I samband med den Stora återvändarmarschens årsdag den 30:e mars i år publicerade den marxistiska tidskriften Viewpoint Magazine ett antal texter om just marschen såväl som det internationella solidaritetsarbetet för Palestinas befrielse. Bland dessa texter finns en intervju som Summer Al-Saleh har gjort med nordamerikanska Samidoun-aktivister. Vi i Samidoun Göteborg översätter intervjun fråga för fråga:

10. Vad är er framtidsvision för palestinskt befrielsearbete i USA? Vilka är hindren och motsättningarna som behöver adresseras och lösas för att denna vision ska bli en gångbar möjlighet? Har ni några avslutande uttalanden eller visdomsord för andra i rörelsen?

Vi vill se en stark och mäktig rörelse i vilken palestinska diasporagemenskaper – i USA liksom i Europa, Latinamerika, Asien, Afrika och Arabvärlden – mobiliseras som en fullvärdig del av den palestinska befrielserörelsen vad gäller delaktighet, beslutsfattande och revolutionär roll. Och vi vill se en stark solidaritetsrörelse som är helt och fullt en del av den befrielserörelsen, på vägen mot befrielse och återvändande. Vi vill se en rörelse som är stark nog och stor nog att göra motstånd mot krigsmaskineriet, att vara en fullvärdig partner till den svarta befrielserörelsen, med ursprungsbefolkningars antikoloniala rörelse, med det puertoricanska folkets rörelse mot kolonialism, i att motsätta sig USA-imperialismen – och vinna.

Över allt annat vill vi att detta arbete ska vara tillräckligt kraftfullt för att vara delaktig i segern – för återvändande, för befrielse, för ett demokratiskt Palestina. För att nå dit måste vi dock också göra upp med de skador som Oslo-processen orsakat. Det är väldigt svårt att lösa motsättningarna inom rörelsen i USA utan att lösa motsättningarna inom den palestinska befrielserörelsen som sådan vad gäller imperialism, relationen till kolonialism och den fundamentala relationen till den sionistiska staten. Likväl tror vi att det är både nödvändigt och möjligt för de folkliga palestinska klasserna – de som är oproportionerligt representerade bland de politiska fångarna – flyktingar, arbetare och småbönder – att återta deras rättmätiga plats som ledare för den palestinska saken. Kärnan i rörelsens motsättningar är, i grund och botten, klasskampen. I dessa frågor hänvisade du till Kanafanis ord. Ghassan Kanafanis arbete om revolutionen i Palestina 1936-39 är en briljant klassanalys av den perioden och har en djup klangbotten i Oslo-eran. Det är klart att problemet med att ledarskap som utövas av den härskande klassen avleder och avtrubbar den folkliga kampens revolutionära skärpan inte är något nytt i Palestina eller någon annanstans. Kanafanis verk är däremot inte en torr historia utan en resurs för revolutionärer; potentialen hos en kampen som leds av Palestinas arbetare och bönder med deras eget ledarskap är oerhört tydlig och avgörande idag i en tid när befrielserörelsen måste återuppbyggas på en stadig grund.

Den sionistiska staten är inget permanent projekt, och kolonialism är inte en oundviklig realitet. Vi har fullt förtroende för att det palestinska folket – och de palestinska fångarna – kommer att vinna sin frihet och driva sin revolution till seger. Och vi tror att detta kan och kommer att förändra världen – och att vi har ett ansvar att bidra med vad vi kan, var vi än befinner oss, till att genomdriva radikal förändring för ett permanent slut på sionism, imperialism och reaktionens välde.

I samband med den Stora återvändarmarschens årsdag den 30:e mars i år publicerade den marxistiska tidskriften Viewpoint Magazine ett antal texter om just marschen såväl som det internationella solidaritetsarbetet för Palestinas befrielse. Bland dessa texter finns en intervju som Summer Al-Saleh har gjort med nordamerikanska Samidoun-aktivister. Vi i Samidoun Göteborg översätter intervjun fråga för fråga:

9. Samtidigt som tanken om ”palestinska röster” ges föredömligt stöd i utrymmen för organisering och inom propalestinska aktivisters diskurs så riskerar den potentiellt att homogenisera palestinska röster och dölja interna motsättningar. Vad betyder det att centrera palestinska röster och krav i er organisation? Vilka röster/krav prioriteras? Hur bör solidaritetsrörelsen i USA adressera frågan om interna splittringar mellan palestinier?

För vår organisation är de palestinska röster vi vill förstärka ganska specifika: de palestinska fångarnas röster, eftersom de är några av de mest representativa figurerna som finns kvar i den palestinska nationella befrielserörelsen. Bland fångarna finns medlemmar från alla större politiska krafter, de har ett brett stöd från hela det palestinska samhället och när de uttalar sig kollektivt om politiska frågor kan de utöva ett betydande moraliskt tryck. Bakom galler är de i daglig konflikt med fienden och deras oerhörda uppoffring ger deras bidrag en meningsfull legitimitet, oberoende av deras roll eller status i PLO eller Palestinska myndigheten. De är dessutom aktiva deltagare i liksom symboler för det palestinska motståndet, en viktig aspekt av deras folkliga legitimitet.

Att förstärka palestinska prioriteringar handlar om att stå med, snarare än att försöka ersätta, omdefiniera eller byta ut befrielserörelsen; det är inte en individfråga eller en enkel fråga om identitet. Att stå med palestinier politiskt innebär att stå med den palestinska befrielserörelsen; annars är det ett meningslöst slagord som förminskar den organiserade rörelsen till en samling atomiserade individer.

Men palestinier är inte homogena. Även bland fångarna finns skiljaktigheter om en mängd olika frågor, inklusive frågor som är direkt relaterade till deras rörelser som till exempel när man ska inleda hungerstrejk, när den ska sluta och vilka krav som ska prioriteras. I detta fall arbetar vi till största grad med att stödja konsesus som uppnås i fångrörelsen men vi ser också till att utbilda oss om debatterna som äger rum eftersom att de är av kritisk betydelse för kampens framtid.

Det är också ett faktum att klasskampen är en realitet i Palestina och att det finns en palestinsk klass som har allierat sig med ockupationen på bekostnad av den nationella befrielserörelsen. När vi pratar om att prioritera palestinska röster, syftar vi på de palestinska fångarna, de palestinska flyktingarna och de som offrar sig för och leder försvaret av sitt land och folk – inte de som tjänar på katastrofen som Oslo har varit.  Att ha en klassbaserad analys av Palestina hjälper oss att reda ut interna skiljaktigheter. Dessutom måste vi också se att “splittringen” i Palestina, i den utsträckningen det gäller Hamas och Fatah (även om detta definitivt inte är den enda eller ens den viktigaste aspekten hos de interna motsättningarna bland palestinier), har närts, fördjupats och utnyttjats av Förenta Staterna och Europa. Graden av splittring som redan har uppnåtts har för varje steg uppmuntrats och reproducerats av vägran att erkänna valresultatet från 2006 års val till Palestinska lagrådet, av tillbakadragandet av EU-övervakare vid Rafah-övergången – i sig själv en oacceptabel kolonial pålaga – till de ständiga försöken att skära av fångarna från alla slags bidrag från samhället. Den interna palestinska splittringen reflekterar klasskampen liksom imperialistiska makters destruktiva handlingar. När frågan gäller klasskamp finns det inget annat val än att stå med de folkliga klasserna. När frågan gäller imperialistisk intervention finns inget annat val än att stå med de som gör motstånd mot imperialismen. Dessa utmaningar måste hanteras på en kollektiv och rörelseövergripande nivå.

I samband med den Stora återvändarmarschens årsdag den 30:e mars i år publicerade den marxistiska tidskriften Viewpoint Magazine ett antal texter om just marschen såväl som det internationella solidaritetsarbetet för Palestinas befrielse. Bland dessa texter finns en intervju som Summer Al-Saleh har gjort med nordamerikanska Samidoun-aktivister. Vi i Samidoun Göteborg översätter intervjun fråga för fråga:

8. I sin artikel “Tricontinental solidarity and Palestine today” skriver Maren Mantovani om Che Guevaras brev till Trikontinentala konferensen, i vilket han tydligt faststlår: solidaritet “handlar inte om att önska framgång till de som blir attackerade.” Denna kritik av tomma solidaritetsuttalanden ger oss en värdefull ingång för att undersöka nutida förståelser av solidaritet. Begreppet “solidaritet” är ett som många slänger sig med och löper risk att bli reducerad till symboliska gester, inklusive namninsamlingar eller Facebook-uppdateringar som cirkulerar inom politiskt närstående gemenskaper online. Hur har solidariteten med palestinier tett sig för er organisation, både historiskt och idag? Vilka är gränserna och barriärerna som hindrar er grupp från att kunna stödja palestinier konkret eller materiellt?

Alla rörelser, inte bara de som definieras som solidaritetsrörelser, riskerar idag att glida mot uteslutande online-aktiviteter avlägsna från materiell kamp. Vi fokuserar på att direkt knyta an till palestinska fångar och förstärka deras kamper och deras uppmaningar liksom organisering för att bygga grupper och handgripliga aktioner, även om de är små. Detta innebär också att arbeta tillsammans med palestinska gemenskaper för att organisera, vilket är en nödvändig del av att återuppbygga den palestinska befrielserörelsen.

Den aktuella situationen och maktbalansen har såklart haft en negativ påverkan. Alla antiimperialistiska rörelser är svagare nu än de var på 1960- och 1970-talen. Detta är ett skäl till varför sammankopplingen av rörelser för befrielse är så viktig. I fallet med fångkamp är detta anledningen till varför det är viktigt att bygga ömsesidiga allianser mellan rörelser mot politisk fängslande i Förenta Staterna, i Palestina, i Filippinerna, i Turkiet och på andra håll i världen. Vi borde kunna vinna George Ibrahim Abdallahs frihet, fängslad sedan 33 år i Frankrike. Vi stärker rörelsen, som organisatörerna i Frankrike gör, genom att ansluta till och vara del av den fackliga kampen, kampen mot rasism, kampen mot repression i Frankrike och i Libanon – som integrerad del av kampanjen för att bojkotta Israel, bekämpa normalisering och stå med motståndet.

I samband med den Stora återvändarmarschens årsdag den 30:e mars i år publicerade den marxistiska tidskriften Viewpoint Magazine ett antal texter om just marschen såväl som det internationella solidaritetsarbetet för Palestinas befrielse. Bland dessa texter finns en intervju som Summer Al-Saleh har gjort med nordamerikanska Samidoun-aktivister. Vi i Samidoun Göteborg översätter intervjun fråga för fråga:

7. Benjamin Netanyahus tweet som proklamerade att “Trump har rätt. Jag byggde en mur längs Israels södra gräns. Den stoppade all illegal invandring. Stor framgång.” påminner oss om att projektet att upprätta murar i syfte att kontrollera biologiserade fienders rörelser inte bara sker “någon annanstans”. Dessa anmärkningar om Trump och gränsteknologi binder israeliskt statligt våld i Palestina samman US-amerikansk inrikespolitik. Vilket arbete behöver utföras för att oskadliggöra och utmana synen på Palestina som “någon annanstans”, eller, å andra sidan, synen på israeliskt våld som på något sätt exceptionellt? Hur lyfter er organisation och den bredare rörelsen för rättvisa i Palestina sionism inom ett bredare antiimperialistiskt och dekolonialt ramverk?

Att konfrontera sionism är en oskiljaktig del av att konfrontera imperialism och kolonialism globalt. På samma vis som det idag inte är vettigt att prata om en antiimperialistisk rörelse som inte tar itu med sionism så är det inte vettigt för en antisionistisk befrielserörelse att undgå att konfrontera kolonialism, inklusive och särskilt den som har skett och som fortsätter ske på den nordamerikanska kontinenten mot Nordamerikas ursprungsbefolkningar. Den palestinska kampen, liksom alla befrielserörelser, har unika särdrag. Samtidigt har den ett sådant globalt gensvar för att den israeliska staten representerar en koncentrerad version av USA-imperialismens våld. Om inte Israel stöttades så kraftfullt av USA, den ledande imperialistiska makten idag, och andra imperialistiska stater, så hade den palestinska befrielserörelsen varit lika berättigad men skulle mycket väl kunnat vara en mindre internationellt central. Våra rörelser är mångfacetterade, ändå konfronterar vi gemensamma fiender och vi måste dela dessa grundläggande förståelser om vi ska uppnå någon verklig seger.

I samband med den Stora återvändarmarschens årsdag den 30:e mars i år publicerade den marxistiska tidskriften Viewpoint Magazine ett antal texter om just marschen såväl som det internationella solidaritetsarbetet för Palestinas befrielse. Bland dessa texter finns en intervju som Summer Al-Saleh har gjort med nordamerikanska Samidoun-aktivister. Vi i Samidoun Göteborg översätter intervjun fråga för fråga:

6. Samtidigt som BDS otvivelaktigt har spelat en grundläggande roll i palestinasolidaritetsrörelsen så har intellektuella och aktivister som är engagerade i detta arbete kritiserat dess begränsningar och uppmuntrat oss att se “bortom” BDS. I artikeln One Occupation så levererar Kehaulani Kauanui en sådan kritik och argumenterar för att BDS’ människorättsperspektiv riskerar att legitimera staten Israel. Kauanui ber oss om att tänka kritiskt kring de ideologiska konsekvenserna av ett ramverk baserat på mänskliga rättigheter som positionerar Israel som en legitim apparat för förläningen och upprätthållandet av rättigheter och som samtidigt inte gör tillräckligt för att belysa Israels rötter som en bosättarkolonial stat. Med andra ord lämnar ett människorättsramverk den Gröna linjen ogranskad; det erkänner tidigare palestinskt land som israeliskt territorium. Med detta vill inte sägas att BDS inte har varit en ekonomiskt störande kraft. Snarare är det ett försök att belysa den palestinska erfarenhetens komplexitet genom att erkänna tillståndet för palestinier inom Israel och i diasporan som ett tillstånd av ockupation, av en ockupation. Vidare är det ett försök att delegitimera Israels status som en suverän stat. Vilket slags arbete kan utföras tillsammans med BDS som inte bara stör Israel ekonomiskt utan också adresserar dess ställning som ett bosättarkolonialt projekt? Hur adresserar er organisation den palestinska erfarenhetens komplexiteter och säregenheter i det som betraktas som Israel, liksom i ockuperat land erkänt som palestinskt territorium, genom hela regionen och utomlands?

För det första så är språk och ramverk kring internationell lag eller mänskliga rättigheter knappast uteslutande egenskaper hos BDS-arbete. Det faktum att BDS reflekterar detta människorättsramverk återspeglar den betydande roll och närvaro NGO:er som är organiserade enligt detta ramverk har i den palestinska kontexten, vilket har blivit en betydelsefull faktor i den palestinska och den propalestinska scenen, särskilt de senaste 25 åren. Palestinier och andra som dagligen arbetar inom dessa ramverk (inom fångstöd, jordbruksstöd, kvinnoorganisering, ungdomsarbete och andra områden) känner själva det intensiva tryck som denna mer snäva version av människorättsarbete kan påtvinga. Det strukturella problemet med NGO:ifiering har blivit så djupt att många skarpa systemkritiker är själva i dess tjänst, givet hur utarmade den palestinska befrielserörelsens institutioner har blivit i post-Oslo-eran.

Det ska ytterligare anmärkas att ett “folkrättsligt ramverk” eller en mer radikal användning av internationell lag inte nödvändigtvis innebär ett accepterande av den israeliska statens legitimitet endast för att den existerar, eftersom den, i egenskap av ett kolonialt projekt, också kan betraktas som ”olaglig”. När juridiska mekanismer används som taktik snarare än som den avgörande kraften i befrielserörelsen så kan de vara en viktig och produktiv kraft för att försvara palestinier mot den sionistiska statens ständigt tilltagande angrepp. Dock kan de inte och ska inte betraktas som den övre gränsen för palestiniers rättigheter – till syvende och sist är den palestinska kampen ett revolutionärt projekt och inte ett försök till att reformera sionistisk kolonialism, utan ett projekt för att göra slut på den.

De palestinska fångarnas kamp involverar alla palestinska fångar från det av Israel ockuperade Palestina, Palestina ‘48, som inkluderar några av de palestinska fångar som suttit längst i israeliskt fängelse. Palestinier inom ‘48 är helt och fullt en del av deras folks befrielsekamp även om Oslo-ramverket försöker få dem att bli bortsedda från. Detta återspeglas i de många palestinier från ‘48, från Ameer Makhoul till Shatila Abu Ayad till Walid Daqqa, som hålls fängslade som ”säkerhetsfångar” i israeliska fängelser, på samma ställen och i stort sett under samma förhållanden som sina palestinska politiska medfångar, snarare än under förhållandena som israeliska “kriminella” fångar ges. På liknande sätt möter palestinska flyktingar repression och blir fängslade i deras arabiska och internationella tillflyktsländer för deras roll i den palestinska kampen. De möter också repression, fängsling och död när de försöker återvända till Palestina.

Palestinska flyktingar hotas med kriminalisering eller att bli stämplade som “antisemitiska” i länder som Tyskland eller Österrike för deltagande i demonstrationer för Palestina. I vissa fall hotas organisatörer till och med med deportation, och en dubbla exil. Mustapha Awad, en palestinsk flykting från Libanon, belgisk medborgare och konstnär och själv en fångrättsaktivist, blev fängslad av den israeliska ockupationen när han försökte att besöka Palestina, en rätt som har förnekats honom sedan hans födsel; han har dömts till ett år i israeliskt fängelse på grundval av anklagelser om hans deltagande i palestinsk politik i Europa.

Alla sektorer av det palestinska samhället har mött politiska fängslanden och möter dem fortfarande; detta är en anledning till att den palestinska fångkampen har sådant genklang i alla sådana sektorer.

I samband med den Stora återvändarmarschens årsdag den 30:e mars i år publicerade den marxistiska tidskriften Viewpoint Magazine ett antal texter om just marschen såväl som det internationella solidaritetsarbetet för Palestinas befrielse. Bland dessa texter finns en intervju som Summer Al-Saleh har gjort med nordamerikanska Samidoun-aktivister. Vi i Samidoun Göteborg översätter intervjun fråga för fråga:

5. Sedan det palestinska civilsamhället manade till bojkott, desinvestering och sanktioner (BDS) mot Israel 2005 har vi sett BDS växa inom institutioner i väst, inklusive universitet, kyrkor, banker och fackföreningar. En del av förtjänsten hos BDS kan man se i hotet det utgör mot den israeliska ekonomin och den US-amerikanska imperialismen. Välfinansierade sionistiska organisationer och politiker har lanserat massiva kampanjer i reaktion på BDS’ tillväxt – repression, sabotage och angrepp mot organisatörerna och organisationerna som deltar i och stöttar BDS-rörelsen. Vad för slags arbete utför er grupp i förhållande till BDS? Hur skulle ni utvärdera dess effektivitet i förhållande till er organisering? Med andra ord, hur ser er organisation BDS passa in i den bredare rörelsen för ett befriat Palestina?

Återigen, en av våra nyckelroller har varit att publicera uttalanden och krav från palestinska fångar gällande Bojkott, Desinvestering och Sanktioner (BDS), inklusive fångarnas uppmaning till bojkott av G4S och Ahmad Sa’adats uttalande som uppmanar till internationell BDS-organisering. I New York har Samidoun-avdelningen organiserat veckovisa protester mot G4S och HP. Samidoun arbetar med organisationer i Libanon, Tyskland, Storbritannien och annorstädes för att konfrontera dessa företag. Uppmaningarna till bojkott – starkt backade som de är av palestinska fångar – är ett viktigt och lättillgängligt medel som kan bidra till att nya anhängare involveras såväl som till att erbjuda en direkt ekonomisk utmaning. Vi ser BDS som en viktig taktik och kampmetod, särskilt inom offentliga institutioner och ramverk, till stöd för den palestinska befrielsekampen och inte som ersättning för det breda nationella befrielseprojektet. Det är ett utmärkt medel för att konfrontera globala företags roll i imperialismen och för att avslöja kopplingarna mellan imperialism och sionism, samtidigt som potentialen för ett avsevärt ekonomiskt genomslag bibehålls. Uppmaningen till bojkott av Israel är inte ett nytt projekt utan något som varit en del av den palestinska och arabiska kampen i decennier, och detta är något som vi borde bygga vidare på genom BDS-rörelsen och i allt vårt arbete för palestinsk frihet.

I samband med den Stora återvändarmarschens årsdag den 30:e mars i år publicerade den marxistiska tidskriften Viewpoint Magazine ett antal texter om just marschen såväl som det internationella solidaritetsarbetet för Palestinas befrielse. Bland dessa texter finns en intervju som Summer Al-Saleh har gjort med nordamerikanska Samidoun-aktivister. Vi i Samidoun Göteborg översätter intervjun fråga för fråga:

4. Solidariteten mellan svarta i USA och palestinier har en rik historia som sträcker sig tillbaka till 60- och 70-talens befrielsekamper. Samtidigt som antiimperialistiska rörelser dök upp över hela världen etablerades solidaritetsnätverk transnationellt mellan USA:s svarta befolkning och palestinier genom organisationer som bland annat Black Panther Party och League of Revolutionary Black Workers. På senare år har parallellerna mellan svartas och palestiniers kamper blivit mera framträdande, särskilt när vi tänker på upproren i Ferguson, Missouri som sammanföll med de israeliska angreppen på Gaza sommaren 2014: Medan militariserade polisstyrkor angrep boende i Ferguson som protesterade mot mordet på 16-åriga Michael Brown utstod palestinierna en brutal massaker utförd av den israeliska staten. Detta tydde på de materiella och symboliska sätt som repressionen av palestinier och den svarta befolkningen i USA är sammanlänkad. Mer specifikt ingår Israel och USA i ett flertal polisutbytesprogram där ”taktiker” för polisarbete överförs från en imperialistisk entitet till en annan. USA är för närvarande och har historiskt varit en central kraft i uppbyggnaden av Israels vapenindustriella bas liksom säkerhetsindustrins investering  och tillväxt, vilket återspeglas i den dominanta ställning företag som G4S har.

Men likväl som redskap för våld utbyts transnationellt så utbyts också medel för motstånd. Mäktiga gränsöverskridande solidariska gester och handlingar kan ses i palestiniers tweetande av råd till svarta US-amerikaner om hur man ska hantera tårgas och i PFLP:s publicering av ett uttalande i solidaritet med de som gör motstånd mot rasistiskt statligt våld. Sedan Ferguson har rörelsen fortsatt att växa – Movement for Black Lives har omfamnat BDS i sin plattform, svarta och palestinska intellektuella fortsätter att pressa sionistiska universitetsadministrationer, att trycka på för avinvestering, och BLM har sänt delegationer till Palestina. Med både historiska och nutida länkar i beaktande, hur ser svart-palestinsk solidaritet ut för er organisation? Hur adresserar vi parallellerna mellan kamperna för svart och palestinsk befrielse samtidigt som vi erkänner båda med sina egna särdrag? Hur bidrar dagens uttryck av svart-palestinsk solidaritet till ett bredare antikapitalistiskt och antirasistiskt projekt?

Som ett nätverk för fångsolidaritet i första hand innebär det att stödja frigivningen svarta och palestinska revolutionära fångar som hålls i US-amerikanska och sionistiska fängelser för deras roll i kampen för deras folks befrielse. Detta innebär att stötta och delta i arrangemang, demonstrationer och aktioner som utlyses av svarta organisationer som kämpar i USA. Varje rörelse har så klart sina egna specifika villkor, ramverk, analyser, ledarskap och kamper, de är inte ”precis som” eller ”samma som” varandra. Men den svarta befrielserörelsen och den palestinska befrielserörelsen är båda kamper mot imperialism av största vikt som har lärt av varandra och har lärt och givit resten av världen så mycket.

Black4Palestine är ett exempel på denna mobilisering som utför oerhört viktigt arbete i att konfrontera antisvart rasism såväl som att ta ställning för det palestinska folket, allt inom ett antikolonialt, antiimperialistiskt ramverk som bygger på dessa traditioner. Greg Thomas’ och “George Jackson in the Sun of Palestine”-utställningens kulturella arbete, är också betydelsefullt, förflyttat från Abu Jihad-museet i Palestina till platser runt om i USA och Europa, återigen med ett klart analytiskt ramverk rotat i de svarta och palestinska befrielserörelsernas historiska uttryck.

Vårt praktiska arbete innefattar att förmedla information från den svarta befrielserörelsen och dess fångar till palestinska politiska fångar och vice versa genom att hjälpa till att dela och bygga vidare på kopplingarna mellan fångrörelserna genom dokument, nyhetsbrev och annat textmaterial på både engelska och arabiska. Och vi står med kampanjerna för frihet åt Mumia Abu-Jamal, Mutulu Shakur, Herman Bell, Move 9-fångarna och alla den svarta befrielserörelsens fångar i US-amerikanska fängelser som en central beståndsdel för alla rörelser för palestinska fångar i USA.

Ytterligare ett exempel på hur vi förstår dessa politiska förhållanden kan ses i denna inspelning där vår europeiske samordnare, Mohammed Khatib, diskuterar solidaritet mellan svarta och palestinier.

I samband med den Stora återvändarmarschens årsdag den 30:e mars i år publicerade den marxistiska tidskriften Viewpoint Magazine ett antal texter om just marschen såväl som det internationella solidaritetsarbetet för Palestinas befrielse. Bland dessa texter finns en intervju som Summer Al-Saleh har gjort med nordamerikanska Samidoun-aktivister. Vi i Samidoun Göteborg översätter intervjun fråga för fråga:

3. Sällsynt filmmaterial från en intervju år 1970 med Ghassan Kanafani – revolutionär och författare som mördades av den israeliska underrättelsetjänsten Mossad – publicerades i fjol. Journalisten Richard Carelton frågar Kanafani: ”Varför deltar inte er organisation [Folkfronten för Palestinas befrielse] i fredssamtal med israelerna?” till vilket han svarar: ”Du menar inte precis fredssamtal, du menar kapitulation, att ge upp.” När han pressas ännu mer på frågan om samtal med israeliska ledare så svarar Kanafani: ”Det du menar är en konversation mellan bilan och nacken.” Frågorna Carelton ställer Kanafani är kusligt bekanta i det att de återspeglar den sortens frågor – om, fred, dialog och konflikthantering – som palestinier och de som organiserar sig kring Palestinas befrielse i USA belastas av från sionister och deras anhängare idag. Hur ställer sig er organisation till normalisering och dialog med sionister? Som organisatörer situerade i Väst, i en annan historisk och politisk kontext, antar ni en liknande politisk linje som Kanafani och andra revolutionära palestinier om att avfärda alla former av konversation? Ser ni någon politisk strategi i ”dialogande”? När (om någonsin) är det effektivt att ha dialog, och med vem? Hur brottas ni med antagandet att årtionden av materiellt våld kan lösas i samtalets terräng?

På vissa sätt är universitetsaktivister kanske de mest belastade i USA av dessa oupphörliga krav på normalisering, eller de som driver kulturella motståndsprojekt. Vi står med palestinska fångar fängslade av sionister – ibland deltar dessa fångar i tillfälliga ”förhandlingar” om förhållanden, en nödvändighet för deras existens. Men fångarna har själva tydliggjort sin inställning till och sitt fördömande av normalisering av sionismen i alla former. Palestinska fångar är gisslan som hålls av den sionistiska staten i ett försök att kväsa motstånd. ”Dialog”, så som det presenteras, innehåller oftast ingen politisk strategi att tala om, inte minst för de palestinaaktivister som deltar i den; snarare än att prata med bredare skikt i vårt samhälle som kanske är felinformerade om Palestina eller mer uppmärksamma på andra frågor manas vi till att spendera tid på att diskutera frågor med våra motståndare, förespråkare av rasism, imperialism, kolonialism och förtryck. Det finns ett stort värde i att tala med och till den stora majoriteten av människor och till andra rörelser för social rättvisa och inget i att ha en konversation med våra motståndare när motståndarna står för palestiniers död och det palestinska folkets sönderdelning. Vi stödjer också Kanafanis perspektiv som det förhåller sig till den bredare palestinska rörelsen. Vi motsätter oss fullständigt försök inte endast från USA utan även olika europeiska makter att förmå palestinier till att förhandla bort sina rättigheter och friheter. Och vi står helt och hållet bakom antinormaliseringskampanjer från tunisiska, libanesiska, palestinska och andra aktivister som också har fått utstå repression och kriminalisering. Antinormaliseringsaktivister i Palestina hålls också som politiska fångar.