Följande artikel av Khaled Barakat, medlem i verkställande utskottet för Masar Badil, den palestinska rörelsen för en alternativ revolutionär väg, publicerades ursprungligen på arabiska i Al-Akhbar och på engelska av Masar Badil.
Återupprättandet av ”Den palestinska kampens dag”: Från en Nakba-diskurs till ett befrielseprojekt
Av Khaled Barakat
Måndag 11 maj 2026
Varje år, när 15 maj närmar sig, återvänder Palestina till det globala minnets förgrund som ett öppet sår sedan 1948. Bilder av fördrivning, massakrer, förstörelsen av palestinska byar och uppryckandet av ett folk från sin mark återuppväcks under ett namn och en slogan som har blivit fast förankrad i den politiska och mediala diskursen: ”Nakba”. Men frågan som är värd att diskutera idag är denna: Är detta uttryck i sig självt fortfarande kapabelt att förmedla karaktären av den historiska fas som det palestinska folket genomlever? Och tjänar detta uttryck det palestinska, arabiska och internationella befrielsemedvetandet, eller har det i stället kommit att begränsa den palestinska saken till tragedins, offerrollens och den humanitär katastrofens ramverk?
Härifrån växer behovet fram att återupprätta ett politiskt och kampinriktat begrepp som anammades av den palestinska revolutionens krafter efter starten av den moderna fedajinrörelsen på 1960-talet: benämningen ”Den palestinska kampens dag”, tillsammans med parollen ”Internationella solidaritetsveckan med det palestinska folket och dess oförytterliga rättigheter”. Dessa namn var inte bara språkliga ersättningar; de uttryckte snarare en historisk övergång i det palestinska folkets självmedvetande, från ställningen som ett drabbat offer till ställningen som ett kämpande folk som för ett utdraget folkkrig och en kamp för befrielse och återvändo.
Här är det värt att stanna upp vid de intellektuella rötterna till själva begreppet ”Nakba”. När den syriske arabiske tänkaren Constantine Zureiq myntade detta begrepp i sin berömda bok från 1948, The Meaning of the Disaster, avsåg han inte enbart det som drabbat det palestinska folket. Han talade snarare om ”arabernas katastrof i Palestina” – det vill säga det historiska, politiska och civilisatoriska nederlag som den officiella arabiska ordningen och de arabiska eliterna lidit i händerna på det sionistiska projektet och den västerländska kolonialismen.
Ur detta perspektiv var Zureiq korrekt och träffsäker i sin beskrivning; Nakba var inte enbart en förlust av land, utan ett uttryck för en allomfattande arabisk oförmåga som möjliggjorde upprättandet av den sionistiska entiteten på Palestinas land och fördrivandet av dess folk. Den palestinska nationella rörelsen, särskilt efter starten av den samtida palestinska revolutionen, strävade dock efter att gå bortom ”Nakba” som en beteckning på nederlag, mot att omdefiniera palestinierna som bärare av ett projekt för motstånd och befrielse, inte bara som offer för en historisk katastrof. Därav kom betoningen på begreppet ”Palestinska kampens dag” som ett uttryck för övergången från en era av nederlag till en era av militant handling och historiskt initiativ.
Den palestinska nationella rörelsen, särskilt under sin revolutionära uppgång efter nederlaget 1967, insåg att det innebar en politisk och moralisk fara att reducera Palestina enbart till ”Nakba”. Nakba är en beskrivning av en historisk händelse som ägde rum 1948; Palestina är däremot en pågående sak och en öppen kamp mot det sionistiska bosättarkoloniala projektet. Därför lades tonvikten på att göra 15 maj till ett tillfälle för politisk, folklig och revolutionär mobilisering, för att bekräfta att det palestinska folket varken hade besegrats eller försvunnit, utan hade omorganiserat sig i flyktinglägren, på motståndets arenor och inom student-, arbetar- och fedajinrörelserna, och därmed blivit en historisk kraft som kämpar för befrielse.
Den som läser revolutionär litteratur, palestinsk politisk filosofi och fedajinorganisationernas skrifter under den samtida palestinska revolutionens uppkomst kommer att upptäcka att 15 maj inte bara var en ”årsdagen för Nakba”, utan ett internationellt tillfälle med namnet ”Internationella solidaritetsveckan med det palestinska folket och dess oförytterliga rättigheter”. Detta begrepp var kopplat till en palestinsk, arabisk och internationell vision som betraktade Palestina som en övergripande sak för nationell och mänsklig befrielse, inte bara en humanitär fråga knuten till flyktingar eller krigets följder. Detta begrepp började dock gradvis avta i och med uppkomsten av projektet för en politisk uppgörelse och övergången från diskursen om omfattande befrielse till diskursen om den ”palestinska staten” inom de villkor som den befintliga internationella ordningen påtvingade.
I detta sammanhang har 29 november, årsdagen av FN:s delningsresolution om Palestina från 1947, institutionaliserats som den ”internationella solidaritetsdagen med det palestinska folket”. Det ironiska här är att detta datum inte har något samband med det palestinska folkets vilja eller kamp, utan med ett internationellt beslut som legitimerade delningen av Palestina och gav den sionistiska rörelsen internationellt erkännande för att ha etablerat en kolonial entitet på det historiska Palestinas mark. Att återinföra 15 maj som ”Dagen för den palestinska kampen” innebär därför också att återupprätta den politiska kompass som kopplar internationell solidaritet till idén om befrielse och återvändande, inte till logiken om delning och bosättning.
Skillnaden mellan de två uttrycken är inte ytlig. ”Nakba” syftar på katastrof och nederlag, medan ”Palestinska kampens dag” syftar på motstånd, kontinuitet och folkvilja. Det första fokuserar på vad kolonialismen gjorde mot det palestinska folket, medan det andra fokuserar på vad palestinierna gör för att konfrontera och utrota kolonialismen. Mellan de två diskurserna ligger en djupgående skillnad i uppbyggnaden av det politiska medvetandet, särskilt bland de nya generationerna i Palestina och diasporan.
Detta innebär inte att en avskaffar beskrivningen av Nakba eller förminskar dess historiska betydelse, utan snarare att en återställer den till sitt rätta sammanhang. Nakba är inte ett fastfruset minne som tog slut 1948; det är en pågående kolonial process som sträcker sig över fler än sju decennier. Men att möta denna pågående Nakba kan inte åstadkommas enbart genom att sörja det förflutna eller återuppleva scener av fördrivning. Det kräver att en lyfter fram vägen för folkligt och väpnat motstånd, fångarnas ståndaktighet, folkets uppror, flyktingarnas engagemang för rätten till återvändo och den växande internationella solidariteten med Palestina.
Att återupp användningen av namnet ”Palestinska kampens dag” idag har också en viktig politisk betydelse för att konfrontera försöken att likvidera den palestinska saken och reducera den till enbart en humanitär fråga eller en fråga om nödhjälp. Den palestinska saken är inte en flyktingkris i behov av hjälp, utan en kamp för nationell befrielse mot ett kolonialistiskt projekt som stöds av västliga imperialistiska makter. Därför är det språk som används för att beskriva saken inte en sekundär fråga; det är en del av kampen om medvetande och historisk berättelse.
På samma sätt bekräftar återinförandet av begreppet ”Internationella solidaritetsveckan med det palestinska folket och dess oförytterliga rättigheter” den internationalistiska dimensionen av den palestinska saken. Palestina har aldrig varit enbart en lokal eller isolerad humanitär fråga; det har alltid utgjort en global symbol i kampen mot kolonialism, rasism och dominans. Historiskt sett har den palestinska revolutionen varit knuten till befrielserörelserna i Afrika, Asien och Latinamerika, samt till folkens kamp mot apartheid, kolonialism och ockupation.
Mot bakgrund av de förändringar som sker idag, uppkomsten av globala folkliga solidaritetsrörelser med Palestina och återupplivandet av parollen ”Från floden till havet”, verkar det brådskande att återigen framställa den femtonde maj som en dag av kamp, konfrontation och global folklig mobilisering, och inte bara som ett tillfälle att sörja tragedin. Trots massakrer, belägring, folkmord och fördrivning fortsätter det palestinska folket att göra motstånd, och Palestina fortsätter att skapa nya former av ståndaktighet och kamp.
Att återupprätta namnet ”Palestinska kampens dag” och kräva ”Palestinas befrielse från floden till havet” är inte bara nostalgi för 1970-talets litteratur om den palestinska revolutionen. Det är ett försök att återknyta nutiden till det palestinska befrielseprojektets rötter och att återupprätta förståelsen att Palestina inte bara är en fråga om att minmas, utan också en fråga om framtiden. En framtid som skapas genom folklig kamp, motstånd, organisering och kollektiv vilja, inte genom att ge efter för det permanenta nederlagets logik.
Av denna anledning måste 15 maj framhållas som en dag för att förnya löftet om Palestina, återvändo och befrielse, och som en dag för att bekräfta att Nakba inte innebar slutet för det palestinska folket, utan tvärtom gav upphov till en av de längsta nationella befrielserörelserna i modern tid.
