Hur ska vi förstå ockupationen av Palestina, och den palestinska befrielsekampen, som klasskamp? Hur ska vi första kampen för Palestinas befrielse som internationell revolutionär kamp mot förtryck, exploatering och rasism? Och hur hör det ihop med att länder som Sverige ställer sig bakom Israels pågående folkmord i Gaza, det senaste kapitlet i en över 75 år lång historia i Palestina av kolonialism, krig och ockupation, men också motstånd, solidaritet och befrielsekamp? Och inte minst, vilka är några av de organisationsteorier som har inspirerat och påverkat det palestinska motståndet?
Häng med när vi läser en grundläggande text, Strategi för Palestinas befrielse, sammanställd av Folkfronten för Palestinas befrielse (PFLP) vid dess grundande!
Vi bjuder även på filmvisning efter bokcirkeln klockan 19. Filmen vi visar är Fedayin: Georges Abdallahs kamp, en dokumentär om ingen annan än just politiske fången Georges Ibrahim Abdallah som sitter fängslad i Frankrike sedan 1984.
Torsdag 4 januari Klockan 18 Linnégatan 21
Till denna träff läser vi till och med sidan 161, slutet på kapitlet Partiet och massorna.
Boken finns gratis som PDF på förlagets hemsida; vi kommer även att ha ett antal fysiska exemplar med till träffen för försäljning.
Hur ska vi förstå att Sverige och många andra stater ställer sig bakom Israels pågående folkmord i Gaza, det senaste kapitlet i en över 75 år lång historia i Palestina av kolonialism, krig och ockupation, men också motstånd, solidaritet och befrielsekamp?
Häng med när vi läser en grundläggande text, Strategi för Palestinas befrielse, sammanställd av Folkfronten för Palestinas befrielse (PFLP) vid dess grundande!
Torsdag 26 oktober Klockan 17:30 Syndikalistiskt Forums mötesrum Viktoriahuset, Linnégatan 21, Göteborg
Till denna träff läser vi till och med sidan 48, slutet på kapitlet Vilka är våra fiender? (del II). Det går jättebra att ansluta till den här gången även om en inte vara med på första tillfället, där inledningen diskuterades löst och deltagarna delade med sig av sina förväntningar på och förhoppningar om cirkeln och läsandet.
”Vi kan inte föra krig [mot palestinierna] vartannat eler vart tredje år. Det är dags nu att kuva dem en gång för alla och låta detta bli den sista striden.”
Orden är Zvika Fogels, ledamot i Israels parlament Knesset.
Samma sorts uttalanden har den israeliska ockupationsmakten gjort många gånger. Vid belägringen av Västbanken 2001 lät det från regeringen som leddes av Ariel Sharon att ”Israel kommer att besegra det palestinska terrornätverket i alla sina delar. För att göra detta kommer vi att agera i stor omfattning tills det här målet är säkrat.”
Under de 75 åren av fördrivning sedan staten Israels bildande 1948 har palestinier med olika medel protesterat och även gjort fysiskt motstånd. Det har bemötts med extremt våld, långa fängelsestraff, kollektiv bestraffning, förnedrande kontroller och vägspärrar.
Palestinierna lever i en verklighet av konstant och överhängande fara – då ens liv eller livet för ens vänner, familj, granne eller arbetskamrat – när som helst kan tas på ett ögonblick.
De senaste åren har det skett en våldsam upptrappning av striderna, då alltfler unga palestinier känner att kampen för att befria Palestina ligger på deras axlar. De upplever att Palestinska myndigheten, PA, fungerar som ockupationens förlängda arm. Samtidigt menar de att huvudmotståndaren är den israeliska ockupationsmakten, inte den palestinska polisen eller andra palestinska auktoriteter.
Ungdomarna lever med minnen från massakern 2001, då flyktinglägret i Jenin totalförstördes av israelisk militär under en två veckors belägring och 13.000 palestinier blev hemlösa. Belägringen var en israelisk offensiv mot ett brett uppror i hela Palestina, den andra intifadan.
Vissa grupper agerar självständigt medan andra är knutna till olika politiska grupperingar – som ofta står nära Fatah, som kontrollerar Palestinska myndigheten – men det råder inga skarpa motsättningar mellan dem. Det finns en längtan efter enighet. Det politiska spelet och motsättningarna mellan de gamla partierna har inte fört kampen framåt.
Ungdomarna har vapen som de attackerar bosättarkolonier och arméposteringar med. De har sympatier i samhället. Trots vägspärrar och kontroller rör de sig över relativt stora avstånd i landet.
Vissa agerar ensamma, och gör i sin desperata situation inte skillnad på civila och militära mål. Ra’ad Khasem var sju år gammal då Jenin belägrades. Han utbildade sig till datatekniker och fritidsledare men ockupationen satte ständigt stopp för hans ambitioner att bygga upp ett värdigt liv.
En dag i april förra året, drygt 20 år efter massakern i Jenin, lyckades han ta sig in i Tel Aviv och sköt ihjäl tre israeler på stadens huvudgata Dizengof street. Efter en åtta timmars jakt med 1.000 poliser och militärer ur armens specialstyrkor, dödades Ra’ad i en eldstrid.
Tusentals palestinier från Jenin och omgivningen begav sig till Ra’ads föräldrahem för att uttrycka sin sorg och beundran.
Ra’ads far Fathi Khazem höll ett tal där han fördömde den israeliska ockupationen och manade till fortsatt motstånd tills Palestina är befriat. Hans tal väckte uppseende då han i många år hade arbetat i Palestinska myndighetens säkerhetstjänst. Fathi Khazem manade till palestinsk enhet och att palestinierna i säkerhetstjänsten skulle ansluta sig till motståndet.
Fem månader senare dödades Fathi Khazems andra son Abdul Rahman i en israelisk bombattack mot familjens hem.
Efter att den andra intifadan krossats 2005 tog ockupationsmakten hård kontroll över Västbanken. USA bidrog ekonomiskt och med instruktörer för att stärka den palestinska säkerhetstjänsten som samarbetade med Israel. Minsta yttring av palestinsk mobilisering såsom politiska appeller eller möten kunde leda till fängelse.
Ändå har Israel inte lyckats ”besegra det palestinska terrornätverket i alla sina delar”. De unga männen agerar med döden i vitögat. De vet att de kommer att sätta livet till men de ser sin kamp också som ett budskap – palestinier ska inte leva som förtryckta offer.
Ibrahim Nablusi, som kallades Lejonet från Nablus, var ledare i al-Aqsa-brigaderna, som är Fatahs väpnade gren. Innan han dödades av Israels militär i augusti förra året ledde han djärva attacker mot israeliska posteringar.
Han kunde ändå röra sig fritt på Nablus gator, var ett omtyckt fotoobjekt på Tiktok och deltog öppet i begravningståg för kamrater som hade stupat i kampen. Den israeliska ockupationen såg honom som en farlig terrorist som måste förintas.
En röstinspelning Ibrahim Nablusi gjorde strax innan han sårades dödligt spreds snabbt via olika elektroniska medier.
”Jag älskar min mor. Ta hand om vårt hemland efter att jag lämnat er. Min sista vilja är att ni inte lämnar den väpnade kampens ära. Jag är omringad och är på väg in i martyrskapet. Be för mig.”
Hälsningar med samma budskap skrivna på små lappar har också hittats hos andra ungdomar som dödats av israeliska gevärskulor.
Det dröjde alltså inte många år efter den israeliska belägringen innan motståndet bröt ut igen. I Gaza samlades tiotusentals palestinier vid gränsen till Israel på fredagar i 18 månader från den 30 mars 2018 och krävde ett slut på blockaden och rätten att återvända till sina hem.
Den 30 mars är en historisk dag. Denna dag 1967 bröt ett massivt uppror ut mot Israels konfiskering av palestinsk mark.
För två år sedan protesterade ungdomar i östra Jerusalem dag efter dag mot fördrivningen av palestinier från deras hem. De protesterade även mot provokationer från bosättare som med hjälp av israelisk militär hindrade palestinierna från att besöka sina viktigaste religiösa platser, Damaskusporten och området kring al-Aqsamoskén.
Protesterna tvingade soldaterna att dra sig tillbaka från Damaskusporten och myndigheterna att skjuta upp fördrivandet av palestinier från deras hem.
Protesterna spred sig till hela Palestina även inne i staten Israel, och då Israel återigen bombade Gaza i maj 2021 blev det generalstrejk den 18 maj över hela landet, och även i flyktinglägren i länder runtomkring.
Ockupationens splittringspolitik försvårar gemensam kamp. Palestinierna är fångna i olika fållor: på Västbanken under Oslo-avtalets tvång, i staten Israel under apartheidlagar, i Gaza under en brutal blockad, i Jerusalem under hot av stadens judaisering och utanför Palestina spridda över världen.
Trots detta uppnås enhet för ett gemensamt uppror mot ockupationsmakten – en intifada – ibland.
Majoriteten av världens länder stödjer ett befriat Palestina, men det ”internationella samfundet”, det vill säga framför allt USA och EU, gör det inte. Dessa länder är Israels trogna bundsförvanter och de är starka.
Palestinierna har dock visat en seg uthållighet, och varje ny generation skapar nya vägar för motståndet.
Detta översatta upprop publicerades först av Masar Badil – den Alternativa Revolutionära Palestinska Vägen – på deras hemsida.
Ända sedan kolonialismens stövlar först landade i det stulna palestinska landet och etableringen av det rasistiska sionistiska projektet 1948, har ockupationsarmén och dess kriminella institutioner bedrivit en systematisk politik av dödande, förstörelse och fördrivning mot vårt lands arabisk-palestinska folk. Konstruktionen av koloniala bosättningar, murar och fängelser fortsätter, likaså fördrivningens politik, vilket vi ser idag i ockuperade Naqab, Jerusalem, Masafer Yatta och på andra ställen. Dessa brott i våra städer, byar, läger och områden över hela vårt hemland Palestina, utgör en ny, våldsam utveckling av en kontinuerlig politik som fortsatt på daglig basis i över 73 år. Detta pågår under världens fulla uppsyn. Detta är fördrivningspolitik och krigsbrott med uppbackning från de imperialistiska och koloniala makterna som vill kontrollera all vår mark och deportera vårt hemlands rättmätiga ägare för att fängsla dem i gettofierade bälten av misär.
En av de viktigaste sionistiska institutionerna som sponsrar och finansierar denna koloniala politik, genom att tillgodose den med politisk täckmantel och mediastöd, som försöker rättfärdiga sionismens brott med “greenwashingkampanjer,” är Keren Kajemet (KKL.) KKL etablerades i Europa 1901 och deltog i etableringen av det rasistiska bosättarkoloniala projektet i Palestina, samt fördrivningen och tvångsförflyttningen av vårt palestinska folk under Nakban. Politiken och praktikerna som KKL har fortsatt sedan början av 1900-talet har inte förändrats eller utvecklats. KKL finansierar och orkestrerar fortfarande etnisk rensning i Palestina, ockupationen av marken och kontrollen av palestinska rikedomar och resurser. Dess påstådda “ägande” har uppgått i 13% av det palestinska landet.
De så-kallade “utvecklingsprojekten” som finansieras av Keren Kajemet i ockuperade Palestina under täckmantlarna “utveckling av Negev” och “skogsplantering runtom landet” är inget annat än en förrädisk fasad för kolonialism i Naqab och runtom ockuperade Palestina. KKL försöker stärka och föreviga den sionistiska ockupationen runtom Palestina, från floden till havet. Därmed uppmanar vi idag det palestinska folkets massor och alla Palestinas vänner, i Europa och över hela världen, att stå tillsammans med vårt folk i ockuperade Naqab och södra Palestina, i Jerusalem och hela ockuperade Palestina, och stötta deras ståndaktighet.
Vi uppmanar er att delta brett i demonstrationer utanför israeliska ambassader och konsulat, samt utanför KKL-högkvarter och kontor på lördag 22 januari, samt fredag och lördag 28 och 29 januari 2022.
Tillsammans måste vi stå upp för vårt ståndaktiga folk i Palestina och bygga broar för återvändo och befrielse. Låt oss bygga en kontinuerlig nationell kampanj mot den sionistiska rörelsen och dess rasistiska institutioner.
I torsdags stormade israeliska styrkor olika delar av Jerusalem, och arresterade sju personer varav några i deras hem. Bland dessa finns bl.a ledargestalter och tidigare fångar från motståndet (ledare för den nationella revolutionära vänstern Nasser Abu-Khudhair och den nationella befälhavaren Abdul Latif Ghaith). Arresteringarna är en politisk strategi för att avskräcka politisk aktivitet runtomkring årsdagarna för grundandet av Hamasrörelsen och Folkfronten för Palestinas Befrielse.
De arresterade jerusalemiterna har arresterats för att de kämpar mot den israeliska kolonialmakten som fortsätter expandera sin ockupation av Palestina och upprätthåller ett apartheidsystemet som fördriver och förtrycker palestinierna i deras eget land. Precis som alla andra koloniserade folk har palestinierna rätt att kämpa mot sina förtryckare. Därför vill vi uttrycka vår djupaste solidaritet med de sju jerusalemiterna och den palestinska frihetskampen, och ett totalt fördömande av Israel och dess koloniala projekt.
FRIGE ALLA PALESTINSKA FÅNGAR!
Last thursday did israeli forces storm different parts of Jerusalem, and arrested seven people of which some were arrested in their homes. Among these are leaders and former prisoners from the resistance (the left wing national resistance leader Nasser Abu-Khundair and the national commander Abdul Latif Ghaith). The arrested jerusalemites have been arrested because they are struggleing against the israeli colonial power that continues to expand its occupation of Palestine and maintain the apartheidsystem that displaces and oppresses Palestinians in their own country. The arrests are part of a political attack meant to dissuade Palestinians from activity around the anniversaries of the Hamas Movement and the PFLP.
Just like all colonized people does the palestinians have the right to fight against their oppressors. Therefore, do we want to express our deepest solidarity with the seven jerusalemites and the palestinian liberation struggle, and a total condemnation of Israel and its colonial project.
För trettioåtta år sedan, mellan 16-18 september utsattes palestinier i Libanon – och överallt inom Palestina och i exil och inom diasporan – för skräcken som var Sabra- och Shatilamassakrerna. Tusentals palestinska flyktingar i Shatila flyktingläger och i Sabraområdet i Beirut slaktades av den fascistiska libanesiska Falangistmilisen. Dödandet översågs av de invaderande israeliska styrkorna som omringade lägren från alla sidor och avfyrade nödbloss för att lysa upp natthimlen för de massakrerande styrkorna.
En enda dag efter att den sista kontingenten av palestinska försvarsstyrkor från Palestine Liberation Organisation, den palestinska revolutionens kämpar, tvingades lämna Libanon i ett så kallat “fredsavtal” framförhandlat av USA, invaderade israeliska ockupationsstyrkor Beirut och omringade Shatila flyktingläger, som numera främst huserade kvinnor, barn och äldre. Detta skedde den 15 september 1982. Israeliska styrkor etablerade vägspärrar vid alla lägrets ingångar och blockerade palestinska civila från att lämna.
Affisch: Marc Rudin, 1983
De invaderande israeliska ockupationsstyrkorna välkomnade, dirigerade och banade vägen för de fascistiska milisernas ingång i lägrena för att “utrota PLO-medlemmar,” och erbjöd militärt stöd och omringning för massakern av tusentals palestinska flyktingar som hade lämnats utan sina frihetskämpar och deras skyddande vapen.
Nästan 4,000 palestinier och libaneser slaktades, från de äldsta till spädbarn. Attackens våld var enormt: kvinnor våldtogs, torterades och brutaliserades. De israeliska ockupationsstyrkorna som omringade lägret erbjöd fri passage för ytterligare fascistiska milismedlemmar att gå in i lägret, samtidigt som de blockerade palestinska och libanesiska civila från att lämna. Ariel Sharon, som då var sionisternas krigsminister, informerades direkt om massakern och såg över den pågående omringningen av lägren.
Palestinska kvinnor och barn kunde bara göra motstånd med små vapen och sina kroppar och sina andetag. Trots deras avsaknad av skydd och det överväldigande våldet som utövades av den israeliska armén och den fascistiska milisen, räddade det palestinska folkets motstånd i Sabra och Shatila livet på hundratals civila.
Affisch: Marc Rudin, 1983
Trots att tiden har gått, är uppropen från offren och det palestinska folket klara: ett krav på rättvisa och ansvarighet, och, framförallt, implementeringen av rätten att återvända till Palestina, och Palestinas befrielse från floden till havet.
Sabra- och Shatilamassakrerna var inte ett slumpmässigt våldsutövande; de var centrala till den USA-sponsrade israeliska invasionen av Libanon, som krävde uppemot 30,000 liv. Ytterligare tusentals saknas än idag. Dessa massakrer var menade som ett försök till folkmord, designade för att rensa ut Libanon på dess palestinska befolkning, underlättat av samma krafter som är ansvariga för den pågående Nakban och den etniska rensningen som pågår inom det ockuperade Palestina.
Affisch: Marc Rudin, 1982
Massakrerna i Sabra och Shatila speglas inte bara i skriken från Deir Yassin, Kafr Qasem, Dawaymeh och al-Lid, utan också i dem från septembermassakrerna i Jordanien 10 år tidigare. Såsom i Sabra och Shatila, allierades de mest reaktionära arabiska krafterna med imperialistisk uppbackning och sionistiskt militärstöd. Massakern var ett försök att utrota det palestinska motståndet och, trots det brutala våldet, ett försök som misslyckades på samma sätt som annat liknande kolonialt våld över 100 år.
Det palestinska motståndet och det palestinska folket besegrades inte i Sabra och Shatila, och inte heller besegrades det libanesiska motståndet. Elden från den palestinska revolutionen fortsatte brinna, och fem år senare, med den växande intifadan i ockuperade Västbanken och Gazaremsan i Palestina, som belägringen av flyktinglägren bröts.
Affisch: Marc Rudin, 1989
Den 16 september 1982 var början på Sabra- och Shatilamassakrerna; det var också födseln för Jammoul, den Libanesiska Nationella Motståndsfronten, som utgjordes av flera libanesiska och palestinska vänsterorganisationer som kämpar mot israelisk ockupation och invasion.
Genom år av motstånd och kamp, som tog många former och politiska riktningar, har det libanesiska motståndet, och speciellt det islamiska motståndet som leds av Hizbullah, upphörde den israeliska ockupationen av dess mark, och tvingade sionistiska ockupationsstyrkor från Libanon i maj 2000.
Libanesiska och arabiska kämpar som erkände rollen av de imperialistiska makterna, såsom USA, Storbritannien och Frankrike, i den pågående ockupationen och förstörelsen av Libanon, Palestina och den arabiska regionen i bred bemärkelse, tog upp striden mot sionismen och imperialismen på en internationell nivå i svar på Sabra och Shatila. Georges Abdallahs Libanesiska Väpnade Revolutionära Fraktion (FARL,) – som idag sitter fängslad i Frankrike i över 37 år – var ett sådant svar.
Affisch: Marc Rudin, 1984
Det internationella folkliga svaret på invasionen av Libanon och Sabra- och Shatilamassakrerna, inklusive mobiliseringen av palestinier i exil runtom världen och den betydande tillväxten av palestinsk solidaritetsorganisering, var också en del av detta pågående palestinska motstånd. Demonstrationer och marcher tog till gatorna runtom världen, med 29 november, den Internationella Dagen för Solidaritet med det Palestinska Folket som fokuspunkt, och sprängde väggarna som hade exkluderat palestinsk kamp från den officiella vänstern i USA och andra västerländska länder.
Mobiliseringen av palestinier och internationell solidaritet är lika viktigt idag, för att konfrontera Osloprojektet och den pågående Nakban inom och utanför Palestina.
Den palestinska, arabiska och internationella motståndskonsten från Sabra och Shatila upprepade bilden av den palestinska blommans blomstrande från martyrernas blod, den okuvliga motståndsandan och det djupa sörjandet och minnet av de vars liv togs av den fascistiska-sionistiska-imperialistiska alliansen på Beiruts gator.
Affisch: Abdel Aziz Ibrahim, 1982
Idag har de palestinska flyktingarna i över 73 år nekats sin rätt att återvända till sitt land, sina hem och sin egendom i ockuperade Palestina. I Libanon nekas palestinska flyktingar sina grundläggande civila och mänskliga rättigheter, inklusive rätten att arbete i över 70 yrken. Men flyktinglägren har varit och är fortfarande folkliga inkubatorer för palestinskt motstånd och en kärna i den palestinska rörelsen, en kompass som pekar mot frigörelse och återvändo. Det palestinska motståndet – och det libanesiska motståndet – fortsätter att presentera ett hopp för världen, ett försvar av mänskligheten och rättvisa mot kolonialismen och exploateringens brutalitet.
Samidoun Palestinian Prisoner Solidarity Network sörjer martyrerna i Sabra och Shatila, och saluterar alla palestinska flyktingar som fortsätter kämpa för återvändo och befrielse. Vi kräver frihet åt Georges Abdallah och alla palestinska fångar i israeliska och imperialistiska fängelser, och vi understryker att denna årsdag även måste vara ett tillfälle att stå med det pågående palestinska motståndet.
Palestinska flyktingar i Libanon, sida vid sida med det libanesiska folket, möter en förödande ekonomisk kris som skapats av kapitalistisk exploatering, finansiell konfiskering av folkliga resurser och imperialistisk domination och sanktioner. På många sätt har de palestinska flyktingarnas lidande gjorts osynligt – de går även utan olja, bensin, elektricitet och vatten, ofta i värre omständigheter än det libanesiska folket i helhet. Samidoundelegationen till Libanon, som besökte minnesplatsen för Sabra och Shatila, bevittnade effekterna av denna ekonomiska kris mot de palestinska och libanesiska folken och deras pågående motstånd.
På årsdagen för Sabra- och Shatilamassakrerna måste vi agera och organisera för de palestinska flyktingarnas rätt att återvända till sina ursprungliga hem, sin mark och sin egendom genom hela historiska Palestina och säkra upprättelse och reparationer.
Vi måste också motstå de imperialistiska sanktionerna som utövas av USA och andra västerländska makter som vill isolera och försvaga motståndet mot Israel, sionismen, imperialismen och reaktionen, och slutligen för att likvidera den palestinska nationella befrielserörelsen. Vi måste minnas Sabra och Shatila genom att stötta de palestinska flyktingarnas orubblighet i lägren och överallt i exil och i diasporan, och upprätthålla rätten att leva, rätten att stanna kvar och rätten att återvända – samt rätten att befria Palestina, från floden till havet.
Ytterligare läsning och rapporter från Samidouns Ghassan Kanafanibrigad till Libanon:
Detta är det tredje och sista inlägget i artikelserien Tänka Antiimperialistiskt där vi översätter texter som vi tycker är speciellt viktiga för en förnyad antiimperialistisk kamp.
Vi har översatt ett längre utdrag ur dokumentet Strategy for the Liberation of Palestine som släpptes 1969 i samband med Folkfronten för Palestinas Befrielses andra kongress. Utdraget som vi har gjort fokuserar på politisk teori och byggandet av det revolutionära partiet. I artikelserien har vi rört oss från Ahmad Sa’adats Palestina till Huey P Newtons USA och nu återgår vi till Palestina.I vårt texturval har vi rört oss från det allmänna till det specifika och nu återgår vi till ett bredare politiskt tänkande.
Vikten av politiskt tänkande
En av segerns mest grundläggande förutsättningar är ett klart synsätt: ett klart perspektiv gentemot fienden och ett klart perspektiv gentemot de revolutionära krafterna. I ljuset av detta bestäms kampstrategin och utan detta perspektiv blir nationell handling ett farligt tärningsslag som snart övergår i misslyckande. Därmed, efter decennier av kamp och uppoffring, har det blivit ett imperativ för det palestinska folket att känna sig säkra att denna gång har deras väpnade kamp inom sig de nödvändiga villkoren för succé. Vår folk har länge riktat en kamp mot de sionistiska och koloniala planerna. Sedan 1917 (Balfourdeklarationen) har de folkliga massorna slagits för att behålla sin mark, för att uppnå frihet, för att befria sitt land från kolonialisterna, för att framhäva sin rätt till självbestämmande och för att utnyttja sitt lands resurser för egen vinning. Deras kamp mot sionismen och kolonialismen har antagit varje form och metod. 1936 tog vårt folk upp vapen för att försvara sitt land, sina hem, sin frihet och rätten att bygga sin egen framtid. Kampen har lett till tusentals martyrer och folket har offrat allt. Under den historiska perioden skapade den väpnade kampen ett massmedvetande i nivå med det som våra massor visar i sitt död för kommandohandling idag. Oavsett, trots alla uppoffringar, trots den långa raden martyrer i kommandohandling, trots upptagandet av vapen och massornas entusiasm har vårt folk än idag inte segrat. De flesta bor fortfarande i vidriga förhållanden i läger under ockupationens skosula. Därmed, för att säkra oss om vår kamps seger, räcker det inte med att ta till vapen. Vissa väpnade revolutioner har historiskt slutat i vinst men andra har resulterat i förlust. Det ligger på oss att möta faktumen med rak rygg, med mod och med en revolutionär vetenskaplig mentalitet. Ett klart synsätt på saker och de krafter som tar del i kampen leder till vinst medan häftighet och spontanitet leder till förlust.
Detta visar tydligt vikten av vetenskapligt politiskt tänkande som vägleder revolutionen och dess strategi. Revolutionärt politiskt tänkande är inte en abstrakt idé som flyter runt i ett vakuum, eller en akademikers lyx, eller en intellektuell hobby för de utbildade, som vi kan, om vi nu vill, lägga åt sidan som en icke nödvändig lyx. Vetenskapligt revolutionärt tänkande är klart tänkande varigenom massorna kan förstå sin fiende, dess svaga och starka punkter och krafterna som stöttar och allierat sig med fienden…
Vi vill dock varna mot faran i att ta denna fråga alltför lättvindigt. Det finns de hos våra kämpar och i våra baser, en trend som blandar ihop revolutionärt politiskt tänkande med politiska utsvävningar som representeras av vissa ”politiska krafter” och ”politiska ledare.” Denna trend fördunklar revolutionärt politiskt tänkande med förlegade politiska metoder som användes innan strategin av väpnad kamp. Denna trend förvirrar även politiskt tänkande i form av komplicerade sofismer hos vissa intellektuella när de diskuterar frågor kopplade till revolutionen…
För att utöva [den revolutionära rollen] måste politiskt tänkande (1) vara vetenskapligt, (2) vara så tydligt så det kan nås av massorna och (3) gå förbi allmänna sanningar och penetrera så djupt som möjligt i kampens strategi och taktik för att leda kombattanterna i att möta deras problem. När revolutionärt tänkande uppfyller dessa kriterier blir det massornas mest effektiva vapen, och tillåter dem att ena sina krafter och ha en glasklar bild av striden med alla sidornas krafter och av dessa sidors krafters position från revolutionens början till dess slutgiltiga mål.
Att möta imperialisternas teknologiska överlägsenhet
Hur kan svaga folk möta imperialistisk teknologisk överlägsenhet?
Vår konfrontation med fiendelägret som representeras av Israel, sionismen, imperialismen och den arabiska reaktionen kommer vara genom en strategi som koncentrerar den palestinska revolutionens krafter på palestinsk, arabisk och världsnivå för att möta fienden med ett revolutionärt läger som är överlägset i storlek och antal. Men detta är inte i sig tillräckligt för segern. En av fiendens mest starka punkter är vetenskaplig och teknologisk överlägsenhet, och denna överlägsenhet speglad i den militära förmåga som möter vårt revolutionära krig. Hur kan vi bemöta och övervinna denna överlägsenhet?
[…]
Alla grundliga vetenskapliga studier av krigen 1948, 1956 och 1967 bör klart visa rollen som spelades av fiendens teknologiska och militärstrategiska överlägsenhet och speglingen av denna roll på slagfältet i fiendens vinst och vår förlust i dessa slag. Det vore dumdristigt att ge våra militära förluster i dessa tre stora konfrontationer en arbiträr, ytlig förklaring som skulle vilseleda oss in i tron att vi hade kunnat vinna om det inte vore för vissa sammanträffanden eller vissa misstag. Vårt misslyckande i att bemöta sionismen och Israel under de föregående femtio åren kan inte förklaras på annat sätt än genom vår svaga och magra politiska, ekonomiska, sociala och militära struktur i bemötandet av en rörelse och ett samhälle som är vetenskapligt, teknologiskt och strategiskt överlägset oss, och vår felaktiga bild av striden och konfrontationsteorin som vi hittills anammat. Vår konfrontation med Israel och med imperialismen kan inte leda till riktig seger om den utgörs av klassisk militär konfrontation i formen av konventionellt rirignmellan fiendens armé och våra reguljära trupper. Ett sådant krig skulle vinnas av Israel och imperialismen på grund av deras överlägsenhet i vapen och kvalitet, deras förmåga att använda den moderna krigsmaskinen och röra den med chockerande fart och flexibilitet, samt deras ekonomiska förmågor att upprätthålla ett sådant krig.
Vårt beroende av Sovjetunionen räcker inte för att stänga gapen på vetenskaplig, teknologisk och militärstrategisk nivå. Det handlar inte om ”moderna vapen och införskaffningen därav.” Det grundläggande villkoret är det mänskliga momentet som genomgående är kapabelt att förstå och utföra den mest effektiva användningen av den moderna krigsmaskinen. Detta beror i sin tur på den teknologiska och vetenskapliga kvaliteten hos människorna som bär sådana vapen.
[…] Imperialismens teknologiska och militära överlägsenhet möts hos de svaga folken gerillakrig och folkliga befrielsekrig. Genom gerrillastrid undviker vi direkt konfrontation med fienden och därmed förhindrar vi den från att fullt ut utöva sin teknologiska överlägsenhet mot våra krafter och krossa dem i blixtfart. Gerillakrigföring ämnar att attackera fiendens svaga punkter, utöva snabba reträtter och undvika direkta slag för att orsaka fienden små förluster som dagligen ackumulerar utan att låta den möta och krossa våra krafter snabbt med sin extremt mobila och dödliga krigsmaskin… Med eskaleringen av revolutionen, trakasserierna av fiendens trupper och fiendens behov att distribuera sina krafter i varje stad och by längs dess gränser, börjar bilden skifta mot ett storskaligt och effektivt krig.
Vi kan inte fullständigt besegra fiendekrafterna eller uppnå total frihet genom gerillakrig men gerillakrig är det första stadiet i det utdragna kriget. Den revolutionära armén kommer kunna segra över fiendens överlägsenhet genom följande villkor: att vara politiskt medvetna och sammanblandade med de organiserade massorna som stödjer den och ger den dess mänskliga och materiella nödvändigheter; att alliera sig med världens revolutionära krafter som kommer bidra med sitt stöd och sina förstärkningar; genom att bygga erfarenhet och effektivitet genom kamp och smälta samman med det revolutionära partiet som erbjuder det klara perspektivet och en organisk koppling med alla revolutionära krafter på alla nivåer. Och med hjältemodig bestämdhet som påtvingas genom år av förtryck, förödmjukelse, misär och exploatering som Israel och imperialismen utövar mot vårt folk; kommer den revolutionära armén kunna segra mot fiendens överlägsenhet.
Inget revolutionärt parti utan revolutionär teori
Basen i strukturen hos det revolutionära partiet är den revolutionära teori som det följer. Utan denna teori blir partiet enbart en grupp som rör sig spontant eller empiriskt utan att kunna vara kraften som kontrollerar händelseförloppet. Revolutionär teori betyder en klar blick och en vetenskaplig framförhållning i förståelsen och analysen av händelser och moment, och därmed förmågan att leda.
Den revolutionära teorin som framhäver alla mänsklighetens frågor på vetenskapligt och revolutionärt vis är Marxismen. I den mänskliga historiens jakt efter kunskap, representerar Marxismen ett unikt försök att förstå naturen, livet, samhället och historien. Markiserna har framfört en teori (dialektisk materialism) som analyserar och förklarar naturen och dess rörelse och lagarna som bestämmer denna rörelse genom en påtaglig vetenskaplig materiell ingång som inte känner vid illusion, vidskeplighet, subjektiv medling och fantasi och rena orala eller logiska hinder den har därefter applicerat samma vetenskapliga förhållningssätt till studier om samhället, samhällets rörelse och den historiska marschen (historisk materialism,) med specifikt fokus på formationen av, strukturen och konflikterna och rörelserna av det moderna kapitalistiska samhället (teorin om mervärde och vetenskaplig socialism.) genom allt detta har Marxismen presenterat ett dialektiskt vetenskapligt förhållningssätt som upphöjt studerandet av historien, samhället och de politiska manifestationerna till nivån av en vetenskap… Lenin slutförde Marx vetenskapliga försök genom att applicera samma Marxistiska metod till analysen av kapitalismen i dess evolution mot centralisering, monopol, och kolonisering, och därmed förklarade han alla politiska händelser under början av 1900-talet. Med utgångspunkt i Marxismen och den vetenskapliga socialistiska ståndpunkten kunde han leda den första socialistiska revolutionen mot seger, lägga fram dess strategi, möta dess problem och definiera de egenskaper hos den revolutionära organisationen som leder till seger. På detta sätt gav Lenin Marxistisk teori dess revolutionära moderna tillämpning så att Marxism-Leninismen blev utgångspunkten för revolution i denna historiska era. Som alla andra vetenskapliga teorier har denna teori genomgått testet för dess validitet genom experiment och på grund av dess verkliga praktik har den uppnått alla detta århundrades krav för att bli vetenskap… Oktoberrevolutionen, revolutionerna i Kina, Kuba och Vietnam och alla andra revolutionära erfarenheter runt om världen har från början byggts på styrkan i denna teori. Allt detta står i kontrast till den vacklande förvirringen och kollapsen hos alla revolutionära försök som inte har baserats på dess vision, dess teori och dess vägledning. Det är inte ett sammanträffande att Oktoberrevolutionen, revolutionerna i Kina, Kuba, Nordkorea, Vietnam och Europas socialistiska länder har lyckats och stått stadiga gentemot imperialismen och lyckats överkomma – eller börjat överkomma – stadiet av underutveckling, mot kvasiparalysen och svagheten som karaktäriserar länderna i Tredje Världen som inte är övertygade om den vetenskapliga socialistiska teorin som vägledning för planeringen av all deras politik och alla deras program.
[…]
Marxismen som ett revolutionärt teoretiskt vapen beror på sättet som det förstås på å ena sidan och å andra sidan på dess korrekta applicering i ett specifikt skede. Essensen i Marxismen är metoden som den representerar i att de på och analysera saker och att avgöra riktningen hos deras rörelse. Därmed är det revolutionära förståendet av Marxismen förståelsen av den som en aktiv guide och inte som en fixerad, rigid doktrin. Lenin och Mao Tse-Tung och Marx och Engels före dem har vid flertalet tillfällen påvisat behovet av ett Marxistisk synsätt som är vägledande och inte som dogmatiskt.
[…]
Teori i den Marxistiska bemärkelsen är i kontinuerlig dialektisk relation till verklighet och praktik. Faktumet att den är i dialektisk relation till praktik betyder att den är växande, på väg framåt, med modifikation och inte i ett fixerat stadie.
Det farligaste fenomenet som bemöter oss i vår hängivenhet till Marxistisk teori är en förståelse som är mekanisk, idealistisk och berövar den dess förmåga att förklara saker i sin levande verkliga form… [A]tt följa Marxism-Leninismen producerar inga resultat om inte detta följande betyder användande av denna teori och applikationen av den i att förstå riktiga förhållanden och i att formulera en fungerande strategi som avgör naturen i skedet, naturen i striden, definitionen av de stridande krafterna och vår bild av rörelsen i denna konflikt, såväl som den grundliga förståelsen av de konkreta omständigheterna genom vilka vi rör oss.
[…]
Tänkandet som nu regerar hos våra massor är ett högertänkande på grund av utbredningen av reaktion och kolonialism. Misslyckandet av de Kommunistiska partierna och deras attityder gentemot massornas problem, såsom enighet, nationalism och Israel, har producerat hos massorna ett ihopblandande av Marxistiskt tänkande och dessa attityder. Det måste poängteras att det finns konstanta försök av reaktionära och koloniala element att fördunkla detta tänkande och presentera det som oviktigt för deras nationella känsla och arv. Slutligen finns det även en förbryllad syn av detta tänkande som presenteras till massorna som en omogen, barnslig vänsterism som talar om tankarna på ett sätt som inte förstås av massorna, ett sätt som för dem verkar underligt och irrelevant gentemot hanteringen av deras akuta problem. Men de positiva resultaten som producerats av ett sunt förstående av Marxism-Leninismen kommer försäkra att detta tänkande finner en väg in i vårt hemland så att vi kan bygga på ess grund vårt nya liv, vårt vetenskapliga förstående av livet och våra nya moderna ideal.
Inom denna kontext omfamnar Folkfronten Marxist-Leninistisk teori som en grundläggande strategisk ståndpunkt för att bygga det revolutionära partiet på en stark teoretisk grund som kommer ena dess tänkande och syn på striden och möjliggöra mobiliseringen av massorna för att utöva deras viljor åt ett enskilt håll, för att göra de till en enad kraft kapabel till seger.
Partiet och massorna
Partiet är massornas ledarskap. På grund avfetta måste partiets medlemmar och ledare komma från de mest medvetna elementen som genomsyras av handlingens entusiasm och är villiga att acceptera uppoffring, utöva disciplin och agera i enlighet med organisationens politiska regleringar. Partiet måste se till att dess medlemmar i allmänhet utgör ett föredöme och en förtrupp i medvetenhet, aktivitet, uppoffring och disciplin. Om partiet och dess medlemmar förlorar dessa egenskaper så förlorar det naturligt sin roll som en revolutionär politisk organisation. Men samtidigt som partiet måste upprätthålla sig självt som en medveten, aktiv, lojal och disciplinerad organisation, måste det samtidigt vara en massornas organisation, som strålar ut från dem, lever bland dem och kämpar för deras sak – beroende av dem samtidigt som det realiserar dess mål genom och med dem och i deras intresse.
Mao Tse-Tung säger:
Oavsett hur aktiv den ledande gruppen är, kommer dess aktivitet utmynna i meningslösa försök utförda av en handfull personer om den inte kombinerad med massornas aktivitet. Å andra sidan, om massorna ensamt är aktiva utan en stark ledande grupp att organisera deras aktivitet riktigt, kommer sådan aktivitet inte upprätthållas länge, eller utföras i rätt riktning eller höjas till en högre nivå.”
Det vore väldigt användbart för oss att alltid komma ihåg detta i vår handling. Genom att förstå den dialektiska relationen mellan partiet och massorna kan vi förstå på ett rimligt vis partiets roll å ena sidan och massornas roll å andra.
Masslinjen är den tredje strategiska linjen i byggandet av Folkfronten.
För att lyckas med att bygga Folkfronten för massornas organisering, måste varje revolutionär politisk aktion vara djupt förankrad i organisationens ledande medlemmar. Det slutgiltiga syftet bakom vår handling är massorna: massornas frihet, massornas värdighet, massorna liv, uppfyllandet av deras behov, deras framtids garanti.
[…]
Att alltid se till massorna, hantera massornas problem, arbeta för massorna, hjälpa massorna förstå och analysera sina problem och anta en position därtill, att assistera dem i att organisera sig själva och leda dem till handling mot sina problem – det är vår huvudsakliga uppgift, syftet med vår existens och det är det enda sättet att mobilisera den revolutionära styrkan som kommer förmå oss att nå våra mål.
[…]
Medlemmen som upprättar de bästa relationerna med massorna runt omkring sig själv, letar efter alla tjänster han kan utföra för dem och utgör för sina närstående en faktor som väcker och assisterar är den revolutionäre medlemmen. Det finns inga belägg för att det finns någon revolutionär kvalitet i medlemmen som skadar massorna eller isolerar sig från dem…
Partiet som mobiliserar varje man, kvinna och arbetare, varje bonde, varje student och varje ungdom till revolutionen, som konstant rör sig mot striden och revolutionen och leder massorna i deras diverse politiska och massaktiviteter, och partiet vars grundläggande organisation omringas av student-, arbetar-, och bondeföreningar, fackförbund och bondefack, samt organisationer för kvinnor och ungdomar är massornas revolutionära politiska organisation. Det finns inga belägg för att det finns någon revolutionär kvalitet i en organisation som lever separat från massorna…
[Mao Tse-Tung säger:]
Om vi försökte gå på offensiven när massorna inte än är uppvaknade, skulle det vara äventyrism. Om vi insisterade att leda massorna att göra något mot deras vilja skulle vi säkerligen misslyckas. Om vi inte rörde oss när massorna kräver rörelser vore det högeropportunism.
Vårt understrykande av masslinjen och den grundläggande karaktären hos massorna ska inte förstås på ett felaktigt idealistiskt vis som skapar hos massorna ett sentimentalt mystiskt perspektiv som döljer från dem den objektiva synen på saker och resultera i att falla bakom massorna istället för att smälta samman med dem med syftet att leda dem.
[…]
I sina positioner har massorna ibland sentimentala och impulsiva reaktioner som är ovetenskapliga i sina beräkningar och oobjektiva i sin utvärdering av omständigheterna. Därmed är det fel för partiet att alltid följa massornas tillstånd utan handling eller påverkan. Partiet måste alltid ha i åtanke faran av impuls i politisk handling, och att dess roll är att leda massorna och inte snubbla bakom dem. Annars skulle det förlora sitt existensberättigande som en revolutionär politisk organisation.
Relationen mellan partiet och massorna är en dialektisk relation. Det lär dem och lär sig av dem. Det påverkar dem och påverkas av dem. De bidrar med fakta och i analysen och förståelsen av dessa fakta återger partiet en sund utvärdering av situationen och till slut politiska program.
Den som har följt januari månads rapportering om Palestina vet kanske
att ockupationsmakten Israel har annonserat en ny offensiv mot det
palestinska folket och dess befrielsekamp. Gilad Erdan, den israeliske
ministern som ansvarar för repression internt inte minst genom
fängelsemyndigheter såväl som externt mot den internationella
solidaritets- och bojkottrörelsen, har den senaste tiden upprepade
gånger utlovat strängare tag mot palestinska fångar. Dessa löften kommer
inför stundande val där löften och
propaganda om våld mot palestinier är hårdvaluta. Ockupationsmakten har
också börjat göra verklighet av löftena om upptrappat våld och nyligen
angripit Ofer-fängelsets fångar med specialstyrkor beväpnade med
attackhundar, batongar, gummiklädda stålkulor och tårgasbomber.
Uppskattningsvis har 150 palestinska fångar redan kommit till skada i en
fångbefolkning på uppemot 1200, varav flera hundra barn.
Men motståndet bland fångarna lever, och ett flertal protester och motståndsaktioner har inletts av fångarnas starka och brokiga rörelse. Fångarna och deras sympatisörer kallar nu på omvärlden. Läs och sprid artikeln på engelska från våra internationella kamrater i Samidoun Palestinian Prisoner Solidarity Network, anordna protestaktioner för att uppmärksamma de palestinska fångarna, dra igång eller stötta kampanjer i linje med den internationella BDS-rörelsen och anslut dig till den internationella solidaritetsrörelsen för Palestinas befrielse!
