Här återges en Twitter-tråd av Samidoun Palestinian Prisoner Solidarity Network som först publicerades på engelska:
När det gäller EU-medlemsstaternas uttalande om de sex palestinska civilsamhällesorganisationer som den israeliska ockupationen felaktigt har utsett till ”terrorister” måste den första frågan vara: Varför tar det åtta månader att förkasta uppenbara och politiskt motiverade lögner?
Det faktum att EU som helhet inte skrev under är också relevant – även om de nio staterna här är biståndsstater är det också uppenbart att det finns EU-stater som Österrike och Ungern som har en ännu mer uppenbart antipalestinsk politik.
Detta är särskilt tydligt när terrorklassningen av dessa 6 organisationer skulle kunna ses inte bara som en attack mot palestinska organisationer som arbetar för att den israeliska regimen ska ställas till svars juridiskt, utan också mot de europeiska länderna/EU, med tanke på deras satsningar på bistånd. Ungefär som när det sionistiska projektet river bostäder, skolor eller mötesplatser som byggts med EU-medel eller med medel från ett EU-land. Naturligtvis hör detta EU-bistånd ihop med ett politiskt projekt som i stort sett godkänner den israeliska kolonisationen och belönar den.
Flera av de länder som undertecknade detta uttalande verkar inte tro att det bör finnas ett livskraftigt palestinskt civilsamhälle – eller ett civilsamhälle bestående av Palestinavänner – inom deras egna gränser. Tyskland och Frankrike sticker ut särskilt. Frankrikes inrikesminister har försökt förbjuda flera organisationer för solidaritet med Palestina, däribland Collectif Palestine Vaincra, som fortfarande kämpar mot det rättsliga angreppet; franska myndigheter har åtalat aktivister för att de uppmanat till bojkott av Israel och har tårgasat demonstranter för Palestina.
I Tyskland förbjöd Berlins regering i år alla Nakba-åminnelser. När palestinier och Palestinavänner gick ut på gatorna i spontana protester och enkla flashmobs möttes de av polisrepression, häktningar och upprepade åtal. Mohammed el-Kurd blev avstängd av Goetheinstitutet för hans ”oacceptabla” politiska uppfattning om Palestina, Khaled Barakat bannlystes från Tyskland i fyra år av samma anledning.
Därför är det viktigt att göra mer än att godta dessa ord rakt av. Det finns mycket goda skäl att vara orolig för att EU-länderna – samtidigt som de avvisar stämplingen av organisationerna – kommer att fortsätta med och till och med skärpa de politiska villkoren för organisationer som tar emot bistånd.
Kom ihåg att den löjliga uppståndelsen kring de israeliska anklagelserna och beteckningarna till stor del kretsade kring idén att palestinier med politiska tillhörigheter skulle kunna vara anställda av en organisation som syftar till att söka rättvisa för palestinier – ingenting annat. I grund och botten är det israeliska kravet att ingen palestinier med politisk tillhörighet, förmodad tillhörighet eller ens politisk tillhörighet i familjen ska kunna arbeta eller få lön för ett arbete.
Vi måste ständigt vara försiktiga med finansiärernas försök att ytterligare beröva palestinska organisationer deras rättigheter, inklusive krav på ytterligare kontroll över anställning och urval av styrelseledamöter på grundval av negativa politiska kriterier – ett ständigt problem när det gäller finansiering från EU självt. Denna fråga sträcker sig många år tillbaka, långt före israelernas illegitima stämpling av palestinska organisationer. Den är till och med synlig i detta uttalande, där länderna kopplar sin finansiering av dessa organisationer till en ”tvåstatslösning” – det vill säga fortsatt kolonialism och sionism.
Om dessa länder verkligen vill slå tillbaka mot den repression som riktar sig mot palestinsk organisering är det dags att de stryker palestinska motståndsorganisationer – varenda en av dem – från EU:s ”terrorlista”. Detta skulla inte bara erkänna palestiniernas legitima rätt till självförsvar – det skulle också förneka den israeliska regimen möjligheten att fortsätta denna praxis med ”terrorklassning” i försök att ytterligare sanktionera och belägra alla försök till ansvarsutkrävande och rättvisa för Palestina.
Och självklart borde de sätta stopp för de pågående angreppen mot palestinier i exil och diaspora i just dessa europeiska länder och mot den palestinska solidaritetsrörelsen. Detta är det minsta de som påstår sig vilja ha ett levande ”civilsamhälle” i Palestina kan göra.
