen i linje med USA-imperialismen. 

Alla ser klart att demonstrationsförbudet är en form av kollektiv bestraffning och tystande som riktar sig mot hundratusentals palestinier och araber i Tyskland och deras allierade. Det är en fabricerad kris som syftar till att skapa en förevändning för fortsatta förbud mot demonstrationer för Palestina och för det palestinska samfundets och palestinavänners yttrandefrihet. Dokumentet som utfärdats av polisen i Berlin låter som om det skrivits av israelisk säkerhets- eller underrättelsetjänst eftersom det innehåller politiska analyser som uteslutande återspeglar en sionistisk inställning till Palestina och helt bortser från palestinska rättigheter och allt vad mänsklighet är. 

Vi varnar för ytterligare ett försök att förbjuda åminnelsen av Nakbadagen i Berlin, som vi såg 2022. Vi ser också denna kollektiva förföljelse av den palestinska gemenskapen som ett försök att kriminalisera palestinsk existens och identitet samt att pressa vår rörelse till inre konflikt och en uppdelning i ”goda” och ”dåliga” palestinier. Vi förklarar i dag: Vi och vår kollektiva rörelse kommer inte låta denna taktik lyckas. Det palestinska folkets röst – inklusive den överväldigande majoriteten av den palestinska gemenskapen i Berlin, som är palestinska flyktingar som förvägrats sin rätt att återvända till sitt ockuperade och koloniserade hemland i över 75 år – kommer att höras, tillsammans med vårt folks och vårt motstånds röst, för att befria våra fångar och vårt land, från floden till havet.

Vi uppmanar alla anhängare av rättvisa i Palestina, i Tyskland och internationellt, att hålla den tyska regeringen ansvarig för de pågående kränkningarna av palestinska mänskliga rättigheter som äger rum här på Berlins gator och särskilt för förbudet mot att fira den palestinska fångarnas dag. Dessa attacker är en del av samma förtryckarsystem och allians mellan imperialism, sionism och reaktion som riktar sig mot vårt folk i och utanför det ockuperade Palestina. Vi kommer inte att vara tysta!

Det 12-sidiga dokumentet från Berlinpolisen som påstås rättfärdiga förbudet följer på en rad politiska attacker, inklusive ingripanden från den israeliska ambassadören, som kräver att den palestinska gruppen tystas. I likhet med tidigare dokument av detta slag är det fullt av antipalestinsk rasism och obefogade och starkt politiserade kommentarer som helt och hållet utgår från ett sionistiskt narrativ till en extrem och till och med stötande nivå.

Detta kommer efter att polisen inte lyckats identifiera några incidenter vid demonstrationen  lördagen 8 april och efter en fabricerad medial och politisk skandal som utlöstes av en märklig video som offentliggjorts av en sionistisk organisation med en ensam, oidentifierbar röst som ropar en antijudisk slogan. Det är ett uppenbart resultat av politiska påtryckningar och inte en återspegling av någon verklig oro för ”allmänhetens säkerhet” eller ”kamp mot antisemitism”. Det är också tydligt att den palestinska och arabiska befolkningens säkerhet och trygghet inte har något som helst värde för Berlins och Tysklands federala regeringar och att den kan åsidosättas eller äventyras när som helst när det är politiskt lämpligt. 

  • I polisdokumentet används ett våldsamt sionistiskt narrativ för att beskriva attackerna mot Al-Aqsa-moskén, attacker som till och med mångs prosionistiska regeringar i väst fördömde. I dokumentet framställs israeliska ockupationsstyrkor som drar sina vapen mot gudstjänstbesökare och misshandlar palestinier inne i moskén som försvarare av de muslimer som ber där, samtidigt som man helt bortser från de palestinska muslimernas erfarenheter:

    ”Enligt rapporter kastade grupper av unga palestinier smällare och stenar mot poliser sent på kvällen och försökte barrikadera sig i Al-Aqsa-moskén. Dessa grupper av unga palestinier ska dessutom ha hindrat troende från att lämna moskén så att polisen var tvungen att bereda vägen för de troende att lämna moskén och i samband med detta förvisades palestinierna från komplexet. Enligt palestinska källor skadades ytterligare sex personer.”
  • Man ägnar sig återigen åt antipalestinsk rasism och stereotyper samtidigt som man förklarar att palestinier och araber tydligen borde vara känslolösa inför de våldsamma angreppen och fördrivandet av dem själva och deras folk: man varnar för ”emotionalisering bland lokala delar av befolkningen med palestinsk bakgrund”.
  • Den ägnar sig åt antimuslimsk och antipalestinsk och antiarabisk rasism och kriminalisering: ”Samlingen hade en tydligt militant karaktär för utomstående, med aggressiva rop av ”Allahu Akbar”.”
  • Man beskriver palestiniernas, arabernas och muslimernas deltagande som en motivering för att förbjuda aktionen: ”Församlingens deltagare kommer därför till stor del att bestå av människor från den arabiska diasporan, särskilt de med palestinsk bakgrund. Dessutom kommer andra muslimska grupper, företrädesvis från den libanesiska, turkiska och syriska diasporan, att delta i demonstrationen. Dessutom kommer ett stort antal ungdomar och unga vuxna att delta i demonstrationen.”
  • Dessutom förklarar polisen att palestiniernas hänvisning till sin huvudstad Jerusalem och dess ockupation är ett skäl att förbjuda demonstrationen:

    ”Det måste beaktas att demonstrationen håller på att utvecklas till ett ersättningsarrangemang för den inställda årliga ”al-Quds-demonstrationen”. Detta stöds också av flygblad som publicerats på Internet och som i ord och bild hänvisar till Jerusalem (arabiska: al-Quds)”.
  • Ännu en gång använder den tyska regeringen den påstådda ”icke juridiskt bindande” IHRA-definitionen för att trampa på palestiniers, arabers och palestinavänners lagliga rättigheter och sätter likhetstecken mellan judar och sionism i de grövsta av termer (och främjar därför i själva verket antisemitism och antijudisk animositet):

    ”Att i ord och bild propagera för staten Israels icke-existens och förstörelse är att betrakta som det mest kortfattade uttrycket för antisemitism enligt alla vanliga definitioner av antisemitism … Detta gäller både den definition av antisemitism som Tyskland antog 2017 från ”International Alliance for Holocaust Remembrance” (IHRA) och den vetenskapliga antisemitismdefinitionen i rapporten från den andra ”Independent Expert Group Anti-Semitism” från 2017.”
  • Vidare bekräftar uttalandet återigen den tyska regeringens upprepade uttalande om att den sionistiska kolonialismen i Palestina är existensberättigande för staten Tyskland, ett så kallat ”statsskäl”, och motiverar förbudet med att: ”Dess mötesdeltagare rekryteras från en krets av människor som är kritiska till staten Israel, det israeliska folket och människor av judisk tro.” Vilka ”personer av judisk tro” avses här? Sionistiska bosättare, ockupationssoldater och krigsförbrytare? Än en gång osynliggörs antisionistiska judar medan judiskhet kopplas till ett kolonialt och imperialistiskt bosättarprojekt. Bedrägeriet kunde inte vara tydligare.

Det är Europa, och i synnerhet Tyskland, dess härskande klass och dess förtryckssystem, som är ansvariga för antisemitism, antijudiskt hat, nazism och fascism. Detta är bara det senaste försöket att avfärda ansvaret för dessa brott och hotet från extremhögern i Tyskland och att i stället förfölja palestinier, araber och muslimer – samma grupper som själva är ett primärt mål för fascister i Tyskland och i hela Europa. Vi accepterar inte att ansvaret för nazisternas brott flyttas över på palestinier och araber som kämpar för vår befrielse från kolonialismen. Vår befrielsekamp är antikolonialistisk och antirasistisk och vår kamp kommer inte att tystas ner av smutskastningskampanjer eller statligt förtryck. 

Vi minns de palestinska fångarnas och det palestinska folkets kamp, och de palestinska fångarnas internationella dag lever vidare som en odödlig dag. Vi uppmanar alla som stödjer oss att inte bara tala ut mot förbudet utan att delta i och organisera evenemang för palestinska fångdagen i era gemenskaper och i er stad, särskilt evenemangen i Köln och Hamburg den 15 april.

Vi kommer inte att se på när vårt folk utsätts för kriminalisering och förtryck. Det är nu mer angeläget än någonsin: Vi måste fortsätta att organisera och trappa upp alla våra ansträngningar för att befria alla palestinska fångar, för att stå på det palestinska folkets sida och dess modiga motstånd, för Palestinas befrielse, från floden till havet.

Sedan 18 mars 2023, internationella dagen för politiska fångar, är Eda Deniz Haydaroglu (22 år), medlem i den revolutionära ungdomsorganisationen ”Turkiska revolutionära ungdomsfederationen”, i en obegränsad hungestrejk för rättvisa!

Det ordnas flertalet aktiviteter i anslutning till hungerstrejken. Klicka här för att se programmet och ladda ner flygbladet för kampanjen mot paragraf 129.

Som en del av kommittén ”Ner med paragraf 129” stöder Samidoun Eda i hennes hungerstrejk och hennes krav. 1 april 2023 deltog Samidoun i den dagliga organiserade vakan framför det federala justitieministeriet i Berlin och intervjuade Eda.

Vi uppmanar alla fria människor och organiserade krafter att stödja våra kamrater i deras kamp för rättvisa. Bjud in dem till era aktioner och seminarier och uppmärksamma deras modiga kamp: ozgulihsanserkan129@gmx.de

Hej Eda! Kan du berätta varför ni är samlade här i dag?

Vi står framför det federala justitieministeriet i dag och kräver rättvisa! Vi hungerstrejkar och har tydliga krav som myndigheterna måste följa upp. Våra kamrater greps orättvist på grundval av paragraf 129b och vi vill göra folk medvetna om denna orättvisa och skapa uppmärksamhet. Det är därför vi har samlats här i dag.

Vem hungerstrejkar i dag? Och vilka är era krav?

Jag och min kamrat Befin Özder har hungerstrejkat (i 15 dagar) sedan 18 mars 2023, de politiska fångarnas dag. Jag hungerstrejkar på obestämd tid och Berfin hungerstrejkar i 30 dagar. I Österrike, Grekland, Belgien och Nederländerna hungerstrejkar flera kamrater i 10, 7 eller 3 dagar. Dessutom hungerstrejkar två bandmedlemmar från Grup YORUM i 10 dagar. 18 mars 2023, de politiska fångarnas dag, gick hundratals människor från hela Europa också ut i en endags hungerstrejk.

Vi kräver alla samma sak: Rättvisa!

Mer konkret lyder våra krav så här:

  • Alla fyra fängslade kamrater, Özgül Emre, Ihsan Cibelik, Serkan Küpeli och Hasan Unutan, fängslades på grundval av paragraf 129 a och b i den tyska brottsbalken. Anklagelsen gäller medlemskap i en så kallad ”utländsk terroristorganisation”. Under flera år har oppositionella aktivister i Tyskland som aktivt kämpar mot det fascistiska styret i Turkiet förföljts och kriminaliserats genom diplomatiska krav. Turkiet skickar regelbundet listor över oppositionsaktivister som ska förföljas här. De fyra antifascister som nu sitter i fängelse fanns också med på dessa listor. För denna repression använder förbundsrepubliken Tyskland den mycket farliga paragraf 129b. Den är en kvarleva från nazitiden och en direkt efterföljare till den nationalsocialistiska landsförräderilagen. De allierade förbjöd lagen, men den återinfördes i lagen i samband med 1:a straffrättsändringslagen för att ”förhindra att nazisternas styrka ökar”. Det är dock uppenbart att dessa paragrafer främst används till att förfölja och fängsla oppositionella från Turkiet. Vi kräver att den nazistiska paragrafen 129 a och b i tyska brottsbalken diskuteras, ifrågasätts och tas bort från lagen. Straffrätten har alla nödvändiga medel för att åtala terroristbrott, det finns inget behov av en ”åsiktslag” som är en kvarleva från nazitiden!
  • De fyra fängslade antifascisterna har alla giltiga adresser i Tyskland. De greps också alla i sina respektive hem. Serkan Küpeli är gift, studerar i Hamburg och greps 15 dagar efter att han hade fått sitt första barn. Hasan Unutan är också gift, äger ett reklamföretag i Mannheim och är far till tre barn. Alla dessa personer är en del av det offentliga livet, deras politiska verksamhet tillkännages flera dagar i förväg på Internet, de har regelbundna läkarbesök och officiella möten som de deltar i osv. Den flyktfara som åklagaren hävdar är därför vag och inget skäl för att hålla dessa personer fängslade i nästan ett år under ospecificerade förhållanden. Förundersökningshäktning ska vara en utväg och får endast användas om inga mildare medel är lämpliga. Vi kräver att förundersökningshäktningen upphävs av de nämnda skälen och att rättegången fortsätter med åtalade på fri fot.
  • Generalåklagare [motsvarande svensk riksåklagare] Peter Frank använde sin ställning för att underteckna arresteringsorderna mot de fängslade antifascisterna. Kort därefter flög han på inbjudan till Turkiet och träffade bland annat justitieministern och premiärminister Recep Tayyip Erdogan och hyllades där. Vi kräver en förklaring av vad Peter Frank hade för ärenden i Turkiet, varför han samtalade med Erdogan med flera och vad han hyllades för i Turkiet. Vi skulle vilja veta om Peter Frank har hyllats för repression mot turkiska oppositionella i Tyskland.
  • Förföljelsen av antifascister av turkiskt ursprung i Tyskland bygger på rapporter från författningsskyddsbyrån [Tysklands inrikes underrättelsetjänst]. Denna skandalomsusade myndighet, som var djupt insyltad i NSU-fallen och som upprepade gånger dragit till sig uppmärksamhet för skandaler rörande nationalsocialistiska sympatier, saknar legitimitet i förföljelsen av antifascister. Rapporterna från författningsskyddsbyrån tjänar som preliminär kriminalisering, behandlas som fakta av myndigheter och rättfärdigar alla sorters repression. Detta förfarande är ett angrepp på rättsstaten eftersom det i en rättsstat inte är underrättelsetjänster utan domstolar som avgör vem som har begått ett brott. Vi kräver att oskuldspresumtionen ställs i centrum och att rapporter från författningsskyddsbyrån inte ska användas som fakta.
  • Sedan en tid tillbaka åberopas digitala filer gång på gång som bevismaterial i politiska processer i Tyskland. Detta leder ibland till skandalösa rättsliga beslut. Digitala filer är till sin grundläggande karaktär utsatta för alla former av redigering och manipulering. Med dagens teknik är det nästan omöjligt att fastställa om digitala filer är seriösa och trovärdiga eller utesluta att de inte har ändrats i efterhand. I Tyskland räcker det dock för en övergripande bevisning. Detta innebär att domaren beslutar om bevisningen ska godkännas eller inte. Detta är också ett angrepp på våra rättigheter, eftersom det då inte längre råder någon rättssäkerhet. Vi berövas möjligheten att juridiskt försvara oss i tveksamma fall mot redigerade eller nyskapade digitala filer, eftersom allting är upp till en domare att avgöra. Vi kräver därför att digitala filer inte får åberopas som bevis i politiska processer eftersom politiska intressen också alltid innebär en risk för missbruk och det saknas sätt att effektivt undanröja denna risk.

Paragraf 129b lyfts fram som ett instrument för att skydda mot terrorism, men hur tillämpas den egentligen?

I ett nötskal fungerar denna paragraf som ett instrument för att krossa den antifascistiska och revolutionära kampen. Paragrafen angriper alla våra demokratiska rättigheter och friheter. Det är inget annat än ett juridiskt övergrepp.

Vilka är de fyra fängslade kamraterna? Vilka är anklagelserna mot dem och vilka bevis använde staten för att gripa dem?

Özgül Emre är född i Tyskland men växte upp i Turkiet omgiven av revolutionärer. Hon blev tidigt vittne till klasskillnaderna i Turkiet och upplevde repressionen mot revolutionärer, såsom tortyr och mord på öppen gata. Hennes farbror är en av alla som har mördats av den turkiska polisen. Vid 14 års ålder bestämde hon sig för att ansluta sig till den antifascistiska revolutionära kampen. Hon har också upplevt tortyr och har gripits flera gånger. Hon arbetade som antifascistisk journalist för tidningen Kurtuluş. Efter en tid blev hon dock tvungen att åka till Europa eftersom hon förföljdes i Turkiet och hamnade på terrorlistor. Men även i Europa och i Tyskland, där hon fick politisk asyl, fortsatte hon att bedriva politiskt arbete mot fascismen. Hon har organiserat konserter, protestaktioner och demonstrationer mot AKP:s fascism och rasism i Tyskland och världen över. Hon har också varit engagerad i arbetet mot narkotika i Tyskland och har fortsatt att arbeta i Tyskland som journalist för Welt Heimat Zeitung från Baden-Württemberg.

Ihsan Cibelik är en av de äldsta bandmedlemmarna i det revolutionära antifascistiska musikbandet Grup Yorum som grundades 1985 och är känt för sin antifascistiska revolutionära musik. Grup Yorum är utsatta för repression i Turkiet såväl som över hela världen, även i Tyskland. Ihsan var tvungen att emigrera till Europa på grund av repression och att det sattes ett pris på hans huvud i Turkiet. Han har fortsatt att bedriva antifascistiskt arbete i Europa och i Tyskland som bandmedlem i Grup Yorum.

Serkan Küpeli är född och uppvuxen i Tyskland. Han träffade revolutionärer och antifascister i kulturföreningar i Tyskland. I unga år anslöt han sig till den antifascistiska kampen genom att organisera möten, demonstrationer och även konserter med Grup Yorum och mobiliserade för och deltog i dessa evenemang. Strax innan han greps blev han pappa. Hans barn var bara 14 dagar gammalt när han arresterades.

Hasan Unutan föddes i Turkiet och växte upp under fattiga förhållanden. Han kom sedan till Europa av olika skäl och gifte sig här i Tyskland och fick barn. I sin omgivning är han känd som vän av revolutionärer, Grup Yorum-sympatisör och antifascist. Han har organiserat flera demonstrationer mot AKP-fascismen, mot rasism, mot repressionen mot Grup Yorum och minnesceremonier för Hanau- och NSU-morden i Tyskland. Han har dessutom deltagit på många Grup Yorum-konserter och även mobiliserat för dem.

I åtalet mot de fyra kamraterna står det inte mycket mer än vad jag har nämnt. ”Beviset” som staten använder i de fyra fallen är deltagande och organisering av auktoriserade officiellt genomförda möten, demonstrationer, konserter och evenemang som bröllops-, förlovnings- eller begravningsceremonier. Specifikt handlar det om konserter av Grup Yorum och särskilt konserten 2014 i König Pilsener Arena i Oberhausen, som besöktes av 15 000 personer. Konserten anordnades under rubriken ”ett hjärta och en röst mot rasism”.

Vad gäller närvaron vid en förlovning bland ”bevisen” handlar det om förlovningen av två Grup Yorum-medlemmar i december 2021, där Özgül Emre överlämnade förlovningsringarna till paret, som staten använder för att antyda att hon är en kader i en terroristorganisation. Och begravningsceremonin är begravningsceremonin för Birsen Kars, som dog i februari 2022. Alla fyra deltog och Özgül Emre bar Birsens kista.

Det som är slående med Hasan Unutan är att i åtalet mot honom nämns också att han deltog i den demonstration som vi organiserade i Berlin 27 november 2022. Det var en demonstration mot paragraf 129. Och Hasan Unutan sägs ha deltagit i denna demonstration och satt upp högtalarsystemet. Det nämndes också som bevis att han använde Özgül Emres foto som sin profilbild på Facebook. Så detta är alltså våra kamraters stora ”brott” och ”förbrytelser”!

Du nämnde Peter Frank och att han hedrades av Erdogan. Vem är han och vilken roll spelar den turkiska imperialismens intressen i gripandet av de fyra kamraterna?

Peter Frank är Tysklands federala generalåklagare som också beordrade gripandet av våra fyra kamrater vid samma tidpunkt. Han reste till Turkiet strax efter gripandet och träffade sin motpart och Erdoğan. Han hedrades där av Turkiet och fick en ny ”prislista”. Vi vet mycket väl att det handlar om politiska intressen och vi misstänker kraftigt att det handlar om rättegångar mot revolutionärer. Det är den federala åklagaren som beslutar om huruvida förundersökningshäktningen ska fortsätta. Beslutet är godtyckligt och grundar sig enbart på politiska skäl.

Hur ser de kommande månaderna ut? Vilka rättegångar kommer att äga rum och vilka evenemang planerar ni?

Vi har nu börjat med en vaka framför federala justitieministeriet. Vi är där varje dag i veckan från 11 till 18. På lördagar och söndagar organiserar vi demonstrationer i Berlin-Kreuzberg. Vi vill anordna en presskonferens 17 april framför federala justitieministeriet där vi förklarar varför och vad vi hungerstrejkar för. Rättegången mot våra kamrater Özgül Emre, Ihsan Cibelik och Serkan Küpeli kommer förmodligen att äga rum 18 april i Düsseldorf.

Samidoun Palestinian Prisoner Solidarity Network uppmanar alla organisationer och grupper som arbetar för rättvisa i Palestina att ansluta sig till kampanjen för frihet åt Walid Daqqah, palestinsk författare, tänkare och politisk fånge. Han är en av de längst fängslade palestinska fångarna och fick den 18 december 2022 diagnosen myelofibros, en sällsynt form av benmärgscancer som kräver benmärgstransplantation. Han befinner sig för närvarande i kritiskt tillstånd på intensivvårdsavdelningen på Barzilaisjukhuset efter att ha utvecklat lunginflammation efter en stroke förra månaden för vilken han fick försenad behandling.

Walid Daqqahs familj har startat en officiell kampanjsida för honom på Facebook och uppmanar alla att följa sidan för officiella uppdateringar om hans medicinska behandling och kampen för hans frihet: https://www.facebook.com/profile.php?id=100091256805982

Palestinian Human Rights Organizations Council noterade följande om hans medicinska tillstånd:

Den enda botande behandlingen för Walid är en benmärgstransplantation – ett av de svåraste och farligaste medicinska förfarandena som man för närvarande känner till. Gatt rekommenderade också att Walid placeras på en ren plats där exponering för infektioner kan minimeras, vilket inte är möjligt i de eländiga förhållanden som erbjuds i israeliska fängelser.

I mitten av februari 2023 drabbades Walid av en allvarlig kardiovaskulär stroke som ledde till en fysisk skada på hans bröstkorg. De israeliska fångmyndigheterna i Askalanfängelset vägrade inte bara att överföra honom till ett sjukhus för akut behandling, den interna fängelsekliniken vägrade också att ge honom en nödvändig blodtransfusion, trots att den diagnostiserade en blodpropp som orsak till stroken. Följaktligen förlorade Walid mycket blod genom ett mindre sår i tungan under de följande dagarna. Vidare framgår det av hans journal att han förlorade över 10 kilo på en och en halv månad. Först när hans hematolog besökte Askalan för ett rutinbesök, nästan två veckor efter stroken, fördes Walid slutligen till Barzilai Medical Center. När Walid under de senaste veckorna utvecklade symtom på allvarlig lunginflammation försummade de israeliska fångmyndigheterna på samma sätt återigen hans hälsa och undvek sjukhusvistelse tills hans advokater och läkare ingrep. Walid hålls för närvarande kvar i ett privat rum på Barzilai och lider av lunginflammation, njursvikt och en livshotande minskning av antalet blodkroppar.

Daqqah är en av de mest framstående och långvariga palestinska fångarna, allmänt känd för sitt skrivande och kulturella arbete från fängelset. Han föddes 1961 i Baqa’ al-Gharbiyya i det ockuperade Palestina 48 och har suttit fängslad sedan den 25 mars 1986. Han uppmärksammades nyligen som del av kampanjen ”Fångar från före Oslo” som en av de palestinier som har hållits fängslade bakom ockupationsgaller längst.

Som hans familj anmärker:

”Mars 1987 dömde militärdomstolen i Lod honom till livstids fängelse. År 2012 fastställdes hans straff till 37 år i stället för livstids fängelse, och han skulle därför släppas den 24 mars 2023. Den 28 maj 2018 lade militärdomstolen i Bi’r al-Sabi’ dock felaktigt till två år till hans straff på grund av hans påstådda roll i fallet med att smuggla mobiltelefoner till sina medfångar för att de skulle kunna hålla kontakt med sina familjer. Därför blev hans ”nya” datum för frigivning på ett grymt sätt den 24 mars 2025… Den politiska fången Daqqah har underkastats det israeliska rättsväsendets oändliga orättvisor. Från det första ögonblicket av hans fängelse till i dag, nästan fyra decennier senare, har domstolarna avslagit alla hans överklaganden, inklusive tiotals överklaganden för hans mest grundläggande och humanitära rättigheter, bland annat: familjebesök, även för hans far innan han dog (hans far Nimer Daqqah gick bort 1998) eller för hans sjuka mor (hans mor Faridah Daqqah fick diagnosen Alzheimers sjukdom 2013), äktenskapsbesök, tidig frigivning [shliesh] och, senast, tidig frigivning för behandling av leukemi som han diagnosticerades med 2015. Daqqah, uteslöts också aktivt från frigivning genom fångutbyte fyra gånger: 1994, 2008, 2011 och 2014.”

Walid Daqqah borde vara fri i ett befriat Palestina; även enligt hans ursprungliga dom borde han ha släppts för en vecka sedan. I stället fortsätter han att vara fängslad, i kritiskt tillstånd och i desperat behov av avancerad medicinsk vård.

När han väl hamnade bakom galler tog han en magisterexamen i statsvetenskap och skrev flera böcker inom politisk teori samt skönlitteratur, inklusive barnlitteratur. Vid flera tillfällen har han utsatts för hårda repressalier, bland annat isoleringscell, särskilt riktade mot hans kreativa arbete. Daqqah sattes till exempel i isoleringscell när han publicerade en ny barnbok, ”Oljans hemlighet”, och ett lanseringsevenemang för boken i staden Majd al-Kurum stängdes av den högerextrema israeliska ministern Aryeh Deri. I förordet till boken skrev Daqqa: ”Jag skriver tills jag blir befriad från fängelset, i hopp om att fängelset ska befrias från mig.” Detta skedde efter att en palestinsk teater i Haifa, som ställde upp en pjäs baserad på hans verk ”Parallell tid”, fick sitt stöd indraget. På hans familjs officiella kampanjsida hävdas följande:

”Trots alla de orättvisor och den diskriminering som Daqqah utsatts för under de 37 år som han suttit fängslad har han lyckats uppnå anmärkningsvärda resultat som har gjort honom till den politiska, intellektuella och kulturella ikon han är. Han har varit en ledare inom den palestinska fångrörelsen och är en framträdande person på den palestinska, arabiska och internationella kulturscenen, särskilt inom området fängelsestudier. Till och med hans intellektuella liv har ansetts vara farligt då fängelsemyndigheterna utsatte Daqqah för extra bestraffning på grund av hans politiska, sociala och intellektuella aktivism, i synnerhet isolering.

Daqqah är en produktiv författare. Han har bland annat skrivit följande verk: Vittnesmål om motstånd: Slaget om Jeninlägret 2002 (2004); Medvetandets gjutning, eller tortyrens omidentifering (2010); Berättelsen om det som glömts i parallell tid (2011); Oljans hemliga saga (2018); Svärdets hemliga saga (2021); Andens hemliga saga / Martyrens återkomst till Ramallah (2022). Dessutom har Daqqah publicerat flera översättningar och tiotals artiklar både på arabiska och hebreiska, främst: ”Parallell tid” (2005), ”Milad: Jag skriver till ett barn som ännu inte är fött” (2011), ”Befria dig själv genom dig själv” (2020) och ”Kontroll genom tiden” (2021). Daqqah har också flera opublicerade manuskript, målningar, dikter, lyrik samt självbiografiska och teatrala skrifter.

Under dessa svåra omständigheter gifte sig Daqqah med aktivisten, journalisten och översättaren Sana’ Salamah 10 augusti 1999 i Askalan-fängelset. Ockupationsstaten nekade dem äktenskapliga besök och deras rätt att vara föräldrar, trots alla överklaganden. Utan att låta sig avskräckas föddes 3 mars 2020 deras dotter Milad i Nasaret från befriad sperma genom artificiell insemination.

Walid Daqqah är en palestinsk politisk fånge bland över 4 800 av hans kamrater. Han är en internationellt erkänd intellektuell och författare vars bidrag är en del av den globala litteraturen om befrielse och social rättvisa, och han fortsätter att göra motstånd för sitt eget liv och för Palestinas liv bakom galler. Han gör motstånd mot den politik av medicinsk försummelse och ”långsamt mord” som har tagit livet av hundratals fängslade palestinier som en av ockupationens systematiska praktiker.

När vi uppmärksammar Jordens dag 2023 säger vi: Befria landet! Befria Walid Daqqah! Vi uppmanar palestinska samhällen runt om i världen och palestinavänner att inkludera kampanjen för att befria Walid Daqqah i era evenemang och aktiviteter för Jordens dag som representerar alla palestiniers enhet och Palestina från floden till havet och som initierades av palestinier i det ockuperade Palestina 48 år 1976. Använd nedanstående skyltar i era aktioner och kampanjer, och skicka oss era bilder på Facebook, Instagram och Twitter eller via e-post på samidoun@samidoun.net.

Använd hashtaggarna:

الحريةلوليددقة#

#Free_Walid_Daqqah

Nedan kan du ladda ner affischer på engelska, franska, tyska, spanska, nederländska, svenska, portugisiska och italienska – eller ladda ner alla PDF-filer samtidigt som (A3) eller (11×17).

Samidoun Palestinian Prisoner Solidarity Network har inlett en utbildningskampanj om de 23 palestinska fångar som sitter i fientliga fängelser sedan före Osloavtalet. Vi kommer att presentera tre palestinska fångar varje vecka och tillhandahålla material och affischer som du kan skriva ut och hänga upp i din omgivning. Engagera dig och skicka dina bidrag till samidoun@samidoun.net. Läs de tidigare artiklarna för att lära dig om fler fångar och om kampanjens bakgrund:

  1. Mohammed Al-Tus, Ibrahim Abu Mokh, Walid Daqqa
  2. Ibrahim Bayadseh, Ahmad Abu Jaber, Samir Abu Nima
  3. Mohammed Adel Daoud, Mahmoud Abu Kharabish, Bashir Abdullah al-Khatib

Den här veckan kommer vi att uppmärksamma följande palestinska fångar: Juma’a Adam, Raed al-Sa’adi och Ibrahim och Mohammed Ighbariya. Du kan skriva ut affischerna nedan, hänga upp dem på gator och torg och dela den här artikeln för att belysa de palestinska fångarnas kamp för rättvisa och befrielse som länge har pågått.

Denna kampanj lyfter fram ”fångarnas dekaner”, ett uttryck som palestinier använder för att beskriva dem som har suttit i israeliska ockupationsfängelser i över 20 år utan avbrott. Under årens lopp har många palestinska fångar frigivits genom fångutbytesöverenskommelser eller andra former av politiska eftergifter, t.ex. de som släpptes 1995 efter Osloavtalen och överenskommelsen om fångutbyte som Hizbollah tvingade fram 2004 och som innebar att 400 palestinska fångar frigavs; ; Wafa al-Ahrars fångutbyte 2011, där 1 027 palestinska fångar frigavs i utbyte mot att den israeliska soldaten Gilad Shalit, som tillfångatogs av motståndsrörelsen, släpptes, eller 2013, då ockupationen meddelade att 104 palestinska fångar släpptes samtidigt som den palestinska myndigheten återvände till förhandlingar och fortsatte sin säkerhetssamordning med ockupanten enligt villkoren i Osloavtalet och dess följdsatser.

Syftet med denna kampanj är att se till att dessa veteranfångar inte bara inte glöms bort utan att de lyfts fram och blir centrala för fångarnas kamp och den palestinska befrielserörelsen som helhet. Kontakta oss på samidoun@samidoun.net för att informera oss om aktioner och evenemang i ditt område.

Juma’a Ibrahim Adam

Den palestinska fången Juma’a Ibrahim Adam föddes 9 mars 1969 i Sweileh i Jordanien och bodde nordväst om staden Jeriko i det ockuperade Palestina i staden al-Dyouk. Han är en av sex bröder och hans far dog 1972 när han ännu var ett litet barn. Under sin fångenskap hos den israeliska ockupationen har han förlorat sin mor och fängelseförvaltningen tillät honom inte att träffa henne innan hennes död eller närvara vid hennes begravning. ”Den svåraste och smärtsammaste situationen som jag har gått igenom under min tid i fängelse var min mors död”, sade han.

Han har upprepade gånger och systematiskt nekats familjebesök. Hans enda bror i Palestina har nekats tillstånd att besöka honom av ”säkerhetsskäl” medan resten av hans bröder befinner sig i exil från Palestina. Inom fängelsemurarna har Juma’a ägnat sig åt utbildning, avslutat gymnasiet och grundläggande universitetsstudier och därigenom tagit en kandidatexamen i statsvetenskap vid Hebreiska universitetet. Han studerar nu på distans för en masterexamen i statsvetenskap, med inriktning på israeliska frågor, vid Al-Qudsuniversitetet.

Han trädde nyligen in i sitt 35:e år i den sionistiska ockupationens fängelser som en av de ”gamla fångarna” som greps före Osloavtalet. Han greps 31 oktober 1988 vid 19 års ålder för att ha deltagit i det palestinska motståndet, mer specifikt för att ha kastat molotovcocktails mot en buss med ockupationssoldater, tillsammans med medfångarna Mahmoud Abu Kharabish och den tidigare fången Ahmed al-Takrouri. Efter denna motståndsaktion, som ägde rum under den stora folkliga intifadan i det ockuperade Palestina, stängde ockupationsarmén alla områden på Västbanken och belägrade Jeriko och genomsökte palestiniernas hem hus för hus. Ockupationsstyrkorna förstörde de fängslade motståndskämparnas hem, däribland familjen al-Takrouris hem, hans farbror Abdel-Rahim Moamen Takrouris hem och Juma’a Adams mormors hem, där han vuxit upp som litet barn.

Efter gripandet och under förhör utsattes Juma’a och hans kamrater för svår tortyr. ”Vi torterades sadistiskt och brutalt från det ögonblick vi greps och vi hotades med mord av soldater och förhörsledare under 70 dagar i al-Moskobiyeh”, det ökända förhörscentret. Allt detta gjordes för att tvinga dem att erkänna anklagelserna mot dem. Ockupationsdomstolarna utfärdade livstidsdomar mot dem.

Han greps tidigare i december 1986 på grund av anklagelser om att ha kastat stenar och molotovcocktails mot ockupationssoldater och dömts till 22 månader i ockupationens fängelse. Han släpptes juli 1988 och greps återigen månader senare för sin roll i motståndsrörelsen. Juma’a Adam sitter i dag i Hadarimfängelset och till följd av de långa åren bakom ockupationsfängsel har hans hälsa försämrats och han lider av blodsjukdomar. Han har förts till fängelsekliniken i Ramle för undersökningar mer än en gång och ockupationen har inte gett honom någon uppföljning eller ordentlig behandling.

Raed Mohammad Al-Sa’adi

Den palestinsk fången Raed Mohammed al-Sa’adi föddes i Silat al-Harthiyya, väster om Jenin, 20 februari 1966 och är i dag 57 år gammal. Han är den längst fängslade fången från Jenins guvernement. Han greps första gången när han var 18 år 1984 och fängslades i sex månader för att ha hissat den palestinska flaggan på elstolparna i Silat al-Harthiyya.

Han levde under jorden i flera år, särskilt från början av intifadan 1987. Ockupanterna grep hans mor och höll henne fängslad i fyra månader, och därefter flera av hans syskon, för att pressa honom att ge upp. Slutligen grep ockupationssoldater som var utklädda till palestinier honom när han 28 augusti 1989 besökte sin familj för att se att de var hemma. Han anklagades för att ha tillhört Al-Qudsbrigaderna, den militära grenen av Islamiska Jihad-rörelsen i Palestina, och för att ha genomfört motståndsoperationer mot soldater och bosättare. Han dömdes till två livstidsstraff och 20 år bakom galler.

Under sina år bakom galler har han avslutat gymnasiet och tagit en kandidatexamen och han studerar för närvarande för att ta en masterexamen. Han har upprepade gånger nekats familjebesök under förevändning av ”säkerhetsöverträdelser”, inklusive en av hans bröder som har förbjudits besök i 12 år i rad. Han har förlorat ett antal familjemedlemmar under fångenskapen, bland annat sin mormor 1999, sin farfar 2001, sin farbror Abdullah 2008, sin äldre bror Imad 201 och sin mor Hajja Umm Imad 2014. Hon väntade ivrigt på sin sons frihet ända till sina sista dagar. För flera år sedan förlorade hans far synen och kan inte längre se.

Al-Sa’adi skulle få sin frihet som en del av ett avtal med den palestinska myndigheten i slutet av 2013, men ockupationen svek sitt åtagande och släppte tre omgångar långtidsfångar men inte den fjärde, däribland 29 palestinska fångar som suttit fängslade sedan före Oslo, inklusive al-Sa’adi.

I dag hålls Raed i Ramon-fängelset efter att han nyligen förflyttats från Gilboa-fängelset. Som ett resultat av den långvariga tortyr han har utsatts för och hans ständiga förflyttningar från ett fängelse till ett annat lider han av flera sjukdomar, särskilt hjärtsjukdomar, blodtryck, tarmsjukdomar och magsår, och han har genomgått flera operationer i ockupationsfängelserna.

Ibrahim och Mohammed Ighbariya

De palestinska fångarna och bröderna Ibrahim Hassan Ighbariya och Mohammed Hassan Ighbariya är några av de palestinska fångar som suttit längst i fängelse i det ockuperade Palestina 1948. Ibrahim, känd som ”Abu Jihad”, är 57 år gammal, medan hans bror Mohammed, ”Abu Abdullah”, är 55 år gammal och kommer från Umm al-Fahm. De har suttit fängslade sedan 26 februari 1992 och har dömts till livstids fängelse på grund av anklagelser om att ha genomfört en motståndsaktion i ett ockupationsläger som ledde till att tre ockupationssoldater dog. De grep två veckor senare tillsammans med medfångaren Yahya Ighbariya.

28 april 2016 avled Ibrahim och Mohammeds far, Hajj Hassan Mahmoud Ighbariya, vid 77 års ålder. Under hela sitt liv deltog deras far i alla aktiviteter till stöd för fångarna för att kräva att hans söner skulle friges. Han uppmanade dem att delta i alla frigivningar och fångutbyten som förhandlas fram av de palestinska styrkorna. År 2011 vägrade israeliska tjänstemän att inkludera bröderna i Wafa al-Ahrar-fångutbytet. I likhet med andra palestinska fångar från det ockuperade Palestina 1948 vägrar ockupationen att inkludera bröderna i utbyten med den palestinska motståndsrörelsen och kallar deras fångenskap för ”en israelisk fråga”, inte en palestinsk fråga, eftersom de har israeliskt medborgarskap. (Trots denna ofta använda ursäkt för att hålla palestinska fångar från ’48 bakom lås och bom har de samma fängelseförhållanden som andra palestinier; nu riskerar de att deras medborgarskap tas ifrån dem när de släpps ut, vilket gör dem statslösa, en del av det fascistiska angreppet på fångrörelsen.)

Mohammed fullföljde sin utbildning i ockupationens fängelser och fick en magisterexamen i politik och internationella relationer 2005. Han har publicerat många artiklar och böcker bakom galler, bland annat ”Leaders’ Guide to the Art of Leadership”, ”The Arabs Inside: Between the Illusion of the Knesset and the Mirage of Equality” och ”Embers in the Darkness of the Prisons”.

Ibrahim friade till och är nu förlovad med medfången Mona Qa’adan, från byn Arraba i Jenin, syster till Tariq Qa’adan, ledare för den islamiska Jihad-rörelsen i Palestina och palestinsk fånge i Megiddofängelset. Mona Qa’adan tillbringade mer än fem år bakom galler i israeliska ockupationsfängelser på grund av sin aktivism och sitt engagemang i kvinnoorganisationer på den ockuperade Västbanken i Palestina.

De två bröderna har flyttats från fängelse till fängelse vid många tillfällen under årens lopp och skiljs ofta åt för att öka deras lidande. Deras äldre bror Mahmoud dog medan de satt i fängelse, och ockupationen vägrade att låta dem träffa honom innan eller under begravningen.