Ahmad Sa’adat, även känd som Abu Ghassan, ses av Israel som en av de farligaste palestinska politiska ledarna och är prioriterad för frigivning i alla fångutväxlingar mellan Hamas och Israel.
Som ledare för Folkfronten för Palestinas befrielse (PFLP) kan Sa’adat, vid hans frigivning från Israels illegitma militärfängelse, ha alla kort på hand för att radikalt förändra sin organisation.
Ahmad Sa’adat föddes 1953 och växte upp i staden al-Bireh nära Ramallah på den ockuperade Västbanken.
Efter att ha varit engagerad i den palestinska studentrörelsen drogs han till politiken och gick med i Folkfronten för Palestinas befrielse 1969, bara två år efter att det marxist-leninistiska politiska partiet hade bildats av dess dåvarande generalsekreterare George Habbash.
År 1975 tog Sa’adat examen från UNRWA:s lärarhögskola i Ramallah och specialiserade sig på matematik.
Abu Ali Mustafa
Han uppskattades för sitt skarpa politiska sinne och började stiga i graderna inom PFLP och fängslades upprepade gånger av den israeliska ockupationsmakten i sammanlagt cirka 10 år innan hans blev en offentlig figur i början av 2000-talet.
Ahmad Sa’adat tog över som generalsekreterare för PFLP i augusti 2001 efter att Israel mördat hans föregångare Abu Ali Mustafa genom att beskjuta hans kontor i Ramallah med en missil från en Apachehelikopter.
Efter att PFLP:s ledare Abu Ali Mustafa lidit martyrdöden bytte gruppens väpnade gren, tidigare Röda örnarnas brigad, namn till Abu Ali Mustafa-brigaden och utförde ett hämndmord mot ett högt uppsatt israeliskt mål. PFLP mördade den extremistiske israeliske turistministern Rehavam Ze’evi på hotell Hyatt i det ockuperade Jerusalem oktober 2001.
Den israeliska regimen anklagar Ahmad Sa’adat för medhjälp till att planera mordet på den före detta israeliske turistministern som öppet förespråkade etnisk rensning.
Palestinska myndigheten
I november, bara några veckor efter det att operationen genomförts, började styrkor från Palestinska myndigheten (PA) gripa medlemmar i PFLP och hålla dem fängslade, mot PA:s egna domstolars vilja, vilket gav intryck av att PA agerade på israelisk order för att ge sig på PFLP:s medlemmar för hämndoperationen i Jerusalem.
Januari 2002, när Sa’adat fortfarande höll sig gömd, anordnade Tawfiq Tirawi, en ledare för PA:s underrättelsetjänst, ett möte med PFLP-ledaren för att enligt uppgift diskutera PA:s gripanden.
Ahmad Sa’adat greps i stället av PA och fördes till PA:s president Yasser Arafats högkvarter, Muqata’a, där han stannade tills det belägrades av israelisk militär på grund av Arafats vägran att lämna ut Ahmad Sa’adat och andra som hölls fångna där.
Efter en 33 dagar av belägring och utegångsförbud i Ramallah gick PA:s president med på stora eftergifter till israelerna och beordrade att Sa’adat, tillsammans med de andra fängslade, skulle överföras till PA:s nominellt styrda Jeriko-baserade häkte.
Palestinska lagstiftande rådet
Januari 2006 kandiderade Ahmad Sa’adat från PA:s fängelse och valdes till ledamot i det palestinska lagstiftande rådet (PLC). Detta parlamentsval 2006 är känt för att det var Palestinas sista demokratiska val, med valseger för att Hamas som resultat.
Hamasrörelsen hade vid den tidpunkten klargjort sin avsikt att frige PFLP:s generalsekreterare, vilket enligt spekulation var anledningen till att israeliska styrkor beslöt att invadera fängelset där Sa’adat hölls fången 14 mars 2006.
Fängelset i Jericho skulle kontrolleras av PA, men bara 15 minuter efter att de brittiska och US-amerikanska vakterna på anläggningen hade avlägsnat sig stormade israeliska styrkor in.
PA-styrkorna kapitulerade nästan omedelbart, medan många av fångarna valde att slå tillbaka mot de invaderande israeliska styrkorna.
En av de som vägrade överlämna sig var Ahmad Sa’adat, som till slut kidnappades av sionistiska väpnade styrkor som en del av deras ”Operation Bringing Home The Goods”.
Isolering
2008 förklarade det israeliska militära fängelsesystemet att de skulle hålla Sa’adat fängslad i minst 30 år och förflyttade honom därefter in och ut ur isoleringscell.
När Hamas 2011 lyckades utbyta över 1 000 palestinska politiska fångar mot en israelisk soldat, Gilat Shalit, fanns Ahmad Sa’adat med som ett högt prioriterat namn på listan över de som motståndsrörelsen krävde skulle släppas, men han lämnades till slut utanför överenskommelsen.
Samma år ledde Ahmad Sa’adat en uppmärksammad hungerstrejk mot försämrade förhållanden i fängelset, vilket de israeliska fängelsemyndigheterna svarade på genom att placera honom i isoleringscell igen fram till 2012.
Tidigare i år, i maj, förflyttades PFLP:s generalsekreterare återigen till isoleringscell, samtidigt som det råder oro för hans försämrade hälsotillstånd.
Ahmad Sa’adats historia symboliserar många delar av den palestinska kampen för den ockuperade nationen, inklusive israelisk brutalitet, tortyr, Palestinska myndighetens svek och viljan att aldrig ge upp mot till synes oöverstigliga odds.
Det antas att Hamas kommer att kräva att Sa’adat friges i den efterlängtade framtida fångutväxlingen vilket många tror kommer att bidra till att stärka och återuppliva PFLP som politiskt parti i det ockuperade Palestina.
Vad är förhållandet mellan kampen för avskaffandet av fängelser och polis och kampen för Palestinas befrielse? Vilka är abolitionisternas analyser och ståndpunkter om Palestina? Hur kämpar abolitionisterna? Vi har diskuterat dessa och andra frågor med Gwenola Ricordeau, professor i straffrätt vid California State University, Chico (USA). Hon är en abolitionistisk aktivist och författare till flera böcker i ämnet (Pour elles toutes. Femmes contre la prison; Crimes et Reines. Penser l’abolitionnisme pénal; 1312 raisons d’abolir la police) och hon är också engagerad för Palestina, särskilt till stöd för palestinska fångar.
Gwenola Ricordeau till stöd för den tidigare palestinska fången Khalida Jarrar 15 januari 2020.
Kan du kort förklara vad abolitionism är?
Sedan 1970-talet har begreppet ”straffabolitionism” använts för att beskriva en uppsättning idéer och kamper för att avskaffa det straffrättsliga systemet, dvs. fängelser, polis och domstolar. Det är en rörelse med en mängd olika politiska uttryck (kamp mot fängelser, utveckling av straffria former av rättvisa etc.), men som helhet bygger den på en radikal kritik av i synnerhet kapitalismen, systemisk rasism och patriarkat.
Vi har sett hur abolitionistiska organisationer och aktivister har deltagit i den senaste tidens protester för Palestina i USA. Vilka former har detta tagit sig?
Många abolitionister har hjälpt till att organisera de enorma demonstrationer som har ägt rum under de senaste veckorna i USA, särskilt i större städer som Los Angeles, San Francisco och New York, samt walk-outer i gymnasieskolor och universitet. Abolitionistiska aktivister har också deltagit i blockader av hamnarna i Oakland och Seattle (på Förenta staternas västkust) och i aktioner mot det israeliska vapenföretaget Elbit Systems. Abolitionister har också gjort stora ansträngningar för att organisera utbildningar och diskussionsforum om Palestina; vissa av dessa evenemang har ägt rum online, till exempel de som organiserades av A World Without Prisons, de avNetwork to Advance Abolitionist Social Work och de avCritical Resistance där Angela Davis deltog.
Det bör betonas att abolitionisternas engagemang för Palestina inte började 7 oktober. Palestina, och Gaza i synnerhet, är flitigt närvarande i abolitionisternas kamp och reflektioner. Jag tänker särskilt på 2019 års uttalande som initierades av Critical Resistance, ”Zionism is not compatible with prison abolition or reform”, som undertecknades av många abolitionistiska organisationer och som Samidoun anslöt sig till.
Vilka är de viktigaste abolitionistiska organisationerna som deltar i dessa mobiliseringar?
Ja, hon är en viktig aktivistfigur. Hon har alltid försvarat abolitionistiska och propalestinska ståndpunkter i sin aktivism, sina böcker och sina uttalanden, till exempel nyligen på France inter. Men många välkända abolitionistiska aktivister och intellektuella visar också sitt stöd för Palestina. Det finns US-amerikanska aktivister som Michelle Alexander, författare till The New Jim Crow: Mass Incarceration in the Age of Colorblindness, Mariame Kaba, författare till We Do This ’Til We Free Us: Abolitionist Organizing and Transforming Justice och Sarah Schulman, författare till Conflict is Not Abuse: Overstating Harm, Community Responsibility, and the Duty of Repair, liksom den kanadensiska Robyn Maynard, författare till Policing Black Lives: State Violence in Canada from Slavery to the Present.
Kan du förklara den politiska grund på vilken abolitionister positionerar sig i Palestinafrågan?
För oss abolitionister är det en självklarhet att stödja det palestinska folkets kamp, inte bara på grund av kriminaliseringen av deras existens, utan också för att abolitionismen med nödvändighet är antikolonial.
Men låt oss börja med det som är mest uppenbart ur en abolitionistisk synvinkel, dvs. det sätt på vilket det palestinska folket lider av fängelsets existens. Först och främst måste vi betona fenomenets omfattning. Sedan 1967 beräknas 40 procent av palestinska män ha fängslats, och totalt nästan 800 000 palestinier, däribland många barn. Nästan alla palestinska familjer har upplevt att någon av deras medlemmar har fängslats. En bör komma ihåg att fängelse är ett straff som påverkar fångarnas känslomässiga och affektiva liv, men också deras släktingars, och att det i denna mening också är ett kollektivt straff. De hemliga metoder för medicinskt assisterad fortplantning som fångar måste tillgripa vittnar om hur målet för fängelsevistelsen, utöver fångarna, är det palestinska folket självt.
Den grymma behandlingen av fångar och deras familjer måste också lyftas fram. Detta är väldokumenterat, och för att bara nämna några aspekter, låt oss nämna den massiva användningen av administrativt förvar, användningen av särskilt grymma former av isolering och morden på fångar.
Abolitionister är naturligtvis också särskilt uppmärksamma på kriminaliseringen av solidaritet med Palestina. Det finns många exempel på detta i Förenta staterna. Jag tänker särskilt på fallet med ”Holy Land Five”, av vilka några har suttit fängslade i nästan 20 år. I Frankrike är fallet med Georges Abdallah också symboliskt, för att inte tala om de senaste veckornas tillslag mot politiska organisationer och personer som är engagerade i Palestina.
I allmänhet förknippar vi ”fängelse” med ”brottslighet”, ”fångar” med ”brottslingar”. Vad skall vi göra av dessa kategorier i det palestinska sammanhanget?
Abolitionister fördömer ofta hur fängelse framställs som ett ”naturligt” svar på brottslighet när brottslighet är en historiskt och politiskt konstruerad kategori. Masskriminaliseringen av palestinier illustrerar tydligt att det som kallas ”brott” är kontextuellt och att fängelset i grunden tjänar till att upprätthålla ordningen, i detta fall den koloniala ordningen. Abolitionistiskt tänkande ägnar stor uppmärksamhet åt effekterna av att sätta etiketter på människor. De senaste veckorna har tydligt visat hur etiketten ”terrorism” används för att förringa politiska motståndare, vilket vi nyligen har sett i Förenta staterna när anklagelsen om ”inhemsk terrorism” har använts mot motståndare till byggandet av ett enormt polisutbildningscenter i Atlanta (Georgia), med smeknamnet ”Cop City” (#StopCopCity). Det bör också noteras att västmedia och den dominerande politiska diskursen använder kategorierna ”israeliska gisslan” och ”palestinska fångar” utan eftertanke eller kritisk reflektion, för att bättre kunna kontrastera dem, även fast de senare utifrån sin rättsliga och politiska status, sin behandling och omständigheterna kring deras bortförande och fångenskap, är krigsfångar. Detta är ett exempel på den typ av hierarki som skapas när människor kategoriseras som ”gisslan” kontra ”fångar”, och på den oskuld som vissa kan göra anspråk på och, tvärtom, den skuld som andra tillskrivs.
Det sägs ofta om Gaza och Palestina i allmänhet att det är ett utomhusfängelse…
Ja, och det är inte bara en metafor. Palestina är en perfekt illustration av det som Michel Foucault kallade “fängelsesystemets kontinuum“: fängelsesystemet och övervakning kan ta många former. Det är oerhört viktigt att tala om palestinska fångar, men vi måste också komma ihåg att när vi talar om abolitionism är vårt mål inte bara fängelset utan det “fängelseindustriella komplexet” i allmänhet.
Kan du förklara begreppet ”det fängelseindustriella komplexet” och dess innebörd för den politiska analysen?
Detta begrepp (prison-industrial complex) utvecklades i USA i slutet av 1990-talet och populariserades i hög grad av Angela Davis och Critical Resistance. Det syftar på utvecklingen av en ”straffindustri” efter det kalla krigets slut, dvs. en hel ekonomisk sektor som profiterar på fängelsesystemets existens och upprätthåller nära förbindelser med vapen-, övervaknings- och säkerhetsindustrierna i synnerhet.
Det fängelseindustriella komplexet är globalt till sin karaktär och kopplat till de krig som förs av de imperialistiska staterna. Detta är precis vad som uttrycks av parollen ”Abolition means no more war” (Abolition innebär inget mer krig).
Kan du ge några exempel på det fängelseindustriella komplexets globala karaktär?
Ett konkret exempel är Georgia International Law Enforcement Exchange (GILEE). Detta program, som stöds av Georgia State University i Förenta staterna, gör det möjligt för de israeliska och US-amerikanska polisstyrkorna att samarbeta och utbyta träning, teknik och taktik. GILEE deltar i projektet Cop City i Atlanta, och dess motståndare fördömer tydligt dess kopplingar till folkmordet i Palestina.
GILEE är en del av ett större fenomen: Förenta staterna ger nästan 4 miljarder dollar per år i militärt stöd till Israel, och omfattningen av samarbetet mellan Förenta staterna och Israel när det gäller polisarbete återspeglas i det bidrag som Tsahal ger till militariseringen av polisen i Förenta staterna.
Du sa att ”abolitionismen med nödvändighet är antikolonial”. Kan du förklara detta?
I USA hör vi ofta frasen ”Palestine is an indigenous struggle” (Palestina är urfolkskamp). Med det perspektivet klargörs att sionismen är en rasism som upprätthåller kolonialism, men det sammankopplar också det palestinska folkets kamp och ursprungsbefolkningarnas kamp i Nordamerika (Förenta staterna, liksom Kanada, är en bosättarkoloni, precis som Israel).
Fängelser och polisstyrkor är kraftfulla verktyg för kolonisering i alla delar av världen och är nödvändiga för övervakning av och repression mot ursprungsbefolkningar. Det faktum att Israel nyligen fördubblade antalet fängslade palestinier inom loppet av två veckor visar tydligt sambandet mellan fängelse och kolonisering.
Den antikoloniala kampen i USA har också en slogan: ”Land Back” (Återlämna marken). Den har använts framför allt för att motsätta sig byggandet av nya fängelser och för att fördöma hur utvidgningen av straffsystemet har varit en del av kolonialismen och miljöförstöringen. Så gör motståndarna till Cop City kopplingen till Palestina. För oss abolitionister är att kräva, i Palestina liksom i Förenta staterna, att marken skall återlämnas till ursprungsbefolkningen att säga att kolonisering är oförenligt med abolitionism.
Vi måste också komma ihåg att kolonisering också förstör inhemska modeller för hantering av konflikter och oförätter, vilket den palestinska forskaren Yara Hawari beskriver så väl. I det avseendet, om abolitionister vill avskaffa fängelser och polis, så är det för att de vet att fängelser och polis är en viktig aspekt av koloniseringen.
Slutligen, om abolitionisterna har en tydlig antikolonial hållning beror det på de kopplingar som finns i USA mellan straffabolitionism, kampen för att avskaffa slaveriet och de svarta befrielserörelserna. Detta har satt frågan om raskapitalism och vit överhöghet i centrum för abolitionisternas analyser och kamp.
Vilken är relationen mellan USA:s svarta befrielserörelser och Palestina?
Som Michael R. Fischbach skriver i Black Power and Palestine finns det en lång historia av politisk solidaritet mellan svarta befrielserörelser och det palestinska folkets kamp, särskilt sedan Malcolm X, även om denna historia inte är entydig. Denna solidaritet får näring av den förståelse som palestinier och svarta människor i USA har för likheten mellan Israels behandling av palestinierna (som kan beskrivas som ”israelisk apartheid”) och den behandling som svarta människor i USA har utsatts för under rassegregering och Jim Crow-lagar.
Men den mest närstående historien har i synnerhet präglats av Palestinas solidaritet med Black Lives Matter, särskilt i augusti 2014 under upploppen i Ferguson (Missouri) som följde på polisens mord på Michael Brown – och som sammanföll med Israels attack mot Gaza – och under mordet på George Floyd våren 2020. Vi kan också nämna fördömandet av GILEE från svarta organisationer till stöd för Palestina.
Det låter som att abolitionism går långt utöver avskaffandet av fängelser och polisen…
Ja, abolitionism handlar inte bara om att stödja fångar och alla kriminaliserade människor, eller ens bara om att befria alla fångar. Den abolitionistiska visionen vet att frigörelse inte enbart är resultatet av att en institution upphör, vilket slutet på slaveriet visade för svarta i USA. W.E.B. Du Bois har några viktiga tankar om detta ämne, och hans begrepp ”abolitition democracy” (abolitionistisk demokrati) har omarbetats av Angela Davis för att beskriva abolitionistiska strävanden.
I själva verket är abolitionismen som en tråd vi drar i. Vi kan inte analysera straffsystemet, polisen och fängelset utan att se deras kopplingar till kolonialism, men också till extraktivism, och därför det sätt på vilket det palestinska folkets kamp också är en kamp mot den systematiska förstörelsen av vår planet. Abolitionismen har också nära kopplingar till kampen mot funkofobi och funktionsrättsaktivister som Alice Wong gör det tydligt att de stöder Palestina. Som The Abolition and Disability Justice Coalition förklarade i ett pressmeddelande 2021: ”Disability justice cannot exist under settler colonialism, military occupation, imprisonment, and apartheid…Disability justice requires solidarity with Palestine”.
Vilka strategier utvecklar abolitionister?
Abolitionisternas strategier är varierande, och det finns mycket debatt bland abolitionisterna om vilka strategier de ska anta. På senare år har dock ”avfinansiering” (defunding) som taktik blivit alltmer populär, med uppmaningar att skära ned budgetar (till exempel för polisen eller fängelser) och kampanjer för att bojkotta företag som är kopplade till det fängelseindustriella komplexet. Den slogan som vi hör idag, ”defunding genocide”, är därför en del av både denna typ av taktik och praxis för ”Boycott, Divestment, Sanctions”-kampanjen (BDS). Detta är naturligtvis inget nytt. Några exempel är kampanjen ”Defund Racism” mot välgörenhetsorganisationer som finansierar israeliska bosättningar från USA, och segern 2016 för den internationella kampanjen som lanserades av palestinska fångar mot G4S, ett privat säkerhetsföretag som har tillhandahållit sina tjänster till israeliska fängelser.
Ur en abolitionistisk synvinkel är det naturligtvis alltid viktigt att visa politisk solidaritet med alla de som trakasseras, förtrycks och kriminaliseras på grund av sitt engagemang för Palestina. Det måste också sägas att vi befinner oss i ett sammanhang som får rasistiska hatbrott, särskilt antisemitiska och islamofobiska sådana, att frodas och att det är nödvändigt att inta en tydlig ståndpunkt i solidaritet med offren. Jag tänker särskilt på de tre palestinska studenterna, Hisham Awartani, Kinnan Abdalhamid och Tahseen Ahmed, som sköts i Vermont 26 november.
Hur ser abolitionisterna på Palestinas framtid?
Abolitionister säger ofta att ju grövre brottet är, desto mindre meningsfullt är det att tro att straff kan vara lösningen. Precis som verklig säkerhet aldrig finns i slutet av en pistol, är offrens, alla offers, upprättelse, sorg eller läkande alldeles för komplex för att kunna lösas genom straff. Det är därför abolitionismen har många kopplingar till övergångsrättvisa och lösningen av politiska konflikter, krig och brott mot mänskligheten, dvs. situationer där brottets omfattning gör det omöjligt att helt enkelt straffa de ansvariga. Att säga detta hindrar oss naturligtvis inte från att fördöma Macrons, Bidens, Trudeaus och i allmänhet västvärldens politiska ledares delaktighet i brottet att kolonisera Palestina.
Ur en abolitionistisk synvinkel vet vi att vi aldrig kan nöja oss med att åberopa ”fred”. En kan inte bara vilja ha fred utan att avveckla det fängelseindustriella komplexet och den raskapitalism som det bygger på. Vi kan inte heller åberopa ”rättvisa” utan att tänka på vad vi är skyldiga offren för kolonisationens massbrott. Att kräva ett enda Palestina, ett Palestina ”från havet till floden” och palestiniernas rätt att återvända, är i denna mening att kräva de möjliga villkoren för en fred som inte bara är en ”vapenvila”.
Har du några avslutande ord?
Som Saidiya Hartman skrev: ”So much of the work of oppression is policing the imagination”. Att göra motstånd är alltid att motsätta sig denna form av polisarbete. I den meningen bidrar det palestinska motståndet till att befria vår fantasi.
Den 24 augusti närvarade Samidoun vid den presskonferens som inledde kampanjen Free Amin Abu Rashed i Nederländerna. Amin Abu Rashed är en palestinsk samhällsledare och aktivist som sedan den 22 juni sitter fängslad av de nederländska myndigheterna för sitt humanitära arbete till stöd för det palestinska folkets kamp för frigörelse och återvändande. I den här artikeln presenterar vi Amin och ger en översikt över hans fall.
Samidoun Palestinian Prisoner Solidarity Network står i full solidaritet med Amin Abu Rashed och kräver att han omedelbart friges från nederländskt fängelse och att alla anklagelser läggs ned. Vi uppmanar alla palestinska och progressiva organisationer att stödja Amin och ansluta sig till kampanjen för hans frigivning. Kontakta kampanjen Free Amin Abu Rashed via https://www.facebook.com/Palestijnsegemeenschap.nl eller talespersonen via WhatsApp +31638496427.
Vem är Amin?
Amin Abu Rashed är en framstående och respekterad palestinsk samhällsledare och organisatör, född i Beirut 1967. Han var aktiv för den palestinska saken och förlorade sin högerarm under det libanesiska inbördeskriget. År 1992 flyttade han till Nederländerna och fick asyl. Amin har bott i Nederländerna sedan dess. Han är gift med Umm Ibrahim, med vilken han har två döttrar.
Under de senaste trettio åren har Amin blivit en av de mest aktiva personerna i den palestinska rörelsen i Nederländerna, genom olika samhällsorganisationer och stiftelser, såsom Palestijnse Gemeenschap in Nederland (”Palestinska gemenskapen i Nederländerna”) och het Palestijnse Huis (”Det palestinska huset”). Dessa organisationer organiserar och stärker palestinier i Nederländerna, organiserar politiska aktioner och demonstrationer för befrielsen av Palestina och stöder sitt folk i flyktingläger i Palestina och regionen genom humanitärt bistånd. Han har också en lång historia av arbete för att stödja internationell solidaritet med Palestina, särskilt genom Freedom Flotilla-projektet med segelbåtar till Gaza för att bryta belägringen.
Han är också ordförande för Palestinians in Europe Conference, som senast lockade tusentals personer till sin konferens i Malmö i maj 2023. Konferensen attackerades hårt av sionistiska krafter, som försökte tvinga politiker, inklusive de med en uttalad ståndpunkt till stöd för Palestina, att bojkotta konferensen eller att förhindra att konferensen ägde rum. Detta skedde vid sidan av den palestinska myndighetens angrepp på konferensen och arbetet med att organisera palestinier i Europa. Som en skarp reprimand till alla dessa propagandaförsök var konferensen en stor framgång när det gällde att mobilisera det palestinska samfundet kring ett budskap om ett tydligt engagemang för rätten att återvända på vägen mot Palestinas befrielse.
Som Samidoun har vi och kommer alltid att värna om vår relation till Amin Abu Rashed och de organisationer han är styrelseledamot i. Dessa organisationer spelar en viktig roll i den palestinska rörelsen, både i Nederländerna, i Palestina och i flera andra länder. Det är just detta arbete, samhällsorganisering, politiska aktioner och humanitärt bistånd, som den nederländska staten försöker underminera genom att arrestera Amin.
Den allmänna åklagaren har stämplat Amin som en ”sponsor av terrorism”, samtidigt som han organiserar sig för att hans folk och deras hemland skall återvända och befrias. Därför är detta inte bara ett angrepp på Amin, utan ett angrepp på den palestinska rörelsen i Nederländerna och internationellt. Det är dessutom ett angrepp på alla progressiva och revolutionära rörelser, särskilt de som tillhör diasporasamhällen, som hotas i sin rätt att stödja rörelser som går emot den nederländska statens intressen.
Vi bör notera att den allmänna åklagaren använde ”tidningsartiklar om en Hamas-insamlare i Europa” som skäl för att inleda sin utredning. Som ett resultat av detta tar sionistiska medier på sig ansvaret för sin roll i gripandet av honom. Sionistiska medier i Nederländerna, Israel och internationellt har i årtionden bedrivit en rasistisk och ableistisk förtalskampanj mot Amin. De har i över 20 år försökt kriminalisera honom och hans arbete för rättvisa, frihet och humanitärt stöd till Palestina. Det är särskilt oroande att den allmänna åklagaren åberopar ”medierapporter” som skäl för att gripa, anhålla och fängsla Amin Abu Rashed, särskilt som dessa förtalskampanjer rutinmässigt används av sionistiska organisationer för att angripa alla organisationer och aktivister som stöder Palestina och som de uppfattar som en betydande utmaning.
I Nederländerna har politiker från högerpartier och kristna fundamentalistpartier under årens lopp fört in denna sionistiska propaganda i parlamenten. Dessa attacker mot Amin eskalerade dramatiskt i maj tidigare i år, kring den europeiska palestinakonferens som hölls i Malmö, Sverige, för vilken han är ordförande, och som drog tusentals deltagare trots mot smutskastningskampanjen mot den.
Amin Abu Rashed sitter för närvarande häktad i fängelset i Sittard, tre timmars bilresa från sitt familjehem i närheten av Rotterdam. Det är viktigt att notera hans medicinska situation. Han är en äldre man med högt blodtryck och begränsad rörlighet eftersom han bara har sin vänstra arm. För två veckor sedan hade Amin ett allvarligt sår på foten, som fick nödvändig läkarvård först dagen före presskonferensen.
Hans advokater har begärt både att Amin skall flyttas närmare sitt familjehem och att han helt och hållet skall befrias från häktning. Det är oklart med vilken förevändning den nederländska staten har kunnat hålla honom häktad, vilket hindrar hans förmåga att aktivt delta i sitt eget försvar eller tala om sitt fall. Han bör kunna förbereda sitt rättsliga försvar i frihet, med fri tillgång till all information, sina advokater, sin familj, sina kollegor och vänner.
Som Samidoun Palestinian Political Prisoner Solidarity Network kräver vi att Amin Abu Rashed omedelbart friges och att alla anklagelser mot honom läggs ned. Amin är en respekterad samhällsledare och organisatör, som aktivt stöder sitt folk på sociala, politiska och humanitära sätt. Vi uppmanar alla palestinska organisationer och solidaritetsorganisationer att stå enade i försvaret av Amin och rätten att organisera sig för palestinsk frigörelse.
Amin Abu Rasheds första offentliga domstolsförhandling kommer att äga rum den 4 oktober 2023 i rättssalen i Rotterdam. Vi uppmanar alla palestinier och anhängare att delta i denna förhandling och visa sitt stöd för Amin och hans familj.
Demonstrera med oss! Rutt: Stora teatern – Järntorget Datum: Lördag 18 mars Tid: Klockan 15
Januari månad slutade med att israeliska ockupationsstyrkor massakrerade 9 palestinier i flyktinglägret i Jenin och skadade ett 20-tal. Under februaris sista vecka utförde israeliska ockupationsstyrkor ännu en massaker i staden Nablus som tog 10 palestiniers liv, lämnade uppemot 100 palestinier skadade och åtminstone ett hem raserat. Månaden februari slutar med en regelrätt pogrom natten till 27 februari, utförd av hundratals sionistiska bosättare under israeliska ockupationsstyrkors uppsikt och beskydd och ledande israeliska makthavares uppmuntran, i Huwara och andra orter på Västbanken. Efter en hel natts ödeläggelse, inklusive bränder på flera byggnader med såväl palestinska vuxna barn inuti, slutar med åtminstone en palestinier mördad, flera hundratals skadade och dussintals hem, andra byggnader och fordon nedbrända till marken.
Det enda som kan stoppa dessa massakrer är Palestinas befrielse, och Palestinas folk och dess motstånd kräver vår solidaritet! Vår solidaritet med Palestina är internationell, antirasistisk, radikal och gränslös. I vår solidaritet står vi med alla palestinska fångar, vars frihet är ett grundläggande krav och vars egen politiska rörelse just nu mobiliserar inför en hungerstrejk för frihet utan slut med start 22 mars. I vår solidaritet står vi upp för allas rätt till bojkott av Israel som ett enkelt och folkligt medel för alla att stå upp för Palestinas befrielse. Vi står upp för allas rätt att fly, stanna och återvända och därmed alla palestinska flyktingars oförhandlingsbara rätt att återvända till Palestina. Vår solidaritet är helt enkelt med kampen mot ockupation, apartheid och bosättarkolonialism för ett fritt, enat, demokratiskt Palestina från Jordanfloden till Medelhavet.
Demonstrera med oss! Rutt: Stora teatern – Järntorget Datum: Lördag 18 mars Tid: Klockan 15
Palestinska fångar i israeliska ockupationsfängelser är inne på sin nionde dag av uppror i ett kollektivt krav på rättvisa och befrielse. De har presenterat ett eskalerande kampprogram som leder fram till 22 mars, ramadans första dag, då fångarna har förklarat att de kommer att inleda en kollektiv hungerstrejk.
Fångrörelsen har rest sig som ett svar på ockupationsregimens upprepade attacker som syftar till att rulla tillbaka allt som fångarna har vunnit genom årtionden av kamp, från att laga sin egen mat i bagerier till att få mer än fyra minuter att duscha. Dessutom kombineras dessa dagliga attacker i fängelset med eskalerande politiska angrepp, bland annat genom att det sionistiska Knesset har antagit en lag som syftar till att frånta palestinier från det ockuperade Palestina 48 medborgarskap och tvinga dem till statslöshet om de får ekonomiskt stöd från palestinska aktörer. Även denna nya lagstiftning som drivits fram av sionistiska högerextrema krafter var en hämndaktion efter att det palestinska folket och världen bevittnat den glada hemkomsten av Karim och Maher Younes efter 40 år bakom sionistiska galler, när Karim hissade den palestinska flaggan högt i Ara i det ockuperade Palestina 48.
Fångrörelsen uppmanar till handling
I ett uttalande förklarade den palestinska fångrörelsens högsta nationella nödkommitté: ”Mot bakgrund av dessa utmaningar har vi beslutat att inleda en rad åtgärder som börjar med olydnad och slutar med en öppen hungerstrejk på ramadans första dag, med frihet som enda krav. Alla måste bära detta vårt budskap och vår röst eftersom vi inte längre kan tolerera de fortsatta övergreppen mot oss dag och natt, angreppet på vår värdighet och de kvinnliga fångarnas värdighet… Denna strejk har namnet ’Frihet eller martyrskap’, kommer att föras av varje kapabel fånge från alla fraktioner, och vi kommer att engagera oss i denna strejk med enhetliga krav och enhetligt ledarskap – vilket vi också vill se på utsidan – och denna enhet är den främsta garanten för att vår kamp ska lyckas.”
Ytterligare ett uttalande följde lördagen den 18 februari från fångarna som avtjänar livstidsstraff: ”Medan vi genomför denna kamp för värdighet, riktar vi en öppen vädjan till vårt folk, hela vårt folk, från motståndets och revolutionens vapen till ledarskikten, till alla fraktioner, partier, krafter och rörelser, att svara på vår röst och bryta våra kedjor genom att stå bakom oss och stödja oss. Även om vi är beredda att ta steg i kampen… så är den viktigaste lösningen på vår fråga befrielse med samma medel med vilka motståndet och revolutionen har befriat hundratals som gått före oss på den smärtsamma väg som vi fortsätter att vandra, bärandes vår rättfärdiga sak i våra kedjor i många år, som för de flesta av oss har nått två, tre eller till och med fyra decennier. Dessa år har varit en marsch under vilken vi har ökat vår tro på sakens rättvisa och vi hoppas att vi snart kommer att nå fram till förverkligandet av vår frihet och befrielse i händerna på vårt folk som vi aldrig har övergivit, en revolution som vi aldrig har övergivit och ett motstånd som lever inom oss.”
Fångrörelsens högsta nationella nödkommitté uppmanade till en dag av ilska kommande fredag, 24 februari, till stöd för fångarna och kampen för palestinierna i Jerusalem som kämpar tillbaka mot pågående attacker, konfiskering av deras egendom och rivning av deras hem. ”Vår kamp har börjat och kommer inte att sluta annat än med vår frihet… Fångvaktarna ville bekämpa oss för våra mest grundläggande rättigheter, och vi kommer att svara honom med att kräva vår fullständiga frihet”, sade de. Samidoun Tyskland har meddelat att de kommer att protestera i Berlin, Tyskland, kl. 18.00 fredagen 24 februari och samlas vid Sonnenallee 36 för att mobilisera med fångarna på denna aktionsdag.
Förtryck och motstånd
I fredags, 17 februari, höll fångarna sittstrejk efter fredagsbönen på alla fängelsegårdar och meddelade att beredskapen och mobiliseringen intensifierades. Fångarna har börjat bära sina bruna fängelseuniformer, vägrar att lämna sina rum för räkningar och säkerhetskontroller, slår på fönstren och gallren i rummen och vägrar att gå ut på exercisgårdarna. Sjuka fångar har börjat bojkotta fängelseklinikerna, som dessutom är ökända för medicinsk försummelse och olämplig behandling.
Palestinska kvinnliga fångar i Damonfängelset har också vidtagit proteståtgärder. Sex kvinnliga fångar i bruna fängelseuniformer satte sig på fängelsegården och hissade en handgjord banderoll med följande text: ”Inget bröd eller vatten, vi vill ha frihet”. De sex palestinska kvinnor och flickor, som utsattes för bestraffningar av ockupationen, var Nafeth Hammad, Shatila Abu Ayada, Tahrir Abu Sariya, Falasteen Nijim, Azhar Assaf och Aseel al-Titi. Deras kvinnliga medfångar lovade att fortsätta att blockera sektionerna tills alla straff som de sex har fått upphävs och betonade att de är en integrerad del av fångrörelsen.
Samtidigt som fångarnas mobilisering eskalerar försöker den sionistiska fängelseadministrationen kuva deras kamp genom att ytterligare intensifiera det förtryck som riktas mot fångarna. Måndagen 20 februari invaderade en stor styrka av repressiva enheter flera avdelningar i Gilboafängelset och konfiskerade elektriska apparater från fångarnas rum. Dessa förtryckarenheter är ökända för att provocera fångarna, plundra deras tillhörigheter och vända upp och ner på rummen, ofta mitt i natten, i avsiktlig förtrycksutövning.
Tisdagen 21 februari stormade de repressiva enheterna avdelning 3 i Ramonfängelset och sköt elchocksgranater, tårgas och gummibeklädda metallkulor mot fångarna innan de med våld förflyttade 80 fångar till andra områden, inklusive isoleringsceller, medan andra förflyttades till avdelning 10 i Nafhafängelset.
Den israeliska ockupationens fängelseadministration informerade fångarna om att de skulle utsättas för olika kollektiva bestraffningar som svar på deras olydnad, bland annat genom att stänga kantinen (fängelsebutiken), stänga av varmvattnet i badrummen, låsa duscharna, stänga morgonträningsgårdarna och sätta fångar som lämnar sina avdelningar av vilken anledning som helst, även de som behöver läkarvård, i en cell. I Megiddo, Ofer och andra fängelser har grundläggande elverktyg och värmeslingor konfiskerats från fångarnas rum och deras motionstid har skurits ned. I Nafhafängelset har ett stort antal sjuka fångar nekats sina mediciner, däribland diabetiker som behöver insulin.
Agera!
Fångarnas egna uppmaningar har klargjort att de uppmanar det palestinska folket och alla vänner och anhängare av Palestina att agera för att stå med dem när de sätter sina kroppar och liv på spel för att kämpa för frihet. Samidoun Palestinian Prisoner Solidarity Network uppmanar alla att ansluta sig till mobiliseringen för att kämpa för de palestinska fångarna när de reser sig och gör motstånd för frihet. Fångarna gör allt de kan för att bemöta ockupationens attacker – nu är det dags att visa att de inte är isolerade och att vi står på samma sida som dessa fängslade kämpar och ledare när de står emot ett ondskefullt våg av förtryck.
1. Mobilisera protester, demonstrationer, direkta aktioner och kreativa ingripanden – Gå ut på gatorna för att försvara det palestinska folket och dess motstånd. Gå med i Samidoun Tysklands aktion i Berlin på fredag – och fortsätt organisera fram till och efter 22 mars. Det finns ett enormt hav av stöd för det palestinska folket överallt i världen, även inom de imperialistiska makterna. Det är vårt ansvar att agera och göra det omöjligt att fortsätta deras stöd till brotten mot det palestinska folket. Direkta aktioner som de som Palestine Action genomfört har redan stängt flera vapenanläggningar i Storbritannien som ägs av israeliska vapenföretag, och ännu fler aktioner kan ge ytterligare direkt stöd till det palestinska folket.
2. Ta ställning mot ”vänorter” med israeliska ockupationsstäder – Nyligen tog staden Barcelona ett starkt ställningstagande mot normaliseringen av ockupationen efter åratal av tusentals invånares kampanjarbete, då allt samarbete med den israeliska ockupationen, inklusive ”systerstadsförhållandet” med Tel Aviv, avbröts av borgmästaren. Denna viktiga seger kommer samtidigt som Collectif Palestine Vaincra leder en kampanj i Toulouse, Frankrike, för att få ett slut deras stads ”systerstadsrelation” med apartheidhuvudstaden. Om din stad har ett vänortsförhållande med ockupationen, starta din egen kampanj för att få slut på denna delaktighet!
3. Bygg bojkotten av Israel – Detta är ett kritiskt ögonblick för att trappa upp kampanjen för att isolera den israeliska regimen på alla nivåer, bland annat genom bojkottkampanjer som riktar sig mot ockupationens ekonomiska exploatering av palestinsk mark, folk och resurser samt mot de internationella företag, som HP och G4S, som tjänar på den pågående koloniseringen av Palestina.
Läget är mycket spänt och under upptrappning i ockupationsfängelserna när den palestinska fångrörelsen reser sig för att möta de repressiva israeliska ockupationsstyrkornas attacker. Under de senaste dagarna – särskilt sedan massakern i Jenin och den palestinska motståndsoperationen i Jerusalem som kom som svar på detta – har ockupationsstyrkorna stormat avdelningar i olika fängelser, inlett massöverföringar från ett fängelse till ett annat, blockerat familjebesök och isolerat dussintals palestinska politiska fångar. 31 januari intensifierades detta angrepp med en våldsam razzia mot palestinska kvinnliga fångar i Damonfängelset, vilket upprörde ytterligare ilska. Samidoun Palestinian Prisoner Solidarity Network uppmanar alla Palestinas vänner och allierade att stå på de palestinska fångarnas, det palestinska motståndets och det palestinska folkets sida i motståndet mot detta angrepp.
Palestinska kvinnliga fångar attackeras
Ockupationsstyrkorna invaderade de kvinnliga fångarnas avdelningar i Damonfängelset, konfiskerade alla deras ägodelar och isolerade den palestinska fången Yasmine Shaaban. Fångarna gjorde motstånd mot invasionen och brände bland annat föremål i fängelsecellerna. Dessa attacker kom dagar efter att ockupationsstyrkorna hade stormat rum nummer 10, tagit bort alla elektriska apparater och infört repressalier mot de kvinnor som sitter fängslade där. Damonfängelsets administration ställde sedan in fångarnas alla familjebesök och juridiska besök under onsdagen 1 februari, vilket understryker ockupationens avsikt att både beröva de kvinnliga fångarna tillgång till omvärlden och att dölja sina pågående brott.
Den isolerade fången Yasmine Shaaban
Fångarna trappar upp sitt motstånd
Överallt i ockupationsfängelserna trappade den palestinska fångrörelsen upp sina protest- och motståndsåtgärder som svar på detta, bland annat genom att stänga avdelningarna i alla fängelser och vägra att stå upp eller komma ut för säkerhetskontroller.
I ökenfängelset Naqab utlyste 120 fångar en öppen hungerstrejk för andra dagen i rad i avdelningarna 26 och 27 i protest mot att de hålls i kollektiv isolering. Denna åtgärd vidtas som ett ”varningsmeddelande till ockupationen om att den ska upphöra med sina ständiga attacker mot fångarna”, sade Riyad al-Ashqar från Palestinian Prisoners’ Center for Studies. De avbröt senare strejken och konstaterade att de går över till ett annat eskaleringssteg, nämligen att upplösa fängelsernas organisationer och representativa strukturer, och förklarade att ockupationen måste ta itu med varje palestinsk fånge i stället för att gå genom deras befintliga representanter efter att en rad möten med fängelseförvaltningen kantrat.
Eskalerande attacker i alla ockupationsfängelser
Ockupationsstyrkorna konfiskerade elektriska apparater och grundläggande förnödenheter, stängde av el och varmvatten och blockerade införsel av mat som köpts i ”kantinen” (fängelsebutiken). De palestinska fångarna säkrade rätten att producera sin egen mat genom långvariga strider, inklusive kollektiv hungerstrejk.
Repressionsenheter invaderade fängelseavdelningar, plundrade ägodelar och konfiskerade fångarnas föremål i fängelser i Ofer, Naqab, Megiddo och Damon och förflyttade dussintals personer till kollektiv isolering. De stormade avdelning 8 i Negevfängelset och förflyttade ett antal fångar från Jenin till Nafhafängelset, och attackerade sedan avdelning 9 i Megiddofängelset och förflyttade 18 fångar till isoleringsceller från avdelning 22 i Oferfängelset. Fångrörelsens högre nödkommitté har hållit ett permanent sammanträde i två veckor för att förbereda det pågående upproret som äger rum i fängelserna.
Ben-Gvirs angrepp på fångrörelsen
Den notoriskt fascistiska sionistfunktionären Itamar Ben-Gvir utsågs till minister för inre säkerhet i den nuvarande israeliska regeringen, vilket placerade honom över den israeliska fångtjänsten. I likhet med sina föregångare – däribland Gilad Erdan, nuvarande USA-/FN-ambassadör för den sionistiska regimen – tillkännagav Ben-Gvir omedelbart sina planer på att försämra förhållandena för palestinska fångar ännu mer i ett försök att kuva fångarnas rörelse. Han tillkännagav uttryckligen planer på storskaliga överföringar av palestinska fångar och försök att krossa fångarnas pågående självorganisering och mobilisering genom att separera dem ytterligare från varandra.
Raafat Hamdouna, en före detta palestinsk fånge och expert på fångfrågor, sade i en intervju med Palestine Today att ”de kommande dagarna kommer att innehålla många åtgärder som vidtas av de heroiska fångarna i ockupationsfängelserna… inklusive hungerstrejker, återlämnande av måltider och upplösning av organisationer”. Han uppmanade till ett brett stöd för fångarnas åtgärder och betonade att fångarna behöver palestinskt, arabiskt och internationellt stöd när de konfronterar ockupationens attacker, och uppmanade till protester i framför allt europeiska huvudstäder och isolering av ockupationsregimen på internationell nivå.
Upprop till handling och organisering
Palestinska politiska partier och motståndsorganisationer över hela linjen bekräftade att det är nödvändigt att stödja fångarna när de reser sig för att konfrontera ockupationsregimens ondskefulla attacker. De palestinska fångarna befinner sig i kampens frontlinje, de är ledare för det palestinska motståndet och konfronterar dagligen ockupanten med sin orubblighet, sin organisering och sina liv.
Samidoun Palestinian Prisoner Solidarity Network uppmanar alla vänner och anhängare av Palestina och det palestinska och arabiska folket överallt att vidta åtgärder för att stå på de palestinska fångarnas sida när de konfronterar dessa ockupationsbrott med sina kroppar och liv bakom galler. Vi uppmanar alla att delta i Dagar av vrede och motstånd 10-12 februari 2023 med protester, mobiliseringar och direkta aktioner. Fångarna gör allt de kan för att konfrontera ockupationens angrepp – nu är det dags att visa att de inte är isolerade och att vi står på samma sida som dessa fängslade kämpar och ledare när de står emot en våldsam repressionsvåg.
Mobilisera protester, demonstrationer, direkta aktioner och kreativa interventioner – Gå ut på gatorna för att försvara det palestinska folket och dess motstånd! Organisera aktioner under dagarna för raseri och motstånd 10-12 februari 2023 i din stad och ditt samhälle – och innan! Det finns ett enormt djup av stöd för det palestinska folket överallt i världen, även inom de imperialistiska makterna. Det är vårt ansvar att agera och göra det omöjligt att fortsätta deras stöd till brotten mot det palestinska folket.
Eskalera bojkotten av Israel – Detta är ett kritiskt ögonblick för att trappa upp kampanjen för att isolera den israeliska regimen på alla nivåer, bland annat genom bojkottkampanjer som riktar in sig på ockupationens ekonomiska exploatering av palestinsk mark, folk och resurser, liksom på de internationella företag, som HP och G4S, som tjänar på den pågående koloniseringen av Palestina.
Samidoun Palestinian Prisoner Solidarity Network uttrycker sitt starkaste stöd och sin solidaritet med Fusako Shigenobu, internationell fånge i den palestinska befrielsekampen. Hon har suttit fängslad i Japan i över 21 år som politisk fånge på grund av sin roll som grundare av den revolutionära organisationen Japanska röda armén (JRA), som kämpade för en revolutionär framtid för Japan samt för att hon arbetade hand i hand med palestinska revolutionärer i Folkfronten för Palestinas befrielse (PFLP) för ett befriat Palestina. Den 28 maj i Japan kommer Fusako Shigenobu att befrias från fängelset, och hennes dotter May Shigenobu arbetar tillsammans med kamrater och anhängare runt om i världen för att välkomna hennes befrielse.
Tid: Onsdag 25 maj 18:00 Plats: Syndikalistiskt Forum, Linnégatan 21, Göteborg (ingång under Hagabions trappa, ring på porttelefonen till höger om dörren).
Filmen handlar om Shigenobu och den tyska revolutionären Ulrike Meinhof, och beskrivs: “Inspired by the student revolutions of 1968, Ulrike Meinhof and Fusako Shigenobu became the leading revolutionaries of their time, as leaders of the Baader Meinhof Group and the Japanese Red Army. Appalled by the killing in Vietnam, they worked with Palestinian freedom fighters to overthrow capitalism through world revolution. Packed with extraordinary archive footage, the film sees journalists Bettina Röhl and May Shigenobu explore the lives of their mothers, Ulrike and Fusako, giving us a unique perspective on two of the most notorious ‘’terrorists’ in modern history. With capitalism in crisis and revolution sweeping the Arab world, we look back and ask: what were they fighting for and what have we learned?”
Fusako Shigenobu var en av grundarna till Japanska röda armén, en antiimperialistisk väpnad grupp som kämpade mot japansk monarki och kapitalism men även för palestinsk frigörelse och hade nära band till Folkfronten för Palestinas befrielse, PFLP. Shigenobu har suttit fängslad sedan 2006. Läs mer om henne på https://www.facebook.com/shigenobufusako.
För att uppmärksamma årsdagen för Palestinska myndighetens fängslande av Ahmad Sa’adat har Samidoun-nätverket arrangerat en aktionsvecka för Ahmad Sa’adats och alla palestinska fångars frihet. Samidoun Stockholm och Göteborg gav sig ut på Stockholms gator för att visa solidaritet och kräva frihet åt Ahmad Sa’adat och all palestinska fångar.
Attackerna mot Sa’adat, hans familj och parti från ockupationsmakten och Palestinska myndigheten, den intensifierade fördrivningen från Naqab och Jerusalem samt den pågående belägringen av Gaza är samtliga led i en omfattande strategi för att krossa det palestinska folket och dess nationella ledarskap. Eskaleringen visar på en rädsla inom den sionistiska rörelsen gentemot det folkliga motståndets växande enighet.
Attackerna mot den palestinska rörelsen skrämmer oss inte. Tvärtom är det en uppmuntran till vårt arbete till stöd för de palestinska fångarna, den palestinska diasporan och det palestinska motståndet.
Vi kräver frihet åt Ahmad Sa’adat och alla palestinska fångar. Vi kräver ett stopp för den etniska rensningen i Sheikh Jarrah och Naqab. Vi kräver villkorslös återvändo för alla palestinska flyktingar och nationell befrielse från Jordanfloden till Medelhavet.
Israeliska ockupationsstyrkor invaderade den fängslade palestinske ledaren Ahmad Sa’adats hem i Ramallah innan gryningen 5 januari 2022, rotade genom personliga dokument och tog bilder på hemmet. Ahmad Sa’adat är generalsekreterare för Folkfronten för Palestinas befrielse (PFLP) och är fängslad av Israel sedan 2006 (och sedan 2002 av Palestinska myndigheten) för sin ledarskapsroll i den palestinska befrielserörelsen.
Abla Sa’adat, Sa’adats fru, sa att ockupationsstyrkorna letade genom hela hemmet och besköt området utanför hemmet med tung vapeneld i ett försök att terrorisera familjen.Vidare var detta angrepp inte endast avsett att fortsätta strategin av kollektiv bestraffning och försök till skrämsel mot palestinska ledares och fångrörelsens nära och kära utan också en fortsättning på den israeliska systematiska stölden av palestiniers jerusalemitiska legitimation och den etniska rensningen av palestinier i Jerusalem.
Samidoun Palestinian Prisoner Solidarity Network uttrycker sitt fulla fördömande av detta senaste angrepp. Vi manar alla Palestinavänner och alla anhängare av den palestinska fångrörelsen att ansluta sig mellan 15 och 22 januari till den internationell aktionsveckan för Ahmad Sa’adat och alla palestinska fångar.
Palestinska jerusalemiter, som Abla Sa’adat, utstår konstanta, systematiska angrepp som är utformade för att radera Palestinas huvudstads palestinska och arabiska karaktär och för att utplåna den palestinska närvaron i Jerusalem. En av mekanismerna som används för att förfölja palestinska jerusalemiter är försöket att avlägsna eller frånta jerusalemitiska ID-kort för att exkludera palestinier från staden. Palestinska jerusalemiter anklagas för att inte Jerusalem inte längre är deras “centrum för deras tillvaro” om de bor utanför Jerusalem en period; de råkar ut för hinder vid resor och till och med giftermål eftersom att bo utanför Jerusalem alltid kan utnyttjas som en mekanism för rasistiskt förtryck av den israeliska regimen.
Abla Sa’adat som bor i Kufr Aqab i Jerusalem berättade för palestinska mediekällor att ockupationsstyrkorna stormade in i bostaden i Ramallah, där hon besökta sina barn, vid 2:30 på morgonen, som om de hade väntat på att störa deras familjebesök. De fotade personliga ägodelar i hemma så väl som vatten- och elräkningar.
Hon berättade att de israeliska ockupationsstyrkorna försöker hitta en ursäkt till att konfiskera hennes jerusalemitiska legitimation genom att hävda att hon bor i Ramallah snarare än i Kufr Aqab (fem minuter bort). Maj 2021 upphävde den israeliska ockupationen hennes sjukförsäkringar, en vanliga taktik som används mot palestinska jerusalemiter i ett försök att frånta dem deras rätt till deras hemstad.
Denna incident är inte endast ett angrepp på familjen Sa’adat, det speglar två tydliga förtrycksstrategier: Angreppet på Jerusalems palestinska identitet och palestinska befolkning, och det oupphörliga kollektiva bestraffandet mot palestinska fångars nära och kära, inklusive räder, förhörskallelser, konfiskering av jerusalemitisk legitimation och hemdemolering.
Palestinska fångar är motståndsledare på frontlinjen för rättvisa och befrielse och uthärdar hungerstrejker och enträgen kamp med en obrytbar vilja för frihet. Kom med Samidoun Palestinian Prisoner Solidarity Network och andra som organiserar sig för rättvisa och befrielse i Palestina över hela världen för den internationella aktionsveckan för Ahmad Sa’adats och alla palestinska fångars frihet 15-22 januari 2022.
Anordna evenemang, aktioner och protester för att krävs frihet åt Ahmad Sa’adat och alla palestinska fångar! Protestera på offentliga torg, lärosäten och gemensamma utrymmen. Dessa datum är också årsdagen för israeliska blodiga militärangrepp på Gaza 2008-2009 under namnet ”Cast Lead”. Maila samidoun@samidoun.net för att tipsa om evenemang och aktioner.
Visa filmen ”Fedayin” om Georges Abdallahs liv och kamp. Ahmad Sa’adat och Georges Abdallah är kamrater som konstant hedrar varandras kamper och upprätthåller en politisk korrespondens trots många mils och fängelsemurars avstånd. För att ordna en visning, kontakta samidoun@samidoun.net och vacarmesfilms@gmail.com.
#ShutElbitDown: Palestine Action vann en viktig seger över den brittiska repressionen mot modiga aktivister som konfronterade den israeliska vapentillverkaren Elbit Systems med röd målarfärg och kreativa direkta aktioner. Nästa rättegång – i Crown Court, en de högsta engelska domstolsinstanserna – är på gång i januari. Stötta kampanjen genom att organisera egna aktioner under #ShutElbitDown i ditt område. Läs mer på: https://palestineaction.com
Anslut till sociala mediekampanjen. Ladda upp en bild eller en video med ett budskap om frihet åt Ahmad Sa’adat och hans palestinska medfångar med hashtaggen #FreeAhmadSaadat. Du kan använda dig av våra bilder. Skicka dina bilder till oss på samidoun@samidoun.net eller kontakta oss på Facebook, Twitter eller Instagram.
Bojkotta Israel! Ahmad Sa’adat säger: ”Jag manar alla krafter för framsteg, frihet och demokrati att stå med vårt folks kamp med alla former av bojkott: politisk, ekonomisk, akademisk och kulturell mot ockupationsstaten och åstadkomma en riktigt ekonomisk kostnad för koloniseringens och bosättningarnas industrier och eskalera de globala kampanjerna av alla bolag som stödjer och investerar i ockupationen militärt och ekonomiskt.” Köp inte israeliska varor och kampanja för ett slut på investeringar i bolag som profiterar på ockupationen. Anslut till direkta aktioner som utmanar krigsprofitörer och bojkotta företag som Puma och HP.
