Förra torsdagen tillkännagav Nancy Faeser, tyska inrikesministern (tidigare känd för flera antiarabiska propagandakampanjer), ett förbud mot Samidoun.
De tyska myndigheternas förbud mot Samidoun är ett aktivt deltagande i det pågående folkmordet i Gaza. Syftet med ett sådant förbud är att undertrycka oliktänkande med statens fulla kraft. Det går hand i hand med demonstrationsförbud, polisingripanden mot människor på gatorna för att de bär kufiya eller Palestinaflagga, förbud mot att säga ”From the river to the sea, Palestine will be free”, införandet av politiska förbud, försök att deportera aktivister eller frånta dem deras uppehållstillstånd.
Allt detta är fullständig medverkan och delaktighet i folkmord. När vi skriver detta har de israeliska ockupationsstyrkorna genomfört en ny massaker i flyktinglägret al-Bureij i centrala Gaza och bombat 30 hem i ett tättbefolkat läger. Den tyska staten och inrikesministeriet väljer att stödja dessa attacker genom att bedriva en kampanj av terror och repression mot de som vågar uttala sig mot dessa pågående brott och som vill mobilisera människor för att sätta stopp för förstörelse, krig, ockupation och kolonialism.
Den tyska staten och alla imperialistiska makter, som följer USA:s president Joe Bidens exempel, är inte bara medskyldiga till förtal och avhumanisering av det palestinska folket utan också till ockupationsregimens mordiska krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten. Delaktighet i folkmord är brott mot internationell lag, liksom förföljelse av organisationer för att de motsätter sig apartheid, och vi är fast beslutna att hålla Tyskland ansvarigt för dess brott mot inte bara Samidoun, utan det palestinska folket som helhet.
Detta angrepp bör vara en allvarlig källa till oro för alla politiskt aktiva, särskilt för palestinsk befrielse. Den är avsedd att införa en norm där organisationer kan förbjudas att anordna demonstrationer, föreläsningar, sätta upp affischer och engagera sig i helt offentligt och politiskt arbete som utmanar den tyska staten och dess delaktighet i israeliska krigsförbrytelser, brott mot mänskligheten och det pågående folkmordet i Gaza. Det kommer vid en tidpunkt då fler människor än någonsin talar för rättvisa och befrielse i Palestina och är menat som ett angrepp mot rörelsen som helhet.
Om det är möjligt att förbjuda Samidoun, då är det möjligt att förbjuda alla politiska organisationer och grupper i Tyskland som utmanar den tyska statens politik och dess imperialistiska roll. Denna åtgärd går hand i hand med USA:s pågående påfyllning av bomber som riktas mot det palestinska folket i Gaza. Den är avsedd att stärka den israeliska krigsansträngningen genom att beröva det palestinska folket dess folkliga stöd på gatorna.
Detta är också ett rasistiskt angrepp på det palestinska och arabiska samhället. Samidoun i Tyskland leds av palestinska flyktingungdomar, och de tyska medierna har ägnat sig åt en uppenbart rasistisk smutskastningskampanj som syftar till att hetsa de mest rasistiska och fascistiska krafterna i landet mot den palestinska gemenskapen, Europas största. Polisen i Berlin har ägnat sig åt ett kontinuerligt, riktat och aggressivt angrepp mot arabiska stadsdelar och samhällen. Samidoun-aktivister har utsatts för allvarlig repression, till exempel hotas Zaid Abdulnasser med att bli av med sitt uppehållstillstånd och Musaab Abu Atta med ett politiskt förbud. Andra aktivister har hotats med deportering bara för att de deltagit i protester och evenemang. Detta förbud är avsett att hålla samhällena tysta av terror och rädsla, att kuva ungdomarnas röst och att stärka de mest rasistiska och fascistiska krafterna mot det palestinska folket både i Tyskland och i Palestina.
Angreppet på Samidoun är en del av angreppet på det palestinska folket som helhet. Det återspeglar den tyska statens imperialistiska intressen. Långt ifrån att uttrycka en känsla av skuld eller ansvar för nazistiska brott och folkmord, vittnar denna handling om den tyska statens aggressiva engagemang för och främjande av rasism, förtryck och krigsförbrytelser. Vi måste vara tydliga: Tyskland har ingen legitimitet eller auktoritet att tala om mänskliga rättigheter, frihet eller demokrati. De är fast beslutna att ta alla dessa saker ifrån alla som uttalar sig mot folkmord och kolonialism i Palestina.
Samidoun har också varit en särskild måltavla eftersom vi talar för de palestinska fångarna, som står i frontlinjen för kampen och möter repression, och för att vi uttrycker vår solidaritet med det legitima palestinska motståndet. Medan Tyskland förtrycker det palestinska samhället och förbjuder Samidoun, har dess officiella utposter utomlands ofta försökt att påverka och styra palestinsk politik genom villkorad finansiering och liknande koloniala förehavanden. Genom detta förbud vill den tyska staten inte bara stödja folkmord utan även kriminalisera till och med verbalt motstånd mot detta folkmord. Det palestinska folket, liksom alla koloniserade och förtryckta folk, har rätt att göra motstånd för att befria sig själva och sitt land från kolonialism och ockupation, från floden till havet. De som gör motstånd mot ockupation och förtryck – det palestinska motståndet – är inte bara det palestinska folkets hjältar, de är hela mänsklighetens försvarare.
I detta ögonblick uppmanar vi alla aktivister och anhängare av Palestina, och alla som bryr sig om frihet och rättvisa, att höja rösten om folkmordet i Gaza, att höja rösten om förbudet mot Samidoun och att högt och tydligt bekräfta att Palestina kommer att bli fritt från floden till havet, och att palestinierna har rätt att göra motstånd mot ockupation och förtryck. Genom denna handling, genom polisens upprepade krav på protestorganisatörerna, vill den tyska staten undertrycka dessa sanningar och denna verklighet. De vill säkra vår tystnad och till och med vår medverkan, och vi kommer inte att tillåta dem att göra det.
Vi upprepar våra ord när den tyske förbundskanslern Olaf Scholz tillkännagav kravet på att förbjuda Samidoun: På arabiska betyder ordet ”Samidoun” de som är ståndaktiga. Vi använder detta namn för att hänvisa till de palestinska fångarna, som fortfarande sitter bakom galler och kämpar för frihet. I dag bekräftar vi att vi kommer att förbli ståndaktiga och engagerade för det palestinska folket, fram till seger, återvändande och befrielse.
Rojavakommittéerna genomförde idag en aktion tillsammans med Samidoun Göteborg. I solidaritet med det palestinska folket och de förtrycktas kamp för frihet.
Vi ser en alltmer fascistisk utveckling i såväl Sverige som i övriga så kallade liberala demokratier i Europa. Föreningsfriheten är under angrepp, och det pågår en tilltagande kriminalisering och repression mot både den palestinska och kurdiska solidaritetsrörelsen i Europa. I Tyskland har man beslutat att förbjuda Samidoun, och i bl a Frankrike och Storbritannien har pro-palestinska sammankomster och budskap kriminaliserats. Från den svenska högerns håll hörs liknande krav på kriminalisering. Samtidigt finns dock en redan uppenbar risk att den nya terrorlag som trädde ikraft i somras kan komma begränsa och kriminalisera föreningslivet i Sverige.
I detta sammanhang är det viktigare än någonsin att vi visar vår solidaritet och enighet i den palestinska frågan. Men också för våra kamrater här i Sverige som bedriver ett helt avgörande solidaritetsarbete för Palestina och dess folk. Vi står enade i kampen för ett fritt Palestina och låter oss inte skrämmas till tystnad.
Zaid flydde från Syrien till Tyskland. Nu hotas han få sitt uppehållstillstånd indraget på grund av sin aktivism. Vi intervjuade honom om det.
Du flydde till Tyskland och nu planerar staten att dra in ditt uppehållstillstånd och din utvisning ligger på bordet, med en uttalat politisk motivering. Kan du berätta mer om din situation?
Jag föddes i Syrien som flykting. Jag är barn, barnbarn och barnbarnsbarn till palestinska flyktingar som nekas rätten att återvända till sitt hemland, Palestina. Detta gäller hälften av det palestinska folket, som lever i exil. Min status som flykting i Tyskland erkändes dock enbart på grundval av att jag är palestinier från Syrien, ett land i krig.
Vi har sett en snabb utveckling av den palestinska rörelsen i Europa och Tyskland under de senaste åren, särskilt efter 2015 och kriget i Syrien. Samtidigt intensifierades den statliga repressionen mot alla försök att organisera nyanlända palestinska flyktingar. Så attacken mot vår rörelse och mot mig måste ses som en del av denna repressionsvåg.
Jag fick ett brev från det federala kontoret för migration och flyktingar: ”På grund av ett meddelande från delstaten Berlin, enligt vilket du är aktivist i Samidoun och Masar Badil … har ett återkallandeförfarande inletts avseende det skydd du beviljats av förbundskontoret … förbundskontoret har vägt allmänintresset i återkallandet mot individens privata intressen.”
Med andra ord planerar staten att dra in mitt uppehållstillstånd och ifrågasätter min flyktingstatus på grund av mitt politiska engagemang. Våra advokater har påpekat för mig att utvisning av palestinier från Syrien är för närvarande inte möjlig enligt tysk, europeisk och internationell lag. Men verkligheten ser ut så här: Vi vet inte hur processen kommer att utvecklas vidare. Vi vet vad lagen säger, men det här fallet handlar inte om lag eller rättvisa. De palestinska flyktingarnas prekära situation utnyttjas för att förtrycka dem.
Under de senaste två åren har demonstrationer i Berlin på Nakba-dagen förbjudits och i allmänhet verkar repressionen mot palestinsk aktivism öka. Vad ligger bakom denna upptrappning?
Det staten gör här är inte riktat mot mig personligen, utan mot alla palestinska flyktingar i Tyskland som organiserar sig för Palestina och mot de nuvarande sociala och politiska förhållandena i Europa. Mitt fall är varken det första eller det sista. Till exempel försöker den tyska staten för närvarande deportera två palestinier på grund av deras deltagande i en palestinsk konferens i Sverige, som också hade som sitt främsta politiska mål att organisera de nyanlända palestinierna i Europa. Ett annat exempel är ett fall där en palestinsk flykting, som förberedde en ansökan om tyskt medborgarskap, i ett brev tillfrågades om sin åsikt i flera politiska frågor, däribland hans åsikter om arabisk normalisering med den sionistiska staten, hans egen bedömning av det politiska förhållandet mellan den sionistiska staten och Tyskland samt hans inställning till det palestinska motståndet.
Detta är bara de fall vi känner till. Uppenbarligen är dessa metoder systematiska och inte isolerade fall. Det är saker som ständigt sker bakom kulisserna medan demonstrationsförbuden och smutskastningskampanjerna utspelar sig i offentligheten. Vissa flyktingar, särskilt de som är mer marginaliserade eller lever under osäkra omständigheter, känner sig oförmögna att prata om dessa erfarenheter eftersom det skulle utsätta dem för ännu farligare omständigheter. Och allt detta sker för att skydda sionistiska intressen i Tyskland mot den växande massrörelsen.
Att dra in ditt uppehållstillstånd motiveras med ”skydd av allmänintresset”? Vilken typ av intresse tror du ligger bakom det?
När staten talar om ”allmänintresset” vid en tidpunkt då människor som bor i Tyskland alltmer lider under tyngden av de ständiga ekonomiska kriserna, då menar staten statens egna intressen.
Tyskland är den sionistiska ockupationens största ekonomiska partner i EU, deltar rutinmässigt i militära manövrar med den terroristiska ockupationsarmén, har undertecknat vapenavtal för miljarder dollar som också omfattar missilsystem och atomubåtar, och är helt involverad i det palestinska folkets Nakba genom att stödja ockupationen på internationell och nationell nivå i Tyskland.
Detta ovillkorliga stöd för ockupationen av Palestina bygger helt klart på gemensamma imperialistiska intressen och insikten att denna europeiska koloni i Palestina är västvärldens militärbas i Mellanöstern. Naturligtvis framställs detta som Tysklands försök att sona för massakern på judar under andra världskriget. Att använda sin nazistiska historias synder för att rättfärdiga stödet till ännu ett etnostatsprojekt visar snarare att en aldrig riktigt har lärt sig av sin historia.
En organiserad palestinsk, arabisk och internationell massrörelse kommer inte att tillåta att dessa lögner fortsätter att dominera det offentliga samtalet, och de palestinska flyktingarna har den inre styrkan att utgöra en verklig utmaning för den sionistiska rörelsen i Tyskland och de gemensamma tyska och israeliska intressena. Eftersom Tyskland är den sionistiska rörelsens högborg i Europa, kommer varje framgång för den palestinska kampen här att ha en stor inverkan på hela rörelsen. Detta är den verkliga innebörden av att organisera de palestinska massorna i Tyskland, nämligen att de kan skaka statens imperialistiska intressen i deras grundvalar.
Hur kan människor stödja er och kampen mot denna attack?
Som en del av kampanjen uppmanar vi till stödaktioner mellan den 20 och 30 september, inklusive att organisera egna evenemang eller delta i våra evenemang. Vi kommer att publicera dessa på våra sociala medier (@samidoun_deutschland) under de kommande dagarna. Dela också kampanjens uttalande på era sidor, och om du vill stödja ekonomiskt mot denna stämning och andra liknande stämningar, kan du donera till följande konto:
Namn: Rote Hilfe e.V. IBAN: DE55 4306 0967 4007 2383 17 BIC: GENODEM1GLS Not: Palaestina gegen Repression
Kärnan i Masar Badil-rörelsens projekt är att återupprätta diasporans roll i alla kampens former
Det är inte möjligt att bygga ”nationell enhet” med ockupationens agenter, och det är inte tillåtet att ge dem legitimitet
Rörelsen värdesätter de islamiska motståndsstyrkornas roll och deras försvar av folkets värdighet och rättigheter
Motståndsgrupperna hämtar sin legitimitet från sina befrielsehandlingar och sin befrielsepraxis och inte genom sin relation till ”Palestinska befrielseorganisationen”
Folkets kamp fortsätter tills återvändo och befrielse har uppnåtts
Ingående intervju med Zaid Abdulnasser
Medan det palestinska folket fortsätter sin pågående kamp mot den sionistiska entiteten, dess kolonialism och bosättarnas attacker, från floden till havet i det ockuperade Palestina, intensifieras det palestinska motståndets lågor. Detta har blivit särskilt framträdande i byarna, städerna och flyktinglägren på Västbanken och i Jerusalem.
Ansvaret för vårt palestinska folk i exil och diaspora ökar också i takt med att konfrontationerna med den sionistiska fienden trappas upp. Masar Badil, den palestinska rörelsen för en alternativ revolutionär väg, förbereder sig för att hålla sin konferens och fira sin andra årsdag 19-22 oktober 2023 i Frankrike, bland annat genom att delta i massdemonstration för frihet åt Georges Abdallah och alla palestinska fångar i Lannemezan den 21 oktober.
Detta sker vid en tidpunkt då repression och rasistisk politik mot palestinier och anhängare av palestinskt motstånd och palestinska rättigheter ökar i många länder, särskilt i Europa. I denna intervju undersöks det aktuella politiska läget och motståndet mot repressionen med Zaid Abdulnasser, medlem i verkställande kommittén för Masar Badil, den palestinska rörelsen för en alternativ revolutionär väg, och samordnare för Samidoun Palestinian Prisoner Solidarity Network i Tyskland.
Det har gått ungefär två år sedan Masar Badil, den palestinska rörelsen för en alternativ revolutionär väg, grundades. Nu förbereder ni er för att hålla rörelsens konferens i Toulouse, Frankrike. Vad är din bedömning av rörelsens roll under denna tid?
Svar: Under de senaste två åren har vår rörelse vuxit och utvecklats betydligt i Europa och Nordamerika, och nyligen har vi börjat engagera oss i vissa områden i Latinamerika. Rörelsen har blivit mer erkänd inom solidaritetsrörelsen i väst och inom de viktigaste strömningarna i den palestinska politiken. Särskilt efter Osloavtalet har diskussionen om Palestina dominerats av den så kallade ”tvåstatslösningen” eller framställningen av den palestinska saken som en i första hand humanitär fråga, särskilt i de imperialistiska staterna i väst.
Å andra sidan försöker vår rörelse lyfta fram och upprätthålla det palestinska folkets tydliga nationella och historiska rättigheter, liksom våra nyckelprinciper (thawabet) som beskrivs i den palestinska nationella stadgan från 1968 innan den utan legitimitet ändrades av den monopolistiska ledarklick som kontrollerar Palestinska befrielseorganisationen.
Genom sitt gräsrotsarbete syftar rörelsen till att återupprätta målet att befria Palestina från floden till havet, uttrycka ovillkorligt stöd för det palestinska motståndet och försvara rätten att återvända. Därför tar den tydlig ställning mot Oslos likvidationsstrategin och den säkerhetssamordnande ”Palestinska myndigheten” i Ramallah.
Den viktigaste faktorn som gör det möjligt för en rörelse som vår, som inte ens har avslutat sitt andra år, att spela denna växande politiska roll är tillståndet av svek och frånvaro i diasporan som ett direkt resultat av PLO-ledningens handlingar efter dess deltagande i 1991 års Madridkonferens och det katastrofala undertecknandet av Osloavtalet 1993. Dessa åtgärder innebar ett fullständigt övergivande av vårt folks rättigheter, särskilt i den palestinska diasporan. Den undergrävde vårt folks kamp, uteslöt dem, fråntog dem deras naturliga roll och berövade dem alla deras organisatoriska ramar och kampverktyg.
Rörelsen för en alternativ revolutionär väg strävar efter att skapa nya arenor för vårt folk att engagera sig i genuin kamp med deras strävanden och principer som grund. Detta har gjort det möjligt för vår rörelse att utvecklas snabbt och bygga relationer med många rörelser och krafter för befrielse som letade efter en palestinsk röst i diasporan som är engagerad i kampen för befrielse och återvändo på allvar. Denna roll kommer inte att antas av myndighetens ambassader eller icke-statliga organisationer (NGO:er).
Vi är medvetna om att vägen framåt är lång och svår och att vi måste utveckla oss själva organisatoriskt och bygga upp vår folkliga bas, utvidga omfattningen av vårt arbete och dess effekter samt förbättra vår förmåga att nå ut till palestinska och arabiska samhällen och skapa utrymmen för kamp. Vi försöker utnyttja vårt folks enorma, latenta kapacitet för befrielsens och återvändandets projekt. Kort sagt, den palestinska rörelsen för en alternativ revolutionär väg, med sitt växande revolutionära projekt, fortsätter tills Palestina befriats från floden till havet. Vår rörelse strävar efter att vara ett revolutionärt verktyg i händerna på vårt folk för att göra det möjligt för dem att delta i och utöva sin naturliga roll i befrielsekampen.
Vilka är de största utmaningarna ni står inför, särskilt i Tyskland och Europa som helhet? Och hur kan konfrontationen med den sionistiska rörelsen i Europa eskaleras?
Svar: Vi är en integrerad del av det palestinska folket. Det är endast naturligt för oss att bli måltavla för den sionistiska ockupationsentiteten, både i Palestina och runt om i världen, genom olika medel. Samidoun Palestinian Prisoner Solidarity Network klassades som en terroristorganisation i februari 2021 av den israeliske krigsministern Benny Gantz. I Frankrike meddelade Emmanuel Macron sin avsikt att upplösa Collectif Palestina Vaincra, en av de viktigaste organisationerna som deltog i lanseringen av Masar Badil.
I Spanien står våra kamrater inför rätta för att ha konfronterat den sionistiska rörelsen, specifikt den sionistiska ambassadören i Madrid. Situationen i Nederländerna, Schweiz, Belgien, Kanada, Förenta staterna och andra länder är liknande. Vi stöter ständigt på rop om kriminalisering, förbud mot våra aktiviteter och evenemang, och demoniseringskampanjer i media som riktar sig mot rörelsen, dess organisationer, dess kadrer och dess anhängare.
I Tyskland finns det en avancerad samordning mellan sionistiska organisationer, israeliska ambassaden, tyska medier och olika myndigheter. De har med framgång lyckats förbjuda demonstrationer till minne av Nakba 2022 och 2023 samt demonstrationer för de palestinska fångarnas dag 2023. Nyligen har de trappat upp sina åtgärder, börjat begränsa våra kadrer och dra in deras uppehållstillstånd under förevändning att de är medlemmar i Masar Badil. Det är värt att lägga märke till att Berlin är den palestinska diasporans huvudstad i Europa, särskilt efter flyktingvågen i samband med kriget i Syrien. Detta förklarar vaksamheten bland de tyska statliga och sionistiska institutionerna och deras rädsla för att dessa delar av vårt folk ska delta i kampen.
Samidoun har lyckats föra fram Masar Badils program och organisera sig på en folklig nivå i det arabiska samhället i Tyskland. Samidoun i Tyskland har organiserat möten med tusentals palestinier och anhängare av vår sak, som höjt sina röster för Palestinas befrielse från floden till havet och uttryckt sitt fulla stöd för det palestinska motståndet. Att rikta in sig på oss och vårt arbete är därför ett systematisk angrepp på de folkliga massornas engagemang i saken och en rädsla för dess potential att växa och bilda en verklig masskraft i Tyskland, den sionistiska rörelsens högborg i Europa.
Varför riktar sig detta sionistiska angrepp specifikt mot er?
Svar: Angreppen på rörelsen, dess organisationer och dess kadrer visar att det palestinska folkets fiender känner sig hotade av Masar Badil och dess inverkan på deras intressen. Rörelsen utvecklas och växer snabbt och utgör ett hot mot den sionistiska rörelsen och dess intressen i dessa länder. Dessa krafter förstår att om den palestinska diasporan återfår sin roll kan den påverka kampens förloppet mot fienden och dess anhängare. Detta faktum, som erkänns av den sionistiska entitetens ambassadörer, erkänns också av de palestinska motståndsstyrkorna. Enligt vår mening är detta en framgång för rörelsen.
När det gäller att eskalera konfrontationen med sionisterna försöker den sionistiska rörelsen konsekvent undertrycka alla palestinska aktioner, på alla fronter och i olika former, från liberala uttryck till revolutionär folklig mobilisering. Det finns ingen handling som försvarar det palestinska folkets rättigheter i västvärlden som inte möter någon form av motreaktion eller repression. Men graden av fientlighet eskalerar parallellt med att diskursen höjs och projektet blir mer seriöst. Följaktligen leder vårt engagemang för våra ståndpunkter och det fortsatta byggandet av vårt revolutionära och radikala projekt naturligt till en ökad grad av konfrontation med de sionistiska krafterna. Denna konfrontation kommer sannolikt att trappas upp i takt med att rörelsen utvecklas och utökar sin kapacitet.
För närvarande befinner vi oss fortfarande i det defensiva stadiet. Vi möter angrepp och svarar med att stå fast vid våra ståndpunkter, fortsätta vårt arbete och utnyttja dessa angrepp mot oss för att bygga strategiska allianser med lokala revolutionära och progressiva krafter som i Frankrike, Tyskland, Spanien och Kanada. På lång sikt, när vi väl når den folklig mobiliseringens stadie kommer vi att kunna konfrontera den sionistiska rörelsen både folkligt och politiskt, och marginalisera den från det offentliga rummet. Den sionistiska fienden existerar inte bara i det ockuperade Palestina; dess armar sträcker sig till dessa länder. Att underminera dessa vapen är ett verkligt slag mot fienden i Palestina och mot den sionistiska rörelsen.
Rörelsen för en alternativ revolutionär väg, Masar Badil, har en negativ hållning till de föreslagna valen på Västbanken och Gazaremsan, liksom till de ansträngningar som gjorts av myndigheten och palestinska fraktioner som kännetecknas av att de främjar försoning och nationell enighet. Mot bakgrund av den splittring och förvirring som den nationella rörelsen upplever (som vissa kallar ”splittringen”), vilken är er vision för att uppnå nationell enighet på den palestinska arenan?
Svar: Vi i Masar Badil uttrycker den palestinska och arabiska folkliga ståndpunkten som ser ”säkerhetssamordning” med ockupationen, gripandet av motståndskämpar, skändning av martyrers begravningar och försök att stoppa motståndet på Västbanken liksom deltagande i belägringen av Gaza och övergivandet av palestinska flyktingar som brott och nationellt förräderi som utesluter myndigheten från den nationella sfären.
Nationell enhet kan inte byggas med ockupationens verktyg och agenter och de bör inte heller legitimeras. Vi anser att sann legitimitet förkroppsligas i vårt folks ståndpunkter och deras uppoffringar, som naturligt kommer till uttryck dagligen, och genom att överallt omfamna motståndets linje. Det är viktigt att betona att motståndsgruppernas legitimitet härrör från deras egna handlingar för befrielse och motstånd, inte genom deras förhållande till Palestinska befrielseorganisationen, att delta i falska val under ockupationens kontroll eller att gå in i Palestinska myndighetens strukturer och resterna av Osloavtalet. Dessa val under ockupation förvränger folkviljan och representerar inte det palestinska folket i flyktinglägren, diasporan eller i det ockuperade Palestina 1948. Vi vill betona vikten av Islamiska Jihad-rörelsens principfasta hållning att avvisa deltagande i Oslo-valen, vilket stärker vårt folks förtroende för dess revolutionära linje och skyddar rörelsen från att glida in i en försonlig position.
Vi tror att sann nationell enhet är enhet mellan hela vårt folk, motståndsgrupperna och de folkliga organisationerna kring projektet för befrielse och återvändo. Från början har rörelsen för den alternativa revolutionära vägen uppmanat alla motståndsstyrkor att bygga en bred nationell front som representerar det palestinska folkets hopp och strävan och hämtar sin legitimitet direkt från dem, precis som de tidiga fedayeen (palestinska motståndskämpar) fick sin legitimitet genom sina strider, uppoffringar och försvar av sitt folk. Denna folkliga nationella enhet och enhet på kampens grund kommer att vara en solid enhet som inte lämnar något utrymme för vacklande ståndpunkter eller gråzoner. Sann nationell enhet tillåter inte att ett parti dominerar ett annat partis kämpar i syfte att tjäna ockupationen. Denna vision är den enda vägen ut ur den dystra situation som skapats av det ”officiella palestinska ledarskapet”, och den kommer att återuppliva hoppet i vårt folks hjärtan. Vi anser att denna form av nationell enhet representerar en sann essens som för samman motståndsstyrkorna och de folkliga organisationerna, med deras erfarenheter, kamphistoria, folkliga förankring och institutioner, vilket kan lyfta och återuppliva den försämrade palestinska situationen och skapa mer utrymme för vårt folk i Palestina och diasporan att aktivt delta i kampen för Palestinas befrielsen.
Vissa ser Masar Badils roll som begränsad till vissa områden i diasporan, och era gräsrotsaktiviteter och ert politiska arbete ses fortfarande under paraplyet ”solidaritetsarbete”. Håller du med om denna bedömning?
Svar: Denna bedömning är korrekt till sin första del. Rörelsen har lyckats nå vissa områden i diasporan, särskilt i Nordamerika och Europa, och rörelsen utövar främst en politisk roll i dessa länder. Vårt arbete skiljer sig dock avsevärt från begreppet ”solidaritetsarbete” eftersom vi inte engagerar oss i den palestinska saken utifrån perspektivet att bara vara ”solidariska” med Palestina. Det räcker inte för oss att bara vara ett stöd för vårt folk i det historiska Palestina; vi är snarare en integrerad del av det palestinska folket och dess befrielserörelse. Vi måste spela en genuin och aktiv roll i kampen för att befria oss från flyktingstatusens begränsningar och delta i vårt lands befrielse från den sionistiska fienden.
Detta är kärnan i Masar Badils projekt: att återta diasporans roll i kampens alla former. Detta inkluderar att stärka våra politiska ståndpunkter, sprida revolutionär medvetenhet, bygga förtroende med massorna av vårt folk i diasporan, upprätta institutioner och organisatoriska verktyg som tillåter dem att utöva sina rättigheter och skyldigheter och sin naturliga och ledande roll i kampen, ingjuta sina krafter i befrielsens och återvändandets väg, konfrontera den sionistiska rörelsen och förena sig med vårt folks ärofulla och orubbliga motstånd. Endast genom detta arbete kommer den palestinska kampen att bevittna ett kvalitativt språng i diasporan som för vårt folk närmare tiden för befrielse och återvändo.
Sedan vår lansering oktober 2021 har vi, trots våra mycket begränsade resurser, gjort framsteg när det gäller att höja ribban för vår politiska hållning, stärka de institutioner som är involverade i rörelsen och eskalera konfrontationen med det sionistiska projektet. Detta förtar dock inte det faktum att vi fortfarande befinner oss i födelsestadiet, i mobiliseringsstadiet, i organisationsutvecklingen och i det interna uppbyggnadsarbetet. Detta är en inbjudan till alla bland vårt folk i exil och diaspora att delta i rörelsens uppbyggnad och att återta sin roll i kampen för befrielsen av dem själva och deras hemland, Palestina.
Om bara några veckor är det 30 år sedan Osloavtalet undertecknades och 29 år sedan Palestinska myndigheten inrättades på Västbanken och Gazaremsan. Hur ser ni på rollen som palestinska ungdomar i exil och i diasporan spelar? Kan begränsningarna och konsekvenserna av Osloavtalet övervinnas? På vilket sätt?
Svar: Jag upprepar här vad jag har sagt tidigare. Den palestinska diasporan blev fullständigt marginaliserad på den palestinska politiska scenen efter Osloavtalet, och dess roll fråntogs efter att ha varit central i den palestinska revolutionen. Denna katastrofala situation fick vårt folk i diaspora att känna sig maktlösa och frustrerade inför den pågående aggressionen mot vårt land och vårt folk. Denna känsla intensifierades när de förlorade sina redskap och arenor genom vilka de kunde utöva sin naturliga roll i befrielsekampen. Denna situation har under de senaste tre decennierna lett till spridningen av en individualistisk mentalitet, en anpassning till vissa västländers politik och uppkomsten av vad vissa kallar ”identitetskampen”, särskilt för de palestinier som är födda i dessa länder.
Lösningen på dessa dilemman och utmaningar är samma lösning som föreslogs i vår nationella stadga 1968: Palestinierna utövar sin nationella identitet genom att kämpa för sin rättvisa sak och sitt folks rättigheter.
I denna tid, och efter katastrofen Oslo och erfarenheterna av svek, är det absolut nödvändigt att organisera diasporan utifrån en kamp som återspeglar dess förhoppningar och strävanden, återfå dess offervilja och beredskap att avstå från vissa privilegier för våra större mål, för att möta de uppoffringar som vårt folk i Palestina gör varje dag för vår sak och vår värdighet.
De folkliga institutioner som vårt folk i diasporan byggt upp med blod och uppoffringar under den palestinska revolutionens första decennier har avsiktligt förstörts. Men vårt folk kan återuppbygga dem och återge dem deras centrala roll i den nationella befrielserörelsen, som de har gjort under de senaste decennierna, förnyat sig efter varje bakslag och återvänt starkare och mer motståndskraftiga.
När det gäller vår roll i Masar Badil anser vi att det första steget är att odla revolutionär medvetenhet överallt där vi är närvarande. Detta innebär att befästa politiska ståndpunkter som i synnerhet de västerländska imperialistländerna kan anse vara ”oacceptabla”, och att upprätthålla dem oavsett vilken nivå av repression vi möter. Denna konfrontation med den sionistiska rörelsen stärker vår rörelse och våra ståndpunkter på gatorna och utvidgar vår närvaro i diasporan. Denna situation kan byggas vidare på, och genom kumulativ kamp och arbete kan vi uppnå en massiv folklig mobilisering, kapabel att axla sitt historiska ansvar.
Du har uppmanat dina anhängare att delta i den årliga folkliga marschen framför det franska fängelset i Lannemezan 21 oktober 2023 för frihet pr den libanesisk-arabiske palestinakämpen Georges Abdallah. Vissa anser att sådana folkliga och solidariska aktioner inte har lyckats utöva tillräckliga påtryckningar på den franska regeringen för att få Abdallah frisläppt. Han har suttit fängslad sedan 1984, och det har gått mer än 40 år sedan han fängslades. Har ni någon annan metod eller strategi för att utöva större påtryckningar på Frankrike för att få honom frigiven?
Svar: Dessa folkliga demonstrationer är en del av en omfattande kampanj som har pågått i över 15 år. Kämpen Georges Abdallah har själv aktivt bidragit till att bygga upp kampanjen genom sin ståndaktighet och uthållighet, liksom genom sina dialoger med våra kamrater som konsekvent har besökt honom i fångenskap.
Denna kontinuerliga kampanj tar sig olika uttryck, från möten, stånd och seminarier, till att öka medvetenheten om den palestinska frågan och Georges Abdallahs fall. Den omfattar också produktion och visning av filmen ”Fedayeen” (som har visats omkring 200 gånger i över 25 länder), samordning med den nationella kampanjen för att befria Georges Abdallah i Libanon och med den viktiga roll som Georges familj spelar i kampen.
Dessa krafter och aktiviteter har lyckats skapa ett folkligt momentum som har fått den libanesiske ambassadören i Frankrike och ledare för franska vänsterpartier att besöka honom i fängelset. Det har också lett till en debatt i parlamentet mellan anhängare och motståndare till hans frihet, med ett växande antal vänsteranhängare som kräver hans frihet. Detta är också en av de viktigaste internationella kampanjerna för att öka medvetenheten om frågan om palestinska fångar, särskilt utanför Palestina, och deras kamp. Dussintals organisationer i hela Frankrike kräver nu att han släpps fri och hans fall finns med på dagordningen för olika vänsterorganisationer i Europa, särskilt i Frankrike. Detta folkligs arbete har potentialen att med tiden driva på för hans frigivning när kostnaden för att hålla Georges i fångenskap blir högre för den franska staten än kostnaden för att släppa honom.
Vi i Samidoun Palestinian Prisoner Solidarity Network erkänner att det mest direkta, säkra och ändamålsenliga sättet att befria fångar är väpnat motstånd, vilket vi gång på gång har sett i de utbytesoperationer som har ägt rum under de senaste decennierna, där palestinskt och libanesiskt motstånd lyckats tvinga sin vilja på fienden med våld. Den främsta rollen för folkliga aktioner är dock att sprida medvetenhet om fångfrågan, betona dess centrala betydelse och skapa en miljö där människor känner samhörighet med våra fångars kamp och deras frigivning. Att försvara våra fångar är att försvara den sak för vilken de har kämpat och fortsätter att kämpa varje dag och varje timme – en kamp som vi är stolta över.
De viktigaste motståndsrörelserna i Libanon, Palestina och arabvärlden representerar islamiska krafter med bred folklig förankring, såsom Hamas och den palestinska Islamiska Jihad-rörelsen, bland andra. Samtidigt finns det en märkbar nedgång, till och med frånvaro, av vänsterorienterade, nationalistiska och liberala krafter. Hur kategoriserar ni er rörelse ideologiskt och politiskt? Hur ser ni på motståndsstyrkor med religiösa referenser?
Svar: Det palestinska folkets band till motstånd är ett organiskt band som vi har upplevt genom historien. När Folkfronten och Fatahrörelsen ledde det väpnade motståndet som stora organisationer, rådde en nationalistisk och vänsterorienterad karaktär i den palestinska nationella rörelsen och detta gav genklang i vårt folks känslor överallt. Innan dess, under Jamal Abdel-Nassers era i Egypten, fick kampen en arabnationell karaktär och slagord om ”enhet, socialism och frihet” dominerade. I dag leder islamiska rörelser som Islamiska Jihad och Hamas motståndet på Västbanken och i Gaza mot den sionistiska fienden. Det är naturligt för dem att vara i den arabiska och islamiska nationens förgrund och hjärta. Masar Badil är sedan starten medveten om den centrala roll som dessa ståndaktiga och kämpande rörelser spelar och respekterar djupt de uppoffringar som de har gjort och gör för att skydda vårt folks rättigheter och sak och för att skapa ett obrytbart folkligt stöd för motståndet på de svåraste platserna för palestinska organisationer i världen – det historiska Palestina – under den sionistiska ockupationen och inför Palestinska myndigheten som ett säkerhetsverktyg i fiendens händer. Vår rörelse värdesätter också det islamiska motståndets ledande roll när det gäller att bemöta den sionistiska fiendens attacker mot vårt folk och våra heliga platser, försvara vårt folks värdighet och rättigheter var det än befinner sig och fortsätta den nationella befrielsekamp som aldrig har upphört, från den brittiska ockupationen av vårt land fram till i dag.
I vår rörelse ser vi vår roll som ett komplement till motståndet i Palestina. Vår roll är att ge folkligt stöd till motståndet, föra dess röst vidare i diasporan och ge massorna av vårt folk i exil och diaspora möjlighet att bygga upp sina kampverktyg, så att de kan delta i befrielserörelsen och besegra den sionistiska fienden även utanför Palestina. Förhållandet mellan de olika delarna av vårt folk i hemlandet och diasporan är ett komplementärt förhållande inför vår primära motsättning mot ockupationen och den sionistiska rörelsen.
Ideologiskt sett har Masar Badil sedan starten antagit en uppsättning allmänna principer för kampen som beskrivs i den palestinska nationella stadgan från 1968, vilken återspeglar det palestinska folkets strävanden i alla dess riktningar. Samtidigt kommer de flesta av vår rörelses kadrer med vänstererfarenheter, och våra organisationer är progressiva och präglade av den palestinska och arabiska revolutionära vänsterns analys och arv. Som ett resultat av detta har rörelsen naturligt antagit en revolutionär vänsterkaraktär i sin analys, sitt språk och sin övergripande strategi. Denna inriktning har gjort det möjligt för oss att nå de flesta krafterna i solidaritet med Palestina i väst, som till övervägande del är vänsterstyrkor. Samtidigt har vår tillit till den nationella stadgan och våra inkluderande principer för kampen gett utrymme för vårt palestinska folk med olika intellektuella traditioner och tendenser att delta i detta projekt. Vår rörelses kader är mångskiftande och omfattar palestinier från olika flyktingläger, Västbanken, Gaza, Jerusalem och de ockuperade territorierna från 1948, liksom från olika fraktioner, klasser och intellektuella bakgrunder. Våra arabiska och internationella kamrater, som har framgångsrika erfarenheter av att organisera för Palestina i väst, spelar en central roll i rörelsens strukturer och uppbyggnad och bidrar också till denna dynamik.
Denna pluralism, tillsammans med en kreativ dialog mellan olika erfarenheter och generationer som förenats på grundval av tydliga principer för revolutionär kamp, har blivit en solid grund för utveckling och den viktigaste källan till styrka för Masar Badil.
27 augusti 2023 uppmärksammar vi 22-årsdagen av mordet på den palestinske revolutionäre och nationelle ledaren Abu Ali Mustafa som utfördes av sionistiska ockupationsstyrkor med hjälp av helikoptermissiler som tillverkats och tillhandahållits av USA i en blodig illustration av alliansen mellan sionismen och imperialismen. Generalsekreteraren för Folkfronten för Palestinas befrielse, Abu Ali Mustafa, anfölls på sitt kontor i ockuperade Al-Bireh i Palestina. Han har blivit en symbol för motstånd, palestinsk enhet och konfrontation med ockupationen, känd för sina bevingade ord när han anlände till Palestina: ”Vi återvänder för att göra motstånd, inte för att kompromissa.”
Samidoun Palestinian Prisoner Solidarity Network hyllar Abu Ali Mustafa, en folklig, revolutionär ledare för den palestinska befrielserörelsen, hängiven åt det palestinska motståndet, det palestinska folket och befrielsen av Palestina, från floden till havet, till sin sista stund. Han fortsatte sitt arbete trots att han visste att han var en måltavla eftersom han var fast besluten att aldrig överge folkets sak, göra motstånd och kämpa under Al-Aqsa-intifadan och utveckla kampen efter förödelsen Oslo förde med sig.
Den palestinska arbetarklassens panarabiske kämpe
Abu Ali Mustafa var son till de palestinska folkliga klasserna, född 1938 i Arraba, Jenin, Palestina. Han lämnade skolan i tredje klass och arbetade som pojke i fabrikerna i Haifa före och under Nakba och den sionistiska koloniseringen av Palestina. Vid 17 års ålder gick han med i Arabiska nationalistiska rörelsen (ANM), som grundades av dr George Habash (al-Hakim), Wadie Haddad, Abu Maher al-Yamani (själv facklig ledare), Basil al-Kubaisi, Ahmad al-Khatib, Hani al-Hindi och deras kamrater, och spelade en ledande roll i ANM under 1950- och 1960-talen.
Han var hängiven visionen om panarabisk befrielse och motstånd mot sionismen och konfronterade den imperialistiska jordanska regimen som förbjöd politiska partier och agerade för att försvara imperialismens intressen i regionen på bekostnad av det palestinska folket och det arabiska folket som helhet. Han greps och dömdes av en jordansk militärdomstol för sin organisering och tillbringade 5 år bakom jordanska galler. Under hela sitt liv engagerade han sig för att befria fångarna från sionistiska, imperialistiska och reaktionära regimers fängelser och förklarade att fängelse används som ett verktyg för kolonial kontroll i syfte att angripa befrielserörelsen.
Utveckling av den palestinska revolutionen
Abu Ali frigavs slutligen från det jordanska fängelset 1961 och blev ansvarig för norra distriktet på Västbanken i Palestina, innan han tillsammans med sina kamrater bildade Folkfronten för Palestinas befrielse (PFLP) efter al-Naksa 1967. PFLP omformade Arabiska nationalistiska rörelsen enligt marxist-leninistiska linjer, för mobilisering av palestinska, arabiska och internationella krafter för att besegra sionismen, reaktionära styrkor och imperialismen.
Genom denna kamp spelade Abu Ali Mustafa från första början en nyckelroll i PFLP:s utveckling och den palestinska befrielserörelsens utveckling. Han var alltid aktiv bakom kulisserna och sökte inte strålkastarljuset; därför var han väl lämpad att etablera Frontens underjordiska organisationer. År 1965 gick han militärkursen för officerare vid den egyptiska Anshas-skolan där han lärde sig färdigheter som han sedan vigde åt att bygga upp det palestinska militära motståndet. Han ledde några av de första gerillapatrullerna som korsade Jordanfloden till Västbanken och arbetade för att samordna motståndsaktiviteter i hela det ockuperade Palestina utan att bli upptäckt.
Han kämpade under flera år av exil i motståndsrörelsen, från striderna i Jordanien mot den imperialiststödda monarkins angrepp till de palestinska lägren i Libanon. Han blev Frontens militäre ledare i Jordanien fram till 1971 och förde befäl över dess styrkor innan han gav sig av till Libanon i juli 1971. År 1972 blev han biträdande generalsekreterare för PFLP, en position som han hade i många år samtidigt som han fortsatte sitt arbete med att bygga upp partiets organisationer och militära kapacitet.
Under hela sitt liv var han känd för sin omtänksamhet, ödmjukhet och uppriktighet, han älskade sin familj, talade med folket och tog till sig de palestinska folkliga klassernas erfarenheter och idéer för att ytterligare fördjupa sitt ledarskap och sina handlingar.
Återvändo för att göra motstånd, inte för att kompromissa
Han återvände till den ockuperade Västbanken i Palestina 1999 – till sin födelseort, Arraba, Jenin. Han uttryckte tydligt att hans återvändande till Palestina åtföljdes av ett mycket tydligt engagemang för motstånd och befrielse, inklusive och särskilt det väpnade motståndet. År 2000, vid PFLP:s sjätte kongress, valdes Abu Ali Mustafa till Frontens generalsekreterare. Hans närvaro som en principfast nationell ledare i det ockuperade Palestina var ingen eftergift till Palestinska myndigheten och Osloavtalet utan en utmaning av den så kallade ”fredsprocessen” – och därför var han måltavla för mord. Över 50 000 palestinier tågade till hans begravning i centrala Ramallah.
Som ett svar på det riktade mordet på Abu Ali Mustafa valde PFLP sin generalsekreterare Ahmad Sa’adat – idag fängslad i sionistiska fängelser – och gjorde den ökänt rasistiske sionistiske turistministern Rehavam Ze’evi till sin måltavla flera veckor senare 17 oktober. Ze’evi var allmänt känd för sina krav på en fullständig etnisk rensning av Palestina. Detta svar sände ett tydligt budskap från det palestinska motståndet – att den israeliska mordpolitiken inte skulle tolereras och att mord på palestinska ledare skulle bemötas med ett likvärdigt svar.
Att konfrontera, bekämpa och besegra mordpolitiken
Det sionistiska projektets mordpolitik har alltid varit en del av ett omfattande elimineringsprojekt riktat mot det palestinska folkets och dess befrielserörelses ledare, organisatörer och revolutionära röster. Abu Ali Mustafas namn är förenat med Fathi Shiqaqi, Abdel-Aziz Rantisi, Sheikh Ahmed Yassin Abu Jihad, Kamal ’Udwan, Mohammed Yousef al-Najjar, Kamal Nasser, Wadie Haddad, Ghassan Kanafani, Mohammed Boudia, Basil al-Araj, Samir Kuntar och många fler. Denna mordpolitik omfattar angreppet på den palestinska fångrörelsen, från Ibrahim al-Rai, som dödades under tortyr, till det systematiska förnekandet av medicinsk vård för Sheikh Khader Adnan, som gjordes till martyr efter 86 dagars hungerstrejk, till det nuvarande försöket att mörda Walid Daqqah bakom galler genom ”det långsamma dödandets” politik genom medicinsk försummelse.
Så sent som förra veckan förklarade den sionistiske premiärministern Benjamin Netanyahu återigen sin önskan att mörda palestinska ledare efter den nyligen spridda intervjun med Hamasledaren Saleh al-Arouri. Precis som i svaret på mordet på Abu Ali Mustafa klargjorde striderna under Fältens enhet och De frias hämnd att det palestinska motståndet inte kommer att vika sig för lönnmordspolitiken. Faktum är att Arouri själv sade: ”Förväntar sig ockupationen att vi efter deras mordhot kommer att tillkännage vår kapitulation? Nej, dessa hot skrämmer oss inte. Vi i Hamas blir martyrer precis som vårt folk, vi grips precis som de grips, våra hem rivs och vi jagas och förföljs. Detta är den normala situationen under ockupationen. Vi kämpar för att vi måste.”
Abu Ali Mustafa var under hela sitt liv känd som en organisatör och en uppbyggare av organisationer. Därför är det lämpligt att många institutioner har fått namn för att hedra honom efter hans martyrdöd, från skolor och idrottsklubbar till Folkfrontens väpnade gren, vilket återspeglar hans omfattande arv i den palestinska befrielsekampen.
Detta arv lever vidare i de palestinska, arabiska och internationella revolutionära organisationerna och rörelserna, och i folket, som alltid varit hans ledstjärna, som fortsätter att kämpa för Palestinas befrielse från floden till havet, för flyktingarnas återvändande, för sionismens nederlag och för att rycka upp imperialismen ur regionen och världen. Dessa kämpar leder och kämpar så heroiskt bakom galler, under belägring och i exil, trots alla de inre och yttre svårigheter som påtvingas dem, och konfronterar imperialismens, sionismens och den arabiska reaktionens krafter, som Abu Ali Mustafa gjorde under hela sitt liv.
Han sade: ”Vi är alla måltavlor så snart vi börjar mobilisera. Vi gör vårt bästa för att undvika deras vapen, men vi lever under den brutala sionistiska ockupationen av vårt land och deras armé är bara några meter ifrån oss… Vi har ett jobb att göra, och ingenting kommer att stoppa oss.”
Arvet efter Abu Ali Mustafa måste inspirera oss alla till handling: att stödja fångarna i deras kamp, att slå tillbaka mot imperialismen och att organisera oss för att få ett slut på lönnmördarpolitiken. Abu Ali Mustafa, en verkligt revolutionär palestinsk nationell ledare, stod fast vid det palestinska och arabiska motståndet och klargjorde att folket säger nej till normalisering och förhandlingar, och att deras ögon är riktade mot återvändo och befrielse.
När vi agerar och organiserar oss på vägen efter Abu Ali Mustafa och andra palestinska ledare med honom, som är och varit måltavlor för mord och fängelse, klargör vi att mordpolitiken aldrig kommer att lyckas besegra det palestinska folket och den palestinska, arabiska och internationella befrielserörelsen. Denna årsdag är inte bara en historisk händelse, utan en uppmaning till handling – att agera tillsammans med de palestinska fångarna, att stödja det palestinska folket och deras motstånd, och att förverkliga Abu Ali Mustafas och det palestinska folkets vision – för seger och för befrielse av Palestina, från floden till havet.
Följande artikel skrevs ursprungligen på arabiska av Khaled Barakat och publicerades i Al-Adab 2017 och publicerades senare på engelska på en minnesblogg för Abu Ali Mustafa. En svensk översättning återges här för att uppmärksamma 22 år sedan mordet på palestinske vänsterledaren och generalsekreteraren för PFLP, Abu Ali Mustafa:
”Vi är ett parti med en ärorik historia och stor respekt bland folket, men detta rättfärdigar inte den reträtt eller tillbakagång som vi står inför. Ett parti som inte förnyar sig, med större ansträngningar och mer handling, är ett parti som kommer att tyna bort…” (Martyren Abu Ali Mustafa, al-Hadaf, 31 juli 2000)
Vilket är martyrledaren Abu Ali Mustafas viktigaste historiska bidrag till den palestinska och arabiska motståndsrörelsen i allmänhet, och till Folkfronten för Palestinas befrielse (PFLP), som vars generalsekreterare han mördades av sionisterna 27 augusti 2001, i synnerhet?
Vilka är beståndsdelarna i den självmotivation som gjorde en fattig pojke från byn Arraba i det ockuperade distriktet Jenin, som arbetade i Haifas fabriker och inte gick ut tredje klass, till en av vår tids mest framstående palestinska och arabiska revolutionära ledare?
Och om hans medledare, såsom ”al-Hakim”, dr George Habash; författaren Ghassan Kanafani; den ”revolutionäre ingenjören” dr Wadie Haddad; och många andra har lämnat viktiga avtryck inom områdena politiskt tänkande, revolutionär litteratur, journalistik, media och gerillaaktioner, vad är då Abu Ali Mustafas avtryck på den palestinska och arabiska kampen i allmänhet och på hans partis framåtmarsch i synnerhet som gjorde honom till den exceptionella ledare som säger lite, men uträttar mycket?
Svaret är ett ord: organisation.
Ja, organisationens uppbyggnad var hans flitiga och envisa uthållighets hantverk: att bygga Arabiska nationalistiska rörelsens och sedan Folkfrontens pelare. Det är en mödosam uppgift för dem som tar den på allvar, precis som denne store ledare gjorde. Organisation är en del av kampen som vissa kamrater ”undviker” även om de kanske inte ens flyr döden själv (!), eftersom det kräver en blandning av hängivna arbetares beslutsamhet och tålamod och en visdom av en speciell typ.
Detta arbete – partibygget – lyfts sällan fram. Detta beror på att det är nära förknippat med brännande interna frågor som är direkt relaterade till partiets liv, säkerhet, relationer och uppgifter. De som har lång erfarenhet av väpnade aktioner och byggandet av revolutionära organisationer inser svårigheterna med de uppgifter som är förknippade med denna aspekt av parti- och kampaktiviteter.
Vad är organisation?
Det är den dagliga verkstad som ögat inte ser, men utan den ser en inte alls. Utan denna verkstad kommer en inte att se några verkliga resultat på gatorna och i fält, och det kommer att vara svårt att mäta nivån av framsteg och tillbakagång eller hitta kriterierna för ordentlig utvärdering och kritik.
Det interna organisationsarbetet lägger inte bara ”grunden” till partiets organisatoriska principer, utan fastställer också teoretiska, intellektuella och moraliska principer. Detta mödosamma arbete kan liknas vid partikroppens blodcirkulationen som säkerställer integriteten i partiets linje och de demokratiska processerna i dess led. Det stärker dess förmåga att fortsätta kampen och utveckla dess immunitet och förmåga att eliminera manifestationer av korruption, förstelnande och stagnation.
Abu Ali Mustafa behandlade Folkfronten som sin ”dagliga verkstad” som varken vilar eller sover. Om partiet är förkroppsligandet av dess medlemmars och anhängares vilja, måste alla delta i dess uppbyggnad och ge sina åsikter i absolut frihet, så att ingen rang beslagtar en annan rangs rättigheter, och inte heller en kamrat lägger beslag på en annan kamrats rättigheter.
Hur kan varje organ och institution garantera sina rättigheter och samtidigt göra sin plikt? Hur känner en till sin roll och sina gränser? Och hur förebygger en konflikter innan de uppstår? Hur förhåller sig Folkfrontens organisation i det ockuperade området till partiorganisationen och dess ledning utanför Palestina? Hur organiseras den dagliga relationen med fängelseavdelningen? Och många andra frågor.
Allt detta äger rum inom ramen för denna dagliga verkstad som kallas organisation. Abu Ali var fast övertygad om att medlemmarna i hans parti var cellerna i en enad kropp: skickliga arbetare som byggde huset tillsammans, framåtdrivna av revolutionära kadrer som fungerar som hemmets ”arbetslag” – ingenjörer, tekniker, underhållsarbetare, elektriker, och så vidare…
Det finns därför inget verkligt byggande utan verkligt deltagande, en harmoniserad vision och uppsättningen av teoretiska och etiska värderingar som för samman partimedlemmar, den ena till den andra. Men ledarskapets roll är att tillhandahålla lösningen och lägga fram visionen och justera den i enlighet med arbetets kollektiva principer, utan personfixering, hyckleri, smicker och opportunism. Detta är en nödvändighet för att medlemmarna inte ska gå förlorade.
I ett internt brev som Abu Ali skrev september 2000, efter att ha fått uppdraget som generalsekreterare för Folkfronten, skrev han följande:
”Hur ska vi förstå interna konflikter i partiet, särskilt inom ramen för de ledande organen? Är detta något nytt? Är det ett negativt fenomen eller ett naturligt fenomen? Har de nya omständigheterna i den palestinska nationella befrielserörelsen kommit att fördjupa dessa motsättningar, förvärra dem, eller har de höjt dem till en ny nivå? Och vad kännetecknar dessa nivåer? Detta är några av de frågor som kan väckas i varje kamrats sinne och som även behöver ställas ihop med andra frågor för att förändringen av attityder och tolkningar ska förstås utifrån ett sunt och korrekt teoretiskt och organisatoriskt ramverk.”
Alltså kämpade Abu Ali Mustafa inte bara för sitt folks rätt till befrielse och återvändande utan lika kraftfullt byggde han upp de revolutionära verktyg som kan genomföra befrielseakten och hjälpa människor att vinna sina fråntagna rättigheter: från kvinnors institutioner till ungdomsorganisationer, till institutioner för studenter, arbetare och bistånd och för militära aktioner. Dessa verktyg är den revolutionära organisationens redskap.
Abu Ali insåg tidigt att beredskapen att kämpa för arabisk enhet och Palestinas befrielse inte var tillräckliga villkor för att aktivt delta i förändring och konfrontation. Om han ville avancera i uppoffringens och frigörelsens led och fält var det därför först nödvändigt att ”bygga sig själv med egna händer”. Det betyder att han behövde läsa böcker, tidningar och tidskrifter, prata med sina kamrater, lyssna på vad folk säger och delta i olika arbetsområden: från att distribuera flygblad (Al-Thaer, Al-Rai) till att samla in donationer och att förbereda väpnad kamp. Abu Ali Mustafa lyssnade mer än han talade för att få mer kunskap om folkets puls och deras behov, vägledd av gammal visdom: ”De som inte förnyar sig själva kommer oundvikligen att försvinna.”
För att ytterligare utveckla sig själv började martyren Abu Ali på Anshas militärhögskola i Egypten och utsatte sig för interna utvecklingsprocesser som inkluderade förädling av hans sinne, kropp och vilja. Det var ett stadium som gav honom praktisk och direkt kunskap om vapen, teoretisk kunskap om människors erfarenheter och strategier för folkliga befrielsekrig och gerillakrig. Och, viktigast av allt, han fick sin del av den livfulla kulturen i Stor-Egypten under den framlidne presidenten Jamal Abdel Nassers tid.
Denne professionelle revolutionäre arbetare utkämpade alltså en rad strider och fick nya färdigheter. Men han fick också smaka på maktlöshet, precis som hundratals kämpar och revolutionärer på 1950-talet; det är en oundviklig skatt som militanta måste betala om de vandrar på vägen mot enhet och Palestinas befrielse. Abu Ali hade dessa erfarenheter innan Folkfronten för Palestinas befrielse (PFLP) bildades 1967, och innan den verkligen förnyades (som ett enat parti) i februari 1969, och han utsattes för åtal, fängelsevistelser, skador, ekonomiska svårigheter och förlusten av sitt arbete. Han tvingades drabba samman med vänligt sinnade styrkor, ibland med kamrater. Han prövade många andra erfarenheter och utmaningar, och han utvecklade en ledarpersonlighet som kombinerade fasthet med godhet, intelligens och flexibilitet.
Denne unge arbetare var inte i stort behov av Konstantin Zureiks och Michel Aflaqs böcker för att övertyga sig själv om att han var en koloniserad arabisk medborgare. Han behövde inte Karl Marx och Lenin för att veta att den fattige arbetaren tvingades sälja sin arbetskraft för bröd, och det var inte nödvändigt för Mao Zedong att övertyga honom om att bonden måste bära vapen för att befria sitt land från kolonialism, förtryck och underordning. Men hans hängivenhet för sitt folk drev honom bortom den ”skol- och universitetsutbildning” som han var berövad så att han kunde ägna sig åt djup och stilla läsning. Frasen ”Abu Ali arbetade på och byggde upp sig själv” är en vanlig fras i Folkfronten, särskilt bland dem som kände och levde med honom.
Denne unge bonde från Jenin upptäckte att vad han och alla unga araber behövde var en revolutionär ungdomsflygel: en vaksam studentgrupp som studerade i Beirut och tillkännagav lanseringen av ett arabiskt projekt som lovade arabisk förändring och enighet. Det var ”Arabiska nationalistiska rörelsen”, som omfattade olika grupper, men dess fokus låg på massorna av flyktingar som hade fördrivits från sitt hemland. Detta var det naturliga svaret på Nakba 1948. Denna rörelse upptäcktes av Abu Ali Mustafa i Amman i början av 1950-talet och han anslöt sig till dess led utan att tveka och blev en av dess kadrer, vilket kostade honom fem års plåga i den jordanska regimens celler utan någon given anledning eller begånget brott.
Abu Ali tog sig an de stora gerillauppdragen: att förflytta utrustning och vapen till det ockuperade området, bygga upp celler, förse krigare med pengar, personligen övervaka träningsläger, bygga upp ett nätverk av hemliga kontakter och andra tunga och farliga dagliga uppgifter som ledde till att han blev militär befälhavare för PFLP:s styrkor i Jordanien. Dessa uppgifter gav honom mer erfarenhet på fältet varje dag; i takt med att fiendens läger stängde dörrar framför hans kamrater öppnade han nya dörrar, vägar och fält med beslutsamhet och skicklighet i deras vidsträckta arabiska hemland, i exil och i avlägsna länder.
Denna hemliga och fasta insats, som grundades av Abu Ali och hans kollegor, förflytta det palestinska folkets rörelse och dess kulturella och politiska elit från stadiet att predika revolutionen till stadiet att faktiskt genomföra den genom eld, tal och folklig organisering, och genom att bygga baser för revolutionens upprättande runt om i det ockuperade Palestina, särskilt efter nederlaget 1967. Hans fokus låg på det långsiktiga folkliga befrielsekrigets väg, genom dess revolutionära apparat, representerad av Folkfronten för Palestinas befrielse.
Abu Ali var inte ute efter berömmelse. Den kuwaitiska tidningen Al-Rai Al-Aam intervjuade palestinska ledare på 16-årsdagen för den palestinska revolutionens inledning. Bland dem fanns Abu Ali Mustafa: ”… mannen som inte gillar strålkastarljuset och är känd i de palestinska kretsarna för sitt tysta, hårda arbete, långt från buller och bång.” (Tidskriften Al-Hadaf, 17.1.1981, s. 16). Hans val att hålla sig borta från ljus och väsen för att bygga upp organisationen hindrade honom dock inte från att läsa och forska för att utveckla sin uppfattning, kulturella kompetens och arabiska språkkunskaper. Hans tillvaro i Irak, när han var ansvarig för “Bagdads bakre kommando”, gjorde det möjligt för honom att läsa mer, att bekanta sig med arabiska styrkor och personligheter och att balansera politik och kultur.
Under denna period skrev han 1975 en viktig ekonomisk och politisk studie om ”de ekonomiska grunderna för det kommande bosättningsprojektet” och presenterade den vid ett politiskt symposium i Bagdad. I detta symposium förutspådde Abu Ali att Sadatregimen oundvikligen skulle kollapsa och att Sadats Egypten inte kan bli Nassers Egypten, utan oundvikligen är på väg mot ett ”fredsavtal” som kommer att få allvarliga konsekvenser för hela regionen, eftersom vad som avgör systemens riktning och deras förhållande till Förenta staterna och Israel enligt hans uppfattning är det politiska, ekonomiska och sociala systemets karaktär.
När det gäller den jordanska regimen ansåg han att den var en reaktionär makt och en agent åt kolonialmakterna. Han ansåg att denna regim hade särskilda funktioner: skydda den israeliska ockupationen för att bevara den härskande klassens makt och de jordanska finansmagnaternas auktoritet, och att denna regim kommer att fortsätta att arbeta för ett fredsavtal med Israel i linje med Sadatstrategin. Abu Ali sade till sina kolleger vid en examensceremoni för Ghassan Kanafanis officerskurs vid Folkfrontens militärakademi i Beirut som svar till dem som hävdade att den jordanska regimen har förändrats och att förhållandet mellan den och Palestinska befrielseorganisationen måste omorganiseras:
”Vad är vi överens med den jordanska regimen om? Är den jordanska regimen en partner i avgörandet av vårt folks öde? Är det tillåtet att ha en enda militärbas där? Den är en verklig partner till Camp Davids andra etapp.” (Tidskriften Al-Hadaf, 5 april 1980).
Kamrat Abu Ali hade naturligtvis inte i sina värsta mardrömmar förväntat sig att PLO:s ledning skulle underteckna avtal med Israel och ”föregå” den jordanska regimen, om än i en formell och offentlig mening. Men detta steg bröt inte viljestyrkan hos denne envise revolutionäre arbetare, och hindrade honom inte från att vara medveten om dess potentiella effekter i organisationen. Så han skrev till oss, sina kamrater vid fronten, i ett internt meddelande:
”Kamrater, som ett folk, en sak och ett parti står vi inför och lever mitt i en svår och komplex fas som ställer oss inför hårda utmaningar, och denna fas har sina politiska, intellektuella, sociala, kulturella och militära problem som är i ständig rörelse och förändring. Om vi inte förstår mångfald av våra åsikter på grundval av att bevara enhet och sammanhållning, kommer de ledande organen att lida av de vibrationer och spänningar som kommer att påverka dem och deras arbete”, sade han.
Martyren Abu Ali Mustafa lämnade oss ingen bok att läsa. Men hans erfarenheter av kamp är en levande bok som ingen kan ta ifrån oss. Vi måste läsa den om och om igen. I hans erfarenheter finns de flesta av hans tankar, observationer och övertygelser, som han bekräftade med blod och inte retirerade från för ett ögonblick. Att läsa denna ledares erfarenheter är faktiskt en verklig introduktion till hela PFLP:s erfarenheter och dess verklighet mellan igår och idag, och hjälper oss att förstå själva innebörden av revolutionärt ledarskap.
Thomas Hofland från Samidoun Nederländerna håller tal vid Nakbademonstrationen, vilket sionister har trakasserat honom för.
Tisdagen 15 augusti bekräftade en nederländsk domstol att slagordet ”From the river to the sea, Palestine will be free” (”Från floden till havet, Palestina kommer att bli fritt”) faller under yttrandefriheten och inte är straffbart enligt lag. Domstolens utslag innebär en seger för den palestinska rörelsen i allmänhet och i Nederländerna i synnerhet. Uttryck för palestinsk befrielse kan inte kriminaliseras eller bli föremål för förföljelse genom att hur som helst stämplas som antisemitiska.
Åtalet lämnades in juni 2021 av en sionistisk aktivist mot Thomas Hofland, medlem i Samidoun Nederländerna. Sionisten hävdade att Thomas uttalande – ”Från floden till havet, Palestina kommer att bli fritt!” – under ett tal han höll vid den årliga Nakba-demonstrationen en månad tidigare skulle ha varit antisemitiskt. Denna falska anklagelse används regelbundet av sionistiska organisationer, media och politiker mot Palestinaaktivister internationellt, i syfte att likställa antisionism med antisemitism och att tysta diskussioner och förespråkande av propalestinskt engagemang.
Både åklagaren och riksåklagaren hade inom ett år förklarat anklagelserna ogrundade och avböjt att åtala Hofland. ”Faktumet är inte straffbart” var deras slutsats. Fallet avslutades dock inte med detta avslag – i stället drog det ut på tiden i två och ett halvt år, eftersom den målsägande överklagade gång på gång. Det senaste domstolsbeslutet, som sätter stopp för de återkommande grundlösa klagomålen och överklagandena, bekräftar att det är rätt och lagligt att kräva Palestinas befrielse från floden till havet.
Se hela talet från 22 maj 2021:
Willem Jebbink, Hoflands advokat, sade följande om domen:
”Domstolen har varit mycket kortfattad. Men uttalandet är glasklart: uttrycket ’Från floden till havet, Palestina kommer att bli fritt’ är inte antisemitiskt. Det är inte heller hatiskt, uppviglande eller hotfullt. Genom detta erkände domstolen yttrandefriheten. Detta är avgörande i Palestina-Israel-debatten. Kanske mer än någonsin. Människor som uttalar sig mot Israels fortsatta brott mot de mänskliga rättigheterna stämplas ofta som antisemitiska på oseriösa grunder. Ett genomskinligt resonemang som bara tjänar till att avleda uppmärksamheten från debattens innehållet, från vad som händer i de ockuperade områdena.
Det är av största vikt att vi i vårt samhälle kan rikta skarp kritik mot Israels politik utan att riskera kriminalisering. Att palestinier skall kunna leva i sitt hemland som fria och jämlika medborgare. I den geografiska och historiska enheten mellan – just det – Medelhavet och Jordanfloden, fria från förtryck av Israel eller någon arabisk regim eller vem som helst.”
Som Samidoun Palestinian Prisoner Solidarity Network är vi glada över att anklagelserna mot vår medlem har förklarats ogrundade. Det är en seger för alla palestinier och Palestinavänner, särskilt de som kämpar i Nederländerna. Och det är resultatet av årtionden av kampanjer för och normalisering av det palestinska folkets omistliga rättigheter, att befria sitt hemland och återvända till Palestina.
Demonstration i Nederländerna 11 february 2023 i solidaritet med Jenin: “Från floden till havet, Palestina kommer att bli fritt”
Samtidigt måste vi fortsätta försvara Palestinaaktivister internationellt. Aktivister från Palestine Action sitter fängslade i Storbritannien. I Frankrike pågår fortfarande en rättsprocess om att förbjuda Collectif Palestine Vaincra, en medlemsorganisation i Samidoun. I Tyskland kräver sionistiska politiker och medier ett förbud mot Samidoun, och palestinska aktivister förföljs på arbetsplatser, av migrationsdomstolar och ute i samhället. I Spanien åtalas aktivister för att ha protesterat mot den israeliska ambassadören, trots att det var de som hotades med pistol av en israelisk säkerhetsagent. Och till och med i Nederländerna har två aktivister gripits för sitt ekonomiska stöd till palestinier i flyktingläger. Kampen mot repressionen är en kamp mot den sionistiska rörelsen och mot alliansen mellan sionismen och imperialismen, en kamp som hänger samman med kampen för frihet åt palestinska politiska fångar. Genom att stå enade i kampen mot repressionen är det fortfarande möjligt att försvara våra rättigheter och samtidigt föra rörelsen för palestinsk befrielse framåt.
Frihet för alla palestinska fångar!
Från floden till havet, Palestina kommer att bli fritt!
Samidoun Göteborg deltar i ett kommande samtal som arrangeras av Svenska Clartéförbundet (se Facebook för eventuella uppdateringar):
Nu är nya numret av Clarté ute, och det vill vi uppmärksamma. Lördagen 26 augusti klockan 16 blir det panelsamtal på Syndikalistiskt Forums bokcafé i Viktoriahuset i Göteborg. Clarté 2/2023 handlar om dekolonisering.
Hur är dekolonialitet som teori och avkolonisering som praktik relevanta idag? Hur ser relationen mellan dekolonisering och socialism ut?
Dessa och andra frågor diskuteras när delar av senaste numrets redaktion kommenterar sina texter, först själva och sedan tillsammans med inbjudna gäster. Slutligen öppnas diskussionen för alla närvarande.
Kampanjen Stäng ner Elbit som Samidoun Göteborg är del av har en affischeringsrunda torsdag 17 augusti. Läs mer om affischeringsrundan och ladda ner material från kampanjhemsidan. Kampanjen bjuder in alla som sympatiserar med dess mål och syfte att sprida kampanjens budskap genom att även självständigt sprida kampanjens material bland kollegor, vänner, kamrater och alla de sammanhang sympatisörer befinner sig i.
Tillsammans med andra är vi medorganisatörer till kampanjen Stäng ner Elbit! och bjuder in till ett nytt kampanjmöte (se även eventet på Facebook):
Välkomna till ett kampanjmöte för kampanjen Stäng ner Elbit! Ta tillfället i akt och lär dig mer om israeliska vapentillverkaren Elbit Systems som kvalitetssäkrar sin militärutrustning på palestinier innan den säljs vidare till länder som Sverige, och varför inte hitta ett engagemang i kampanjen som passar dig?
Tisdag 15 augusti 17:30 Andra Långgatan 20, Göteborg
Föregående