Denna intervju publicerades ursprungligen av tidnigen Fight Racism! Fight Imperialism!.
Kamil Abu Hanish, ledande medlem i Folkfronten för Palestinas befrielse (PFLP), släpptes ur sionistisk fångenskap 13 oktober 2025, efter över 22 år i fängelse. Kamrat Abu Hanish, som förvisades till Egypten i ett utbytesavtal som frigav nästan 2 000 palestinska politiska fångar, var djupt engagerad i revolutionär utbildning bakom galler.
Efter att i fängelset ha kombinerat politiskt ledarskap med intellektuellt arbete ger hans frihet möjligheter att återuppliva det palestinska revolutionära medvetandet och ledarskapet. I ett samtal, efter sin frigivning från regimens tortyrläger, med FRFI från Kairo belyser kamrat Abu Hanish den pågående kampen för befrielse med politiska perspektiv.
Kan du för våra läsares skull presentera dig själv, din politiska resa och din roll i PFLP?
Mitt medvetande som palestinier väcktes av ockupationen. Jag växte upp i en nationalistisk familj i byn Beit Dajan i distriktet Nablus. Mitt medvetande utvecklades genom att jag som ung såg ockupanterna konfiskera mark och gripa människor. Min farbror, min far och många släktingar greps på 1970- och 1980-talet. Men den viktigaste vändpunkten i min kamp var den första intifadans utbrott 1987. Jag anslöt mig till upproret när jag var ett barn på högst tolv år och deltog i intifadan och dess aktiviteter, där jag tillsammans med mitt folk gjorde motstånd mot ockupationen med folkliga medel, såsom att kasta sten, dela ut flygblad, hänga upp flaggor, delta i strejker och sittmanifestationer och så vidare.
Denna period varade i sex eller sju år, under vilka min generation växte upp och utvecklade sitt medvetande. Det var under denna period som jag gick med i Folkfronten för Palestinas befrielse. Jag betraktar min aktivism under dessa år som den första etappen i min kamp. Den andra etappen kom 1993–2000, en era av politiska uppgörelser, nämligen Osloavtalen och inrättandet av den palestinska myndigheten. Vid den tiden gick jag på universitetet och var engagerad i studentaktiviteter och blev en av studentledarna [för PFLP] på Västbanken.
Den andra intifadan bröt ut 2000 och jag blev engagerad i det väpnade motståndet mot den sionistiska ockupationen och bosättarna. Jag grundade Martyr Abu Ali Mustafa-brigaderna i norra Västbanken och jagades av ockupationsmakten i två och ett halvt år. Under denna intifada överlevde jag flera mordförsök tills ockupationsstyrkorna grep mig 15 april 2003. Den tredje fasen av min kamp var därför den andra intifadan.
Den längsta och mest betydelsefulla fasen av min kamp var min tid i fängelse, där jag satt fängslad från 2003 till min frigivning 2025. Under de 23 år jag tillbringade i fängelse var jag aktiv som en av ledarna för fångrörelsen och blev senare ledare för PFLP:s fängelseavdelning. Under denna period fokuserade jag på organisatoriska och kulturella aktiviteter bland fångarna. Jag var mycket aktiv i detta avseende och höll föreläsningar och kurser i läsning och skrivning.
Under denna tid läste jag tusentals böcker och skrev och publicerade fler än 20, inklusive romaner, noveller och politiska skrifter, tillsammans med hundratals artiklar, studier, forskningsrapporter, dikter och litteraturkritik. Min resa med kultur och min skrivarupplevelse kulminerade i Skrivande och fångenskap [Writing and Imprisonment], en bok som sammanfattar denna erfarenhet. Jag fullbordade också mina universitetsstudier [bakom galler] och tog en magisterexamen i statsvetenskap.
Jag betraktar min deportation till Egypten som en ny etapp i min kamp: exilens etapp. Jag kommer att fortsätta min kamp mot ockupationen med andra medel, tillsammans med mitt folk.
Som aktivist som lidit i sionistiska fängelser långt före 7 oktober, kan du beskriva skillnaderna i fångarnas upplevelser före och efter starten av folkmordet i Gaza?
Vi ser nu fängelset i termer av två perioder: före och efter 7 oktober. Perioden före 7 oktober har skrivits om och är välkänd; alla vet att vi kämpade mot fängelsevakterna, men vi accepterade situationen för att överleva. Genom vår kamp fick vi dussintals rättigheter som vi kunde utöva under vår fängelsetid. Exempel på detta var rekreationsområdet, besök av familj och advokat, kantinen, motion, television, stolar och bord – allt som hade med fängelselivet att göra. Vi kunde erhålla dessa rättigheter genom vårt motstånd, och särskilt genom hungerstrejker.
Efter 7 oktober berövades vi alla våra rättigheter till den grad att vi blev av med kläder, tandborstar och alla grundläggande nödvändigheter. Till och med de enklaste rättigheterna togs ifrån oss. Jag vill tala öppet eftersom vi avser att avslöja dessa metoder som användes mot oss. Ni vet mycket väl att den sionistiska säkerhetsministern, den som ansvarar för fängelserna, är fascisten [Itamar] Ben Gvir. Jag kallar institutionaliseringen av hans politik för animalism. Före 7 oktober brukade israelerna kalla honom ”djuret” eller ”besten”. Men den bestialitet som kännetecknade denna minister har nu spridit sig i hela det israeliska samhället. Detta gäller särskilt fängelserna, där Ben Gvir höjde fängelsepolisens, vakternas, officerarnas och de repressiva enheternas löner och öppet uppmuntrade dem att attackera oss hårt.
Fler än 300 martyrer har fallit i sionistiska fängelser sedan 7 oktober. Igår föll en ny martyr [Sakher Zaoul]; fler än en palestinsk fånge dödas varje vecka. Vissa dödas till följd av svår misshandel, andra på grund av svältpolitik, och vissa har dött på grund av medicinsk försummelse och förebyggbara sjukdomar som sprids inne i fängelserna. Vi hade patienter, som Walid Daqqa och Khaled Al-Shuwaish, som hade medicinska problem och dödades på grund av avsiktlig försummelse och nekad medicinsk vård.
Vår svält var uppenbar. De gav oss mat som var så dålig och i så små mängder att vi var tvungna att samsas om en sked för att alla skulle få. Fängelseadministrationen var också ansvarig för spridningen av sjukdomar bland fångarna, inklusive hudsjukdomar orsakade av brist på hygienartiklar och överbeläggning. Cellerna, som var avsedda för sex till nio fångar, var överfulla med upp till 15 personer, utan tillgång till frisk luft, solljus eller duschar. Dessa sjukdomar spred sig, och trots påtryckningar på den israeliska regeringen försummade de att behandla dem. De tillhandahöll knappa behandlingar som var helt verkningslösa.
Vi berövades de mest grundläggande rättigheterna. Till exempel var nagelklippare förbjudna, och de uppfann en typ av tandborste åt oss som inte var större än ett finger, knappt tillräckligt stor för att få plats i munnen. Vi fick inte raka oss; de rakade våra huvuden var tredje månad. De konfiskerade filtar, särskilt på vintern. Vi fick bara bära fängelseuniformer.
Förutom den ständiga förnedringen och spänningen blev cellerna slumpmässigt genomsökta och fångarna fördes ut och tvingades ligga på magen med händerna bundna bakom ryggen i timmar, utsatta för extrem kyla eller hetta. Dussintals tortyrmetoder användes mot oss. Jag har läst om de fångars upplevelser som sattes i koncentrationslägren i Auschwitz och Majdanek under andra världskriget. Det sätt på vilket fångarna förnedrades då liknar mycket det som sker idag i Palestina, så mycket att jag anser att båda erfarenheterna bör studeras parallellt. Man kan säga att de sionistiska ockupanterna har anammat nazisternas metoder för att hantera palestinska fångar i ockupationsfängelserna.
Vi talar om nya metoder för förtryck som syftar till att slå ner oss för att krossa vår anda. Alla fångar som ska friges idag utsätts för övergrepp och får armar, ben eller revben brutna innan de släpps. Vi utsattes alla för övergrepp dagen före vår frigivning i oktober. Ockupanterna är inte nöjda med sin egen brutalitet. Även efter vapenvilan och fångutbytet har dessa metoder fortsatt och intensifierats.
Vissa aktivister förstår att palestinska fångar är en kompass för rörelsen – inte bara för Palestina, utan som en förtrupp för alla revolutionärer och progressiva. Hur ser du på de palestinska fångarnas roll i den nuvarande situationen?
Den palestinska fången står i främsta ledet i folkets kamp och har alltid varit deras förebild i motståndet mot ockupationen. En fånge som tillbringar många år i fängelse blir en symbol, en inspirerande förebild för sitt folk och en inspirationskälla för världens fria folk. Vi behöver bara nämna kamraterna Ahmed Saadat, Marwan Barghouti, Hassan Salameh och Walid Daqqa som blev internationella symboler. Hundratals palestinska fångar har fått internationellt erkännande, antingen genom sina långa år i fängelse eller genom sin politiska, nationella, humanitära och moraliska ställning.
Vi härleder denna symbolik ur vår nationella saks rättmätighet. Vi är stolta när världen hyllar oss som befriade fångar och avvisar USA:s och Israels beskrivning av oss som terrorister… Palestinska fångar är en integrerad del av den nationella kampen. Vi har förvandlat fängelsegårdarna till universitet, akademier och arenor för att på olika sätt konfrontera och motstå ockupationen. Under dessa långa år har vi bevarat vår identitet och motstått försök att ingjuta nederlag i oss och bryta vår vilja.
Fångvaktarna har gjort rovgiriga försök att beröva oss vår mänsklighet, moral, kamp och patriotism, men vi har gjort motstånd och kommit ut med högburna huvuden. Motståndet har lyckats besegra fångvaktarn och deras försök och tvinga ockupationsmakten att frige oss.
Det är sant att vår glädje är ofullständig på grund av de massakrer som ockupationsmakten begått i Gaza, liksom det fortsatta gripandet av hundratals av våra bröder och kamrater som utsätts för svår tortyr och repression i fängelserna. Men dessa fångar förblir orubbliga. Vi fortsätter på vägen av trots, vägen av revolution, vägen av kamp, och vi är en del av denna kamp. Den palestinska fången har blivit en nationell och internationell symbol.
I boken Spångnistan och skrothögen [The Splint’s Spark and the Scrapheap] skrev du om skillnaden mellan motståndskultur och defaitismens kultur. Kan du sammanfatta dessa idéer och deras betydelse i den aktuella situationen?
Denna bok har sitt ursprung i föreläsningar jag höll i fängelset och som smugglades ut för publicering. Efter min frigivning blev jag överraskad och glad när jag upptäckte att [PFLP-aktivister] hade sammanställt dem och publicerat dem i bokform. Boken analyserar kulturlivet, även om jag, som ni vet, satt i fängelse och hade begränsad tillgång till kultur inom Palestina. Men utifrån de skrifter som smugglades in till oss i fängelset kunde jag bedöma den palestinska kulturscenen och bidra med en kritisk synpunkt. Jag gjorde åtskillnad mellan två kulturer: den ena kallade jag ”spångnistans” kultur, vilket betyder motståndskulturen. Detta avser den engagerade, seriösa kultur som står i harmoni med den nationella kampen för befrielse, där kampen för nationell befrielse kräver en motståndskultur.
Den andra kulturen kallade jag för ”skrothögens kultur”, vilket betyder en kultur utan värde – en förfallen, konsumtionsinriktad kultur som inte står i harmoni med den palestinska nationella kampen. Vi talar alltså om två kulturella projekt. Det första projektet, som kännetecknar vår initiala erfarenhet, hör till den palestinska revolutionens era och var ett utmärkande drag för revolutionen under dess glansdagar. Däremot har en modern kultur, kopplad till uppgörelsefasen efter 1993 och undertecknandet av Osloavtalet, blivit ett dekadent, liberalt kulturellt projekt på den palestinska scenen, oförenligt med den nationella befrielsekampen. Detta projekt kräver normalisering och kulturell slapphet.
Det finns därför två kulturer på den palestinska scenen: en motståndskultur, seriös och engagerad i den revolutionära palestinska nationella diskursen, engagerad i grunderna för det palestinska nationella kulturprojektet; och en annan kultur som är oseriös och oengagerad, dekadent, kompromissvillig och egennyttig. Den strävar efter pengar, medieuppmärksamhet, berömmelse och egenintresse, utan att ta hänsyn till eller sträva efter det palestinska folkets högre nationella intressen. Tanken bakom denna bok är därför att kritisera den palestinska kulturens aktuella läge samtidigt som den erbjuder en rad förslag som kan bidra till att främja det nationella kulturarbetet i kampen mot ockupationen.
Har denna kritiska inställning påverkats av Ghassan Kanafani?
Personligen, om jag har något att säga om kultur och litteratur, så går äran först och främst till martyren Ghassan Kanafani, och jag betraktar mig själv som en son av Kanafani-skolan. När jag blev medveten om världen var det första jag läste Kanafanis romaner. När vi säger att Kanafani är en ”skola” syftar vi på hans geni som lärare, som dekan för litteraturen i Palestina. Ingen palestinsk författare har hittills kunnat nå denna status. Kanafanis resa döptes i blod: han mördades av den sionistiska ockupationsmakten eftersom han förstod kulturens betydelse. Han förstod den allvarliga fara som revolutionära intellektuella och kämpande författare som ägnade all sin tid åt den palestinska nationella saken utgjorde för ockupationsmakten.
När vi var små barn under den första intifadan brukade vi gå ut och skriva Kanafanis slogans på väggarna, hämtade direkt från hans böcker. Vi brukade ”slå på tankens väggar” som förekom i romanen Män i solen, som om det vore en rebellisk eller revolutionär handling. Vi skrev hans slogans på väggarna, som när han sa: ”Akta er för naturlig död. Dö inte annat än under en regn av kulor.” Vi läser och följer fortfarande hans skrifter. Vi är alla på Ghassans väg.
I fängelset höll vi möten för att läsa och studera Kanafanis böcker. Vi gav dessa böcker till alla nya fångar, unga och gamla, som kom in i fängelset, och de läste dem entusiastiskt. I cellerna firade vi varje år årsdagen av Kanafanis martyrdöd. Ghassan Kanafani är alltså alltid närvarande genom sin kultur, sina tankar, sin medvetenhet och sin litteratur.
Du ägnade mycket tid åt att studera andra fängelsekamper under dina egna år i fängelse. Hittade du några kopplingar mellan den palestinska och den irländska nationella befrielsekampen?
Självklart. För det första respekterar vi alla folk som kämpar för att befria sig från kolonialismens ok, och vi respekterar särskilt det irländska folket. Vi är bröder, kamrater. Det irländska folket gjorde motstånd mot kolonialismen och uthärdade århundraden av brittisk ockupation. De gjorde motstånd och kämpade, så vi är inte förvånade över den solidaritet med det palestinska folket som visas i Irland… Vi har också genom åren inspirerats av den irländska erfarenheten av nationellt medvetande. Den irländska hungerstrejken visade oss att detta alternativ alltid fanns.
Liksom irländarna har det palestinska folket lidit mycket under brittiska regeringar, sedan Balfourdeklarationen, den brittiska koloniseringen av Palestina och överlämnandet av vårt land till sionisterna. Den nuvarande brittiska regeringen, som inte har sonat Storbritanniens synder, fortsätter att ställa sig på Israels sida och förbli partisk, vare sig det gäller internationella forum, politiska ståndpunkter eller vapenstöd. Den brittiska staten har tyvärr inte anslutit sig till eller gett efter för trycket från sitt eget folk och de miljoner människor som gått ut på gatorna i brittiska städer i solidaritet med Palestina.
Detta gäller även USA. Se på de förändringar som sker i USA till förmån för det palestinska folket. Men dessa exploaterande, imperialistiska länder som gav upphov till Israel upprätthåller fortfarande sin nära allians – deras intressen är gemensamma, och den sionistiska ockupationen förblir en del av det globala imperialistiska projektet. Vi är inte förvånade över USA:s och Storbritanniens ståndpunkt och hälsar därför alla folk som står på vår sida, särskilt det irländska folket och alla frihetskämpar som står på vår sida och stöder oss.
För det andra uppmanar vi dessa regeringar att sluta stödja det sionistiska projektet. Detta projekt är dömt att misslyckas. Av denna anledning måste dessa länder hålla fast vid sina uttalade ståndpunkter om demokrati, mänskliga rättigheter och folkens rätt till självbestämmande. När dessa länder stöder och undertecknar internationella avtal och sedan bryter mot dem, innebär det att de lider av brister i samvete, politik och moral. Vad kan vi kalla detta annat än politisk hyckleri? Varför talar USA, Storbritannien och andra partiska länder med kluven tunga?
Kan du sammanfatta den aktuella situationen för projektet för Palestinas befrielse i allmänhet och PFLP i synnerhet?
Det palestinska folket har fört en nationell befrielsekamp i mer än 120 år, sedan det sionistiska projektet inleddes på vår mark under ledning av den globala imperialismen. Genom att föra denna kamp har vårt folk visat sig kapabelt att starta revolution efter revolution, uppror efter uppror. Den palestinska saken har genomgått många faser, med mycket farliga vändpunkter och skeden.
Den palestinska arenan bevittnar nu fasen efter 7 oktober 2023, då vårt folk utsattes för folkmord, särskilt i Gazaremsan. Den barbariska aggressionen mot vårt folk i Gaza varade i två år, under vilka fler än 70 000 palestinier gjordes till martyrer, hundratusentals skadades, hundratusentals fördrevs och Gazaremsan totalförstördes.
Det som utmärker detta barbariska krig är att det ägde rum inför ögonen på en tyst värld. De flesta folkmord under tidigare århundraden av kolonialism genomfördes utan mediebevakning; ingen ifrågasatte dem. Vi läste om dem årtionden senare. Men upplevelsen [av folkmordet i Gaza], detta barbariska och brottsliga krig, bevittnades av världen i ljud och bild, dygnet runt.
Trots den utbredda internationella solidariteten, där världens samvete rörde sig till stöd för den palestinska saken, befinner sig saken nu vid en farlig vändpunkt. Hade det inte varit för det palestinska folkets ståndaktighet i Gazaremsan, på Västbanken, i Jerusalem och överallt annars, skulle ockupanten ha kunnat fördriva eller till och med utrota dem. Att detta försök misslyckades är en seger för det palestinska folket.
Det palestinska folket kommer inte att brytas ned eller besegras, eftersom maktbalansen inte tillåter ett sådant utfall. Kampens ära är tillräcklig för oss [för att förhindra en sionistisk seger]; kämpandets ära är tillräcklig för oss; ståndaktighetens ära är tillräcklig för oss. När det gäller vinster och förluster har det palestinska folket omintetgjort fiendens försök och planer på att utrota dem. Vi är ett levande folk som förtjänar tillvaro, befrielse och självbestämmande. Vi fortsätter på kampens väg och övervinner våra svagheter. Denna väg av motstånd befriade till exempel oss fångar från ockupationsfängelserna, trots långa år av fångenskap. Vi fortsätter nu vår kamp på olika sätt.
Vi palestinier är ett folk med en rättvis sak och vi kommer att fortsätta denna resa tillsammans med alla vår arabiska nations söner, det arabiska motståndet och världens fria folk.
PFLP har inte vacklat från sin radikala politiska och nationella hållning sedan [dess bildande 1967] och har genom hela sin historia bidragit med ledare, martyrer och heroiska operationer. Det är sant att nationella rörelser och partier genomgår perioder av svaghet och relativ nedgång, men de existerar så länge de står på egna ben trots dessa svårigheter. Det beror på att nationella befrielserörelser alltid förföljs – se bara på vad som händer oss – vi förföljs överallt.
Geografiskt sett må vår plats i världen vara begränsad, men vi förblir orubbliga. Vi fortsätter på den väg som kamrat George Habash, martyren Abu Ali Mustafa, Ahmad Sa’adat, martyrerna Wadi Haddad och Gazas Guevara [Muhammad al-Asmar], Leila Khaled och Ghassan Kanafani har banat. Vi fortsätter och PFLP kommer inte att backa. Vid årsdagen 11 december betonade vice generalsekreterare Jamil Mezher fortsättningen av motståndet, det orubbliga engagemanget för palestinska nationella principer och PFLP:s trohet till den revolutionära och nationella vägen.
