I samband med den Stora återvändarmarschens årsdag den 30:e mars i år publicerade den marxistiska tidskriften Viewpoint Magazine ett antal texter om just marschen såväl som det internationella solidaritetsarbetet för Palestinas befrielse. Bland dessa texter finns en intervju som Summer Al-Saleh har gjort med nordamerikanska Samidoun-aktivister. Vi i Samidoun Göteborg översätter intervjun fråga för fråga:

8. I sin artikel “Tricontinental solidarity and Palestine today” skriver Maren Mantovani om Che Guevaras brev till Trikontinentala konferensen, i vilket han tydligt faststlår: solidaritet “handlar inte om att önska framgång till de som blir attackerade.” Denna kritik av tomma solidaritetsuttalanden ger oss en värdefull ingång för att undersöka nutida förståelser av solidaritet. Begreppet “solidaritet” är ett som många slänger sig med och löper risk att bli reducerad till symboliska gester, inklusive namninsamlingar eller Facebook-uppdateringar som cirkulerar inom politiskt närstående gemenskaper online. Hur har solidariteten med palestinier tett sig för er organisation, både historiskt och idag? Vilka är gränserna och barriärerna som hindrar er grupp från att kunna stödja palestinier konkret eller materiellt?

Alla rörelser, inte bara de som definieras som solidaritetsrörelser, riskerar idag att glida mot uteslutande online-aktiviteter avlägsna från materiell kamp. Vi fokuserar på att direkt knyta an till palestinska fångar och förstärka deras kamper och deras uppmaningar liksom organisering för att bygga grupper och handgripliga aktioner, även om de är små. Detta innebär också att arbeta tillsammans med palestinska gemenskaper för att organisera, vilket är en nödvändig del av att återuppbygga den palestinska befrielserörelsen.

Den aktuella situationen och maktbalansen har såklart haft en negativ påverkan. Alla antiimperialistiska rörelser är svagare nu än de var på 1960- och 1970-talen. Detta är ett skäl till varför sammankopplingen av rörelser för befrielse är så viktig. I fallet med fångkamp är detta anledningen till varför det är viktigt att bygga ömsesidiga allianser mellan rörelser mot politisk fängslande i Förenta Staterna, i Palestina, i Filippinerna, i Turkiet och på andra håll i världen. Vi borde kunna vinna George Ibrahim Abdallahs frihet, fängslad sedan 33 år i Frankrike. Vi stärker rörelsen, som organisatörerna i Frankrike gör, genom att ansluta till och vara del av den fackliga kampen, kampen mot rasism, kampen mot repression i Frankrike och i Libanon – som integrerad del av kampanjen för att bojkotta Israel, bekämpa normalisering och stå med motståndet.

I samband med den Stora återvändarmarschens årsdag den 30:e mars i år publicerade den marxistiska tidskriften Viewpoint Magazine ett antal texter om just marschen såväl som det internationella solidaritetsarbetet för Palestinas befrielse. Bland dessa texter finns en intervju som Summer Al-Saleh har gjort med nordamerikanska Samidoun-aktivister. Vi i Samidoun Göteborg översätter intervjun fråga för fråga:

7. Benjamin Netanyahus tweet som proklamerade att “Trump har rätt. Jag byggde en mur längs Israels södra gräns. Den stoppade all illegal invandring. Stor framgång.” påminner oss om att projektet att upprätta murar i syfte att kontrollera biologiserade fienders rörelser inte bara sker “någon annanstans”. Dessa anmärkningar om Trump och gränsteknologi binder israeliskt statligt våld i Palestina samman US-amerikansk inrikespolitik. Vilket arbete behöver utföras för att oskadliggöra och utmana synen på Palestina som “någon annanstans”, eller, å andra sidan, synen på israeliskt våld som på något sätt exceptionellt? Hur lyfter er organisation och den bredare rörelsen för rättvisa i Palestina sionism inom ett bredare antiimperialistiskt och dekolonialt ramverk?

Att konfrontera sionism är en oskiljaktig del av att konfrontera imperialism och kolonialism globalt. På samma vis som det idag inte är vettigt att prata om en antiimperialistisk rörelse som inte tar itu med sionism så är det inte vettigt för en antisionistisk befrielserörelse att undgå att konfrontera kolonialism, inklusive och särskilt den som har skett och som fortsätter ske på den nordamerikanska kontinenten mot Nordamerikas ursprungsbefolkningar. Den palestinska kampen, liksom alla befrielserörelser, har unika särdrag. Samtidigt har den ett sådant globalt gensvar för att den israeliska staten representerar en koncentrerad version av USA-imperialismens våld. Om inte Israel stöttades så kraftfullt av USA, den ledande imperialistiska makten idag, och andra imperialistiska stater, så hade den palestinska befrielserörelsen varit lika berättigad men skulle mycket väl kunnat vara en mindre internationellt central. Våra rörelser är mångfacetterade, ändå konfronterar vi gemensamma fiender och vi måste dela dessa grundläggande förståelser om vi ska uppnå någon verklig seger.

I samband med den Stora återvändarmarschens årsdag den 30:e mars i år publicerade den marxistiska tidskriften Viewpoint Magazine ett antal texter om just marschen såväl som det internationella solidaritetsarbetet för Palestinas befrielse. Bland dessa texter finns en intervju som Summer Al-Saleh har gjort med nordamerikanska Samidoun-aktivister. Vi i Samidoun Göteborg översätter intervjun fråga för fråga:

6. Samtidigt som BDS otvivelaktigt har spelat en grundläggande roll i palestinasolidaritetsrörelsen så har intellektuella och aktivister som är engagerade i detta arbete kritiserat dess begränsningar och uppmuntrat oss att se “bortom” BDS. I artikeln One Occupation så levererar Kehaulani Kauanui en sådan kritik och argumenterar för att BDS’ människorättsperspektiv riskerar att legitimera staten Israel. Kauanui ber oss om att tänka kritiskt kring de ideologiska konsekvenserna av ett ramverk baserat på mänskliga rättigheter som positionerar Israel som en legitim apparat för förläningen och upprätthållandet av rättigheter och som samtidigt inte gör tillräckligt för att belysa Israels rötter som en bosättarkolonial stat. Med andra ord lämnar ett människorättsramverk den Gröna linjen ogranskad; det erkänner tidigare palestinskt land som israeliskt territorium. Med detta vill inte sägas att BDS inte har varit en ekonomiskt störande kraft. Snarare är det ett försök att belysa den palestinska erfarenhetens komplexitet genom att erkänna tillståndet för palestinier inom Israel och i diasporan som ett tillstånd av ockupation, av en ockupation. Vidare är det ett försök att delegitimera Israels status som en suverän stat. Vilket slags arbete kan utföras tillsammans med BDS som inte bara stör Israel ekonomiskt utan också adresserar dess ställning som ett bosättarkolonialt projekt? Hur adresserar er organisation den palestinska erfarenhetens komplexiteter och säregenheter i det som betraktas som Israel, liksom i ockuperat land erkänt som palestinskt territorium, genom hela regionen och utomlands?

För det första så är språk och ramverk kring internationell lag eller mänskliga rättigheter knappast uteslutande egenskaper hos BDS-arbete. Det faktum att BDS reflekterar detta människorättsramverk återspeglar den betydande roll och närvaro NGO:er som är organiserade enligt detta ramverk har i den palestinska kontexten, vilket har blivit en betydelsefull faktor i den palestinska och den propalestinska scenen, särskilt de senaste 25 åren. Palestinier och andra som dagligen arbetar inom dessa ramverk (inom fångstöd, jordbruksstöd, kvinnoorganisering, ungdomsarbete och andra områden) känner själva det intensiva tryck som denna mer snäva version av människorättsarbete kan påtvinga. Det strukturella problemet med NGO:ifiering har blivit så djupt att många skarpa systemkritiker är själva i dess tjänst, givet hur utarmade den palestinska befrielserörelsens institutioner har blivit i post-Oslo-eran.

Det ska ytterligare anmärkas att ett “folkrättsligt ramverk” eller en mer radikal användning av internationell lag inte nödvändigtvis innebär ett accepterande av den israeliska statens legitimitet endast för att den existerar, eftersom den, i egenskap av ett kolonialt projekt, också kan betraktas som ”olaglig”. När juridiska mekanismer används som taktik snarare än som den avgörande kraften i befrielserörelsen så kan de vara en viktig och produktiv kraft för att försvara palestinier mot den sionistiska statens ständigt tilltagande angrepp. Dock kan de inte och ska inte betraktas som den övre gränsen för palestiniers rättigheter – till syvende och sist är den palestinska kampen ett revolutionärt projekt och inte ett försök till att reformera sionistisk kolonialism, utan ett projekt för att göra slut på den.

De palestinska fångarnas kamp involverar alla palestinska fångar från det av Israel ockuperade Palestina, Palestina ‘48, som inkluderar några av de palestinska fångar som suttit längst i israeliskt fängelse. Palestinier inom ‘48 är helt och fullt en del av deras folks befrielsekamp även om Oslo-ramverket försöker få dem att bli bortsedda från. Detta återspeglas i de många palestinier från ‘48, från Ameer Makhoul till Shatila Abu Ayad till Walid Daqqa, som hålls fängslade som ”säkerhetsfångar” i israeliska fängelser, på samma ställen och i stort sett under samma förhållanden som sina palestinska politiska medfångar, snarare än under förhållandena som israeliska “kriminella” fångar ges. På liknande sätt möter palestinska flyktingar repression och blir fängslade i deras arabiska och internationella tillflyktsländer för deras roll i den palestinska kampen. De möter också repression, fängsling och död när de försöker återvända till Palestina.

Palestinska flyktingar hotas med kriminalisering eller att bli stämplade som “antisemitiska” i länder som Tyskland eller Österrike för deltagande i demonstrationer för Palestina. I vissa fall hotas organisatörer till och med med deportation, och en dubbla exil. Mustapha Awad, en palestinsk flykting från Libanon, belgisk medborgare och konstnär och själv en fångrättsaktivist, blev fängslad av den israeliska ockupationen när han försökte att besöka Palestina, en rätt som har förnekats honom sedan hans födsel; han har dömts till ett år i israeliskt fängelse på grundval av anklagelser om hans deltagande i palestinsk politik i Europa.

Alla sektorer av det palestinska samhället har mött politiska fängslanden och möter dem fortfarande; detta är en anledning till att den palestinska fångkampen har sådant genklang i alla sådana sektorer.

I samband med den Stora återvändarmarschens årsdag den 30:e mars i år publicerade den marxistiska tidskriften Viewpoint Magazine ett antal texter om just marschen såväl som det internationella solidaritetsarbetet för Palestinas befrielse. Bland dessa texter finns en intervju som Summer Al-Saleh har gjort med nordamerikanska Samidoun-aktivister. Vi i Samidoun Göteborg översätter intervjun fråga för fråga:

5. Sedan det palestinska civilsamhället manade till bojkott, desinvestering och sanktioner (BDS) mot Israel 2005 har vi sett BDS växa inom institutioner i väst, inklusive universitet, kyrkor, banker och fackföreningar. En del av förtjänsten hos BDS kan man se i hotet det utgör mot den israeliska ekonomin och den US-amerikanska imperialismen. Välfinansierade sionistiska organisationer och politiker har lanserat massiva kampanjer i reaktion på BDS’ tillväxt – repression, sabotage och angrepp mot organisatörerna och organisationerna som deltar i och stöttar BDS-rörelsen. Vad för slags arbete utför er grupp i förhållande till BDS? Hur skulle ni utvärdera dess effektivitet i förhållande till er organisering? Med andra ord, hur ser er organisation BDS passa in i den bredare rörelsen för ett befriat Palestina?

Återigen, en av våra nyckelroller har varit att publicera uttalanden och krav från palestinska fångar gällande Bojkott, Desinvestering och Sanktioner (BDS), inklusive fångarnas uppmaning till bojkott av G4S och Ahmad Sa’adats uttalande som uppmanar till internationell BDS-organisering. I New York har Samidoun-avdelningen organiserat veckovisa protester mot G4S och HP. Samidoun arbetar med organisationer i Libanon, Tyskland, Storbritannien och annorstädes för att konfrontera dessa företag. Uppmaningarna till bojkott – starkt backade som de är av palestinska fångar – är ett viktigt och lättillgängligt medel som kan bidra till att nya anhängare involveras såväl som till att erbjuda en direkt ekonomisk utmaning. Vi ser BDS som en viktig taktik och kampmetod, särskilt inom offentliga institutioner och ramverk, till stöd för den palestinska befrielsekampen och inte som ersättning för det breda nationella befrielseprojektet. Det är ett utmärkt medel för att konfrontera globala företags roll i imperialismen och för att avslöja kopplingarna mellan imperialism och sionism, samtidigt som potentialen för ett avsevärt ekonomiskt genomslag bibehålls. Uppmaningen till bojkott av Israel är inte ett nytt projekt utan något som varit en del av den palestinska och arabiska kampen i decennier, och detta är något som vi borde bygga vidare på genom BDS-rörelsen och i allt vårt arbete för palestinsk frihet.

I samband med den Stora återvändarmarschens årsdag den 30:e mars i år publicerade den marxistiska tidskriften Viewpoint Magazine ett antal texter om just marschen såväl som det internationella solidaritetsarbetet för Palestinas befrielse. Bland dessa texter finns en intervju som Summer Al-Saleh har gjort med nordamerikanska Samidoun-aktivister. Vi i Samidoun Göteborg översätter intervjun fråga för fråga:

4. Solidariteten mellan svarta i USA och palestinier har en rik historia som sträcker sig tillbaka till 60- och 70-talens befrielsekamper. Samtidigt som antiimperialistiska rörelser dök upp över hela världen etablerades solidaritetsnätverk transnationellt mellan USA:s svarta befolkning och palestinier genom organisationer som bland annat Black Panther Party och League of Revolutionary Black Workers. På senare år har parallellerna mellan svartas och palestiniers kamper blivit mera framträdande, särskilt när vi tänker på upproren i Ferguson, Missouri som sammanföll med de israeliska angreppen på Gaza sommaren 2014: Medan militariserade polisstyrkor angrep boende i Ferguson som protesterade mot mordet på 16-åriga Michael Brown utstod palestinierna en brutal massaker utförd av den israeliska staten. Detta tydde på de materiella och symboliska sätt som repressionen av palestinier och den svarta befolkningen i USA är sammanlänkad. Mer specifikt ingår Israel och USA i ett flertal polisutbytesprogram där ”taktiker” för polisarbete överförs från en imperialistisk entitet till en annan. USA är för närvarande och har historiskt varit en central kraft i uppbyggnaden av Israels vapenindustriella bas liksom säkerhetsindustrins investering  och tillväxt, vilket återspeglas i den dominanta ställning företag som G4S har.

Men likväl som redskap för våld utbyts transnationellt så utbyts också medel för motstånd. Mäktiga gränsöverskridande solidariska gester och handlingar kan ses i palestiniers tweetande av råd till svarta US-amerikaner om hur man ska hantera tårgas och i PFLP:s publicering av ett uttalande i solidaritet med de som gör motstånd mot rasistiskt statligt våld. Sedan Ferguson har rörelsen fortsatt att växa – Movement for Black Lives har omfamnat BDS i sin plattform, svarta och palestinska intellektuella fortsätter att pressa sionistiska universitetsadministrationer, att trycka på för avinvestering, och BLM har sänt delegationer till Palestina. Med både historiska och nutida länkar i beaktande, hur ser svart-palestinsk solidaritet ut för er organisation? Hur adresserar vi parallellerna mellan kamperna för svart och palestinsk befrielse samtidigt som vi erkänner båda med sina egna särdrag? Hur bidrar dagens uttryck av svart-palestinsk solidaritet till ett bredare antikapitalistiskt och antirasistiskt projekt?

Som ett nätverk för fångsolidaritet i första hand innebär det att stödja frigivningen svarta och palestinska revolutionära fångar som hålls i US-amerikanska och sionistiska fängelser för deras roll i kampen för deras folks befrielse. Detta innebär att stötta och delta i arrangemang, demonstrationer och aktioner som utlyses av svarta organisationer som kämpar i USA. Varje rörelse har så klart sina egna specifika villkor, ramverk, analyser, ledarskap och kamper, de är inte ”precis som” eller ”samma som” varandra. Men den svarta befrielserörelsen och den palestinska befrielserörelsen är båda kamper mot imperialism av största vikt som har lärt av varandra och har lärt och givit resten av världen så mycket.

Black4Palestine är ett exempel på denna mobilisering som utför oerhört viktigt arbete i att konfrontera antisvart rasism såväl som att ta ställning för det palestinska folket, allt inom ett antikolonialt, antiimperialistiskt ramverk som bygger på dessa traditioner. Greg Thomas’ och “George Jackson in the Sun of Palestine”-utställningens kulturella arbete, är också betydelsefullt, förflyttat från Abu Jihad-museet i Palestina till platser runt om i USA och Europa, återigen med ett klart analytiskt ramverk rotat i de svarta och palestinska befrielserörelsernas historiska uttryck.

Vårt praktiska arbete innefattar att förmedla information från den svarta befrielserörelsen och dess fångar till palestinska politiska fångar och vice versa genom att hjälpa till att dela och bygga vidare på kopplingarna mellan fångrörelserna genom dokument, nyhetsbrev och annat textmaterial på både engelska och arabiska. Och vi står med kampanjerna för frihet åt Mumia Abu-Jamal, Mutulu Shakur, Herman Bell, Move 9-fångarna och alla den svarta befrielserörelsens fångar i US-amerikanska fängelser som en central beståndsdel för alla rörelser för palestinska fångar i USA.

Ytterligare ett exempel på hur vi förstår dessa politiska förhållanden kan ses i denna inspelning där vår europeiske samordnare, Mohammed Khatib, diskuterar solidaritet mellan svarta och palestinier.

I samband med den Stora återvändarmarschens årsdag den 30:e mars i år publicerade den marxistiska tidskriften Viewpoint Magazine ett antal texter om just marschen såväl som det internationella solidaritetsarbetet för Palestinas befrielse. Bland dessa texter finns en intervju som Summer Al-Saleh har gjort med nordamerikanska Samidoun-aktivister. Vi i Samidoun Göteborg översätter intervjun fråga för fråga:

3. Sällsynt filmmaterial från en intervju år 1970 med Ghassan Kanafani – revolutionär och författare som mördades av den israeliska underrättelsetjänsten Mossad – publicerades i fjol. Journalisten Richard Carelton frågar Kanafani: ”Varför deltar inte er organisation [Folkfronten för Palestinas befrielse] i fredssamtal med israelerna?” till vilket han svarar: ”Du menar inte precis fredssamtal, du menar kapitulation, att ge upp.” När han pressas ännu mer på frågan om samtal med israeliska ledare så svarar Kanafani: ”Det du menar är en konversation mellan bilan och nacken.” Frågorna Carelton ställer Kanafani är kusligt bekanta i det att de återspeglar den sortens frågor – om, fred, dialog och konflikthantering – som palestinier och de som organiserar sig kring Palestinas befrielse i USA belastas av från sionister och deras anhängare idag. Hur ställer sig er organisation till normalisering och dialog med sionister? Som organisatörer situerade i Väst, i en annan historisk och politisk kontext, antar ni en liknande politisk linje som Kanafani och andra revolutionära palestinier om att avfärda alla former av konversation? Ser ni någon politisk strategi i ”dialogande”? När (om någonsin) är det effektivt att ha dialog, och med vem? Hur brottas ni med antagandet att årtionden av materiellt våld kan lösas i samtalets terräng?

På vissa sätt är universitetsaktivister kanske de mest belastade i USA av dessa oupphörliga krav på normalisering, eller de som driver kulturella motståndsprojekt. Vi står med palestinska fångar fängslade av sionister – ibland deltar dessa fångar i tillfälliga ”förhandlingar” om förhållanden, en nödvändighet för deras existens. Men fångarna har själva tydliggjort sin inställning till och sitt fördömande av normalisering av sionismen i alla former. Palestinska fångar är gisslan som hålls av den sionistiska staten i ett försök att kväsa motstånd. ”Dialog”, så som det presenteras, innehåller oftast ingen politisk strategi att tala om, inte minst för de palestinaaktivister som deltar i den; snarare än att prata med bredare skikt i vårt samhälle som kanske är felinformerade om Palestina eller mer uppmärksamma på andra frågor manas vi till att spendera tid på att diskutera frågor med våra motståndare, förespråkare av rasism, imperialism, kolonialism och förtryck. Det finns ett stort värde i att tala med och till den stora majoriteten av människor och till andra rörelser för social rättvisa och inget i att ha en konversation med våra motståndare när motståndarna står för palestiniers död och det palestinska folkets sönderdelning. Vi stödjer också Kanafanis perspektiv som det förhåller sig till den bredare palestinska rörelsen. Vi motsätter oss fullständigt försök inte endast från USA utan även olika europeiska makter att förmå palestinier till att förhandla bort sina rättigheter och friheter. Och vi står helt och hållet bakom antinormaliseringskampanjer från tunisiska, libanesiska, palestinska och andra aktivister som också har fått utstå repression och kriminalisering. Antinormaliseringsaktivister i Palestina hålls också som politiska fångar.

I samband med den Stora återvändarmarschens årsdag den 30:e mars i år publicerade den marxistiska tidskriften Viewpoint Magazine ett antal texter om just marschen såväl som det internationella solidaritetsarbetet för Palestinas befrielse. Bland dessa texter finns en intervju som Summer Al-Saleh har gjort med nordamerikanska Samidoun-aktivister. Vi i Samidoun Göteborg översätter intervjun fråga för fråga:

2. Grupper som arbetar för Palestinas befrielse utsätts för repression från sionistiska krafter med materiell och ideologisk makt och som är vildsinta motståndare till avslöjandet av Israel som en bosättarkolonial, etnokratisk regim. Å ena sidan måste vi ta i beaktande grupper som Anti-Defamation League, Amcha Initiative, Adelson Foundation, Canary Mission och de otaliga andra sionistiska organisationer som verkar för att försvara staten Israel genom att hänga ut organisatörer, sprida antipalestinsk och antimuslimsk propaganda, jämställa antisionism med antisemitism och finansiera sionistiska projekt nationellt i USA och internationellt. Å andra sidan måste vi ta i beaktande repressiva statsapparater, universitetsadministrationer, möjligheterna till infiltrering och lagar som kriminaliserar arbete för Palestinas befrielse. Hur tar ni strid mot dessa krafter och deras olika former av repression och angrepp riktade mot er organisation och individerna i den? Finns det taktiker ni uppfattar som särskilt användbara för att motsätta sig smutskastningskampanjer och påståenden som försöker skrämma propalestinska organisationer? Tycker ni att karaktären hos repressionen mot antisionistisk organisering har förändrats de senaste åren? Mer specifikt, har repressionen tagit sig nya uttryck under Trump-administrationen?

Vi betraktar dessa former av repression som huggna och skurna ur samma statliga repression som vi bekämpar i allmänhet; Dessa gruppers angrepp är ofta inte begränsade till propaganda utan utgör ett försök till att i praktiken kriminalisera palestinsk organisering och solidaritetsarbete. I egenskap av Samidoun och i och med vårt fokus på palestinska fångar så har vi förmodligen granskats mindre på individuell nivå än t.ex. de som organiserar på universitet och som har blivit särskilt hänsynslöst attackerade, både studenter och anställda. Vi har blivit noterade av NGO Monitor och motsvarande. Våra medlemmar har nekats inträde till det ockuperade Palestina med hänvisning till deras arbete för Samidoun. Men skrämseltaktikerna i stil med Canary Mission har främst riktats mot de som har centrala roller för organisering inom viktiga samhällsinstitutioner som också har blivit måltavlor för den sionistiska rörelsen och extremhögern, särskilt universitet, fackföreningar och kyrkor. Vi ansluter oss till och är inblandade i kampanjer för att stoppa Canary Mission och försvara utpekade professorer och studenter: Försvarskampanjen för professor Rabab Abdulhad är ett sådant exempel.

I egenskap av Samidoun, med vårt fokus på palestinska fångar, av vilka den stora majoriteten har kopplingar till en politisk organisation och har spenderat hela sina liv i kamp för deras folks befrielse i en sådana kriminaliserade formationer, så måste vi konfrontera repressionen. De sionistiska organisationernas repressiva kampanjer kan inte särskiljas eller isoleras från statens ”antiterror”-lagstiftning som kriminaliserar ”materiellt stöd”. För oss är det nödvändigt att göra motstånd mot självcensuren som bestämt och oundvikligen resulterar ur införandet av sådana lagar. Detta är en helt förståelig, logisk och rationell reaktion, och också åtminstone en del av det avsedda resultatet av antiterrorlagar. Staten avser inte nödvändigtvis att genomföra fullskaliga åtal mot dussintals eller hundratals personer för propalestinska aktivism, särskil för sådan som är av en tydlig politisk karaktär. Däremot lyckas de, genom att upprätta ett ramverk inom vilket sådana åtal alltid är en möjlighet om staten – i en handvändning – finner det lämpligt, skapa en befogad rädsla och ett allvarligt avskräckningsmedel mot aktivism som uppmärksammar de faktiska palestinska motståndskrafter som för kampen för sitt folks frihet.

Denna allvarliga avskräckning upplevs särskilt kraftigt av samhällen och grupper som utgör måltavlor för intensiva övervakningsprogram och kriminalisering av polisen och andra repressiva statsorgan såväl som av privata organisationer med kopplingar till den sionistiska rörelsen, såsom Canary Mission

Tänk på sydafrikasolidaritet med kriminaliseringen av ”materiellt stöd” till ANC, eller el salvadorsolidaritet med kriminaliseringen av FMLN, till exempel. Dessa lagar tjänar till att med våld skilja solidaritetsrörelsen – och till och med palestinska lokalsamhällen i exil och diaspora – från själva den palestinska befrielserörelsen. Denna process både fördjupar den palestinska rörelsens relativa svaghet och oenighet och förhindrar även många fler verkliga initiativ från att sjösättas. Denna miljö innebär, däremot, att det huvudsakliga målet för många av dessa sionistiska kampanjer är att märka människor och grupper som anknutna till “terrorism”.

Detta tjänar till att kriminalisera och skrämma utsatta människor, grupper och samhällen och samtidigt även mana de utsatta till att ta avstånd från ”terrorism”. Ramverket kring vad som är och vad som inte är terrorism skiftar konstant och är, så klart, i hög grad rasifierat. Men det riktas tydligt mot vem som helst som kämpar mot imperialism och sionism. Våra kampanjer mot repression här måste även bottna i våra kampanjer mot ”antiterror”-lagar som använder exakt samma ramverk som de som används för att fängsla tusentals palestinier i det ockuperade Palestina.

Det verkar onekligen som att vissa repressiva krafter har uppmuntrats av Trumpadministrationens politik och de extrema sionister som är anknutna till den. Men mönstret i denna repression kommer ur det politiska moment som kvarstår i den palestinska kontexten – Oslo-eran. Det har klamrat sig fast och eskalerat genom Clinton, Bush, Obama och nu Trump. AEDPA – den viktigaste antiterrorlagstiftningen riktad mot ”materiellt stöd” – och listandet av palestinska organisationer som ”terrorister” var Clinton-administrationens handlingar. Det senare skedde, vid det tillfället uttalat, till stöd för ”fredsprocessen i Mellanöstern”, Oslo-processen, i ett försök att kriminalisera de palestinska organisationer som motsatte sig Oslo. Dagens försök att instifta ett nytt ”Århundradets avtal” spelar på samma ramverk kring ”antiterror” som skapats och förstärkts under de senaste 25 åren.

I samband med den Stora återvändarmarschens årsdag den 30:e mars i år publicerade den marxistiska tidskriften Viewpoint Magazine ett antal texter om just marschen såväl som det internationella solidaritetsarbetet för Palestinas befrielse. Bland dessa texter finns en intervju som Summer Al-Saleh har gjort med nordamerikanska Samidoun-aktivister som vi i Samidoun Göteborg översätter fråga för fråga:

1. Vad är er grupps historia? Vilka sorters aktioner eller politiskt arbete ägnar ni er åt vanligtvis? Om er grupp är en lokalavdelning av en nationell moderorganisation, finns det något som särskiljer ert perspektiv eller er praktik från det nationella planet? Hur upprätthåller ni politisk enhet inom er organisation? Hur uppfattar ni palestinasolidaritetens tillstånd i USA?

Solidaritetsnätverket för palestinska fångar Samidoun grundades mellan sent 2011 och tidigt 2012 efter en hungerstrejk av hundratals palestinska fångar. Strejken leddes av Ahmad Sa’adat och hans kamrater, före Wafa al-Ahrar-fångutväxlingen 2011. Samidoun grundades av en liten grupp som var politiskt aktiva vid den tiden i Kanada; det hade tidigare funnits organisationer som fokuserade specifikt på palestinska fångars kamp, men vid det laget (på grund av förändrade livssituationer och det ofrånkomliga utbyte som sker i aktivistiska organisationer) fanns det inte längre en sådan organisation vara fokus var översättningar av palestinska fångars ord, handlingar och nyheter till engelska och på att ta allt det till rörelsen i Nordamerika. Det publiceras dagligen dussintals nyheter om palestinska fångar i arabiskspråkiga medier, men väldigt lite av det syntes på engelska förutom i exceptionella fall. Därför ville vi fylla det glapp som vi upplevde fanns på den tiden, särskilt i en tid då kamperna i fängelserna var på uppgång. Det fanns ett intresse från många grupper och organisationer i rörelsen såväl som från människor i solidaritet med Palestina från världen över.

Självklart fanns det även en politisk impuls som drev oss till att utveckla Samidoun. Att försvara palestinska fångar är även att försvara palestinskt motstånd, som rättighet och som praktik. Det tjänar också till att utmana ”terror”-narrativet som kriminaliserar befrielsekamp, från det ockuperade Palestina till länder världen över: i Nordamerika, Europa, Asien och på annat håll. Ett centralt syfte med detta narrativ, och de säkerhetsstatåtgärder som backar upp det med polisiärt och militärt våld, är att undertrycka rörelsers solidaritet och folkligt stöd för befrielserörelser som stämplas som ”terrorister” av imperialistiska och koloniala makter. Dessa fångar betalar det yttersta priset för denna stämpling. Att stödja deras politiska kamp är en del av rörelsers motstånd mot försök att isolera, delegitimera och tysta palestinskt motstånd på flera nivåer. Vi förespråkar inte endast förbättrade villkor för dessa fångar utan uppmärksammar legitimiteten i deras kamp.

Att stödja palestinska fångar innefattar att försvara deras mänskliga värdighet och deras rättigheter men också deras politiska mål – Palestinas befrielse. Dessutom, som ett nätverk fokuserat på aktivism och folkrörelse, är Samidouns inställning till palestinska fångar inte främst eller enbart grundat i internationell rätt, då vi erkänner det faktum att internationell rätt (likt alla andra rättssystem) är ett ramverk som inte går att särskilja från det politiska och ekonomiska system som skapat det. Detta innebär inte att vi tar avstånd från analyser med grund i internationell rätt, eller för den delen andra metoder eller kamper för att frige fångarna men däremot innebär det att vi, som ett nätverk för aktion och mobilisering, inte är bundna av att argumentera i dessa termer då vi inte representerar någon i rättssalar. Det innebär också att vår politiska infallsvinkel inte handlar om individuell “oskyldighet”, utan om den sionistiska statens kollektiva angrepp på palestinier och rätten till motstånd. Samtidigt som solidaritetskampanjen för Ahed Tamimi, den 17-åriga flickan som fängslades av Israel för att ha örfilat en soldat, anklagades av många för exceptionalism eller för att det var hennes blonda utseende som motiverade solidaritet, ansåg andra att hennes fall representerade en annan princip; Aheds försvarare världen över gjorde inga ursäkter för hennes örfil av ockupationssoldaten, istället försvarade de den som en rättighet för en person under ockupation. På mikronivå reflekterar detta hur palestinska fångars kamp är starkt sammanlänkad med rätten till motstånd på alla plan.

Samma klyfta som setts i den kanadensiska rörelsen syntes också på andra håll; samtidigt som många organisationer redan gör ett fantastiskt arbete för palestinska fångar fungerar Samidoun-nätverket som ett organiseringsnav för dessa aktiviteter och uppmuntrar folk att organisera sig för palestinska fångar i sina befintliga grupper eller starta lokalavdelningar av Samidoun. En grupp hängivna aktivister i New York byggde en lokalavdelning som organiserat i nära tre år, med aktiviteter för palestinsk frihet nästan veckovis. Denna avdelningen har spelat en stor roll för att bygga palestinarörelsen i New York. Ett antiimperialistiskt kollektiv i Toulouse, Coup Pour Coup 31, anslöt sig till Samidoun-nätverket som ett led i att internationalisera sitt arbete för palestinska fångar och att fördjupa sina kontakter med den bredare rörelsen. Grupper av palestinska aktivister i Aten – främst unga palestinska flyktingar – har organiserat demonstrationer och aktioner för Palestina, fångarna, Gaza, rätten till återvändo inom Samidouns ramverk. Samidoun-aktivister i London och Manchester organiserar ständigt demonstrationer med en stark vänsterprägel. Samidoun-organisatörer i Belgien är som ett led i deras organisering även involverade i palestinska kulturprojekt som t.ex. danssällskapet Raj’een. Hur en lokalgrupp i Samidoun ter sig kan skilja sig stort från stad till stad och eftersom att vi är ett nätverk arbetar vi med olika människor som är organiserade i olika organisationer för utveckla arbetet för de politiska fångarna. Alldeles nyligen har Samidoun-avdelningar grundats i det ockuperade Palestina och i Libanon som förenar det lokala och internationella arbetet för frihet åt de palestinska fångarna.

Vårt politiska arbete är mångfaldigt. Det innefattar bland annat organisering av arrangemang, mobilisering till demonstrationer, koordinerandet av internationella aktionsdagar, kampanjande, nätverkande mellan rörelser, översättning av dokument från den palestinska befrielserörelsen och då speciellt från de palestinska fångarna samt översättningen av nyheter rörande fångarna. Återigen, hur vårt organiserande ser ut kan variera från plats till plats men delar det gemensamma målet att bygga en stark rörelse för palestinsk frihet som stödjer de som befinner sig på frontlinjerna inuti israeliska fängelser.

Vi har en grundläggande uppsättning politiska uppfattningar. Dessa vägleder vårt arbete; de är en del av våra organiseringsprinciper och de som ansluter sig till Samidoun gör så för att de stödjer dessa koncept. Vi lägger också i allmänhet vår energi på att fokusera på de palestinska fångar som representerar en fast förpliktelse till Palestinas befrielse och en anda av motståndsfokuserad palestinsk nationell enhet. När vi talar om Ahmad Sa’adat, Khalida Jarrar, Khader Adnan, Ahed Tamimi, Nael Barghouthi och Georges Ibrahim Abdallah, så är de individer men också brett representativa, i handling och på grund av deras rådande ställningar som fångar i israeliska fängelser, på ett sätt som överskrider traditionella uppfattningar om ledarskap.

I den palestinska befrielserörelsen finns en oerhörd respekt för fångarna, en respekt som överskrider den interna kontextens politiska skiljelinjer. Det israeliska/sionistiska projektet vill tysta fångarnas röster och delegitimisera det palestinska motståndet och vi är dedikerade till motsatsen – förstärka fångarnas kamp, röster och krav och delegitimisera det sionistiska projektet samtidigt som den grundläggande legitimiteten i det palestinska folkets rätt till motstånd mot kolonisering och imperialism betonas. Vi begränsar oss inte enbart till den palestinska kontexten. För det första är det viktigt att uppmärksamma de palestinska fångarna i internationella imperialistiska fängelser så som Georges Ibrahim Abdallah i Frankrike och “Holy Land Foundation Five” i USA. För det andra ställer vi oss självklart bakom revolutionära fångar runt om i världen, från Irland och Turkiet till Filippinerna, fängslade för sina kamper mot kolonialism, imperialism, exploatering, rasism och förtryck. I USA innebär detta att stötta fångarna ur den svarta befrielserörelsen som kämpar för frihet samt alla andra politiska fångar i USA.

Den palestinska solidaritetsrörelsen står idag inför oerhörda möjligheter och en oerhörd potential, som har bevisats i responsen på Stora återvändarmarschen i Gaza, kampanjen för att frihet åt Ahed Tamimi och andra stora frågor. På samma gång har den blivit mindre effektiv på grund av inre skiljaktigheter och kanske framförallt av förlusten av ett klart palestinskt ramverk att förhålla sig till i post-Oslo-eran. Palestinska befrielsorganisationens (PLO) revolutionära era gjorde internationell solidaritet omfattande och förståelig; utan det ramverket blir också palestinasolidariteten ett internt bestritt område. För oss representerar de palestinska fångarna kärnan i ett existerande, revolutionärt ledarskap för den palestinska befrielserörelsen.

Det finns ett oerhört tryck – på många sätt relaterat till den intensiva repression och häxjakten som också har ägt rum – för att flytta bort palestinasolidaritetsrörelsen ifrån palestinsk politik mot ett mera vagt formulerat människorättsramverk utan ledarskap för befrielse eller en revolutionär rörelse. Det inkluderar att tona ned värdet av eller inte erkänna de palestinska motståndsstyrkorna över hela regionen, liksom försök att ställa sig utanför sådana diskussioner i rädsla för “antiterror”-repression. Tyvärr har vi sett att det inte går att skydda sig själv eller sin organisation; när vi backar ett steg flyttar tar de fram ett, från att kriminalisera “materiellt stöd” åt “listade terrororganisationer” (inklusive de flesta palestinska politiska partier) till att även lagstifta mot BDS.

I helgen uppmärskammade vi i Samidoun Göteborg, tillsammans med flera palestinska och andra pro-palestinska grupper och organisationer, den första årsdagen för den Stora återvändarmarschen såväl som 43:e årsdagen för Jordens dag. Trots det gråa vädret samlades många på Brunnsparken för att manifestera under parollen ”Seger åt Palestinas befrielsekamp” och många palestinska flaggor vajade i vinden.

Det hölls flera tal som belyste ockupationen av Palestina och den palestinska motståndskampen ur olika perspektiv, nedan följer vårt avslutande inslag:

”Denna årsdag sker i en särskilt tillskärpt period i den palestinska befrielsekampens historia. Donald Trumps och Benjamin Netanyahus ”Århundradets deal” lovar att dela det lilla som av omvärlden erkänns som palestinsk mark, Gaza, Västbanken och Östra Jerusalem, mellan Egypten, Jordan och Israel. Netanyahus långvariga regim hotas av interna skandaler, vilket han hanterar med att liera sig med allt mer högerextrema krafter (i ett politiskt landskap där normen redan är stöd för apartheidlagar och militärockupation). Netanyahus enda riktiga politiska utmanare i det kommande valet den 9:e april är en generalklick som stoltserar med att tidigare ha ”bombat Gaza tillbaka till stenåldern” och som kritiserar Netanyahu för mjukhet gentemot Hamas och andra palestinska aktörer. Samtidigt går levnadsförutsättningarna i Gaza mot obefintlighet och Palestinska myndigheten är ovillig och oförmögen att mer än i ord fördöma ockupationen samtidigt som den i handling ofta aktivt upprätthåller ockupationen. Palestinier och deras sympatisörer möts överallt av kulturell, ekonomisk, juridisk, politisk och ibland dödligt fysisk repression.

Men motståndet bland palestinier och i den palestinska solidaritetsrörelsen världen över lever och växer. Vi i Samidoun Göteborg arbetar med som sagt med fångsolidaritet och vi har tidigare uppmärksammat palestinska kämpar som Khalida Jarrar och Mustapha Awad som båda numera går fria tack vare internationella kampanjer för deras frihet. Vi ser även i Tyskland hur en palestinsk befrielseveteran, Rasmea Odeh, utsätts för skarp repression, både kulturellt och politiskt, på alla plan, men en stor och stark solidaritetsvåg har slutit upp runt henne och har tillåtit henne att hålla olika arrangemang.

Nu så vill jag bara sammanfatta våra paroller för dagen:

Radikal kamp mot repression!
Leve Palestina!
Bojkotta Israel!”

I samband med manifestationen uppmärksammades även kommande arrangemang, såsom vår visning av filmen Roadmap to Apartheid på Hagabion och en palestinsk kulturkväll på Blå Stället 18:00 torsdag den 4:e april. Vi uppmärksammade även viktiga datum framöver, som palestinska fångdagen 17:e april och Nakba-dagen 15:e maj, som alltså är en åminnelsedag för fördrivningen av 700 000 palestinier vid Israels formella grundande 1948 och som direkt inledde ockupationen och den etniska rensningen av palestinier som pågår än idag.

Kampanjen Israeli Apartheid Week, under årets tema ”Sluta beväpna kolonialism”, pågår ett tag till, och bortom den fortsätter kampen för alla palestinska fångars och hela Palestinas befrielse, till alla palestinska flyktingars rätt till återvändo förvekligas och ockupationen och dess politik av apartheid och bosätterkolonialism är blotta minnen.

Imorgon infaller årsdagen för såväl Landdagen 1976 som den Stora återvändarmarschens inledning förra året, och vi i Samidoun Göteborg Göteborg hörsammar den palestinska befrielserörelsens kall på solidaritet genom att samlas med andra på morgondagens manifestation: Seger åt Palestinas befrielsekamp!

Våra internationella kamrater i Samidoun Palestinian Prisoner Solidarity Network uppmärksammar tydligt kopplingen mellan palestinska fångars kamp för frihet och hela den palestinska befrielsekampen:

”Every uprising and act of resistance inside Israeli prisons is part of the same struggle against siege and isolation that the Great March of Return and Breaking the Siege represents. The Gaza Strip itself is often described as an “open-air prison,” the siege another form of colonial torture and isolation akin to that imposed on Palestinian prisoners in Israeli jails. The struggle to break the siege is a struggle to break all of the sieges encircling Palestinians, from the ever-intensifying racist campaigns of discrimination and exclusion in Palestine ’48, the ethnic cleansing in Jerusalem, the raids, killings and colonial settlements in the West Bank, the isolation of Palestinian refugees in the camps, the criminalization and repression of Palestinian activism worldwide.”

Kampen för Palestinas befrielse, och utgångspunkten för vår solidaritet med den, är en radikal befrielsekamp mot ockupation och apartheid, mot fascistiskt våld och rasistisk repression, mot imperialistiskt förtryck och exploatering, i Palestina och internationellt.

Manifestera med oss imorgon och för kampen vidare!

Frihet åt alla palestinska fångar!
Frihet åt hela Palestina!