Varje år uppmärksammas den 17 april som palestinska fångdagen. I år arrangerade vi tillsammans med Palestinska samordningsgruppen Göteborg-Borås en manifestation i Göteborg, där vi också höll följande tal:
Den 17 april 1971 befriades den palestinska befrielsekämpen Mahmoud Bakr Hijazi i ett fångutbyte mellan Fatah och ockupationen. Det var första gången en palestinsk fånge befriades i ett utbyte, men långt ifrån den sista. Tre år senare beslutade palestinska nationalrådet att utse den 17 april varje år till palestinska fångdagen för att uppmärksamma alla de palestinier ockupationen låser in – sedan 1948 har mer än en miljon fängslats. 40 procent av palestinska män från Västbanken och Jerusalem har någon gång tillbringat tid i fängelse.
I detta nu är det mer än tiotusen som sitter bakom sionismens galler. 350 av dem är barn. Mer än tretusen sitter i vad som kallas för ”administrativt förvar”, där ingen dom eller ens åtal har utdelats. Administrativt förvar är i teorin tidsbegränsat till sex månader, men det kan förlängas obegränsat antal gånger och flera personer fängslas i åratal på det här sättet.
I fängelserna utsätts fångarna för extremt våldsam och kränkande behandling. Våld, inklusive sexuellt våld, är vanligt. Svält, tortyr och isolering likaså. Sedan 1967 har mer än trehundra fångar blivit martyrer, genom våld eller avsiktlig försummelse. Den senaste eskaleringen i detta repressiva våld är så klart den nya avrättningslagen som instiftades 1 april och som gör det obligatoriskt med dödsstraff för palestinier som döms för så kallad terrorism av ockupationens militärdomstolar.
Det är viktigt att vi stödjer fångarna och ger dem vår solidaritet, nu mer än någonsin. Men det är inte viktigt bara av humanitära skäl. Ja, behandlingen fångarna tvingas utstå är vidrig och borde få blodet att koka i varje människa som har ett samvete. Men det vi aldrig får glömma är att fångarna och fångrörelsen i högsta grad är aktiva politiska subjekt, och en fundamental del av motståndet. Vårt stöd till fångarna är inte välgörenhet. Vårt stöd till fångarna är stöd till motståndet och vår solidaritet bygger lika mycket på vad vi kan lära oss av dem.
Nael Barghouti har lärt mig allt om ståndaktighet. Walid Daqqah har lärt mig vad det innebär att älska livet så mycket att inga murar kan begränsa det. Ahmad Sa’adat har lärt mig vikten av att behålla en klar analys oavsett situation. Shatela Abu Ayad har lärt mig den sanna betydelsen av värdighet. När vi säger att fångarna är kompassen för vår rörelse så menar vi det. De palestinska befrielsekämparna står i frontlinjen för den globala kampen mot imperialismen och för en värld fri från förtryck och utsugning. Och fångarna är det absolut främsta ledet i den frontlinjen. Att ge dem vår solidaritet är inte ett alternativ, det är grundläggande.
Lika grundläggande är det att vår solidaritet inte bara kan vara ord. Låt oss fortsätta berätta om fångarnas situation och proklamera vårt stöd, för det är viktigt. Men låt oss också sprida fångarnas egna ord, låt oss hjälpa deras tankar och analyser få vingar och nå bortom murarnas gränser. Låt oss själva studera deras ord och handlingar och dra de lärdomar vi kan för vår egen kamp. Låt oss kontakta fångarna – att få ett brev som visar att du inte är bortglömd av världen utanför kan göra all skillnad i världen.
Men framför allt, låt oss sätta press i vårt eget land. Utrikesminister Maria Malmer Stenergard har ”tagit avstånd” från den nya avrättningslagen i ett inlägg på X, men det är så tomt som bara ett politikeruttalande kan vara. Kalla hem ambassadören från Tel Aviv! Bryt alla avtal med apartheidstaten! Jobba för att EU ska häva associationsavtalet! Sluta pumpa in pengar i ockupationens största vapenföretag Elbit Systems! Om inget av det här görs är det hur tydligt som helst att Sverige accepterar apartheid och mord på palestinier. Och det är upp till oss att tvinga vår regering till det, inget av det här kommer att hända förrän vi gör det jobbigare för dem att ignorera oss än att lyssna på oss.
Låt mig avsluta med att försöka leva som jag lär och citera den befriade palestinska fången Kamil Abu Hanish, som efter 22 år i sionistisk fångenskap frigavs i oktober 2025, i ett fångutbyte motståndet tvingade fram och som frigav nästan 2000 fångar. I en intervju efter sin befrielse sade han:
”Palestinska fångar är en integrerad del av den nationella kampen. Vi har förvandlat fängelsegårdarna till universitet, akademier och arenor för att på olika sätt konfrontera och motstå ockupationen. Under dessa långa år har vi bevarat vår identitet och motstått försök att ingjuta nederlag i oss och bryta vår vilja.
Fångvaktarna har gjort rovgiriga försök att beröva oss vår mänsklighet, moral, kamp och patriotism, men vi har gjort motstånd och kommit ut med högburna huvuden. Motståndet har lyckats besegra fångvaktarna och deras försök och tvinga ockupationsmakten att frige oss.
Det är sant att vår glädje är ofullständig på grund av de massakrer som ockupationsmakten begått i Gaza, liksom det fortsatta gripandet av hundratals av våra bröder och kamrater som utsätts för svår tortyr och repression i fängelserna. Men dessa fångar förblir orubbliga. Vi fortsätter på vägen av trots, vägen av revolution, vägen av kamp, och vi är en del av denna kamp.”
Frihet åt alla palestinska fångar!
Frihet åt Palestina!
