Detta är det tredje och sista inlägget i artikelserien Tänka Antiimperialistiskt där vi översätter texter som vi tycker är speciellt viktiga för en förnyad antiimperialistisk kamp.

Vi har översatt ett längre utdrag ur dokumentet Strategy for the Liberation of Palestine som släpptes 1969 i samband med Folkfronten för Palestinas Befrielses andra kongress. Utdraget som vi har gjort fokuserar på politisk teori och byggandet av det revolutionära partiet. I artikelserien har vi rört oss från Ahmad Sa’adats Palestina till Huey P Newtons USA och nu återgår vi till Palestina. I vårt texturval har vi rört oss från det allmänna till det specifika och nu återgår vi till ett bredare politiskt tänkande.

Vikten av politiskt tänkande

En av segerns mest grundläggande förutsättningar är ett klart synsätt: ett klart perspektiv gentemot fienden och ett klart perspektiv gentemot de revolutionära krafterna. I ljuset av detta bestäms kampstrategin och utan detta perspektiv blir nationell handling ett farligt tärningsslag som snart övergår i misslyckande. Därmed, efter decennier av kamp och uppoffring, har det blivit ett imperativ för det palestinska folket att känna sig säkra att denna gång har deras väpnade kamp inom sig de nödvändiga villkoren för succé. Vår folk har länge riktat en kamp mot de sionistiska och koloniala planerna. Sedan 1917 (Balfourdeklarationen) har de folkliga massorna slagits för att behålla sin mark, för att uppnå frihet, för att befria sitt land från kolonialisterna, för att framhäva sin rätt till självbestämmande och för att utnyttja sitt lands resurser för egen vinning. Deras kamp mot sionismen och kolonialismen har antagit varje form och metod. 1936 tog vårt folk upp vapen för att försvara sitt land, sina hem, sin frihet och rätten att bygga sin egen framtid. Kampen har lett till tusentals martyrer och folket har offrat allt. Under den historiska perioden skapade den väpnade kampen ett massmedvetande i nivå med det som våra massor visar i sitt död för kommandohandling idag. Oavsett, trots alla uppoffringar, trots den långa raden martyrer i kommandohandling, trots upptagandet av vapen och massornas entusiasm har vårt folk än idag inte segrat. De flesta bor fortfarande i vidriga förhållanden i läger under ockupationens skosula. Därmed, för att säkra oss om vår kamps seger, räcker det inte med att ta till vapen. Vissa väpnade revolutioner har historiskt slutat i vinst men andra har resulterat i förlust. Det ligger på oss att möta faktumen med rak rygg, med mod och med en revolutionär vetenskaplig mentalitet. Ett klart synsätt på saker och de krafter som tar del i kampen leder till vinst medan häftighet och spontanitet leder till förlust.

Detta visar tydligt vikten av vetenskapligt politiskt tänkande som vägleder revolutionen och dess strategi. Revolutionärt politiskt tänkande är inte en abstrakt idé som flyter runt i ett vakuum, eller en akademikers lyx, eller en intellektuell hobby för de utbildade, som vi kan, om vi nu vill, lägga åt sidan som en icke nödvändig lyx. Vetenskapligt revolutionärt tänkande är klart tänkande varigenom massorna kan förstå sin fiende, dess svaga och starka punkter och krafterna som stöttar och allierat sig med fienden…

Vi vill dock varna mot faran i att ta denna fråga alltför lättvindigt. Det finns de hos våra kämpar och i våra baser, en trend som blandar ihop revolutionärt politiskt tänkande med politiska utsvävningar som representeras av vissa ”politiska krafter” och ”politiska ledare.” Denna trend fördunklar revolutionärt politiskt tänkande med förlegade politiska metoder som användes innan strategin av väpnad kamp. Denna trend förvirrar även politiskt tänkande i form av komplicerade sofismer hos vissa intellektuella när de diskuterar frågor kopplade till revolutionen…

För att utöva [den revolutionära rollen] måste politiskt tänkande (1) vara vetenskapligt, (2) vara så tydligt så det kan nås av massorna och (3) gå förbi allmänna sanningar och penetrera så djupt som möjligt i kampens strategi och taktik för att leda kombattanterna i att möta deras problem. När revolutionärt tänkande uppfyller dessa kriterier blir det massornas mest effektiva vapen, och tillåter dem att ena sina krafter och ha en glasklar bild av striden med alla sidornas krafter och av dessa sidors krafters position från revolutionens början till dess slutgiltiga mål.

Att möta imperialisternas teknologiska överlägsenhet

Hur kan svaga folk möta imperialistisk teknologisk överlägsenhet?

Vår konfrontation med fiendelägret som representeras av Israel, sionismen, imperialismen och den arabiska reaktionen kommer vara genom en strategi som koncentrerar den palestinska revolutionens krafter på palestinsk, arabisk och världsnivå för att möta fienden med ett revolutionärt läger som är överlägset i storlek och antal. Men detta är inte i sig tillräckligt för segern. En av fiendens mest starka punkter är vetenskaplig och teknologisk överlägsenhet, och denna överlägsenhet speglad i den militära förmåga som möter vårt revolutionära krig. Hur kan vi bemöta och övervinna denna överlägsenhet?

[…]

Alla grundliga vetenskapliga studier av krigen 1948, 1956 och 1967 bör klart visa rollen som spelades av fiendens teknologiska och militärstrategiska överlägsenhet och speglingen av denna roll på slagfältet i fiendens vinst och vår förlust i dessa slag. Det vore dumdristigt att ge våra militära förluster i dessa tre stora konfrontationer en arbiträr, ytlig förklaring som skulle vilseleda oss in i tron att vi hade kunnat vinna om det inte vore för vissa sammanträffanden eller vissa misstag. Vårt misslyckande i att bemöta sionismen och Israel under de föregående femtio åren kan inte förklaras på annat sätt än genom vår svaga och magra politiska, ekonomiska, sociala och militära struktur i bemötandet av en rörelse och ett samhälle som är vetenskapligt, teknologiskt och strategiskt överlägset oss, och vår felaktiga bild av striden och konfrontationsteorin som vi hittills anammat. Vår konfrontation med Israel och med imperialismen kan inte leda till riktig seger om den utgörs av klassisk militär konfrontation i formen av konventionellt rirignmellan fiendens armé och våra reguljära trupper. Ett sådant krig skulle vinnas av Israel och imperialismen på grund av deras överlägsenhet i vapen och kvalitet, deras förmåga att använda den moderna krigsmaskinen och röra den med chockerande fart och flexibilitet, samt deras ekonomiska förmågor att upprätthålla ett sådant krig.

Vårt beroende av Sovjetunionen räcker inte för att stänga gapen på vetenskaplig, teknologisk och militärstrategisk nivå. Det handlar inte om ”moderna vapen och införskaffningen därav.” Det grundläggande villkoret är det mänskliga momentet som genomgående är kapabelt att förstå och utföra den mest effektiva användningen av den moderna krigsmaskinen. Detta beror i sin tur på den teknologiska och vetenskapliga kvaliteten hos människorna som bär sådana vapen.

[…] Imperialismens teknologiska och militära överlägsenhet möts hos de svaga folken gerillakrig och folkliga befrielsekrig. Genom gerrillastrid undviker vi direkt konfrontation med fienden och därmed förhindrar vi den från att fullt ut utöva sin teknologiska överlägsenhet mot våra krafter och krossa dem i blixtfart. Gerillakrigföring ämnar att attackera fiendens svaga punkter, utöva snabba reträtter och undvika direkta slag för att orsaka fienden små förluster som dagligen ackumulerar utan att låta den möta och krossa våra krafter snabbt med sin extremt mobila och dödliga krigsmaskin… Med eskaleringen av revolutionen, trakasserierna av fiendens trupper och fiendens behov att distribuera sina krafter i varje stad och by längs dess gränser, börjar bilden skifta mot ett storskaligt och effektivt krig.

Vi kan inte fullständigt besegra fiendekrafterna eller uppnå total frihet genom gerillakrig men gerillakrig är det första stadiet i det utdragna kriget. Den revolutionära armén kommer kunna segra över fiendens överlägsenhet genom följande villkor: att vara politiskt medvetna och sammanblandade med de organiserade massorna som stödjer den och ger den dess mänskliga och materiella nödvändigheter; att alliera sig med världens revolutionära krafter som kommer bidra med sitt stöd och sina förstärkningar; genom att bygga erfarenhet och effektivitet genom kamp och smälta samman med det revolutionära partiet som erbjuder det klara perspektivet och en organisk koppling med alla revolutionära krafter på alla nivåer. Och med hjältemodig bestämdhet som påtvingas genom år av förtryck, förödmjukelse, misär och exploatering som Israel och imperialismen utövar mot vårt folk; kommer den revolutionära armén kunna segra mot fiendens överlägsenhet.

Inget revolutionärt parti utan revolutionär teori

Basen i strukturen hos det revolutionära partiet är den revolutionära teori som det följer. Utan denna teori blir partiet enbart en grupp som rör sig spontant eller empiriskt utan att kunna vara kraften som kontrollerar händelseförloppet. Revolutionär teori betyder en klar blick och en vetenskaplig framförhållning i förståelsen och analysen av händelser och moment, och därmed förmågan att leda.

Den revolutionära teorin som framhäver alla mänsklighetens frågor på vetenskapligt och revolutionärt vis är Marxismen. I den mänskliga historiens jakt efter kunskap, representerar Marxismen ett unikt försök att förstå naturen, livet, samhället och historien. Markiserna har framfört en teori (dialektisk materialism) som analyserar och förklarar naturen och dess rörelse och lagarna som bestämmer denna rörelse genom en påtaglig vetenskaplig materiell ingång som inte känner vid illusion, vidskeplighet, subjektiv medling och fantasi och rena orala eller logiska hinder den har därefter applicerat samma vetenskapliga förhållningssätt till studier om samhället, samhällets rörelse och den historiska marschen (historisk materialism,) med specifikt fokus på formationen av, strukturen och konflikterna och rörelserna av det moderna kapitalistiska samhället (teorin om mervärde och vetenskaplig socialism.) genom allt detta har Marxismen presenterat ett dialektiskt vetenskapligt förhållningssätt som upphöjt studerandet av historien, samhället och de politiska manifestationerna till nivån av en vetenskap… Lenin slutförde Marx vetenskapliga försök genom att applicera samma Marxistiska metod till analysen av kapitalismen i dess evolution mot centralisering, monopol, och kolonisering, och därmed förklarade han alla politiska händelser under början av 1900-talet. Med utgångspunkt i Marxismen och den vetenskapliga socialistiska ståndpunkten kunde han leda den första socialistiska revolutionen mot seger, lägga fram dess strategi, möta dess problem och definiera de egenskaper hos den revolutionära organisationen som leder till seger. På detta sätt gav Lenin Marxistisk teori dess revolutionära moderna tillämpning så att Marxism-Leninismen blev utgångspunkten för revolution i denna historiska era. Som alla andra vetenskapliga teorier har denna teori genomgått testet för dess validitet genom experiment och på grund av dess verkliga praktik har den uppnått alla detta århundrades krav för att bli vetenskap… Oktoberrevolutionen, revolutionerna i Kina, Kuba och Vietnam och alla andra revolutionära erfarenheter runt om världen har från början byggts på styrkan i denna teori. Allt detta står i kontrast till den vacklande förvirringen och kollapsen hos alla revolutionära försök som inte har baserats på dess vision, dess teori och dess vägledning. Det är inte ett sammanträffande att Oktoberrevolutionen, revolutionerna i Kina, Kuba, Nordkorea, Vietnam och Europas socialistiska länder har lyckats och stått stadiga gentemot imperialismen och lyckats överkomma – eller börjat överkomma – stadiet av underutveckling, mot kvasiparalysen och svagheten som karaktäriserar länderna i Tredje Världen som inte är övertygade om den vetenskapliga socialistiska teorin som vägledning för planeringen av all deras politik och alla deras program.

[…]

Marxismen som ett revolutionärt teoretiskt vapen beror på sättet som det förstås på å ena sidan och å andra sidan på dess korrekta applicering i ett specifikt skede. Essensen i Marxismen är metoden som den representerar i att de på och analysera saker och att avgöra riktningen hos deras rörelse. Därmed är det revolutionära förståendet av Marxismen förståelsen av den som en aktiv guide och inte som en fixerad, rigid doktrin. Lenin och Mao Tse-Tung och Marx och Engels före dem har vid flertalet tillfällen påvisat behovet av ett Marxistisk synsätt som är vägledande och inte som dogmatiskt.

[…]

Teori i den Marxistiska bemärkelsen är i kontinuerlig dialektisk relation till verklighet och praktik. Faktumet att den är i dialektisk relation till praktik betyder att den är växande, på väg framåt, med modifikation och inte i ett fixerat stadie.

Det farligaste fenomenet som bemöter oss i vår hängivenhet till Marxistisk teori är en förståelse som är mekanisk, idealistisk och berövar den dess förmåga att förklara saker i sin levande verkliga form… [A]tt följa Marxism-Leninismen producerar inga resultat om inte detta följande betyder användande av denna teori och applikationen av den i att förstå riktiga förhållanden och i att formulera en fungerande strategi som avgör naturen i skedet, naturen i striden, definitionen av de stridande krafterna och vår bild av rörelsen i denna konflikt, såväl som den grundliga förståelsen av de konkreta omständigheterna genom vilka vi rör oss.

[…]

Tänkandet som nu regerar hos våra massor är ett högertänkande på grund av utbredningen av reaktion och kolonialism. Misslyckandet av de Kommunistiska partierna och deras attityder gentemot massornas problem, såsom enighet, nationalism och Israel, har producerat hos massorna ett ihopblandande av Marxistiskt tänkande och dessa attityder. Det måste poängteras att det finns konstanta försök av reaktionära och koloniala element att fördunkla detta tänkande och presentera det som oviktigt för deras nationella känsla och arv. Slutligen finns det även en förbryllad syn av detta tänkande som presenteras till massorna som en omogen, barnslig vänsterism som talar om tankarna på ett sätt som inte förstås av massorna, ett sätt som för dem verkar underligt och irrelevant gentemot hanteringen av deras akuta problem. Men de positiva resultaten som producerats av ett sunt förstående av Marxism-Leninismen kommer försäkra att detta tänkande finner en väg in i vårt hemland så att vi kan bygga på ess grund vårt nya liv, vårt vetenskapliga förstående av livet och våra nya moderna ideal. 

Inom denna kontext omfamnar Folkfronten Marxist-Leninistisk teori som en grundläggande strategisk ståndpunkt för att bygga det revolutionära partiet på en stark teoretisk grund som kommer ena dess tänkande och syn på striden och möjliggöra mobiliseringen av massorna för att utöva deras viljor åt ett enskilt håll, för att göra de till en enad kraft kapabel till seger.

Partiet och massorna

Partiet är massornas ledarskap. På grund avfetta måste partiets medlemmar och ledare komma från de mest medvetna elementen som genomsyras av handlingens entusiasm och är villiga att acceptera uppoffring, utöva disciplin och agera i enlighet med organisationens politiska regleringar. Partiet måste se till att dess medlemmar i allmänhet utgör ett föredöme och en förtrupp i medvetenhet, aktivitet, uppoffring och disciplin. Om partiet och dess medlemmar förlorar dessa egenskaper så förlorar det naturligt sin roll som en revolutionär politisk organisation. Men samtidigt som partiet måste upprätthålla sig självt som en medveten, aktiv, lojal och disciplinerad organisation, måste det samtidigt vara en massornas organisation, som strålar ut från dem, lever bland dem och kämpar för deras sak – beroende av dem samtidigt som det realiserar dess mål genom och med dem och i deras intresse.

Mao Tse-Tung säger:

Oavsett hur aktiv den ledande gruppen är, kommer dess aktivitet utmynna i meningslösa försök utförda av en handfull personer om den inte kombinerad med massornas aktivitet. Å andra sidan, om massorna ensamt är aktiva utan en stark ledande grupp att organisera deras aktivitet riktigt, kommer sådan aktivitet inte upprätthållas länge, eller utföras i rätt riktning eller höjas till en högre nivå.”

Det vore väldigt användbart för oss att alltid komma ihåg detta i vår handling. Genom att förstå den dialektiska relationen mellan partiet och massorna kan vi förstå på ett rimligt vis partiets roll å ena sidan och massornas roll å andra.

Masslinjen är den tredje strategiska linjen i byggandet av Folkfronten.

För att lyckas med att bygga Folkfronten för massornas organisering, måste varje revolutionär politisk aktion vara djupt förankrad i organisationens ledande medlemmar. Det slutgiltiga syftet bakom vår handling är massorna: massornas frihet, massornas värdighet, massorna liv, uppfyllandet av deras behov, deras framtids garanti.

[…]

Att alltid se till massorna, hantera massornas problem, arbeta för massorna, hjälpa massorna förstå och analysera sina problem och anta en position därtill, att assistera dem i att organisera sig själva och leda dem till handling mot sina problem – det är vår huvudsakliga uppgift, syftet med vår existens och det är det enda sättet att mobilisera den revolutionära styrkan som kommer förmå oss att nå våra mål.

[…]

Medlemmen som upprättar de bästa relationerna med massorna runt omkring sig själv, letar efter alla tjänster han kan utföra för dem och utgör för sina närstående en faktor som väcker och assisterar är den revolutionäre medlemmen. Det finns inga belägg för att det finns någon revolutionär kvalitet i medlemmen som skadar massorna eller isolerar sig från dem…

Partiet som mobiliserar varje man, kvinna och arbetare, varje bonde, varje student och varje ungdom till revolutionen, som konstant rör sig mot striden och revolutionen och leder massorna i deras diverse politiska och massaktiviteter, och partiet vars grundläggande organisation omringas av student-, arbetar-, och bondeföreningar, fackförbund och bondefack, samt organisationer för kvinnor och ungdomar är massornas revolutionära politiska organisation. Det finns inga belägg för att det finns någon revolutionär kvalitet i en organisation som lever separat från massorna…

[Mao Tse-Tung säger:]

Om vi försökte gå på offensiven när massorna inte än är uppvaknade, skulle det vara äventyrism. Om vi insisterade att leda massorna att göra något mot deras vilja skulle vi säkerligen misslyckas. Om vi inte rörde oss när massorna kräver rörelser vore det högeropportunism.

Vårt understrykande av masslinjen och den grundläggande karaktären hos massorna ska inte förstås på ett felaktigt idealistiskt vis som skapar hos massorna ett sentimentalt mystiskt perspektiv som döljer från dem den objektiva synen på saker och resultera i att falla bakom massorna istället för att smälta samman med dem med syftet att leda dem.

[…]

I sina positioner har massorna ibland sentimentala och impulsiva reaktioner som är ovetenskapliga i sina beräkningar och oobjektiva i sin utvärdering av omständigheterna. Därmed är det fel för partiet att alltid följa massornas tillstånd utan handling eller påverkan. Partiet måste alltid ha i åtanke faran av impuls i politisk handling, och att dess roll är att leda massorna och inte snubbla bakom dem. Annars skulle det förlora sitt existensberättigande som en revolutionär politisk organisation.

Relationen mellan partiet och massorna är en dialektisk relation. Det lär dem och lär sig av dem. Det påverkar dem och påverkas av dem. De bidrar med fakta och i analysen och förståelsen av dessa fakta återger partiet en sund utvärdering av situationen och till slut politiska program.

Detta inlägg är en översättning av en artikel från Samidoun Palestinian Prisoner Solidarity Network. Du kan läsa originalartikeln här. I juli 2020 publicerade tidskriften Clarté en förkortad version av denna översättning på deras hemsida. Du kan läsa den här.

Khaled Barakat, palestinsk skribent och internationell samordnare för kampanjen för att frige Ahmed Sa’adat, har överklagat den senaste attacken mot sig från tyska migrationssmyndigheter. Berlins migrationsmyndighet tillkännagav att de har för avsikt att bannlysa honom från Tyskland i fyra år baserat på hans politiska övertygelser, texter och artiklar; i synnerhet hans avvisande av “Israels rätt att existera” och hans stöd till kampanjen för bojkott, desinvesteringar och sanktioner (BDS). Barakat och hans advokat kämpar i domstol mot beslutet, det senaste i en lång rad repressiva åtgärder från tyska staten riktade mot palestinska aktivister och organisatörer som verkar i solidaritet med Palestina.

Samidoun Palestinian Prisoner Solidarity Network talade med Khaled Barakat om situationen i Tyskland och kampen för Palestinas befrielse. Läs intervjun nedan för en kritisk diskussion om nyckelfrågorna vår rörelse står inför, från rasism och repression till en vision för ett befriat Palestina.

Den 26 mars hölls ett webbseminarium med Khaled Barakat, på temat “kamp mot anti-palestinsk repression”. Du kan se en inspelning av webbseminariet här.


Samidoun: Varför tror du att tyska ämbetspersoner och Berlins migrationsmyndighet fortsätter sina politiska attacker mot dig, trots att du inte bor i Tyskland?

Khaled Barakat: Den huvudsakliga anledningen till att de tyska myndigheterna fattade beslutet att förbjuda mig från att resa in i Tyskland i fyra år är för att tysta och kuva Tysklands palestinska och arabiska gemenskaper. Det här fallet började med en indragning av rätten att tala, i och med det politiska förbudet mot mitt tal på arrangemanget den 22:e juni 2019, som stängde ner ett arrangemang som organiserades av tre arabiska gemenskapsorganisationer. Mitt planerade tal på detta arrangemang var en diskussion om Trumps så kallade “århundradets avtal”, och de fann det så pass oacceptabelt att jag skulle tala om detta att de skickade polisen för att hindra det från att ske.

Det här började som ett angrepp på yttrande och uttryck, och det fortsätter vara ett angrepp mot yttrande och uttryck. Tyskland försöker “statuera exempel” med mig, visa att de som motsätter sig israelisk politik och den tyska politiska ståndpunkten till stöd för ockupanten och kolonisatören kommer att utsättas för nedtystande och repression. De vill inte att Israel – eller Tyskland – ska möta den här sortens öppen kritik.

Vidare är de inte bara oroliga över en enskild skribent som skriver artiklar och håller tal. De är bekymrade över styrkan hos de arabiska gemenskaperna i Berlin. De vill undergräva gemenskapernas försök att organisera sig själva, i synnerhet aktiviteter som drivs av palestinska och arabiska ungdomar, som kan bli en verklig maktfaktor ifall de förenar sig, mobiliserar och organiserar sig för rättvisa i Palestina, men också i Tyskland, i kamp mot rasism och all sorts förtryck.

S: I dokumentet lyfter de upprepade gånger att du har uttalat dig till stöd för palestiniers rätt att göra motstånd mot ockupationen. Samtidigt hävdar de att motsätta sig mot Israels “rätt till nationellt försvar” är antisemitiskt, så de omfamnar inte någon slags pacifistisk position utan stödjer istället ett israeliskt monopol på vapen och “våld”. Varför anser du att det är viktigt att försvara palestiniers rätt att göra motstånd?

KB: Palestinier har kämpat mot ockupation och kolonisering i över ett århundrade. De har utkämpat revolution efter revolution. Deras revolution är kontinuerlig; den har aldrig upphört, och den kommer att fortsätta tills landet och folket i Palestina är befriat. Palestinskt motstånd är en rättighet, och den rättigheten tillhör alla palestinier. Denna rättighet kommer från legitimiteten i vår rättmätiga kamp: Palestinas befrielse och alla flyktingars återvändande. Om vi når våra syften, när våra mål har uppnåtts, kommer det inte finnas något behov av väpnat motstånd.Men så länge Palestina är ockuperat, så länge koloniseringen beslagtar våra hem, så länge det finns ett bosättarkolonialt apartheidsystem i Palestina, kommer palestinier att göra motstånd i alla former. Palestinier kommer att göra motstånd genom folkliga protester, genom att bygga sina folkliga rörelser, och genom att stärka sitt militära motstånd mot ockupationen.

S: Det har gjorts försök att klassificera palestinskt motstånd som “terrorism”, något vi ser i detta dokument, trots att det helt och hållet vilar på politiska tal och skrifter. Vad tänker du om denna inramning och varför används den?

KB: Kolonisatören kommer alltid att belägga det koloniserade folket med en rad etiketter när de reser sig och gör motstånd. De har kallat oss vildar, barbariska och nu terrorister. Till exempel har vi sett begreppet “terrorist” användas mot ursprungsbefolkningen i Nordamerika, som den moderna tappningen av gamla begrepp, när folken reser sig för att försvara sitt land och sitt folk från bosättarkolonialt våld och exploatering. Allra senast har vi sett detta begrepp användas upprepade gånger av högergrupper med syfte att uppvigla rasistiskt hat och hård repression mot försvararna av Wet’suwet’ens landområde och andra kämpar i Kanada som blockerar rörledningsbyggnationer och tåg- och hamntrafik för att skydda ursprungsbefolkningens land.

Precis som begreppet “terrorist” så klart inte tillämpas unikt på Palestina tillhör väpnat motstånd mot kolonialism inte enbart palestinier, även om det kanske verkar så i sioniströrelsens och den israeliska statens retorik, som här har anammats av tyska myndigheter. Många nationella befrielserörelser och revolutioner världen över har både historiskt och är just nu baserade på och inkluderar väpnad kamp som en central del av kampen för befrielse. Det algeriska folket vann sin befrielse genom väpnad kamp, trots det bittra priset på en och en halv miljon martyrer som utkrävdes av den franska kolonialismen.

I dag, när folket i Filippinerna kämpar för att försvara sitt land, sina resurser och sina rättigheter och kämpar för äkta jordreform och samhällsförändring så har de rätt att ta till vapen i sin kamp. När folket i Namibia gjorde motstånd mot tysk kolonisering och stod inför massakrer utförda av de invaderande tyska styrkorna i slutet av 1800- och början av 1900-talet så hade de rätt att ta till vapen och göra motstånd med alla nödvändiga medel mot kolonialstyrkorna som invaderade deras land och beslagtog deras resurser.

Det viktiga här är att det koloniserade folket är de som avgör formen för sin kamp, hur de använder dessa former och när de använder dem, i enlighet med behoven och påbuden från befrielsekampen och folket, inte enligt kolonisatörernas nycker. Tyskland, USA och krafterna som är ansvariga för att ha skapat det palestinska folket elände har ingen roll att spela i avgörandet om hur det palestinska folket kämpar för sin befrielse.

S: Dokumentet refererar också återkommande till bojkottkampanjen, i synnerhet BDS-kampanjen. I maj 2019 antog riksdagen en anti-BDS-resolution som vid tillfället hävdades vara “ej lagligt bindande”. Ändå finner vi nu att den hänvisas till flera gånger som anledning att i fyra år förbjuda en person från att resa in i Tyskland utan någon annan anledning än hans stöd för palestinsk befrielse: ett tydligt juridiskt angrepp på rörelsefrihet och yttrandefrihet som rättfärdigas genom upprepade hänvisningar till denna resolution. De försöker stämpla BDS-kampanjen som antisemitisk för att på så sätt rättfärdiga förtrycket mot den, trots att det är ett palestinskt upprop baserat på principer om internationell lag och mänskliga rättigheter. Varför tror du att det är så?

KB: Tyskland och Israel attackerar palestinska röster och de som stödjer Palestina för att försvara sina intressen i koloniseringen av Palestina. De bryr sig inte om judar i världen, utan om att fortsätta koloniseringen. De hävdar att BDS-kampanjen väcker minnen av nazisternas bojkott av judiska företag, men självklart har BDS-kampanjen ingenting att göra med judiska företag i Tyskland eller någon annanstans, utan med israeliska företag i det ockuperade Palestina och de multinationella bolag som gör enorma vinster på beslagtagandet av palestinska rättigheter.

Faktum är att ett av de multinationella bolagen som är ett av BDS-kampanjernas större mål HeidelbergCement, det tyska cementbolaget som plundrar palestinska naturresurser i Västbanken. Det verkar som att det egentligen inte finns någon tysk skuld över nazisternas brott, utan egennytta i att försvara sina bolag inblandade i stölden av resurser från ett ockuperat, koloniserat folk. På samma sätt ser vi att Tyskland motsätter sig Internationella brottsmålsdomstolens jurisdiktion i det ockuperade Palestina, är inte det att försvara just de tyska företag som tjänar pengar på krigsförbrytelser?

Vi ser idag att sioniströrelsen är tätt lierad med högerextrema, nynazistiska och fascistiska krafter i Tyskland och hela Europa. Det är dessa grupper som utgör ett hot mot judar i Europa – och också mot våra gemenskaper, som har utsatts för brutala rasistiska attacker. Å andra sidan blir judar som uttalar sig mot sionism och till stöd för palestinska rättigheter själva attackerade som “antisemitiska”, precis som palestinier, medan fascister får fritt fram.

Vilket parti var det som drev en ännu mer extrem BDS-fientlig, antipalestinsk motion i förbundsdagen? AfD, Alternative für Deutschland, det högerextrema rasistiska politiska partiet som är fyllt av fascistsympatisörer, eftersom de såg det som stöd för sin allierade Israel och ytterligare ett sätt att attackera arabiska och palestinska gemenskaper i Tyskland. Och naturligtvis har övriga partier i Tyskland, inklusive SPD och CDU, tillåtit och uppmuntrat den här sortens antipalestinsk agitation, som vi kan se i den här farliga förbundsdagsresolutionen.

Denna resolution och de andra officiella antipalestinska attackerna, långtifrån att uttrycka skuld eller ansvar för nazismens grymheter mot judar i Europa och Förintelsens brott, är ett försök att flytta ansvaret för dessa brott från europeisk fascism till palestinska och arabiska gemenskaper, särskilt flyktingar som söker asyl och säkerhet. Det är en oerhört rasistisk resolution.

De rasistiska högergrupperna är direkt allierade med Gilad Erdan och ministeriet för strategiska ärenden i att attackera denna mest grundläggande uttrycksform från palestinier och deras allierade – att bojkotta israeliska produkter och institutioner. Samtidigt stöds BDS av progressiva röster och sociala rörelser världen över, av ett växande antal fackföreningar, vänsterpartier, den progressiva HBTQ-rörelsen som förkastar pinkwashing, den antikoloniala kvinnorörelsen, befrielserörelser och förtrycka folk över hela världen. Det råder palestinsk konsensus kring BDS och bojkotten av Israel. Det finns en folklig arabisk konsensus, även om reaktionära regimer driver en normaliseringsagenda.

Sanningen är att de är oroliga eftersom BDS håller på att bli ett verktyg för att höja medvetandet hos den tyska allmänheten som fortfarande, i opinionsundersökningar visar större stöd för den palestinska frågan. Den avslöjar relationen mellan Tyskland och Israel, en allians för kolonisering och exploatering. Det är Tyskland som tillhandahöll gratis kärnvapenkapabla ubåtar till Israel och som fortsätter att producera och sälja dessa krigsfartyg till ockupationsmakten. Det är välkänt att dessa ubåtar utrustas med kärnvapenstridsspetsar. Detta är endast en del av Tysklands roll i att militarisera och destabilisera vår region. Vi vill inte ha Israels kärnvapen i vår region!

Inte bara militariserar Tyskland Israel, det håller på att bli känt bland folket i regionen som en fiende till araber och palestinier, inte bara för att de intar positioner som dessa för att försvara den israeliska ockupationen från all sorts press och ansvarsskyldighet, utan också för den rasism och det förtryck som riktas mot arabiska och andra flyktinggemenskaper i Tyskland.

S: Det verkar som att Tyskland inte vill tillåta någon möjlighet för palestinier att göra motstånd. De anklagar dig för att vara farlig eftersom du försvarar palestiniers rätt att göra motstånd genom väpnad kamp, men också eftersom du stödjer en helt och hållet folklig kampanj, rörelsen för bojkott, desinvesteringar och sanktioner.

KB: Den tyska staten ljuger när den påstår sig respektera internationell rätt. Om Merkel och Tyskland faktiskt respekterade internationell rätt skulle de aktivt välkomna och engagera sig i rörelsen för bojkott, desinvesteringar och sanktioner, som är ett upprop baserat på internationell humanitär rätt och internationella människorättslagar.

Tysklands regering borde bojkotta Israel! Alla tyska partier borde bojkotta Israel, inklusive SPD som försöker beskylla palestinska ungdomar för antisemitismen i Tyskland, och Die Linke, där ledningens feghet gör att de gång på gång sviker sina så kallade vänsterprinciper när det kommer till Palestina. Om Tyskland uppriktigt stödjer internationell rätt, demokrati, fred, mänskliga rättigheter och alla dessa fraser de åberopar i offentliga uttalanden, då borde Tyskland stödja Palestina. Faktiskt borde de tillhandahålla finansiellt, politiskt och militärt stöd till det palestinska folket. De borde inte tillhandahålla det stödet till Israel, ockupanten och kolonisatören.

S: I dokumentet talar de om när du besökte Europaparlamentet. De påstår att det faktum att du talade till parlamentet på något sätt är ett bevis för att du är en ledare för PFLP, och de hänvisar till israeliska klagomål men inte parlamentets eget svar där dessa avvisas. Naturligtvis var ditt tal om Tysklands brott mot dina rättigheter och nedtystandet av ditt tal via det politiska förbudet. Varför tror du att de säger detta om EU, deras egen parlamentariska institution?

KB: Kolonisatörerna blir arga när de koloniserade gör motstånd, till och med genom att hålla ett tal i Europaparlamentet. Utöver det vill de att vi ska vara isolerade. Syftet med dessa angrepp är att skrämma inte bara mig som individ, utan gemenskapen som helhet.

Om alla kan se att vi istället har stöd från människor i hela världen, i Europa och till och med i parlamentet, så ser de att vi inte är ensamma. Vi är inte isolerade eller tystade, trots deras bästa försök. När solidaritetsgrupper sprider ordet och stödjer oss i att höja vår röst och fortsätta kämpa, blir det tydligt att palestinier inte är isolerade utan att vi står med vänner.

När vi besökte Europaparlementet var vårt mål att avslöja tyska brott mot palestinier och de som stödjer Palestina i Tyskland. Mitt fall är bara ett fall, det är inte det enda eller ens det viktigaste.

Det här är också tätt kopplat till kampen mot rasism och förtryck i Tyskland. Migranter från alla samhällsskikt, araber, afrikaner, kurder, iranier och andra, såväl som romer och andra av Europas marginaliserade grupper, lider alla av förtryck och rasism av olika former i Tyskland. De vill personifiera det här fallet och göra det till en individfråga, när den riktiga frågan är den kollektiva kampen för rättvisa.

S: I dokumentet refererar de till begreppet antisemitism ett antal gånger, fastän de aldrig citerar någonting du säger som är antijudiskt. Istället likställer de motstånd mot sionism och Israel utan vidare med antisemitism. Vad tänker du om den sortens resonemang?

KB: Antisemitism finns på riktigt, och de huvudsakliga förövarna är högerextrema, rasistiska antijudiska grupper, samma grupper som också attackerar personer som rasifieras som icke-vita. Detta är samma fascister som kan organisera demonstrationer på Tysklands gator, medan tyska myndigheter försvarar deras “yttrandefrihet” och polisen attackerar antifascisterna som utmanar dem.

För att inte nämna den “legitimerade” extremhögern, som de i AfD, som har fått tillträde till parlamentet med kampanjer baserade på en rasistisk retorik. Det är dessa krafter som står för den antisemitiska faran i Tyskland, och vi behöver göra motstånd mot dessa krafter och kämpa tillsammans. De är också samma grupper som utgör ett pågående och direkt hot mot palestinier, araber och alla gemenskaper som rasifieras som icke-vita i Tyskland.

För palestinier är skillnaden mellan sioniströrelsen och judar tydlig. Vår kamp har aldrig varit en religiös konflikt. Det borde inte vara palestinier som blir utfrågade av tyska myndigheter om antisemitism. Det här är dock en viktig kamp – i verklig mening – eftersom den kan bidra till att fördjupa enheten mellan progressiva judiska krafter och palestinier och araber som konfronterar rasism, antisemitism och förtryck i Tyskland, vilket också innebär att konfrontera sionism.

Det här är en kamp i vilken vi kan förenas för att bygga en enad front, snarare än en som skapar spänningar och splittringar. Staten är dock inte intresserad av att konfrontera hotet från fascister; istället ser vi detta försök att förflytta ansvaret för nazismens och Förintelsens historiska brott och arv och skylla på palestinier istället.

Det borde inte ens behöva sägas, men att göra motstånd mot Israel är inte antisemitiskt. Att göra motstånd mot sionism är inte antisemitiskt. Som jag nämnde så blir progressiva judar i Tyskland attackerade av samma skäl. Judar och palestinier har hamnat i rättegång för att ha stört en ledamot från Knesset. Bankkontot för föreningen Jewish Voices for a Just Peace stängdes ner, den första gången detta har gjorts mot en judisk grupp i Tyskland sedan nazieran.

Dessa myndighetsstödda försök att straffa och hindra progressiva judar som utmanar sionism är i sig själva antisemitiska, liksom likställandet av judar och judendom med sionism, ockupation och förtryck – någonting som görs av de tyskar som stödjer apartheid och rasism i Israel.

S: De säger också att det är oacceptabelt att du inte “erkänner Israels rätt att existera”, vilket de verkar vilja upprätta som en förutsättning för alla palestinska yttranden eller politiska uttryck. Vad är ditt svar på det?

KB: För palestinier innebär erkännandet av “Israels rätt att existera” inte bara förräderi utan också ett utraderande av vår sanning, vår historia och vår kamp. Det är också ett rättfärdigande av Nakba och brotten mot vårt folk.

Stater äger ingen “rätt att existera”. Bara människor besitter den rätten. Människor har rätt att leva, men inte stater, inte politiska system och framför allt inte koloniala projekt och apartheidregimer. Vad detta också antyder är att det är omöjligt att tänka sig ett alternativ till Israel. Och vad vi säger är att alternativet till Israel faktiskt är möjligt: ett demokratiskt Palestina, ett demokratiskt, sekulärt samhälle.

Vi kämpar för att bygga vårt samhälle, ett befriat samhälle, inte staten. Vi kämpar för människan. Detta är kärnan i vår kamp. Palestinier kommer segra inte bara genom att göra slut på kolonisering och apartheid i Palestina, utan också genom att erbjuda ett genuint alternativ till alla människor i Palestina: att leva på en jämlik grund oavsett deras religion, hudfärg, kön, sexuella läggning och så vidare.

S: Tror du att den tyska staten är involverad i att främja “normalisering”, eller falsk dialog som syftar till att rättfärdiga kolonialism i Palestina genom att presentera det som “arabisk-judisk dialog”, när det egentligen handlar om att stödja Israel?

KB: Ja. De vill inte se en äkta, meningsfull enighet mellan progressiva judar och progressiva araber i Berlin och Tyskland. Istället vill tyska staten och den lokala ledningen i Berlin tydligen främja normaliseringssatsningar som förvrider relationen mellan arabiska och judiska gemenskaper i Tyskland till en som i första hand handlar om Israel och ett försvar av kolonialism, snarare än att konfrontera rasism och förtryck tillsammans.

Vi motsätter oss dessa normaliseringssatsningar och har uttalat oss emot dem, och detta är ytterligare en anledning till att vi ser den här senaste attacken. Om du till exempel ser på sättet de har använt ett ramverk av “interreligiös dialog” i ett försök att bjuda in sionistiska lobbygrupper till moskéer i Berlin så stöttades denna kampanj av myndigheter i Berlin och representanter från SPD. Dessa kampanjer är inte till någon nytta för våra gemenskaper; deras enda syfte är att underminera palestinsk och arabisk organisering och alla sanna försök till gemensam kamp.

S: Du talade tidigare om rasism i Tyskland. Vi bevittnade nyligen den fruktansvärda rasistiska massakern i Hanau. Samtidigt ser vi, trots alla fördömelser av extremt rasistiskt våld, tyska myndigheter, inklusive Berlins inrikesminister, upprepade gånger släppa pressmeddelanden och dirigera ett väldigt offentligt skådespel där det görs räder mot vattenpipsbarer i Berlins arabiska gemenskap eller mainstreammedia ge ut sensationalistiska reportage om “klanbrottslighet”. Allt detta kan uppmuntra och normalisera rasism.

I dokumentet säger de att de gör detta för att “avskräcka andra utlänningar” från liknande politisk aktivitet. Vad tror du förhållandet är mellan detta fall och rasism i Tyskland?

KB: När det sker en rasistisk attack mot palestinska, arabiska, afrikanska, turkiska, kurdiska, iranska och andra gemenskaper, stämplas det ofta som en isolerad incident driven av individuella sjukdomar. Det finns ett riktigt motstånd mot att undersöka kontexten för högerrörelsen och högerextremt våld i Tyskland. Media är medskyldiga, och den härskande klassen är medskyldig. Våra gemenskaper diskuteras som om vår existens är en kris och ett problem; bilden av en kvinna som bär hijab framställs som exotisk eller farlig.

De enda krafter som drar nytta av den här sortens propaganda är den härskande klassen och kapitalisterna som försöker vända tyska arbetare emot migrantgemenskaper istället för emot bolagen som exploaterar båda och, naturligtvis, regimerna som tjänar på rasism. Vi skulle vilja se ett starkare samhälle i Tyskland byggt på ömsesidig solidaritet och hjälp, särskilt i dessa kristider. Tyska staten måste erkänna sitt eget ansvar i brotten mot vårt folk som har tvingat dem att fly och söka säkerhet.

Tyskland, Storbritannien, EU, Kanada, USA; alla dessa vill undvika all granskning av deras pågående krig och ockupationer mot folket i regionen och de förödande effekterna av deras militarisering av vår region. Imperialistiska krafter vill inte ta itu med sina smutsiga spel och deras förödande attacker som har tvingat vårt folk att migrera.

Det är Tyskland som tjänar på kunskapen, kulturen och kreativiteten hos migranter och flyktingar som berikar det tyska samhället trots den stora skada tyska staten och andra imperialistmakter har åsamkat deras hemländer.

S: I dokumentet talar de också om Folkfronten för Palestinas befrielse ganska ofta. De erkänner att de inte kan belägga din påstådda roll i “Fronten” och att PFLP inte är förbjudet i Tyskland, men de säger ändå att det är “farligt” att du uttrycker Frontens positioner eftersom den står med på EU:s lista över terrororganisationer. Vad anser du om den här sortens “terrorlistor”?

KB: Folkfronten är inte en olaglig organisation i Tyskland. Det är det största palestinska vänsterpartiet och har en rik historia av progressiv, revolutionär kamp. Fronten har tusentals sympatisörer – sett endast till Tyskland och Europa. Dessa stödjer Fronten för att de tror på jämlikhet och på ett demokratiskt Palestina och för att de motsätter sig rasism och alla former av förtryck.

EU:s och andras, såsom USA:s, så kallade “terrorlistor” är ett medel för politisk utpressning gentemot folkliga kamper och revolutionära krafter. Det är en form av “morot och pisk”. De används i ett försök att framtvinga eftergifter från dessa organisationer. Om de godkänner dessa eftergifter kan de tas bort från listan. Om de förråder sitt folk och blir imperialistagenter kan de rensas bort från listan.

Det finns också ett försök att vilseleda offentligheten. De listar revolutionära organisationer och befrielserörelser vid sidan av kriminella grupper i en enda röra, och sedan säger de att dessa är lika. I slutändan är sådana listor ett misslyckande; de kommer aldrig ändra folks politiska engagemang och ståndpunkter, och inte heller hindra förtrycka folk från att kämpa för sin befrielse.

Det andra målet med sådana listor är att skrämma människor, att säga att om du har någon sorts relation, till och med ett politiskt samröre, med Hamas, PFLP, FARC, Filippinernas kommunistiska parti, turkiska eller kurdiska organisationer, då kan du bli åtalad. De försöker minska utrymmet för politisk aktivitet i sina egna länder och skrämma människor till tystnad på grund av rädslan för att de kan utsättas för repression om de pratar om dessa rörelser. I samtliga fall så misslyckas de med att omdefiniera den grundläggande målsättningen och politiken hos det palestinska folket – eller andra folk som kämpar för befrielse – genom den här sortens repressiva åtgärder.

S: Hur är det med Israel? Vad är den israeliska statens roll i allt detta? Dokumentet verkar upprepa påståenden gjorda av israeliska propagandaorgan.

KB: Israel håller på att förlora den internationella kampen mot de som stödjer Palestina. Det finns ett växande stöd för BDS och för att få ett slut på Israels straffrihet för krigsförbrytelser. Därför kommer Israel springandes till sina uppbackare och allierade, imperialistmakterna, för stöd: Tyskland, Frankrike, Storbritannien, USA. Imperialismen ingår i en strategisk allians med Israel och sionismen, så det är ingen överraskning att de härskande klassernas partier i dessa länder går med på uppmaningen att fördöma palestinsk befrielse och att försvara apartheid med alla medel.

Israels rasistiska högerorienterade minister för strategiska frågor, Gilad Erdan, utkämpar denna hopplösa strid och försöker också rättfärdiga de tiotals miljoner dollar hans departement har spenderat på usel propaganda. Erdans departement har köpt sig fjäskande nyhetsrapportering i Jerusalem Post. Att publicera den här sortens innehåll har blivit ett avlönat jobb för vissa israeler.

Nu är ju Erdan också minister för offentlig säkerhet, vilket betyder att han är ansvarig för de pågående övergreppen och brotten mot palestinska fångar i israeliska fängelser. Många av dessa angrepp har fokuserat på organisationer som försvarar palestinska fångar, både människorättsorganisationer i Palestina och internationella aktivistgrupper som Samidoun. Palestinska fångar möter hårda attacker i sionistiska fängelser, och detta är ytterligare ett försök att isolera fångarna.

Det finns en koppling mellan förtrycket av palestinier där hemma, särskilt fångarna, och förföljelsen av palestinier och de som stödjer dem världen över, inklusive BDS-rörelsen. De går hand i hand.

Israel ser den internationella kampen som ett hot. De kan inte samla ihop aktivister i New York, Berlin, Bryssel, Chicago eller Malmö och sätta dem i administrativt förvar i sex månader som de gör mot deras syskon i det ockuperade Palestina. Så den smutsiga rollen att förtrycka rörelsen för Palestina tillfaller regeringarna i imperialistländerna, Belgien, Tyskland, USA, Frankrike och andra.

De palestinska fångar som idag står inför intensiva hot – inklusive coronaviruset, särskilt eftersom vi vet hur lite Israel bryr sig om de palestinska fångarnas liv och hälsa – är de bästa av de bästa. De är det palestinska motståndets ledare och vår befrielsekamps stabila kärna. Det är därför det är avgörande att hela solidaritetsrörelsen ser kampen för deras frihet som en av sina huvuddelar, speciellt om vi verkligen vill kämpa emot attackerna från Erdan och hans rasistiska departement.

S: Varför anser du att det är viktigt att utmana dessa åtgärder?

KB: Vi utmanar detta juridiskt och politiskt eftersom vi vill tydliggöra att vi inte kommer backa och låta oss tystas av skrämseltaktiker. Vi kommer använda alla tillgängliga juridiska kanaler för att fortsätta denna kamp. Det är nödvändigt för oss att göra motstånd för att inte göra det lättare för dem att göra så här i framtiden.

Om vi inte utmanar dessa attacker, hävdar våra rättigheter och säger “nej”, vad kommer att hända? De kommer att förtrycka och försöka skrämma fler människor. Vi måste belysa förtrycket vårt folk möter för sin roll i kampen för Palestinas befrielse.

Naturligtvis vill de distrahera oss från våra huvudsakliga mål, skapa hinder, och göra vägen till befrielse ytterst svår. Men vi kan också vända detta till en möjlighet att informera allmänheten om sanningen om Israel och den palestinska frågan, för att inte nämna kampen som förs av invandrare, flyktingar och alla som utsätts för rasism i Tyskland och Europa.

Det är viktigt att människor inte bara stödjer mitt fall, utan de underliggande principerna, inklusive vår rätt till yttrandefrihet. Sådana prejudikat begränsas inte till enbart palestinier och araber; de tyder på en avsikt att tysta röster för rättvisa som hotar hela samhället.

Palestinier i diasporan, särskilt den unga generationen, måste återta sin roll i kampen. Palestinska kvinnor, i synnerhet, måste återupprätta sin ledande och centrala roll i rörelsen, roller som slets bort i och med Oslo och dess följder. De palestinska folkliga klasserna måste resa sig mot alla förutsättningar för likvidering av vår fråga och vår identitet.

Det enda sätt vi kan göra detta på är att förena vårt folk och säkerställa att palestinier i diasporan tar sitt ansvar gentemot sig själva och gentemot Palestina. Våra palestinska gemenskaper i Nordamerika, Europa och Latinamerika har strategiska roller att spela i att stödja varandra, stödja flyktinglägren, stödja vårt folk där hemma och skapa en ny dynamik där vi övervinner Oslo-stadiet där vi har suttit fast i över 25 år. En hel palestinsk generation har fötts sedan förstörelsen från Oslo, med potential att rita upp en ny och återupplivad väg för vår kamp.

Vilka är de nuvarande uppgifterna för palestinier i allmänhet och palestinier på utsidan? Det är frågan som kolonisatörerna inte vill att vi svarar på tillsammans. Det är därför de försöker distrahera oss och försöker skapa hinder genom juridisk krigföring och liknande attacker.

För palestinier så vet vi att detta är en lång väg av kamp och motstånd. Vi förväntar oss inte att vi kommer befria palestina imorgon. Vi vet att vi möter väldigt mäktiga krafter. Men vi vet med en djup övertygelse att vi en dag kommer att befria Palestina.

Den som har följt januari månads rapportering om Palestina vet kanske att ockupationsmakten Israel har annonserat en ny offensiv mot det palestinska folket och dess befrielsekamp. Gilad Erdan, den israeliske ministern som ansvarar för repression internt inte minst genom fängelsemyndigheter såväl som externt mot den internationella solidaritets- och bojkottrörelsen, har den senaste tiden upprepade gånger utlovat strängare tag mot palestinska fångar. Dessa löften kommer inför stundande val där löften och propaganda om våld mot palestinier är hårdvaluta. Ockupationsmakten har också börjat göra verklighet av löftena om upptrappat våld och nyligen angripit Ofer-fängelsets fångar med specialstyrkor beväpnade med attackhundar, batongar, gummiklädda stålkulor och tårgasbomber. Uppskattningsvis har 150 palestinska fångar redan kommit till skada i en fångbefolkning på uppemot 1200, varav flera hundra barn.

Men motståndet bland fångarna lever, och ett flertal protester och motståndsaktioner har inletts av fångarnas starka och brokiga rörelse. Fångarna och deras sympatisörer kallar nu på omvärlden. Läs och sprid artikeln på engelska från våra internationella kamrater i Samidoun Palestinian Prisoner Solidarity Network, anordna protestaktioner för att uppmärksamma de palestinska fångarna, dra igång eller stötta kampanjer i linje med den internationella BDS-rörelsen och anslut dig till den internationella solidaritetsrörelsen för Palestinas befrielse!

Frihet åt alla palestinska fångar!

Frihet åt Palestina!