I samband med den Stora återvändarmarschens årsdag den 30:e mars i år publicerade den marxistiska tidskriften Viewpoint Magazine ett antal texter om just marschen såväl som det internationella solidaritetsarbetet för Palestinas befrielse. Bland dessa texter finns en intervju som Summer Al-Saleh har gjort med nordamerikanska Samidoun-aktivister. Vi i Samidoun Göteborg översätter intervjun fråga för fråga:
3. Sällsynt filmmaterial från en intervju år 1970 med Ghassan Kanafani – revolutionär och författare som mördades av den israeliska underrättelsetjänsten Mossad – publicerades i fjol. Journalisten Richard Carelton frågar Kanafani: ”Varför deltar inte er organisation [Folkfronten för Palestinas befrielse] i fredssamtal med israelerna?” till vilket han svarar: ”Du menar inte precis fredssamtal, du menar kapitulation, att ge upp.” När han pressas ännu mer på frågan om samtal med israeliska ledare så svarar Kanafani: ”Det du menar är en konversation mellan bilan och nacken.” Frågorna Carelton ställer Kanafani är kusligt bekanta i det att de återspeglar den sortens frågor – om, fred, dialog och konflikthantering – som palestinier och de som organiserar sig kring Palestinas befrielse i USA belastas av från sionister och deras anhängare idag. Hur ställer sig er organisation till normalisering och dialog med sionister? Som organisatörer situerade i Väst, i en annan historisk och politisk kontext, antar ni en liknande politisk linje som Kanafani och andra revolutionära palestinier om att avfärda alla former av konversation? Ser ni någon politisk strategi i ”dialogande”? När (om någonsin) är det effektivt att ha dialog, och med vem? Hur brottas ni med antagandet att årtionden av materiellt våld kan lösas i samtalets terräng?
På vissa sätt är universitetsaktivister kanske de mest belastade i USA av dessa oupphörliga krav på normalisering, eller de som driver kulturella motståndsprojekt. Vi står med palestinska fångar fängslade av sionister – ibland deltar dessa fångar i tillfälliga ”förhandlingar” om förhållanden, en nödvändighet för deras existens. Men fångarna har själva tydliggjort sin inställning till och sitt fördömande av normalisering av sionismen i alla former. Palestinska fångar är gisslan som hålls av den sionistiska staten i ett försök att kväsa motstånd. ”Dialog”, så som det presenteras, innehåller oftast ingen politisk strategi att tala om, inte minst för de palestinaaktivister som deltar i den; snarare än att prata med bredare skikt i vårt samhälle som kanske är felinformerade om Palestina eller mer uppmärksamma på andra frågor manas vi till att spendera tid på att diskutera frågor med våra motståndare, förespråkare av rasism, imperialism, kolonialism och förtryck. Det finns ett stort värde i att tala med och till den stora majoriteten av människor och till andra rörelser för social rättvisa och inget i att ha en konversation med våra motståndare när motståndarna står för palestiniers död och det palestinska folkets sönderdelning. Vi stödjer också Kanafanis perspektiv som det förhåller sig till den bredare palestinska rörelsen. Vi motsätter oss fullständigt försök inte endast från USA utan även olika europeiska makter att förmå palestinier till att förhandla bort sina rättigheter och friheter. Och vi står helt och hållet bakom antinormaliseringskampanjer från tunisiska, libanesiska, palestinska och andra aktivister som också har fått utstå repression och kriminalisering. Antinormaliseringsaktivister i Palestina hålls också som politiska fångar.
