I samband med den Stora återvändarmarschens årsdag den 30:e mars i år publicerade den marxistiska tidskriften Viewpoint Magazine ett antal texter om just marschen såväl som det internationella solidaritetsarbetet för Palestinas befrielse. Bland dessa texter finns en intervju som Summer Al-Saleh har gjort med nordamerikanska Samidoun-aktivister. Vi i Samidoun Göteborg översätter intervjun fråga för fråga:
10. Vad är er framtidsvision för palestinskt befrielsearbete i USA? Vilka är hindren och motsättningarna som behöver adresseras och lösas för att denna vision ska bli en gångbar möjlighet? Har ni några avslutande uttalanden eller visdomsord för andra i rörelsen?
Vi vill se en stark och mäktig rörelse i vilken palestinska diasporagemenskaper – i USA liksom i Europa, Latinamerika, Asien, Afrika och Arabvärlden – mobiliseras som en fullvärdig del av den palestinska befrielserörelsen vad gäller delaktighet, beslutsfattande och revolutionär roll. Och vi vill se en stark solidaritetsrörelse som är helt och fullt en del av den befrielserörelsen, på vägen mot befrielse och återvändande. Vi vill se en rörelse som är stark nog och stor nog att göra motstånd mot krigsmaskineriet, att vara en fullvärdig partner till den svarta befrielserörelsen, med ursprungsbefolkningars antikoloniala rörelse, med det puertoricanska folkets rörelse mot kolonialism, i att motsätta sig USA-imperialismen – och vinna.
Över allt annat vill vi att detta arbete ska vara tillräckligt kraftfullt för att vara delaktig i segern – för återvändande, för befrielse, för ett demokratiskt Palestina. För att nå dit måste vi dock också göra upp med de skador som Oslo-processen orsakat. Det är väldigt svårt att lösa motsättningarna inom rörelsen i USA utan att lösa motsättningarna inom den palestinska befrielserörelsen som sådan vad gäller imperialism, relationen till kolonialism och den fundamentala relationen till den sionistiska staten. Likväl tror vi att det är både nödvändigt och möjligt för de folkliga palestinska klasserna – de som är oproportionerligt representerade bland de politiska fångarna – flyktingar, arbetare och småbönder – att återta deras rättmätiga plats som ledare för den palestinska saken. Kärnan i rörelsens motsättningar är, i grund och botten, klasskampen. I dessa frågor hänvisade du till Kanafanis ord. Ghassan Kanafanis arbete om revolutionen i Palestina 1936-39 är en briljant klassanalys av den perioden och har en djup klangbotten i Oslo-eran. Det är klart att problemet med att ledarskap som utövas av den härskande klassen avleder och avtrubbar den folkliga kampens revolutionära skärpan inte är något nytt i Palestina eller någon annanstans. Kanafanis verk är däremot inte en torr historia utan en resurs för revolutionärer; potentialen hos en kampen som leds av Palestinas arbetare och bönder med deras eget ledarskap är oerhört tydlig och avgörande idag i en tid när befrielserörelsen måste återuppbyggas på en stadig grund.
Den sionistiska staten är inget permanent projekt, och kolonialism är inte en oundviklig realitet. Vi har fullt förtroende för att det palestinska folket – och de palestinska fångarna – kommer att vinna sin frihet och driva sin revolution till seger. Och vi tror att detta kan och kommer att förändra världen – och att vi har ett ansvar att bidra med vad vi kan, var vi än befinner oss, till att genomdriva radikal förändring för ett permanent slut på sionism, imperialism och reaktionens välde.
