Detta inlägg är en översättning från Resistance News Networks Telegramkanal. Thaer Hanani var en av de 9300 palestinier som sitter fängslade i israeliska fängelser, och en av de 432 som varit fängslade i mer än 20 år.
Fången Thaer Hanani (42 år) från staden Beit Dajan i Nablus har släppts efter två decennier i ockupationens fängelser. Han greps 2004 och hans mor avled under hans tid i fängelset. Thaer berövades möjligheten att ta farväl av henne.
Thaer Hanani minns sin behandling i IOF:s fängelser och säger: ”Fängelseväsendet tillämpar en svältpolitik mot fångarna och en politik som innebär avsiktligt dödande, svår misshandel, avsiktliga övergrepp, medicinsk försummelse och isolering.”
När Thaer frigavs besökte han omedelbart kyrkogården i sin stad Beit Dajan för att besöka sin mors och sin mördade morbrors gravar. Thaer återvände till en folkmassa som firade hans frigivning genom att hålla upp den palestinska och PFLP-flaggan samtidigt som de spelade PFLP-sånger i bakgrunden.
”Till dessa krigare som är stationerade, som är förskansade i sina skyttegravar och positioner, till motståndet, säger vi till dem: Ni är denna nations stolthet, och i spetsen står motståndets legend, Mohammed Deif.”
Den frigivne fången Thaer Hanani sänder ett budskap till motståndsrörelsen efter att ha frigivits från sionistiska fängelser idag efter 20 år i fångenskap. Thaer sade: ”Den palestinska fången hämtar sin styrka från den orubbliga motståndskämpens vilja på slagfältet när han står inför ockupationen.”
Han talade om hur olika sionistiska fängelseenheter utsatte fångarna för övergrepp och förvägrade dem medicinsk behandling med målet att döda dem. Som en del av den sionistiska svältpolitiken nämner Thaer hur de var 280 fångar i en avdelning som rymmer 120, som delade på en tallrik ris; varje fånge fick bara en tekopps ris med 2-3 gröna bönor eller kikärtor. Trots detta noterar Thaer att fångarna var engagerade i nyheterna om motståndet på slagfältet, som de fick genom sina egna medel i fångrörelsen. De visste att fältet var ståndaktigt.
Slutligen talade han om hur den palestinska erfarenheten är en motsägelsefull erfarenhet: samtidig lycka och sorg, jubel och tårar. Ändå säger han att lycka är en palestinsk rättighet och noterade glädjen i barnens ögon när han återvände. ”Glädje är verkligen vårt folks allierade”, sade han. Han nämner den ofullständiga glädje han känner över att hans hemstad Beit Dajan fortfarande saknar livstidsdömda fångar och martyrer.
