Denna artikel är en översättning från Collectif Palestine Vaincra.
Nedan återger vi en intervju med Collectif Palestine Vaincra i tidskriften Supernova om den palestinasolidaritetsrörelsens nuvarande situation och våra uppgifter i mobiliseringen mot det pågående folkmordet i Gaza.
Läs tidskriftens 5:e nummer i PDF-format.
1) Mobiliseringar i solidaritet med Palestina har utsatts för många attacker från regeringen, inklusive rent repressiva åtgärder (böter, förbud, förslag om att förbjuda internationalistiska och antiimperialistiska solidaritetsorganisationer). Vilka erfarenheter har ni av detta?
Sedan vi grundades mars 2019 har Collectif Palestine Vaincra utsatts för allt hårdare repression från franska myndigheter: från böter på falska grunder till förbud mot vissa av våra initiativ till order om vår upplösning mars 2022 på begäran av Gérald Darmanin genom ett ministerdekret. Det sistnämnda upphävdes av franska högsta förvaltningsdomstolen maj 2022, men processen pågår fortfarande och en förhandling i sakfrågan kommer att hållas under de kommande veckorna/månaderna, så ingenting är fastställt ännu. Måltavlan för denna kriminalisering är naturligtvis våra politiska ändamål: att bygga en antiimperialistisk och antisionistisk folkrörelse som syftar till att stödja det palestinska folkets motstånd tills alla flyktingar har fått återvända och Palestina har befriats från havet till Jordanfloden.
Men det måste betonas att dessa angrepp på oss tyvärr inte är isolerade fall. Vi ser en växande kriminalisering av den palestinska solidaritetsrörelsen i Frankrike, vilket måste förstås som ett uttryck för den franska imperialistiska politiken i Mellanöstern. Även om Frankrike alltid har stöttat den sionistiska koloniseringen av Palestina ser vi en gradvis förändring i dess diplomati, som alltmer ensidigt stödjer den israeliska extremhögern, som resultat av ett antal faktorer, bland annat den franska imperialismens kris, den arabiska och palestinska borgarklassens politiska kollaps, förstärkningen av Israels normalisering i regionen och så vidare.
Slutligen berör denna repression alla som deltar i kampen mot alla former av förtryck eftersom det bara är ännu en del av den franska regeringens auktoritära radikalisering. Alla sektorer är under attack: motståndet mot islamofobi, antifascismen, miljörörelsen, rörelsen mot nedmonteringen av alla sociala skyddsnät, och så vidare. Så vi måste hjälpas åt för att stå upp mot det tillsammans!
2) Demonstrationerna och solidariteten för Palestina har mobiliserat tusentals människor i Frankrike. Unga människor från arbetarklassområden har haft en stark närvaro i demonstrationstågen. Anser ni att det finns ett, inte bara ideologiskt utan materiellt, band av solidaritet mellan palestinierna instängda i sionistiska ghetton och livsvillkoren för de arbetarkvarterens unga proletärer?
Det stämmer att människor från arbetarklassområden har deltagit i mobiliseringar för Palestina i massor. Faktum är att vi måste vara ännu mer precisa, eftersom dessa områden framför allt är invandrarområden och det massiva deltagandet handlar framför allt om arabisk-muslimska personer, särskilt ungdomar och kvinnor. Det finns flera skäl till detta, varav det första är att den palestinska frågan också är en arabisk fråga som direkt berör människor från regionen. Det är många flaggor från arabländer (Marocko och Egypten, till exempel) i demonstrationerna. Allt detta är uttryck för deras engagemang för Palestina, men också ett tydligt folkligt förkastande av de reaktionära arabiska regimernas normaliseringspolitk gentemot den sionistiska staten.
En annan faktor är den historiska och politiska koppling som finns mellan migranters kamp i Frankrike och Palestina som förkroppsligas i en gemensam erfarenhet av att motstå kolonialism och rasism. Detta är innebörden av parollen ”L’Algérie a vaincu, Palestine vaincra” (”Algeriet har segrat, Palestina kommer att segra”) som vi använder vid demonstrationer i Toulouse och som håller det antikoloniala arv som finns i dessa stadsdelar vid liv och betonar legitimiteten i ett koloniserat folks motstånd och dess möjliga seger.
3) Solidaritetskampanjen med Palestina har utvecklats i olika former (demonstrationer, bojkotter, etc.). I Europa har vi också haft former av direkt solidaritet från arbetarkollektiv, som i fallet med hamnarbetarna i Genua och Barcelona som vägrade lasta vapenfartyg åt Israel. De flesta fackföreningar har en ”pacifistisk” inställning till den palestinska konflikten, men vissa (Italien, Irland, Grekland) har uttalat direkt stöd för den palestinska kampen. Hur förhåller sig den franska fackföreningsrörelsen till Palestina? Finns det några tecken på direkt solidaritet?
Liksom samhället i övrigt genomsyras fackföreningsrörelsen av mycket olika åsiktsströmningar. De så kallade samhällsomvandlande facken (CGT, FSU, Solidaires) har traditionellt intagit en pro-palestinsk hållning, men tyvärr går denna sällan utöver PLO-ledningens och Osloavtalens ramverk. Ledningarna för dessa fackföreningar begränsar sig ofta till att förespråka ”fred mellan israeler och palestinier” eller ”tvåstatslösningen”, trots att de senaste trettio åren har visat att denna strategi är en återvändsgränd. Det är också ett svek mot det palestinska folkets strävan att leva i ett samhälle som är fritt från den koloniala bosättningen i hela det historiska Palestina, från havet till Jordanfloden. Vissa fackföreningar spelar dock en positiv roll, såsom UD CGT 31, som tog sitt ansvar i Toulouse genom stå för demonstrationerna under hösten/vintern 2023, som sedan alla slogs ned, och genom att kämpa för Georges Abdallahs frigivning. Dessutom har vissa fackliga sektioner (som CGT RATP:s busssektioner i Malakoff och Nanterre Charlebourg) uppmanat arbetare att strejka till stöd för det palestinska folket och mot den franska regeringen som stödjer den israeliska ockupationen. På samma sätt har fackföreningsmedlemmar från olika sektorer av CGT i Toulouse uppmanat den franska fackföreningsrörelsen att bryta förbindelserna med Histadrut, det israeliska fackförbundet som från första början har varit en stöttepelare för den sionistiska koloniseringen. Detta återupplivar en antiimperialistisk tradition hos arbetarrörelsen som kan ge ett betydande stöd till det palestinska folket genom att konfrontation med den västerländska imperialismens ansvar och dess monopol. Och det är desto viktigare att bygga upp denna mobilisering i och med att vi vet att Frankrike är den ledande europeiska vapenexportören till Israel och att stora franska bolag är direkt inblandade, såsom Thalès, som samarbetar med den israeliska vapentillverkaren Elbit Systems.
4) Den palestinska frågan har splittrat och polariserat debatten i Frankrike. De som inte ”tar avstånd” från palestinska gerillaorganisationer anklagas för ”antisemitism”. De som försöker motarbeta sionismen anklagas omedelbart för ”antisemitism”. Borgerliga tidningar blandar medvetet ihop de två begreppen. För Frankrike innebär försvaret av Israel ett försvar av den atlantiska makten. Hur viktig är sionismen idag, och i vilken utsträckning påverkar den fransk politik?
Likställandet av antisionism med antisemitism och de pågående angreppen för ”terrorapologetism” är alla manövrar som syftar till att förbjuda varje form av utmaning mot den koloniala och imperialistiska ordningen. Detta är taktiker som har använts i årtionden men som har accelererat på senare tid i och med att det sionistiska projektets skörhet har avslöjats. Därför ses det som nödvändigt att göra allt för att garantera inte bara dess överlevnad utan också dess politiska legitimitet, särskilt i de imperialistiska centra som är dess finansiärer. Vi anser dock att denna politik främst förklaras av Frankrikes karaktär som imperialistisk makt och den roll som den sionistiska staten spelar i regionen. Självklart är den sionistiska rörelsen stark i Frankrike, men det är främst intressegemenskapen mellan de imperialistiska makterna och Israel som förklarar denna politik. Vi måste ständigt påminna om att Israel inte är något annat än västimperialismens utpost i arabvärlden och att den straffrihet som Israel åtnjuter på den internationella scenen (i verkligheten i det globala nord) huvudsakligen förklaras av denna dimension snarare än av sionismens verkliga eller förmodade egenskap som en kolonial och rasistisk ideologi.
