Texten nedan är översatt till svenska från den engelska originalartikeln av Torkil Lauesen på Anti-Imperialist Networks hemsida:
Israel är en bosättarkolonial stat. Detta är ett nyckelbegrepp för att förstå Israels ställning i världssystemet och dess brutala agerande mot den palestinska befolkningen. Vad är en bosättarstat och vad innebär det att vara en bosättarstat? För att besvara dessa frågor måste vi börja med bosättarkolonialismens allmänna historia.
Bosättarkolonialismens historia
Idén om europeisk utvandring och upprättandet av en stat utanför Europa där européer kunde bosätta sig är inte unik för sionismen. Det var en övergripande tendens i Europa under 1700-, 1800- och början av 1900-talet. Bosättarkolonier skiljer sig från kolonier som syftade till att utvinna värde till förmån för kolonialmakten. Bosättarna hade sin egen agenda; de var bosättare för sin egen vinnings skull, inte för att återföra något till det gamla hemlandet. Marx kallade dem “de egentliga kolonierna” [1], vilket innebar expropriering av marken och utrotning eller fördrivning av den ursprungliga befolkningen. [2]
Omkring 70 miljoner människor utvandrade från Europa i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Med tanke på att ca 400 miljoner människor levde i Europa år 1900 motsvarade detta 17 procent av befolkningen: 36 miljoner utvandrade till USA, 6,6 miljoner till Kanada, 5,7 miljoner till Argentina, 5,6 miljoner till Brasilien och mindre antal till Australien, Nya Zeeland, Rhodesia, Sydafrika, Kenya, Algeriet och Palestina.[3] I dag är de gamla bosättarkoloniernas befolkning av ättlingar till européer större än befolkningen i själva Europa.
Utvandringen fungerade som en säkerhetsventil för att minska den sociala oron eftersom den krympte “den industriella reservarmén“. Cecil Rhodes, en nyckelperson i koloniseringen av södra Afrika, förklarade 1895:
”Jag var i går i Londons Eastend (en arbetarstadsdel) och besökte ett möte av arbetslösa. Och då jag efter att ha hört de vilda talen, som utgjorde ett enda skrik efter bröd, gick hem och tänkte över vad jag sett, var jag mera än förut övertygad om imperialismens betydelse … Min stora idé är lösningen av den sociala frågan, d.v.s. för att skydda det förenade konungarikets 40 miljoner invånare från ett mördande inbördeskrig måste vi kolonialpolitiker öppna nya landområden, vilka kan uppta befolkningsöverskottet, och skaffa nya avsättningsområden för de varor, som produceras i fabriker och gruvor. Imperiet är en magfråga, det har jag alltid sagt. Om ni inte önskar inbördeskrig, så måste ni bli imperialister.” [4]
I kolonierna förvandlades fattiga europeiska arbetare och bönder till bosättare. Bosättarstatens framgång byggde på ursprungsbefolkningens fördrivning och exploatering.
Bosättarkolonierna kan delas upp i kolonier där ursprungsbefolkningen i huvudsak fördrevs från deras marker (till exempel i Nordamerika, Australien och Nya Zeeland) och kolonier där ursprungsbefolkningen också var en viktig källa till exploatering på plantager, i gruvor och så vidare, som i Sydafrika, Rhodesia och Algeriet. Förutom att lokalbefolkningen fördrevs från sina marker tvingades de också att arbeta inom jordbruk och gruvdrift. Europeiska bosättare och lokalbefolkning separerades genom apartheidsystem. Den uppenbara skillnaden mellan levnadsvillkoren för två samhällen som levde på samma territorium skapade särskilt intensiva konflikter. [5] Den väpnade konflikt som ledde till Algeriets befrielse på 1960-talet kostade en miljon människor livet.
Bosättarstaten USA
Bosättare i den första kategorin av kolonier krävde i första hand mark. Den ursprungliga befolkningen tillfrågades inte om lov, utan fördrevs. Ett utmärkt exempel är Nordamerika. Av de cirka tio miljoner människorna i ursprungsbefolkningarna som levde i Nordamerika när koloniseringen inleddes fanns färre än trehundratusen kvar år 1900, de flesta av dem i reservat. [6] Ursprungsbefolkningen hade inte gett upp sin mark, sina resurser och sin kultur utan motstånd utan förtrycktes med brutalt våld. De europeiska bosättarna såg dem som parasiter som skulle utrotas.
Begreppet ”extermination”, som betyder fördrivning och utrotning, och som syftar till att helt avlägsna ett folk, är kopplat till bosättarkolonialismen. [7] I början av 1700-talet utbetalade den koloniala regeringen generösa belöningar för urfolks skalper. Det exakta beloppet berodde på faktorer som kön och ålder, och målet var att göra det våldsamma förtrycket av ursprungsbefolkningen så effektivt som möjligt. [8] Marx beskriver det i Kapitalet:
“genom beslut i sin assembly en belöning på 40 p.st. för varje indianskalp och varje infångat rödskinn. År 1720 höjdes belöningen till 100 p.st. pr skalp. År 1744, sedan staten Massachusetts hade förklarat en indianstam vara rebellisk, fastställdes följande taxor: Manliga skalper över 12 år 100 p.st., manliga fångar 105 p.st., fångna kvinnor och barn 55 p.st., skalper av kvinnor och barn 50 p.st.!“ [9]
Det är häpnadsväckande att det vita USA – genom skräplitteratur och Hollywoodfilmer – kunde förvandla skalpering till en sedvänja som påstås tillhöra ursprungsbefolkningen. I verkligheten bedrevs skalpering främst av bosättare. [10]
Den koloniala regeringen använde sig också av biologisk krigföring. Enligt historikern David Dixon ”var det medveten brittisk politik att smitta indianerna med smittkoppor”. Det gjordes genom som ett tecken på ”välvilja” att ge dem filtar, silkessjalar och linnetyger – alla smittade med smittkoppor. [11] Folkmordet på ursprungsbefolkningen var ingen olycka, utan de europeiska bosättarnas och deras politiska företrädares medvetna handling. Om dessa folk inte frivilligt gav upp sina landområden var krig den enda utvägen. År 1790 beordrade krigsminister Henry Knox den amerikanska armén att ”om möjligt helt utplåna” en samling indianer i Ohio som hade avvisat kraven på att överlåta sin mark. [12] President Jefferson noterade 1807 i ett brev om ursprungsbefolkningens motstånd: ”Om vi någonsin tvingas lyfta stridsyxan mot någon stam, kommer vi aldrig att lägga ner den förrän den stammen är utrotad eller driven bortom Mississippi … och om de dödar några av oss, ska vi förgöra dem alla.” [13] De som verkställde de politiska orderna delade samma inställning. Mest ökänt är general Philip Henry Sheridans uttalande att ”de enda goda indianer jag någonsin sett var döda”. [14] I sin bok The Winning of the West uttryckte den amerikanske presidenten (1901-1909) Theodore Roosevelt (1858-1919) också bosättarkolonialismens exterministiska syn:
”Det mest rättfärdiga av alla krig är kriget mot vildar, även om det också kan vara det mest fruktansvärda och omänskliga. Den oförskämde, vildsinte bosättaren som driver vilden från landet ställer hela civilisationen i skuld till honom. Amerikan och indian, boer och zulu, kosack och tartar, nyzeeländare och maorier – i varje fall har segraren, även om många av hans handlingar är fruktansvärda, lagt grunden för ett mäktigt folks framtida storhet.” [15]
Denna inställning återspeglas också i USA:s konstitution, i det berömda ”andra tillägget”:
”Eftersom en välreglerad milis är nödvändig för en fri stats säkerhet får folkets rätt att inneha och bära vapen inte kränkas.” [16]
När bosättarna vällde in över USA och ockuperade ursprungsbefolkningens mark återspeglade det andra tillägget nödvändigheten av att beväpna bosättarna, inte bara i form av rätten att bära vapen, utan också som ett krav på att bära vapen, som avgörande för statens integritet och uppfattningen om säkerhet. De vita bosättarnas våldsamma tillägnande av mark sågs som en individuell rättighet i det andra tillägget i USA:s konstitution. [17]
Enligt en undersökning står US-amerikanska civila för uppskattningsvis 393 miljoner (cirka 46 procent) av det totala antalet civilägda skjutvapen i världen. [18] Ändå är det bara en tredjedel av befolkningen som äger dessa vapen, i genomsnitt åtta stycken vardera. En stor majoritet av denna minoritet av vapenägare är vita män som är ättlingar till de ursprungliga bosättarna (eller låtsas vara det). Den fortsatta vikten av den friheten”, som anges i den US-amerikanska rättighetsförklaringen, avslöjar USA:s bosättarkoloniala kulturella rötter som även i nutid framstår som en helig rättighet. [19] Utbredningen av vapen och det väpnade våldet hör till dess samtida arv.
Vi ser samma kännetecken i Israel. Bosättarna på Västbanken har bildat beväpnade miliser som driver bort palestinierna från landet. Vid ett kabinettmöte 29 januari 2023 sade Netanyahu att regeringen arbetar för att påskynda licensieringen av vapen till israeliska civila och räddningstjänster, att de vidtar åtgärder för att ”stärka bosättningarna” och att israelisk polis också uppmuntrar de som har befintliga licenser att bära sina vapen. [20]
Bosättarstaten Israel
Hur förhåller sig bosättarkolonialismens historia till det sionistiska projektet i Israel?Österrikaren Theodor Herzl (1860-1904), sionismens grundare, såg upprättandet av en bosättarstat i Palestina som lösningen på förföljelsen av judar, i linje med det koloniala tänkandet i Europa vid den tiden. Chaim Weizmann, senare ordförande för World Zionist Organization och Israels förste president, berättade detta för en publik i Berlin i mars 1912:
“Varje land kan bara ta emot ett begränsat antal judar om det vill undvika att besvära sin magen. Tyskland har redan för många judar.” [21]
Innan 1930-talet hade sionismen inte mycket stöd bland de europeiska judarna. Men den intensifierade antisemitismen i Europa – inte bara i Tyskland – fram till 1930-talet förändrade gradvis judarnas inställning. Inte heller hade det sionistiska bosättarprojektet stöd av stater före andra världskriget. Palestina var en brittisk koloni, och de var inte emot sionistisk bosättning men de var emot idén att Palestina skulle bli en sionistisk stat. Andra världskriget förändrade situationen, efter Förintelsen förvandlades många européers dåliga samvete till stöd för upprättandet av staten Israel. Första vågen av tvångsförflyttningar ägde rum 1948 och kallades Nakba – ”katastrof” på arabiska – då mer än en miljon palestinier fördrevs. Detta har följts av palestinier kontinuerliga fördrivning från deras land. Det pågående kriget i Gaza är i linje med den utrotningsiver – den exterminism – som finns inbyggd i bosättarstatens logik.
Förhållandet mellan USA och Israel
USA såg potentialen i att ha en allierad klon i Mellanöstern för att försvara den framväxande US-amerikanska nykolonialismens intressen. Judar som valde att hantera problemet med europeisk antisemitism genom att utvandra till Palestina och ansluta sig till det sionistiska projektet blev en del av USA:s imperialism i Mellanöstern. Israel blev anakronistiskt det sista europeiska bosättarkoloniala projektet i en tid då avkolonisering stod på dagordningen i resten av världen.
Staten Israel är sitt eget bosättarkoloniala projekt med sina egna intressen samtidigt som den tjänar vissa syften för USA-imperialismen. Theodor Herzl, sionismens grundare, skrev redan 1896 i Judestaten om att spela denna roll gentemot det ottomanska riket:
“För Europa skulle vi där [i Palestina] utgöra en skyddsmur mot Asien, vi skulle bli en kulturens förpost mot barbariet”
Efter andra världskriget utvecklades detta tänkande till en berättelse om västvärldens kamp mot kommunistinspirerad nationalism i regionen, som Nassers Egypten, sedan var det den västerländska ”judeo-kristna” kulturens kamp mot ”arabisk/muslimsk internationell terrorism”. Idag är det ”barbariska” inflytande som måste blockeras ryskt och kinesiskt. Betydelse av kampen om Palestina sträcker sig alltså bortom dess lilla geografiska område och begränsade ekonomiska betydelse. [23]
Israel fungerar som ett “US-amerikanskt slagskepp” beläget i Mellanösterns landmassa. Det säkrar USA:s intresse av regionens enorma oljetillgångar. Billig olja var bränslet till kapitalismens utveckling i efterskrigstiden. Dessutom är Mellanöstern geopolitiskt viktig som bryggan mellan Asien och Europa. När Asien under de senaste årtiondena blev ”världens fabrik” förvandlades Mellanöstern till en permanent krigszon för att säkra USA:s hegemoni. Vikten av geopolitisk kontroll över regionen blev uppenbar när Suezkanalen blockerades i sex dagar 2021 på grund av att ett containerfartyg gick på grund. Ett annat exempel är effekten av “houthiernas” (Ansarallahs) attacker mot fartyg som fraktar gods till Israel i Röda havet i solidaritet med den palestinska kampen. Korta perioders avbrott i den globala handeln har haft enorma konsekvenser för försörjningen av industrivaror från Asien.
Därför är konflikten kring Palestina så intensiv och har varat så länge. Det handlar inte bara om upprättandet av en palestinsk stat. Det handlar om den israeliska bosättarstatens existens, en fästning på en av de viktigaste geopolitiska platserna i världen, punkten där Asien, Afrika och Europa möts. Men det är mycket mer än så. Det israeliska koloniala projektets nedmontering skulle också kunna nedmontera den europeiska bosättarkolonialismens historiska legitimitet som ett ”civiliserande” projekt. Detta är inte bara Israels ideologi, utan också Europas självuppfattning, och bosättarkolonialismen som ideologi är fortfarande en del av mentaliteten i USA, Kanada, Australien och Nya Zeeland. [24]
I den nuvarande globala klasskampen representerar den palestinska befrielsekampen proletariatet i den globala söderns försök att övervinna historiens tyngd. För denna kamps framgång krävs ett skifte i maktbalansen mellan den USA-ledda imperialismen och det globala syd – det skifte är på väg och utgör en global historisk vändpunkt under det kommande årtiondet. USA är fortfarande militärt dominerande, men styr inte längre den globala ekonomin och finanssektorn. På 1970-talet krävde tredje världen förgäves en ”ny världsordning”. Idag bygger den globala södern den. USA:s hegemoni är på tillbakagång och det globala syd är på frammarsch. Medan Israel demolerar Gaza och dödar tiotusentals människor protesterar tiotals miljoner människor över hela världen, ett motstånd som kommer att växa. Israel kanske tror att de kommer att vinna slaget om Gaza, men de håller på att förlora kriget. Palestinierna befinner sig just nu i frontlinjen i en mycket större kamp om en ny världsordning, och den palestinska frågan kommer att finna sin lösning i det sammanhanget.
[1] Begreppet “bosättarkolonialism” har först fått större bruk på senare tid. Exempelvis skrev Karl Kautsky om “arbetskolonier” [“work colonies”] (Karl Kautsky, Socialism and Colonial Policy, kapitel 4, 1907, https://www.marxists.org/archive/kautsky/1907/colonial/4-work.htm).
[2] Karl Marx, Kapitalet, band 1, kapitel 24, avsnitt 6, 1867, https://www.marxists.org/svenska/marx/1867/23-d107.htm#h132
[3] Teresa Hayter, Open Borders. London: Pluto Press 2000, s. 9.
[4] Citerat ur Vladimir Lenin, Imperialismen som kapitalismens högsta stadium, 1917, https://www.marxists.org/svenska/lenin/1916/imper.htm#rn80
[5] Robert Davis, The White Working-Class in South Africa. New Left Review, no. 82, ss. 40–59., 1973, https://newleftreview.org/issues/i82/articles/robert-davies-the-white-working-class-in-south-africa
[6] Harold E. Driver, Indians of North America. Chicago: University of Chicago Press 1968, s. 604.
[7] Monthly Review, Notes from the editors. Monthly Review, February 2024, Volume 75 no. 9. New York 2024, https://monthlyreview.org/2024/02/01/mr-075-09-2024-02_0
[8] Se till exempel Melville Madison Bigelow, The Acts and Resolves, Public and Private, of the Province of the Massachusetts Bay. Boston: Wright & Potter, 1869, s. 562, https://archive.org/details/actsresolvespubl_m07mass
[9] Karl Marx, Kapitalet, band 1, kapitel 24, avsnitt 6, https://www.marxists.org/svenska/marx/1867/23-d107.htm#h132
[10] John Grenier, The First Way of War: American War Making on the Frontier, 1607–1814. New York: Cambridge University Press 2005, s. 13; Peter Silver, Our Savage Neighbors: How Indian War Transformed Early America. New York: W.W. Norton & Company 2009, ss. 161–190.
[11] David Dixon, Never Come to Peace Again: Pontiac’s Uprising and the Fate of the British Empire in North America. Norman: University of Oklahoma Press 2005, ss. 152–155.
[12] Översatt till svenska från: “extirpate, utterly, if possible”, citerat ur American State Papers, “Secretary of War to Josiah Harmar, June 7, 1790.” Indian Affairs, vol. 1. Washington DC: Gales and Seaton 1832, s. 97, https://memory.loc.gov/cgi-bin/ampage?collId=llsp&fileName=007/llsp007.db&recNum=98
[13] Översatt till svenska från: “[I]f ever we are constrained to lift the hatchet against any tribe, we will never lay it down till that tribe is exterminated, or driven beyond the Mississippi…and if they will kill some of us, we shall destroy all of them.”, Thomas Jefferson, “Letter from Thomas Jefferson to Henry Dearborn, 28 August 1807”. Founders Online, National Archives, https://founders.archives.gov/documents/Jefferson/99-01-02-6267
[14] Översatt till svenska från: “the only good Indians I ever saw were dead”, citerat ur Dee Brown, Bury My Heart At Wounded Knee: An Indian History Of The American West. New York: Henry Holt and Company 1970, s. 147, https://readerslibrary.org/archives/6875
[15] Översatt till svenska från: “The most ultimately righteous of all wars is a war with savages, though it is apt to be also the most terrible and inhuman. The rude, fierce settler who drives the savage from the land lays all civilization under a debt to him. American and Indian, Boer and Zulu, Cossack and Tartar, New Zealander and Māori—in each case the victor, horrible though many of his deeds are, has laid deep the foundations for the future greatness of a mighty people.”, citerat ur Theodore Roosevelt, The Winning of the West, G. P. Putnam and Sons, New York. 1889, vol. 3, s. 45, https://www.gutenberg.org/cache/epub/11943/pg11943-images.html
[16] Översatt till svenska från: “A well-regulated Militia, being necessary to the security of a free State, the right of the people to keep and bear Arms, shall not be infringed.”, citerat ur Wex Definitions Team, Second Amendment. Cornel Law School Legal Information Institute 2022, https://www.law.cornell.edu/wex/second_amendment
[17] Roxanne Dunbar-Ortiz, Settler Colonialism and the Second Amendment. Monthly Review Vol. 69, No 8, 2018, https://monthlyreview.org/2018/01/01/settler-colonialism-and-the-second-amendment
[18] Aaron Karp , Estimating Global Civilian held Firearms Numbers. Small Arms Survey, Genéve, Schweiz, 2018, https://www.smallarmssurvey.org/resource/estimating-global-civilian-held-firearms-numbers
[19] Roxanne Dunbar-Ortiz, Settler Colonialism and the Second Amendment. Monthly Review Vol. 69, No 8, 2018, https://monthlyreview.org/2018/01/01/settler-colonialism-and-the-second-amendment
[20] Haaretz, Netanyahu Vows to Arm ’Thousands of Israeli Citizens’ After Jerusalem Shootings, 29.1.2023, https://archive.is/20230129205334/https://www.haaretz.com/israel-news/2023-01-29/ty-article/.premium/netanyahu-says-israel-not-looking-for-escalation-but-prepared-for-anything-after-shootings/00000185-fd64-da5b-a1d5-fd65cac50000
[21] Översatt till svenska från: “Each country can absorb only a limited number of Jews if she doesn’t want disorders in her stomach. Germany already has too many Jews.”, citerat ur Edward Mortimer, Contradiction, Collusion and Controversy. i Lenni Brenner, Zionism in the Age of the Dictators. Croom Helm, London 1984, https://www.marxists.org/history/etol/document/mideast/agedict/review.htm
[22] Svensk översättning ur Alice Staffan Beckman, Sionismen som ideologi och politisk rörelse, 1980, https://www.marxistarkiv.se/skribenter/s-beckman/sionismen_som_ideologi.pdf, översatt från: “We should there form a portion of a rampart of Europe against Asia, an outpost of civilization as opposed to barbarism.”, citerat ur Theodor Herlz, The Jewish State, 1896, https://www.jewishvirtuallibrary.org/quot-the-jewish-state-quot-theodor-herzl
[23] Monthly Review, Notes from the editors. Monthly Review, February 2024, Volume 75 no. 9. New York 2024, https://monthlyreview.org/2024/02/01/mr-075-09-2024-02_0
[24] Ali Kadri, opublicerad intervju med Karin Leukefeld, 2024
