För trettioåtta år sedan, mellan 16-18 september utsattes palestinier i Libanon – och överallt inom Palestina och i exil och inom diasporan – för skräcken som var Sabra- och Shatilamassakrerna. Tusentals palestinska flyktingar i Shatila flyktingläger och i Sabraområdet i Beirut slaktades av den fascistiska libanesiska Falangistmilisen. Dödandet översågs av de invaderande israeliska styrkorna som omringade lägren från alla sidor och avfyrade nödbloss för att lysa upp natthimlen för de massakrerande styrkorna.
En enda dag efter att den sista kontingenten av palestinska försvarsstyrkor från Palestine Liberation Organisation, den palestinska revolutionens kämpar, tvingades lämna Libanon i ett så kallat “fredsavtal” framförhandlat av USA, invaderade israeliska ockupationsstyrkor Beirut och omringade Shatila flyktingläger, som numera främst huserade kvinnor, barn och äldre. Detta skedde den 15 september 1982. Israeliska styrkor etablerade vägspärrar vid alla lägrets ingångar och blockerade palestinska civila från att lämna.
De invaderande israeliska ockupationsstyrkorna välkomnade, dirigerade och banade vägen för de fascistiska milisernas ingång i lägrena för att “utrota PLO-medlemmar,” och erbjöd militärt stöd och omringning för massakern av tusentals palestinska flyktingar som hade lämnats utan sina frihetskämpar och deras skyddande vapen.
Nästan 4,000 palestinier och libaneser slaktades, från de äldsta till spädbarn. Attackens våld var enormt: kvinnor våldtogs, torterades och brutaliserades. De israeliska ockupationsstyrkorna som omringade lägret erbjöd fri passage för ytterligare fascistiska milismedlemmar att gå in i lägret, samtidigt som de blockerade palestinska och libanesiska civila från att lämna. Ariel Sharon, som då var sionisternas krigsminister, informerades direkt om massakern och såg över den pågående omringningen av lägren.
Palestinska kvinnor och barn kunde bara göra motstånd med små vapen och sina kroppar och sina andetag. Trots deras avsaknad av skydd och det överväldigande våldet som utövades av den israeliska armén och den fascistiska milisen, räddade det palestinska folkets motstånd i Sabra och Shatila livet på hundratals civila.
Trots att tiden har gått, är uppropen från offren och det palestinska folket klara: ett krav på rättvisa och ansvarighet, och, framförallt, implementeringen av rätten att återvända till Palestina, och Palestinas befrielse från floden till havet.
Sabra- och Shatilamassakrerna var inte ett slumpmässigt våldsutövande; de var centrala till den USA-sponsrade israeliska invasionen av Libanon, som krävde uppemot 30,000 liv. Ytterligare tusentals saknas än idag. Dessa massakrer var menade som ett försök till folkmord, designade för att rensa ut Libanon på dess palestinska befolkning, underlättat av samma krafter som är ansvariga för den pågående Nakban och den etniska rensningen som pågår inom det ockuperade Palestina.
Massakrerna i Sabra och Shatila speglas inte bara i skriken från Deir Yassin, Kafr Qasem, Dawaymeh och al-Lid, utan också i dem från septembermassakrerna i Jordanien 10 år tidigare. Såsom i Sabra och Shatila, allierades de mest reaktionära arabiska krafterna med imperialistisk uppbackning och sionistiskt militärstöd. Massakern var ett försök att utrota det palestinska motståndet och, trots det brutala våldet, ett försök som misslyckades på samma sätt som annat liknande kolonialt våld över 100 år.
Det palestinska motståndet och det palestinska folket besegrades inte i Sabra och Shatila, och inte heller besegrades det libanesiska motståndet. Elden från den palestinska revolutionen fortsatte brinna, och fem år senare, med den växande intifadan i ockuperade Västbanken och Gazaremsan i Palestina, som belägringen av flyktinglägren bröts.
Den 16 september 1982 var början på Sabra- och Shatilamassakrerna; det var också födseln för Jammoul, den Libanesiska Nationella Motståndsfronten, som utgjordes av flera libanesiska och palestinska vänsterorganisationer som kämpar mot israelisk ockupation och invasion.
Genom år av motstånd och kamp, som tog många former och politiska riktningar, har det libanesiska motståndet, och speciellt det islamiska motståndet som leds av Hizbullah, upphörde den israeliska ockupationen av dess mark, och tvingade sionistiska ockupationsstyrkor från Libanon i maj 2000.
Libanesiska och arabiska kämpar som erkände rollen av de imperialistiska makterna, såsom USA, Storbritannien och Frankrike, i den pågående ockupationen och förstörelsen av Libanon, Palestina och den arabiska regionen i bred bemärkelse, tog upp striden mot sionismen och imperialismen på en internationell nivå i svar på Sabra och Shatila. Georges Abdallahs Libanesiska Väpnade Revolutionära Fraktion (FARL,) – som idag sitter fängslad i Frankrike i över 37 år – var ett sådant svar.
Det internationella folkliga svaret på invasionen av Libanon och Sabra- och Shatilamassakrerna, inklusive mobiliseringen av palestinier i exil runtom världen och den betydande tillväxten av palestinsk solidaritetsorganisering, var också en del av detta pågående palestinska motstånd. Demonstrationer och marcher tog till gatorna runtom världen, med 29 november, den Internationella Dagen för Solidaritet med det Palestinska Folket som fokuspunkt, och sprängde väggarna som hade exkluderat palestinsk kamp från den officiella vänstern i USA och andra västerländska länder.
Mobiliseringen av palestinier och internationell solidaritet är lika viktigt idag, för att konfrontera Osloprojektet och den pågående Nakban inom och utanför Palestina.
Den palestinska, arabiska och internationella motståndskonsten från Sabra och Shatila upprepade bilden av den palestinska blommans blomstrande från martyrernas blod, den okuvliga motståndsandan och det djupa sörjandet och minnet av de vars liv togs av den fascistiska-sionistiska-imperialistiska alliansen på Beiruts gator.
Idag har de palestinska flyktingarna i över 73 år nekats sin rätt att återvända till sitt land, sina hem och sin egendom i ockuperade Palestina. I Libanon nekas palestinska flyktingar sina grundläggande civila och mänskliga rättigheter, inklusive rätten att arbete i över 70 yrken. Men flyktinglägren har varit och är fortfarande folkliga inkubatorer för palestinskt motstånd och en kärna i den palestinska rörelsen, en kompass som pekar mot frigörelse och återvändo. Det palestinska motståndet – och det libanesiska motståndet – fortsätter att presentera ett hopp för världen, ett försvar av mänskligheten och rättvisa mot kolonialismen och exploateringens brutalitet.
Samidoun Palestinian Prisoner Solidarity Network sörjer martyrerna i Sabra och Shatila, och saluterar alla palestinska flyktingar som fortsätter kämpa för återvändo och befrielse. Vi kräver frihet åt Georges Abdallah och alla palestinska fångar i israeliska och imperialistiska fängelser, och vi understryker att denna årsdag även måste vara ett tillfälle att stå med det pågående palestinska motståndet.
Palestinska flyktingar i Libanon, sida vid sida med det libanesiska folket, möter en förödande ekonomisk kris som skapats av kapitalistisk exploatering, finansiell konfiskering av folkliga resurser och imperialistisk domination och sanktioner. På många sätt har de palestinska flyktingarnas lidande gjorts osynligt – de går även utan olja, bensin, elektricitet och vatten, ofta i värre omständigheter än det libanesiska folket i helhet. Samidoundelegationen till Libanon, som besökte minnesplatsen för Sabra och Shatila, bevittnade effekterna av denna ekonomiska kris mot de palestinska och libanesiska folken och deras pågående motstånd.
På årsdagen för Sabra- och Shatilamassakrerna måste vi agera och organisera för de palestinska flyktingarnas rätt att återvända till sina ursprungliga hem, sin mark och sin egendom genom hela historiska Palestina och säkra upprättelse och reparationer.
Vi måste också motstå de imperialistiska sanktionerna som utövas av USA och andra västerländska makter som vill isolera och försvaga motståndet mot Israel, sionismen, imperialismen och reaktionen, och slutligen för att likvidera den palestinska nationella befrielserörelsen. Vi måste minnas Sabra och Shatila genom att stötta de palestinska flyktingarnas orubblighet i lägren och överallt i exil och i diasporan, och upprätthålla rätten att leva, rätten att stanna kvar och rätten att återvända – samt rätten att befria Palestina, från floden till havet.
Ytterligare läsning och rapporter från Samidouns Ghassan Kanafanibrigad till Libanon:
- Palestinian youth in Shatila camp launch #Action4Return week at Sabra and Shatila memorial
- Read the Day 1 Report: Samidoun delegation to Lebanon begins: Visit to Shatila camp, meeting with boycott campaign
- Read the Day 2 Report: Samidoun Delegation to Lebanon Day 2: Political and cultural discussions at Mar Elias camp
- Read the Day 3 Report: Samidoun Delegation to Lebanon Day 3: Generations of struggle for return and liberation
- Read the Day 4 Report: Day 4 of the Samidoun delegation to Lebanon: Ghassan Kanafani Brigade at the Al Naqab Center
- Read the Day 5 Report: Samidoun Delegation to Lebanon Day 5: With the Democratic Popular Party in Saida
- Read the Day 6 Report: Samidoun Delegation to Lebanon Day 6: Borders of occupied Palestine, Khiam prison and Mleeta resistance landmark
- Read the Day 7 Report: Day 7 of the Samidoun Delegation to Lebanon: Ain el-Helweh refugee camp
- Read the Day 8 & 9 Report: Conclusion and moving forward
