Denna artikel är en översättning från Collectif Palestine Vaincra.

Nedan återger vi en intervju med Collectif Palestine Vaincra i tidskriften Supernova om den palestinasolidaritetsrörelsens nuvarande situation och våra uppgifter i mobiliseringen mot det pågående folkmordet i Gaza.

Läs tidskriftens 5:e nummer i PDF-format.

1) Mobiliseringar i solidaritet med Palestina har utsatts för många attacker från regeringen, inklusive rent repressiva åtgärder (böter, förbud, förslag om att förbjuda internationalistiska och antiimperialistiska solidaritetsorganisationer). Vilka erfarenheter har ni av detta?

Sedan vi grundades mars 2019 har Collectif Palestine Vaincra utsatts för allt hårdare repression från franska myndigheter: från böter på falska grunder till förbud mot vissa av våra initiativ till order om vår upplösning mars 2022 på begäran av Gérald Darmanin genom ett ministerdekret. Det sistnämnda upphävdes av franska högsta förvaltningsdomstolen maj 2022, men processen pågår fortfarande och en förhandling i sakfrågan kommer att hållas under de kommande veckorna/månaderna, så ingenting är fastställt ännu. Måltavlan för denna kriminalisering är naturligtvis våra politiska ändamål: att bygga en antiimperialistisk och antisionistisk folkrörelse som syftar till att stödja det palestinska folkets motstånd tills alla flyktingar har fått återvända och Palestina har befriats från havet till Jordanfloden.

Men det måste betonas att dessa angrepp på oss tyvärr inte är isolerade fall. Vi ser en växande kriminalisering av den palestinska solidaritetsrörelsen i Frankrike, vilket måste förstås som ett uttryck för den franska imperialistiska politiken i Mellanöstern. Även om Frankrike alltid har stöttat den sionistiska koloniseringen av Palestina ser vi en gradvis förändring i dess diplomati, som alltmer ensidigt stödjer den israeliska extremhögern, som resultat av ett antal faktorer, bland annat den franska imperialismens kris, den arabiska och palestinska borgarklassens politiska kollaps, förstärkningen av Israels normalisering i regionen och så vidare.

Slutligen berör denna repression alla som deltar i kampen mot alla former av förtryck eftersom det bara är ännu en del av den franska regeringens auktoritära radikalisering. Alla sektorer är under attack: motståndet mot islamofobi, antifascismen, miljörörelsen, rörelsen mot nedmonteringen av alla sociala skyddsnät, och så vidare. Så vi måste hjälpas åt för att stå upp mot det tillsammans!

2) Demonstrationerna och solidariteten för Palestina har mobiliserat tusentals människor i Frankrike. Unga människor från arbetarklassområden har haft en stark närvaro i demonstrationstågen. Anser ni att det finns ett, inte bara ideologiskt utan materiellt, band av solidaritet mellan palestinierna instängda i sionistiska ghetton och livsvillkoren för de arbetarkvarterens unga proletärer?

Det stämmer att människor från arbetarklassområden har deltagit i mobiliseringar för Palestina i massor. Faktum är att vi måste vara ännu mer precisa, eftersom dessa områden framför allt är invandrarområden och det massiva deltagandet handlar framför allt om arabisk-muslimska personer, särskilt ungdomar och kvinnor. Det finns flera skäl till detta, varav det första är att den palestinska frågan också är en arabisk fråga som direkt berör människor från regionen. Det är många flaggor från arabländer (Marocko och Egypten, till exempel) i demonstrationerna. Allt detta är uttryck för deras engagemang för Palestina, men också ett tydligt folkligt förkastande av de reaktionära arabiska regimernas normaliseringspolitk gentemot den sionistiska staten.

En annan faktor är den historiska och politiska koppling som finns mellan migranters kamp i Frankrike och Palestina som förkroppsligas i en gemensam erfarenhet av att motstå kolonialism och rasism. Detta är innebörden av parollen ”L’Algérie a vaincu, Palestine vaincra” (”Algeriet har segrat, Palestina kommer att segra”) som vi använder vid demonstrationer i Toulouse och som håller det antikoloniala arv som finns i dessa stadsdelar vid liv och betonar legitimiteten i ett koloniserat folks motstånd och dess möjliga seger.

3) Solidaritetskampanjen med Palestina har utvecklats i olika former (demonstrationer, bojkotter, etc.). I Europa har vi också haft former av direkt solidaritet från arbetarkollektiv, som i fallet med hamnarbetarna i Genua och Barcelona som vägrade lasta vapenfartyg åt Israel. De flesta fackföreningar har en ”pacifistisk” inställning till den palestinska konflikten, men vissa (Italien, Irland, Grekland) har uttalat direkt stöd för den palestinska kampen. Hur förhåller sig den franska fackföreningsrörelsen till Palestina? Finns det några tecken på direkt solidaritet?

Liksom samhället i övrigt genomsyras fackföreningsrörelsen av mycket olika åsiktsströmningar. De så kallade samhällsomvandlande facken (CGT, FSU, Solidaires) har traditionellt intagit en pro-palestinsk hållning, men tyvärr går denna sällan utöver PLO-ledningens och Osloavtalens ramverk. Ledningarna för dessa fackföreningar begränsar sig ofta till att förespråka ”fred mellan israeler och palestinier” eller ”tvåstatslösningen”, trots att de senaste trettio åren har visat att denna strategi är en återvändsgränd. Det är också ett svek mot det palestinska folkets strävan att leva i ett samhälle som är fritt från den koloniala bosättningen i hela det historiska Palestina, från havet till Jordanfloden. Vissa fackföreningar spelar dock en positiv roll, såsom UD CGT 31, som tog sitt ansvar i Toulouse genom stå för demonstrationerna under hösten/vintern 2023, som sedan alla slogs ned, och genom att kämpa för Georges Abdallahs frigivning. Dessutom har vissa fackliga sektioner (som CGT RATP:s busssektioner i Malakoff och Nanterre Charlebourg) uppmanat arbetare att strejka till stöd för det palestinska folket och mot den franska regeringen som stödjer den israeliska ockupationen. På samma sätt har fackföreningsmedlemmar från olika sektorer av CGT i Toulouse uppmanat den franska fackföreningsrörelsen att bryta förbindelserna med Histadrut, det israeliska fackförbundet som från första början har varit en stöttepelare för den sionistiska koloniseringen. Detta återupplivar en antiimperialistisk tradition hos arbetarrörelsen som kan ge ett betydande stöd till det palestinska folket genom att konfrontation med den västerländska imperialismens ansvar och dess monopol. Och det är desto viktigare att bygga upp denna mobilisering i och med att vi vet att Frankrike är den ledande europeiska vapenexportören till Israel och att stora franska bolag är direkt inblandade, såsom Thalès, som samarbetar med den israeliska vapentillverkaren Elbit Systems.

4) Den palestinska frågan har splittrat och polariserat debatten i Frankrike. De som inte ”tar avstånd” från palestinska gerillaorganisationer anklagas för ”antisemitism”. De som försöker motarbeta sionismen anklagas omedelbart för ”antisemitism”. Borgerliga tidningar blandar medvetet ihop de två begreppen. För Frankrike innebär försvaret av Israel ett försvar av den atlantiska makten. Hur viktig är sionismen idag, och i vilken utsträckning påverkar den fransk politik?

Likställandet av antisionism med antisemitism och de pågående angreppen för ”terrorapologetism” är alla manövrar som syftar till att förbjuda varje form av utmaning mot den koloniala och imperialistiska ordningen. Detta är taktiker som har använts i årtionden men som har accelererat på senare tid i och med att det sionistiska projektets skörhet har avslöjats. Därför ses det som nödvändigt att göra allt för att garantera inte bara dess överlevnad utan också dess politiska legitimitet, särskilt i de imperialistiska centra som är dess finansiärer. Vi anser dock att denna politik främst förklaras av Frankrikes karaktär som imperialistisk makt och den roll som den sionistiska staten spelar i regionen. Självklart är den sionistiska rörelsen stark i Frankrike, men det är främst intressegemenskapen mellan de imperialistiska makterna och Israel som förklarar denna politik. Vi måste ständigt påminna om att Israel inte är något annat än västimperialismens utpost i arabvärlden och att den straffrihet som Israel åtnjuter på den internationella scenen (i verkligheten i det globala nord) huvudsakligen förklaras av denna dimension snarare än av sionismens verkliga eller förmodade egenskap som en kolonial och rasistisk ideologi.

Den inledande ingressen såväl som urvalet och ordningen på kapiteltexterna nedan är hämtade från en artikel från Progressive International, kapiteltexterna själva är hämtade från texten Strategi för Palestinas befrielse, författad av Folkfronten för Palestinas befrielse och nyutgiven av Foreign Languages Press efter svenska Samidoun-aktivisters bearbetning av en äldre översättning till svenska.

Strategin för Palestinas befrielse, som skrevs februari 1969 under en kongress med Folkfronten för Palestinas befrielse, redogör för den palestinska kampens program mot kolonialism, fascism och sionism. Vi publicerar dessa utdrag ur strategin, som anger en instruktiv väg för det palestinska folkets revolutionära befrielse.

Det palestinska befrielsekrigets mål och innebörd

Att Israel ända från början utgjort ett hot mot vårt folk är ett obestridligt faktum. Uppkomsten av Israel har inneburit att vårt folk fördrivits från hem och jord, att allt som vårt folk med arbete och möda byggt upp har ryckts ifrån det, att vårt folk skingrats över arabländerna och hela den övriga världen, samt att större delen av vårt folk trängts samman i elände och fattigdom i lägren i Jordanien, Syrien och Libanon, där de lever utan framtid och hopp.

Det faktum att Israel utgör en kolonialistisk expansionistisk närvaro på bekostnad av den arabiska jorden och dess ägare är höjt över all diskussion. Det utgör för oss en påtaglig verklighet inför vilken alla falska krav och påståenden bleknar bort. Det judiska ”nationalhemmet” i Palestina blev ”Staten Israel” inom de gränser som angavs i den 1947 antagna FN-resolutionen om Palestinas delning, varefter det utvidgades till att omfatta Israel inom de gränser som existerade före junikriget – ett mycket större område än det som fastställdes i 1947 års FN-resolutioner – och slutligen utvidgades ännu en gång till att omfatta hela Palestina samt Sinai och Golanhöjderna.

Det faktum att Israel är en imperialistisk och kolonialistisk bas i vårt land och utnyttjas för att hejda den revolutionära flodvågen, för att säkra det fortsatta förtrycket av oss och för att vidmakthålla utplundringen och exploateringen av våra tillgångar och ansträngningar är självklart och behöver inte diskuteras. För oss är detta inte blott en teoretisk slutsats, utan det utgör våra faktiska erfarenheter från den israelisk-fransk-engelska aggressionen 1956, junikriget 1967 och hela den tid Israel har existerat på vårt territorium.

Flera faktorer har emellertid bidragit till att förvanska sanningen om vårt befrielsekrig: För det första sattes den sionistiska rörelsens uppkomst i samband med judeförföljelserna i Europa. Så associerades uppkomsten av Israel med nazisternas behandling av judarna under andra världskriget. Därtill kom det dominerande imperialistiska och sionistiska inflytandet över stora delar av världsopinionen, förekomsten i Israel av krafter som uppgav sig vara progressiva och socialistiska, samt Sovjetunionens och vissa andra socialistiska länders stöd åt upprättandet av staten Israel. Allt detta i förening med vissa palestinska och arabiska ledares oriktiga framställning av kampen mot Israel har förvrängt sanningen om vårt befrielsekrig och riskerar fortfarande att ge många människor en felaktig uppfattning om detta krigs verkliga karaktär.

Den palestinska befrielserörelsen är inte en rasistisk rörelse med aggressiva avsikter mot judarna. Den riktar sig inte mot judarna. Dess mål är att utplåna staten Israel som en militär, politisk och ekonomisk enhet vilken grundar sig på aggression, expansion och organisk sammanlänkning med de imperialistiska intressena i vårt hemland. Den palestinska befrielserörelsen riktar sig mot sionismen såsom en med imperialismen förenad aggressiv rasistisk rörelse, vilken har begagnat sig av judarnas lidanden som ett medel för att gynna sina egna och imperialismens intressen i en del av världen som är rik på tillgångar och som utgör ett brohuvud till länderna i Afrika och Asien. Den palestinska befrielserörelsens mål är att upprätta en demokratisk, nationell stat i Palestina där både araber och judar kommer att leva som medborgare med samma rättigheter och skyldigheter, en stat som kommer att utgöra en integrerad del av en progressiv demokratisk arabisk nationell existens i fredlig samlevnad med alla progressiva krafter i världen.

Israel har envist framställt vårt krig mot det som ett rasistiskt krig som syftar till att förgöra alla judiska medborgare och kasta dem i havet. Avsikten bakom detta är att mobilisera alla judar i en kamp på liv och död. Följaktligen måste en grundläggande strategisk linje i vårt krig mot Israel vara att försöka avslöja denna framställning och visa de exploaterade och vilseledda judiska massorna på motsättningen mellan å ena sidan deras intresse av en fredlig existens och å andra sidan de intressen som styr den sionistiska rörelsen och de krafter som kontrollerar staten Israel. Det är denna strategiska linje som kommer att möjliggöra för oss att isolera den fascistiska klicken i Israel från alla progressiva krafter i världen. Den kommer också att möjliggöra för oss att, i takt med att den väpnade befrielsekampen växer i omfattning och dess drag framträder klarare, ytterligare vidga den objektiva motsättningen mellan Israel och den sionistiska rörelsen å ena sidan och de vilseledda och exploaterade judiska miljonerna å den andra.

Den palestinska befrielserörelsen är en progressiv nationell rörelse riktad mot de aggressiva och imperialistiska krafterna. Det faktum att imperialistiska intressen är sammanlänkade med Israels existens kommer att göra vår kamp mot Israel till en kamp mot imperialismen, och den palestinska befrielserörelsens sammanlänkning med den arabiska befrielserörelsen kommer att förvandla vår kamp mot Israel till 100 miljoner arabers förenade kamp för att uppnå nationell befrielse. Kampen för Palestina idag, sedd i hela sitt konkreta sammanhang, kommer att utgöra inledningen till förverkligandet av alla den arabiska revolutionens intimt förbundna mål. Det är en bred och väldig rörelse som arabvärldens 100 miljoner under denna epok i mänsklighetens historia riktar mot ondskans, aggressionens och exploateringens krafter i neokolonialismens och imperialismens skepnad.

För de palestinska och arabiska massorna kommer kampen för Palestina därtill att vara en inkörsport till vår tids kultur och leda till att underutvecklingen omvandlas till en utveckling som motsvarar det moderna livets krav. Genom kampen kommer vi att uppnå politisk medvetenhet om vår tids verklighet, kasta av oss alla illusioner och lära oss värdet av fakta. Underkastelsen, beroendet, individualismen, stamtänkandet, lättjan, anarkin och spontaniteten, allt det som underutvecklingen ger upphov till, kommer under kampen och genom kampen att ändras till insikt om värdet av tid, ordning, exakthet, verklighetssinne, kollektiv handling, planering och vittomfattande mobilisering, till en strävan efter att lära och att beväpna sig med alla kunskapens vapen, till medvetande om människans värde och om nödvändigheten av att kvinnorna – den ena hälften av vårt samhälle – frigörs från slaveriet under föråldrade traditioner och vanor, till insikt om den nationella gemenskapens grundläggande betydelse när fara hotar och om att denna nationella gemenskap är överordnad släkt- och stamtillhörighet och alla lokala band. Vår långvariga nationella befrielsekamp kommer att föra oss in i en ny livsstil, och därmed leda oss in på vägen mot framsteg och civilisation.

Vikten av politiskt tänkande

Ett av de grundläggande villkoren för framgång är att man har en klar bild av förhållandena: en klar bild av fienden och en klar bild av de revolutionära krafterna. Det är utifrån detta som kampens strategi bestäms, och utan detta perspektiv blir nationell handling ett vågspel som snart slutar i misslyckande.

…

Sedan 1917 (Balfourdeklarationen), har vårt folks massor kämpat för att få behålla sin jord, för att uppnå frihet, för att befria sitt land från kolonialisterna, för att hävda sin rätt till självbestämmande och för att själva utnyttja sitt lands tillgångar. Deras kamp mot sionism och kolonialism har förts på alla tänkbara sätt. 1936 grep vårt folk till vapen för att försvara sitt land, sina hem, sin frihet och sin rätt att bygga sin egen framtid. Det skedde till priset av tusentals martyrer och väldiga uppoffringar.

…

Det åligger oss att möta de givna förhållandena med en uppriktig, modig och revolutionär inställning. En klar bild av läget och av de krafter som deltar i kampen leder till framgång, medan häftighet och spontanitet leder till misslyckande.

Detta visar klart vikten av ett vetenskapligt politiskt tänkande som vägleder revolutionen och planlägger dess strategi. Revolutionärt politiskt tänkande är inte en abstrakt idé som existerar i ett tomrum, en intellektuell lyx, eller en hobby för de utbildade, vilken vid behov kan läggas åt sidan som onödig lyx. Vetenskapligt revolutionärt tänkande är ett klart tänkande som sätter massorna i stånd att uppfatta sin fiende, hans svaga och starka punkter samt de krafter vilka stödjer och lierar sig med fienden. Likaså kommer massorna att inse sin egen styrka, hur man mobiliserar revolutionens krafter, hur man övervinner fiendens starka sidor och drar för av hans svagheter samt genom vilka organisatoriska, politiska och militära program krafterna kan ökas till dess fiende kan krossas och man uppnår seger.

…

Allt detta måste framföras på ett klart och tydligt språk som massorna kan förstå. Genom denna förståelse får de en klar bild av striden och av dess omfattning, krafter och vapen, så att deras tänkande utvecklar sig som en kraft kring vilken de kan enas med ett perspektiv på striden och med en strategi.

För oss betyder politiskt tänkande en klar syn på den kamp vi står inför, och det är därför vi betonar vikten av och allvaret i denna sak. Vad innebär det att strida utan politiskt tänkande? Det betyder att strida på ett planlöst sätt, att begå misstag utan att inse hur allvarliga de är eller hur man ska klara upp dem, att improvisera politiska ställningstaganden som inte är grundade på en klar uppfattning.

…

För att kunna fullfölja denna revolutionära roll måste det politiska tänkande (1) vara vetenskapligt, (2) vara så klart att massorna kan fatta det, och (3) gå djupare än till allmänna satser och tränga så långt som möjligt in i strategin och taktiken för att vägleda våra kämpar i deras konkreta problem. När det revolutionära tänkandet uppfyller dessa villkor blir det ett högeffektivt vapen för massorna. Det sätter dem i stånd att samla sina styrkor och att få en absolut klar bild av kampen, en bild som anger alla krater som är i aktion samt läget för envar av dessa krafter, alltifrån revolutionens början till dess slutliga avgörande.

Revolutionens krafter

Vilka är våra vänner – revolutionens krafter? Vilka är den palestinska revolutionens krafter?

Det är nödvändigt att definiera den palestinska revolutionens krafter utifrån en klasståndpunkt. Att säga att det palestinska folket med alla sina klasser har en enhetlig revolutionär inställning i förhållande till Israel och att det palestinska folkets alla klasser har samma revolutionära kapacitet därför att de saknar territorium och lever utanför sitt land, skulle vara orealistiskt och ovetenskapligt. Ett sådant påstående skulle vara korrekt om hela det palestinska folket levde under samma materiella förhållanden. I själva verket lever det palestinska folket inte alls under sådana gemensamma förhållanden, utan istället under olika levnadsförhållanden, ett faktum som vi inte vetenskapligt kan ignorera. Därför är det nödvändigt att stanna vid dessa skilda förhållanden och de skilda ståndpunkter som de ger upphov till.

…

Klasstrukturen i ett underutvecklat samhälle skiljer sig helt naturligt från den i industrialiserade samhällen. I ett industrialiserat samhälle finns det en stark kapitalistklass i motsättning till en talrik arbetarklass, och den grundläggande kampen i dessa samhällen består i en häftig sammandrabbning mellan dessa klasser.

En sådan bild passar inte in på ett underutvecklat samhälle. Det är sant, men likafullt är underutvecklade samhällen också klassamhällen i vilka det finns exploaterande överklasser, representerade av kolonialism, feodalism och bourgeoisie; de exploaterade klasserna å andra sidan representeras av arbetarna och bönderna. Varje klass intar sin särskilda hållning gentemot historiens utveckling och revolutionen. Överklasserna är konservativa, motarbetar förändringar och står i opposition till historiens utveckling, medan underklasserna är revolutionära, eftersträvar förändring och driver på historien i dess uppåtgående dialektiska riktning. Följaktligen är diskussionen om de underutvecklade samhällenas särart vetenskaplig i den utsträckning den sysselsätter sig med klassituationers särart i dessa samhällen och dess olikheter i förhållande till situationen i de utvecklade samhällena. Å andra sidan blir den fördomsfull och ovetenskaplig om den avvisar klassfrågan i dessa samhällen eller förringar betydelsen av skillnaderna mellan klassernas ställning i förhållande till revolutionen.

…

Vad beträffar påståendet att vi nu genomgår den nationella befrielsens stadium och inte den socialistiska revolutionens, så står detta i relation till frågan om vilka klasser som är inblandade i striden, vilka av dem som är för och vilka som är mot revolutionen på dess olika stadier; det upphäver inte klassfrågan eller frågan om klasskamp.

Nationella befrielsekrig är också klasskrig. De utgör krig mellan å ena sidan kolonialismen och den feodala och kapitalistiska klassen, vars intressen är knutna till kolonialisternas, och å andra sidan folkets övriga klasser, representerande större delen av nationen. Om talesättet att nationella befrielsekrig är nationella krig betyder att de är krig som förs av den övervägande majoriteten av nationens massor, då är detta talesätt sant, men om det betyder att dessa krig är skilda från klasskampen mellan utsugare och utsugna, då är talesättet inte sant.

Det är också ur denna synvinkel vi måste betrakta påståendet att den sionistisk-israeliska faran hotar hela den palestinska och arabiska existensen samt att striden står mellan den sionistiska polen och den arabiska. Om detta påstående betyder att den sionistiska faran hotar den övervägande majoriteten av de palestinska och arabiska massorna så är det visst och sant, men om det förnekar de gemensamma intressen israeliska och arabiska reaktionärer har (trots sin numerära underlägsenhet gentemot massorna) eller förnekar skillnaden i de andra klassernas revolutionära roller och hävdar att den revolutionära roll småbourgeoisien i de tätbebyggda områdena spelar skulle vara jämställd med landsbygds- eller lägerbefolkningens, då är det osant.

Sammanfattningsvis kan sägas, att vår klassmässiga syn på den palestinska revolutionens styrkor måste ta med i beräkningen såväl klassituationens särskilda art i underutvecklade samhällen samt det faktum att vår strid gäller nationell befrielse som det sionistiska hotets särskilda beskaffenhet. Detta betyder i sin tur att vi måste anta en vetenskaplig definition av de revolutionära klasserna och deras roller i ljuset av just dessa särdrag, och det får absolut inte leda till ett avvisande av den klassmässiga synen när man definierar revolutionens krafter.

…

Arbetare och bönder utgör revolutionens stomme, dess grundläggande rekryteringsbas och dess ledning.

I ljuset av det vetenskapliga socialistiska tänkandet, av erfarenheterna från världens revolutioner och av uppenbara fakta på det palestinska området måste vi klart definiera och identifiera de revolutionära klasser som är kapabla att ta på sig hela bördan.

De revolutionära klasserna i det palestinska området är arbetare och bönder, ty det är dessa klasser som dagligen lider under den förtryckande utsugningsprocess som världsimperialismen och dess allierade vidmakthåller i vårt område.

Det är arbetare och bönder som idag uppfyller de läger i vilka de flesta palestinier bor. När vi talar om lägren, talar vi i själva verket om klassförhållanden som representeras av det palestinska folkets arbetare, bönder och den utblottade delen av dess småbourgeoisie.

…

Här finns revolutionens krafter… förändringens krafter. Här finner vi en verklig beredskap för många års strid. Här finns de dagliga levnadsförhållanden som driver människor att kämpa och dö, därför att skillnaden mellan liv och död under sådana omständigheter inte är så stor.

Det är genom att utgå från detta sakförhållande som vi kan ange skiljelinjen mellan vårt folks resultatlösa kamp under de senaste femtio åren och detta vår kamps nya stadium, kan dra en skiljelinje mellan en revolutionär marsch som slutar i seger och en tveksam, osäker marsch som slutar i förlust.

När vi har vänt oss till arbetarna och bönderna – invånarna i lägren, byarna och de fattiga stadsområdena – och beväpnat dem med politisk medvetenhet, organisation och stridsmedel, kommer vi att skapa den fasta materiella grundvalen för en historisk befrielserevolution. Upprättandet av en sådan fast ryggrad för revolutionen kommer att göra det möjligt för oss att sluta klassallianser till fördel för revolutionen utan att utsätta den för vacklan, avvikelser eller misslyckande.

Organisering och mobilisering av de palestinska krafterna

Vilken är den organisatoriska formen för mobiliseringen av de revolutionära krafterna utifrån denna analys? Vilka relationer bör råda mellan dessa krafter mot bakgrund av den nuvarande palestinska situationen? Hur ser vi på den palestinska nationella enigheten mot denna bakgrund?

Den högsta formen för en bred organisering och mobilisering av arbetarklassens krafter är den politiska organisationen beväpnad med den vetenskapliga socialismens teori. Alla revolutionära erfarenheter under detta århundrade har alldeles klart visat på detta faktum. Erfarenheterna från Kina, Vietnam och Kuba såväl som erfarenheten från Oktoberrevolutionen, alla pekar de på och bekräftar detta faktum. Den vetenskapliga socialismens teori belyser arbetarklassens eländiga villkor och förklarar dem vetenskapligt, avslöjar imperialismens och kapitalismens utsugning av denna klass, klargör arten av den viktigaste motsättning i vilken nutidens samhällen lever, internationellt såväl som på det lokala planet, förklarar historiens rörelselagar och rörelseriktning, definierar arbetarklassens roll och denna rolls betydelse, anger vilka vapen denna klass besitter; och på så sätt gör den vetenskapliga socialismens teori arbetarklassen medveten om sin existens, sina förhållanden och sin framtid, och förmår härigenom mobilisera arbetarklassen i största omfattning.

Den vetenskapliga socialismens ideologi och de revolutionära erfarenheterna i världsmåttstock har klart visat, att en revolutionär organisation beväpnad med en revolutionär teori – arbetarklassens teori – är det sätt på vilket arbetarklassen organiserar sig själv, samlar sina krafter, befäster sina möjligheter och definierar strategin i sin kamp. Om den palestinska och arabiska nationella rörelsens erfarenheter ännu inte har lyckats motstå och besegra imperialismen, sionismen, Israel och reaktionens krafter beror det på att de inte har tillämpat denna organisationsteori. Att politiska organisationer har misslyckats på det palestinska och det arabiska fältet innebär inte ett underkännande av den politiska partiorganisationen i allmänhet, utan ett underkännande av en form av politisk organisation som inte har utgått från den ideologiska, klassmässiga och organisatoriska ståndpunkt som baseras på denna teori och dessa erfarenheter. En ökning av den palestinska nationella rörelsens revolutionära kapacitet kan inte bygga på avvisandet av den revolutionära politiska organisationens princip; den enda möjligheten är att anta den politiska organisationsform vars karaktär har bestämts i ljuset av den vetenskapliga socialistiska teorin och tidigare erfarenheter.

Denna organisationsform utgör den organisatoriska ramen för samlandet av den avgörande revolutionära kraften, arbetarklassen. Vidare är det, som de stora revolutionära erfarenheterna visat, denna organisationsform som under den nationella befrielsens skeden förmår mobilisera böndernas krafter och samla dem i största omfattning.

Genom att använda denna form skulle vi alltså ha skapat ramen för organiseringen och mobiliseringen av de för revolutionen avgörande klasserna, arbetarna och bönderna.

…

Enligt vår mening är det den mot denna bakgrund föreslagna breda nationella fronten som utgör det revolutionära förverkligandet av den palestinska nationella enheten. Om avsikten med den palestinska nationella enheten är att samla alla revolutionära krafter under den demokratiska nationella befrielsens skede för att stå enade i den grundläggande motsättningen mot Israel, imperialismen och reaktionen, då är detta den form som svarar mot denna avsikt.

…

1. Vi anser att palestinsk nationell enhet är grundläggande för mobiliseringen av alla revolutionens krafter för att möta fiendelägret, och med denna utgångspunkt måste vi inta en hållning som verksamt bidrar till att åstadkomma den.
   
2. Den nationella enheten kommer till uttryck i skapandet av en front där alla revolutionens klasser – arbetare, bönder och småbourgeoisie – är representerade.
   
3. Vi måste aktivt arbeta för att mobilisera arbetarna och bönderna i en enda revolutionär politisk organisation beväpnad med den vetenskapliga socialismens teori. På denna grundval måste vi verksamt sträva efter att ena alla palestinska vänsterorganisationer vilka genom kontakt och erfarenhet kan övertygas om att ansluta sig till denna analys.

Men kommer då vårt strategiska tänkande vad gäller det palestinska befrielsekriget att enbart gälla det palestinska folket och det palestinska området?

Om vi påminner oss fiendens storlek och natur inser vi omedelbart att en strategi för det palestinska befrielsekriget måste omfatta mobiliseringen av alla revolutionens krafter såväl i arabländerna som i världsmåttstock, ty det är endast genom en sådan mobilisering och samling som vi kan skapa den styrka som förmår kämpa mot Israel, sionismen, världsimperialismen och den arabiska reaktionen. Endast en palestinsk revolution som sammansmälter med den arabiska revolutionen och är förenad med världsrevolutionen kan vinna seger. Med tanke på karaktären hos den fientliga allians som vi kämpar mot skulle en begränsning av den palestinska revolutionen till att endast omfatta det palestinska folket leda till nederlag.

Revolutionens krafter i arabvärlden och i världsmåttstock

…

Den demokratiska nationella revolutionens strategi i denna tidsålder har klarlagts genom den vietnamesiska erfarenheten och dessförinnan genom den kubanska och den kinesiska erfarenheten.

Huvuddragen i denna strategi är: mobilisering och koncentration av de fattiga arbetarnas och böndernas krafter i största möjliga omfattning; dessa klassers uppgift att leda revolutionen genom en politisk organisation som ansluter sig till och vägleds av den vetenskapliga socialismens ideologi och är allierad med småbourgeoisiens krafter vilkas intressen inte står i motsättning till den demokratiska nationella revolutionens karaktär; förlitan på den väpnade kampen för att övervinna fiendens teknologiska överlägsenhet genom ett långvarigt krig som inleds med gerillakrig och utvecklas till ett folkligt befrielsekrig som folket är fast beslutet att vinna.

…

Första världskriget var ett krig mellan de imperialistiska kapitalistiska makterna själva, och dess mål var att omfördela världsmarknaden mellan dessa makter. Det kriget var en väpnad explosion av konflikterna mellan de världskapitalistiska blocken i deras kapplöpning om exploateringen och plundringen av folkens välstånd och för att monopolisera deras marknader. Det var inte ett revolutionärt krig fört av arbetarklassen i de progressiva länderna och av de undertryckta folken mot de utsugande kapitalisterna. Detsamma gäller till viss del för andra världskriget. Följaktligen var konflikten mellan de kolonialistiska kapitalistmakterna det viktigaste uttrycket i världsmåttstock. Revolutionens krafter, representerade av arbetarklassen i de avancerade länderna och av de undertryckta folken, befann sig inte i ett sådant läge att de kunde förvandla dessa krig till revolutionära krig som kunde förlägga den grundläggande motsättningen i världen till dess naturliga läge mellan utsugare och utsugna. Emellertid utformades världssituationen genom andra världskriget och de händelser som följde i dess kölvatten på ett nytt sätt. Kolonialismens krafter koncentrerades och utkristalliserades till ett läger, det imperialistiska lägret lett av USA, i motsättning till de socialistiska styrkornas och de förtryckta folkens läger.

…

Allt detta medverkade till att utkristallisera den imperialistiska bilden och dess grundläggande drag:

1. Alla kolonialistiska kapitalistiska krafter samlades i ett läger, världsimperialismens läger under USAs ledning.
   
2. USA-kapitalets ofantliga storlek, dess stora aktionsområde och dess sammanflätning med europeiskt kapital utgör den konkreta grunden för enhet hos detta läger och för dess intressegemenskap, likaväl som det utgör den konkreta grunden för USAs ledande ställning inom detta läger.
   
3. Motsättningar mellan medlemmar av detta läger, vilka av och till tagit formen av motsättningar mellan kolonialismen, representerad av Storbritannien och Frankrike, och neokolonialismen, representerad av USA, har förblivit underordnade i förhållande till den huvudmotsättning som alla dessa kolonialistiska makter har börjat konfronteras med i sin kamp mot det socialistiska lägret och de nationella befrielserörelserna. Även om denna delkonflikt mellan USA å ena sidan och Storbritannien och Frankrike å den andra har fått en framträdande form – som exempelvis under angreppet 1956, under den algeriska revolutionen, samt i vissa områden i Afrika – har den generellt sett ändå fortsatt att styras av den viktigare och allvarligare motsättningen mellan imperialismen och de revolutionära krafterna.
   
4. De försök de Gaulles Frankrike gjort för att bryta sig ur denna USA-imperialismens krets har ännu inte medfört någon grundligare förändring av denna bild.
   
5. Den tekniska utvecklingen och den väldiga tillväxten av produktionsmedlen och av krigsindustrin har lett till ett stärkande av detta lägers ställning med hänsyn till både dess kontroll av världsmarknaden och dess förmåga att försvara sina intressen och sin existens.

   
6. USA strävar i dag efter att bibehålla och försvara sina intressen och bekämpa det revolutionära lägret med nya metoder, vilka skiljer sig från det våld och de ockupationsarméer kolonialismen använde för att försvara sina intressen. Dessa nya metoder är det grundläggande draget i neokolonialismen.


   
   USA har upprättat en rad pakter och försvarsavtal för att bekämpa det socialistiska lägret, för att inringa det och begränsa dess utvidgning samt för att neutralisera de nationella befrielserörelserna. Utöver denna paktpolitik för USA emellertid en ekonomisk politik som går ut på att låta lokala sociala krafter få del av de profiter som uppkommer genom utsugningen av folkets arbete, för att dessa sociala krafter, genom att dra fördel av neokolonialismens existens, ska bli ett bålverk bakom vilket USA kan dölja sig när det försvarar sitt inflytande och sina intressen.

   
7. Erfarenheterna från Vietnam, Kuba och Dominikanska Republiken har visat att USA, i händelse av att dess moderna metoder för att kolonisera folk misslyckas, kommer att återgå till väpnad makt, invasioner och landsättande av arméer för att skydda sitt inflytande, sina marknader och sina intressen.


I sin strävan att återfå sitt land och sin frihet står Palestinas folk i dag inför detta enade imperialistiska läger med dess teknologiska överlägsenhet, dess skicklighet i strid och i att neutralisera revolutioner, dess förmåga att ta skydd bakom andra krafter, dess beredskap för direkt konfrontation så snart det känner att de krafter bakom vilka det gömmer sig inte längre är i stånd att bekämpa folkliga rörelser, samt dess strävan att isolera nationella befrielserörelser från det världsrevolutionära lägret och att neutralisera Sovjetunionens ansträngningar genom hot om kärnvapenkrig.

Junikriget och vad som kom före och efter det är i verkligheten ingenting annat än ett konkret uttryck för allt detta. USA försökte tygla den arabiska befrielserörelsen, köpslå med den och avhålla den från att uppgå i världsrevolutionens läger. De försökte sedan underminera och krossa den med hjälp av Israel och dess militärmakt, och försökte senare åter att tygla den när den var försvagad. Idag försöker de fortfarande att med hjälp av Israel, som de förser med alla maktmedel, behålla denna rörelse i sitt våld i syfte att begränsa eller ödelägga den.

Inför denna situation måste den palestinska och arabiska befrielserörelsen: (1) ha ett klart perspektiv; (2) mobilisera alla sina styrkor; (3) upprätta politiska, ekonomiska och militära program för att säkerställa en sådan mobilisering; (4) slå in på det folkliga befrielsekrigets väg för att överflygla fiendens teknologiska överlägsenhet; och (5) ingå en fullständig allians med alla revolutionära krafter i världsmåttstock.

Det är denna effektiva allians som kan garantera att det upprättas ett läger där vi och alla underkuvade och antiimperialistiska krafter blir i stånd att skapa den kraft som förmår besegra imperialismen trots dess nuvarande styrka.

Våra främsta vänner är de underkuvade folken, vilka lider under imperialismen och den imperialistiska utsugningen av deras arbete och rikedomar, eller lever under samma hot från USA, som i dag försöker tilltvinga sig inflytande över de folk som reser sig. Folken i Asien, Afrika och Latinamerika lider dagligen under hopplöshet, fattigdom, okunnighet och efterblivenhet, vilket är ett resultat av kolonialismens och imperialismens inflytande över deras liv. Den viktigaste motsättningen i världen i dag är motsättningen mellan världsimperialismen å ena sidan och dessa folk och det socialistiska lägret å den andra sidan. Den palestinska och arabiska nationella befrielserörelsens förbund med befrielserörelsen i Vietnam, med den revolutionära utvecklingen i Kuba och Demokratiska Folkrepubliken Korea och med de nationella befrielserörelserna i Asien, Afrika och Latinamerika är den enda väg man kan gå för att skapa det läger som är i stånd att gå emot och besegra det imperialistiska lägret.

I sin kamp mot världsimperialismen under USAs ledning kommer den palestinska och arabiska befrielserörelsen i förbund med nationella befrielserörelser i alla underutvecklade och fattiga länder att finna en stark allierad kraft som understödjer den och ökar dess motståndskraft. Denna allierade kraft är Folkrepubliken Kina, vilken i realiteten står inför samma hot från ett USA som försöker inringa och isolera den och hejda dess utveckling.

…

Utöver dessa grundläggande revolutionära allianser måste vi också, genom vår kamp och våra politiska ansträngningar samt genom vår kamps klara karaktär av nationell befrielsekamp, dra över till vår sida alla frigörelsens krafter i Europa, Amerika och varje annan del av världen.

Med en sådan strategi på det internationella planet kan vi inringa Israel, sionismen och imperialismen och mobilisera alla revolutionära styrkor i världsmåttstock på vår sida i kampen.

Denna bild kan måhända verka orealistisk med tanke på den palestinska och arabiska befrielserörelsens läge under de nuvarande omständigheterna, men ett ihärdigt revolutionärt handlande och ett höjande av befrielserörelsen till den verkliga, orubbliga och långtgående revolutionens nivå kommer att leda till att bilden konkretiseras och förverkligas. Genomförandet av alla dessa allianser kommer inte bara att ge upphov till moralisk sympati utan också till ett verkligt och effektivt stöd som ger oss möjlighet att stå fast och segra.

…

Hur kan imperialismens teknologiska överlägsenhet betvingas?

Vår konfrontation med fiendelägret, representerat av Israel, sionismen, imperialismen och den arabiska reaktionen, kommer att ske med hjälp av en strategi som syftar till koncentration av den palestinska revolutionens krafter på såväl den palestinska och arabiska nivån som världsnivån, för att därmed ställa fienden inför ett revolutionärt läger som är överlägset den i storlek och numerär. Men enbart detta är inte tillräckligt för seger. En av fiendens grundläggande starka sidor är den vetenskapliga och teknologiska överlägsenheten, och denna överlägsenhet återspeglas kraftigt i den militära förmåga som vi kommer att ställas inför i vårt revolutionära krig. Vad kan vi göra för att betvinga denna överlägsenhet?

Fiendens vetenskapliga, teknologiska och kulturella överlägsenhet är varken en enkel eller underordnad fråga. På det militära planet innebär denna överlägsenhet att fienden förmår mobilisera snabbt och med stor bredd, att den militära utbildningens standard och den militära ledningens kvalitet är hög, att förmågan att överraska med nya vapen och stridsplaner är stor, samt att överlägsenheten i beväpning och modern krigföring är allomfattande och kan utnyttjas blixtsnabbt och överrumplande.

Varje grundlig vetenskaplig studie av krigen 1948, 1956 och 1967 skulle tydligt visa på den roll som fiendens teknologiska och kulturella överlägsenhet spelade och på hur detta på det militära området gav upphov till fiendens triumf och vårt nederlag i dessa slag. Det vore dåraktigt att förklara våra militära nederlag i tre stora sammandrabbningar på ett godtyckligt och ytligt sätt, vilket skulle förleda oss att tro att vi kunde ha vunnit dessa slag om det inte varit för vissa tillfälliga sammanträffanden och vissa missgrepp. Vår oförmåga att bekämpa sionismen och Israel under de senaste femtio åren kan inte förklaras utifrån något annat än vår svaga och torftiga politiska, ekonomiska, sociala och militära uppbyggnad gentemot en rörelse och ett samhälle som är vetenskapligt, teknologiskt och kulturellt överlägset oss, samt utifrån det faktum att den syn på striden och den strategi för kampen som vi hittills hållit oss med varit felaktig. Vår konfrontation med Israel och imperialismen kan med säkerhet inte leda till seger om den utformas på klassiskt militärt vis som ett konventionellt krig mellan fiendens armé och styrkor och våra reguljära trupper. Ett sådant krig skulle Israel och imperialismen vinna i kraft av sin överlägsenhet i vapen och kvalitet, sin förmåga att använda ett modernt krigsmaskineri med oerhörd snabbhet och flexibilitet, och sin ekonomiska kapacitet att uthärda ett sådant krig. Tre sådana erfarenheter är en tillräcklig läxa för oss. Konventionell krigföring, som i dag sker med extrem snabbhet, är det sätt på vilket fienden utnyttjar sin överväldigande teknologiska överlägsenhet, och det är också på så sätt som alla svaga punkter hos ett underutvecklat samhälle avslöjas.

…

Det är inte fråga om ”moderna vapen och deras anskaffning”. Den avgörande förutsättningen är att det finns människor som fullständigt för- står vilken makt som ligger i att kontrollera och på effektivast möjliga sätt använda vapnen och utnyttja det moderna krigsmaskineriet. Detta i sin tur är beroende av den teknologiska och vetenskapliga nivån hos de människor som bär dessa vapen.

Detta är en faktor som för närvarande inte verkar till vår fördel, varför vi inte befinner oss i en sådan situation att vi i ett konventionellt slag kan stå emot Israel (och bakom Israel USA, som skulle kasta in sina egna trupper i striden om den utvecklades till vår fördel). De svaga folkens vapen för att stå emot imperialistiska trupper och deras överlägsenhet har blivit välkända till följd av erfarenheterna från de folkliga befrielsekrig som i vår tid lett till seger över imperialismen. Imperialismens teknologiska och militära överlägsenhet besvaras av de svaga folken med gerillakrig och folkliga befrielsekrig. Genom gerillakrig undviker vi direkt konfrontation med fienden och hindrar honom följaktligen från att begagna sin fulla teknologiska överlägsenhet mot våra styrkor och därigenom blixtsnabbt krossa dem. Gerillakrig, som syftar till att slå till mot fiendens svaga punkter, retirera snabbt samt undvika direkta sammanstötningar, kan förorsaka fienden ständiga och växande småförluster utan att ge honom tillfälle att möta hela vår styrka för att med sin extremt rörliga och dödande krigsmaskin snabbt krossa den. På detta sätt upplever fienden att han har börjat förlora sitt avgörande försprång, och styrkebalansen börjar – först långsamt men efterhand allt snabbare – förskjutas till de väpnade revolutionära krafternas fördel. Medan gerillakriget mot fienden pågår vinner våra styrkor i erfarenhet, kraft och krigsskicklighet, och når upp till ett sådant antal och en sådan kvalitet att de blir i stånd att börja strid med enheter ur fiendens trupper. Denna period inleds med en kombination av gerillakrig och början till ett folkligt befrielsekrig. I och med revolutionens tillväxt, fiendetruppernas allt värre härjningar och fiendens behov av att sprida sina trupper till varje stad och by och utmed alla fronter, börjar bilden skifta mot ett effektivt krig i stor skala.

Vi kan inte fullständigt eliminera fiendens styrkor eller uppnå fullständig befrielse genom gerillakrig, men gerillakriget är det första stadiet i ett långvarigt krig. Den revolutionära armén kommer att kunna betvinga fiendens överlägsenhet genom att uppfylla följande förutsättningar: den är politiskt medveten och förenad med de organiserade massorna, vilka stöder den och bidrar med manskap och materiel; förenar sig med de revolutionära krafterna i världen, vilka kommer att ge den understöd och förstärkningar; vinner i erfarenhet och effektivitet genom kampen och förenar sig med det revolutionära partiet, vilket förser den med en klar uppfattning och en organisk anknytning till de revolutionära krafterna på alla nivåer. Detta i förening med den heroiska beslutsamhet som alstras av det förtryck och förödmjukande, den misär och utsugning som Israel och imperialismen under åratal utsatt vårt land för, kommer att sätta den revolutionära armen i stånd att betvinga fiendens överlägsenhet.

…

I sin bok People’s War, People’s Army säger general Giáp:

“Styrkebalansen visade avgjort hur svaga vi var i förhållande till fiendens styrka. För att kunna skapa förutsättningar för seger måste det vietnamesiska folkets befrielsekrig därför bli hårt och långvarigt. Alla de föresatser som grundade sig på otålighet och syftade till uppnåendet av en snabb seger kunde inte leda till annat än allvarliga misstag. Det var nödvändigt att bestämt ansluta sig till det långvariga motståndskrigets strategi och att stärka självförsörjningssträvandena för att kunna bibehålla och gradvis utöka våra styrkor och ständigt nöta på och i allt större utsträckning tillintetgöra fiendens styrkor; det var nödvändigt att hopa tusentals småsegrar för att av dem skapa en stor framgång, och på så sätt gradvis förskjuta styrkebalansen genom att förvandla vår svaghet till styrka och uppnå slutlig seger.”

På andra ställen i samma bok säger general Giáp:

“Det vietnamesiska folkets befrielsekrig bevisade, att en ofullständigt utrustad folkarmé, som emellertid kämpar för en rättfärdig sak, kan, med lämplig strategi och taktik, uppnå de betingelser som krävs för att besegra den aggressiva imperialismens moderna arméer.“

“Det vietnamesiska folkets befrielsekrig visar att den enda möjligheten att vinna seger över en lika mäktig som grym fiende är att förena hela folket inom ramen för en fast och bred nationell enhetsfront byggd på förbundet mellan arbetare och bönder.“

…

Vi har återgivit dessa citat eftersom de anger huvuddragen i det politiska tänkande som i dag vägleder alla de demokratiska nationella befrielserevolutioner vilka beslutsamt motstår eller har motstått världsimperialismen.

”Revolutionär teori”, ”ett starkt organiserat parti”, ”arbetarna och bönderna i ledningen för revolutionen”, ”bred, fast nationell enhetsfront”, ”folkligt befrielsekrig och långvarigt motstånd”, dessa är de nationella befrielserörelsernas och de demokratiskt nationella revolutionernas politiska strategiska huvudprinciper under imperialismens nuvarande epok.

Allmänna kommentarer

…

Folkfronten för Palestinas befrielse antar denna strategi som en allmän vägledning till handling.

…

Tänkandet styr det revolutionära handlandet, som i sin tur skapar resultat, situationer och reaktioner vilka påverkar den teoretiska synen på läget.

Från denna utgångspunkt hävdar vi, samtidigt som vi betonar dessa strategiska principer som en vägledning för vårt handlande, att vi inte uppfattar dem på ett fastlåst och statiskt sätt. Erfarenheten själv kommer att fördjupa och konkretisera denna syn, berika den och komplettera vissa sidor av den. Erfarenheten kommer också att utveckla den och kanske förändra några av dess sidor. Detta är den vetenskapliga dialektiska uppfattningen av denna strategi, vilken avvisar all fastlåsthet och rigiditet, utöver ständig kritik och självkritik, drar nytta av erfarenheten och skapar en organisk förbindelse mellan tänkandet och det revolutionära handlandet, varigenom tänkandet vidgas och fördjupas så att det på ett bättre och riktigare sätt kan vägleda handlandet. Varje annan uppfattning är i verkligheten idealistisk och rigid och leder till misslyckanden.

Ur en annan synvinkel representerar denna strategi en allmän uppfattning om kampen och dess huvudströmningar, den uppehåller sig följaktligen inte vid åtskilliga detaljer, inbördes samband och vändningar som uppfyller varje skede av kampen och har anknytning till samtliga dess aspekter. I vår definition av motsättningens huvudlinje har vi exempelvis inte behandlat de motsättningar som existerar och verkar inom fiendestyrkornas led, och inte heller alla motsättningar inom de revolutionära krafternas led. Vår definition av Israel som en av fiendekrafterna är alltså inte avsedd att uppfattas som en statisk bild av denna kraft. Israel utgör inte en homogen enhet inom vilken det inte finns utrymme för motsättningar. Det kommer att finnas mer än en politisk och social kraft inom Israel, och mellan dessa krafter kommer motsättningarna att råda. Dessa motsättningar kan från tid till annan skärpas eller försvagas, beroende på hur kampen förlöper och i vilket skede den befinner sig. Även om den motsättning som råder mellan de så kallade ”hökarna” och ”duvorna” i Israel idag inte har någon märkbar inverkan på bilden av kampen, kan de mer grundläggande men just nu slumrande motsättningar inom Israel likväl i framtiden träda i dagen och intensifieras. Inte heller menar vi, när vi säger att det råder ett organiskt samband mellan Israel och imperialismen, att det inte skulle finnas några latenta partiella motsättningar mellan dem.

…

Den huvudmotsättning som definieras av denna strategi är inte en rät geometrisk linje med en stridande kraft på varje sida. I verkligheten är den en slingrande dialektisk linje som på båda sidor uppvisar en grupp allierade krafter vilka trots inbördes motsättningar samverkar under denna allians. Tidvis blir denna allians starkare och tidvis blir de inbördes motsättningar mer uttalade, så att bilden på båda sidor om motsättningens huvudlinje ger ett blandat och sammansatt intryck. Eftersom det är viktigt och grundläggande att på varje stadium i kampen ha en exakt och detaljerad bild som ger oss möjlighet att på ett vetenskapligt sätt bestämma våra taktiska åtgärder, är det lika viktigt och grundläggande att vår detaljerade taktiska uppfattning i varje skede vägleds av vårt långsiktiga strategiska perspektiv. Det är detta strategiska perspektiv som kommer att sätta oss i stånd att leda och styra kampen och undvik att göra oss skyldiga till sådana misstag som att hänge oss åt experimenterande, agera impulsivt, bedriva svanspolitik eller låta oss påverkas av händelser i stället för att ingripa för att styra dem.

…