I samband med den Stora återvändarmarschens årsdag den 30:e mars i år publicerade den marxistiska tidskriften Viewpoint Magazine ett antal texter om just marschen såväl som det internationella solidaritetsarbetet för Palestinas befrielse. Bland dessa texter finns en intervju som Summer Al-Saleh har gjort med nordamerikanska Samidoun-aktivister. Vi i Samidoun Göteborg översätter intervjun fråga för fråga:

2. Grupper som arbetar för Palestinas befrielse utsätts för repression från sionistiska krafter med materiell och ideologisk makt och som är vildsinta motståndare till avslöjandet av Israel som en bosättarkolonial, etnokratisk regim. Å ena sidan måste vi ta i beaktande grupper som Anti-Defamation League, Amcha Initiative, Adelson Foundation, Canary Mission och de otaliga andra sionistiska organisationer som verkar för att försvara staten Israel genom att hänga ut organisatörer, sprida antipalestinsk och antimuslimsk propaganda, jämställa antisionism med antisemitism och finansiera sionistiska projekt nationellt i USA och internationellt. Å andra sidan måste vi ta i beaktande repressiva statsapparater, universitetsadministrationer, möjligheterna till infiltrering och lagar som kriminaliserar arbete för Palestinas befrielse. Hur tar ni strid mot dessa krafter och deras olika former av repression och angrepp riktade mot er organisation och individerna i den? Finns det taktiker ni uppfattar som särskilt användbara för att motsätta sig smutskastningskampanjer och påståenden som försöker skrämma propalestinska organisationer? Tycker ni att karaktären hos repressionen mot antisionistisk organisering har förändrats de senaste åren? Mer specifikt, har repressionen tagit sig nya uttryck under Trump-administrationen?

Vi betraktar dessa former av repression som huggna och skurna ur samma statliga repression som vi bekämpar i allmänhet; Dessa gruppers angrepp är ofta inte begränsade till propaganda utan utgör ett försök till att i praktiken kriminalisera palestinsk organisering och solidaritetsarbete. I egenskap av Samidoun och i och med vårt fokus på palestinska fångar så har vi förmodligen granskats mindre på individuell nivå än t.ex. de som organiserar på universitet och som har blivit särskilt hänsynslöst attackerade, både studenter och anställda. Vi har blivit noterade av NGO Monitor och motsvarande. Våra medlemmar har nekats inträde till det ockuperade Palestina med hänvisning till deras arbete för Samidoun. Men skrämseltaktikerna i stil med Canary Mission har främst riktats mot de som har centrala roller för organisering inom viktiga samhällsinstitutioner som också har blivit måltavlor för den sionistiska rörelsen och extremhögern, särskilt universitet, fackföreningar och kyrkor. Vi ansluter oss till och är inblandade i kampanjer för att stoppa Canary Mission och försvara utpekade professorer och studenter: Försvarskampanjen för professor Rabab Abdulhad är ett sådant exempel.

I egenskap av Samidoun, med vårt fokus på palestinska fångar, av vilka den stora majoriteten har kopplingar till en politisk organisation och har spenderat hela sina liv i kamp för deras folks befrielse i en sådana kriminaliserade formationer, så måste vi konfrontera repressionen. De sionistiska organisationernas repressiva kampanjer kan inte särskiljas eller isoleras från statens ”antiterror”-lagstiftning som kriminaliserar ”materiellt stöd”. För oss är det nödvändigt att göra motstånd mot självcensuren som bestämt och oundvikligen resulterar ur införandet av sådana lagar. Detta är en helt förståelig, logisk och rationell reaktion, och också åtminstone en del av det avsedda resultatet av antiterrorlagar. Staten avser inte nödvändigtvis att genomföra fullskaliga åtal mot dussintals eller hundratals personer för propalestinska aktivism, särskil för sådan som är av en tydlig politisk karaktär. Däremot lyckas de, genom att upprätta ett ramverk inom vilket sådana åtal alltid är en möjlighet om staten – i en handvändning – finner det lämpligt, skapa en befogad rädsla och ett allvarligt avskräckningsmedel mot aktivism som uppmärksammar de faktiska palestinska motståndskrafter som för kampen för sitt folks frihet.

Denna allvarliga avskräckning upplevs särskilt kraftigt av samhällen och grupper som utgör måltavlor för intensiva övervakningsprogram och kriminalisering av polisen och andra repressiva statsorgan såväl som av privata organisationer med kopplingar till den sionistiska rörelsen, såsom Canary Mission

Tänk på sydafrikasolidaritet med kriminaliseringen av ”materiellt stöd” till ANC, eller el salvadorsolidaritet med kriminaliseringen av FMLN, till exempel. Dessa lagar tjänar till att med våld skilja solidaritetsrörelsen – och till och med palestinska lokalsamhällen i exil och diaspora – från själva den palestinska befrielserörelsen. Denna process både fördjupar den palestinska rörelsens relativa svaghet och oenighet och förhindrar även många fler verkliga initiativ från att sjösättas. Denna miljö innebär, däremot, att det huvudsakliga målet för många av dessa sionistiska kampanjer är att märka människor och grupper som anknutna till “terrorism”.

Detta tjänar till att kriminalisera och skrämma utsatta människor, grupper och samhällen och samtidigt även mana de utsatta till att ta avstånd från ”terrorism”. Ramverket kring vad som är och vad som inte är terrorism skiftar konstant och är, så klart, i hög grad rasifierat. Men det riktas tydligt mot vem som helst som kämpar mot imperialism och sionism. Våra kampanjer mot repression här måste även bottna i våra kampanjer mot ”antiterror”-lagar som använder exakt samma ramverk som de som används för att fängsla tusentals palestinier i det ockuperade Palestina.

Det verkar onekligen som att vissa repressiva krafter har uppmuntrats av Trumpadministrationens politik och de extrema sionister som är anknutna till den. Men mönstret i denna repression kommer ur det politiska moment som kvarstår i den palestinska kontexten – Oslo-eran. Det har klamrat sig fast och eskalerat genom Clinton, Bush, Obama och nu Trump. AEDPA – den viktigaste antiterrorlagstiftningen riktad mot ”materiellt stöd” – och listandet av palestinska organisationer som ”terrorister” var Clinton-administrationens handlingar. Det senare skedde, vid det tillfället uttalat, till stöd för ”fredsprocessen i Mellanöstern”, Oslo-processen, i ett försök att kriminalisera de palestinska organisationer som motsatte sig Oslo. Dagens försök att instifta ett nytt ”Århundradets avtal” spelar på samma ramverk kring ”antiterror” som skapats och förstärkts under de senaste 25 åren.