STÄNG

Illustration från Progressive International
Illustration från Progressive International

Den inledande ingressen såväl som urvalet och ordningen på kapiteltexterna nedan är hämtade från en artikel från Progressive International, kapiteltexterna själva är hämtade från texten Strategi för Palestinas befrielse, författad av Folkfronten för Palestinas befrielse och nyutgiven av Foreign Languages Press efter svenska Samidoun-aktivisters bearbetning av en äldre översättning till svenska.

Strategin för Palestinas befrielse, som skrevs februari 1969 under en kongress med Folkfronten för Palestinas befrielse, redogör för den palestinska kampens program mot kolonialism, fascism och sionism. Vi publicerar dessa utdrag ur strategin, som anger en instruktiv väg för det palestinska folkets revolutionära befrielse.

Det palestinska befrielsekrigets mål och innebörd

Att Israel ända från början utgjort ett hot mot vårt folk är ett obestridligt faktum. Uppkomsten av Israel har inneburit att vårt folk fördrivits från hem och jord, att allt som vårt folk med arbete och möda byggt upp har ryckts ifrån det, att vårt folk skingrats över arabländerna och hela den övriga världen, samt att större delen av vårt folk trängts samman i elände och fattigdom i lägren i Jordanien, Syrien och Libanon, där de lever utan framtid och hopp.

Det faktum att Israel utgör en kolonialistisk expansionistisk närvaro på bekostnad av den arabiska jorden och dess ägare är höjt över all diskussion. Det utgör för oss en påtaglig verklighet inför vilken alla falska krav och påståenden bleknar bort. Det judiska ”nationalhemmet” i Palestina blev ”Staten Israel” inom de gränser som angavs i den 1947 antagna FN-resolutionen om Palestinas delning, varefter det utvidgades till att omfatta Israel inom de gränser som existerade före junikriget – ett mycket större område än det som fastställdes i 1947 års FN-resolutioner – och slutligen utvidgades ännu en gång till att omfatta hela Palestina samt Sinai och Golanhöjderna.

Det faktum att Israel är en imperialistisk och kolonialistisk bas i vårt land och utnyttjas för att hejda den revolutionära flodvågen, för att säkra det fortsatta förtrycket av oss och för att vidmakthålla utplundringen och exploateringen av våra tillgångar och ansträngningar är självklart och behöver inte diskuteras. För oss är detta inte blott en teoretisk slutsats, utan det utgör våra faktiska erfarenheter från den israelisk-fransk-engelska aggressionen 1956, junikriget 1967 och hela den tid Israel har existerat på vårt territorium.

Flera faktorer har emellertid bidragit till att förvanska sanningen om vårt befrielsekrig: För det första sattes den sionistiska rörelsens uppkomst i samband med judeförföljelserna i Europa. Så associerades uppkomsten av Israel med nazisternas behandling av judarna under andra världskriget. Därtill kom det dominerande imperialistiska och sionistiska inflytandet över stora delar av världsopinionen, förekomsten i Israel av krafter som uppgav sig vara progressiva och socialistiska, samt Sovjetunionens och vissa andra socialistiska länders stöd åt upprättandet av staten Israel. Allt detta i förening med vissa palestinska och arabiska ledares oriktiga framställning av kampen mot Israel har förvrängt sanningen om vårt befrielsekrig och riskerar fortfarande att ge många människor en felaktig uppfattning om detta krigs verkliga karaktär.

Den palestinska befrielserörelsen är inte en rasistisk rörelse med aggressiva avsikter mot judarna. Den riktar sig inte mot judarna. Dess mål är att utplåna staten Israel som en militär, politisk och ekonomisk enhet vilken grundar sig på aggression, expansion och organisk sammanlänkning med de imperialistiska intressena i vårt hemland. Den palestinska befrielserörelsen riktar sig mot sionismen såsom en med imperialismen förenad aggressiv rasistisk rörelse, vilken har begagnat sig av judarnas lidanden som ett medel för att gynna sina egna och imperialismens intressen i en del av världen som är rik på tillgångar och som utgör ett brohuvud till länderna i Afrika och Asien. Den palestinska befrielserörelsens mål är att upprätta en demokratisk, nationell stat i Palestina där både araber och judar kommer att leva som medborgare med samma rättigheter och skyldigheter, en stat som kommer att utgöra en integrerad del av en progressiv demokratisk arabisk nationell existens i fredlig samlevnad med alla progressiva krafter i världen.

Israel har envist framställt vårt krig mot det som ett rasistiskt krig som syftar till att förgöra alla judiska medborgare och kasta dem i havet. Avsikten bakom detta är att mobilisera alla judar i en kamp på liv och död. Följaktligen måste en grundläggande strategisk linje i vårt krig mot Israel vara att försöka avslöja denna framställning och visa de exploaterade och vilseledda judiska massorna på motsättningen mellan å ena sidan deras intresse av en fredlig existens och å andra sidan de intressen som styr den sionistiska rörelsen och de krafter som kontrollerar staten Israel. Det är denna strategiska linje som kommer att möjliggöra för oss att isolera den fascistiska klicken i Israel från alla progressiva krafter i världen. Den kommer också att möjliggöra för oss att, i takt med att den väpnade befrielsekampen växer i omfattning och dess drag framträder klarare, ytterligare vidga den objektiva motsättningen mellan Israel och den sionistiska rörelsen å ena sidan och de vilseledda och exploaterade judiska miljonerna å den andra.

Den palestinska befrielserörelsen är en progressiv nationell rörelse riktad mot de aggressiva och imperialistiska krafterna. Det faktum att imperialistiska intressen är sammanlänkade med Israels existens kommer att göra vår kamp mot Israel till en kamp mot imperialismen, och den palestinska befrielserörelsens sammanlänkning med den arabiska befrielserörelsen kommer att förvandla vår kamp mot Israel till 100 miljoner arabers förenade kamp för att uppnå nationell befrielse. Kampen för Palestina idag, sedd i hela sitt konkreta sammanhang, kommer att utgöra inledningen till förverkligandet av alla den arabiska revolutionens intimt förbundna mål. Det är en bred och väldig rörelse som arabvärldens 100 miljoner under denna epok i mänsklighetens historia riktar mot ondskans, aggressionens och exploateringens krafter i neokolonialismens och imperialismens skepnad.

För de palestinska och arabiska massorna kommer kampen för Palestina därtill att vara en inkörsport till vår tids kultur och leda till att underutvecklingen omvandlas till en utveckling som motsvarar det moderna livets krav. Genom kampen kommer vi att uppnå politisk medvetenhet om vår tids verklighet, kasta av oss alla illusioner och lära oss värdet av fakta. Underkastelsen, beroendet, individualismen, stamtänkandet, lättjan, anarkin och spontaniteten, allt det som underutvecklingen ger upphov till, kommer under kampen och genom kampen att ändras till insikt om värdet av tid, ordning, exakthet, verklighetssinne, kollektiv handling, planering och vittomfattande mobilisering, till en strävan efter att lära och att beväpna sig med alla kunskapens vapen, till medvetande om människans värde och om nödvändigheten av att kvinnorna – den ena hälften av vårt samhälle – frigörs från slaveriet under föråldrade traditioner och vanor, till insikt om den nationella gemenskapens grundläggande betydelse när fara hotar och om att denna nationella gemenskap är överordnad släkt- och stamtillhörighet och alla lokala band. Vår långvariga nationella befrielsekamp kommer att föra oss in i en ny livsstil, och därmed leda oss in på vägen mot framsteg och civilisation.

Vikten av politiskt tänkande

Ett av de grundläggande villkoren för framgång är att man har en klar bild av förhållandena: en klar bild av fienden och en klar bild av de revolutionära krafterna. Det är utifrån detta som kampens strategi bestäms, och utan detta perspektiv blir nationell handling ett vågspel som snart slutar i misslyckande.

…

Sedan 1917 (Balfourdeklarationen), har vårt folks massor kämpat för att få behålla sin jord, för att uppnå frihet, för att befria sitt land från kolonialisterna, för att hävda sin rätt till självbestämmande och för att själva utnyttja sitt lands tillgångar. Deras kamp mot sionism och kolonialism har förts på alla tänkbara sätt. 1936 grep vårt folk till vapen för att försvara sitt land, sina hem, sin frihet och sin rätt att bygga sin egen framtid. Det skedde till priset av tusentals martyrer och väldiga uppoffringar.

…

Det åligger oss att möta de givna förhållandena med en uppriktig, modig och revolutionär inställning. En klar bild av läget och av de krafter som deltar i kampen leder till framgång, medan häftighet och spontanitet leder till misslyckande.

Detta visar klart vikten av ett vetenskapligt politiskt tänkande som vägleder revolutionen och planlägger dess strategi. Revolutionärt politiskt tänkande är inte en abstrakt idé som existerar i ett tomrum, en intellektuell lyx, eller en hobby för de utbildade, vilken vid behov kan läggas åt sidan som onödig lyx. Vetenskapligt revolutionärt tänkande är ett klart tänkande som sätter massorna i stånd att uppfatta sin fiende, hans svaga och starka punkter samt de krafter vilka stödjer och lierar sig med fienden. Likaså kommer massorna att inse sin egen styrka, hur man mobiliserar revolutionens krafter, hur man övervinner fiendens starka sidor och drar för av hans svagheter samt genom vilka organisatoriska, politiska och militära program krafterna kan ökas till dess fiende kan krossas och man uppnår seger.

…

Allt detta måste framföras på ett klart och tydligt språk som massorna kan förstå. Genom denna förståelse får de en klar bild av striden och av dess omfattning, krafter och vapen, så att deras tänkande utvecklar sig som en kraft kring vilken de kan enas med ett perspektiv på striden och med en strategi.

För oss betyder politiskt tänkande en klar syn på den kamp vi står inför, och det är därför vi betonar vikten av och allvaret i denna sak. Vad innebär det att strida utan politiskt tänkande? Det betyder att strida på ett planlöst sätt, att begå misstag utan att inse hur allvarliga de är eller hur man ska klara upp dem, att improvisera politiska ställningstaganden som inte är grundade på en klar uppfattning.

…

För att kunna fullfölja denna revolutionära roll måste det politiska tänkande (1) vara vetenskapligt, (2) vara så klart att massorna kan fatta det, och (3) gå djupare än till allmänna satser och tränga så långt som möjligt in i strategin och taktiken för att vägleda våra kämpar i deras konkreta problem. När det revolutionära tänkandet uppfyller dessa villkor blir det ett högeffektivt vapen för massorna. Det sätter dem i stånd att samla sina styrkor och att få en absolut klar bild av kampen, en bild som anger alla krater som är i aktion samt läget för envar av dessa krafter, alltifrån revolutionens början till dess slutliga avgörande.

Revolutionens krafter

Vilka är våra vänner – revolutionens krafter? Vilka är den palestinska revolutionens krafter?

Det är nödvändigt att definiera den palestinska revolutionens krafter utifrån en klasståndpunkt. Att säga att det palestinska folket med alla sina klasser har en enhetlig revolutionär inställning i förhållande till Israel och att det palestinska folkets alla klasser har samma revolutionära kapacitet därför att de saknar territorium och lever utanför sitt land, skulle vara orealistiskt och ovetenskapligt. Ett sådant påstående skulle vara korrekt om hela det palestinska folket levde under samma materiella förhållanden. I själva verket lever det palestinska folket inte alls under sådana gemensamma förhållanden, utan istället under olika levnadsförhållanden, ett faktum som vi inte vetenskapligt kan ignorera. Därför är det nödvändigt att stanna vid dessa skilda förhållanden och de skilda ståndpunkter som de ger upphov till.

…

Klasstrukturen i ett underutvecklat samhälle skiljer sig helt naturligt från den i industrialiserade samhällen. I ett industrialiserat samhälle finns det en stark kapitalistklass i motsättning till en talrik arbetarklass, och den grundläggande kampen i dessa samhällen består i en häftig sammandrabbning mellan dessa klasser.

En sådan bild passar inte in på ett underutvecklat samhälle. Det är sant, men likafullt är underutvecklade samhällen också klassamhällen i vilka det finns exploaterande överklasser, representerade av kolonialism, feodalism och bourgeoisie; de exploaterade klasserna å andra sidan representeras av arbetarna och bönderna. Varje klass intar sin särskilda hållning gentemot historiens utveckling och revolutionen. Överklasserna är konservativa, motarbetar förändringar och står i opposition till historiens utveckling, medan underklasserna är revolutionära, eftersträvar förändring och driver på historien i dess uppåtgående dialektiska riktning. Följaktligen är diskussionen om de underutvecklade samhällenas särart vetenskaplig i den utsträckning den sysselsätter sig med klassituationers särart i dessa samhällen och dess olikheter i förhållande till situationen i de utvecklade samhällena. Å andra sidan blir den fördomsfull och ovetenskaplig om den avvisar klassfrågan i dessa samhällen eller förringar betydelsen av skillnaderna mellan klassernas ställning i förhållande till revolutionen.

…

Vad beträffar påståendet att vi nu genomgår den nationella befrielsens stadium och inte den socialistiska revolutionens, så står detta i relation till frågan om vilka klasser som är inblandade i striden, vilka av dem som är för och vilka som är mot revolutionen på dess olika stadier; det upphäver inte klassfrågan eller frågan om klasskamp.

Nationella befrielsekrig är också klasskrig. De utgör krig mellan å ena sidan kolonialismen och den feodala och kapitalistiska klassen, vars intressen är knutna till kolonialisternas, och å andra sidan folkets övriga klasser, representerande större delen av nationen. Om talesättet att nationella befrielsekrig är nationella krig betyder att de är krig som förs av den övervägande majoriteten av nationens massor, då är detta talesätt sant, men om det betyder att dessa krig är skilda från klasskampen mellan utsugare och utsugna, då är talesättet inte sant.

Det är också ur denna synvinkel vi måste betrakta påståendet att den sionistisk-israeliska faran hotar hela den palestinska och arabiska existensen samt att striden står mellan den sionistiska polen och den arabiska. Om detta påstående betyder att den sionistiska faran hotar den övervägande majoriteten av de palestinska och arabiska massorna så är det visst och sant, men om det förnekar de gemensamma intressen israeliska och arabiska reaktionärer har (trots sin numerära underlägsenhet gentemot massorna) eller förnekar skillnaden i de andra klassernas revolutionära roller och hävdar att den revolutionära roll småbourgeoisien i de tätbebyggda områdena spelar skulle vara jämställd med landsbygds- eller lägerbefolkningens, då är det osant.

Sammanfattningsvis kan sägas, att vår klassmässiga syn på den palestinska revolutionens styrkor måste ta med i beräkningen såväl klassituationens särskilda art i underutvecklade samhällen samt det faktum att vår strid gäller nationell befrielse som det sionistiska hotets särskilda beskaffenhet. Detta betyder i sin tur att vi måste anta en vetenskaplig definition av de revolutionära klasserna och deras roller i ljuset av just dessa särdrag, och det får absolut inte leda till ett avvisande av den klassmässiga synen när man definierar revolutionens krafter.

…

Arbetare och bönder utgör revolutionens stomme, dess grundläggande rekryteringsbas och dess ledning.

I ljuset av det vetenskapliga socialistiska tänkandet, av erfarenheterna från världens revolutioner och av uppenbara fakta på det palestinska området måste vi klart definiera och identifiera de revolutionära klasser som är kapabla att ta på sig hela bördan.

De revolutionära klasserna i det palestinska området är arbetare och bönder, ty det är dessa klasser som dagligen lider under den förtryckande utsugningsprocess som världsimperialismen och dess allierade vidmakthåller i vårt område.

Det är arbetare och bönder som idag uppfyller de läger i vilka de flesta palestinier bor. När vi talar om lägren, talar vi i själva verket om klassförhållanden som representeras av det palestinska folkets arbetare, bönder och den utblottade delen av dess småbourgeoisie.

…

Här finns revolutionens krafter… förändringens krafter. Här finner vi en verklig beredskap för många års strid. Här finns de dagliga levnadsförhållanden som driver människor att kämpa och dö, därför att skillnaden mellan liv och död under sådana omständigheter inte är så stor.

Det är genom att utgå från detta sakförhållande som vi kan ange skiljelinjen mellan vårt folks resultatlösa kamp under de senaste femtio åren och detta vår kamps nya stadium, kan dra en skiljelinje mellan en revolutionär marsch som slutar i seger och en tveksam, osäker marsch som slutar i förlust.

När vi har vänt oss till arbetarna och bönderna – invånarna i lägren, byarna och de fattiga stadsområdena – och beväpnat dem med politisk medvetenhet, organisation och stridsmedel, kommer vi att skapa den fasta materiella grundvalen för en historisk befrielserevolution. Upprättandet av en sådan fast ryggrad för revolutionen kommer att göra det möjligt för oss att sluta klassallianser till fördel för revolutionen utan att utsätta den för vacklan, avvikelser eller misslyckande.

Organisering och mobilisering av de palestinska krafterna

Vilken är den organisatoriska formen för mobiliseringen av de revolutionära krafterna utifrån denna analys? Vilka relationer bör råda mellan dessa krafter mot bakgrund av den nuvarande palestinska situationen? Hur ser vi på den palestinska nationella enigheten mot denna bakgrund?

Den högsta formen för en bred organisering och mobilisering av arbetarklassens krafter är den politiska organisationen beväpnad med den vetenskapliga socialismens teori. Alla revolutionära erfarenheter under detta århundrade har alldeles klart visat på detta faktum. Erfarenheterna från Kina, Vietnam och Kuba såväl som erfarenheten från Oktoberrevolutionen, alla pekar de på och bekräftar detta faktum. Den vetenskapliga socialismens teori belyser arbetarklassens eländiga villkor och förklarar dem vetenskapligt, avslöjar imperialismens och kapitalismens utsugning av denna klass, klargör arten av den viktigaste motsättning i vilken nutidens samhällen lever, internationellt såväl som på det lokala planet, förklarar historiens rörelselagar och rörelseriktning, definierar arbetarklassens roll och denna rolls betydelse, anger vilka vapen denna klass besitter; och på så sätt gör den vetenskapliga socialismens teori arbetarklassen medveten om sin existens, sina förhållanden och sin framtid, och förmår härigenom mobilisera arbetarklassen i största omfattning.

Den vetenskapliga socialismens ideologi och de revolutionära erfarenheterna i världsmåttstock har klart visat, att en revolutionär organisation beväpnad med en revolutionär teori – arbetarklassens teori – är det sätt på vilket arbetarklassen organiserar sig själv, samlar sina krafter, befäster sina möjligheter och definierar strategin i sin kamp. Om den palestinska och arabiska nationella rörelsens erfarenheter ännu inte har lyckats motstå och besegra imperialismen, sionismen, Israel och reaktionens krafter beror det på att de inte har tillämpat denna organisationsteori. Att politiska organisationer har misslyckats på det palestinska och det arabiska fältet innebär inte ett underkännande av den politiska partiorganisationen i allmänhet, utan ett underkännande av en form av politisk organisation som inte har utgått från den ideologiska, klassmässiga och organisatoriska ståndpunkt som baseras på denna teori och dessa erfarenheter. En ökning av den palestinska nationella rörelsens revolutionära kapacitet kan inte bygga på avvisandet av den revolutionära politiska organisationens princip; den enda möjligheten är att anta den politiska organisationsform vars karaktär har bestämts i ljuset av den vetenskapliga socialistiska teorin och tidigare erfarenheter.

Denna organisationsform utgör den organisatoriska ramen för samlandet av den avgörande revolutionära kraften, arbetarklassen. Vidare är det, som de stora revolutionära erfarenheterna visat, denna organisationsform som under den nationella befrielsens skeden förmår mobilisera böndernas krafter och samla dem i största omfattning.

Genom att använda denna form skulle vi alltså ha skapat ramen för organiseringen och mobiliseringen av de för revolutionen avgörande klasserna, arbetarna och bönderna.

…

Enligt vår mening är det den mot denna bakgrund föreslagna breda nationella fronten som utgör det revolutionära förverkligandet av den palestinska nationella enheten. Om avsikten med den palestinska nationella enheten är att samla alla revolutionära krafter under den demokratiska nationella befrielsens skede för att stå enade i den grundläggande motsättningen mot Israel, imperialismen och reaktionen, då är detta den form som svarar mot denna avsikt.

…

  1. Vi anser att palestinsk nationell enhet är grundläggande för mobiliseringen av alla revolutionens krafter för att möta fiendelägret, och med denna utgångspunkt måste vi inta en hållning som verksamt bidrar till att åstadkomma den.
  2. Den nationella enheten kommer till uttryck i skapandet av en front där alla revolutionens klasser – arbetare, bönder och småbourgeoisie – är representerade.
  3. Vi måste aktivt arbeta för att mobilisera arbetarna och bönderna i en enda revolutionär politisk organisation beväpnad med den vetenskapliga socialismens teori. På denna grundval måste vi verksamt sträva efter att ena alla palestinska vänsterorganisationer vilka genom kontakt och erfarenhet kan övertygas om att ansluta sig till denna analys.

Men kommer då vårt strategiska tänkande vad gäller det palestinska befrielsekriget att enbart gälla det palestinska folket och det palestinska området?

Om vi påminner oss fiendens storlek och natur inser vi omedelbart att en strategi för det palestinska befrielsekriget måste omfatta mobiliseringen av alla revolutionens krafter såväl i arabländerna som i världsmåttstock, ty det är endast genom en sådan mobilisering och samling som vi kan skapa den styrka som förmår kämpa mot Israel, sionismen, världsimperialismen och den arabiska reaktionen. Endast en palestinsk revolution som sammansmälter med den arabiska revolutionen och är förenad med världsrevolutionen kan vinna seger. Med tanke på karaktären hos den fientliga allians som vi kämpar mot skulle en begränsning av den palestinska revolutionen till att endast omfatta det palestinska folket leda till nederlag.

Revolutionens krafter i arabvärlden och i världsmåttstock

…

Den demokratiska nationella revolutionens strategi i denna tidsålder har klarlagts genom den vietnamesiska erfarenheten och dessförinnan genom den kubanska och den kinesiska erfarenheten.

Huvuddragen i denna strategi är: mobilisering och koncentration av de fattiga arbetarnas och böndernas krafter i största möjliga omfattning; dessa klassers uppgift att leda revolutionen genom en politisk organisation som ansluter sig till och vägleds av den vetenskapliga socialismens ideologi och är allierad med småbourgeoisiens krafter vilkas intressen inte står i motsättning till den demokratiska nationella revolutionens karaktär; förlitan på den väpnade kampen för att övervinna fiendens teknologiska överlägsenhet genom ett långvarigt krig som inleds med gerillakrig och utvecklas till ett folkligt befrielsekrig som folket är fast beslutet att vinna.

…

Första världskriget var ett krig mellan de imperialistiska kapitalistiska makterna själva, och dess mål var att omfördela världsmarknaden mellan dessa makter. Det kriget var en väpnad explosion av konflikterna mellan de världskapitalistiska blocken i deras kapplöpning om exploateringen och plundringen av folkens välstånd och för att monopolisera deras marknader. Det var inte ett revolutionärt krig fört av arbetarklassen i de progressiva länderna och av de undertryckta folken mot de utsugande kapitalisterna. Detsamma gäller till viss del för andra världskriget. Följaktligen var konflikten mellan de kolonialistiska kapitalistmakterna det viktigaste uttrycket i världsmåttstock. Revolutionens krafter, representerade av arbetarklassen i de avancerade länderna och av de undertryckta folken, befann sig inte i ett sådant läge att de kunde förvandla dessa krig till revolutionära krig som kunde förlägga den grundläggande motsättningen i världen till dess naturliga läge mellan utsugare och utsugna. Emellertid utformades världssituationen genom andra världskriget och de händelser som följde i dess kölvatten på ett nytt sätt. Kolonialismens krafter koncentrerades och utkristalliserades till ett läger, det imperialistiska lägret lett av USA, i motsättning till de socialistiska styrkornas och de förtryckta folkens läger.

…

Allt detta medverkade till att utkristallisera den imperialistiska bilden och dess grundläggande drag:

  1. Alla kolonialistiska kapitalistiska krafter samlades i ett läger, världsimperialismens läger under USAs ledning.
  2. USA-kapitalets ofantliga storlek, dess stora aktionsområde och dess sammanflätning med europeiskt kapital utgör den konkreta grunden för enhet hos detta läger och för dess intressegemenskap, likaväl som det utgör den konkreta grunden för USAs ledande ställning inom detta läger.
  3. Motsättningar mellan medlemmar av detta läger, vilka av och till tagit formen av motsättningar mellan kolonialismen, representerad av Storbritannien och Frankrike, och neokolonialismen, representerad av USA, har förblivit underordnade i förhållande till den huvudmotsättning som alla dessa kolonialistiska makter har börjat konfronteras med i sin kamp mot det socialistiska lägret och de nationella befrielserörelserna. Även om denna delkonflikt mellan USA å ena sidan och Storbritannien och Frankrike å den andra har fått en framträdande form – som exempelvis under angreppet 1956, under den algeriska revolutionen, samt i vissa områden i Afrika – har den generellt sett ändå fortsatt att styras av den viktigare och allvarligare motsättningen mellan imperialismen och de revolutionära krafterna.
  4. De försök de Gaulles Frankrike gjort för att bryta sig ur denna USA-imperialismens krets har ännu inte medfört någon grundligare förändring av denna bild.
  5. Den tekniska utvecklingen och den väldiga tillväxten av produktionsmedlen och av krigsindustrin har lett till ett stärkande av detta lägers ställning med hänsyn till både dess kontroll av världsmarknaden och dess förmåga att försvara sina intressen och sin existens.

  6. USA strävar i dag efter att bibehålla och försvara sina intressen och bekämpa det revolutionära lägret med nya metoder, vilka skiljer sig från det våld och de ockupationsarméer kolonialismen använde för att försvara sina intressen. Dessa nya metoder är det grundläggande draget i neokolonialismen.



    USA har upprättat en rad pakter och försvarsavtal för att bekämpa det socialistiska lägret, för att inringa det och begränsa dess utvidgning samt för att neutralisera de nationella befrielserörelserna. Utöver denna paktpolitik för USA emellertid en ekonomisk politik som går ut på att låta lokala sociala krafter få del av de profiter som uppkommer genom utsugningen av folkets arbete, för att dessa sociala krafter, genom att dra fördel av neokolonialismens existens, ska bli ett bålverk bakom vilket USA kan dölja sig när det försvarar sitt inflytande och sina intressen.

  7. Erfarenheterna från Vietnam, Kuba och Dominikanska Republiken har visat att USA, i händelse av att dess moderna metoder för att kolonisera folk misslyckas, kommer att återgå till väpnad makt, invasioner och landsättande av arméer för att skydda sitt inflytande, sina marknader och sina intressen.


I sin strävan att återfå sitt land och sin frihet står Palestinas folk i dag inför detta enade imperialistiska läger med dess teknologiska överlägsenhet, dess skicklighet i strid och i att neutralisera revolutioner, dess förmåga att ta skydd bakom andra krafter, dess beredskap för direkt konfrontation så snart det känner att de krafter bakom vilka det gömmer sig inte längre är i stånd att bekämpa folkliga rörelser, samt dess strävan att isolera nationella befrielserörelser från det världsrevolutionära lägret och att neutralisera Sovjetunionens ansträngningar genom hot om kärnvapenkrig.

Junikriget och vad som kom före och efter det är i verkligheten ingenting annat än ett konkret uttryck för allt detta. USA försökte tygla den arabiska befrielserörelsen, köpslå med den och avhålla den från att uppgå i världsrevolutionens läger. De försökte sedan underminera och krossa den med hjälp av Israel och dess militärmakt, och försökte senare åter att tygla den när den var försvagad. Idag försöker de fortfarande att med hjälp av Israel, som de förser med alla maktmedel, behålla denna rörelse i sitt våld i syfte att begränsa eller ödelägga den.

Inför denna situation måste den palestinska och arabiska befrielserörelsen: (1) ha ett klart perspektiv; (2) mobilisera alla sina styrkor; (3) upprätta politiska, ekonomiska och militära program för att säkerställa en sådan mobilisering; (4) slå in på det folkliga befrielsekrigets väg för att överflygla fiendens teknologiska överlägsenhet; och (5) ingå en fullständig allians med alla revolutionära krafter i världsmåttstock.

Det är denna effektiva allians som kan garantera att det upprättas ett läger där vi och alla underkuvade och antiimperialistiska krafter blir i stånd att skapa den kraft som förmår besegra imperialismen trots dess nuvarande styrka.

Våra främsta vänner är de underkuvade folken, vilka lider under imperialismen och den imperialistiska utsugningen av deras arbete och rikedomar, eller lever under samma hot från USA, som i dag försöker tilltvinga sig inflytande över de folk som reser sig. Folken i Asien, Afrika och Latinamerika lider dagligen under hopplöshet, fattigdom, okunnighet och efterblivenhet, vilket är ett resultat av kolonialismens och imperialismens inflytande över deras liv. Den viktigaste motsättningen i världen i dag är motsättningen mellan världsimperialismen å ena sidan och dessa folk och det socialistiska lägret å den andra sidan. Den palestinska och arabiska nationella befrielserörelsens förbund med befrielserörelsen i Vietnam, med den revolutionära utvecklingen i Kuba och Demokratiska Folkrepubliken Korea och med de nationella befrielserörelserna i Asien, Afrika och Latinamerika är den enda väg man kan gå för att skapa det läger som är i stånd att gå emot och besegra det imperialistiska lägret.

I sin kamp mot världsimperialismen under USAs ledning kommer den palestinska och arabiska befrielserörelsen i förbund med nationella befrielserörelser i alla underutvecklade och fattiga länder att finna en stark allierad kraft som understödjer den och ökar dess motståndskraft. Denna allierade kraft är Folkrepubliken Kina, vilken i realiteten står inför samma hot från ett USA som försöker inringa och isolera den och hejda dess utveckling.

…

Utöver dessa grundläggande revolutionära allianser måste vi också, genom vår kamp och våra politiska ansträngningar samt genom vår kamps klara karaktär av nationell befrielsekamp, dra över till vår sida alla frigörelsens krafter i Europa, Amerika och varje annan del av världen.

Med en sådan strategi på det internationella planet kan vi inringa Israel, sionismen och imperialismen och mobilisera alla revolutionära styrkor i världsmåttstock på vår sida i kampen.

Denna bild kan måhända verka orealistisk med tanke på den palestinska och arabiska befrielserörelsens läge under de nuvarande omständigheterna, men ett ihärdigt revolutionärt handlande och ett höjande av befrielserörelsen till den verkliga, orubbliga och långtgående revolutionens nivå kommer att leda till att bilden konkretiseras och förverkligas. Genomförandet av alla dessa allianser kommer inte bara att ge upphov till moralisk sympati utan också till ett verkligt och effektivt stöd som ger oss möjlighet att stå fast och segra.

…

Hur kan imperialismens teknologiska överlägsenhet betvingas?

Vår konfrontation med fiendelägret, representerat av Israel, sionismen, imperialismen och den arabiska reaktionen, kommer att ske med hjälp av en strategi som syftar till koncentration av den palestinska revolutionens krafter på såväl den palestinska och arabiska nivån som världsnivån, för att därmed ställa fienden inför ett revolutionärt läger som är överlägset den i storlek och numerär. Men enbart detta är inte tillräckligt för seger. En av fiendens grundläggande starka sidor är den vetenskapliga och teknologiska överlägsenheten, och denna överlägsenhet återspeglas kraftigt i den militära förmåga som vi kommer att ställas inför i vårt revolutionära krig. Vad kan vi göra för att betvinga denna överlägsenhet?

Fiendens vetenskapliga, teknologiska och kulturella överlägsenhet är varken en enkel eller underordnad fråga. På det militära planet innebär denna överlägsenhet att fienden förmår mobilisera snabbt och med stor bredd, att den militära utbildningens standard och den militära ledningens kvalitet är hög, att förmågan att överraska med nya vapen och stridsplaner är stor, samt att överlägsenheten i beväpning och modern krigföring är allomfattande och kan utnyttjas blixtsnabbt och överrumplande.

Varje grundlig vetenskaplig studie av krigen 1948, 1956 och 1967 skulle tydligt visa på den roll som fiendens teknologiska och kulturella överlägsenhet spelade och på hur detta på det militära området gav upphov till fiendens triumf och vårt nederlag i dessa slag. Det vore dåraktigt att förklara våra militära nederlag i tre stora sammandrabbningar på ett godtyckligt och ytligt sätt, vilket skulle förleda oss att tro att vi kunde ha vunnit dessa slag om det inte varit för vissa tillfälliga sammanträffanden och vissa missgrepp. Vår oförmåga att bekämpa sionismen och Israel under de senaste femtio åren kan inte förklaras utifrån något annat än vår svaga och torftiga politiska, ekonomiska, sociala och militära uppbyggnad gentemot en rörelse och ett samhälle som är vetenskapligt, teknologiskt och kulturellt överlägset oss, samt utifrån det faktum att den syn på striden och den strategi för kampen som vi hittills hållit oss med varit felaktig. Vår konfrontation med Israel och imperialismen kan med säkerhet inte leda till seger om den utformas på klassiskt militärt vis som ett konventionellt krig mellan fiendens armé och styrkor och våra reguljära trupper. Ett sådant krig skulle Israel och imperialismen vinna i kraft av sin överlägsenhet i vapen och kvalitet, sin förmåga att använda ett modernt krigsmaskineri med oerhörd snabbhet och flexibilitet, och sin ekonomiska kapacitet att uthärda ett sådant krig. Tre sådana erfarenheter är en tillräcklig läxa för oss. Konventionell krigföring, som i dag sker med extrem snabbhet, är det sätt på vilket fienden utnyttjar sin överväldigande teknologiska överlägsenhet, och det är också på så sätt som alla svaga punkter hos ett underutvecklat samhälle avslöjas.

…

Det är inte fråga om ”moderna vapen och deras anskaffning”. Den avgörande förutsättningen är att det finns människor som fullständigt för- står vilken makt som ligger i att kontrollera och på effektivast möjliga sätt använda vapnen och utnyttja det moderna krigsmaskineriet. Detta i sin tur är beroende av den teknologiska och vetenskapliga nivån hos de människor som bär dessa vapen.

Detta är en faktor som för närvarande inte verkar till vår fördel, varför vi inte befinner oss i en sådan situation att vi i ett konventionellt slag kan stå emot Israel (och bakom Israel USA, som skulle kasta in sina egna trupper i striden om den utvecklades till vår fördel). De svaga folkens vapen för att stå emot imperialistiska trupper och deras överlägsenhet har blivit välkända till följd av erfarenheterna från de folkliga befrielsekrig som i vår tid lett till seger över imperialismen. Imperialismens teknologiska och militära överlägsenhet besvaras av de svaga folken med gerillakrig och folkliga befrielsekrig. Genom gerillakrig undviker vi direkt konfrontation med fienden och hindrar honom följaktligen från att begagna sin fulla teknologiska överlägsenhet mot våra styrkor och därigenom blixtsnabbt krossa dem. Gerillakrig, som syftar till att slå till mot fiendens svaga punkter, retirera snabbt samt undvika direkta sammanstötningar, kan förorsaka fienden ständiga och växande småförluster utan att ge honom tillfälle att möta hela vår styrka för att med sin extremt rörliga och dödande krigsmaskin snabbt krossa den. På detta sätt upplever fienden att han har börjat förlora sitt avgörande försprång, och styrkebalansen börjar – först långsamt men efterhand allt snabbare – förskjutas till de väpnade revolutionära krafternas fördel. Medan gerillakriget mot fienden pågår vinner våra styrkor i erfarenhet, kraft och krigsskicklighet, och når upp till ett sådant antal och en sådan kvalitet att de blir i stånd att börja strid med enheter ur fiendens trupper. Denna period inleds med en kombination av gerillakrig och början till ett folkligt befrielsekrig. I och med revolutionens tillväxt, fiendetruppernas allt värre härjningar och fiendens behov av att sprida sina trupper till varje stad och by och utmed alla fronter, börjar bilden skifta mot ett effektivt krig i stor skala.

Vi kan inte fullständigt eliminera fiendens styrkor eller uppnå fullständig befrielse genom gerillakrig, men gerillakriget är det första stadiet i ett långvarigt krig. Den revolutionära armén kommer att kunna betvinga fiendens överlägsenhet genom att uppfylla följande förutsättningar: den är politiskt medveten och förenad med de organiserade massorna, vilka stöder den och bidrar med manskap och materiel; förenar sig med de revolutionära krafterna i världen, vilka kommer att ge den understöd och förstärkningar; vinner i erfarenhet och effektivitet genom kampen och förenar sig med det revolutionära partiet, vilket förser den med en klar uppfattning och en organisk anknytning till de revolutionära krafterna på alla nivåer. Detta i förening med den heroiska beslutsamhet som alstras av det förtryck och förödmjukande, den misär och utsugning som Israel och imperialismen under åratal utsatt vårt land för, kommer att sätta den revolutionära armen i stånd att betvinga fiendens överlägsenhet.

…

I sin bok People’s War, People’s Army säger general Giáp:

“Styrkebalansen visade avgjort hur svaga vi var i förhållande till fiendens styrka. För att kunna skapa förutsättningar för seger måste det vietnamesiska folkets befrielsekrig därför bli hårt och långvarigt. Alla de föresatser som grundade sig på otålighet och syftade till uppnåendet av en snabb seger kunde inte leda till annat än allvarliga misstag. Det var nödvändigt att bestämt ansluta sig till det långvariga motståndskrigets strategi och att stärka självförsörjningssträvandena för att kunna bibehålla och gradvis utöka våra styrkor och ständigt nöta på och i allt större utsträckning tillintetgöra fiendens styrkor; det var nödvändigt att hopa tusentals småsegrar för att av dem skapa en stor framgång, och på så sätt gradvis förskjuta styrkebalansen genom att förvandla vår svaghet till styrka och uppnå slutlig seger.”

På andra ställen i samma bok säger general Giáp:

“Det vietnamesiska folkets befrielsekrig bevisade, att en ofullständigt utrustad folkarmé, som emellertid kämpar för en rättfärdig sak, kan, med lämplig strategi och taktik, uppnå de betingelser som krävs för att besegra den aggressiva imperialismens moderna arméer.“

“Det vietnamesiska folkets befrielsekrig visar att den enda möjligheten att vinna seger över en lika mäktig som grym fiende är att förena hela folket inom ramen för en fast och bred nationell enhetsfront byggd på förbundet mellan arbetare och bönder.“

…

Vi har återgivit dessa citat eftersom de anger huvuddragen i det politiska tänkande som i dag vägleder alla de demokratiska nationella befrielserevolutioner vilka beslutsamt motstår eller har motstått världsimperialismen.

”Revolutionär teori”, ”ett starkt organiserat parti”, ”arbetarna och bönderna i ledningen för revolutionen”, ”bred, fast nationell enhetsfront”, ”folkligt befrielsekrig och långvarigt motstånd”, dessa är de nationella befrielserörelsernas och de demokratiskt nationella revolutionernas politiska strategiska huvudprinciper under imperialismens nuvarande epok.

Allmänna kommentarer

…

Folkfronten för Palestinas befrielse antar denna strategi som en allmän vägledning till handling.

…

Tänkandet styr det revolutionära handlandet, som i sin tur skapar resultat, situationer och reaktioner vilka påverkar den teoretiska synen på läget.

Från denna utgångspunkt hävdar vi, samtidigt som vi betonar dessa strategiska principer som en vägledning för vårt handlande, att vi inte uppfattar dem på ett fastlåst och statiskt sätt. Erfarenheten själv kommer att fördjupa och konkretisera denna syn, berika den och komplettera vissa sidor av den. Erfarenheten kommer också att utveckla den och kanske förändra några av dess sidor. Detta är den vetenskapliga dialektiska uppfattningen av denna strategi, vilken avvisar all fastlåsthet och rigiditet, utöver ständig kritik och självkritik, drar nytta av erfarenheten och skapar en organisk förbindelse mellan tänkandet och det revolutionära handlandet, varigenom tänkandet vidgas och fördjupas så att det på ett bättre och riktigare sätt kan vägleda handlandet. Varje annan uppfattning är i verkligheten idealistisk och rigid och leder till misslyckanden.

Ur en annan synvinkel representerar denna strategi en allmän uppfattning om kampen och dess huvudströmningar, den uppehåller sig följaktligen inte vid åtskilliga detaljer, inbördes samband och vändningar som uppfyller varje skede av kampen och har anknytning till samtliga dess aspekter. I vår definition av motsättningens huvudlinje har vi exempelvis inte behandlat de motsättningar som existerar och verkar inom fiendestyrkornas led, och inte heller alla motsättningar inom de revolutionära krafternas led. Vår definition av Israel som en av fiendekrafterna är alltså inte avsedd att uppfattas som en statisk bild av denna kraft. Israel utgör inte en homogen enhet inom vilken det inte finns utrymme för motsättningar. Det kommer att finnas mer än en politisk och social kraft inom Israel, och mellan dessa krafter kommer motsättningarna att råda. Dessa motsättningar kan från tid till annan skärpas eller försvagas, beroende på hur kampen förlöper och i vilket skede den befinner sig. Även om den motsättning som råder mellan de så kallade ”hökarna” och ”duvorna” i Israel idag inte har någon märkbar inverkan på bilden av kampen, kan de mer grundläggande men just nu slumrande motsättningar inom Israel likväl i framtiden träda i dagen och intensifieras. Inte heller menar vi, när vi säger att det råder ett organiskt samband mellan Israel och imperialismen, att det inte skulle finnas några latenta partiella motsättningar mellan dem.

…

Den huvudmotsättning som definieras av denna strategi är inte en rät geometrisk linje med en stridande kraft på varje sida. I verkligheten är den en slingrande dialektisk linje som på båda sidor uppvisar en grupp allierade krafter vilka trots inbördes motsättningar samverkar under denna allians. Tidvis blir denna allians starkare och tidvis blir de inbördes motsättningar mer uttalade, så att bilden på båda sidor om motsättningens huvudlinje ger ett blandat och sammansatt intryck. Eftersom det är viktigt och grundläggande att på varje stadium i kampen ha en exakt och detaljerad bild som ger oss möjlighet att på ett vetenskapligt sätt bestämma våra taktiska åtgärder, är det lika viktigt och grundläggande att vår detaljerade taktiska uppfattning i varje skede vägleds av vårt långsiktiga strategiska perspektiv. Det är detta strategiska perspektiv som kommer att sätta oss i stånd att leda och styra kampen och undvik att göra oss skyldiga till sådana misstag som att hänge oss åt experimenterande, agera impulsivt, bedriva svanspolitik eller låta oss påverkas av händelser i stället för att ingripa för att styra dem.

…

Hur ska vi förstå ockupationen av Palestina, och den palestinska befrielsekampen, som klasskamp? Hur ska vi första kampen för Palestinas befrielse som internationell revolutionär kamp mot förtryck, exploatering och rasism? Och hur hör det ihop med att länder som Sverige ställer sig bakom Israels pågående folkmord i Gaza, det senaste kapitlet i en över 75 år lång historia i Palestina av kolonialism, krig och ockupation, men också motstånd, solidaritet och befrielsekamp? Och inte minst, vilka är några av de organisationsteorier som har inspirerat och påverkat det palestinska motståndet?

Häng med när vi läser en grundläggande text, Strategi för Palestinas befrielse, sammanställd av Folkfronten för Palestinas befrielse (PFLP) vid dess grundande!

Vi bjuder även på filmvisning efter bokcirkeln klockan 19. Den här gången visar vi Children of the Revolution, där vi bland annat får lära oss om internationalisten Fusako Shigenobu från Japan som hölls fängslad i 20 år för sitt deltagande i den palestinska befrielsekampen.

Torsdag 25 januari
Klockan 18
Linnégatan 21

Till denna träff läser vi färdigt hela boken!

Boken finns gratis som PDF på förlagets hemsida https://foreignlanguages.press/colorful-classics/strategi-for-palestinas-befrielse-pflp; vi kommer även att ha ett antal fysiska exemplar med till träffen för försäljning.

Boken finns på engelska här: https://foreignlanguages.press/colorful-classics/strategy-for-the-liberation-of-palestine-pflp

Och på arabiska: https://tinyurl.com/26za7jdp

Varmt välkomna! 🇵🇸

Ikoniska palestinska ledaren Khalida Jarrar

Ursprunglig artikel publicerad i Palestine Chronicle 26 december 2023.

Tisdagen 26 december grep israeliska styrkor den ikoniska palestinska ledaren Khalida Jarrar i hennes hem i Ramallah på den ockuperade Västbanken.

Enligt ögonvittnen citerade av nyhetsbyrån Anadolu stormade israeliska ockupationsstyrkor staden Al-Bireh, nära Ramallah, i gryningen. De genomsökte Jarrars hus i en razzia innan de grep henne.

Jarrar, en tidigare framstående ledare i Folkfronten för Palestinas befrielse, har gripits flera gånger av den israeliska ockupationsmakten och har tillbringat flera år i fängelse, de flesta av dem i isoleringscell.

Khalida Jarrars berättelse och vision ingår i ett verk av Ilan Pappé och Ramzy Baroud, ”Our Vision for Liberation: Engaged Palestinian Leaders & Intellectuals Speak Out” (Clarity Press). Texten nedan ingick i ett kapitel med titeln ”FASHIONING HOPE OUT OF DESPAIR: How to Resist and Win inside Israeli Prisons”.

Khalida Jarrar

Khalida Jarrar föddes i staden Nablus på norra Västbanken 9 februari 1963. Hon har en kandidatexamen i företagsekonomi och en magisterexamen i demokrati och mänskliga rättigheter från Birzeits universitet. Hon var direktör för Addameer Prisoners’ Support and Human Rights Association från 1994 till 2006, då hon valdes in i det palestinska lagstiftande rådet (PLC) – det palestinska parlamentet. Hon leder nu PLC:s fångkommission, utöver sin roll i den palestinska nationella kommittén för uppföljning av Internationella brottmålsdomstolen.

Khalida Jarrars framstående profil som en palestinsk ledare som ägnar sig åt att avslöja israeliska krigsförbrytelser inför internationella institutioner har gjort henne till måltavla för frekventa israeliska gripanden och administrativa förvarstaganden. Hon har gripits flera gånger, första gången 1989 i samband med internationella kvinnodagen. Hon tillbringade en månad i fängelse för att ha deltagit i en demonstrationen 8 mars.

2015 frihetsberövades hon när israeliska ockupationssoldater stormade hennes hus i Ramallah före gryningen. Till en början hölls hon i administrativt förvar utan rättegång, men efter internationella protester ställde de israeliska myndigheterna Khalida Jarrar inför rätta i en militärdomstol, där 12 åtalspunkter, helt baserade på hennes politiska aktiviteter, lades fram mot henne. Bland annat anklagades hon för att ha hållit tal, ordnat manifestationer och uttryckt stöd för palestinska fångar och deras familjer. Hon tillbringade 15 månader i fängelse.

Khalida Jarrar släpptes i juni 2016, men greps igen i juli 2017, då hon också hölls i administrativt förvar. Den israeliska räden mot hennes hem var särskilt våldsam: soldaterna förstörde huvuddörren till hennes hus och konfiskerade diverse utrustning, bland annat en iPad och hennes mobiltelefon. Hon förhördes i Ofer-fängelset innan hon överfördes till HaSharon-fängelset, där många palestinska kvinnliga fångar hålls. Hon släpptes i februari 2019, efter att ha tillbringat nästan 20 månader i fängelse.

Khalida Jarrar greps återigen från sitt hem i Ramallah den 31 oktober 2019. Under hennes senaste fängelsevistelse gick en av hennes två döttrar, Suha, bort vid 31 års ålder. Trots en internationell kampanj för att Khalida skulle få närvara vid sin dotters begravning 13 juli 2021, avslog den israeliska regeringen alla överklaganden. Ett brev från Khalida smugglades dock ut ur fängelset för att fungera som ett farväl till Suha. I brevet skrev hon:

”Suha, min älskade.

De har berövat mig på att ge dig en sista avskedskyss.

Jag tar farväl av dig med en blomma.

Din frånvaro är oerhört smärtsam, olidligt smärtsam.

Men jag förblir ståndaktig och stark,

som bergen i det älskade Palestina.”

Khalida Jarrar är ett av många exempel på hur palestinska motståndskämpar har tagit med sig sin ståndaktighet och sitt motstånd in i israeliska fängelser och hittat möjligheter att slå tillbaka, trots sin ofrihet, trots den fysiska smärtan och den psykologiska tortyren. Dessutom har Khalida Jarrar, i stället för att bara se fängelset som påtvingad fångenskap, använt det som en möjlighet att utbilda och stärka sina kvinnliga medfångar. Faktum är att hennes framgångar i fängelset har förändrat den palestinska kvinnliga fångrörelsens karaktär.

Hur en gör motstånd och vinner i israeliska fängelser

Ett fängelse är inte bara höga murar, taggtråd och små, kvävande celler med tunga järndörrar. Det är inte bara en plats som definieras av metallslammer; förvisso är gnissel eller smällar från metall är det vanligaste ljudet du hör i fängelser, när tunga dörrar stängs, när tunga sängar eller skåp flyttas, när handklovar låses fast eller lossas. Till och med bosta – de ökända fordon som transporterar fångar från en fängelseanläggning till en annan – är metallbestar, både invändigt och utvändigt, till och med dess dörrar och inbyggda bojor.

Nej, fängelset är mer än allt detta. Det är också berättelser om verkliga människor, dagligt lidande och kamp mot fängelsevakterna och administrationen. Fängelset är ett moraliskt ställningstagande som måste göras dagligen, och som aldrig kan läggas bakom dig.

Fängelset är kamrater – syskon som med tiden kommer närmare dig än din egen familj. Det är gemensam vånda, smärta, sorg och, trots allt, också stundtals glädje. I fängelset utmanar vi tillsammans den våldsamma fängelsevakten, med samma vilja och beslutsamhet att knäcka honom så att han inte knäcker oss. Denna kamp är oupphörlig och manifesteras i alla möjliga former, från den enkla handlingen att vägra äta våra måltider, till att stänga in oss på våra rum, till den mest fysiskt och fysiologiskt ansträngande av alla ansträngningar, den öppna hungerstrejken. Detta är bara några av de verktyg som palestinska fångar använder för att kämpa för, och vinna, sina allra mest grundläggande rättigheter och för att bevara något av sin värdighet.

Fängelset är konsten att utforska möjligheter; det är en skola som tränar dig att lösa dagliga utmaningar med de enklaste och mest kreativa medlen, oavsett om det gäller matlagning, att laga gamla kläder eller att hitta en gemensam grund så att vi alla kan uthärda och överleva tillsammans.

I fängelset måste vi bli medvetna om tiden, för om vi inte gör det kommer den att stå stilla. Så vi gör allt vi kan för att bekämpa rutinen, ta varje tillfälle i akt att fira och minnas varje viktigt tillfälle i våra liv, oavsett om det är personligt eller kollektivt.

De palestinska fångarnas enskilda berättelser är en representation av något mycket större, eftersom alla palestinier dagligen upplever fångenskap i dess olika former. Dessutom är en palestinsk fånges berättelse inte en flyktig upplevelse som bara berör den person som har upplevt den, utan en händelse som skakar om fången, hennes kamrater, hennes familj och hela hennes samhälle på djupet. Varje berättelse är en kreativ tolkning av ett liv som trots alla svårigheter har levts av en person vars hjärta bultar av kärlek till sitt hemland och längtan efter sin dyrbara frihet.

Varje enskild berättelse är också ett avgörande ögonblick, en konflikt mellan fängelsevaktens vilja och allt vad han representerar, och fångarnas vilja och vad de representerar som kollektiv – kapabla att, när de står enade, övervinna otroliga odds. De palestinska fångarnas trots är också en återspegling av det palestinska folkets kollektiva trots och upproriska anda, som vägrar att förslavas på sin egen mark och som är fast beslutna att återvinna sin frihet, med samma vilja och kraft som alla segrande, en gång koloniserade nationer.

Det lidande och de kränkningar av de mänskliga rättigheterna som de palestinska fångarna utsätts för, och som strider mot internationell och humanitär rätt, är bara en sida av fängelsehistorien. Den andra sidan kan bara verkligen förstås och förmedlas av dem som har genomlevt dessa plågsamma erfarenheter. I berättelsen om palestinska fångar saknas ofta den inspirerande mänskliga resa som görs av de palestinier som har genomlevt avgörande ögonblick i fängelset, med alla dess smärtsamma detaljer och utmaningar.

Endast genom att fördjupa dig i fångarnas berättelser kan du börja föreställa dig hur det känns att förlora en kärleksfull mor medan en är instängd i en liten cell, hur en hanterar ett brutet ben, att lämnas utan familjebesök under flera år i taget, att förnekas sin rätt till utbildning och att hantera en kamrats död.

Samtidigt som det är viktigt att ni förstår det lidande som fångarna utstår, till exempel de många fallen av fysisk tortyr, psykiskt plågeri och långvarig isolering, måste ni också inse kraften i den mänskliga viljan, när människor bestämmer sig för att slå tillbaka, återta sina naturliga rättigheter och bejaka sin mänsklighet.

Att kämpa emot kan ta sig många uttryck. Under mina olika fängelsevistelser som politisk fånge i israeliska fängelser deltog även jag i olika former av motstånd bakom fängelsets väggar. För mig blev palestinska kvinnliga fångars utbildning en viktig angelägenhet.

Kvinnliga fångar i israeliska fängelser behandlas något annorlunda än manliga, inte bara när det gäller vilka sorters kränkningar som begås mot dem, utan också när det gäller graden av isolering. Eftersom det finns mycket färre kvinnliga fångar än manliga är det lättare för de israeliska fängelsemyndigheterna att isolera dem helt från resten av världen. Dessutom finns det bara ett fåtal kvinnliga fångar med universitetsexamen; utbildningsnivån bland dessa kvinnor är alarmerande låg.

Jag var redan medveten om dessa fakta när jag fängslades av Israel 2015 och tillbringade större delen av min fängelsetid i HaSharon-fängelset. Därför bestämde jag mig för att göra det till mitt uppdrag att fokusera på frågan om utbildning för kvinnor som förvägrats möjligheten att avsluta skolan, antingen som barn eller de som förvägrats en sådan rättighet på grund av svåra sociala förhållanden. Tanken slog mig snabbt: om jag bara kunde hjälpa några kvinnor att få fullständiga gymnasiebetyg skulle jag ha utnyttjat min tid i fångenskap på ett bra sätt. Dessa examina skulle göra det möjligt för dem att ta universitetsexamen så snart de kunde och så småningom uppnå en nivå av ekonomiskt oberoende. Ännu viktigare är att dessa kvinnor, beväpnade med en gedigen utbildning, skulle kunna bidra ännu mer till att stärka de palestinska samhällena.

Det finns dock många hinder för alla fångar, särskilt kvinnor. De israeliska fängelsemyndigheterna lägger många hinder i vägen för fångar som vill gå en formell utbildning. Även när den centrala israeliska fångmyndigheten (IPS) i princip går med på att bevilja den rättigheten ser de till att alla praktiska förutsättningar som krävs för att underlätta arbetet saknas, inklusive tillgång till klassrum, tavlor, skolmaterial och kvalificerade lärare.

Det senare hindret övervanns dock av det faktum att jag har en magisterexamen, som enligt det palestinska utbildningsministeriet ger mig behörighet att tjänstgöra som lärare och att övervaka slutproven i gymnasiet, de så kallade Tawjihi. Bara att se entusiasmen i flickornas ansikten när jag presenterade idén för dem inspirerade mig att ta mig an den svåra uppgiften, det första initiativet av detta slag i historien om palestinska kvinnliga fångar i israeliska fängelser.

Jag började med att kontakta utbildningsministeriet för att till fullo förstå deras regler och förväntningar och hur de skulle tillämpas på kvinnliga fångar som vill studera inför sina slutprov. Min första grupp studenter bestod av fem kvinnor som med stor entusiasm antog utmaningen.

I det tidiga skedet var fängelseledningen inte helt medveten om vår ”verksamhet”, så deras restriktioner var bara tekniska och administrativa. Erfarenheten var i själva verket ny för oss alla, särskilt för mig. Jag måste erkänna att jag kan ha överdrivit mina förväntningar i mitt försök att säkerställa en hög grad av akademisk professionalism i genomförandet av mina lektioner och slutprovet. Jag ville bara försäkra mig om att jag inte på något sätt bröt mot mina principer, eftersom jag verkligen ville att flickorna skulle förtjäna sina certifikat och förvänta sig mer av sig själva.

Vi hade få skoltillbehör. Faktum är att varje klass fick dela på en enda lärobok som palestinska barnfångar hade lämnat efter sig innan de förflyttades av IPS till en annan anläggning. Vi kopierade de få läroböckerna för hand; på så sätt kunde flera elever följa lektionerna samtidigt. Mina elever pluggade hårt. En enda lektion kunde ibland pågå i flera timmar, vilket innebar att de var beredda att förlora dagens enda rast, då de tilläts lämna sina celler. Vi hade så mycket att gå igenom och så lite tid. I slutändan deltog fem studenter i provet, vars resultat skickades till utbildningsministeriet för att bekräftas. Veckor senare kom resultaten tillbaka. Två av studenterna var godkända.

Det var ett extraordinärt ögonblick. Nyheten om att två elever hade fått sina betyg i fängelset spreds snabbt bland alla fångar, deras familjer och organisationer som kämpar för fångarnas rättigheter. Flickorna firade nyheten och alla deras kamrater kände sig verkligen glada för deras skull. På nolltid mobiliserade vi oss igen och gjorde oss redo att producera ännu en årskull av utexaminerade. Men ju mer uppmärksamhet vår prestation fick i media, desto mer oroliga blev de israeliska fängelsemyndigheterna. Jag var inte alls förvånad över att IPS beslutade att göra det svårt för nästa grupp, som också bestod av fem studenter, att gå igenom samma erfarenhet.

Det var en verklig kamp, men vi hade för avsikt att kämpa ända in i det sista, oavsett påtryckningarna. Fängelseadministrationen informerade mig officiellt om att jag inte längre fick undervisa fångarna. De trakasserade mig upprepade gånger och hotade att skicka mig till isoleringscell. Men är väl inläst på internationell rätt och jag konfronterade upprepade gånger israelerna med det faktum att jag förstod fångarnas rättigheter och inte hade några planer på att backa. Trots alla påtryckningar lyckades jag undervisa den andra gruppen flickor och förberedde proven själv i samordning med utbildningsministeriet. Den här gången klarade alla fem elever provet. Det var en stor triumf.

Efter det vi åstadkom insåg jag att det finns ett behov av att institutionalisera utbildningen för kvinnliga fångar och att inte binda den till mig eller till någon enskild person. För att detta skulle lyckas på lång sikt behövde det vara en kollektiv insats, ett mål som alla grupper av kvinnor i fängelse skulle kämpa för under många år framöver. Jag lade mycket av mitt fokus på att utbilda kvalificerade kvinnliga fångar, genom att få dem att delta i undervisningen och genom att göra dem bekanta med det administrativa arbete som utbildningsministeriet kräver. Jag inrättade apparaten för att säkerställa en smidig övergång för den tredje gruppen av utexaminerade, eftersom jag väntade på min förestående frigivning.

Jag frigavs juni 2016. Även om jag återgick till mitt vanliga liv och yrkesarbete slutade jag aldrig att tänka på mina kamrater i fängelset, deras dagliga kamp och utmaningar, särskilt de som var angelägna om att få den utbildning som de behöver och förtjänar. Jag blev överlycklig när jag fick veta att två kvinnliga fångar tog sig an slutproven efter min avresa och lyckades ta examen. Jag kände mig lika lycklig som jag gjorde när jag frigavs och återförenades med min familj. Jag var också lättad över att få veta att det system som jag införde innan jag frigavs fungerade. Det gav mig mycket hopp inför framtiden.

I juli 2017 grep den israeliska militären mig igen, den här gången i 20 månader. Jag återvände till samma HaSharon-fängelse. Det fanns många fler kvinnliga fångar än tidigare. Med hjälp av andra kvalificerade fångar började vi omedelbart förbereda den fjärde gruppen för att ta examen. Den här gången var det nio kvinnliga fångar som studerade för examen. Det fanns fler frivilliga lärare och administratörer. Fängelset hade plötsligt blommat upp och förvandlats till en plats för lärande och egenmakt.

Fängelseledningen blev rasande! De anklagade mig för uppvigling och inledde en rad vedergällningsåtgärder för att stänga ner hela skolprocessen. Vi antog utmaningen. När de stängde vårt klassrum gick vi ut i strejk. När de konfiskerade våra pennor och blyertspennor använde vi kritor istället. När de släpade bort vår svarta tavla lossade vi ett fönster och skrev på det. Vi smugglade den från ett rum till ett annat, under de tider som vi hade avsatt för att lära oss. Fängelsevakterna försökte med alla knep för att hindra oss från vår rätt till utbildning. För att visa vår beslutsamhet att besegra fängelsemyndigheterna döpte vi den fjärde gruppen till ”Trotsets kohort”.  I slutändan visade sig vår vilja vara mäktigare än deras orättvisa. Vi slutförde hela processen. Alla flickor som gjorde slutprovet klarade det med bravur.

Jag kan inte med ord beskriva hur vi kände oss under dessa dagar. Det var en enorm seger. Vi dekorerade fängelsemurarna och firade. Vi var alla glada, leende och jublade på grund av vad vi lyckades uppnå tillsammans, när vi stod enade mot Israels orättvisa regler och dess fängelseadministration. Nyheten spreds utanför fängelsemurarna och familjerna till de utexaminerade firade i hela Palestina. Den femte gruppen var kronan på verket för den kollektiva prestationen. Det var den ljuva belöningen efter månader av kamp och umbäranden som vi hade utstått, samtidigt som vi insisterade på vår rätt till utbildning. Ytterligare sju studenter studerar nu för slutprovet, i hopp om att ansluta sig till de övriga 18 kvinnliga studenter som fått sina certifikat sedan den första upplevelsen inleddes 2015.

De kvinnliga fångarnas ambitioner utvecklades, eftersom de kände sig verkligt kapabla och stärkta av den utbildning de hade fått, särskilt eftersom de hade utstått så mycket för att få det som borde vara en grundläggande mänsklig rättighet för alla. De som har fått sina Tawjihi-certifikat är redo att gå vidare till högre utbildning. Men eftersom utbildningsministeriet ännu inte är förberett för detta steg skapar fångarna tillfälliga alternativ.

Eftersom jag har en magisterexamen i demokrati och mänskliga rättigheter, och dessutom har lång erfarenhet på området genom mitt arbete med bland annat Addameer och PLC, erbjöd jag mina elever en kurs i internationell och humanitär rätt. För att kunna undervisa i kursen lyckades jag få in några av de viktigaste och mest relevanta texterna om internationella fördrag om mänskliga rättigheter, inklusive den arabiska översättningen av alla fyra Genèvekonventionerna. En del av dessa dokument kom från Röda korset, andra från familjemedlemmar som kom för att besöka mig i fängelset.

Fyrtionio kvinnliga fångar deltog i kursen, som var uppdelad i flera perioder om vardera två månader. I slutet av kursen fick deltagarna intyg på att de hade genomgått 36 timmars utbildning i internationell och humanitär rätt, vars resultat bekräftades av flera palestinska ministerier. Medan vi firade i fängelset hölls en stor ceremoni sponsrad av ministeriet för fångfrågor utanför fängelset, där familjerna och några av de frigivna fångarna deltog, mitt i ett enormt firande.

I slutändan gjorde vi mer än att skapa hopp ur förtvivlan. Vi utvecklade också vår egen berättelse, hur vi ser på oss själva, fängelset och fångvaktarna. Vi besegrade alla kvardröjande känslor av underlägsenhet och förvandlade fängelsets murar till en möjlighet. När jag såg de vackra leendena hos mina elever som avslutade sin gymnasieutbildning i fängelset kände jag att mitt uppdrag var slutfört.

Hopp i fängelset är som en blomma som växer ur en sten. För oss palestinier är utbildning vårt bästa vapen. Med den kommer vi alltid att segra.

Ahmad Sa'adat, generalsekreterare för Folkfronten för Palestinas befrielse.
Ahmad Sa'adat, generalsekreterare för Folkfronten för Palestinas befrielse.

Våren 2023 publicerades en längre intervju med PFLP:s fängslade generalsekreterare Ahmad Sa’adat. Den ursprungliga intervjun finns på arabiska här, och den svenska översättningen nedan bygger på en engelsk översättning från Resistance News Network.

Kommendant Ahmad Sa’adat: Situationen i de ockuperade områdena utgör fördyningar till en tredje intifadas utbrott

Tidningen Al-Khabar fick till en skriftlig intervju med generalsekreteraren för Folkfronten för Palestinas befrielse (PFLP), Ahmad Sa’adat, som sitter i ”israeliska” Ramon-fängelset. I intervjun diskuterade Folkfrontens tredje generalsekreterare sitt dagliga liv i som fånge och hur han utför sitt uppdrag som Frontens generalsekreterare från fängelset. Han berörde också utvecklingar inom situationen i de ockuperade områdena, i motståndets upptrappning och i förutsättningarna för en tredje intifadas utbrott.

Folkfrontens generalsekreterare fördjupade sig i det palestinska enhetsprojektets förtjänster och utmaningarna med att uppnå det, och betonade vikten av att hålla fast vid Algeravtalet och berömde Algeriets roll i denna process. Han diskuterade också den inre kris som hemsöker den sionistiska entiteten och tecken på dess sönderfall.

Han berörde situationen i regionen, vikten och innebörden av normaliseringen mellan Saudiarabien och Iran samt de omvandlingar som det internationella systemet genomgår genom övergången från unipolaritet till multipolaritet och de nya balanser som finns att vänta. Han avslutade intervjun med budskap till det palestinska folket, de palestinska faktionerna och Palestinska myndigheten.

Intervjun följer:

14 mars 2023 är det 17 år sedan du greps av den sionistiska ockupationen. Har fängelsevistelsen påverkat din kamp, Ahmad Sa’adat?

För det första tackar jag för att ni har gett mig möjligheten att skriva på er plattform.

Jag känner att jag i egenskap av revolutionär har formats i alla intellektuella, politiska och organisatoriska avseenden inne i fängelset. Mer än hälften av mitt revolutionära liv har jag tillbringat innanför fängelsemurarna och i perioder som har avlöst varandra. Den längsta är det senaste gripandet som inleddes 15 januari 2002, då jag och mina fyra kamrater greps av Palestinska myndigheten på begäran av ockupationsregeringen. Vi sattes i förvar under US-amerikansk och brittisk internationell övervakning i enlighet med ett avtal mellan den sionistiska regeringen och Palestinska myndigheten. Därför var mitt gripande mars 2006 bara en tvångsförflyttning från Areeha-fängelset till de sionistiska fängelserna. Historiskt sett har fångarnas nationella rörelse varit ledande i kampen mot ockupationen, den har varit en plats som främjar beslutsamhet, mobilisering och kaderuppbyggnad och stärkande för ens roll att verka inom den nationella rörelsen. Detta märks på andelen fångar i alla aktiva nationella faktioners ledningsorgans sammansättning. Med utgångspunkt i alla häkten som ett samlat ramverk så har min övertygelse och tillit till oundvikligheten i vårt folks seger i deras nationella kamp mot det sionistiska projektet fördjupats, liksom min min tilltro till och övertygelse om riktigheten i Frontens politiska vision i dess strategiska och taktiska dimensioner.

Hur utför du uppdraget som generalsekreterare för Folkfronten för Palestinas befrielse från fängelset? Känner du inte ett dubbelt ansvar för att ta på dig detta ansvar från fängelset?

Frågan är relevant och viktig, eftersom det inte är lätt att leda en organisatorisk institution under fängelsets komplexa förhållanden och ockupationens säkerhetsåtgärder. Jag skulle ha föredragit att vara befriad från denna uppgift av två skäl: för det första min respekt för Frontens interna regler, som inte tillåter någon kamrat att inneha posten som generalsekreterare i fler än två mandatperioder, och för det andra är det bättre och mer praktiska alternativet att tilldela denna uppgift till en fri kamrat som är direkt involverad i arbetet. Jag respekterade dock kamraternas beslut på den åttonde nationella konferensen som innebär att jag fortsätter att bära detta ansvar, vilket kräver att jag mångdubblar mina ansträngningar till min yttersta gräns för att uppfylla de grundläggande krav som förväntas av mig i denna känsliga position. I ärlighetens namn uppfylls kraven för denna uppgift i praktiken av kamrat Jamil Mezher, vice generalsekreterare, och politiska byrån som kollektiv demokratisk ledningsinstitution och det är de som uthålligt, uppriktigt och kompetent leder Fronten.
 

Hur har du tillbringat du dina dagar i fängelset under hela denna tid? Och vilka böcker läser du?

En fånges liv styrs av en dagligen upprepande rutin på grund av fångvaktarens kontroll över fångarnas plats och tid. Därför delas min tid upp mellan läsning, promenader, social interaktion och att uppfylla min plikt att delta i dagliga kulturmöten, att leda några av dem och att specifikt följa nyhetsprogram på TV. De böcker jag fokuserar på är historiska böcker, palestinsk och arabisk historia, gammal och ny, forskning och studier som behandlar den sionistiska entiteten, dess motsättningar och dess bosättarkoloniala karaktär i allmänhet, samt romaner, särskilt ur den arabiska litteraturen från Maghreb.
 

Har fängelsetiden gett dig möjlighet att göra utvärdera såväl ditt intellektuella som ditt aktivistiska arbete?

Ja, när behovet av utvärderingar i grupp med kamrater utanför fångenskap uppstår genomför Fronten detta med jämna mellanrum, särskilt vid konferenser och utvärderingsmöten. Fronten har uppdaterat sitt teoretiska dokument för att ta hänsyn till vissa utvecklingar i den samtida kapitalismens motsättningar och den globala revolutionens teoretiska vision, samt för att justera förhållandet mellan taktiska och strategiska dimensioner i Frontens politiska diskurs utifrån den omfattande befrielseprocessen för att uppnå den nödvändiga balansen mellan dem.

Kampens metoder är knutna till hur kampen mot ockupationen förändras. Den palestinska verkligheten ger vårt folk inget annat val än omfattande motstånd, där gäller det att dynamiskt definiera varje skedes huvudsakliga kampmetod som alla motståndsmetoder kretsar kring.
 

Du planerar att inleda en obegränsad [hunger]strejk; varför denna strejk? Och vilka budskap förmedlar du genom den till ockupationen, palestinierna och det internationella samfundet?

I praktiken har fångrörelsen inte nått den obegränsade strejkens nivå. Inför strejken backade fängelsemyndigheten från att införa sina nya repressiva åtgärder som syftar till att vrida fångarnas livsvillkor flera decennier tillbaka. Det uttalade målet med strejken var att stoppa de nya angreppen som bygger på rekommendationer från terroristministern för inre säkerhet, Ben Gvir, och att bevara fångarnas landvinningar. Fångrörelsen uppnådde sina mål genom att mobilisera sin energi och styrka under ledning av den nationella allmänna nödkommittén som representerar alla färger i fångrörelsens politiska spektrum.

Detta är å ena sidan. Och å andra sidan har motsättningarna inom de sionistiska regeringsinstitutionerna fängelsemyndigheten, ministeriet för inre säkerhet och den nya regeringen i allmänhet skärpts. Den sionistiska regeringen fruktar återverkningarna av detta på de instabila säkerhetsförhållandena i de ockuperade områdena i Gaza, Västbanken, Al-Quds och den ockuperade delen av Palestina 1948.

Under åren 2018-2019 försökte Netanyahus regering strama åt fångarnas liv och beröva dem deras tillkämpade materiella och moraliska segrar och förbättringar, efter en plan från ministern för inre säkerhet Gilad Erdan. Denna plan innebar bland annat konfiskering av många av fångarnas rättigheter såsom rätten till utbildning, reglering av böcker, försämring av deras sociala och boeenderelaterade stabilitet, upphävande av gemensam representation i häktet, minskade besökstider, genomförande av förflyttningar mellan fängelser (särskilt för dem som dömts till höga straff) och minskade matsalsleveranser. Detta ledde till spänningar i fängelserna, vilket ledde till ett öppet upprorstillstånd, till att en hel avdelning i Ramon-fängelset sattes i brand, till många sammandrabbningar i andra fängelser och till förberedelser för en öppen hungerstrejk. Den sionistiska regeringen tvingades därför att frysa denna plan, installera offentliga telefoner på flera avdelningar och godkänna att de installerades i alla fängelser. Terroristminister Ben Gvirs plan var en förlängning av terroristminister Gilad Erdans plan, med några ytliga rekommendationer, såsom att stänga vissa bagerier i fängelserna som förser fångarna med bröd varje dag, att minska den dagliga duschtiden för fångar till fyra minuter, att stoppa operationer för sjuka fångar och att kräva att fångarna ska täcka sina nödfallsutgifter. Trots dessa rekommendationer är fångarnas levnadsförhållanden inte idealiska och ligger under Genèvekonventionerna, särskilt den tredje Genèvekonventionen, där krigsfångars rättigheter tydligt anges, samt Romtillägget från 1977.

Strejkplanen innehöll flera budskap: för det första ett bidrag från fångrörelsen för den nationella kampens återupplivande, för det andra en uppmaning att internationalisera fångarnas sak som fångar i en legitim kamp och ett rättvist nationellt krig, och för det tredje en bekräftelse av den allmänna nationella kampens legitimitet, där fångarna är de mest framträdande symbolerna för den palestinska nationella befrielsekampens legitimitet.


Har förhållandena i fängelset förändrats sedan den extremistiska Netanyahu-regeringen tillträdde?

I huvudsak har fångarnas situation inte förändrats i och med Netanyahu-regerings tillträde, men situationen är fortfarande spänd trots att den sionistiska attacken har upphört. Fångrörelsens fingrar kommer således att fortsatt ligga på avtryckaren.
 

Hur följer du utvecklingen i de ockuperade områdena? Får ni tillgång till media, tv och radio? Eller är era advokater och familjemedlemmar ert enda sätt att kommunicera med omvärlden?

Den nationella fångrörelsen har uppnått rätten för fångarna att få tillgång till tv, radio, tidningar och böcker. Fångrörelsens verklighet gör det möjligt för dess medlemmar att följa den politiska utvecklingen och omvandlingarna utanför murarna. I dag följer de sionistiska nyhetskanaler, liksom ryska RT, Palestine Station och arabiska underhållningskanaler som MBC Drama, MTV och MBC. Viktigast av allt är att de har rätt att få in böcker via besök, med två böcker per månad för varje fånge.
 

De palestinska områdena genomgår stora förändringar på motståndets väg, med uppkomsten av väpnade organisationer som inte är knutna till faktioner, som Lions’ Den och Jenin Brigade. Hur tolkar du dessa förändringar? Och vad kommer de tillföra den palestinska motståndsrörelsen?

Vi kan prata om de kvalitativa framstegen i det palestinska folkliga och väpnade motståndets metoder, men dessa framsteg har ännu inte nått upp till den nivå där de orsakar ett kvalitativt genombrott i den maktbalans som styr konflikten med ockupationen. Denna fråga kräver en konvergens mellan kampens nationella, panarabiska och internationella dimensioner. Den ockuperade marken döljer emellertid en vulkan som kan få ett urbrott när som helst. Det vi bevittnar i dagens konfrontationer är ett förspel till detta. Den nuvarande palestinska situationen påminner om de förhållanden som föregick första intifadan 1987 och om upptakten till andra intifadan 2000. De objektiva förutsättningarna är mogna, och allt som saknas är de subjektiva förutsättningarna eller uppnåendet av nationell enhet och dess enhetliga nationella verktyg för att leda vårt folks kamp.

Alla som har följt den palestinska nationella kampens olika etapper inser att omfattande nationell enhet har varit den viktigaste hävstången för kvalitativa framsteg i den nationella kampen och för att skapa nationella landvinningar. Det bästa exemplet på detta är den första intifadan 1987. Alla förspel och fördyningar till denna intifada skulle inte ha burit frukt om inte PLO:s (Palestinska befrielseorganisationen) enhet hade återupprättats genom palestinska nationella rådets möte som hölls i Algeriet bara några månader innan intifadans utbrott.
 

Det finns dock fortfarande klyftor mellan palestinska faktioner. Varför finns det enligt din mening sådana klyftor när det finns gemensamma mål? Och hur kan denna splittring stoppas?

För det första bör det klargöras att det palestinska nationella samförståndets nuvarande omfattning teoretiskt begränsas till den palestinska nationella kampens minimiprogram, dvs. kring det etappmål som uttrycks i rätten till återvändo, rätten till självbestämmande och upprättandet av en palestinsk stat med Al-Quds som huvudstad. Eftersom Fatahs ledning och vissa deltagande organisationer med PLO:s ledning anser att detta mål utgör deras högsta tak formaliserade de det genom att underteckna Osloavtalen och verka för tvåstatslösningen. Folkfronten anser att detta måls uppfyllelse bör vara en del av en omfattande befrielseprocess för det historiska Palestina, både för land och folk. Icke desto mindre är de nuvarande gemensamma nämnarna tillräckliga för att uppnå nationell försoning och bryta splittringen på vägen mot nationell enhet och återuppbyggnad av dess verktyg och institutioner för ledarskap på nationell och demokratisk grund. Detta är vad alla försoningsdokument och avtal har fastställt, varav det senaste är avtalet i Algeriet.

Problemets kärna är att Palestinska befrielseorganisationens dominerande ledarskap fortsätter att insistera på Osloavtalen och dess åtaganden inom säkerhet, politik och ekonomi, liksom att det håller fast vid sitt monopol på nationellt beslutsfattande och envisas med att hålla tillbaka PLO:s utvecklings- och återuppbyggnadsprocess på nationell och demokratisk grund. Detta är å ena sidan, och å andra sidan dominerar faktionskonflikten om ledarskap och makt mellan Fatah och Hamas.

Genom att underteckna Osloavtalen utanför det nationella samförståndet överfördes i praktiken våra motsättningar med ockupationen till den palestinska inre sfären, vilket ledde till den nuvarande splittringen och till att det palestinska folkets enhet – enheten mellan land, folk, sak och identitet – upplöstes efter att PLO:s ledarskap hade avsagt sig 78 procent av det historiska Palestina och officiellt erkänt den sionistiska entitetens suveränitet över den 1948 ockuperade delen av Palestina. Detta gjorde att resten av Palestina och det palestinska thawabet, den palestinska nationella kampens minimiprogram, försattes i ojämlika förhandlingar med den sionistiska fienden, utan några garantier eller tidsramar för att säkerställa slutet på ockupationen och genomförandet av rätten till återvändande, vilket också ledde till avvecklingen av delar av det nationella programmet som fullbordat faktum. Trots att de illusioner som byggde på detta avtal har skingrats och att Osloavtalen faktiska död håller PLO:s ledning fortfarande fast vid åtagandena i dessa avtal, med tvång eller frivilligt, särskilt i säkerhetsfrågor.

För att komma ur den nuvarande palestinska krisen är det därför nödvändigt att avsluta splittringen och uppnå nationell enighet, vilket kräver att PLO:s ledning överger Osloramen och dess åtaganden, och att den släpper illusionerna om att nå en uppgörelse med den sionistiska entiteten. Det kräver också att enheten mellan det palestinska folket och komponenterna i dess nationella program återställs och att kärnan i den arabisk-palestinska nationella konflikten som en kamp mellan det nationella befrielseprojektet och det rasistiska sionistiska bosättarkoloniala projektet återupprättas.

Här och nu kräver detta ett genomförande av alla beslut som fattats av de nationella och centrala råden som har avlöst varandra, liksom resultaten av de nationella faktionernas generalsekreterares möte, där kravet att det måste banas väg för att bryta med Osloavtalen och avsluta alla dess politiska, säkerhetsmässiga och ekonomiska åtaganden formulerades. Detta inbegriper att dra tillbaka erkännandet av den sionistiska entiteten, avsluta säkerhetssamordningen och genomföra alla nationella överenskommelser för försoning, bryta splittringen och återupprätta den nationella enheten inom ramen för PLO genom dess återuppbyggnad på nationella och demokratiska grunder och därmed stärka dess ställning. Det kräver också att dess status som politisk institution för vårt folks enhet i alla dess politiska och sociala spektra återställs. Alla dessa krav betonas och anges tydligt i Algeravtalet om palestinsk nationell försoning. Vi har missat många möjligheter, varav den senaste är den demokratiska vägen för att återuppbygga det interna palestinska huset och hålla omfattande val till det nationella och lagstiftande rådet och till presidenten på grundval av texterna i det dekret som utfärdades av president Mahmoud Abbas i början av 2021. I dag måste vi ta tillfället i akt och förbinda oss att genomföra Algeravtalet som innehåller alla dessa rättigheter som ett steg framåt på befrielsens väg mot att uppnå våra nationella och historiska mål.

Algeriet har gjort betydande ansträngningar för att sammanföra de palestinska grupperna inom sina gränser, vilket kulminerade i undertecknandet av försoningsavtalet. Vilken betydelse har detta steg och vad är ditt budskap till grupperna som genomför avtalet på marken?

Den grundläggande betydelsen av Algeravtalet för den nationella försoningen ligger i det algeriska sponsorskapet, i allt som det representerar i sin politiska och moraliska ställning för vårt palestinska folk och vår arabiska nation. Den algeriska revolutionens seger fungerade som en modell och en motiverande faktor för inledandet av den samtida palestinska revolutionen, liksom för ett antal arabiska revolutioner, såsom det jemenitiska folkets revolution i den ockuperade södra delen av Jemen som leddes av den dåvarande Nationella fronten och som lyckades befria Jemen och avsluta den brittiska ockupationen. Dess inverkan och inflytande sträckte sig över hela den afrikanska kontinenten.

Algeriets roll som sponsor av detta avtal är därför en historisk förlängning av dess stöd och uppbackning av vår nationella befrielsekamp under alla historiska skeden. Vi hoppas på och uppmanar till en fortsatt och ihärdig roll för Algeriet, eftersom de åtnjuter respekt och uppskattning från alla palestinska nationella faktioner. Vi hoppas också att denna roll kommer att följas av dess nationella bidrag till att lösa och nedgöra de många kriser som vår nations folk står inför. Samtidigt värdesätter och uppskattar vi den ansvarsfulla nationella roll Algeriet har tagit, inklusive dess inflytelserika roll på den afrikanska kontinenten och i Afrikanska unionen.

Delar du uppfattningen att den sionistiska enheten har börjat erodera och är på väg mot upplösning?

Denna diagnos är korrekt, eftersom alla bosättarkoloniala erfarenheter som misslyckades med att utrota eller utplåna ursprungsbefolkningen eller upplösa deras identitet i slutändan gick detta öde till mötes, som i Zimbabwe och Sydafrika. Internationellt samförstånd mot apartheidsystemen, och framför allt folkets kamp i dessa två länder, spelade en roll för att avveckla dessa system.

Den palestinska verkligheten är inget undantag, även om den har sina egna unika omständigheter jämfört med Zimbabwe och Sydafrika. Västvärlden, med USA i spetsen, stöder den sionistiska entiteten och betraktar varje utmaning mot den som en röd linje som inte får överskridas. Palestinas geopolitiska läge i hjärtat av arabvärlden och Mellanöstern har skapat en sammanstrålning av intressen i försvaret av och stödet till den sionistiska entiteten, oavsett storleken och Europas eller USA:s olika visioner. Detta gör frågan om den sionistiska entitetens undergång svårare än i jämförelse med andra erfarenheter av bosättarkolonier och det krävs en kombination av nationella, regionala och internationella insatser för att isolera denna entitet och beröva den dess legitimitet, vilket förvärrar den sionistiska entitetens strukturella interna kris och undergräver dess förmåga till avskräckning. Ytterligare krävs palestinska ansträngningar för att utnyttja motsättningarna inom den sionistiska entiteten, identitetskampen och klasskampen inom ramen för växande antisionistiska judiska strömningar och för att stärka förbindelserna med dem, hur svagt deras nuvarande inflytande än må vara.

Dessa motsättningar och deras hot mot entitetens framtid nämndes av den tidigare presidenten för den sionistiska entiteten, Rivlin, i hans tal till Knesset 2015, där han konstaterade att entitetens situation från dess tillkomst återspeglade en judisk majoritet som stod inför en arabisk minoritet. I dag ser vi ett samhälle som är uppdelat i fyra ”stammar” på hebreiska: en ”religiös” Haredi-stam, en sionistisk judisk stam, en sekulär stam och en arabisk stam; en återspegling  av motsättningarnas djup i det sionistiska samhället. Det vi ser i dag bekräftar Rivlins oro och pekar på det oundvikliga i att den sionistiska enheten kommer att upplösas och gå under, förutom att den sionistiska berättelsen som bygger på bibliska myter kommer att kollapsa på grund av arkeologiska upptäckter som har motbevisat föreställningen om ”Guds utvalda folk” och den ”historiska rätten till Palestina”. Många forskningsstudier baserade på arkeologiska fakta och upptäckter genom utgrävningar i Palestina för att bekräfta den bibliska berättelsen har gett resultat som skiljer sig från de bibliska texterna och de datum och platser som nämns i dem. Denna relativt stora akademiska elit talar inte längre om bibliska myter utan snarare om den sionistiska statens koloniala karaktär. Allt detta, utöver avslöjandet av den sionistiska entitetens karaktär och dess imperialistiska funktion, och det växande internationella stödet för den palestinska nationella kampen, kommer praktiskt taget att leda till upplösningen och försvinnandet av denna rasistiska imperialistiska entitet som uppstod utanför ett geografiskt och historiskt sammanhang.

De ockuperade områdena bevittnar en betydande upptrappning, som har intensifierats i och med Netanyahus extremistiska regerings tillträdande, mot det palestinska lägrets växande ilska. Vart tror du att denna upptrappning kommer att leda?

Den nuvarande situationen i de ockuperade områdena är fördyningarna till en tredje intifadas utbrott, djupare, starkare och av större betydelse än den första och andra intifadan. Detta kräver att den palestinska sidan gör upp med splittringen, uppnår demokratisk nationell enhet och bygger upp sina främsta kampverktyg på grundval av en enhetlig nationell strategi som bygger på motstånd och på att överge av illusoriska överenskommelser och kompromisser med den sionistiska entiteten som är omöjliga i verkligheten. Trettio års förhandlingar som bygger på Madrid-Oslo-spåret har misslyckats och skapat den nuvarande krisen som vårt folk och vår nationella sak befinner sig i.

Vad anser du om normaliseringen mellan vissa arabländer och den sionistiska entiteten? Och rättfärdigas normaliseringen av de skäl som dessa länder har lagt fram?

Arabernas normalisering med den sionistiska entiteten är ett hugg i det palestinska folkets rygg och den arabiska nationens hjärta. Den sionistiska entiteten utgör inte bara ett hot mot det palestinska folket utan även mot hela den arabiska nationen, de afrikanska folken och alla folken i Mellanöstern. Dess inrättande syftade till att omintetgöra alla försök till progressiv arabisk nationell uppbyggnad och till att utgöra ett offensivt imperialistiskt verktyg för att skydda den globala imperialismens intressen i den arabiska regionen. De ursäkter som vissa arabländer tillhandahåller är mer vidriga än den synd och det misstag som är normaliseringen. Vid en tidpunkt då det palestinska folket slaktas av den sionistiska krigsmaskinen, det internationella stödet för palestiniernas rättigheter växer och de organiserade försöken till internationell bojkott av den sionistiska entiteten expanderar, vilket vi kan se i framgångarna för BDS, den ekonomiska bojkott-, avinvesterings- och sanktionskampanjen mot ”Israel”, skyndar sig samtidigt dessa länder att normalisera den sionistiska fienden för att stärka sin egen makt och försköna sina fula ansikten. Hur kommer vissa rika arabiska gulfstater gynnas av normaliseringen? Vilket intresse har Marocko, som är ordförande för Al-Quds-konferensen, av denna normalisering? Är det västsahariska folket Marockos huvudfiende? Detta kan lösas genom att genomföra FN:s resolution om att hålla en folkomröstning för att avgöra frågan. Därför måste upprättandet av ett arabiskt folkligt förkastande av normalisering med den sionistiska entiteten stå högst upp på dagordningen för alla progressiva arabiska nationalistiska och nationella krafter.

Har du följt normaliseringen av de saudisk-iranska relationer och hur kommer detta att påverka den palestinska saken?

Folkfronten välkomnade detta initiativ och uttryckte sin tillfredsställelse över det och Kinas ansvarsfulla och växande politiska roll. Fronten uppskattar också Kinas sympatier på internationell nivå på olika områden och dess ansträngningar för att uppnå säkerhet och stabilitet i arabregionen och världen. Det syftar också till att stävja den US-amerikanska imperialismen, som skapar en atmosfär av spänning och krig, hotar den internationella freden och driver världen till randen av ett globalt krig. Som ett resultat av detta finns det förhoppningar att detta initiativ kommer att minska det amerikanska svärdets hot i den arabiska gulfen och den arabiska regionen i allmänhet, och bidra till att hitta lokala lösningar på regionala kriser, särskilt kriget i Jemen, den pågående isoleringen av Syrien från sin arabiska omgivning, den nuvarande libanesiska krisen och att rädda landet från cirkeln av internationell imperialistisk belägring och utpressning. Det syftar också till att återupprätta de oberoende arabiska institutionernas roll och stänga dörren för alla former av internationell inblandning i arabiska angelägenheter och internationalisering av arabiska kriser som i Jemen och Libyen. Det finns också förhoppningar om att denna utveckling ska bli bestående och inte påverkas av förändringar i den US-amerikanska administrationen och det republikanska partiets återkomst till makten i USA. Den saudisk-iranska försoningen kan bidra till att påskynda slutförandet av den internationella överenskommelsen om den iranska kärnkraftsfrågan och kan bromsa de amerikansk-sionistiska försöken att använda gulfstaterna till att belägra Iran som en del av ett militärt alternativ för att lösa den påhittade krisen kring denna fråga, ett alternativ med negativa återverkningar och allvarliga konsekvenser för de arabiska gulfstaternas säkerhet i synnerhet och för den arabiska regionen i allmänhet.

Hur tror du att den palestinska saken kommer att påverkas av förändringarna i det internationella systemet, med framväxten av nya makter som Kina och Ryssland och en övergång från unipolaritet till multipolaritet i världen?

En multipolär värld skulle återställa balansen i det internationella samfundet och dess ledande internationella institutioner och ge större möjligheter för fattiga länder i det globala syd att välja sin egen väg mot en oberoende ekonomisk utveckling och frigöra sig från dominansen av imperialistiska institutioner för ekonomisk globalisering (Världsbanken, Internationella valutafonden, USA:s finansdepartement) och från villkoren i Washingtons avtal för finansiella lån. Dessa har rätt och slätt plundrat dessa länders resurser och utarmat dem genom att lägga beslag på de kontanta överskott som produceras av filialer till jätteföretag som är verksamma där och överföra dem till västerländska marknader, vilket gör att dessa länder kämpar för att återbetala internationella låneräntor, förutom att de ska betala tillbaka själva lånen.

Det är sant att den pol som förväntas konsolideras globalt, under ledning av Kina och Ryssland, inte kommer att vara socialistisk eller representera en återgång för världen till stadiet före kollapsen av det internationella socialistiska lägret under ledning av Sovjetunionen. Den pågående konflikten styrs eller leds inte av ideologiska motiv utan är en kamp om inflytelsesfärer, makt, rikedomar, energikällor och ekonomiska intressen i allmänhet. I verkligheten kommer det dock att vara mindre godtyckligt i sitt sätt att hantera människor än det unipolära systemet som leds av den amerikanska imperialismen och den västerländska kapitalismen. Det är också sant att den nya polen ännu inte har fötts, men den övergångsfas som världssystemet genomgår i dag kommer oundvikligen att leda till att den etableras och att dess roll befästs, eftersom naturen avskyr ett vakuum och det internationella imperialistiska systemets makt och dominans har urholkats och krympt under två decennier. Viktigast av allt är att framväxten av denna multipolära värld kommer att påskynda de subjektiva och objektiva faktorerna i de förtryckta folkens och de fattiga klassernas kamp för upprättandet av en ny global internationell ordning som bygger på en rättvis fördelning av internationell rikedom, jämlikhet mellan folken och ett förkastande av alla former av förtryck och diskriminering på grund av etnicitet, nationalitet, hudfärg eller kön.

Vad är ditt avslutande budskap till det palestinska folket, de palestinska faktionerna och Palestinska myndigheten?

Mitt budskap till vårt palestinska folk är en uppmaning att tro på oundvikligheten i att vår rättmätiga nationella kamp kommer att segra mot det rasistiska sionistiska bosättarkoloniala projektet. Vi har kommit långt på denna väg, och vi måste fortsätta genom att fördjupa och utvidga vårt motstånd i alla former och metoder som krävs i det nuvarande skede som vi och vår nationella sak genomgår. Jag vill också förmedla nödvändigheten av att åstadkomma folklig enhet och av att folket utövar sin demokratiska roll i det palestinska lägret. De måste sätta press på och stoppa splittringens parter som hindrar riktig nationell enhet. Den nationella dialogen räcker inte längre, och alla palestinska partiers eller entiteters legitimitet utgår från de folkliga massorna som är de som betalar för kampen mot ockupationen med sitt blod.

Vad angår de nationella krafterna och de nationella faktionerna i allmänhet, i alla deras politiska färger, måste de besitta den politiska vilja som krävs för ett slut på splittringen och för att uppnå nationell enhet. Det viktigaste villkoret för att ena vårt folk, leda dess nationella kamp och orientera kampen efter folkets nationella och historiska strävanden är att det nuvarande ledarskapet för Palestinas befrielseorganisation, som har mandat att genomföra alla nationella försoningsavtal, slutar hålla tillbaka återuppbyggnaden av PLO på en nationell demokratisk grund, vilket även skulle återupprätta dess status och ställning. Det måste återupprätta sin roll som ett enande, kämpande politiskt ledarskap för vårt folks och dess politiska krafters enighet och som vårt folks kamps främsta referens och dess enda legitima representant överallt där de är närvarande. Tid kostar blod, och historien kommer inte att vara barmhärtig mot de som inte uppfyller sina plikter och skyldigheter gentemot vår sak och vårt nationella befrielseprojekt.

PFLP:s generalsekreterare Ahmad Sa’adat som för närvarande hålls fängslad av Israel (Bild: Palestine Chronicle)
PFLP:s generalsekreterare Ahmad Sa’adat som för närvarande hålls fängslad av Israel (Bild: Palestine Chronicle)

Ursprunglig artikel publicerad i Palestine Chronicle 27 december 2023.

Ahmad Sa’adat, även känd som Abu Ghassan, ses av Israel som en av de farligaste palestinska politiska ledarna och är prioriterad för frigivning i alla fångutväxlingar mellan Hamas och Israel.

Som ledare för Folkfronten för Palestinas befrielse (PFLP) kan Sa’adat, vid hans frigivning från Israels illegitma militärfängelse, ha alla kort på hand för att radikalt förändra sin organisation.

Ahmad Sa’adat föddes 1953 och växte upp i staden al-Bireh nära Ramallah på den ockuperade Västbanken.

Efter att ha varit engagerad i den palestinska studentrörelsen drogs han till politiken och gick med i Folkfronten för Palestinas befrielse 1969, bara två år efter att det marxist-leninistiska politiska partiet hade bildats av dess dåvarande generalsekreterare George Habbash.

År 1975 tog Sa’adat examen från UNRWA:s lärarhögskola i Ramallah och specialiserade sig på matematik.

Abu Ali Mustafa

Han uppskattades för sitt skarpa politiska sinne och började stiga i graderna inom PFLP och fängslades upprepade gånger av den israeliska ockupationsmakten i sammanlagt cirka 10 år innan hans blev en offentlig figur i början av 2000-talet.

Ahmad Sa’adat tog över som generalsekreterare för PFLP i augusti 2001 efter att Israel mördat hans föregångare Abu Ali Mustafa genom att beskjuta hans kontor i Ramallah med en missil från en Apachehelikopter.

Efter att PFLP:s ledare Abu Ali Mustafa lidit martyrdöden bytte gruppens väpnade gren, tidigare Röda örnarnas brigad, namn till Abu Ali Mustafa-brigaden och utförde ett hämndmord mot ett högt uppsatt israeliskt mål. PFLP mördade den extremistiske israeliske turistministern Rehavam Ze’evi på hotell Hyatt i det ockuperade Jerusalem oktober 2001.

Den israeliska regimen anklagar Ahmad Sa’adat för medhjälp till att planera mordet på den före detta israeliske turistministern som öppet förespråkade etnisk rensning.

Palestinska myndigheten

I november, bara några veckor efter det att operationen genomförts, började styrkor från Palestinska myndigheten (PA) gripa medlemmar i PFLP och hålla dem fängslade, mot PA:s egna domstolars vilja, vilket gav intryck av att PA agerade på israelisk order för att ge sig på PFLP:s medlemmar för hämndoperationen i Jerusalem.

Januari 2002, när Sa’adat fortfarande höll sig gömd, anordnade Tawfiq Tirawi, en ledare för PA:s underrättelsetjänst, ett möte med PFLP-ledaren för att enligt uppgift diskutera PA:s gripanden.

Ahmad Sa’adat greps i stället av PA och fördes till PA:s president Yasser Arafats högkvarter, Muqata’a, där han stannade tills det belägrades av israelisk militär på grund av Arafats vägran att lämna ut Ahmad Sa’adat och andra som hölls fångna där.

Efter en 33 dagar av belägring och utegångsförbud i Ramallah gick PA:s president med på stora eftergifter till israelerna och beordrade att Sa’adat, tillsammans med de andra fängslade, skulle överföras till PA:s nominellt styrda Jeriko-baserade häkte.

Palestinska lagstiftande rådet

Januari 2006 kandiderade Ahmad Sa’adat från PA:s fängelse och valdes till ledamot i det palestinska lagstiftande rådet (PLC). Detta parlamentsval 2006 är känt för att det var Palestinas sista demokratiska val, med valseger för att Hamas som resultat.

Hamasrörelsen hade vid den tidpunkten klargjort sin avsikt att frige PFLP:s generalsekreterare, vilket enligt spekulation var anledningen till att israeliska styrkor beslöt att invadera fängelset där Sa’adat hölls fången 14 mars 2006.

Fängelset i Jericho skulle kontrolleras av PA, men bara 15 minuter efter att de brittiska och US-amerikanska vakterna på anläggningen hade avlägsnat sig stormade israeliska styrkor in.

PA-styrkorna kapitulerade nästan omedelbart, medan många av fångarna valde att slå tillbaka mot de invaderande israeliska styrkorna.

En av de som vägrade överlämna sig var Ahmad Sa’adat, som till slut kidnappades av sionistiska väpnade styrkor som en del av deras ”Operation Bringing Home The Goods”.

Isolering

2008 förklarade det israeliska militära fängelsesystemet att de skulle hålla Sa’adat fängslad i minst 30 år och förflyttade honom därefter in och ut ur isoleringscell.

När Hamas 2011 lyckades utbyta över 1 000 palestinska politiska fångar mot en israelisk soldat, Gilat Shalit, fanns Ahmad Sa’adat med som ett högt prioriterat namn på listan över de som motståndsrörelsen krävde skulle släppas, men han lämnades till slut utanför överenskommelsen.

Samma år ledde Ahmad Sa’adat en uppmärksammad hungerstrejk mot försämrade förhållanden i fängelset, vilket de israeliska fängelsemyndigheterna svarade på genom att placera honom i isoleringscell igen fram till 2012.

Tidigare i år, i maj, förflyttades PFLP:s generalsekreterare återigen till isoleringscell, samtidigt som det råder oro för hans försämrade hälsotillstånd.

Ahmad Sa’adats historia symboliserar många delar av den palestinska kampen för den ockuperade nationen, inklusive israelisk brutalitet, tortyr, Palestinska myndighetens svek och viljan att aldrig ge upp mot till synes oöverstigliga odds.

Det antas att Hamas kommer att kräva att Sa’adat friges i den efterlängtade framtida fångutväxlingen vilket många tror kommer att bidra till att stärka och återuppliva PFLP som politiskt parti i det ockuperade Palestina.

Khalida Jarrar, palestinsk feminist, socialist och forskare, greps i sitt hem i El-Bireh, ockuperade Palestina, under morgontimmarna 26 december 2023 som en del av sionistiska ockupationsstyrkornas massgripanden på Västbanken i det ockuperade Palestina under det pågående folkmordet i Gaza.

Jarrar är för närvarande forskare vid Muwatininstitutet vid Birzeituniversitetet. Hon skulle ha deltagit i ett panelsamtal 27 december som sammankallats av Jadaliyya om fångenskap under folkmord, men hon fördes från sitt hem bara en dag tidigare.

Jarrar, före detta vänsterpolitisk ledare genom Folkfronten för Palestinas befrielse, har fängslats flera gånger av ockupationsregimen, bland annat 2015, då hennes placering i administrativt förvar utan åtal eller rättegång väckte globala protester innan hon omplacerades till ockupationens militärdomstolar. Hon är en livslång förespråkare för politiska fångars frigivning och utsattes specifikt för sina uttalanden och sitt engagemang för frigivning av palestinska fångar.

År 2019 greps Khalida Jarrar återigen av ockupationsregimen. Medan hon satt fängslad gick hennes dotter Suha tragiskt bort. Jarrar nekades rätten att se Suhas kropp och närvara vid hennes begravning innan hon frigavs igen 2021. Under båda sina fängelsetider upprättade hon oberoende utbildningsprogram för att ge de fängslade minderåriga flickorna den gymnasieutbildning de förvägrats och lära de vuxna kvinnliga fångarna deras rättigheter enligt internationell rätt.

Hon diskuterar sin fängelsevistelse i boken Our Vision for Liberation av Ramzy Baroud och Ilan Pappe; hennes artikel är publicerad på Palestine Chronicle.

Under månaderna sedan 7 oktober, medan den sionistiska regimen har bedrivit ett fullfjädrat folkmord mot det palestinska folket i Gaza, har de tagit tusentals fångar och utsatt dem för fruktansvärda förhållanden. Särskilt palestinier från Gaza har brutalt och rutinmässigt torterats och misshandlats av ockupationsstyrkorna. Detta är både en fortsättning på angreppet mot det palestinska folket och ett sätt att öka antalet fångar i syfte att manipulera förhållandena för en fångutväxling med det palestinska motståndet.

Frihet åt Khalida Jarrar och alla palestinier i sionistiska, imperialistiska och reaktionära fängelser!

Denna text är översatt från Resistance News Networks kanal på Telegram.

Tidigt imorse förde israeliska ockupationsstyrkor bort PFLP-ledaren och frigivna fången Khalida Jarrar från hennes hem i Ramallah.

Khalida har fängslats minst fyra gånger på grundlösa anklagelser, senast 2016 och 2021. Hon frigavs i september 2021 efter två års administrativt förvar utan åtal eller rättegång. Bara två månader innan hon frigavs nekade den sionistiska entiteten henne tillfällig frigivning för att kunna närvara vid begravningen av sin 31-åriga dotter, aktivisten Suha Jarrar.

Khalida, en livslång aktivist, intellektuell och ledare, har trotsigt stöttat fångarnas kamp och arbetar nu som forskare om palestinska kvinnliga fångar vid Birzeit University.

#FreeThemAll

Solidaritet med Zora i Berlin, det senaste målet för den tyska statens skandalösa jakt på alla som på något vis höjer rösten och agerar för Palestina, oavsett omfattning. De åtta polisrazziorna med 170 poliser igår morse är ett farligt fascistiskt uttryck.

Dessa räder kommer efter en rad räder mot Samidoun-medlemmar och palestinska gemenskapsmedlemmar som pekats ut som ”Hamas-anhängare” och efter det tyska inrikesministeriets förbud mot ”Samidoun och Hamas”. De följer också på en rad tillslag mot 54 platser, inklusive flera moskéer och muslimska institutioner, i november med förevändningar om ”stöd till Hizbollah”. Dessa räder är tydligt inriktade på att terrorisera hela grupper och politiska strömningar.

I det här fallet är tillslagen riktade mot delar av den tyska vänstern som har trotsat det sionistiska ramverk som har dominerat i årtionden och syftar till att hota personer i den politiska vänstern såväl som i den kurdiska gemenskapen som står med Palestina för att förmedla att du är en måltavla om du talar. Just hela den här serien av räder och operationen med 170 poliser verkar ha utlösts av en anspråkslös hänvisning till PFLP i ett Instagram-inlägg på organisationens konto. Detta borde uppröra alla som någonsin har försökt att kommentera eller tala om Palestina. Den tyska staten riktar inte bara in sig på palestinier, araber, solidaritetsrörelsen, förtryckta grupper, invandrare och vänsteraktivister, de antyder också att de är beredda att använda extrem repression mot alla som nämner motståndsorganisationer på något som helst neutralt eller positivt sätt.

Om det inte redan står klart så är ett angrepp på en ett angrepp mot oss alla. De har gripit dussintals människor för att ha sagt: ”From the river to the see, Palestine will be free”, eller till och med bara ”Israel mördar barn”. Den tyska staten är en fullvärdig partner i det sionistiska folkmordet. Dessa räder är avsedda att tysta hela gemenskaper och delar av befolkningen, eftersom det blir allt tydligare att världens folk, även i den imperialistiska kärnan, inte kommer att sitta tyst bredvid när vapenförsäljningen till den sionistiska regimen tiodubblas.

Dokumentären ”Fedayin: Georges Abdallahs kamp” släpptes 2021 och handlar om Georges Ibrahim Abdallahs liv och kamp, den libanesisk-arabiske kämpen för Palestina som har suttit fängslad i Frankrike i 39 år. Sedan den släpptes har den visats på hundratals evenemang, filmfestivaler och offentliga aktiviteter i över 20 länder.

Nu gör Collectif Vacarme(s) Films, filmens producenter, dokumentären tillgänglig online på YouTube gratis för privat eller offentlig visning på franska, engelska, arabiska, spanska, katalanska, tyska och italienska.

ENGELSKA:

FRANSKA:

ARABISKA:

SPANSKA:

KATALANSKA:

TYSKA:

ITALIENSKA:

Filmen innehåller historiskt material och intervjuer med Abdallahs bröder Robert och Maurice, andra politiska fångar som Jean-Marc Rouillan och Bertrand Sassoye såväl som med Samidouns internationella samordnare Charlotte Kates, Samidouns samordnare i Europa Mohammed Khatib, den palestinske skribenten tillika medlemmen i Masar Badils verkställande kommitté Khaled Barakat och många andra som kämpar för hans frigivning.

Vem är Georges Abdallah?

Georges Abdallah, libanesisk-arabisk palestinakämpe, har suttit fängslad i franska fängelser sedan 1984, dömd för deltagande i väpnade aktioner för Libanesiska väpnade revolutionära fraktionen (FARL) som kämpade mot koloniala och sionistiska invasioner i Libanon.

Georges Abdallah var redan som ung aktivist och engagerad i kampen i de palestinska flyktinglägren i Libanon. Med Folkfronten för Palestinas befrielse (PFLP) gjorde han motstånd mot och skadades av israeliska styrkor som invaderade Libanon 1978. Han är övertygad kommunist och internationalist och ser den arabiska kampen för befrielse från sionism och imperialism som en del av den internationella arbetarklassens kamp för frigörelse från kapitalismen.

Han har haft rätt att friges sedan 1999 men fortsätter nekas villkorlig frigivning trots att franska domare flera gånger har godkänt hans begäran om det. Den libanesiska regeringen har officiellt begärt att han skall friges och han själv begär att bli deporterad till Libanon. Ändå har den franska staten ingripit från högsta nivå, tillsammans med de US-amerikanska och israeliska regimerna, för att avslå Georges Abdallahs begäran om villkorlig frigivning. Han har lämnat in en ny begäran om omedelbar frigivning tillsammans med en uppmaning att bygga vidare på rörelsen för hans frigivning.

Den palestinska fångrörelsen betraktar Georges Abdallah som en del av rörelsen innanför de franska fängelserna där han har deltagit i kollektiva hungerstrejker genom att vägra måltider.

Intervjun nedan är en översättning och publicerades ursprungligen på franska:

Vad är förhållandet mellan kampen för avskaffandet av fängelser och polis och kampen för Palestinas befrielse? Vilka är abolitionisternas analyser och ståndpunkter om Palestina? Hur kämpar abolitionisterna? Vi har diskuterat dessa och andra frågor med Gwenola Ricordeau, professor i straffrätt vid California State University, Chico (USA). Hon är en abolitionistisk aktivist och författare till flera böcker i ämnet (Pour elles toutes. Femmes contre la prison; Crimes et Reines. Penser l’abolitionnisme pénal; 1312 raisons d’abolir la police) och hon är också engagerad för Palestina, särskilt till stöd för palestinska fångar.

Gwenola Ricordeau till stöd för den tidigare palestinska fången Khalida Jarrar 15 januari 2020.
Gwenola Ricordeau till stöd för den tidigare palestinska fången Khalida Jarrar 15 januari 2020.

Kan du kort förklara vad abolitionism är?

Sedan 1970-talet har begreppet ”straffabolitionism” använts för att beskriva en uppsättning idéer och kamper för att avskaffa det straffrättsliga systemet, dvs. fängelser, polis och domstolar. Det är en rörelse med en mängd olika politiska uttryck (kamp mot fängelser, utveckling av straffria former av rättvisa etc.), men som helhet bygger den på en radikal kritik av i synnerhet kapitalismen, systemisk rasism och patriarkat.

Vi har sett hur abolitionistiska organisationer och aktivister har deltagit i den senaste tidens protester för Palestina i USA. Vilka former har detta tagit sig?

Många abolitionister har hjälpt till att organisera de enorma demonstrationer som har ägt rum under de senaste veckorna i USA, särskilt i större städer som Los Angeles, San Francisco och New York, samt walk-outer i gymnasieskolor och universitet. Abolitionistiska aktivister har också deltagit i blockader av hamnarna i Oakland och Seattle (på Förenta staternas västkust) och i aktioner mot det israeliska vapenföretaget Elbit Systems. Abolitionister har också gjort stora ansträngningar för att organisera utbildningar och diskussionsforum om Palestina; vissa av dessa evenemang har ägt rum online, till exempel de som organiserades av A World Without Prisons, de av Network to Advance Abolitionist Social Work och de av Critical Resistance där Angela Davis deltog.

Det bör betonas att abolitionisternas engagemang för Palestina inte började 7 oktober. Palestina, och Gaza i synnerhet, är flitigt närvarande i abolitionisternas kamp och reflektioner. Jag tänker särskilt på 2019 års uttalande som initierades av Critical Resistance, ”Zionism is not compatible with prison abolition or reform”, som undertecknades av många abolitionistiska organisationer och som Samidoun anslöt sig till.

Vilka är de viktigaste abolitionistiska organisationerna som deltar i dessa mobiliseringar?

Av de abolitionistiska organisationer som jag redan har nämnt är Critical Resistance utan tvekan den mest kända. Men även INCITE! Women of Color Against Violence eller Interrupting Criminalization finns, såväl som en mängd organisationer som kämpar lokalt mot polisen, fängelserna eller kriminaliseringen av aktivister.

Du nämnde Angela Davis…

Ja, hon är en viktig aktivistfigur. Hon har alltid försvarat abolitionistiska och propalestinska ståndpunkter i sin aktivism, sina böcker och sina uttalanden, till exempel nyligen på France inter. Men många välkända abolitionistiska aktivister och intellektuella visar också sitt stöd för Palestina. Det finns US-amerikanska aktivister som Michelle Alexander, författare till The New Jim Crow: Mass Incarceration in the Age of Colorblindness, Mariame Kaba, författare till We Do This ’Til We Free Us: Abolitionist Organizing and Transforming Justice och Sarah Schulman, författare till Conflict is Not Abuse: Overstating Harm, Community Responsibility, and the Duty of Repair, liksom den kanadensiska Robyn Maynard, författare till Policing Black Lives: State Violence in Canada from Slavery to the Present.

Kan du förklara den politiska grund på vilken abolitionister positionerar sig i Palestinafrågan?

För oss abolitionister är det en självklarhet att stödja det palestinska folkets kamp, inte bara på grund av kriminaliseringen av deras existens, utan också för att abolitionismen med nödvändighet är antikolonial.

Men låt oss börja med det som är mest uppenbart ur en abolitionistisk synvinkel, dvs. det sätt på vilket det palestinska folket lider av fängelsets existens. Först och främst måste vi betona fenomenets omfattning. Sedan 1967 beräknas 40 procent av palestinska män ha fängslats, och totalt nästan 800 000 palestinier, däribland många barn. Nästan alla palestinska familjer har upplevt att någon av deras medlemmar har fängslats. En bör komma ihåg att fängelse är ett straff som påverkar fångarnas känslomässiga och affektiva liv, men också deras släktingars, och att det i denna mening också är ett kollektivt straff. De hemliga metoder för medicinskt assisterad fortplantning som fångar måste tillgripa vittnar om hur målet för fängelsevistelsen, utöver fångarna, är det palestinska folket självt.

Den grymma behandlingen av fångar och deras familjer måste också lyftas fram. Detta är väldokumenterat, och för att bara nämna några aspekter, låt oss nämna den massiva användningen av administrativt förvar, användningen av särskilt grymma former av isolering och morden på fångar.

Abolitionister är naturligtvis också särskilt uppmärksamma på kriminaliseringen av solidaritet med Palestina. Det finns många exempel på detta i Förenta staterna. Jag tänker särskilt på fallet med ”Holy Land Five”, av vilka några har suttit fängslade i nästan 20 år. I Frankrike är fallet med Georges Abdallah också symboliskt, för att inte tala om de senaste veckornas tillslag mot politiska organisationer och personer som är engagerade i Palestina.

I allmänhet förknippar vi ”fängelse” med ”brottslighet”, ”fångar” med ”brottslingar”. Vad skall vi göra av dessa kategorier i det palestinska sammanhanget?

Abolitionister fördömer ofta hur fängelse framställs som ett ”naturligt” svar på brottslighet när brottslighet är en historiskt och politiskt konstruerad kategori. Masskriminaliseringen av palestinier illustrerar tydligt att det som kallas ”brott” är kontextuellt och att fängelset i grunden tjänar till att upprätthålla ordningen, i detta fall den koloniala ordningen. Abolitionistiskt tänkande ägnar stor uppmärksamhet åt effekterna av att sätta etiketter på människor. De senaste veckorna har tydligt visat hur etiketten ”terrorism” används för att förringa politiska motståndare, vilket vi nyligen har sett i Förenta staterna när anklagelsen om ”inhemsk terrorism” har använts mot motståndare till byggandet av ett enormt polisutbildningscenter i Atlanta (Georgia), med smeknamnet ”Cop City” (#StopCopCity). Det bör också noteras att västmedia och den dominerande politiska diskursen använder kategorierna ”israeliska gisslan” och ”palestinska fångar” utan eftertanke eller kritisk reflektion, för att bättre kunna kontrastera dem, även fast de senare utifrån sin rättsliga och politiska status, sin behandling och omständigheterna kring deras bortförande och fångenskap, är krigsfångar. Detta är ett exempel på den typ av hierarki som skapas när människor kategoriseras som ”gisslan” kontra ”fångar”, och på den oskuld som vissa kan göra anspråk på och, tvärtom, den skuld som andra tillskrivs.

Det sägs ofta om Gaza och Palestina i allmänhet att det är ett utomhusfängelse…

Ja, och det är inte bara en metafor. Palestina är en perfekt illustration av det som Michel Foucault kallade “fängelsesystemets kontinuum“: fängelsesystemet och övervakning kan ta många former. Det är oerhört viktigt att tala om palestinska fångar, men vi måste också komma ihåg att när vi talar om abolitionism är vårt mål inte bara fängelset utan det “fängelseindustriella komplexet” i allmänhet.

Kan du förklara begreppet ”det fängelseindustriella komplexet” och dess innebörd för den politiska analysen?

Detta begrepp (prison-industrial complex) utvecklades i USA i slutet av 1990-talet och populariserades i hög grad av Angela Davis och Critical Resistance. Det syftar på utvecklingen av en ”straffindustri” efter det kalla krigets slut, dvs. en hel ekonomisk sektor som profiterar på fängelsesystemets existens och upprätthåller nära förbindelser med vapen-, övervaknings- och säkerhetsindustrierna i synnerhet.

Det fängelseindustriella komplexet är globalt till sin karaktär och kopplat till de krig som förs av de imperialistiska staterna. Detta är precis vad som uttrycks av parollen ”Abolition means no more war” (Abolition innebär inget mer krig).

Kan du ge några exempel på det fängelseindustriella komplexets globala karaktär?

Ett konkret exempel är Georgia International Law Enforcement Exchange (GILEE). Detta program, som stöds av Georgia State University i Förenta staterna, gör det möjligt för de israeliska och US-amerikanska polisstyrkorna att samarbeta och utbyta träning, teknik och taktik. GILEE deltar i projektet Cop City i Atlanta, och dess motståndare fördömer tydligt dess kopplingar till folkmordet i Palestina.

GILEE är en del av ett större fenomen: Förenta staterna ger nästan 4 miljarder dollar per år i militärt stöd till Israel, och omfattningen av samarbetet mellan Förenta staterna och Israel när det gäller polisarbete återspeglas i det bidrag som Tsahal ger till militariseringen av polisen i Förenta staterna.

Du sa att ”abolitionismen med nödvändighet är antikolonial”. Kan du förklara detta?

I USA hör vi ofta frasen ”Palestine is an indigenous struggle” (Palestina är urfolkskamp). Med det perspektivet klargörs att sionismen är en rasism som upprätthåller kolonialism, men det sammankopplar också det palestinska folkets kamp och ursprungsbefolkningarnas kamp i Nordamerika (Förenta staterna, liksom Kanada, är en bosättarkoloni, precis som Israel).

Fängelser och polisstyrkor är kraftfulla verktyg för kolonisering i alla delar av världen och är nödvändiga för övervakning av och repression mot ursprungsbefolkningar. Det faktum att Israel nyligen fördubblade antalet fängslade palestinier inom loppet av två veckor visar tydligt sambandet mellan fängelse och kolonisering.

Den antikoloniala kampen i USA har också en slogan: ”Land Back” (Återlämna marken). Den har använts framför allt för att motsätta sig byggandet av nya fängelser och för att fördöma hur utvidgningen av straffsystemet har varit en del av kolonialismen och miljöförstöringen. Så gör motståndarna till Cop City kopplingen till Palestina. För oss abolitionister är att kräva, i Palestina liksom i Förenta staterna, att marken skall återlämnas till ursprungsbefolkningen att säga att kolonisering är oförenligt med abolitionism.

Vi måste också komma ihåg att kolonisering också förstör inhemska modeller för hantering av konflikter och oförätter, vilket den palestinska forskaren Yara Hawari beskriver så väl. I det avseendet, om abolitionister vill avskaffa fängelser och polis, så är det för att de vet att fängelser och polis är en viktig aspekt av koloniseringen.

Slutligen, om abolitionisterna har en tydlig antikolonial hållning beror det på de kopplingar som finns i USA mellan straffabolitionism, kampen för att avskaffa slaveriet och de svarta befrielserörelserna. Detta har satt frågan om raskapitalism och vit överhöghet i centrum för abolitionisternas analyser och kamp.

Vilken är relationen mellan USA:s svarta befrielserörelser och Palestina?

Som Michael R. Fischbach skriver i Black Power and Palestine finns det en lång historia av politisk solidaritet mellan svarta befrielserörelser och det palestinska folkets kamp, särskilt sedan Malcolm X, även om denna historia inte är entydig. Denna solidaritet får näring av den förståelse som palestinier och svarta människor i USA har för likheten mellan Israels behandling av palestinierna (som kan beskrivas som ”israelisk apartheid”) och den behandling som svarta människor i USA har utsatts för under rassegregering och Jim Crow-lagar.

Men den mest närstående historien har i synnerhet präglats av Palestinas solidaritet med Black Lives Matter, särskilt i augusti 2014 under upploppen i Ferguson (Missouri) som följde på polisens mord på Michael Brown – och som sammanföll med Israels attack mot Gaza – och under mordet på George Floyd våren 2020. Vi kan också nämna fördömandet av GILEE från svarta organisationer till stöd för Palestina.

Det palestinska folket och svarta i USA förenas också av frågan om fångar och den politiska solidaritet som skapats mellan fångar i Förenta staterna och Israel, vilket till exempel framgår av Mumia Abu-Jamals många ställningstaganden för Palestina eller Ahmad Sa’adats uttalande från 2018. Mer allmänt är de engagerade i kampen för frigivning av alla politiska fångar, från Leonard Peltier, en politisk fånge ur den nordamerikanska ursprungsbefolkningen, till Holy Land Five.

Det låter som att abolitionism går långt utöver avskaffandet av fängelser och polisen…

Ja, abolitionism handlar inte bara om att stödja fångar och alla kriminaliserade människor, eller ens bara om att befria alla fångar. Den abolitionistiska visionen vet att frigörelse inte enbart är resultatet av att en institution upphör, vilket slutet på slaveriet visade för svarta i USA. W.E.B. Du Bois har några viktiga tankar om detta ämne, och hans begrepp ”abolitition democracy” (abolitionistisk demokrati) har omarbetats av Angela Davis för att beskriva abolitionistiska strävanden.

I själva verket är abolitionismen som en tråd vi drar i. Vi kan inte analysera straffsystemet, polisen och fängelset utan att se deras kopplingar till kolonialism, men också till extraktivism, och därför det sätt på vilket det palestinska folkets kamp också är en kamp mot den systematiska förstörelsen av vår planet. Abolitionismen har också nära kopplingar till kampen mot funkofobi och funktionsrättsaktivister som Alice Wong gör det tydligt att de stöder Palestina. Som The Abolition and Disability Justice Coalition förklarade i ett pressmeddelande 2021: ”Disability justice cannot exist under settler colonialism, military occupation, imprisonment, and apartheid…Disability justice requires solidarity with Palestine”.

Vilka strategier utvecklar abolitionister?

Abolitionisternas strategier är varierande, och det finns mycket debatt bland abolitionisterna om vilka strategier de ska anta. På senare år har dock ”avfinansiering” (defunding) som taktik blivit alltmer populär, med uppmaningar att skära ned budgetar (till exempel för polisen eller fängelser) och kampanjer för att bojkotta företag som är kopplade till det fängelseindustriella komplexet. Den slogan som vi hör idag, ”defunding genocide”, är därför en del av både denna typ av taktik och praxis för ”Boycott, Divestment, Sanctions”-kampanjen (BDS). Detta är naturligtvis inget nytt. Några exempel är kampanjen ”Defund Racism” mot välgörenhetsorganisationer som finansierar israeliska bosättningar från USA, och segern 2016 för den internationella kampanjen som lanserades av palestinska fångar mot G4S, ett privat säkerhetsföretag som har tillhandahållit sina tjänster till israeliska fängelser.

Ur en abolitionistisk synvinkel är det naturligtvis alltid viktigt att visa politisk solidaritet med alla de som trakasseras, förtrycks och kriminaliseras på grund av sitt engagemang för Palestina. Det måste också sägas att vi befinner oss i ett sammanhang som får rasistiska hatbrott, särskilt antisemitiska och islamofobiska sådana, att frodas och att det är nödvändigt att inta en tydlig ståndpunkt i solidaritet med offren. Jag tänker särskilt på de tre palestinska studenterna, Hisham Awartani, Kinnan Abdalhamid och Tahseen Ahmed, som sköts i Vermont 26 november.

Hur ser abolitionisterna på Palestinas framtid?

Abolitionister säger ofta att ju grövre brottet är, desto mindre meningsfullt är det att tro att straff kan vara lösningen. Precis som verklig säkerhet aldrig finns i slutet av en pistol, är offrens, alla offers, upprättelse, sorg eller läkande alldeles för komplex för att kunna lösas genom straff. Det är därför abolitionismen har många kopplingar till övergångsrättvisa och lösningen av politiska konflikter, krig och brott mot mänskligheten, dvs. situationer där brottets omfattning gör det omöjligt att helt enkelt straffa de ansvariga. Att säga detta hindrar oss naturligtvis inte från att fördöma Macrons, Bidens, Trudeaus och i allmänhet västvärldens politiska ledares delaktighet i brottet att kolonisera Palestina.

Ur en abolitionistisk synvinkel vet vi att vi aldrig kan nöja oss med att åberopa ”fred”. En kan inte bara vilja ha fred utan att avveckla det fängelseindustriella komplexet och den raskapitalism som det bygger på. Vi kan inte heller åberopa ”rättvisa” utan att tänka på vad vi är skyldiga offren för kolonisationens massbrott. Att kräva ett enda Palestina, ett Palestina ”från havet till floden” och palestiniernas rätt att återvända, är i denna mening att kräva de möjliga villkoren för en fred som inte bara är en ”vapenvila”.

Har du några avslutande ord?

Som Saidiya Hartman skrev: ”So much of the work of oppression is policing the imagination”. Att göra motstånd är alltid att motsätta sig denna form av polisarbete. I den meningen bidrar det palestinska motståndet till att befria vår fantasi.

Källa: Nidal El Khairy
Källa: Nidal El Khairy
Föregående123...23Nästa Sida 2 av 23
Samidoun Göteborg: samidoungbg@fripost.org ⋅ Samidoun Stockholm: samidoun08@protonmail.com ⋅ Samidoun Malmö: samidounmalmo@gmail.com