Varje söndag arrangerar Palestinska Samordningsgruppen Göteborg-Borås demonstration under parollen ”Stoppa folkmordet i Västbanken och Gaza”. Denna söndag hade vi äran att vara inbjudna som talare och höll följande tal:
Kamrater, vänner.
Det är lätt att känna hopplöshet nu. Det är lätt att känna hopplöshet när vi gång på gång ser svältande människor skjutas till döds i brödköer. När medierna är fulla av fördömanden, inte av soldaterna som skjuter utan av ett slagord som kritiserar dem. När Storbritannien från och med i går terrorklassar Palestine Action, kanske den grupp i det globala nord som varit mest framgångsrik när det kommer till att konkret och materiellt försvåra Israels folkmord. När Sveriges så kallade vänsterparti är mer intresserade av att imponera på borgare som hatar dem än av att erbjuda minsta lilla motstånd till imperialismens logik.
Det är lätt att känna hopplöshet, men hopplöshet är en fälla som bara kan leda oss in i apatins återvändsgränd. Vi har inte råd med det! Inte när det finns så mycket att göra. Därför måste vi försöka känna hopp. Så jag vill prata om några saker som får mig att känna hopp. Jag hoppas de kan väcka samma känsla hos er.
Jag känner hopp över vetskapen att vi som kämpar för Palestina verkar inom en lång tradition av kamp och tänkande. På tisdag är det 53 år sedan författaren och revolutionären Ghassan Kanafani mördades av Israel, 36 år gammal. Han var inte bara skönlitterär författare utan också en briljant politisk tänkare, och när man läser hans texter och analyser i dag är det otroligt hur aktuella de känns och hur givande de är för att förstå även dagens läge. Låt oss aldrig glömma att vi står på giganters skuldror och att vi har en djup brunn att ösa ur för att förstå världen, imperialismen, och den palestinska kampen.
Jag känner hopp när jag ser den massiva uppslutningen bakom Palestine Action. Trots att terrorklassningen innebär att alla som uttrycker stöd för dem riskerar fängelsestraff fylls Storbritanniens gator med människor som bär deras symbol och som tillsammans höjer sina röster i parollen: Vi är alla Palestine Action!
Jag känner hopp över att den internationella solidariteten fortfarande lever även i Sverige och att den här rörelsen bara växer, trots attacker från politiker och media. Kanafani skrev att imperialismen har lagt sin kropp över hela världen och oavsett var man slår mot den så skadar man den. När hamnarbetare vägrar lasta krigsmateriel, när studenter lyckas utkräva ansvar från sina universitet, när aktivister blockerar vapenföretags kontor – då slår de mot imperialismen, då skadar de den, och det ger mig hopp.
Jag känner hopp när jag ser de ståndaktiga palestinska fångarna, som trots år efter år av mardrömslika förhållanden med tortyr och försummelse fortsätter göra motstånd, fortsätter inspirera andra och fortsätter leda rörelsen. Och jag känner hopp när jag tänker på Georges Abdallah, den libanesiska Palestinakämpen som har suttit fängslad i Frankrike i över 40 år men som hela tiden har vägrat kröka rygg, som trots att han tillbringat mer än halva sitt liv i fängelset fortsätter hålla huvudet högt och höja motståndets fana. Jag känner hopp över att rörelsen för hans frigivning växer, över att tusentals människor går ut på gatorna i Frankrike och över hela världen för att kräva att han släpps fri.
Jag känner hopp när jag ser Jemen, detta land som härjats av imperialismen, och den heroiska AnasarAllah-rörelsen, visa en ryggrad som länderna i väst bara kan drömma om när de trots USA:s bomber fortsätter blockera israeliska skepp i Röda havet och blöda ockupanten på miljoner och åter miljoner kronor.
Jag känner hopp när raketerna faller över Tel Aviv och avslöjar att Israel inte är så osårbara och oövervinnerliga som de alltid påstår, för resten av världen och för sina egna bosättare.
Jag känner hopp när jag minns historien. Det vietnamesiska motståndet segrade över först Frankrikes och sedan USA:s imperialism. Det sydafrikanska motståndet segrade och befriade landet från apartheid. Det algeriska motståndet segrade över ockupationen efter 132 år av kamp. De segrade, och det palestinska motståndet kommer att segra.
Och jag känner hopp över att det väpnade palestinska motståndet står starkare i dag än det gjorde för två år sedan, trots den besinningslösa folkmordskampanjen. Precis som de mördade Ghassan Kanafani kan de mörda Ismail Haniyeh, de kan mörda hjälten Yahya Sinwar, men för varje martyr som faller reser sig en ny kämpe, plockar upp vapnet och fortsätter kampen. Så länge den sionistiska entiteten befläckar den palestinska jorden kommer nya kämpar resa sig i motstånd!
Vänner, kamrater.
Låt inte hopplösheten och apatin vinna. Ja, det finns tusen anledningar att sörja, och låt oss sörja. Men det finns också tusen anledningar att känna hopp. Efter nederlaget 1967 skrev Ghassan Kanafani: ”Det som händer nu är bara födelsemärtorna för något stort som kommer att födas ur nederlagets rasmassor, som en vulkan som föds ur den kalla askan på ett övergivet berg.”
Jag känner hopp över att vi nu får se vulkanens utbrott, och över att vi får bevittna början på slutet för USA:s imperium. För historien lär oss att alla imperier faller till slut och när det äntligen är USA:s tur kommer de dra med sig sin koloniala utpost i fallet. ”Israel” kommer kastas på historiens skräphög där det hör hemma och ett fritt och självständigt Palestina kommer att resa sig, från Jordanfloden till Medelhavet. Apelsinträden kommer blomma när fängelserna töms och flyktingarna återvänder till sina byar och städer. Det är inte en dröm, det är en säker framtid, och den säkerheten, mer än något annat, ger mig hopp.
Död åt Israel!
Död åt USA!
Ära åt martyrerna!
Länge leve motståndet!
Länge leve Palestina!
