Tänka Antiimperialistiskt: Folkfronten

Detta är det tredje och sista inlägget i artikelserien Tänka Antiimperialistiskt där vi översätter texter som vi tycker är speciellt viktiga för en förnyad antiimperialistisk kamp.

Vi har översatt ett längre utdrag ur dokumentet Strategy for the Liberation of Palestine som släpptes 1969 i samband med Folkfronten för Palestinas Befrielses andra kongress. Utdraget som vi har gjort fokuserar på politisk teori och byggandet av det revolutionära partiet. I artikelserien har vi rört oss från Ahmad Sa’adats Palestina till Huey P Newtons USA och nu återgår vi till Palestina. I vårt texturval har vi rört oss från det allmänna till det specifika och nu återgår vi till ett bredare politiskt tänkande.

Vikten av politiskt tänkande

En av segerns mest grundläggande förutsättningar är ett klart synsätt: ett klart perspektiv gentemot fienden och ett klart perspektiv gentemot de revolutionära krafterna. I ljuset av detta bestäms kampstrategin och utan detta perspektiv blir nationell handling ett farligt tärningsslag som snart övergår i misslyckande. Därmed, efter decennier av kamp och uppoffring, har det blivit ett imperativ för det palestinska folket att känna sig säkra att denna gång har deras väpnade kamp inom sig de nödvändiga villkoren för succé. Vår folk har länge riktat en kamp mot de sionistiska och koloniala planerna. Sedan 1917 (Balfourdeklarationen) har de folkliga massorna slagits för att behålla sin mark, för att uppnå frihet, för att befria sitt land från kolonialisterna, för att framhäva sin rätt till självbestämmande och för att utnyttja sitt lands resurser för egen vinning. Deras kamp mot sionismen och kolonialismen har antagit varje form och metod. 1936 tog vårt folk upp vapen för att försvara sitt land, sina hem, sin frihet och rätten att bygga sin egen framtid. Kampen har lett till tusentals martyrer och folket har offrat allt. Under den historiska perioden skapade den väpnade kampen ett massmedvetande i nivå med det som våra massor visar i sitt död för kommandohandling idag. Oavsett, trots alla uppoffringar, trots den långa raden martyrer i kommandohandling, trots upptagandet av vapen och massornas entusiasm har vårt folk än idag inte segrat. De flesta bor fortfarande i vidriga förhållanden i läger under ockupationens skosula. Därmed, för att säkra oss om vår kamps seger, räcker det inte med att ta till vapen. Vissa väpnade revolutioner har historiskt slutat i vinst men andra har resulterat i förlust. Det ligger på oss att möta faktumen med rak rygg, med mod och med en revolutionär vetenskaplig mentalitet. Ett klart synsätt på saker och de krafter som tar del i kampen leder till vinst medan häftighet och spontanitet leder till förlust.

Detta visar tydligt vikten av vetenskapligt politiskt tänkande som vägleder revolutionen och dess strategi. Revolutionärt politiskt tänkande är inte en abstrakt idé som flyter runt i ett vakuum, eller en akademikers lyx, eller en intellektuell hobby för de utbildade, som vi kan, om vi nu vill, lägga åt sidan som en icke nödvändig lyx. Vetenskapligt revolutionärt tänkande är klart tänkande varigenom massorna kan förstå sin fiende, dess svaga och starka punkter och krafterna som stöttar och allierat sig med fienden…

Vi vill dock varna mot faran i att ta denna fråga alltför lättvindigt. Det finns de hos våra kämpar och i våra baser, en trend som blandar ihop revolutionärt politiskt tänkande med politiska utsvävningar som representeras av vissa ”politiska krafter” och ”politiska ledare.” Denna trend fördunklar revolutionärt politiskt tänkande med förlegade politiska metoder som användes innan strategin av väpnad kamp. Denna trend förvirrar även politiskt tänkande i form av komplicerade sofismer hos vissa intellektuella när de diskuterar frågor kopplade till revolutionen…

För att utöva [den revolutionära rollen] måste politiskt tänkande (1) vara vetenskapligt, (2) vara så tydligt så det kan nås av massorna och (3) gå förbi allmänna sanningar och penetrera så djupt som möjligt i kampens strategi och taktik för att leda kombattanterna i att möta deras problem. När revolutionärt tänkande uppfyller dessa kriterier blir det massornas mest effektiva vapen, och tillåter dem att ena sina krafter och ha en glasklar bild av striden med alla sidornas krafter och av dessa sidors krafters position från revolutionens början till dess slutgiltiga mål.

Att möta imperialisternas teknologiska överlägsenhet

Hur kan svaga folk möta imperialistisk teknologisk överlägsenhet?

Vår konfrontation med fiendelägret som representeras av Israel, sionismen, imperialismen och den arabiska reaktionen kommer vara genom en strategi som koncentrerar den palestinska revolutionens krafter på palestinsk, arabisk och världsnivå för att möta fienden med ett revolutionärt läger som är överlägset i storlek och antal. Men detta är inte i sig tillräckligt för segern. En av fiendens mest starka punkter är vetenskaplig och teknologisk överlägsenhet, och denna överlägsenhet speglad i den militära förmåga som möter vårt revolutionära krig. Hur kan vi bemöta och övervinna denna överlägsenhet?

[…]

Alla grundliga vetenskapliga studier av krigen 1948, 1956 och 1967 bör klart visa rollen som spelades av fiendens teknologiska och militärstrategiska överlägsenhet och speglingen av denna roll på slagfältet i fiendens vinst och vår förlust i dessa slag. Det vore dumdristigt att ge våra militära förluster i dessa tre stora konfrontationer en arbiträr, ytlig förklaring som skulle vilseleda oss in i tron att vi hade kunnat vinna om det inte vore för vissa sammanträffanden eller vissa misstag. Vårt misslyckande i att bemöta sionismen och Israel under de föregående femtio åren kan inte förklaras på annat sätt än genom vår svaga och magra politiska, ekonomiska, sociala och militära struktur i bemötandet av en rörelse och ett samhälle som är vetenskapligt, teknologiskt och strategiskt överlägset oss, och vår felaktiga bild av striden och konfrontationsteorin som vi hittills anammat. Vår konfrontation med Israel och med imperialismen kan inte leda till riktig seger om den utgörs av klassisk militär konfrontation i formen av konventionellt rirignmellan fiendens armé och våra reguljära trupper. Ett sådant krig skulle vinnas av Israel och imperialismen på grund av deras överlägsenhet i vapen och kvalitet, deras förmåga att använda den moderna krigsmaskinen och röra den med chockerande fart och flexibilitet, samt deras ekonomiska förmågor att upprätthålla ett sådant krig.

Vårt beroende av Sovjetunionen räcker inte för att stänga gapen på vetenskaplig, teknologisk och militärstrategisk nivå. Det handlar inte om ”moderna vapen och införskaffningen därav.” Det grundläggande villkoret är det mänskliga momentet som genomgående är kapabelt att förstå och utföra den mest effektiva användningen av den moderna krigsmaskinen. Detta beror i sin tur på den teknologiska och vetenskapliga kvaliteten hos människorna som bär sådana vapen.

[…] Imperialismens teknologiska och militära överlägsenhet möts hos de svaga folken gerillakrig och folkliga befrielsekrig. Genom gerrillastrid undviker vi direkt konfrontation med fienden och därmed förhindrar vi den från att fullt ut utöva sin teknologiska överlägsenhet mot våra krafter och krossa dem i blixtfart. Gerillakrigföring ämnar att attackera fiendens svaga punkter, utöva snabba reträtter och undvika direkta slag för att orsaka fienden små förluster som dagligen ackumulerar utan att låta den möta och krossa våra krafter snabbt med sin extremt mobila och dödliga krigsmaskin… Med eskaleringen av revolutionen, trakasserierna av fiendens trupper och fiendens behov att distribuera sina krafter i varje stad och by längs dess gränser, börjar bilden skifta mot ett storskaligt och effektivt krig.

Vi kan inte fullständigt besegra fiendekrafterna eller uppnå total frihet genom gerillakrig men gerillakrig är det första stadiet i det utdragna kriget. Den revolutionära armén kommer kunna segra över fiendens överlägsenhet genom följande villkor: att vara politiskt medvetna och sammanblandade med de organiserade massorna som stödjer den och ger den dess mänskliga och materiella nödvändigheter; att alliera sig med världens revolutionära krafter som kommer bidra med sitt stöd och sina förstärkningar; genom att bygga erfarenhet och effektivitet genom kamp och smälta samman med det revolutionära partiet som erbjuder det klara perspektivet och en organisk koppling med alla revolutionära krafter på alla nivåer. Och med hjältemodig bestämdhet som påtvingas genom år av förtryck, förödmjukelse, misär och exploatering som Israel och imperialismen utövar mot vårt folk; kommer den revolutionära armén kunna segra mot fiendens överlägsenhet.

Inget revolutionärt parti utan revolutionär teori

Basen i strukturen hos det revolutionära partiet är den revolutionära teori som det följer. Utan denna teori blir partiet enbart en grupp som rör sig spontant eller empiriskt utan att kunna vara kraften som kontrollerar händelseförloppet. Revolutionär teori betyder en klar blick och en vetenskaplig framförhållning i förståelsen och analysen av händelser och moment, och därmed förmågan att leda.

Den revolutionära teorin som framhäver alla mänsklighetens frågor på vetenskapligt och revolutionärt vis är Marxismen. I den mänskliga historiens jakt efter kunskap, representerar Marxismen ett unikt försök att förstå naturen, livet, samhället och historien. Markiserna har framfört en teori (dialektisk materialism) som analyserar och förklarar naturen och dess rörelse och lagarna som bestämmer denna rörelse genom en påtaglig vetenskaplig materiell ingång som inte känner vid illusion, vidskeplighet, subjektiv medling och fantasi och rena orala eller logiska hinder den har därefter applicerat samma vetenskapliga förhållningssätt till studier om samhället, samhällets rörelse och den historiska marschen (historisk materialism,) med specifikt fokus på formationen av, strukturen och konflikterna och rörelserna av det moderna kapitalistiska samhället (teorin om mervärde och vetenskaplig socialism.) genom allt detta har Marxismen presenterat ett dialektiskt vetenskapligt förhållningssätt som upphöjt studerandet av historien, samhället och de politiska manifestationerna till nivån av en vetenskap… Lenin slutförde Marx vetenskapliga försök genom att applicera samma Marxistiska metod till analysen av kapitalismen i dess evolution mot centralisering, monopol, och kolonisering, och därmed förklarade han alla politiska händelser under början av 1900-talet. Med utgångspunkt i Marxismen och den vetenskapliga socialistiska ståndpunkten kunde han leda den första socialistiska revolutionen mot seger, lägga fram dess strategi, möta dess problem och definiera de egenskaper hos den revolutionära organisationen som leder till seger. På detta sätt gav Lenin Marxistisk teori dess revolutionära moderna tillämpning så att Marxism-Leninismen blev utgångspunkten för revolution i denna historiska era. Som alla andra vetenskapliga teorier har denna teori genomgått testet för dess validitet genom experiment och på grund av dess verkliga praktik har den uppnått alla detta århundrades krav för att bli vetenskap… Oktoberrevolutionen, revolutionerna i Kina, Kuba och Vietnam och alla andra revolutionära erfarenheter runt om världen har från början byggts på styrkan i denna teori. Allt detta står i kontrast till den vacklande förvirringen och kollapsen hos alla revolutionära försök som inte har baserats på dess vision, dess teori och dess vägledning. Det är inte ett sammanträffande att Oktoberrevolutionen, revolutionerna i Kina, Kuba, Nordkorea, Vietnam och Europas socialistiska länder har lyckats och stått stadiga gentemot imperialismen och lyckats överkomma – eller börjat överkomma – stadiet av underutveckling, mot kvasiparalysen och svagheten som karaktäriserar länderna i Tredje Världen som inte är övertygade om den vetenskapliga socialistiska teorin som vägledning för planeringen av all deras politik och alla deras program.

[…]

Marxismen som ett revolutionärt teoretiskt vapen beror på sättet som det förstås på å ena sidan och å andra sidan på dess korrekta applicering i ett specifikt skede. Essensen i Marxismen är metoden som den representerar i att de på och analysera saker och att avgöra riktningen hos deras rörelse. Därmed är det revolutionära förståendet av Marxismen förståelsen av den som en aktiv guide och inte som en fixerad, rigid doktrin. Lenin och Mao Tse-Tung och Marx och Engels före dem har vid flertalet tillfällen påvisat behovet av ett Marxistisk synsätt som är vägledande och inte som dogmatiskt.

[…]

Teori i den Marxistiska bemärkelsen är i kontinuerlig dialektisk relation till verklighet och praktik. Faktumet att den är i dialektisk relation till praktik betyder att den är växande, på väg framåt, med modifikation och inte i ett fixerat stadie.

Det farligaste fenomenet som bemöter oss i vår hängivenhet till Marxistisk teori är en förståelse som är mekanisk, idealistisk och berövar den dess förmåga att förklara saker i sin levande verkliga form… [A]tt följa Marxism-Leninismen producerar inga resultat om inte detta följande betyder användande av denna teori och applikationen av den i att förstå riktiga förhållanden och i att formulera en fungerande strategi som avgör naturen i skedet, naturen i striden, definitionen av de stridande krafterna och vår bild av rörelsen i denna konflikt, såväl som den grundliga förståelsen av de konkreta omständigheterna genom vilka vi rör oss.

[…]

Tänkandet som nu regerar hos våra massor är ett högertänkande på grund av utbredningen av reaktion och kolonialism. Misslyckandet av de Kommunistiska partierna och deras attityder gentemot massornas problem, såsom enighet, nationalism och Israel, har producerat hos massorna ett ihopblandande av Marxistiskt tänkande och dessa attityder. Det måste poängteras att det finns konstanta försök av reaktionära och koloniala element att fördunkla detta tänkande och presentera det som oviktigt för deras nationella känsla och arv. Slutligen finns det även en förbryllad syn av detta tänkande som presenteras till massorna som en omogen, barnslig vänsterism som talar om tankarna på ett sätt som inte förstås av massorna, ett sätt som för dem verkar underligt och irrelevant gentemot hanteringen av deras akuta problem. Men de positiva resultaten som producerats av ett sunt förstående av Marxism-Leninismen kommer försäkra att detta tänkande finner en väg in i vårt hemland så att vi kan bygga på ess grund vårt nya liv, vårt vetenskapliga förstående av livet och våra nya moderna ideal. 

Inom denna kontext omfamnar Folkfronten Marxist-Leninistisk teori som en grundläggande strategisk ståndpunkt för att bygga det revolutionära partiet på en stark teoretisk grund som kommer ena dess tänkande och syn på striden och möjliggöra mobiliseringen av massorna för att utöva deras viljor åt ett enskilt håll, för att göra de till en enad kraft kapabel till seger.

Partiet och massorna

Partiet är massornas ledarskap. På grund avfetta måste partiets medlemmar och ledare komma från de mest medvetna elementen som genomsyras av handlingens entusiasm och är villiga att acceptera uppoffring, utöva disciplin och agera i enlighet med organisationens politiska regleringar. Partiet måste se till att dess medlemmar i allmänhet utgör ett föredöme och en förtrupp i medvetenhet, aktivitet, uppoffring och disciplin. Om partiet och dess medlemmar förlorar dessa egenskaper så förlorar det naturligt sin roll som en revolutionär politisk organisation. Men samtidigt som partiet måste upprätthålla sig självt som en medveten, aktiv, lojal och disciplinerad organisation, måste det samtidigt vara en massornas organisation, som strålar ut från dem, lever bland dem och kämpar för deras sak – beroende av dem samtidigt som det realiserar dess mål genom och med dem och i deras intresse.

Mao Tse-Tung säger:

Oavsett hur aktiv den ledande gruppen är, kommer dess aktivitet utmynna i meningslösa försök utförda av en handfull personer om den inte kombinerad med massornas aktivitet. Å andra sidan, om massorna ensamt är aktiva utan en stark ledande grupp att organisera deras aktivitet riktigt, kommer sådan aktivitet inte upprätthållas länge, eller utföras i rätt riktning eller höjas till en högre nivå.”

Det vore väldigt användbart för oss att alltid komma ihåg detta i vår handling. Genom att förstå den dialektiska relationen mellan partiet och massorna kan vi förstå på ett rimligt vis partiets roll å ena sidan och massornas roll å andra.

Masslinjen är den tredje strategiska linjen i byggandet av Folkfronten.

För att lyckas med att bygga Folkfronten för massornas organisering, måste varje revolutionär politisk aktion vara djupt förankrad i organisationens ledande medlemmar. Det slutgiltiga syftet bakom vår handling är massorna: massornas frihet, massornas värdighet, massorna liv, uppfyllandet av deras behov, deras framtids garanti.

[…]

Att alltid se till massorna, hantera massornas problem, arbeta för massorna, hjälpa massorna förstå och analysera sina problem och anta en position därtill, att assistera dem i att organisera sig själva och leda dem till handling mot sina problem – det är vår huvudsakliga uppgift, syftet med vår existens och det är det enda sättet att mobilisera den revolutionära styrkan som kommer förmå oss att nå våra mål.

[…]

Medlemmen som upprättar de bästa relationerna med massorna runt omkring sig själv, letar efter alla tjänster han kan utföra för dem och utgör för sina närstående en faktor som väcker och assisterar är den revolutionäre medlemmen. Det finns inga belägg för att det finns någon revolutionär kvalitet i medlemmen som skadar massorna eller isolerar sig från dem…

Partiet som mobiliserar varje man, kvinna och arbetare, varje bonde, varje student och varje ungdom till revolutionen, som konstant rör sig mot striden och revolutionen och leder massorna i deras diverse politiska och massaktiviteter, och partiet vars grundläggande organisation omringas av student-, arbetar-, och bondeföreningar, fackförbund och bondefack, samt organisationer för kvinnor och ungdomar är massornas revolutionära politiska organisation. Det finns inga belägg för att det finns någon revolutionär kvalitet i en organisation som lever separat från massorna…

[Mao Tse-Tung säger:]

Om vi försökte gå på offensiven när massorna inte än är uppvaknade, skulle det vara äventyrism. Om vi insisterade att leda massorna att göra något mot deras vilja skulle vi säkerligen misslyckas. Om vi inte rörde oss när massorna kräver rörelser vore det högeropportunism.

Vårt understrykande av masslinjen och den grundläggande karaktären hos massorna ska inte förstås på ett felaktigt idealistiskt vis som skapar hos massorna ett sentimentalt mystiskt perspektiv som döljer från dem den objektiva synen på saker och resultera i att falla bakom massorna istället för att smälta samman med dem med syftet att leda dem.

[…]

I sina positioner har massorna ibland sentimentala och impulsiva reaktioner som är ovetenskapliga i sina beräkningar och oobjektiva i sin utvärdering av omständigheterna. Därmed är det fel för partiet att alltid följa massornas tillstånd utan handling eller påverkan. Partiet måste alltid ha i åtanke faran av impuls i politisk handling, och att dess roll är att leda massorna och inte snubbla bakom dem. Annars skulle det förlora sitt existensberättigande som en revolutionär politisk organisation.

Relationen mellan partiet och massorna är en dialektisk relation. Det lär dem och lär sig av dem. Det påverkar dem och påverkas av dem. De bidrar med fakta och i analysen och förståelsen av dessa fakta återger partiet en sund utvärdering av situationen och till slut politiska program.