Ursprunglig artikel publicerad i Palestine Chronicle 26 december 2023.
Tisdagen 26 december grep israeliska styrkor den ikoniska palestinska ledaren Khalida Jarrar i hennes hem i Ramallah på den ockuperade Västbanken.
Enligt ögonvittnen citerade av nyhetsbyrån Anadolu stormade israeliska ockupationsstyrkor staden Al-Bireh, nära Ramallah, i gryningen. De genomsökte Jarrars hus i en razzia innan de grep henne.
Jarrar, en tidigare framstående ledare i Folkfronten för Palestinas befrielse, har gripits flera gånger av den israeliska ockupationsmakten och har tillbringat flera år i fängelse, de flesta av dem i isoleringscell.
Khalida Jarrars berättelse och vision ingår i ett verk av Ilan Pappé och Ramzy Baroud, ”Our Vision for Liberation: Engaged Palestinian Leaders & Intellectuals Speak Out” (Clarity Press). Texten nedan ingick i ett kapitel med titeln ”FASHIONING HOPE OUT OF DESPAIR: How to Resist and Win inside Israeli Prisons”.
Khalida Jarrar
Khalida Jarrar föddes i staden Nablus på norra Västbanken 9 februari 1963. Hon har en kandidatexamen i företagsekonomi och en magisterexamen i demokrati och mänskliga rättigheter från Birzeits universitet. Hon var direktör för Addameer Prisoners’ Support and Human Rights Association från 1994 till 2006, då hon valdes in i det palestinska lagstiftande rådet (PLC) – det palestinska parlamentet. Hon leder nu PLC:s fångkommission, utöver sin roll i den palestinska nationella kommittén för uppföljning av Internationella brottmålsdomstolen.
Khalida Jarrars framstående profil som en palestinsk ledare som ägnar sig åt att avslöja israeliska krigsförbrytelser inför internationella institutioner har gjort henne till måltavla för frekventa israeliska gripanden och administrativa förvarstaganden. Hon har gripits flera gånger, första gången 1989 i samband med internationella kvinnodagen. Hon tillbringade en månad i fängelse för att ha deltagit i en demonstrationen 8 mars.
2015 frihetsberövades hon när israeliska ockupationssoldater stormade hennes hus i Ramallah före gryningen. Till en början hölls hon i administrativt förvar utan rättegång, men efter internationella protester ställde de israeliska myndigheterna Khalida Jarrar inför rätta i en militärdomstol, där 12 åtalspunkter, helt baserade på hennes politiska aktiviteter, lades fram mot henne. Bland annat anklagades hon för att ha hållit tal, ordnat manifestationer och uttryckt stöd för palestinska fångar och deras familjer. Hon tillbringade 15 månader i fängelse.
Khalida Jarrar släpptes i juni 2016, men greps igen i juli 2017, då hon också hölls i administrativt förvar. Den israeliska räden mot hennes hem var särskilt våldsam: soldaterna förstörde huvuddörren till hennes hus och konfiskerade diverse utrustning, bland annat en iPad och hennes mobiltelefon. Hon förhördes i Ofer-fängelset innan hon överfördes till HaSharon-fängelset, där många palestinska kvinnliga fångar hålls. Hon släpptes i februari 2019, efter att ha tillbringat nästan 20 månader i fängelse.
Khalida Jarrar greps återigen från sitt hem i Ramallah den 31 oktober 2019. Under hennes senaste fängelsevistelse gick en av hennes två döttrar, Suha, bort vid 31 års ålder. Trots en internationell kampanj för att Khalida skulle få närvara vid sin dotters begravning 13 juli 2021, avslog den israeliska regeringen alla överklaganden. Ett brev från Khalida smugglades dock ut ur fängelset för att fungera som ett farväl till Suha. I brevet skrev hon:
”Suha, min älskade.
De har berövat mig på att ge dig en sista avskedskyss.
Jag tar farväl av dig med en blomma.
Din frånvaro är oerhört smärtsam, olidligt smärtsam.
Men jag förblir ståndaktig och stark,
som bergen i det älskade Palestina.”
Khalida Jarrar är ett av många exempel på hur palestinska motståndskämpar har tagit med sig sin ståndaktighet och sitt motstånd in i israeliska fängelser och hittat möjligheter att slå tillbaka, trots sin ofrihet, trots den fysiska smärtan och den psykologiska tortyren. Dessutom har Khalida Jarrar, i stället för att bara se fängelset som påtvingad fångenskap, använt det som en möjlighet att utbilda och stärka sina kvinnliga medfångar. Faktum är att hennes framgångar i fängelset har förändrat den palestinska kvinnliga fångrörelsens karaktär.
Hur en gör motstånd och vinner i israeliska fängelser
Ett fängelse är inte bara höga murar, taggtråd och små, kvävande celler med tunga järndörrar. Det är inte bara en plats som definieras av metallslammer; förvisso är gnissel eller smällar från metall är det vanligaste ljudet du hör i fängelser, när tunga dörrar stängs, när tunga sängar eller skåp flyttas, när handklovar låses fast eller lossas. Till och med bosta – de ökända fordon som transporterar fångar från en fängelseanläggning till en annan – är metallbestar, både invändigt och utvändigt, till och med dess dörrar och inbyggda bojor.
Nej, fängelset är mer än allt detta. Det är också berättelser om verkliga människor, dagligt lidande och kamp mot fängelsevakterna och administrationen. Fängelset är ett moraliskt ställningstagande som måste göras dagligen, och som aldrig kan läggas bakom dig.
Fängelset är kamrater – syskon som med tiden kommer närmare dig än din egen familj. Det är gemensam vånda, smärta, sorg och, trots allt, också stundtals glädje. I fängelset utmanar vi tillsammans den våldsamma fängelsevakten, med samma vilja och beslutsamhet att knäcka honom så att han inte knäcker oss. Denna kamp är oupphörlig och manifesteras i alla möjliga former, från den enkla handlingen att vägra äta våra måltider, till att stänga in oss på våra rum, till den mest fysiskt och fysiologiskt ansträngande av alla ansträngningar, den öppna hungerstrejken. Detta är bara några av de verktyg som palestinska fångar använder för att kämpa för, och vinna, sina allra mest grundläggande rättigheter och för att bevara något av sin värdighet.
Fängelset är konsten att utforska möjligheter; det är en skola som tränar dig att lösa dagliga utmaningar med de enklaste och mest kreativa medlen, oavsett om det gäller matlagning, att laga gamla kläder eller att hitta en gemensam grund så att vi alla kan uthärda och överleva tillsammans.
I fängelset måste vi bli medvetna om tiden, för om vi inte gör det kommer den att stå stilla. Så vi gör allt vi kan för att bekämpa rutinen, ta varje tillfälle i akt att fira och minnas varje viktigt tillfälle i våra liv, oavsett om det är personligt eller kollektivt.
De palestinska fångarnas enskilda berättelser är en representation av något mycket större, eftersom alla palestinier dagligen upplever fångenskap i dess olika former. Dessutom är en palestinsk fånges berättelse inte en flyktig upplevelse som bara berör den person som har upplevt den, utan en händelse som skakar om fången, hennes kamrater, hennes familj och hela hennes samhälle på djupet. Varje berättelse är en kreativ tolkning av ett liv som trots alla svårigheter har levts av en person vars hjärta bultar av kärlek till sitt hemland och längtan efter sin dyrbara frihet.
Varje enskild berättelse är också ett avgörande ögonblick, en konflikt mellan fängelsevaktens vilja och allt vad han representerar, och fångarnas vilja och vad de representerar som kollektiv – kapabla att, när de står enade, övervinna otroliga odds. De palestinska fångarnas trots är också en återspegling av det palestinska folkets kollektiva trots och upproriska anda, som vägrar att förslavas på sin egen mark och som är fast beslutna att återvinna sin frihet, med samma vilja och kraft som alla segrande, en gång koloniserade nationer.
Det lidande och de kränkningar av de mänskliga rättigheterna som de palestinska fångarna utsätts för, och som strider mot internationell och humanitär rätt, är bara en sida av fängelsehistorien. Den andra sidan kan bara verkligen förstås och förmedlas av dem som har genomlevt dessa plågsamma erfarenheter. I berättelsen om palestinska fångar saknas ofta den inspirerande mänskliga resa som görs av de palestinier som har genomlevt avgörande ögonblick i fängelset, med alla dess smärtsamma detaljer och utmaningar.
Endast genom att fördjupa dig i fångarnas berättelser kan du börja föreställa dig hur det känns att förlora en kärleksfull mor medan en är instängd i en liten cell, hur en hanterar ett brutet ben, att lämnas utan familjebesök under flera år i taget, att förnekas sin rätt till utbildning och att hantera en kamrats död.
Samtidigt som det är viktigt att ni förstår det lidande som fångarna utstår, till exempel de många fallen av fysisk tortyr, psykiskt plågeri och långvarig isolering, måste ni också inse kraften i den mänskliga viljan, när människor bestämmer sig för att slå tillbaka, återta sina naturliga rättigheter och bejaka sin mänsklighet.
Att kämpa emot kan ta sig många uttryck. Under mina olika fängelsevistelser som politisk fånge i israeliska fängelser deltog även jag i olika former av motstånd bakom fängelsets väggar. För mig blev palestinska kvinnliga fångars utbildning en viktig angelägenhet.
Kvinnliga fångar i israeliska fängelser behandlas något annorlunda än manliga, inte bara när det gäller vilka sorters kränkningar som begås mot dem, utan också när det gäller graden av isolering. Eftersom det finns mycket färre kvinnliga fångar än manliga är det lättare för de israeliska fängelsemyndigheterna att isolera dem helt från resten av världen. Dessutom finns det bara ett fåtal kvinnliga fångar med universitetsexamen; utbildningsnivån bland dessa kvinnor är alarmerande låg.
Jag var redan medveten om dessa fakta när jag fängslades av Israel 2015 och tillbringade större delen av min fängelsetid i HaSharon-fängelset. Därför bestämde jag mig för att göra det till mitt uppdrag att fokusera på frågan om utbildning för kvinnor som förvägrats möjligheten att avsluta skolan, antingen som barn eller de som förvägrats en sådan rättighet på grund av svåra sociala förhållanden. Tanken slog mig snabbt: om jag bara kunde hjälpa några kvinnor att få fullständiga gymnasiebetyg skulle jag ha utnyttjat min tid i fångenskap på ett bra sätt. Dessa examina skulle göra det möjligt för dem att ta universitetsexamen så snart de kunde och så småningom uppnå en nivå av ekonomiskt oberoende. Ännu viktigare är att dessa kvinnor, beväpnade med en gedigen utbildning, skulle kunna bidra ännu mer till att stärka de palestinska samhällena.
Det finns dock många hinder för alla fångar, särskilt kvinnor. De israeliska fängelsemyndigheterna lägger många hinder i vägen för fångar som vill gå en formell utbildning. Även när den centrala israeliska fångmyndigheten (IPS) i princip går med på att bevilja den rättigheten ser de till att alla praktiska förutsättningar som krävs för att underlätta arbetet saknas, inklusive tillgång till klassrum, tavlor, skolmaterial och kvalificerade lärare.
Det senare hindret övervanns dock av det faktum att jag har en magisterexamen, som enligt det palestinska utbildningsministeriet ger mig behörighet att tjänstgöra som lärare och att övervaka slutproven i gymnasiet, de så kallade Tawjihi. Bara att se entusiasmen i flickornas ansikten när jag presenterade idén för dem inspirerade mig att ta mig an den svåra uppgiften, det första initiativet av detta slag i historien om palestinska kvinnliga fångar i israeliska fängelser.
Jag började med att kontakta utbildningsministeriet för att till fullo förstå deras regler och förväntningar och hur de skulle tillämpas på kvinnliga fångar som vill studera inför sina slutprov. Min första grupp studenter bestod av fem kvinnor som med stor entusiasm antog utmaningen.
I det tidiga skedet var fängelseledningen inte helt medveten om vår ”verksamhet”, så deras restriktioner var bara tekniska och administrativa. Erfarenheten var i själva verket ny för oss alla, särskilt för mig. Jag måste erkänna att jag kan ha överdrivit mina förväntningar i mitt försök att säkerställa en hög grad av akademisk professionalism i genomförandet av mina lektioner och slutprovet. Jag ville bara försäkra mig om att jag inte på något sätt bröt mot mina principer, eftersom jag verkligen ville att flickorna skulle förtjäna sina certifikat och förvänta sig mer av sig själva.
Vi hade få skoltillbehör. Faktum är att varje klass fick dela på en enda lärobok som palestinska barnfångar hade lämnat efter sig innan de förflyttades av IPS till en annan anläggning. Vi kopierade de få läroböckerna för hand; på så sätt kunde flera elever följa lektionerna samtidigt. Mina elever pluggade hårt. En enda lektion kunde ibland pågå i flera timmar, vilket innebar att de var beredda att förlora dagens enda rast, då de tilläts lämna sina celler. Vi hade så mycket att gå igenom och så lite tid. I slutändan deltog fem studenter i provet, vars resultat skickades till utbildningsministeriet för att bekräftas. Veckor senare kom resultaten tillbaka. Två av studenterna var godkända.
Det var ett extraordinärt ögonblick. Nyheten om att två elever hade fått sina betyg i fängelset spreds snabbt bland alla fångar, deras familjer och organisationer som kämpar för fångarnas rättigheter. Flickorna firade nyheten och alla deras kamrater kände sig verkligen glada för deras skull. På nolltid mobiliserade vi oss igen och gjorde oss redo att producera ännu en årskull av utexaminerade. Men ju mer uppmärksamhet vår prestation fick i media, desto mer oroliga blev de israeliska fängelsemyndigheterna. Jag var inte alls förvånad över att IPS beslutade att göra det svårt för nästa grupp, som också bestod av fem studenter, att gå igenom samma erfarenhet.
Det var en verklig kamp, men vi hade för avsikt att kämpa ända in i det sista, oavsett påtryckningarna. Fängelseadministrationen informerade mig officiellt om att jag inte längre fick undervisa fångarna. De trakasserade mig upprepade gånger och hotade att skicka mig till isoleringscell. Men är väl inläst på internationell rätt och jag konfronterade upprepade gånger israelerna med det faktum att jag förstod fångarnas rättigheter och inte hade några planer på att backa. Trots alla påtryckningar lyckades jag undervisa den andra gruppen flickor och förberedde proven själv i samordning med utbildningsministeriet. Den här gången klarade alla fem elever provet. Det var en stor triumf.
Efter det vi åstadkom insåg jag att det finns ett behov av att institutionalisera utbildningen för kvinnliga fångar och att inte binda den till mig eller till någon enskild person. För att detta skulle lyckas på lång sikt behövde det vara en kollektiv insats, ett mål som alla grupper av kvinnor i fängelse skulle kämpa för under många år framöver. Jag lade mycket av mitt fokus på att utbilda kvalificerade kvinnliga fångar, genom att få dem att delta i undervisningen och genom att göra dem bekanta med det administrativa arbete som utbildningsministeriet kräver. Jag inrättade apparaten för att säkerställa en smidig övergång för den tredje gruppen av utexaminerade, eftersom jag väntade på min förestående frigivning.
Jag frigavs juni 2016. Även om jag återgick till mitt vanliga liv och yrkesarbete slutade jag aldrig att tänka på mina kamrater i fängelset, deras dagliga kamp och utmaningar, särskilt de som var angelägna om att få den utbildning som de behöver och förtjänar. Jag blev överlycklig när jag fick veta att två kvinnliga fångar tog sig an slutproven efter min avresa och lyckades ta examen. Jag kände mig lika lycklig som jag gjorde när jag frigavs och återförenades med min familj. Jag var också lättad över att få veta att det system som jag införde innan jag frigavs fungerade. Det gav mig mycket hopp inför framtiden.
I juli 2017 grep den israeliska militären mig igen, den här gången i 20 månader. Jag återvände till samma HaSharon-fängelse. Det fanns många fler kvinnliga fångar än tidigare. Med hjälp av andra kvalificerade fångar började vi omedelbart förbereda den fjärde gruppen för att ta examen. Den här gången var det nio kvinnliga fångar som studerade för examen. Det fanns fler frivilliga lärare och administratörer. Fängelset hade plötsligt blommat upp och förvandlats till en plats för lärande och egenmakt.
Fängelseledningen blev rasande! De anklagade mig för uppvigling och inledde en rad vedergällningsåtgärder för att stänga ner hela skolprocessen. Vi antog utmaningen. När de stängde vårt klassrum gick vi ut i strejk. När de konfiskerade våra pennor och blyertspennor använde vi kritor istället. När de släpade bort vår svarta tavla lossade vi ett fönster och skrev på det. Vi smugglade den från ett rum till ett annat, under de tider som vi hade avsatt för att lära oss. Fängelsevakterna försökte med alla knep för att hindra oss från vår rätt till utbildning. För att visa vår beslutsamhet att besegra fängelsemyndigheterna döpte vi den fjärde gruppen till ”Trotsets kohort”. I slutändan visade sig vår vilja vara mäktigare än deras orättvisa. Vi slutförde hela processen. Alla flickor som gjorde slutprovet klarade det med bravur.
Jag kan inte med ord beskriva hur vi kände oss under dessa dagar. Det var en enorm seger. Vi dekorerade fängelsemurarna och firade. Vi var alla glada, leende och jublade på grund av vad vi lyckades uppnå tillsammans, när vi stod enade mot Israels orättvisa regler och dess fängelseadministration. Nyheten spreds utanför fängelsemurarna och familjerna till de utexaminerade firade i hela Palestina. Den femte gruppen var kronan på verket för den kollektiva prestationen. Det var den ljuva belöningen efter månader av kamp och umbäranden som vi hade utstått, samtidigt som vi insisterade på vår rätt till utbildning. Ytterligare sju studenter studerar nu för slutprovet, i hopp om att ansluta sig till de övriga 18 kvinnliga studenter som fått sina certifikat sedan den första upplevelsen inleddes 2015.
De kvinnliga fångarnas ambitioner utvecklades, eftersom de kände sig verkligt kapabla och stärkta av den utbildning de hade fått, särskilt eftersom de hade utstått så mycket för att få det som borde vara en grundläggande mänsklig rättighet för alla. De som har fått sina Tawjihi-certifikat är redo att gå vidare till högre utbildning. Men eftersom utbildningsministeriet ännu inte är förberett för detta steg skapar fångarna tillfälliga alternativ.
Eftersom jag har en magisterexamen i demokrati och mänskliga rättigheter, och dessutom har lång erfarenhet på området genom mitt arbete med bland annat Addameer och PLC, erbjöd jag mina elever en kurs i internationell och humanitär rätt. För att kunna undervisa i kursen lyckades jag få in några av de viktigaste och mest relevanta texterna om internationella fördrag om mänskliga rättigheter, inklusive den arabiska översättningen av alla fyra Genèvekonventionerna. En del av dessa dokument kom från Röda korset, andra från familjemedlemmar som kom för att besöka mig i fängelset.
Fyrtionio kvinnliga fångar deltog i kursen, som var uppdelad i flera perioder om vardera två månader. I slutet av kursen fick deltagarna intyg på att de hade genomgått 36 timmars utbildning i internationell och humanitär rätt, vars resultat bekräftades av flera palestinska ministerier. Medan vi firade i fängelset hölls en stor ceremoni sponsrad av ministeriet för fångfrågor utanför fängelset, där familjerna och några av de frigivna fångarna deltog, mitt i ett enormt firande.
I slutändan gjorde vi mer än att skapa hopp ur förtvivlan. Vi utvecklade också vår egen berättelse, hur vi ser på oss själva, fängelset och fångvaktarna. Vi besegrade alla kvardröjande känslor av underlägsenhet och förvandlade fängelsets murar till en möjlighet. När jag såg de vackra leendena hos mina elever som avslutade sin gymnasieutbildning i fängelset kände jag att mitt uppdrag var slutfört.
Hopp i fängelset är som en blomma som växer ur en sten. För oss palestinier är utbildning vårt bästa vapen. Med den kommer vi alltid att segra.
