I samband med den Stora återvändarmarschens årsdag den 30:e mars i år publicerade den marxistiska tidskriften Viewpoint Magazine ett antal texter om just marschen såväl som det internationella solidaritetsarbetet för Palestinas befrielse. Bland dessa texter finns en intervju som Summer Al-Saleh har gjort med nordamerikanska Samidoun-aktivister. Vi i Samidoun Göteborg översätter intervjun fråga för fråga:
9. Samtidigt som tanken om ”palestinska röster” ges föredömligt stöd i utrymmen för organisering och inom propalestinska aktivisters diskurs så riskerar den potentiellt att homogenisera palestinska röster och dölja interna motsättningar. Vad betyder det att centrera palestinska röster och krav i er organisation? Vilka röster/krav prioriteras? Hur bör solidaritetsrörelsen i USA adressera frågan om interna splittringar mellan palestinier?
För vår organisation är de palestinska röster vi vill förstärka ganska specifika: de palestinska fångarnas röster, eftersom de är några av de mest representativa figurerna som finns kvar i den palestinska nationella befrielserörelsen. Bland fångarna finns medlemmar från alla större politiska krafter, de har ett brett stöd från hela det palestinska samhället och när de uttalar sig kollektivt om politiska frågor kan de utöva ett betydande moraliskt tryck. Bakom galler är de i daglig konflikt med fienden och deras oerhörda uppoffring ger deras bidrag en meningsfull legitimitet, oberoende av deras roll eller status i PLO eller Palestinska myndigheten. De är dessutom aktiva deltagare i liksom symboler för det palestinska motståndet, en viktig aspekt av deras folkliga legitimitet.
Att förstärka palestinska prioriteringar handlar om att stå med, snarare än att försöka ersätta, omdefiniera eller byta ut befrielserörelsen; det är inte en individfråga eller en enkel fråga om identitet. Att stå med palestinier politiskt innebär att stå med den palestinska befrielserörelsen; annars är det ett meningslöst slagord som förminskar den organiserade rörelsen till en samling atomiserade individer.
Men palestinier är inte homogena. Även bland fångarna finns skiljaktigheter om en mängd olika frågor, inklusive frågor som är direkt relaterade till deras rörelser som till exempel när man ska inleda hungerstrejk, när den ska sluta och vilka krav som ska prioriteras. I detta fall arbetar vi till största grad med att stödja konsesus som uppnås i fångrörelsen men vi ser också till att utbilda oss om debatterna som äger rum eftersom att de är av kritisk betydelse för kampens framtid.
Det är också ett faktum att klasskampen är en realitet i Palestina och att det finns en palestinsk klass som har allierat sig med ockupationen på bekostnad av den nationella befrielserörelsen. När vi pratar om att prioritera palestinska röster, syftar vi på de palestinska fångarna, de palestinska flyktingarna och de som offrar sig för och leder försvaret av sitt land och folk – inte de som tjänar på katastrofen som Oslo har varit. Att ha en klassbaserad analys av Palestina hjälper oss att reda ut interna skiljaktigheter. Dessutom måste vi också se att “splittringen” i Palestina, i den utsträckningen det gäller Hamas och Fatah (även om detta definitivt inte är den enda eller ens den viktigaste aspekten hos de interna motsättningarna bland palestinier), har närts, fördjupats och utnyttjats av Förenta Staterna och Europa. Graden av splittring som redan har uppnåtts har för varje steg uppmuntrats och reproducerats av vägran att erkänna valresultatet från 2006 års val till Palestinska lagrådet, av tillbakadragandet av EU-övervakare vid Rafah-övergången – i sig själv en oacceptabel kolonial pålaga – till de ständiga försöken att skära av fångarna från alla slags bidrag från samhället. Den interna palestinska splittringen reflekterar klasskampen liksom imperialistiska makters destruktiva handlingar. När frågan gäller klasskamp finns det inget annat val än att stå med de folkliga klasserna. När frågan gäller imperialistisk intervention finns inget annat val än att stå med de som gör motstånd mot imperialismen. Dessa utmaningar måste hanteras på en kollektiv och rörelseövergripande nivå.
