Den 11 april deltog vi i Framåt kamraters demonstration mot Sveriges allt snabbare utveckling till en polisstat. Stort tack för arrangemanget och för att vi fick möjlighet att hålla tal! Under vår tid sade vi:
Vänner.
Samidoun Göteborg, organisationen jag är aktiv i, är en antiimperialistisk grupp som står i solidaritet med det palestinska folket och det palestinska motståndet. Det kanske väcker frågan om vad vi gör på den här demonstrationen. Vad har antiimperialism och Palestinasolidaritet att göra med Sveriges utveckling till en polisstat? Faktum är att frågorna är tätt sammankopplade.
Till att börja med är det viktigt att komma ihåg att Sverige inte är ett avskilt litet land frånkopplat resten av världen. Inte bara är Sverige en integrerad del av Epsteinimperiets väpnade gren NATO, det är en av världens största vapenexportörer par capita. Den svenska vapenexporten pågår fortfarande för fullt till Förenade Arabemiraten trots deras avgörande roll i att möjliggöra det fruktansvärda slaktandet i Sudan. Här, i vårt eget Göteborg, ligger ett kontor för Israels största vapenföretag Elbit Systems, som har fått mer än två miljarder av våra skattepengar, pengar som används till att uppfinna nya sätt att mörda och förtryckta palestinier. Sverige är direkt medskyldigt till de krig och katastrofer som tvingar människor på flykt – och när de kommer hit stänger vi gränserna för dem, låser in dem i förvar eller tvingar dem till ett papperslöst liv under jorden. Tidöegimens händer dryper av blod.
Jag vill också påminna om att även om den skenande repressionen kommer att drabba oss alla så kommer den inte vara jämnt fördelad, särskilt inte nu i början. Den kommer slå hårdast och snabbast mot dem som den svenska rasismen målat upp som hot och fiender: mot kurder och palestinier, mot muslimer oavsett ursprung. Glöm inte attacken på studieförbundet Ibn Rushd, glöm inte hetsjakten av Jamal el-Haj, glöm inte SÄPO:s förföljelse av kurder. Glöm inte Isra, som fick sin medborgarskapsansökan nekad för att hon protesterade mot Chalmers medskyldighet till Israels folkmord. Glöm inte Beritan och Ramano som utvisades efter att SÄPO pekade ut dem som ett ”säkerhetshot” – utan att förklara varför, men till synes på grund av deras jobb som journalister på den svensk-kurdiska kanalen Aryen TV. Vandelskrav, angiverilagen och borttagandet av permanenta uppehållstillstånd kan inte förstås separat från de här fallen. Den svenska politikens mål är ett samhälle där människor, framför allt alla som inte är vita, skräms till tystnad.
Precis som att Sverige inte är ett land avskuret från resten av världen så är inte Samidoun Göteborg en isolerad organisation. Vi är en del av ett globalt nätverk, och vi har sett kamrater få dörren inslagen av kanadensisk polis och uppehållstillstånd indragna i Belgien och Tyskland. Samidoun har terrorklassats i tre länder på grund av vår vägran att kompromissa med stödet till det palestinska motståndet. Vi vet vad som väntar om den svenska utvecklingen fortsätter. Men så klart rör det inte bara oss. Vi har sett Storbritannien utöka sina terrorlagar för stoppa Palestine Action och Italien fängsla människor på direkt begäran av Israel. Vi har sett ICE kidnappa studentaktivister i USA. Vi har sett vad som händer med Gino, med Lina, med Anan, med Umer, med Salah, med hundratals andra politiska fångar. Sveriges beslut att inskränka yttrandefriheten, bygga barnfängelser, utvisa tonåringar och trakassera människor i visitationszoner sker inte i ett vakuum – det är en del av en massiv repressiv våg som sveper över hela det globala nord.
Och grejen med repression är att den inte uppstår ur ingenting. Den är ett verktyg som den härskande klassen gång på gång sträcker sig efter när kapitalismens ständiga kriser leder till att samhällets motsättningar skärps. Men här är hemligheten med repression som de inte vill att du ska veta: den fungerar bara om vi låter den. I Storbritannien har Palestine Action fortsatt stänga ner vapenfabriker, och tusentals människor har trotsat förbudet mot att visa stöd för dem trots risken för fängelsestraff. Och i flera månader har gatorna i Minneapolis i USA fyllts av tusen och åter tusen människor som handgripligen gör motstånd mot gränspolisens stormtrupper och skapar nätverk för att hjälpa sina grannar.
Varken Storbritannien eller USA befolkas av superhjältar. De här kamperna, och alla liknande kamper vi kan se över hela världen, förs av helt vanliga människor. Och om de kan, så kan vi! Vi måste bara våga ta fighten. Om det är någonting vi lär oss av historien så är det att vi inte kommer få en millimeter mer än vi är beredda att kämpa för. Så gå ut på gatorna, gå ut i strejk. Kasta en gatsten. Göm en flykting, blockera ett förvar, förolämpa en polis. Visa att vi inte tänker acceptera samhället de försöker bygga. Mer än något annat, organisera dig. Ni har fått höra från några grupper här i dag som kämpar mot detta, fråga människorna som står bredvid dig så kommer du hitta fler organisationer som strider för migranters rättigheter, emot övervakningssamhället, emot profiteringen på krig och folkmord. Motståndet finns, och det behöver dig.
Och nästa gång Ulf Kristersson, eller Jimmie Åkesson, eller Magdalena Andersson visar sina fucking råttansikten i Göteborg, jaga ut dem härifrån! Det här är VÅR stad, och människor som vill utvisa våra syskon, som vill sätta våra barn i fängelse, ska inte ha en enda jävla trygg plats här.
Det är skarpt läge nu. Vi måste fatta det. Vi måste försvara varandra och vi måste ta hand om varandra. Jag har din rygg och du har min. Det är den enda chansen vi har. Förra året frigavs den libanesiska politiska fången Georges Abdallah efter 41 år i franskt fängelse, och hans budskap efter frigivningen ekar lika sant här som i Frankrike, Libanon, och överallt: ”tillsammans, och bara tillsammans, kommer vi att vinna”.
Tack.
