På Palestinska fångdagen, 17 april 2021, genomförde Samidoun Palestina en intervju med palestinske skribenten Khaled Barakat (engelsk översättning, originalet på arabiska):
Fråga: Hur bedömer du det rådande tillståndet hos den internationella solidariteten med palestinska fångar? Vilka är de omedelbara uppgifterna och prioriteringarna för den palestinska diasporan och exilsamhällena med avseende på frågan om palestinska fångar i ockupationens fängelser?
Barakat: Den internationella solidaritetsrörelsen med de palestinska fångarnas kamp är separerad eller isolerad ifrån uppgifterna och realitet för de palestinska och arabiska folkliga mobiliseringarna för det palestinska folket i allmänhet och deras legitima nationella rättigheter. Däremot kräver ett direkt förhållande till fångarnas kamp i synnerhet att klart ta ställning till stöd för det palestinska motståndet och dess legitimitet. Detta innebär också att fokuset bör vara på att stödja kampen och kraven som förs fram av det revolutionära palestinska skiktet, intensifierat och representerat av fångrörelsen som kämpar i ockupationsfängelserna, när det försvarar det palestinska folkets sak och rättigheter i kampen för befrielse och återvändo, och, å andra sidan, själv som en motståndets hårda kärna i frontlinjen i det palestinska folkets försvar. Fångrörelsen förkroppsligar begreppet frihet och befinner sig i kärnan av den dagliga och timvisa konfrontationen med ockupationen.
Det palestinska nationella samförståndets tillstånd och stadie och den arabiska folkliga mobiliserings nivå av stöd för fångrörelsen påverkar nödvändigtvis den internationella solidaritetsrörelsen för de palestinska fångarnas kamp i fiendens fängelser. Det huvudsakliga ansvaret är ett palestinskt och arabiskt ansvar.
Sedan har vi det katastrofala tillstånd som dagligen bevittnas av det palestinska folket på Palestinska myndighetens offentlig nivå: Myndighetens roll i och passivitet inför och rent av medskyldighet till ockupationen, palestinska ambassaders nonchalans inför fångarnas lidande och uppoffringar, för att inte tala om de palestinska faktionernas allvarliga misslyckanden. Dessutom innebär inte det stora antalet palestinska människorättsorganisationer, bland annat inuti det ockuperade Palestina i synnerhet, att de spelar en effektiv roll på den internationella nivån.
Trots det spelas en viktig roll av ett antal organisationer som anser att fångarna är en prioritet och en grundläggande uppgift på deras agenda, inklusive Samidoun Palestinian Prisoner Solidarity Network och Collectif Palestine Vaincra och andra grupper i Frankrike, och vänsterpolitiska jag och solidariska krafter i Irland, Belgien, Italien, Spanien, Danmark, Kanada, USA, Sydafrika, Brasilien och på andra håll. Denna roll har på senare år eskalerat avsevärt, vilket har orsakat betydande irration för ockupationsstaten till den grad att den har lanserar motkampanjer och inför program och lagar för att förtrycka denna rörelse, vilket har gått så långt att vissa av dem nu inkluderas på så kallade ”terrorlistor”, som fallet med er [Samidoun].
Jag tror att de omedelbara uppgifterna som den palestinska diasporan måste fokusera på gentemot fångarna är: utöka palestinskt och arabiskt folkligt deltagande till stöd för fångarnas kamp, ägna sig åt organiserat arbete på kontinuerlig snarare än en säsongsbaserad eller symbolisk grund och att driva på revolutionärt arbete som bygger genuina broar av kamp mellan vårt folk utanför Palestina och vårt palestinska folk generellt i det ockuperade Palestina genom fokuserade kampanjer som avslöjar fiendens brott och åstadkommer positiva resultat till fördel för vårt folk och dess fångar.
Uppgiften att befria fångarna från fängelserna kvarstår som en huvudsaklig och grundläggande uppgift, och det är en förutsättning för att bygga en alternativ, ny palestinsk revolutionär väg. Detta innebär att bygga upp en palestinsk avskräckande styrka som håller tillbaka ockupationen och förhindrar den från att kränka det palestinska folkets och de palestinska fångarnas rättigheter och värdighet ostraffat.
Att bygga en organiserad palestinsk folklig styrka som hänvisar till det palestinska folkets prioriteringar och höjer den internationella solidaritetens nivå och betonar kärnfrågor (rätten till återvändo, fångarnas befrielse och stöd till motståndet) återstår som en brinnande, brådskande fråga som inte får skjutas upp eller läggas åt sidan.
Exilpalestiniers roll för att uppnå ett sådant revolutionärt alternativt och för att bygga upp dess ledarskap, i synnerhet i flyktinglägren, är en central fråga, precis som dess roll i att bygga en rörelse för bojkott av den sionistiska entiteten och att bekämpa normalisering och att länka samman dessa kampens uppgifter med läget i det ockuperade Palestina, vars kärna innefattar fångarnas kamp i ockupationens fängelser.
Vi får inte nöja oss med att kritisera Palestinska myndighetens “självstyre” som har svikit vårt palestinska folk. Vi måste göra det samtidigt som vi bygger upp ett revolutionärt alternativ som uppnår vårt folks mål och strävanden. Detta är en individuell och kollektiv uppgift och ansvar.
Fråga: Vi har till exempel lagt märke till diasporaorganisationernas- och föreningarnas växande roll, särskilt i Europa och Nordamerika, gentemot de palestinska fångarnas rörelse och folkligt mobilisering mer generellt, kanske ännu mer än förr. Håller du med om detta?
Barakat: Ja, detta är delvis på grund av att det finns en större utrymme av “frihet”, med vilket vi specifikt menar rörelse-, yttrande- och föreningsfrihet i dessa områden. Trots statsrepression förblir detta sammanhang utanför Osloapparaten och Palestinska myndighetens förtryck som ställföreträdare fr ockupationen och de officiella arabstaternas hegemoni som påför tvångsförhållanden på och belägrar vårt palestinska folk. Dessutom känner ockupationen sig något hjälplös inför denna roll som palestinier i exil och diaspora spelar, eftersom den inte kan utöva sitt förtryck fritt på samma sätt som den gör det mot vårt folk i det ockuperade Palestina. Denna marginella frihet, trots sina begränsningar, förblir viktig och ska inte ignoreras.
Utöver det har det skett stora förändringar på den folkliga nivån i palestinska och arabiska gemenskaper de gångna åren, i synnerhet vad gäller antalet palestinier och araber i Europa på grund av tvångsförflyttningar, krig, imperialism och rasism. Detta påverka oundvikligen eskaleringen och centraliseringen av den palestinska diasporans roll och kommer att påverka tillväxten av rörelsen och krafter till stöd för vårt folks kamper på den internationella nivån.
I synnerhet ser vi närvaron av en palestinsk förtrupp bland de tio tusentals palestinska ungdomarna från flyktinglägren i Syrien, Libanon, Gazaremsan, Jordanien och andra håll som leder och organiserar demonstrationerna i dessa metropoler och städer, i synnerhet de som kallas till av Samidoun-nätverket. Dessa ungdomar, som Ghassan Kanafani sa, “kommer inte lära sig att lugna ner sig”.
Vad gäller vikten av dessa aktiviteter generellt så är det tydligt att grundvalen fortsätter att vara att bygga grunderna för handling och verklig revolutionär förändring i flyktinglägren och bland de folkliga klasserna i länderna och områdena runt om det ockuperade Palestina. Denna ekvation, så som jag ser det, kräver inte mycket retorik eller förklarande. Ju mer vårt palestinska folk i diaspora intar sin nödvändiga roll, återhämtar sin styrka och bär sitt ansvar gentemot sig själva och gentemot Palestina och återaktualiserar övervägningar om fedayee-aktioner, desto snarare blir Palestina befriat och desto närmare kommer tiden för återvändo. Dessa är målen för vilka folk gör motstånd mot ockupationen och hamnar i dess fängelser.
