I dag arrangerade vi tillsammans med organisationen Floden denna veckas söndagsdemonstration för Palestina i Göteborg. Stort tack för samarbetet och för en mycket lyckad demonstration! Vi fick också chansen att hålla tal, och talade om vikten att behålla fokus på den fortsatta kampen och vikten av att stå med motståndet:
Vänner.
För några dagar sedan nåddes vi av nyheten att en vapenvila har uppnåtts i Gaza. Vi gläds åt beskedet, men det betyder inte att kampen är över och vi måste akta oss för att låta det nya läget passivisera oss.
Vi gläds åt att människor i Gaza kan sova utan ljudet från drönare och fallande bomber. Vi gläds åt att nödhjälp släpps in och lindrar den framtvingade folkmordssvälten. Vi gläds åt att tvåtusen palestinska fångar kommer att befrias, varav 250 stycken suttit på livstid i ockupationens fängelser.
Vi gläds för att vapenvilan är ett erkännande från ockupationen att deras påstådda mål har blivit ett totalt fiasko. Tidigare har de sagt att de inte kommer acceptera någon vapenvila förrän Hamas försvinner från Gaza – de har misslyckats. Vapenvilan bekräftar sanningen i vad martyren Nasrallah sade till oss: Israel är svagare än ett spindelnät.
Vi gläds åt vapenvilan för den är ingenting ockupationen har önskat, det är något motståndet har tvingat dem att acceptera. Trots två år av besinningslöst mördande, trots oupphörligt bombande, trots hundratusen martyrer har de inte kunnat besegra motståndet. Det förenade väpnade motståndet, med al Qassam-brigaderna i spetsen och ett beslutsamt folk bakom sig, har stått starkt genom allt detta och tvingat ockupationen till ett avtal. Vapenvilan är ett styrkebesked för det palestinska motståndet, och det är värt att glädjas över!
Men kampen är inte över. Vad borgerliga medier än skriver så är en vapenvila inte en fred, och ingen fred kan råda så länge ockupation och apartheid kvarstår. Folkmordet började inte 2023. Det vi har sett de senaste två åren är bara den senaste eskaleringen av av ett folkmord som har pågått sedan 1948, av Nakban som inte var en engångshändelse utan är en process som har pågått i 77 år.
Dessutom vet vi hur ockupationsmakten ser på vapenvilor. Vi minns januari i år, förra gången motståndet tvingade fram ett avtal, och vi minns ockupationens upprepade provokationer innan de bröt avtalet och återupptog mördandet. Vi vet hur de behandlar sin så kallade vapenvila med Libanon, med fortsatta mord och drönarattacker i mer än 4 600 separata överträdelser sedan avtalet tecknades i november förra året.
Vänner.
Det här är inte en tid för vila, för att luta oss tillbaka och vara nöjda med oss själva. Det här är en tid för att eskalera, för att ropa ännu högre, gå ut på gatorna och ta vår kamp till en ny nivå!
Vi måste tvinga vår regering att sätta press på ockupationsmakten. Vi måste se till att alla medskyldiga ställs till svars, folkmördarna i entiteten och alla i vårt eget land som har hejat på dem. Vi glömmer inte, och vi kommer utkräva rättvisa!
Vi måste fortsätta kämpa för de palestinska fångarna, kompassen för vår rörelse. Vi får aldrig glömma de tusentals kämpar som fortfarande sitter i ockupationens fängelser! När vi eskalerar kampen mot folkmordet måste vi också eskalera kampen för deras befrielse, och för befrielsen av alla i de imperialistiska länderna som fängslats för sina solidaritetshandlingar.
Vi måste kämpa för att avslöja och isolera det falska ledarskapet i den Palestinska myndigheten, som inte gör något annat än att agera underleverantör till ockupationen. Det ryktas nu om att de försöker påverka det kommande fångutbytet för att se till att motståndshjälten Marwan Barghouti INTE befrias. Om det stämmer är det ytterligare ett bevis för deras moraliska bankrutt och ännu ett exempel på hur de har övergett sitt folk och bara bryr sig om sin egen vinning. Det sanna palestinska ledarskapet finns inte i myndigheten, det finns i fängelserna, i lägren, i motståndets brigader.
Vi måste stå på det palestinska motståndets sida, och vi måste inse att deras kamp är också vår kamp. EU:s murar, som får migranter att drunkna i Medelhavet, byggs med teknik från ockupationsmakten. USA:s polisstyrkor tränas av IOF och lär sig tekniker att använda mot den egna befolkningen när de protesterar mot en allt mer öppen fascism. Våra skattepengar här i Sverige skickas till israeliska vapenföretag, istället för en välfärd som går på knäna.
De som kämpar för Palestinas befrielse kämpar i förlängningen också emot allt det. De kämpar för oss. Al-Qassam-brigaderna, al-Quds-brigaderna, Abu Ali Mustafa-brigaderna, al-Nasser Salah al-Deen-brigaderna, Hezbollah, AnsarAllah-rörelsen och alla väpnade motståndsgrupper, som offrar sina liv i kampen. Vi vägrar kalla dem terrorister! De är våra kamrater, våra förebilder, våra hjältar!
De senaste två åren har jag ibland sett bilder från demonstrationer runtom i världen på skyltar med budskapet att det aldrig kan finnas två sidor i ett folkmord. Det stämmer inte. Det finns två sidor, och vi alla måste välja en av dem. Det finns en sida, som står för död och förtryck, för fortsatt ockupation, för etnisk rensning och folkmord, för kolonialism och imperialistisk utsugning. Och det finns den andra sidan som står för motstånd. Som står för befrielse, för rätten till självbestämmande, för ett slut på exploateringen. Som står för liv. Tiden är inne att välja vilken sida vi står på. Den som vägrar välja står på förtryckarens sida.
Vänner.
Låt oss glädjas över motståndets segrar. Låt oss glädjas över lindringen detta skänker ett ståndaktigt folk. Men låt oss också slå fast att vi kommer fortsätta kämpa. Vi kommer kämpa tills fängelserna töms, tills alla flyktingar kan återvända, tills imperialismens slutgiltiga nederlag i regionen. Tills ett fritt och självständigt Palestina med Jerusalem som huvudstad sträcker sig från Jordanfloden till Medelhavet! Vi kommer fortsätta stå på motståndets sida och vi kommer fortsätta ropa:
Frihet åt alla politiska fångar!
Ära åt martyrerna!
Död åt Israel, död åt USA!
Länge leve det väpnade motståndet!
Länge leve Palestina!
