För åtta år sedan, den 6 mars 2017, mördades den palestinska intellektuelle och kämpen Basil al-Araj. För att uppmärksamma minnet av honom och för att tillgängliggöra hans tänkande och analyser för en svensk publik kommer vi de kommande dagarna publicera ett antal texter av och om honom, översatta till svenska. Denna text är baserad på en engelsk översättning.
Människor sprang när de hörde kulorna. De deltog i stridigheterna utan att fråga varför eller hur. Landsmännen mot fransmännen. Allt är tydligt och det sker även om tvisten handlar om en bagatell eller om slagsmålet är mellan fyllon. Den franska kolonisatören är då en fiende, och det är en plikt att göra motstånd mot fienden. På den tiden, när jag flyttade från ett hus till ett annat, förstod jag innebörden av Ibrahim al-Shankals ord om motstånd mot kolonisatören, om nationell anda, entusiasm, initiativ, solidaritet, om hat i ögon, munnar och händer, hat mot allt som är franskt och alla som samarbetar med fransmännen, vare sig de är jordägare eller aghaer, vanliga människor eller de som är svaga i ande och samvete. De som kämpade i striderna och undkom arrestering hedrades av staden och jag var en av dem. Jag, den som hade varit i en värld och plötsligt befann mig i en annan. Jag, den som blev patriot utan att förstå innebörden av patriotism såsom de andra som Gud hade välsignat med medvetande och mod hade förstått den.
En modig mans slut, Hanna Mina
I den litteratur som behandlar folkens revolutionära historia återkommer några exceptionella och splittrande individer som förenar revolution med hjältemod, brott och lagöverträdelser med tradition och sedvanor. Berättelserna om deras liv är ofta likartade när det gäller ursprung, omständigheter, utveckling och slut. Det mest avgörande är att de liknar varandra i hur de tas emot: i alla dessa fall är allmänheten splittrad i fråga om hur dessa berättelser ska hanteras. Vissa betraktar dessa individer som småskurkar och laglösa, medan andra ser dem som hjältar.
Araberna kände till detta fenomen sedan långt före islam, eftersom det representerades av grupper av vagabonder som kallades sa’aliker, varav den mest kända var Urwa ibn al-Ward, med smeknamnet ”sa’alikernas prins”. Dessa grupper av män som bröt mot sedvänjor och traditioner och konfronterade sina stammars ekonomiska, sociala och politiska system, blev antingen undanskuffade av stammen eller flydde själva från stammen. När svåra tider drabbade stamfolket samlades de kring sa’alikerna, som tog hand om deras behov. När normaliteten återställdes tog stamfolket återigen avstånd från sa’alikerna och övergav dem.
Likheten mellan revolutionären och den laglöse består i deras beslut att avvika från vedertagna ”system” och ”lagar”. Den laglöses övergång till nationell eller politisk handling – organiserad eller spontan – är sömlös. Den är inte behäftad med samma komplexitet som exempelvis övergången för medlemmar av borgarklassen, som kräver ett förkastande av sin samhällsklass och av de ritualer, seder och materiella bekvämligheter som den tillhandahåller. Den laglöse lär sig genom sin erfarenhet av stöld och bedrägeri att agera utanför lagens ramar, skaffar sig färdigheter för att hantera gripanden och utredningar och genomför operationer som kräver en hög grad av planering i förväg. Dessa erfarenheter liknar i sin praktiska logik motståndsaktioner, även om slutmålen skiljer sig åt.
Frantz Fanon var uppmärksam på denna överlappning och skrev följande om dessa laglösa figurer i Jordens fördömda:
Folket erinrar sig också vissa episoder från det egna kollektivets liv, för att hålla sig i form och vidmakthålla sin revolutionära kapacitet. Till exempel banditen som flera dagar i sträck lyckats överlista gendarmeriet som legat honom hack i häl, eller den som fallit i en träffning sedan han dödat fyra eller fem polismän, eller den som begått självmord för att inte röja sina medbrottslingar – alla dessa gestalter blir lysande exempel, hjältar för folket, som visar vägen till nya storartade gärningar. Och det tjänar alldeles tydligt inte något till att säga att den och den hjälten var en tjuv, en rå sälle eller en slyngel. Riktade sig mannens förbrytelse uteslutande mot en kolonialist eller hans egendom, då är skiljelinjen avgjord.
Som ett avgörande tecken på hans hängivenhet och kärlek till gemenskapen, hans känsla för rättvisa och hans inhämtande av analytiska verktyg som försåg honom med en klarsynt och allvarlig vision, sade martyren shejk Izz ad-Din al-Qassam om de laglösa: ”Låt dem göra sitt arbete, för det finns en manlighet i detta arbete som vi en dag kommer att omvandla till helig kamp, och så länge kolonisatören vill döda våra själar är dessa människor närmare Gud och kärleken till den heliga kampen än de som underkastar sig”.
Den marxistiske historikern Eric J. Hobsbawm förstod betydelsen av den laglöse eller ”sociala banditen”, vars särdrag strider mot den rättsliga logiken i moderna liberala stater, som främst bygger på ”samhällskontraktet” och människans ”naturliga rättigheter” till egendom, frihet och liv – enligt John Lockes beskrivning. Enligt detta synsätt är banditverksamhet ett angrepp på privat egendom; det är en ”kriminell” handling i statens terminologi och för de klasser som påverkas av den ”kriminella” handlingen.
En av Hobsbawms böcker bygger på en lång och mytologiserad historia av vad han kallar ”social banditverksamhet”, som kan spåras i den folkliga fantasin i olika samhällen och som kretsar kring hjältedåd av tjuvar och banditer som Robin Hood, Rob Roy MacGregor och Jesse James. Hobsbawm behandlar fenomenet utifrån dess sociala sammanhang, där den laglöse eller tjuvens sociala roll är att hämnas, särskilt om han bedrar eller stjäl från en medlem av de dominerande och tyranniska klasserna i samhället. Hobsbawm kallar denna tjuv för ”den ädle rånaren”. I andra fall, som maffian i södra Italien, utgör den laglöse ett alternativ till den dominerande samhällsordningen och de relationer som den härskande klassen påtvingar genom polisen och andra förtryckande och begränsande krafter. Hobsbawm finner en likhet mellan sociala banditer och revolutionära hjältar som Che Guevara, Võ Nguyên Giáp och Ho Chi Minh i Vietnam eller, i arabiska och islamiska sammanhang, personer som Abd al-Karim al-Khattabi, Omar al-Mukhtar, Izz ad-Din al-Qassam, Wadie Haddad med flera.
De laglösa blir i många fall agitatoriska gestalter i samhällen som lever kvar i ett tillstånd av underkastelse, eftersom de är de som har störst förmåga att existera utanför det system som påtvingar de levande förödmjukande villkor. De besitter också tillräcklig kunskap för att leva och försörja sig utanför den orättfärdiga lagens herravälde. De sätter upp strikta regler för sig själva som organiserar deras värld med rättvisa traditioner, som ger människan hennes värdighet och rätt att leva ett anständigt liv i utbyte mot att hon fullgör sina plikter. Om till exempel en av de laglösa erkänner för myndigheterna eller anger en av sina följeslagare, räcker det för att avsluta hans bana i gruppen.
Eftersom de laglösa befinner sig längst ner i samhällspyramiden är deras värld tydlig. De låter sig inte luras av myndigheternas knep och lögner, och de är inte heller föremål för deras diskurser, medlingsverktyg och skapande av allmän opinion. Den värld som de befinner sig i är en värld som är orörd i sin verklighet, med alla dess umbäranden, elände, fattigdom och orättvisor. Man kan därför konstatera att de hyser den största aktning för rättvisan och att de är de mest föraktfulla när det gäller dess frånvaro.
Det är viktigt att här nämna det enorma sambandet mellan varje underjordisk rörelse eller revolution och den undre värld som existerar utanför lagen. Lagen är ett verktyg för normalisering och hegemoni i händerna på makten, som förbehåller sig rätten att tolka eller revidera lagen. Därför existerar revolutionära, underjordiska rörelser i paritet med den laglösa ”undre världen”. Revolutionära rörelser har alltid förlitat sig på denna undre värld för att skaffa sig kunskap, logistik och vapen, liksom taktik för manövrerande och metoder för att skaffa finansiering, för att kunna konfrontera fienden.
Arabiska, palestinska och internationella gestalter
De personer som vi kommer att diskutera kommer alla från de fattigaste och mest förtryckta samhällsklasserna, som utsätts för den största graden av förföljelse. De flesta av deras berättelser har också liknande omständigheter som leder till skapandet av en ny mänsklighet och till ögonblick av födelse och omvandling.
Vi talar om individer vars medvetande formas av materiella erfarenheter och vars liv börjar med att de förkastas av samhället. Ändå blir de hjältar: kvinnor sjunger om dem på bröllop och män hyllar deras namn och dygder, eftersom de blir förebilder för hjältemod och uppror. Vi talar här om individer som inte är något annat än revolutionärer från första stund. I sina egenskaper, dygder och psykologiska sammansättningar präglas de av mod, upproriskhet, djärvhet och intelligens. De låter sig inte luras av försköningar och inte heller blir de någonsin tämjda.
Har du hört talas om Ibrahim, pojken som dödades 1913, han som älskade Fatima, feodalherrens dotter, och som därför blev jagad och förföljd? Han insåg vidden av den orättvisa och det förtryck som staten och feodalherrarna utsatte bönderna och de fattiga för, så han bildade ett band som rånade de rika och gav de fattiga deras rättigheter. Den pojken var Hekimoğlu Ibrahim, en av de mest kända dissidenterna i det osmanska riket, som blev en av de mest kända ikonerna i de folkliga eposen, som folk sjunger om och vars historia mormödrar återberättar för barn för att ingjuta de högsta värdena i dem – fördjupa deras begrepp om kamp, frihet, rättvisa, jämlikhet och kärlek.
Hekimoğlu har vissa likheter med den engelske folkhjälten Robin Hood eller med sa’alikernas prins Urwa ibn al-Ward, men han liknar mest den skotske revolutionären William Wallace, som skildras i filmen Braveheart, och i vars fall kärleken också var revolutionens motor. Och precis som Hekimoğlus liv inspirerade människor gjorde även hans död det. Bilden av honom som död med sitt Martini-Henry-gevär i famnen fick alla ungdomar i det osmanska riket att önska sig samma gevär. Än i dag påminner våra populära sånger och ramsor i Palestina om Hekimoğlu genom det där Martini-geväret.
Dessa laglösa figurer skiljer sig från revolutionärer endast genom medvetande och politisk uppgift. De senare, vars sociala bas och politiska projekt skapas av materiella förhållanden, blir en nations hopp och förebild. I sin bok Guerrilla Warfare noterade Guevara denna stora likhet när han sa:
Gerillakämpen räknar med lokalbefolkningens fulla stöd. Detta är ett oumbärligt villkor. Och detta ses tydligt genom att betrakta fallet med banditgäng som verkar i en region; de har många av gerillaarméns egenskaper, homogenitet, respekt för ledaren, mod, kunskap om terrängen …
Om folket samlas kring dessa gäng kommer de enligt Guevara att förvandlas till revolutionärer.
Detta kan illustreras med berättelsen om den irakiske militante martyren Suwaiheb, bonden som dödades av ligor anlitade av feodalherrar i al-Ahwar, nära floden al-Kahla, i Irak 1959. Han var den förste martyren efter revolutionen den 14 juli 1958, som Muthaffar al-Nawab hedrade i dikten Suwaiheb, som sjöngs av Sami Kamal.
Även om folket omfamnade dessa individer som ikoner och hjältar som lyste upp vägen, kunde staten och dess lagar inte förklara den logik som var i rörelse. Även när myndigheterna använde dessa ikoner som myter i sina egna statliga projekt fortsatte de att betrakta dem som laglösa. Här kan vi hänvisa till det populära eposet om den egyptiske folkhjälten, martyren Adham al-Sharqawi, vars minne egyptierna än i dag hyllar i sina populära sånger, och om vars liv två teveserier har gjorts. Under Nasser-eran, när den socialistiska panarabismens våg svepte fram, togs hans historia tillvara och en film om hans liv gjordes, med Abdullah Gaith i huvudrollen och i regi av Hossam El Din Mustafa, med Abdel Halim Hafez som sjöng filmens mawil– och folksånger. Ändå visas kläderna från Adham al-Sharqawi, som dödades 1921 vid 23 års ålder, fortfarande upp på avdelningen ”anmärkningsvärda brottslingar” på det nationella polismuseet.
Den revolutionäre martyren och teoretikern Malcolm X är ett av de mest kända exemplen på den revolutionäre laglöse. Han föddes i en liten och fattig svart familj och växte upp under ett rasistiskt system som ingen sund människa kunde acceptera. År 1931, när han var sex år gammal, mördades hans far av en vit makt-grupp. Fyra av hans farbröder mördades också av vita, utan rättegång. Hans mor placerades på ett psykiatriskt sjukhus.
Malcolms närvaro i en skola för vita var tillräcklig för att han redan vid sex års ålder skulle förstå vidden av de orättvisor som svarta människor utsattes för. Fröna till uppror och revolution planterades i honom redan i unga år. Han lärde sig att skrika av ilska, precis som Mufid al-Wahsh i Hanna Minas roman En modig mans slut. Malcolm X har sagt om denna fas i sitt liv: ”Så tidigt i mitt liv hade jag lärt mig att om man vill ha något är det bäst att man gör lite väsen av sig”.
När han nådde puberteten antog dessa protester en mer våldsam och upprorisk form. Han begick inbrott och stölder och fängslades för detta, och fortsatte sina gymnasiestudier i fängelset. Efteråt lämnade han fängelset för Boston och New York, där han dök in i en värld av våld, kriminalitet och droger, innan han återvände till fängelset.
Hans ögonblick av pånyttfödelse ägde rum i fängelset och han blev en ny människa. Hans medvetenhet om de orättvisor som svarta människor utsätts för i hela USA hade ökat. Fängelselivets grymhet gav honom kunskapen och konsten att tolka samhällets avvikande beteenden som Fanon och Ali Shariati gjorde, och inte som de halvbildade människor som betraktade dem som patologier eller genetiska mutationer gör.
Malcolm X stakade ut sin väg mot att bli en av de mest inflytelserika svarta ledarna och deltog även i andra nationers kamp, till exempel i den algeriska revolutionen. Han hade ett kritiskt sinne som inte kunde acceptera lögner, bedrägerier och kvacksalveri. Han hävdade att tanke och teori måste underkastas sociala villkor. Sedan började jakten på hans liv, och flera mordförsök på honom gjordes tills ett lyckades den 21 februari 1965.
Vad gäller den algeriske martyren Ali la Pointe: han föddes 1930 och upplevde orättvisor, fattigdom och exploatering på de koloniala jordbruken i sin stad Miliana i Algeriet. Han flyttade sedan till huvudstaden Alger för att träna boxning, men överträdde snart den koloniala lagen och kastades i fängelse. Där blev han pånyttfödd. Hur många nationella hjältar föddes i fängelse? Abu Jilda, al-Armit, Farid al-’As’as och Abu Kabari föddes också i fängelset och blev senare nationella symboler.
La Pointe: det namn som fäst sig vid vår hjälte, hjälten från slaget om kasbahn, den arena som han, Ali la Pointe, utövade sin kontroll över före sin pånyttfödelse, han som ledde flera operationer mot den franska ockupationen i Alger och hjälpte revolutionen i dess förflyttning från bergen till städerna. Den 9 oktober 1957 sprängde fransmännen hans gömställe i luften. Han blev martyr tillsammans med tre andra hjältar: den unga kvinnan Hassiba Ben Bouali, Talib Abdel Rahman och barnet Omar, som också blev en av revolutionens många symboler.
Och här nämner vi martyrhjälten Hussein al-Ali, från de arabiska saqrerna i Beisan-dalen. Han är ett av de viktigaste palestinska exemplen. al-Ali dödade en kusin som hade gjort honom orätt. (De flesta palestinska exempel som liknar Hussein al-Ali inleder sina berättelser i en konflikt med auktoriteter som börjar från botten av pyramiden, som mukhtaren, sedan feodalherren och sedan borgarklassen som tar sig uttryck i kolonisatören och dess komprador). Han jagades av de brittiska myndigheterna och gick under jorden fram till den stora revolten 1936, då han blev en av dess ledare och viktigaste symboler. Hussein led senare martyrdöden i en förkrossande strid mot den brittiska fiendens styrkor. Han odödliggjordes av poeten Tawfiq Zayad i hans epos Sarhan och rörledningen, som sjöngs av bandet al-Ashiqin.
Varje revolution inleds med ett utträde, ett utträde ur den samhällsordning som makten har befäst i namn av lag, stabilitet, allmänintresse och det allmännas bästa. Varje social och ekonomisk auktoritet sammanfaller med nödvändighet med och är en förlängning av den politiska auktoriteten. Det är så dessa hjältegestalter kan förstås och uppskattas av allmänheten, som övermannas, som av instinkt. Därifrån förstår vi den sociala, ekonomiska och politiska maktens fientlighet mot dessa gestalter och dess användning av lagen som ett verktyg för att svärta ner deras rykte och kriminalisera dem. Därför förstår vi också den sömlösa övergången från den laglöse till revolutionären – den som gör motstånd.
