Ahmad Sa’adat: Palestina kommer att befrias av folket, inte av eliterna.
Intervjun är översatt av medlemmar i Samidoun Göteborg och publicerades ursprungligen på tidskriften Clartés hemsida under den internationella aktionsveckan för Ahmad Sa’adat den 15:e januari 2019.
Följande intervju med den fängslade palestinske vänsterledaren Ahmad Sa’adat, generalsekreterare för Folkfronten för Palestinas befrielse (PFLP), publicerades första gången i den italienska tidskriften Il Manifesto den 9 november 2018. Sa’adat fängslades av Israel 2006, då han och flera andra kamrater tillfångatogs i en våldsam israelisk attack på Palestinska myndighetens fängelse i Jeriko.
Före den israeliska attacken var han fånge hos den Palestinska myndigheten. De fängslade honom 2002 med brittiskt och US-amerikanskt överinseende. Fängslandet av ledande palestinier, likt Sa’adat, var en faktor som bidrog till framgången för Hamas i valen till den lagstiftande församlingen 2006. Mindre än en vecka innan kandidaterna skulle sväras in skedde det israeliska angreppet på Jeriko-fängelset, ett angrepp som kostade två palestinier livet.
Sedan dess har Sa’adat blivit dömd till ett 30-årigt fängelsestraff i Israel, trots att han inte åtalats för attentatet mot Rehavam Ze’evi. Den notoriskt högerextreme turistministern dödades av PFLP-kämpar efter det att den israeliska armén den 29:e augusti 2001 dödat PFLP:s generalsekreterare Abu Ali Mustafa i hans Ramallah-kontor med hjälp av helikopterburna missiler tillverkade och tillhandahållna av USA. Flera av Sa’adats kamrater erhöll livstidsstraff efter räden.
Israeliska ämbetspersoner har upprepade gånger visat sin rädsla för Sa’adats politiska inflytande. Han hölls tre år i isolering som bröts efter masshungerstrejken Karameh (arabiska för ”värdighet”) 2012. Han skriver och meddelar uttalanden från fängelset, tack vare hans medfångar och kamraters kreativa arbete för att säkerställa att palestinska fångars texter och analyser inte isoleras från omvärlden. Intervjun följer nedan:
1) Hur betraktar du den rådande situationen i Palestina och attityden från USA:s regering under Donald Trump?
Först och främst vill jag tacka dig för den här intervjun. Det är ytterst nödvändigt att kommunicera med italienska läsare och förklara den palestinska vänsterns vision för Palestina och regionen. Vi ser USA, under Trumpadministrationen, som en extremt farlig makt, inte bara för det palestinska folket och för vår egen region, utan för alla jordens folk. Det sägs ofta att den enda skillnaden mellan Trump och tidigare administrationer är att Trump avslöjar det sanna, fula anletet hos kapitalismen och imperialismen. Den tar plundring, hegemoni och utsugning till extrema höjder.
Trumps deklaration om erkännandet av Jerusalem som Israels huvudstad och flytten av USA:s ambassad från Tel Aviv till Jerusalem, är den naturliga fortsättningen på 100 är av kolonisering av Palestina och Balfourdeklarationen från 1917. Det är en grundläggande del av det pågående försöket att eliminera palestinska rättigheter och att accelerera den etniska rensningen av vårt folk, särskilt i Jerusalem. Trumps försök att förinta den palestinska saken förkastas politiskt av palestinier från ett brett spektrum. Vårt folk förkastar och motsätter oss detta försök. Inte bara med ord, utan med handling: lanseringen av ett sant, heroiskt folkligt uppror i Gaza, Stora återvändarmarschen, i första Intifadans anda och med PFLP:s och flera andra palestinska politiska krafters deltagande.
2) Vilken nuvarande strategi skulle tillåta att en stark palestinsk befrielserörelse återuppbyggs?
Huvuduppgiften vi ställs inför idag är att återuppbygga den nationella befrielserörelsen i Palestina. Det huvudsakliga palestinska nationella målet idag är att återigen styra in Palestina på befrielsens väg genom att återupprepa och fastställa den palestinska kampens kärna. Det vill säga flyktingarnas återvändo och byggandet av ett befriat, demokratiskt och sekulärt samhälle i Palestina – inte den ”palestinska staten med 1967 års gränser intill Israel”.
En historisk och förödande spricka har skapats i den palestinska rörelsen efter undertecknandet av Osloavtalet 1993. Detta har förvanskat den egentliga meningen med vår kamp och konfliktens kärna. En hel palestinsk generation har fötts och vuxit upp sedan sedan undertecknandet av det där katastrofala dokumentet den 13:e september 1993 i Washington. Sedan dess har den palestinska rörelsen varit splittrad och kaotisk.
Gällande de omedelbara uppgifterna så är det avgörande att återupprätta den palestinska nationella befrielsefronten, eller om man så vill PLO (Palestinska befrielseorganisationen), i syfte att ombesörja de nödvändiga förhållandena för den palestinska rörelsens och revolutionens renässans. Vi har ett annorlunda perspektiv än både Fatah och Hamas och är hängivna en verklig nationell enihet, en enhet som inkluderar vårt progressiva ramverk och som måste baseras på folklig representation och delaktighet. Alla palestinska klasser måste delta i denna process och de folkliga klasserna får inte exkluderas från rörelsens ledarskap så som de har de senaste 40 åren. Palestinas frihet kommer att vinnas av folket, inte eliterna.
3) Vilken alternativ politisk riktning föreslår PFLP?
Vi anser att det främsta villkoret för förändring är folklig delaktighet som möjliggör för palestinier att, på ett effektivt och meningsfullt sätt, delta i kampen och det politiska beslutsfattandet. Detta kräver inte bara kamp mot ockupationen utan också kamp för att återfå rätten att delta i vår egen palestinska rörelse. Ta till exempel Jordanien, där finns över fyra miljoner palestinier vilkas behov och krav ter sig frånvarande. De måste dock bli hörda. Detta gäller också för palestinierna i Libanon, Syrien eller annorstädes, liksom de i Palestina.
Folkets delaktighet och ledarskap är nödvändigt för återuppbygga motståndsrörelsen mot sionistisk kolonisering och i syfte att implementera en strategi för Palestinas frigörelse. Detta måste ske i Palestina såväl som i diasporan, i Europa eller var än palestinier är bosatta. Om våra samhällen alltid hotas av all sorts kriminalisering, repressiva lagar och högerattacker så kommer våra uppgifter att vara svårare. Hörnstenen för vår vision vilar just på folkets rätt att delta i utvecklingen av sin framtid. Vi kämpar för denna den mest avancerade, demokratiska processen för deltagande, till skillnad från de som påtvingat en elitistisk hegemoni över det palestinska folket.
4) Folkfronten för Palestinas befrielse har firat sitt femtionde år sedan dess grundande. Hur utvärderar du Frontens situation idag?
Fronten avslutade sitt sjunde konvent i början av 2014 och vi närmar oss nu det åttonde konventet. Det kommer innebära en möjlighet för alla våra kamrater inom och utanför Palestina att bedöma våra styrkor och svagheter och utvärdera våra framsteg och bakslag.
Vi kan konstatera att de senaste fem åren har Fronten fått utstå oerhörda svårigheter och utmaningar som har uttryckt en politisk och ekonomisk belägring: repression, massarresteringar av kadrer och mördandet av kadrer. Trots det har vår militära förmåga i Gaza vuxit, detta på grund av att vi där inte lever under samma villkor som under ockupationens och Palestinska myndighetens säkerhetssamordning på Västbanken. Flera kamrater, inklusive mig själv, är fängslade tack vare denna säkerhetssamordning mellan Palestinska myndigheten och ockupationen, men vi är inte ensamma i detta. Hundratals andra kadrer har blivit utsatta för fängslanden eller annan repression.
Organisatoriskt sett har vi gjort framsteg gällande föryngringen och ungdomars deltagande i olika aspekter av vårt arbete. Det är alltid svårt att avancera under våra förhållanden, vilket leder till att vi ständigt är i en fas av att bygga och återuppbygga vår organisation.
5) Hur har PFLP förändrats från dess grundande fram till idag?
Under den tiden har fronten förändrats något oerhört, vi pratar om ett halvt sekel. Vårt partis historia kan delas in i fyra skeden. Det första kan kallas för den ”jordanska eran”, mellan 1967 och 1973. Den andra utgjorde erfarenheterna från den palestinska revolutionen och PFLP:s närvaro i Libanon mellan 1973 och 1982. Den tredje var det första stora folkliga upproret mellan 1987 och 1993. Sedan dess har vi levt i den fjärde fasen under den så kallade Osloprocessen.
Dessa förändringar har påverkat organisation på många olika plan: teoretiska, politiska och organisatoriska. Följande har påverkat både Fronten och andra: krigen i regionen, de arabiska staternas fredspakter med Israel, Sovjetunionens och det större socialistiska blockets fall och likvideringsprocessen (även benämnd som ”fredsprocessen”). Alla dessa och många andra faktorer har påverkat Fronten, dess styrka och dess analys.
Vissa positioner som vi tog under perioder av reträtt fick Fronten att framstå som mer ”pragmatisk”, men det berodde i själva verket på interna motsättningar inom Fronten. Vi diskuterade detta offentligt i dokumenten från femte, sjätte och sjunde konventet. Fronten ägnar sig konstant åt självkritik och vi tvekar inte att peka ut våra brister. Vår slutsats som vi kommit fram till sedan 1992 är dock att partiet liksom folket, lever i en allomfattande kris, teoretiskt, politiskt, finansiellt och på andra vis. Denna kris kan endast överkommas genom kamp på alla plan.
6) Hur ser du på rollen som fångrörelsen i israeliska fängelser spelar?
Fångrörelsen i israeliska fängelser har, historiskt sett, spelat en stor och central roll i kampen mot sionistiskt förtryck. Detta visar sig inte bara i våra dagliga konfrontationer med ockupanten och fångarnas ansvar som revolutionens första och framskridna led men också i vår roll i Palestinas allmänna politiska scen.
Vi måste minnas att den nationella konsensusöverenskommelsen för palestinsk nationell enhet har kallats ”Fångdokumentet”. Det skisserades i fängelser och utgjorde grunden för alla senare diskussioner om den palestinska rörelsens nationella enhet. Fångrörelsen har genomlevt och erfarit en mångfald av kampanjer, hungerstrejker och avrättningar av fångar genom tortyr.
Vi politiska fångar har kallats den palestinska revolutionens förtrupp och hjärta. Detta för att Israel alltid gör de palestinska rörelserna och deras ledare till mål för fängslanden – studentrörelser, kvinnorörelser, arbetarrörelser, ungdomsrörelser. Fängelser har i grund och botten utgjort en plats där alla dessa delar av vår rörelse träffas och för grundliga diskussioner. Detta är skälet till att palestinier ofta kallar fängelser för ”revolutionens skolor”.
Vi är inte åtskilda från befrielserörelsen utanför fängelset. Palestinska fångar kommer från hela Palestina – Västbanken, Gaza, Jerusalem, Triangeln, Naqab-öknen, Galileen, hela vårt land. Vi räknar också palestinska politiska fångar i fängelser i USA och Frankrike till vår rörelse, i synnerhet Georges Ibrahim Abdallah, fängslad i Frankrike i över 34 år.
