Samidoun Palestinian Prisoner Solidarity Network har inlett en utbildningskampanj om de 23 palestinska fångar som sitter i fientliga fängelser sedan före Osloavtalet. Vi kommer att presentera tre palestinska fångar varje vecka och tillhandahålla material och affischer som du kan skriva ut och hänga upp i din omgivning. Engagera dig och skicka dina bidrag till samidoun@samidoun.net. Läs de tidigare artiklarna för att lära dig om fler fångar och om kampanjens bakgrund:

1. Mohammed Al-Tus, Ibrahim Abu Mokh, Walid Daqqa
2. Ibrahim Bayadseh, Ahmad Abu Jaber, Samir Abu Nima
3. Mohammed Adel Daoud, Mahmoud Abu Kharabish, Bashir Abdullah al-Khatib

Den här veckan kommer vi att uppmärksamma följande palestinska fångar: Juma’a Adam, Raed al-Sa’adi och Ibrahim och Mohammed Ighbariya. Du kan skriva ut affischerna nedan, hänga upp dem på gator och torg och dela den här artikeln för att belysa de palestinska fångarnas kamp för rättvisa och befrielse som länge har pågått.

Denna kampanj lyfter fram ”fångarnas dekaner”, ett uttryck som palestinier använder för att beskriva dem som har suttit i israeliska ockupationsfängelser i över 20 år utan avbrott. Under årens lopp har många palestinska fångar frigivits genom fångutbytesöverenskommelser eller andra former av politiska eftergifter, t.ex. de som släpptes 1995 efter Osloavtalen och överenskommelsen om fångutbyte som Hizbollah tvingade fram 2004 och som innebar att 400 palestinska fångar frigavs; ; Wafa al-Ahrars fångutbyte 2011, där 1 027 palestinska fångar frigavs i utbyte mot att den israeliska soldaten Gilad Shalit, som tillfångatogs av motståndsrörelsen, släpptes, eller 2013, då ockupationen meddelade att 104 palestinska fångar släpptes samtidigt som den palestinska myndigheten återvände till förhandlingar och fortsatte sin säkerhetssamordning med ockupanten enligt villkoren i Osloavtalet och dess följdsatser.

Syftet med denna kampanj är att se till att dessa veteranfångar inte bara inte glöms bort utan att de lyfts fram och blir centrala för fångarnas kamp och den palestinska befrielserörelsen som helhet. Kontakta oss på samidoun@samidoun.net för att informera oss om aktioner och evenemang i ditt område.

Juma’a Ibrahim Adam

Den palestinska fången Juma’a Ibrahim Adam föddes 9 mars 1969 i Sweileh i Jordanien och bodde nordväst om staden Jeriko i det ockuperade Palestina i staden al-Dyouk. Han är en av sex bröder och hans far dog 1972 när han ännu var ett litet barn. Under sin fångenskap hos den israeliska ockupationen har han förlorat sin mor och fängelseförvaltningen tillät honom inte att träffa henne innan hennes död eller närvara vid hennes begravning. ”Den svåraste och smärtsammaste situationen som jag har gått igenom under min tid i fängelse var min mors död”, sade han.

Han har upprepade gånger och systematiskt nekats familjebesök. Hans enda bror i Palestina har nekats tillstånd att besöka honom av ”säkerhetsskäl” medan resten av hans bröder befinner sig i exil från Palestina. Inom fängelsemurarna har Juma’a ägnat sig åt utbildning, avslutat gymnasiet och grundläggande universitetsstudier och därigenom tagit en kandidatexamen i statsvetenskap vid Hebreiska universitetet. Han studerar nu på distans för en masterexamen i statsvetenskap, med inriktning på israeliska frågor, vid Al-Qudsuniversitetet.

Han trädde nyligen in i sitt 35:e år i den sionistiska ockupationens fängelser som en av de ”gamla fångarna” som greps före Osloavtalet. Han greps 31 oktober 1988 vid 19 års ålder för att ha deltagit i det palestinska motståndet, mer specifikt för att ha kastat molotovcocktails mot en buss med ockupationssoldater, tillsammans med medfångarna Mahmoud Abu Kharabish och den tidigare fången Ahmed al-Takrouri. Efter denna motståndsaktion, som ägde rum under den stora folkliga intifadan i det ockuperade Palestina, stängde ockupationsarmén alla områden på Västbanken och belägrade Jeriko och genomsökte palestiniernas hem hus för hus. Ockupationsstyrkorna förstörde de fängslade motståndskämparnas hem, däribland familjen al-Takrouris hem, hans farbror Abdel-Rahim Moamen Takrouris hem och Juma’a Adams mormors hem, där han vuxit upp som litet barn.

Efter gripandet och under förhör utsattes Juma’a och hans kamrater för svår tortyr. ”Vi torterades sadistiskt och brutalt från det ögonblick vi greps och vi hotades med mord av soldater och förhörsledare under 70 dagar i al-Moskobiyeh”, det ökända förhörscentret. Allt detta gjordes för att tvinga dem att erkänna anklagelserna mot dem. Ockupationsdomstolarna utfärdade livstidsdomar mot dem.

Han greps tidigare i december 1986 på grund av anklagelser om att ha kastat stenar och molotovcocktails mot ockupationssoldater och dömts till 22 månader i ockupationens fängelse. Han släpptes juli 1988 och greps återigen månader senare för sin roll i motståndsrörelsen. Juma’a Adam sitter i dag i Hadarimfängelset och till följd av de långa åren bakom ockupationsfängsel har hans hälsa försämrats och han lider av blodsjukdomar. Han har förts till fängelsekliniken i Ramle för undersökningar mer än en gång och ockupationen har inte gett honom någon uppföljning eller ordentlig behandling.

Raed Mohammad Al-Sa’adi

Den palestinsk fången Raed Mohammed al-Sa’adi föddes i Silat al-Harthiyya, väster om Jenin, 20 februari 1966 och är i dag 57 år gammal. Han är den längst fängslade fången från Jenins guvernement. Han greps första gången när han var 18 år 1984 och fängslades i sex månader för att ha hissat den palestinska flaggan på elstolparna i Silat al-Harthiyya.

Han levde under jorden i flera år, särskilt från början av intifadan 1987. Ockupanterna grep hans mor och höll henne fängslad i fyra månader, och därefter flera av hans syskon, för att pressa honom att ge upp. Slutligen grep ockupationssoldater som var utklädda till palestinier honom när han 28 augusti 1989 besökte sin familj för att se att de var hemma. Han anklagades för att ha tillhört Al-Qudsbrigaderna, den militära grenen av Islamiska Jihad-rörelsen i Palestina, och för att ha genomfört motståndsoperationer mot soldater och bosättare. Han dömdes till två livstidsstraff och 20 år bakom galler.

Under sina år bakom galler har han avslutat gymnasiet och tagit en kandidatexamen och han studerar för närvarande för att ta en masterexamen. Han har upprepade gånger nekats familjebesök under förevändning av ”säkerhetsöverträdelser”, inklusive en av hans bröder som har förbjudits besök i 12 år i rad. Han har förlorat ett antal familjemedlemmar under fångenskapen, bland annat sin mormor 1999, sin farfar 2001, sin farbror Abdullah 2008, sin äldre bror Imad 201 och sin mor Hajja Umm Imad 2014. Hon väntade ivrigt på sin sons frihet ända till sina sista dagar. För flera år sedan förlorade hans far synen och kan inte längre se.

Al-Sa’adi skulle få sin frihet som en del av ett avtal med den palestinska myndigheten i slutet av 2013, men ockupationen svek sitt åtagande och släppte tre omgångar långtidsfångar men inte den fjärde, däribland 29 palestinska fångar som suttit fängslade sedan före Oslo, inklusive al-Sa’adi.

I dag hålls Raed i Ramon-fängelset efter att han nyligen förflyttats från Gilboa-fängelset. Som ett resultat av den långvariga tortyr han har utsatts för och hans ständiga förflyttningar från ett fängelse till ett annat lider han av flera sjukdomar, särskilt hjärtsjukdomar, blodtryck, tarmsjukdomar och magsår, och han har genomgått flera operationer i ockupationsfängelserna.

Ibrahim och Mohammed Ighbariya

De palestinska fångarna och bröderna Ibrahim Hassan Ighbariya och Mohammed Hassan Ighbariya är några av de palestinska fångar som suttit längst i fängelse i det ockuperade Palestina 1948. Ibrahim, känd som ”Abu Jihad”, är 57 år gammal, medan hans bror Mohammed, ”Abu Abdullah”, är 55 år gammal och kommer från Umm al-Fahm. De har suttit fängslade sedan 26 februari 1992 och har dömts till livstids fängelse på grund av anklagelser om att ha genomfört en motståndsaktion i ett ockupationsläger som ledde till att tre ockupationssoldater dog. De grep två veckor senare tillsammans med medfångaren Yahya Ighbariya.

28 april 2016 avled Ibrahim och Mohammeds far, Hajj Hassan Mahmoud Ighbariya, vid 77 års ålder. Under hela sitt liv deltog deras far i alla aktiviteter till stöd för fångarna för att kräva att hans söner skulle friges. Han uppmanade dem att delta i alla frigivningar och fångutbyten som förhandlas fram av de palestinska styrkorna. År 2011 vägrade israeliska tjänstemän att inkludera bröderna i Wafa al-Ahrar-fångutbytet. I likhet med andra palestinska fångar från det ockuperade Palestina 1948 vägrar ockupationen att inkludera bröderna i utbyten med den palestinska motståndsrörelsen och kallar deras fångenskap för ”en israelisk fråga”, inte en palestinsk fråga, eftersom de har israeliskt medborgarskap. (Trots denna ofta använda ursäkt för att hålla palestinska fångar från ’48 bakom lås och bom har de samma fängelseförhållanden som andra palestinier; nu riskerar de att deras medborgarskap tas ifrån dem när de släpps ut, vilket gör dem statslösa, en del av det fascistiska angreppet på fångrörelsen.)

Mohammed fullföljde sin utbildning i ockupationens fängelser och fick en magisterexamen i politik och internationella relationer 2005. Han har publicerat många artiklar och böcker bakom galler, bland annat ”Leaders’ Guide to the Art of Leadership”, ”The Arabs Inside: Between the Illusion of the Knesset and the Mirage of Equality” och ”Embers in the Darkness of the Prisons”.

Ibrahim friade till och är nu förlovad med medfången Mona Qa’adan, från byn Arraba i Jenin, syster till Tariq Qa’adan, ledare för den islamiska Jihad-rörelsen i Palestina och palestinsk fånge i Megiddofängelset. Mona Qa’adan tillbringade mer än fem år bakom galler i israeliska ockupationsfängelser på grund av sin aktivism och sitt engagemang i kvinnoorganisationer på den ockuperade Västbanken i Palestina.

De två bröderna har flyttats från fängelse till fängelse vid många tillfällen under årens lopp och skiljs ofta åt för att öka deras lidande. Deras äldre bror Mahmoud dog medan de satt i fängelse, och ockupationen vägrade att låta dem träffa honom innan eller under begravningen.

Samidoun Palestinian Prisoner Solidarity Network har inlett en utbildningskampanj om de 23 palestinska fångar som sitter i fientliga fängelser sedan före Osloavtalet. Vi kommer att presentera tre palestinska fångar varje vecka och tillhandahålla material och affischer som ni kan skriva ut och hänga upp i era städer. Engagera dig och skicka dina bidrag till samidoun@samidoun.net. Läs de tidigare artiklarna för att lära dig om fler fångar och om kampanjens bakgrund:

1. Mohammed Al-Tus, Ibrahim Abu Mokh, Walid Daqqa
2. Ibrahim Bayadseh, Ahmad Abu Jaber, Samir Abu Nima

Den här veckan kommer vi att lyfta följande palestinska fångar: Mohammed Adel Daoud, Mahmoud Abu Kharabish och Bashir Abdullah al-Khatib. Du kan skriva ut affischerna nedan, hänga upp dem i dina städ och gemenskap och dela den här länken för att uppmärksamma de palestinska fångarnas sedan länge pågående kamp för rättvisa och befrielse.

Denna kampanj lyfter fram ”fångarnas dekaner”, ett uttryck som palestinierna använder för att beskriva dem som har suttit i israeliska ockupationsfängelser i över 20 år utan avbrott. Under årens lopp har många palestinska fångar befriats genom överenskommelser om fångutbyte eller andra former av politiska eftergifter, t.ex. de som frigavs 1995 efter Osloavtalen och det avtal om fångutbyte som Hizbollah införde 2004 och som innebar att 400 palestinska fångar frigavs; Wafa al-Ahrars fångutbyte 2011, där 1 027 palestinska fångar frigavs i utbyte mot att den israeliska soldaten Gilad Shalit, som tillfångatogs av motståndsrörelsen, släpptes, eller 2013, då ockupationen meddelade att 104 palestinska fångar släpptes samtidigt som den palestinska myndigheten återvände till förhandlingar och fortsatte sin säkerhetssamordning med ockupanten enligt villkoren i Osloavtalet och dess följdsatser.

Denna kampanj ser till inte bara till att dessa veteranfångar inte glöms bort, utan att de lyfts fram och blir centrala för fångarnas kamp och den palestinska befrielserörelsen som helhet. Kontakta oss på samidoun@samidoun.net för att informera oss om aktioner och evenemang i ditt område.

Mohammed Adel Daoud (Abu Ghazi)

Mohammed Adel Hassan Daoud (Abu Ghazi) har hållits fängslad av ockupationen sedan han greps 18 december 1987. En hängiven motståndskämpe född 1962 och dömd till livstids fängelse för att som måltavla ha haft bilar som tillhörde illegala bosättare på förbifartsleden i Qalqilya, däribland chefen för bosättningsrådet i Qalqilyaområdet, och för sin roll i Fatahs väpnade motstånd. Hans familj utsattes för kollektiv bestraffning efter att han gripits och fängslats genom att ockupationen konfiskerade deras familjehem.

Trots flera fångutbyten och ett förmodat avtal om att släppa fångar i enlighet med Osloavtalet har ockupationen vägrat att släppa honom. Han har nekats familjebesök helt och hållet under många år och får fortfarande familjebesök endast en gång om året. Under sin tid bakom galler förlorade han både sin far och sin mor och förbjöds att närvara vid deras begravningar. Hans far drabbades rent utav av en dödlig hjärtattack kvällen innan han skulle besöka Mohammed. Han hade samlat ihop familjefoton för att ge dem till Mohammed i fängelset och dog med fotona i fickan utan att ha sett sin älskade son.

År 2021 förflyttade ockupationsfängelseadministrationen Mohammed Daoud från Gilboafängelset till Afulasjukhuset med ambulans efter att hans hälsa försämrats, men bara efter påtryckningar och krav från hans medfångar om att hans hälsa försämrats. Han har kontinuerligt varit sjuk på grund av den långa fängelsevistelsen och de hårda fängelseförhållanden utöver den systematiska politiken av medicinsk försummelse som drabbar alla sjuka fångar. Under sin tid bakom ockupationsgaller har han förlorat de flesta av sina tänder och är beroende av soppor och vätskor som föda. Han har under en tid lidit av svåra buksmärtor och utvecklade senare kroniska magproblem som krävde operation. Han lider också av psoriasis, en hudsjukdom som orsakar sprickor och blödningar, och han behöver ytterligare operationer för att åtgärda sina pågående medicinska problem.

Enligt Mohammeds familj att fängelset, dess fönster, stenar och fångar har bytts ut, och generationer av familjen har kommit till världen, och generationer har gått, och generationer har gift sig och fött barn, och deras son Mohammed sitter fortfarande bakom galler.

Mahmoud Abu Kharabish

Palestinske fången Mahmoud Abu Kharabish föddes i Jeriko i Palestina i början av juni 1965. Han var jordbrukare, ansluten till Fatahrörelsen och är den palestinske fånge från Jerikoområdet som har suttit längst i fängelse. Han greps av ockupationsstyrkor vid 23 års ålder 31 oktober 1988 för att ha kastat molotovcocktails mot en bosättarbuss i Jeriko under den stora folkliga intifadan. Han greps av de sionistiska myndigheterna och dömdes till livstids fängelse. Han sitter för närvarande fängslad i ockupationens Ramonfängelse och har suttit bakom galler i nästan 35 år.

Under sitt frihetsberövande har han upprepade gånger isolerats i isoleringsceller, med följden att han har hungerstrejkat flera gånger för att protestera mot dessa övergrepp. Trots alla trakasserier som syftade till att isolera fångarna från omvärlden gav Mahmoud Abu Kharabish inte upp och fokuserade på att utbilda sig under dessa år. Han avslutade sina gymnasiestudier i ockupationsfängelserna och avslutade sina grundstudier vid Al-Qudsuniversitetet genom korrespondens, trots ockupationens försök att hindra palestinska fångar från att fortsätta sin utbildning. Han lyckades också lära sig flera språk bakom galler, bland annat engelska, hebreiska, spanska och tyska.

Under sin tid bakom lås och bom har Abu Kharabish förflyttats mellan flera fängelser, bland annat Junaid-, Ramle-, Beersheba-, Hadarim- och Ashkelonfängelset, där han har utsatts för tortyr, misshandel och dåliga förhållanden, som alla begås mot fångar i syfte att tvinga dem att backa från sina ståndpunkter och tvinga dem att avstå från att delta politiskt i den palestinska saken. Trots allt detta är han känd för sin glada personlighet och sitt skratt bland sina palestinska medfångar.

När han greps av ockupationsstyrkorna var han gift och hans dotter Asma föddes bara 40 dagar innan han greps. Hans familjehem revs samma år som en kollektiv bestraffning mot hans familj. Under tiden Mahmoud har suttit kvar bakom galler har Asma avslutat sina universitetsstudier, gift sig och fått barn. Hon väntar fortfarande på den dag då frihetens sol ska skina över hennes far som hon har berövats av fängelserna och fångvaktarna i nästan 35 år.

I en intervju sade Asma: ”Oavsett hur gammal jag blir har jag fortfarande det barnet inom mig som berövades sin far, som förbjöds att dela sitt liv med sin familj … Ockupationen berövade mig inte bara min far, utan också möjligheten att få en större familj. Min far greps när jag var ett spädbarn som inte var mer än 40 dagar gammalt. Hur mycket jag än önskade att jag skulle ha systrar och bröder för att dela kärleken i vår vackra familj … Jag är stolt över min far. Han är min hjälte, som jag hämtar större ståndaktighet från, särskilt när han fortsätter sin ståndaktighet mot ockupationsmyndigheterna och deras brott. Han har rätt till frihet oavsett hur länge han har suttit bakom ockupationsgaller. Så länge hans vilja finns kvar är hans frihet säker.”

Mahmoud Abu Kharabish berövades inte bara sin dotter Asmas omfamning, utan också sin koppling till Jerikos palmer. För honom var jordbruket mycket mer än bara ett yrke för att försörja sig själv. Han hade en berättelse för varje palmträd och varje dadel han smakade på. Hans namn fanns bland de veteranfångar som skulle släppas efter undertecknandet av Osloavtalen 1993, men ockupationsmyndigheterna bröt mot sina löften om att släppa de återstående fångarna, och Mahmoud och hans bröder är fortfarande fängslade fram till i dag.

Asma minns att ”De dödade vår glädje och lycka efter att vi förberett oss för att fira, och min mormor ropade av glädje utanför vårt hem i väntan på att få ta emot honom. Vi hade förberett vårt hem för att ta emot gäster som ville hälsa oss väl och för att dela ut godis”.

Under de långa åren bakom galler har han lidit av flera sjukdomar som har förvärrats på grund av systematisk medicinsk försummelse och nekad medicinsk behandling. Han lider av hjärtsjukdomar och ledproblem i foten, vilket har lett till allvarlig smärta som gör det svårt för honom att gå. Förflyttningarna mellan flera fängelser och till isoleringscell har skadat hans hälsa ytterligare och Abu Kharabish har hungerstrejkat för att få igenom sina rättmätiga krav.

Hans far avled 1993 medan han satt bakom galler och nekades att närvara vid begravningen. Han har nekats familjebesök upprepade gånger med hänvisning till ”säkerhetsskäl”. Hans mor, som är sjuk och bara har en njure, besökte honom endast en gång efter sju års uppehåll. Hon fördes till fängelset i en ambulans för familjebesöket.

Bashir Abdullah al-Khatib

Palestinske fången Bashir Abdullah al-Khatib, 62 år gammal, från Ramla i det ockuperade Palestina 48, har suttit fängslad i 34 år i ockupationsfängelserna.

Han greps 1 januari 1988, mitt under den stora folkliga intifadans framfart i hela det ockuperade Palestina, och anklagades för medlemskap i en förbjuden organisation, innehav av vapen och sprängämnen och deltagande i det väpnade palestinska motståndet. Han dömdes till livstids fängelse. 2012 fastställdes strafftiden till 35 år. Liksom andra palestinska fångar från det ockuperade Palestina 1948 drabbas han av den nya sionistiska lagen som gör palestinska fångar statslösa efter frigivning.

Han har upprepade gånger flyttats mellan olika fängelser och utsatts för olika typer av kränkningar av ockupationsfängelsernas administration. Liksom hans medfångar i det ockuperade Palestina 1948 vägrade ockupationen att inkludera honom i fångutbytena, såsom Wafaa al-Ahrar-utbytet, och hävdade att hans fängelsevistelse är en ”intern israelisk” angelägenhet.

Under de långa åren i fångenskap har Bashir förlorat alla sina tänder och kan bara äta med stora svårigheter.

När Al-Khatib greps var hans fem barn i tidig ålder. De har vuxit upp och gift sig medan han fortfarande sitter bakom galler. Han fick besök av sina barnbarn först efter en långvarig rättslig strid; de nekades med motiveringen att de inte var ”släktingar av första graden”.

Samidoun Palestinian Prisoner Solidarity Network har inlett en utbildningskampanj om de 23 palestinska fångar som sitter i fientliga fängelser sedan före Osloavtalet. Vi kommer att presentera tre palestinska fångar varje vecka och tillhandahålla material och affischer som ni kan skriva ut och hänga upp i era städer. Engagera dig och skicka dina bidrag till samidoun@samidoun.net. Läs första artikeln här för att lära dig om fler fångar och om kampanjens bakgrund.

Den palestinske fången Ibrahim Abdel-Razzaq Ahmad Bayadseh, 62 år gammal, kommer från Baqa’s al-Gharbiyeh i det ockuperade Palestina 1948.

När han arresterades mars 1986 anklagades Bayadseh för att ha tillhört Folkfronten för Palestinas befrielse, för att ha innehaft vapen och sprängämnen och för att ha deltagit i palestinska väpnade motståndsaktioner tillsammans med en grupp som även omfattade Walid Daqqa och Ibrahim och Rushdi Abu Mokh.

Han har suttit 37 år bakom galler och hoppet om frihet hänger över varje plats som omger honom och hans familj. Han dömdes till livstids fängelse, vilket senare fastställdes till 45 år.

Ibrahim Bayadseh är en av de 30 veteranfångar som arresterades före Osloavtalet. De sionistiska myndigheterna vägrade att släppa dem i samband med något tidigare fångutbyte eller avtal, trots omfattande krav. Som palestinsk fånge från det ockuperade Palestina ’48 stämplades han som en ”intern israelisk angelägenhet”.

Under sina decennier bakom ockupationsgaller har Ibrahim lidit av flera sjukdomar, bland annat tandvärk, migrän och högt blodtryck, och han är en frekvent besökare på fängelsekliniken och har blivit bekant med personalen där. Hans smärtor har alltid oroat hans kamrater i fångenskap.

När Ibrahim minns sin svåraste situationen i fängelset minns han sin åldrande mor Umm Muhammeds död. Umm Muhammad Bayadseh var känd bland alla institutioner som arbetade för fångarnas befrielse och bland hans fängslade kamraters familjer. Hon tillbringade sitt livs tre sista decennierna med att resa mellan ockupationsfängelserna och domstolarna och att följa sin tillfångatagne son. Trots de svåra omständigheterna förblev hon orubblig och engagerad i arbetet för att befria Ibrahim och alla palestinska fångar.

Den palestinska fången Ahmad Ali Hussein Abu Jaber, 62 år, från Kafr Qassem i det ockuperade Palestina 48 har suttit fängslad sedan den 8 juli 1986 och är dömd till livstids fängelse. Han har tillbringat 37 år i ockupationsfängelserna. Han är en av de veteranfångar som arresterades före Osloavtalet 1993 och vars frigivning utlovades i ett avtal som sedan ensidigt upphävdes av den israeliska ockupationen. Abu Jaber är en av ledarna för fångrörelsen i ockupationens fängelser. Ockupationens militärdomstol dömde honom till livstids fängelse plus tio år efter att ha anklagat honom för att ha dödat en israelisk soldat och en agent för ockupationen. Han är gift och har tre barn, två söner och en dotter, varav den yngsta var en månad gammal när han greps. Abu Jaber har gjort många litterära insatser genom att skriva poesi, berättelser och artiklar. För flera år sedan vägrade ockupationsmyndigheterna att fastställa en tidsgräns för Abu Jabers livstidsstraff, till skillnad från andra palestinier från det ockuperade Palestina ’48, eftersom han hade ställts inför rätta vid militärdomstolen i Nablus. Samtidigt har han uteslutits från alla fångutbyten och avtal mellan ockupationen och det palestinska motståndet.

Fången Samir Ibrahim Mahmoud Abu Nima, 62 år gammal, från stadsdelen Sheikh Jarrah i den ockuperade staden Jerusalem. Ockupationen arresterade Abu Nima 20 oktober 1986 och höll honom i förhör i nästan två månader innan han dömdes till livstids fängelse och fördes till Ramonfängelset. Han var en hängiven kämpe i det palestinska motståndet och var inblandad i ett antal väpnade motståndsoperationer mot israeliska ockupationssoldater.

Han har lidit av nacksmärta och smärta i ryggmärgsnerverna sedan tortyren under förhören för många år sedan. Skärsåren vid nackens bas påverkar hans leder och orsakar honom svåra smärtor. Han har också svåra smärtor i fötterna och kan inte stå under längre perioder. Han har genomgått över sex operationer under sin tid i fängelse och väntar fortfarande på vård för andra allvarliga medicinska problem. Han har vid upprepade tillfällen förflyttats mellan flera fängelser och häkten, bland annat till förhörscentret al-Mascobiyeh, fängelsekliniken i Ramle och fängelserna i Ramon, Shatta och Ashkelon, där han för närvarande sitter fängslad.

Abu Nima är en av 13 långvariga, erfarna fångar i Jerusalem vars namn konsekvent har uteslutits av ockupationen från fångutbyten med motståndsrörelsen och andra överenskommelser om frigivning av fångar. Hans mor dog medan hon fortfarande väntade på att hennes son skulle befrias.