Intervju med nordamerikanska Samidoun-aktivister i Viewpoint Magazine – Fråga 6

I samband med den Stora återvändarmarschens årsdag den 30:e mars i år publicerade den marxistiska tidskriften Viewpoint Magazine ett antal texter om just marschen såväl som det internationella solidaritetsarbetet för Palestinas befrielse. Bland dessa texter finns en intervju som Summer Al-Saleh har gjort med nordamerikanska Samidoun-aktivister. Vi i Samidoun Göteborg översätter intervjun fråga för fråga:

6. Samtidigt som BDS otvivelaktigt har spelat en grundläggande roll i palestinasolidaritetsrörelsen så har intellektuella och aktivister som är engagerade i detta arbete kritiserat dess begränsningar och uppmuntrat oss att se “bortom” BDS. I artikeln One Occupation så levererar Kehaulani Kauanui en sådan kritik och argumenterar för att BDS’ människorättsperspektiv riskerar att legitimera staten Israel. Kauanui ber oss om att tänka kritiskt kring de ideologiska konsekvenserna av ett ramverk baserat på mänskliga rättigheter som positionerar Israel som en legitim apparat för förläningen och upprätthållandet av rättigheter och som samtidigt inte gör tillräckligt för att belysa Israels rötter som en bosättarkolonial stat. Med andra ord lämnar ett människorättsramverk den Gröna linjen ogranskad; det erkänner tidigare palestinskt land som israeliskt territorium. Med detta vill inte sägas att BDS inte har varit en ekonomiskt störande kraft. Snarare är det ett försök att belysa den palestinska erfarenhetens komplexitet genom att erkänna tillståndet för palestinier inom Israel och i diasporan som ett tillstånd av ockupation, av en ockupation. Vidare är det ett försök att delegitimera Israels status som en suverän stat. Vilket slags arbete kan utföras tillsammans med BDS som inte bara stör Israel ekonomiskt utan också adresserar dess ställning som ett bosättarkolonialt projekt? Hur adresserar er organisation den palestinska erfarenhetens komplexiteter och säregenheter i det som betraktas som Israel, liksom i ockuperat land erkänt som palestinskt territorium, genom hela regionen och utomlands?

För det första så är språk och ramverk kring internationell lag eller mänskliga rättigheter knappast uteslutande egenskaper hos BDS-arbete. Det faktum att BDS reflekterar detta människorättsramverk återspeglar den betydande roll och närvaro NGO:er som är organiserade enligt detta ramverk har i den palestinska kontexten, vilket har blivit en betydelsefull faktor i den palestinska och den propalestinska scenen, särskilt de senaste 25 åren. Palestinier och andra som dagligen arbetar inom dessa ramverk (inom fångstöd, jordbruksstöd, kvinnoorganisering, ungdomsarbete och andra områden) känner själva det intensiva tryck som denna mer snäva version av människorättsarbete kan påtvinga. Det strukturella problemet med NGO:ifiering har blivit så djupt att många skarpa systemkritiker är själva i dess tjänst, givet hur utarmade den palestinska befrielserörelsens institutioner har blivit i post-Oslo-eran.

Det ska ytterligare anmärkas att ett “folkrättsligt ramverk” eller en mer radikal användning av internationell lag inte nödvändigtvis innebär ett accepterande av den israeliska statens legitimitet endast för att den existerar, eftersom den, i egenskap av ett kolonialt projekt, också kan betraktas som ”olaglig”. När juridiska mekanismer används som taktik snarare än som den avgörande kraften i befrielserörelsen så kan de vara en viktig och produktiv kraft för att försvara palestinier mot den sionistiska statens ständigt tilltagande angrepp. Dock kan de inte och ska inte betraktas som den övre gränsen för palestiniers rättigheter – till syvende och sist är den palestinska kampen ett revolutionärt projekt och inte ett försök till att reformera sionistisk kolonialism, utan ett projekt för att göra slut på den.

De palestinska fångarnas kamp involverar alla palestinska fångar från det av Israel ockuperade Palestina, Palestina ‘48, som inkluderar några av de palestinska fångar som suttit längst i israeliskt fängelse. Palestinier inom ‘48 är helt och fullt en del av deras folks befrielsekamp även om Oslo-ramverket försöker få dem att bli bortsedda från. Detta återspeglas i de många palestinier från ‘48, från Ameer Makhoul till Shatila Abu Ayad till Walid Daqqa, som hålls fängslade som ”säkerhetsfångar” i israeliska fängelser, på samma ställen och i stort sett under samma förhållanden som sina palestinska politiska medfångar, snarare än under förhållandena som israeliska “kriminella” fångar ges. På liknande sätt möter palestinska flyktingar repression och blir fängslade i deras arabiska och internationella tillflyktsländer för deras roll i den palestinska kampen. De möter också repression, fängsling och död när de försöker återvända till Palestina.

Palestinska flyktingar hotas med kriminalisering eller att bli stämplade som “antisemitiska” i länder som Tyskland eller Österrike för deltagande i demonstrationer för Palestina. I vissa fall hotas organisatörer till och med med deportation, och en dubbla exil. Mustapha Awad, en palestinsk flykting från Libanon, belgisk medborgare och konstnär och själv en fångrättsaktivist, blev fängslad av den israeliska ockupationen när han försökte att besöka Palestina, en rätt som har förnekats honom sedan hans födsel; han har dömts till ett år i israeliskt fängelse på grundval av anklagelser om hans deltagande i palestinsk politik i Europa.

Alla sektorer av det palestinska samhället har mött politiska fängslanden och möter dem fortfarande; detta är en anledning till att den palestinska fångkampen har sådant genklang i alla sådana sektorer.

LIKNANDE INLÄGG

INGA KOMMENTARER

Lämna en kommentar